Visar inlägg med etikett film. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett film. Visa alla inlägg

2023-04-30

Många Ghostbusters

– Who you gonna call?
Ghost-busters!
– Jo jo, men vilka Ghostbusters?

Behöver Ghostbusters (1984) presenteras? Filmen om spökjägarna var mysigt lökig, hade ett svängigt ledmotiv och Bill Murray i toppform, och … Ja, det var väl det viktigaste. Den gjorde succé på bio och följdes därför av den vanliga sviten leksaker, tecknade tv-serien The Real Ghostbusters, och … Vadå ”real”?

Varför kallades tecknade Ghostbusters för The Real Ghostbusters? Svar: För att skilja den från originalet. Typ – vi kommer till det …

We're the Ghost Busters … I'm Spencer! He's Tracy! I'm Kong!

The Ghost Busters var en tv-serie från 1975. Spökbustrarna utgörs av (från vänster) Kong, gorillan Tracy och Spencer. En hemlig chef ger dem i uppdrag (kommunicerade à la Mission Impossible) att oskadliggöra spöken och andra paranormala varelser. Humorn är på en nivå där det är roligt att två av huvudpersonerna heter Spencer och Tracy. Liksom att ”Kong” inte är namnet på apan. Det är kort sagt B på alla de sätt.

Här kan ni avnjuta ett avsnitt: The Vampire's Apprentice. Obs reklamen från 1975 har fått hänga med – den är kanske minst lika intressant som resten.

Inte för att det har med någonting med någonting att göra, men lite roligt var det att leta paralleller mellan '75 och '84 års Ghostbusters. Som kortlådor (även om den äldre inte verkar vara spökrelaterad) …

… Vapen; även om den senare scenen ser mycket mer dramatisk ut var det tvärtom, så att säga, då man 1975 förintade spökena, 1984 fångade dem på burk …


… Och bilar, och här blir det svårare att välja. 1984 års 1959 Cadillac Miller-Meteor Sentinel limo-style endloader combination car som ambulans i all ära, och den är riktigt häftig, men 1975 års 1929 Whippet går inte av för hackor.

Serien gjordes bara i femton avsnitt. Den lämnade just inget avtryck och glömdes snabbt bort.

I början av 1980-talet började Dan Aykroyd att fundera på en spökfilm (han tror för övrigt på spöken). Någonting om spökjägare – inte någon Harry Price-figur i kostym, utan ett paranormalt Anticimex: ”Ghost janitors in New York”. Sådana hade gjorts förr, som komedierna Ghost Chasers (1951) och Bob Hopes Bob Hope-lökiga The Ghost Breakers (1940).

En fråga var enkel – trodde man. Den kommande filmen skulle heta Ghostbusters. Visserligen visade en koll i registren att en kortlivad serie med det namnet sänts på 1970-talet. Men den kom från Filmation, varför man, kanske utan att ens begrunda alternativet, utgick ifrån att den var tecknad – jag ska återkomma till anledningen. Och eftersom sådana här rättigheter tydligen är kopplade till innehållet, eller åtminstone var det på den här tiden, så innebar det att det var fritt fram att kalla en spelfilm Ghostbusters. En tecknad film som återanvänt namnet hade behövt klartecken från rättsinnehavare. Men som det var, var det inte aktuellt. Trodde man.

På Filmation fick man höra talas om en kommande film som skulle heta Ghostbusters. Samtal ringdes, möte bokades. En chef på Filmation återger hans replikväxling med representanter för filmbolaget Columbia:

We met with them, and they said, ”Well, this was an animated show on Saturday morning,” and I said, ”Huh-uh.” He said, ”What do you mean, 'huh-huh'?” And I said, ”Live!” And he said, ”Uh-oh. We've got a problem.”

Lou Scheimer: A Candid Conversation with Filmation's Founder [arkiverad], the trades 10 juni 2007

1975 års Ghostbusters hade inte varit tecknad, trots att den gjorts av Filmation. Namnet var upptaget. Ett annat namn fick värkas fram. Men det var inget man kunde vänta på; man hade ont om tid som det var. Så spökfilmarna började spela in en film som ännu inte hade något namn. Åtminstone inget officiellt namn. Inofficiellt kallades projektet Ghostbusters. Och det namnet spred sig. Vid ett tillfälle filmade man en scen i Central Park där en stor folkmassa skanderade ”Ghostbusters! Ghostbusters!” … Det såg ut som om man skulle bli tvungna att ta kontakt med Filmations parent company Universal. Givetvis skulle det bli grönt ljus om priset blev ”rätt”. Vilket verkade bli högt.

Men så hade de tur: Deras kontakt på Columbia bytte jobb och hamnade på Universal. Han sålde rätten att ge ut en spelfilm kallad Ghostbusters till Columbia, för $600 000 – redan det torde ha varit mer än den tv-serien dragit ihop dittills – och en procent av vinsten. Så det blev $600 000 totalt.

(I Hollywood är ”vinst” ett ytterst luddigt begrepp. Glöm filmen; det är inom bokföringen som man hittar de kreativa genierna. Deras arbete är att trolla bort vinster, så inte fler dollars än absolut nödvändigt går till skatter, royalties och annat. Allt är tillåtet som inte är uttryckligt förbjudet. Det finns massor av välkända storfilmer som man skulle kunna tro har gått med miljoner eller rentav miljarder i vinst, som inte alls har det, egentligen. Wikipedia-sidan om Hollywood accounting gör mig mer sugen på att skriva en bloggpost om bokföring än jag trodde var möjligt.)

Nu kommer vi till de tecknade spökjägarna. Och trasslet med rättigheter och namn fortsätter. Filmation och Columbia bestämde sig båda för att göra en tecknad Ghostbusters, som uppföljare till respektive tv-serie/film. Filmations Scheimer föreslog att göra en tv-serie tillsammans, men det tyckte deras nya parent company Westinghouse var onödigt. Columbia hade köpt rätten till en spelfilm med namnet Ghostbusters, så för en tecknad tv-serie fick de lösa en ny licens. Vad som hände var att Filmations Ghostbusters (till vänster) hade premiär några dagar före Columbias tecknade film (till höger), som fick heta The Real Ghostbusters … Att publiken förvirrades säger sig självt.

Ingen koppling till The Real Ghostbusters!

*

Hur kom det sig att man utgick ifrån att en Filmation-produktion var tecknad?

Bolaget Filmation bildades 1963 och lade ner 1989. De specialiserade sig på billiga tv-serier, främst tecknade men det blev även några otecknade. Bland de förra kände jag igen 60-talets Läderlappen och Stålmannen, senare He-Man and the Masters of the Universe – åtminstone leksakerna var ju en stor grej ett tag på 1980-talet, med skurken Skeletor, borgen Grayskull etc. Filmations spelfilmer var färre och har lämnat obetydliga avtryck i filmhistorien. Men åtminstone en visades i svensk tv, och den såg jag sannerligen: Jason of Star Command, ”Jason och Stjärnkommandot” (obs uttalet: Ingen sade ”jejson”, här är det ett äktsvenskt ”jason” som gäller). Allra störst intryck gjorde en liten robot hjälten bar med sig överallt; den såg ut som en vandrande Polaroidkamera. Jag hade glömt bort det mesta kring serien, och fick därför ett hyfsat haktapp när jag långt senare blev påmind om vad roboten hette. Om det har jag skrivit här på bloggen: Wiki 1980. En annan Filmation-produktion som har något visst är The Secrets of Isis (1975–1977). Missa t.ex. inte moralkakorna på slutet.

Hur kommer det sig att lärarinnan Andrea Thomas aldrig ses tillsammans med den märkliga överkvinnan Isis? Och varför måste Isis dra en vers innan hon utövar sina övermänskliga eller rentav övernaturliga förmågor? Rimmad? Ja inte vet jag. Men det är intressantare än Spencer, Tracy och Kong.


2023-04-24

Lördagsfråga 751: Disney

  1. Barry White i Coonskin (1975).
  2. Padda på Paddeborg har rymt från fängelset och bordat ett lokomotiv, i den finaste filmatiseringen av Det susar i säven (1983; Kenneth Grahames original 1908).
  3. Omslag till Lloyd Alexander, Den svarta kitteln (1998, först utgiven på svenska 1981; originalet 1965).
  4. Edvard Eriksens lilla sjöjungfru (1931) efter H C Andersens saga (1837).

Ralph Bakshi är mest (ö)känd för en hopplös filmatisering av Sagan om Ringen. Coonskin verkar mycket mer spännande. Det är hans egensinniga version av Disneys delvis animerade Song of the South (1946; Sången om Södern). Känns den inte igen? Det är den enda långfilmen från Disney som inte drällts ut i otaliga omgångar på alla tillgängliga medier. En annan Disney-produktion som inte fått lika mycket uppmärksamhet som de stora var den från 1949 som bygger på Det susar i säven; dess tydligaste spår är nog en attraktion på Disneyland som hängt med ända sedan öppnandet 1955 (om än i tidvis förnyat skick). The Black Cauldron (1985; Taran och den magiska kitteln) är en Disney-produktion som … Den har genererat mer skriverier än pengar, för att sammanfatta. Synd på det materialet; Alexander inspirerades av keltiska och i synnerhet walesiska sägner (kitteln på bilden går tillbaka på vad som kan vara inspirationen till riddarna kring runda bordets graal), och hans Prydain-böcker är klart överlägsna exempelvis Narnia-sviten. Men Disneys filmatisering innebar sannerligen ingen förnyelse av Disney som företag, varken konstnärligt eller finansiellt. Till skillnad från The Little Mermaid (1989; Den lilla sjöjungfrun). Den räknas som början på ”Disney-renässansen”, då vi sena tiders barn äntligen fick uppleva några filmer som kunde jämställas med tidigare storverk.

Här finns material till mer än en ordinär bloggpost, ser jag nu …

Om jag lagt ut detta vid vanlig tid hade ingen vinnare funnits. Nu lyckades Löjliga familjen, eftersom Wulfahariaz/Mikael Parkvall inte nådde riktigt ända fram. Vilket är vackert så! (Jag hade inte haft en chans; de här lördagsfrågorna är ju helt o m ö j l i g a.)


2023-04-09

Indiana åker ubåt

Här har vi ett klassiskt problem som folk retat sig på i över 40 år.

Jakten på den försvunna skatten (1981) är Indiana, Marion och förbundsarken ombord på Bantu Wind, på väg från Egypten mot England. Då dyker en tysk ubåt upp. Soldater dräller ombord, letar reda på lådan med arken, plockar med sig den och Marion och drar. Vad gör Indy?


Jo, han bordar ubåten. Och hänger med som fripassagerare, en god bit över Medelhavet. I nästa scen är vi på en tysk ubåtsbas på en ö någonstans norr om Kreta. Med ubåt 26, med Indiana ombord. Genomsur men vid liv.

Hur kunde han klara en färd på utsidan av en ubåt!?

Det finns två svar på den frågan. Det ena är teknikhistoriskt intressant.

1) En ubåt som färdas långa sträckor i ytläge är inget konstigt, och var det än mindre 1936.

De första generationernas ubåtar var inte så mycket fartyg gjorda för undervattensdrift som fartyg som kunde gå under ytan om det behövdes, i typfallet när man skulle gå till angrepp eller själva blev angripna. De gick inte i u-läge i onödan, kort sagt. Det hade en praktisk orsak, eller två: Eftersom förbränningsmotorer kräver luft kan de inte användas i u-läge. Vid u-läge användes elmotorer. I ytläge drivs ubåtarna av dieselmotorer, som även laddar elmotorernas batterier. Dessutom krävs det mer kraft att gå i u-läge, vilket gör att varje liter diesel späds ut ännu mer, så att säga. Ytläge var mer energieffektivt. Batteriernas kapacitet var också en viktig faktor när ubåtarna efterhand blev allt mer faktiska undervattensbåtar, allt mindre ytfartyg som även kunde gå under ytan.

Men 1936 kunde en fripassagerare mycket väl sätta sig på en ubåt och hänga med en bra bit utan att behöva vänta sig ett kallbad. Särskilt som det ju var fred. (Sen är det en annan fråga, som man nog inte ska ställa en popcornrulle som denna, hur det kunde komma sig att Tyskland hade en ubåtsbas i Grekland. Eller att ett tyskt fartyg höll på med piratfasoner.)

2) Man filmade hur Indiana klamrade sig fast vid periskopet.

I såväl manuset som den bok som skrevs efteråt beskrivs hur ubåten går i u-läge. Lyckligtvis har de periskopet uppfällt, och på det klamrar sig Indiana fast. Detta filmades också. Som synes.

Men Spielberg tyckte inte att scenen höll måttet. Så den fick inte plats i filmen. Istället fick den en uppenbar lucka … Men det är talande att filmen ändå blev en dunderhit.

Det tråkiga är att problemet var onödigt. Även med den dramatiska periskop-scenen bortklippt så hade förklaring 1 funkat utmärkt, där Indiana klarar sig eftersom ubåten aldrig intar u-läge, vilket inte hade varit det minsta konstigt. (Att han inte hade kunnat veta det när han hoppade ombord är en helt annan sak.)

Vad boken beträffar så finns där andra detaljer som inte kom med i filmen. Som att det på den stav, som används för att hitta arken, finns en hjälpsam varning: Titta inte på arkens innehåll! Det var därför Indiana visste att det var bäst att blunda när arken öppnades. Och när Indiana träffar sin gamla flamma Marion i filmens början, och hon lappar till honom och säger ”I was a child!” – i boken nämns att hon var 14 när det förhållandet inleddes …

Jag har tidigare tagit upp en annan intressant anomali i samma film: Indiana Jones och den fejkade födande guldgudinnan.

En till: Filmen utspelas 1936. Då fanns inte MP40, för att bara nämna en av flera vapenrelaterade anakronismer. Och på den här bilden ser vi ett annat, grovt, vapenrelaterat fel …


2023-03-30

”Citat”

Dude, this is a crazy thing to ask, but I’m curious, and my life is sort of shit now. You are successful. And I am successful. And I'm wondering: Are you happy?

- Bourdain i mail till den gode vännen David Choe

Anthony Bourdain var kock, därtill rik och berömd. Han nådde kändisskapets högsta nivå när han fick egna tv-serier, skapade med honom i centrum, som inte ens behövde handla om mat. Och så tog han 61 år gammal livet av sig. Någon konkret orsak verkar man ännu inte ha funnit, eller åtminstone tillkännagivit.

Några år senare gavs en dokumentär ut: Roadrunner: A Film About Anthony Bourdain (2021). I den får man bland annat höra honom säga ovanstående citat. Och dokumentärfilmen fick kanske mer uppmärksamhet för det än något annat.

Problemet var inte citatets äkthet; det fanns verkligen i ett mail som Bourdain verkligen skrivit. Däremot hade han aldrig sagt det, såvitt någon visste. Hur kunde man då höra honom säga det i filmen? Jo, rösten var syntetisk, skapad av ett AI-program. Detta framgår ingenstans i filmen, utan nämndes av regissören Morgan Neville i samband med att filmen släpptes: ”We can have a documentary-ethics panel about it later”, som han kommenterade det. Vilket i sin tur kommenterades med att det uttalandet var lika problematiskt som användandet av tekniken till att börja med …

Hur äkta är ett citat sagt av en AI-genererad röst? Ja, det har diskuterats. Här är min syn.

Att ta till en datagenererad röst är varken mer eller mindre fejk än när man sätter någon att agera röstskådespelare. Då kan man ibland se detta klargjort. Ibland är det uppenbart att det inte är original-rösten, som om någon läser upp Caesar-citat. Andra gånger är det inte det. Om man till exempel skulle sätta någon att läsa Anne Frank-citat så vet många att hennes röst inte finns bevarad, medan andra skulle låta sig luras. Och om man skulle låta någon som har en röst som låter som Winston Churchill läsa upp hans texter, och dessutom lägga på lite dist och knaster, då skulle till och med insatta kunna luras. Då har filmmakarna ansträngt sig för att skapa en illusion. Om de då inte anger att det är en illusion – ja, det är helt okej i spelfilmer, men inte i dokumentärer. I spelfilmer är det underförstått att det vi ser är teater, i dokumentärer är det lika underförstått att det vi ser inte är teater.

Att lägga in fejkat material i dokumentärer är fel och förkastligt, då det bryter mot hela idén med dokumentärer. Att lägga in äkta material i spelfilmer är varken fel eller förkastligt, men det kan vara lika förvirrande. I Framom främsta linjen (2004) ser vi hur huvudpersonen Harry Järv då och då plockar upp en kamera och förevigar det han ser – varefter vi för ett ögonblick får se fotografiet han tog, alltså det verkliga fotografiet, taget av den verklige Harry Järv under det synnerligen verkliga kriget. Varje gång jag ser filmen (för den hör till den sort som man gärna ser om) så hajar jag till vid de ställena, men jag vet inte riktigt varför.


2023-03-10

Han sköt först

Sommaren 2007 spelades Indiana Jones IV in. Här ser vi ryggen på Steven Spielberg, i mitten Harrison Ford/Indiana själv, och så George Lucas. Finns något mer att se?

Först ska vi gå ännu längre tillbaka i tiden. A long time ago …

Suddenly the slimy alien disappears in a blinding flash of light. Han pulls his smoking gun from beneath the table as the other patrons look on in bemused amazement. Han gets up and starts out of the cantina, flipping the bartender some coins as he leaves.

- Manuset till Star Wars: A New Hope, daterat 15 januari 1976

I Stjärnornas krig, som den hette 1977, har smugglaren Han Solo just fått ett uppdrag av våra hjältar. Efteråt stöter han på en annan skum figur. Det är prisjägaren Greedo, som är ute efter honom – död eller levande. Han klarar sig levande från mötet, till skillnad från Greedo.

Vad som hände? Det beror på vilken version man ser.

1977 års version: Man hör ett skott, ser en kraftig blixt, gnistor och massor av rök – inget röksvagt krut där – varpå Greedo faller ihop, stendöd. Han Solo stoppar tillbaka vapnet i hölstret, slänger en slant åt bartendern, ber om ursäkt för röran, och går sedan sin väg. Som i manuset.

Tjugo år senare gavs de tre filmerna ut i en specialutgåva – då började det dessutom dra ihop sig till filmandet av Episode I. Den största skillnaden utgjordes av tillagd datagrafik. Tekniken hade ju utvecklats explosivt. Saker som dittills varit finansiellt, praktiskt eller logiskt svåra eller direkt omöjliga att få på film låg nu inom det möjligas gräns. Lucas berättar att det var Jurassic Park som fick honom att inse att nu, nu kunde han äntligen ge ut filmerna så som han tänkt sig dem från början – så som de egentligen skulle se ut!

Sedan dess har tilläggen diskuterats flitigt av engagerade fans (Star Wars har riklig tillgång på engagerade fans). De flesta av dem tycker, föga förvånande, illa om förändringarna. Även om jag aldrig varit  engagerad i filmerna, så är det inte svårt att hålla med. En del tillägg ger just ingenting och är därmed onödiga, andra gav Lucas tillfälle att mixtra med narrativet vilket oftast blev till det sämre.

Och ingen scen har diskuterats lika flitigt som den med Han Solo och Greedo.

1997 års version: Greedo drar sitt vapen och skjuter … Och missar. (Ibland nämns att Han Solo undvek att bli träffad genom att flytta på huvudet. Det är uppenbarligen inte den version som denna bild kommer från.) Ett ögonblick senare – så lång tid det tar för ett sådant ”laserskott” att röra sig två meter – skjuter Han Solo, med bättre resultat.

Fansen protesterade. För den lilla scenen berättar inte så lite om Han Solo, så som han var i filmens början. I 1977 års original utvecklas han från en halvskurk som skjuter först (exakt hur illa man nu tycker om en sådan manöver) till en dekorerad osjälvisk hjälte. I 1997 års utgåva ville Lucas förbättra den Han Solo man först ser, och gör därmed hans utveckling mindre dramatisk. En odiskutabel försämring, kan man tycka.

Det tycker inte Lucas. Han menar att det var så han tänkt sig det hela från första början:

The special edition, that’s the one I wanted out there. The other movie, it’s on VHS, if anybody wants it. ... I’m not going to spend the, we’re talking millions of dollars here, the money and the time to refurbish that, because to me, it doesn’t really exist anymore. It’s like this is the movie I wanted it to be, and I’m sorry you saw half a completed film and fell in love with it.

- Lucas talks as ‘Star Wars’ trilogy returns, Today.com 15 september 2004

Men det har motbevisats av engagerade fans. Den idén fanns helt enkelt inte 1977, vilket framgår av såväl texter som filmmaterial, visat och ovisat i olika stadier. Han Solo sköt först, från första början.

Även om man inte intresserar sig ett dyft för vem av två fiktiva roller som gjorde vad i en gammal film så kan man fascineras av en person med dokumenterat varierande känsla för kvalité som vägrar att erkänna sina felsteg, eller kanske inte ens inser dem (skulle det kunna vara underlag för en film?). Eller vad som händer med en film eller bok när man ändrar i den. Förvisso är Lucas filmer hans, och han har rätt att göra vad han vill med dem, men i vilken mån är olika klippningar av en film ”samma” film?

Källor:

Bonus, eller varför inte malus – men varför ska inte ni få lida:

Det jag själv reagerade mest på i 1997 års utgåva (som alltså först gick på bio) var en ny scen – filmad 1977 men aldrig färdigställd – där Han Solo träffar Jabba the Hutt. Scenen ger ingenting, men tar bort en del. Nog var gangsterbossen Jabba mer spännande när man pratade om honom redan i första filmen men inte fick se honom förrän i tredje? Och vad är det för gräslig Jabba man fått till? Inte Jurassic Park-nivå precis …

Kvalitén på Jabba, såväl konstnärlig som teknisk, var så genant att man gjorde om honom 2004. Här är han sig mer lik från Jedins återkomst. Filmen hade fortfarande varit bättre utan scenen.

Och då återkommer vi till bilder som dessa:

George Lucas har en ”Han shot first”-tröja som han bär då och då. Hur man nu vill tolka det.

OK, en till, eftersom den påminner mig om en klassisk sketch från Saturday Night Live:

I don't know and I don't care.

- Harrison Ford/Han själv får frågan om vem som sköt först


2023-02-22

Wallace & Gromit räddar ost

- Wallace prövar lunoir i  A Grand Day Out (1989)

Den 3 januari 1995 gick Osten är slut, som filmen fick heta på svenska, i Kanal 1. Nick Parks animationer hade åtminstone glimtat förbi tidigare (nämligen un-der-bara Creature Comforts) men det här var första gången Wallace & Gromit visades. Ifall någon ännu inte sett den, 1) gör det och 2) den handlar (utan spoilers) om hur Wallace åker till månen när osten tar slut – för Wallace är en sann ostälskare, och alla vet ju att månen är gjord av ost.

- Wensleydale, osten

Naturligtvis nämns en del ostsorter, i denna film och i senare. Som stilton, cheddar … Och wensleydale.

Att just wensleydale nämns då och då berodde inte på smaken eller någon tänkt geografisk närhet (Wallace & Gromit antas bo norrut, åt samma håll som Wensleydale ligger), utan på att Park tyckte att det var roligt att läppsynka Wallace när han sade namnet.

En av de populära filmernas följder var att försäljningen av wensleydale steg i början av 1990-talet. Det må låta som höjden av ointressant filmkuriosa. Men det tyckte man inte på Hawes ostfabrik. Den enda tillverkaren av wensleydale i Wensleydale hade fått stänga 1992. Och som salt i såren hade produktionen av deras kronjuvel gått till Lancashire, av alla ställen. För den som trodde att Rosornas krig tog slut på 1400-talet har inte varit med när grevskapen gör upp i exempelvis cricket eller fotboll.

Ett halvår efter flytten köptes rättigheterna tillbaka av en grupp där bland annat gamla anställda ingick. Man hade lokalt stöd, men vad är sådant värt i längden?

Oscar-winning duo Wallace and Gromit won praise yesterday for boosting jobs from the makers of their favourite cheese.

- The Mirror, 14 april 1998

Lokalt stöd är nödvändigt men inte tillräckligt. I längden kan det inte mäta sig med global efterfrågan. Sådan som en räcka populära filmer kan skapa.

Senare förklarade en taleskvinna för företaget att de populära lerfigurerna visserligen hjälpte till, men inte gjorde allt: ”It helped us along the way and was very welcome but they didn't save the creamery.” Vilket man kan tolka hur man vill. Jämför med den långa och mindre nyanserade rubriken på artikeln där jag hittade bilden nedan, med Wallace & Gromit samt Wensleydale creamery i Hawes.

-  How a surprise Christmas present from Wallace and Gromit propelled Yorkshire's Wensleydale cheese to global fame, Yorkshire Live, 27 september 2020


2023-02-06

Lördagsfråga 740: George Lucas

  1. Doktor – säger i veterinärmedicin och ingenting annat – Elis Sandberg (1910–1989). I sprutan har han thymusextraktet THX som gjorde honom berömd, och som sannerligen satte hemorten Aneby utanför Jönköping på kartan. Föremål för den kanske mest uppslitande (alternativ)medicinska striden någonsin i landet. Idag är det märkvärdigt få under, säg, 50–60 som alls känner till THX.
  2. Love is in the air eller Flower thrower är ett av den anonyme grafittikonstnären Banksys mest kända verk, och det är inte lite. Uppfördes på den så kallade barriär som Israel uppfört på västbanken.
  3. Hope-diamantens tre ansikten: Så som den berömda blå diamanten först såg ut, efter Taverniers beskrivning, med en uppskattad vikt på 112 karat; efter Ludvig XIV:s slipning på 1600-talet, 69 karat; efter en omslipning 1812, 44 karat. Den fascinerande tripletten togs fram under pandemin av John Hatleberg; läs mer i The World's Most Glamorous Quarantine Project, New York Times 28 november 2020.
  4. När operahuset i Paris byggdes upptäckte man att platsen var påfallande blöt. Man ordnade med dränering så länge bygget pågick. Sedan fick vattnet rinna till. Resultatet blev en sjö under operan, särskilt känd från Fantomen på Stora Operan.
  5. Professor Sir Ian Wilmut och fåret Dolly (1996–2003); den förre ledde det forskarteam som klonade den senare.
  6. En cat sith är en ande i keltisk mytologi. Den visar sig som en svart katt som är stor som en hund, mager, och har en vit fläck på bröstet. (De övriga detaljerna på denna bild visar att konstnären Christopher Burdett gjorde bilden för ett annat sammanhang, men annars funkar den som en cat sith) En detalj jag gillar särskilt är att de gick på fyra ben som vanliga katter – så länge folk var i närheten. När ingen såg den, gick den på två ben. Kan ha inspirerats av Kellas cat, ett fascinerande exempel på vad som skulle kunna ligga bakom åtminstone några ABC-observationer (Alien Big Cats).

THX 1138 (1971), American Graffitti (1973), Star Wars: Episode IV – A New Hope (1977), Star Wars: Episode I – The Phantom Menace (1999), Star Wars: Episode II – Attack of the Clones (2002) och Star Wars: Episode III – Revenge of the Sith (2005): Där har ni de filmer som George Lucas regisserat. Om listan ser kortare ut än förväntat så ska man veta att han varit involverad i många, många fler, som manusförfattare, producent, eller något annat – eller alltihop.

Den satte tydligen Tricky; i skrivande stund är jag inte helt säker men det är det andra som är (jag tvivlar på att andra frågesportare råkar ut för så intressanta situationer).


2023-01-26

Svensk stålexport till Nazityskland

- Narvik: Hitler's first defeat (2022) finns på Netflix, började tydligen ”på kino” i Norge

Inom vissa ämnen är folk mer förlåtande än inom andra. När diskussionen når de trakterna behöver man inte förvänta sig att höra ”källa på det?” i lika hög grad som annars. Dit hör mycket som rör Tredje riket. Bitvis är det förståeligt. Där förekom så mycket så groteskt att (nästan) alla rimlighetsbedömingar fallerar. När sanningen så ofta låter som en ond saga, vem kan då på förhand döma ut ett påstående bara för att det låter som en ond saga?

Ett relaterat område som inte är i närheten lika groteskt, men där folk ändå tenderar att svälja utan att fråga, rör Sveriges förhållande till Tredje riket. I början av Narvik får tittarna lite bakgrund för att de ska förstå varför staden var så viktig för tyskarna. Bland annat får man se detta, där poängen är att den svenska malmen gick per järnväg till Narviks hamn:

Sweden delivers 85% of the iron ore used by the German weapons industry

 – Narvik

Jag vet inte vad som ligger bakom uppgiften. Men man kan lugnt utgå ifrån att många tittare, i Sverige, Norge eller var som helst, ser och accepterar påståendet utan att börja gnälla om källor.

Historikern Mikael Nilsson har kommenterat påståendet som följer:

I verkligheten var den genomsnittliga siffran 1940–43 endast 18,8%, eller ca 29% i termer av järnhalt 1940–44. Toppnoteringen är 1936 då svensk malm står för 46,1% av de tyska tillgångarna. Neutrala Norge var ju också lika delaktig i exporten då det mesta gick över Narvik.

Det kan vara så att man förväxlat Sveriges ANDEL av den tyska IMPORTEN vilken utgjorde 72% under första, och 91% under andra, kvartalet 1940. Detta är ju dock en helt annan sak och borde inte kunna förväxlas. Totalt utgjorde den svenska malmen 39,5% av de tyska tillgångarna under 1940. Det innebär att filmmakarna hävdar att Sveriges bidrag till Tyskland var mer än dubbelt ggr större än vad den verkligen var när Norge anfölls i april 1940. Det är ingen liten felmarginal.

Lägg till detta att endast ca en fjärdedel av den svenska malmen var av en sådan kvalitet och fosforhalt att den kunde användas till kvalitetsstål i den tyska krigsindustrin, dvs enbart ca 7,25% sett till järninnehåll 1940–44, och felmarginalen blir än flera ggr större.

- Mikael Nilsson @ars_gravitas på Twitter 23 januari 2023

Nu kan man inte ställa samma krav på spelfilmer som på dokumentärer. Men så länge det inte rör sig om uppenbar fantasi-action à la Örnnästet, eller detaljer som kan ha betydelse för filmupplevelsen men saknar historisk betydelse, utan ”faktarutor” som ovan, så förväntar man sig som regel att de åtminstone inte är helt fel. Som här.


2022-10-09

Bond röker och spelar golf

Ovanligt nog kommer den rejäla cigarren i Live and let die (1973) att förlänga livet på Bond

Att det är skillnad på böcker och deras filmatiseringar är vanligtvis inte mycket att orda om. Men vissa fall är intressantare än andra. Som James Bond.

Man skulle kunna lägga ut texten om hur de olika tolkningarna på film skiljer sig från böckernas Bond, om hur han har blivit en charmigare person (särskilt hos Connery) med sinne för humor. Här ska jag ta upp två detaljer som fångat mitt öga.

När cigarrentusiasten Roger Moore tolkade 007 så tog han sig, och fick, friheten att låta denne röka cigarrer istället för cigaretter. Jag vet inte om någon fortfarande associerar James Bond med cigarrer, men om så är fallet går det tillbaka till Moore. Det går inte tillbaka till Fleming, för han avskydde cigarrer.

Det finns bilder på Fleming där han inte röker men de är inte många

Ian Fleming tyckte desto bättre om cigaretter, och så gör hans alter ego Bond: två till tre paket om dagen blir det – i böckerna. I filmerna lär det vara tjugo år sedan han tog ett bloss, i Die Another Day (2002).

Moores Bond röker cigarr även när han flyger hängglidare

En annan sak som Fleming, och därmed Bond, gillade var golf. Exakt hur mycket visste jag inte förrän jag tagit mig igenom fjorton sidor golfporr i Goldfinger (1959):

The first hole of the Royal St Marks is four hundred and fifty yards long—four hundred and fifty yards of undulating fairway with one central bunker to trap a mis-hit second shot and a chain of bunkers guarding three-quarters of the green to trap a well-hit one. You can slip through the unguarded quarter, but the fairway slopes to the right there and you are more likely to end up with a nasty first-chip-of-the-day out of the rough. Goldfinger was well placed to try for this opening. Bond watched him take what was probably a spoon, make his two practice swings and address the ball.

[…]

The second hole is a three hundred and seventy yard dog-leg to the left with deep cross-bunkers daring you to take the tiger's line. But there was a light helping breeze. For Goldfinger it would now be a five iron for his second. Bond decided to try and make it easier for himself and only have a wedge for the green. He laid his ears back and hit the ball hard and straight for the bunkers. The breeze got under the slight draw and winged the ball on and over. The ball pitched and disappeared down into the gully just short of the green. A four. Chance of a three.

[…]

The third is a blind two hundred and forty yards, all carry, a difficult three. Bond chose his brassie and hit a good one. It would be on or near the green. Goldfinger's routine drive was well hit but would probably not have enough steam to carry the last of the rough and trickle down into the saucer of the green. Sure enough, Goldfinger's ball was on top of the protecting mound of rough. He had a nasty, cuppy lie, with a tuft just behind the ball. Goldfinger stood and looked at the lie. He seemed to make up his mind. He stepped past his ball to take a club from the caddie. His left foot came down just behind the ball, flattening the tuft. Goldfinger could now take his putter. He did so and trickled the ball down the bank towards the hole. It stopped three feet short.

- Ian Fleming, Goldfinger (1959) – finns på kanadensiska gutenberg.org, som har något mjukare lagstiftning att följa än originalet

Han kartlägger inte varenda hål på Royal St. Mark's (eller Royal St George's som banan heter i verkligheten) men det är så det känns. Duellen med Auric Goldfinger saknar dessutom en tysk guldtacka, och är på det hela taget bättre i Goldfinger (1964), dvs filmen.

Det ska sägas att flera filmer tar betydligt fler och större friheter med sina förlagor än Goldfinger. I några fall har de bara titeln gemensamt med Flemings verk.

*

Böckerna om James Bond har sedan länge helt hamnat i skuggan av filmerna. Efter några smakprov har jag fått det bästa intryck och rekommenderar dem varmt. Utom golfen.


2022-07-25

Lördagsfråga 716: Hitchcock syns

  1. Utpressning (Blackmail, 1929)
  2. Skuggan av ett tvivel (Shadow of a Doubt, 1943)
  3. Livbåt (Lifeboat, 1944)
  4. En läcka i ridån (Torn Curtain, 1966)

Ett av Alfred Hitchcocks standardgrepp var att dyka upp i filmer han regisserade; det verkar inte finnas något svenskt begrepp men på engelska heter det ju cameos (vilket förresten är samma ord som smyckesvärldens kamé, se etymonline: cameo). Exemplet från 1929 är tidigt, ovanligt långt, och även ovanligt på så sätt att han agerar. I nästa tågkupé, där AH:s profil nätt och jämt anas, frågar läkaren mittemot om han mår bra. I nästa klipp ser man anledningen till hans nervositet: hans hand utgörs av idel spaderkort, vilket i vissa kortspel ska vara en sällsynt och superstark hand. I filmen från 1944 kunde han inte göra ett vanligt inspel; den utspelas i sin helhet på en livbåt, och samtliga skådespelare exponeras ordentligt under lång tid. Istället glimtar han fram i en tidningsannons. Och så till sist det extra charmiga inspelet från 1966: På ena knät har han ett litet barn, som han sedan, av någon anledning (…) flyttar till det andra.

Det sägs att Hitchcock så småningom lade sina uppdykanden tidigt i filmerna. Eftersom folk satt i spänd väntan på dem, tittade på folk i vimlet och så, och sålunda kunde gå miste om intrigen. Detta motsägs inte av studier som gjorts – givetvis har studier gjorts. Och givetvis finns det en artikel (som inte bara utgör en enkel lista) på Wikipedia om fenomenet: List of Alfred Hitchcock cameo appearances.

Den satte Tricky.


2022-07-04

Lördagsfråga 713: Bonds

  1. Under aktionen Act for Tibet (det är Dalai Lama som skymtar under "Reward") hoppar stuntmannen Gary Connery från Nelsons pelare 2003. Han var den förste att hoppa från det 52 meter höga monumentet; jag vet inte om någon annan gjort om det.
  2. Andrew Grove, Robert Noyce och Gordon Moore var ledande förmågor inom Intel, grundat av de två senare. Än idag är "Moores lag" välkänd: Att integrerade kretsar varje 1–2 år kommer att få dubbelt så många komponenter. Den formulerades 1965 och har hållit obegripligt bra.
  3. John Brosnan ryckte ut i inbördeskriget när han bara var 17. Vid ett tillfälle räddade den unge sergeanten livet på en kamrat under intensiv eldgivning. Båda överlevde, men Brosnan förlorade en arm. I gengäld fick han Medal of Honor för besväret.
  4. Craig Tucker, en av standardfigurerna i tv-serien South Park.

Connery, Moore, Brosnan och Craig kan leda tankarna till Sean, Roger, Pierce och Daniel, det vill säga de fyra hittills mest "produktiva" Bond-skådespelarna. Om jag inte missat något m.e.m. klurigt så var det Tricky som satte den.


2022-06-03

Den taiwanesiska jackan

Maverick: Omärkt boskap, i typfallet en kalv som fötts ute på fältet och ännu inte märkts av ägaren; efter en Samuel Maverick som var känd för att inte märka sina djur. Sedan länge är ordet vanligast i överförd bemärkelse: Ensamvarg, någon som inte är så petig med regler och konventioner. Även beteckning för attackroboten AGM-65.

I det lilla universum som utgör filmerna Top Gun bär KN Pete "Maverick" Mitchell en skinnjacka av välkänt flygarsnitt. Det är inte vilken jacka som helst.

T v ur Top Gun (1986), t h Top Gun: Maverick (2022)

Tygmärkena är avslöjande. De visar att jackan är en släktklenod – liksom att man, trots det, vart och fingrat på den. På ryggen kan man läsa "Far East Cruise 63-4" upptill, och nertill "USS Galveston" (1986) respektive "United States Navy" (2022). Denna cruise ägde verkligen rum 1963–64 och utfördes av USA:s sjunde flotta (baserad i Japan).

 

Våren 1964: Sjunde flottan i Nagasakis hamn (9 mars) och USS Galveston i Pearl Harbor (9 april)

Ett av de deltagande fartygen var robotkryssaren USS Galveston. Jag är inte tvärsäker på om det är hon på bilden från Nagasaki, men på den från Pearl Harbor står namnet på lejdaren (källa: USS Galveston WestPac 1963 (Pt2), 0:47 och 2:39 [Youtube]). Ombord fanns Petes far, Duke Mitchell. Som här kan sammanfattas med att han inte är en kuriositet i filmen utan spelar en stor roll i bakgrunden; sonen har ärvt såväl jackan som stridsflygaryrket.

Bland märkena återfinns flera av kryssningens deltagare. Lättast att känna igen är de centrala flaggorna – åtminstone de på 1986 års jacka.

Japans och Taiwans flaggor, från excellenta Flags of the World (FotW). Kan även tipsa om bloggposten Japanska flaggor.

 

Men nu tar jag bildparet igen. För någonting har hänt; de välkända nationsflaggorna på 1986 års jacka har 2022 bytts ut mot … Ja, vad? Om de nya flaggorna betyder någonting någonstans så känner jag inte till det. Särskilt den "japanska" verkar vara gjord för att påminna om den riktiga flaggan utan att vara den.

Så i den nya filmen har symboler för Japan och Taiwan tagits bort. Månne det leder tankarna åt något särskilt håll..?  (Varför texten under flaggorna också ändrats vet jag inte. Finns det något relevant agg mot USS Galveston? Eller vill man ge intryck av att jackan utsatts för faktisk syslöjd i filmernas universum, en "naturlig förklaring" av de förändrade flaggorna?)

A new trailer for the sequel of 1986 blockbuster "Top Gun" is stirring up controversy because it shows Tom Cruise putting on the iconic bomber jacket he wore in the original film — but with two key changes.

- Tencent-backed 'Top Gun' cuts Taiwan flag from Tom Cruise's jacket, CNN 22 juli 2019

Notera artikelns datum. De justerade flaggorna är ingen nyhet – eller åtminstone är denna del av händelsen ingen nyhet.

Pandemin fick många filmproduktioner att bli utdragna som spaghetti. Bland annat kunde trailers, som gjorts klara för att visas om någon månad eller vecka, bli liggande i åratal. För att plötsligt dammas av och skickas ut. Då är det inte så konstigt om det blev "fel" ibland … Eller vad man ska kalla det, när man skickat ut en version som inte anpassats för att, vad ska vi ta som exempel, blidka kinesiska finansiärer, istället för en som anpassats. Och vill man hålla sig väl med kineser, eller åtminstone den kinesiska staten, och för den delen kineser som vill hålla sig väl med den kinesiska staten, så gör man bäst i att inte med ett andetag antyda att exempelvis Taiwan skulle vara en självständig nation (Japan har heller inget högre anseende i sammanhanget, men är fullt lika blodigt allvar som när det gäller de uppstudsiga öborna). Och eftersom den kinesiska marknaden på senare år har blivit mycket viktig för Hollywood, har man i Hollywood på senare år blivit mycket angelägna om att hålla sig väl med kineser. (Mer om detta bedrövliga fenomen i bloggposten 自我審查 är "självcensur" på kinesiska, 11 mars 2021.)

Koncernen Tencent är (ännu) relativt okänd för allmänheten i väst, men där ryms flera av världens största företag inom branscher som film, tv och dataspel. Om man tager någon storsäljare och följer ägarkedjan bakåt/uppåt, hamnar man inte sällan hos Tencent i Shenzhen. Staden ligger i närheten av Hong Kong, och i hopp om att få fram en lika lyckad handelsmetropol inom landets gränser upphöjdes den 1979 från fiskeby till "särskild ekonomisk zon". Idag är den större än "originalet".

Sedan 2019 har visserligen Tencent dragit sig ur Top Gun. Det är inte ens säkert om filmen ska visas i Kina. Men det spelar ingen som helst roll i sammanhanget. Vill du göra affärer i Kina, idag, imorgon eller om tio år, så vill du inte ha några prickar på körkortet. Men jag måste säga att det ger historien något särskilt, i ljuset av det som sedan hände.

"Tom's Amazing Technicolor Dreamcoat": Anpassar sig efter fluktuationer inom politik och filmfinansering!

Så småningom började premiären, till slut, att närma sig. Trailers drogs fram och spreds över världen. I en sådan skymtade jackan och dess märken – inklusive flaggorna för Japan och Taiwan.

Detta var det nog få åskådare som noterade på egen hand. Och av de få som såg det, så var det nog få som tänkte närmare på det. Men på åtminstone ett ställe reagerade man desto mer.

När långfilmen nu visas på Taiwan, har flaggan för republiken Kina inte försvunnit, vilket gjorde många taiwanesiska besökare mycket rörda, överraskade och glada.

- Republiken Kinas flagga är tillbaka! Publiken applåderar den taiwanesiska testvisningen av Toms "Försvarskrigaren", setn.com 23 maj 2022 (maskinöversatt, så klart …)

Men återkomsten blev kortvarig. Jackan har vänts efter vinden; ordningen är återställd, ur kinesisk synvinkel.




2022-04-03

Faktoidpodden avsnitt 15: Film & tv

Här finns avsnittet som prat: Faktoidpodden avsnitt 15 – Film & tv

"Play it again, Sam", "Luke, I'm your father" och "Hello, Clarice" – se där några punkter i detta avsnitt av Faktoidpodden. Liksom kvicksand, kloroform och annat som fungerar olika på film och i verkligheten. Vi lyssnar på fåglar, letar förgäves efter ett bad i en bok, konstaterar skillnaden på fia med knuff och Skattkammarön, men får trots det inte fyrkantiga ögon – men kanske fyrkantiga öron?

Detta är det första avsnittet av podden där det finns en definitiv poäng med att lyssna istället för att läsa. Det beror på att flera belägg levereras i form av ljudklipp. Ska man slå fast hur en viss replik faktiskt lät i en viss film är det enklaste och bästa sättet att helt enkelt ta del av filmen, etc.

Den här gången blir det myter och faktoider från film och tv. En och annan förekommer även inom annan populärkultur som dataspel och serier. Innan jag drar igång ska jag nämna en given källa, för såväl fakta som inspiration om myter och konstigheter inom film och tv och så vidare, och det är sajten tvtropes.org. Om du inte kände till den redan, så gör du det nu. Där kan man bli sittande, kan jag säga.

Så – nu kör vi.

Först blir det citat. Ja, jag ju haft ett helt avsnitt bara om citat, och fler kan det bli. I det avsnittet var ju den stående frågan om varje citat vem som först skrev eller sade det. När jag nu tar upp citat ur filmens värld så är faktoiderna av ett helt annat slag. Det känns faktiskt svårt att komma runt hur annorlunda det är. För faktoida filmcitat är citat som aldrig sagts i de filmer de ändå är kända från. Trots att filmerna ju finns där, det är bara att titta efter. Dessutom gäller de exempel jag ska ta upp riktiga storfilmer med miljonpublik. Ändå blir det fel. Hur går det till?

Som den här klassikern: "Luke, I'm your father". Det var ju i Rymdimperiet slår tillbaka från 1980 som Darth Vader erkänner faderskapet för sin klentrogne son. Jomen, det var en plot twist som hette duga, i vad som nog var den mest uppmärksammade kulturhändelsen i hela världen vid den tiden – den var det definitivt i min värld. Citatet blev också genast superkänt, och man kunde höra och se det lite varstans. Men var det det lord Vader sade, egentligen? ["No – I am your father"] är filmrepliken exakt och så var det med det. Det är en liten skillnad, men man förstår att skillnaden inte är oviktig när man ser hur vanlig den felaktiga versionen är, hur spridd den är och hur mycket den använts. Och nog är det fascinerande att ett citat som lanseras på tusentals filmdukar över hela världen lyckas bli fel redan från början, även om det bara är lite.

Det där var en klassiker, som sagt. Men det når inte upp till det oöverträffade faktoida filmcitatet #1: "Play it again, Sam". Det skulle ju ha sagts i Casablanca. Som, gissar jag, ännu fler har sett än vilken Star Wars-rulle som helst. Vad sägs då i filmen? Finns repliken där? Vad Ingrid Bergman faktiskt säger till pianisten Sam är ["Play it once, Sam"] och ["Play it, Sam"] och kollar vi med Humphrey Bogart så säger han ["Play it!"] och det är det. Inget "Play it again, Sam", med just de orden. Och igen: Att den exakta ordalydelsen inte är oviktig visas av hur populär den felaktiga versionen är.

Att den exakta ordalydelsen inte är oviktig visas även av den frenesi med vilken många försvarar den. Jomen! För dem räcker det inte att se snuttar ur filmen, själva materialet. De vet att citatet finns där, någonstans; om inte i officiella utgåvor så i inofficiella, eller extramaterial eller bootlegs eller vad som helst.

Det här felaktiga citatet har säkert fått kraft från Woody Allens pjäs Play it again, Sam från 1969. Men citat-varianten är äldre än så. Det var pjäsen som fick namn efter citat-varianten, och inte tvärtom.

Okej, en kort till. Ett välkänt citat som inte finns i När lammen tystnar.  Hannibal Lecter och agent Starling möts för första gången. Då hälsar den förre på den senare med … Vadå? Enligt otaliga vittnesmål säger han "Hello, Clarice". Det finns tröjor och andra prylar med det berömda citatet. Men går vi till själva verket så hör vi Anthony Hopkins Hannibal säga ett tamt ["Morning"]. Även här finns det en liten subkultur som försöker att få ihop sitt falska minne med verkligheten. En del tänker ut riktigt avancerade orsaker till att det felaktiga citatet förekommer. Det är med den här faktoiden som med bra många andra: Det kanske hade varit intressant att veta hur det började, men det intressantaste är hur det fortsatt, varför felet har blivit så spritt.

Det där var tre felaktiga filmcitat. Dem känner många till. Om inte alla så ett eller två. Nu är det ju så med faktoider att de är olika kända. Några känner alla till. Som till exempel, att tjurar blir aggressiva av färgen rött, den är det väl ingen som missat. Andra känner många till; många, men inte alla. Och sen så finns det allt exklusivare faktoider, som en mindre och mindre andel av oss gått på, om vi ens känner till dem, tills vi lämnar de allmänt försanthållna felaktigheterna och övergår till vanliga fel. När jag presenterar faktoider på rad så här, så föredrar jag naturligtvis de som många eller helst alla känner till. Det finns inte mycket som går upp mot att få en faktoid avfärdad som man tagit för självklar och trott på intensivt i hela sitt liv. Det är inte fullt lika dramatiskt att få en faktoid avfärdad som man visserligen inte trott på men åtminstone känt till. Men det finns inte mycket som är lika poänglöst som att få en faktoid omsorgsfullt debunkad som man aldrig hört talas om. Sådant inträffar givetvis, hela tiden; jag har svårt att tänka mig att någon som lyssnar på den här podden hört talas om precis varenda liten myt jag tar upp. Men lita på mig: Även om just du aldrig hört talas om den ena eller andra missuppfattningen, så finns det många andra som gjort det. Vi kan olika saker, vi människor, och precis som vi sitter inne med olika kunskaper så sitter vi även inne med olika okunskaper.

Som när jag nu ska ta upp två svenska sketcher. Många av er är väl förtrogna med dem. Andra känner till den ena men inte den andra. Åter andra har aldrig hört talas om någon av dem. Men, som sagt, jag lovar: Det finns det andra som gjort.

Den första sketchen sändes i tv-programmet Estrad i februari 1967. Det är Gunwer Bergkvist, Lars Ekborg, Margaretha Krook och Åke Grönberg som spelar ett sällskapsspel. Sketchen blev mycket populär och är en riktig klassiker – jag måste nog säga att den håller än. Sketchen fick sitt namn efter spelet de spelar. Vad är då för spel de spelar? Letar man hittar man snabbt ett svar: Fia med knuff. Man hittar också ett annat svar: Skattkammarön. Vilket är rätt? Ja, det är bara att lyssna efter facit: [MK: "Nej ska vi spela Skattkammarön, det är så roligt spel!" LE: "Det är verkligen festligt!"] Att folk minns fia med knuff beror nog på att det spelet också nämns i sketchen. Kanske bidrar det att Skattkammarön inte finns utan hittades på för sketchen. Det är ju lättare att komma ihåg något man har en egen relation till.

Det var den ena sketchen, nu kommer den andra. 1976 gjorde Magnus och Brasse krogshowen Varning för barn. Sen gavs den ut på skiva och blev mäkta populär. Där finns en sketch som heter "Flygkaptenerna". Det sägs här och var att den skulle ha lånats, eller varför inte stulits, från Monty Python. Det är fel. Magnus och Brasses sketch skrevs helt och hållet av dem själva samt av Åke Cato. Vad man tänker på är en helt annan sketch, som gick i tv-programmet Party hos Parnevik 1978. Där är Bosse Parnevik och Lasse Berghagen två uttråkade piloter som börjar roa sig på passagerarnas bekostnad: ["Detta är er kapten, P. Arnevik, som talar. Vi vill meddela att det finns absolut ingen anledning till oro."] Det där är en ogenerad plankning, rätt av, av en sketch med John Cleese, Graham Chapman och Michael Palin. Den låter så här: ["Hello. This is your captain speaking. There is absolutely no cause for alarm."] Den fanns i tv-programmet How to irritate people, inspelat 1968 för den amerikanska marknaden. Det var alltså inte en Monty Python-produktion – det var först hösten 1969 som det namnet dök upp i tv-tablåerna för första gången.

Jag nämnde extramaterial och liknande, sånt som inte ingår i den officiella versionen. Ett fint exempel på sånt är den scen där Mr Darcy badar. Det var på 1990-talet som BBC gjorde en filmatisering av Jane Austens Stolthet och fördom. Där lade man, på eget bevåg, in en helt nyskriven liten scen där Mr Darcy, spelad av Colin Firth, tar ett dopp, fullt påklädd. Sedan dess har den där scenen fått ett visst rykte. I boken nämns ingenting om att Mr Darcy skulle bada.

Jag inledde det här avsnittet med att tipsade om fina tvtropes. "TV-troper", vad är en trop? Inom retoriken definieras en trop som ett sätt att säga någonting indirekt. Med en vidare definition är en trop ett bildligt uttryck. På tvtropes används begreppet om standardgrepp och klichéer av alla de slag inom film, tv och teater. Det är lättare att se än att förklara, men exempel är den elaka styvmodern, vapen som aldrig får slut på ammunition, tankspridda professorer med yvigt hår, och så vidare. Klichéer och standardgrepp. Det här fältet är synnerligen bördig mark för faktoider av olika slag. Som den här: Kvicksand! Fast kanske inte så mycket nu för tiden. Den senaste kvicksands-scenen jag såg, tror jag, var i Rise of Skywalker för några år sedan. Men en gång i tiden var kvicksands-scener ett standardinslag i film, särskilt om dramat utspelades i exotisk landsbygd som djungel eller öken. När greppet var som allra vanligast, under en tid på 1960-talet, fanns kvicksands-scener i osannolika 3 % av alla filmer som gjordes. Har man faktiskt kommit fram till.

Och så var det ju några petimätrar som jag, som funderade på hur realistiskt det hela var. Hur fungerar kvicksand i verkligheten? Fungerar den som på film? Det korta och inte särskilt överraskande svaret är nej. På film har kvicksand någon sorts sugande förmåga; en mystisk kraft som sakta drar ner offret under ytan. Verklig kvicksand, som ju är sand mättad med vatten så den beter sig som en vätska, har ju högre densitet än vatten, så i själva verket flyter man mycket bättre i kvicksand än i vatten.

Däremot kan man fastna ordentligt i kvicksand. När folk och djur har dött i kvicksand – det har inträffat – så har det som regel berott på att de fastnat, och sedan dött av törst. Eller så har de tvärtom dött av för mycket vatten: De har gått på havsbotten vid lågvatten, fastnat i kvicksand, och dränkts när högvattnet kommit in.

Kvicksand på film är en av rätt få geologiska faktoider jag känner till. Då är zoologiska faktoider desto vanligare. Jag hade ju ett avsnitt om djuriska faktoider förut, men det finns mycket mer att ta upp. Särskilt som myter och missförstånd kring djur dyker upp i olika sammanhang. Inklusive, så klart, film och tv.

En parentes igen … En intressant egenskap hos faktoider, myter och sånt, är att ju mer man kan om ett ämne, desto fler fel ser man. Det är ju också så, att ju mer man kan om ett ämne, desto mer engagerad är man i det, och kan reagera på fel som andra kanske eller kanske inte skulle reagera på – åtminstone inte reagera lika mycket – även om de kände till felet. Vilka fel som man tycker är viktiga eller intressanta skiljer ju från person till person. Själv saknar jag ju djupare kunskaper i de flesta ämnen jag skriver om. På något sätt så tycker jag ändå att det sällan är svårt att avgöra vilka faktoider som åtminstone just jag tycker är mer intressanta eller mindre intressanta.

När vilda och tama djur förekommer på film så är det i ett helt moln av blandade faktoider. Folk som kan ämnet pekar på otaliga större och mindre fel av alla de slag. Jag ska här ta upp en enda aspekt, rätt smal är den också, men av någon anledning har jag fastnat för den. Det gäller djurläten. Hur låter djur på film jämfört med i verkligheten? Det korta svaret är att djur som regel låter olika i verkligheten och på film, och det på flera olika sätt. Framför allt låter djur jättemycket mer på film än i verkligheten. Det är som om filmdjuren hela tiden måste påminna publiken om sin närvaro. Ser man en orm i bild hör man väsande och rassel [ljudeffekt]. Ser man en delfin i bild, så hör man sånt där visslande och tjatter som delfiner har för sig [ljudeffekt]. Och om råttor förekommer, i eller utanför bild, så hör vi dem – och vi hör dem oavbrutet [ljudeffekt].

När började råttor låta så där på film? Har ljudet någon inspiration av verkligheten? Ja, det är två frågor jag hittills inte lyckats klura ut. Här krävs mer forskning. Men så mycket har jag hittat, som att det råttljud vi hört tusen gånger på film får man leta efter i verkligheten. Riktiga råttor är, som de flesta andra djur, oftast tysta.

De djurläten som fått mest uppmärksamhet i det här faktoida fältet kommer från fåglar. Det ena från en rovfågel. Om ni hört det? Om ni hört det. Så här låter det: [ljudeffekt] Det där är den rödstjärtade vråken. Den lever i Nordamerika. I verkligheten, då. Men på film finns den överallt. En gång i tiden fastnade Hollywood för det dramatiska lätet, och sen dess är det som regel samma läte som hörs när man hör en rovfågel, helt oavsett vilken art det är frågan om. Ofta är det bokstavligt talat samma ljud – samma ljudeffekt som används i film efter film, decennium efter decennium. En liten parentes här: Amerikaner som beskriver det här fenomenet med den rödstjärtade vråken som dyker upp överallt kopplar ofta ihop det lätet med den vithövdade havsörnen. Just den detaljen känner jag inte igen. Jag har kanske sett andra filmer än dem. [ljudeffekt]

Filmmakarnas andra favoritfågel är lommen [ljudeffekt]. Närmare bestämt svartnäbbad islom, eller common loom som den heter på engelska. Den finns i Europa och Nordamerika, utmed kuster eller vid sjöar; det är alltså en vattenfågel. Ja, det är där den finns i verkligheten då. I filmens värld, där finns den överallt där det inte finns alltför mycket folk. Jorden runt, i öknar och djungler eller var som helst, där man kanske eller kanske inte alls hittar svartnäbbade islommar, eller på andra planeter för den delen. Vill en filmmakare poängtera att en trakt är öde, ja, då kan man alltid lägga in en lom. [ljudeffekt]

Nu ska jag ta upp en medicinsk faktoid, faktoid och kliché. Den är särskilt vanlig på film, men även utanför filmens värld är den förknippad med en missuppfattning, vilket ju gör den extra intressant att ta upp. För att beskriva den tror jag att det räcker med ett enda ord: hjärtstartande. Ja, inte såna där apparater som finns uppsatta i offentliga lokaler, utan professionellt, regelrätt hjärtstartande på sjukhus. Vi vet hur det går till, åtminstone på film och tv, och serier och dataspel för den delen: Hjärtat stannar på patienten. Någon håller i elektriska plattor, säger "clear!", och så på med plattorna och bzzz får patienten en rejäl elstöt. Eller ett par, eller flera stycken. Sedan börjar hjärtat förhoppningsvis att ticka på igen.

Ja, där har vi grundkonceptet så att säga, själva tropen hjärtstartare. Det kan varieras i det oändliga. Ibland kan man se hur en rejäl elstöt, vilken som helst, kan få igång ett stillastående hjärta. Så fungerar det givetvis inte, och jag tror och hoppas att det är få som tror att det fungerar på det sättet. Men myten är mer grundläggande än så. Och inte minst är den intressantare än så.

Så här är det: Ett hjärta som verkligen står stilla kan inte "köras igång" med en hjärtstartare, eller defibrillator då. Defibrillatorn används när någon fått hjärtflimmer. Hjärtflimmer innebär att pulsen är så snabb och oregelbunden att hjärtat inte länge pumpar något blod. Detta tillstånd kallas därför hjärtstillestånd, trots att det egentligen är motsatsen till ett stillestånd. Ett sådant hjärta kan man ge en bildlig örfil, så att säga, så det lugnar ner sig och börjar gå i ordentlig takt igen. Defibrillatorns roll är alltså inte att driva på hjärtat utan att lugna ner det – det är motsatsen till myten.

Vi tar en medicinare till. Inte som har med vård att göra, hoppas jag verkligen för er skull, men med medicinska effekter. Här räcker det definitivt med ett enda ord, och det är kloroform. För vi vet ju alla, utan undantag, hur kloroform fungerar, på film då: Man tager en trasa, fuktar den med lite kloroform – det är ju en färglös vätska, kloroform – och pressar den mot offrets ansikte så andningsvägarna täcks. Efter några sekunder förlorar densamme medvetandet, och kan hanteras som man behagar en stund, några minuter eller hur länge det nu kan vara. På film, som sagt.

Verklighetens kloroform är ett potent bedövningsmedel, och började användas som ett sådant i mitten av 1800-talet. Genombrottet kom när drottning Viktoria förlöstes inte bara en utan två gånger med det här undermedlet. Sen var kloroform ett av världens mest använda bedövningsmedel i nästan hundra år. Som många andra medel var det ingalunda utan biverkningar, och så småningom övergavs det – inom medicinen då. Men redan då hade man börjat använda det inom filmen som en praktisk trop, ett sätt att lätt, snabbt och säkert ta ut personer ur handlingen en stund. Enligt lika välkända som orealistiska lagar tuppar offret av direkt för att kvickna till några minuter senare, utan andra konsekvenser än en lätt snurrighet som snabbt går över. Om någon försöker sig på det där standardgreppet på riktigt så upptäcker de snabbt skillnaden på film och verklighet. Dels tar det flera minuter att bedöva någon med kloroform, även under optimala förhållanden. Dels måste dosen beräknas noggrannt utifrån patientens vikt, och vilka andra faktorer som kan komma i fråga. För får man bara lite för lite kloroform så händer ingenting, medan lite för mycket kloroform kan innebära döden.

Ett standardgrepp på film, en välkänd trop och kliché rör pirater. Alla vet ju att när pirater ska avrätta någon så nöjer de sig inte med något så enkelt brutalt som att skjuta dem eller kasta dem överbord. Nej, de har en planka som de sätter fast på relingen, och som sticker ut över vattnet. Och så får den dödsdömde promenera ut på den och hoppa ner. Vad denna ceremoni är bra för är ytterst oklart. Det kan bero på att det här med att gå plankan i den dokumenterade verkligheten bara förekom hos en, säger en enda, sjörövarkapten, nämligen den även på många andra sätt märkligen Stede Bonnet. Han levde kring sekelskiftet 1700, kom från en välbärgad familj på Barbados, och började sitt yrkesliv med att ta hand om familjens avsevärda egendom. Sen slog han sig på sjöröveri, och höll på med sånt i drygt ett år innan han fångades och hängdes. Men under den korta tiden så hann Stede Bonnet att lämna åtminstone ett avtryck i historien som kommer att överleva oss alla. Hur han motiverade sina offers plankvandrande vet jag inte.

Pirater blev tidigt föremål för fantasifulla böcker för pojkar i alla åldrar, så uppgifter om dem behöver inte alls vara sanna bara för att de är gamla – vilket ju är en generell regel. Förvisso var piraterna kapabla till det allra mesta; de var inte lagda för medlidande, kan man säga. Däremot krånglade de inte till saker i onödan, vilket plankvandrandet måste sägas vara ett bra exempel på. De enda som kan finna metoden användbar är nog filmmakare. För det hela gör sig på film, och ger hjälten en chans att såväl fälla passande repliker som att trixa sig ur det hela.

Stackars Mabel fästs vid rälsen av karikatyrskurk med Bill och Bull

Att gå plankan är alltså ett grepp som bara nätt och jämt förekommit i verkligheten, desto oftare på film. Men vad sägs om ett grepp som många tror förekommit på film, närmare bestämt stumfilm, men som inte gjort det – åtminstone inte på allvar? Och det gäller inte någon obskyr trop, utan en av de klichéigaste av klichéer som finns i sammanhanget: Skurk binder fast kvinna på järnvägsräls. Den måste ha använts i, ja, hundratals stumfilmer? Dussintals, allra minst..? Men nej – kännare som sett ofantliga mängder stumfilm från början av 1900-talet och filmhistorien rapporterar ett enda belägg för scenen, och den är gjord på skoj. Jomen: Redan 1913, då Barney Oldfield's Race for a Life (bilden ovan; eller se Youtube: Barney Oldfield's Race for a Life) spelades in, var kvinna fastbunden på järnvägen en kliché så sliten att man inte tog den på allvar. Så vitt man vet uppfanns scenen 1867 för en teaterproduktion.

Jag ska avrunda det här avsnittet med en annorlunda faktoid. Om man tittar för mycket på tv så kan man få – vadå? – fyrkantiga ögon. Ja, det är det väl ingen som tror på … Jag hoppas även att det inte är någon som tror att skämtet någonsin tagits på nämnvärt allvar.

Såvitt någon kunnat finna finns det första belägget för påståendet om fyrkantiga ögon från tv-tittande i den kanadensiska tidningen The Vancouver Daily Province från den 28 juli 1951. Då var televisionen inte gammal! Hur det uppstått är osäkert. Men det ska sägas att det, givetvis, redan från början var frågan om ett skämt. Visst har folk trott på tokigheter genom tiderna – om de har – men inte det här.