”Citat”

Dude, this is a crazy thing to ask, but I’m curious, and my life is sort of shit now. You are successful. And I am successful. And I'm wondering: Are you happy?

- Bourdain i mail till den gode vännen David Choe

Anthony Bourdain var kock, därtill rik och berömd. Han nådde kändisskapets högsta nivå när han fick egna tv-serier, skapade med honom i centrum, som inte ens behövde handla om mat. Och så tog han 61 år gammal livet av sig. Någon konkret orsak verkar man ännu inte ha funnit, eller åtminstone tillkännagivit.

Några år senare gavs en dokumentär ut: Roadrunner: A Film About Anthony Bourdain (2021). I den får man bland annat höra honom säga ovanstående citat. Och dokumentärfilmen fick kanske mer uppmärksamhet för det än något annat.

Problemet var inte citatets äkthet; det fanns verkligen i ett mail som Bourdain verkligen skrivit. Däremot hade han aldrig sagt det, såvitt någon visste. Hur kunde man då höra honom säga det i filmen? Jo, rösten var syntetisk, skapad av ett AI-program. Detta framgår ingenstans i filmen, utan nämndes av regissören Morgan Neville i samband med att filmen släpptes: ”We can have a documentary-ethics panel about it later”, som han kommenterade det. Vilket i sin tur kommenterades med att det uttalandet var lika problematiskt som användandet av tekniken till att börja med …

Hur äkta är ett citat sagt av en AI-genererad röst? Ja, det har diskuterats. Här är min syn.

Att ta till en datagenererad röst är varken mer eller mindre fejk än när man sätter någon att agera röstskådespelare. Då kan man ibland se detta klargjort. Ibland är det uppenbart att det inte är original-rösten, som om någon läser upp Caesar-citat. Andra gånger är det inte det. Om man till exempel skulle sätta någon att läsa Anne Frank-citat så vet många att hennes röst inte finns bevarad, medan andra skulle låta sig luras. Och om man skulle låta någon som har en röst som låter som Winston Churchill läsa upp hans texter, och dessutom lägga på lite dist och knaster, då skulle till och med insatta kunna luras. Då har filmmakarna ansträngt sig för att skapa en illusion. Om de då inte anger att det är en illusion – ja, det är helt okej i spelfilmer, men inte i dokumentärer. I spelfilmer är det underförstått att det vi ser är teater, i dokumentärer är det lika underförstått att det vi ser inte är teater.

Att lägga in fejkat material i dokumentärer är fel och förkastligt, då det bryter mot hela idén med dokumentärer. Att lägga in äkta material i spelfilmer är varken fel eller förkastligt, men det kan vara lika förvirrande. I Framom främsta linjen (2004) ser vi hur huvudpersonen Harry Järv då och då plockar upp en kamera och förevigar det han ser – varefter vi för ett ögonblick får se fotografiet han tog, alltså det verkliga fotografiet, taget av den verklige Harry Järv under det synnerligen verkliga kriget. Varje gång jag ser filmen (för den hör till den sort som man gärna ser om) så hajar jag till vid de ställena, men jag vet inte riktigt varför.

Han sköt först

Sommaren 2007 spelades Indiana Jones IV in. Här ser vi ryggen på Steven Spielberg, i mitten Harrison Ford/Indiana själv, och så George Lucas. Finns något mer att se?

Först ska vi gå ännu längre tillbaka i tiden. A long time ago …

Suddenly the slimy alien disappears in a blinding flash of light. Han pulls his smoking gun from beneath the table as the other patrons look on in bemused amazement. Han gets up and starts out of the cantina, flipping the bartender some coins as he leaves.

- Manuset till Star Wars: A New Hope, daterat 15 januari 1976

I Stjärnornas krig, som den hette 1977, har smugglaren Han Solo just fått ett uppdrag av våra hjältar. Efteråt stöter han på en annan skum figur. Det är prisjägaren Greedo, som är ute efter honom – död eller levande. Han klarar sig levande från mötet, till skillnad från Greedo.

Vad som hände? Det beror på vilken version man ser.

1977 års version: Man hör ett skott, ser en kraftig blixt, gnistor och massor av rök – inget röksvagt krut där – varpå Greedo faller ihop, stendöd. Han Solo stoppar tillbaka vapnet i hölstret, slänger en slant åt bartendern, ber om ursäkt för röran, och går sedan sin väg. Som i manuset.

Tjugo år senare gavs de tre filmerna ut i en specialutgåva – då började det dessutom dra ihop sig till filmandet av Episode I. Den största skillnaden utgjordes av tillagd datagrafik. Tekniken hade ju utvecklats explosivt. Saker som dittills varit finansiellt, praktiskt eller logiskt svåra eller direkt omöjliga att få på film låg nu inom det möjligas gräns. Lucas berättar att det var Jurassic Park som fick honom att inse att nu, nu kunde han äntligen ge ut filmerna så som han tänkt sig dem från början – så som de egentligen skulle se ut!

Sedan dess har tilläggen diskuterats flitigt av engagerade fans (Star Wars har riklig tillgång på engagerade fans). De flesta av dem tycker, föga förvånande, illa om förändringarna. Även om jag aldrig varit så engagerad i filmerna, så är det inte svårt att hålla med. En del tillägg ger just ingenting och är därmed onödiga, andra gav Lucas tillfälle att mixtra med narrativet vilket oftast blev till det sämre.

Och ingen scen har diskuterats lika flitigt som den med Han Solo och Greedo.

1997 års version: Greedo drar sitt vapen och skjuter … Och missar. (Ibland nämns att Han Solo undvek att bli träffad genom att flytta på huvudet. Det är uppenbarligen inte den version som denna bild kommer från.) Ett ögonblick senare – så lång tid det tar för ett sådant ”laserskott” att röra sig två meter – skjuter Han Solo, med bättre resultat.

Fansen protesterade. För den lilla scenen berättar inte så lite om Han Solo, så som han var i filmens början. I 1977 års original utvecklas han från en halvskurk som skjuter först (exakt hur illa man nu tycker om en sådan manöver) till en dekorerad osjälvisk hjälte. I 1997 års utgåva ville Lucas förbättra den Han Solo man först ser, och gör därmed hans utveckling mindre dramatisk. En odiskutabel försämring, kan man tycka.

Det tycker inte Lucas. Han menar att det var så han tänkt sig det hela från första början:

The special edition, that’s the one I wanted out there. The other movie, it’s on VHS, if anybody wants it. ... I’m not going to spend the, we’re talking millions of dollars here, the money and the time to refurbish that, because to me, it doesn’t really exist anymore. It’s like this is the movie I wanted it to be, and I’m sorry you saw half a completed film and fell in love with it.

- Lucas talks as ‘Star Wars’ trilogy returns, Today.com 15 september 2004

Men det har motbevisats av engagerade fans. Den idén fanns helt enkelt inte 1977, vilket framgår av såväl texter som filmmaterial, visat och ovisat i olika stadier. Han Solo sköt först, från första början.

Även om man inte intresserar sig ett dyft för vem av två fiktiva roller som gjorde vad i en gammal film så kan man fascineras av en person med dokumenterat varierande känsla för kvalité som vägrar att erkänna sina felsteg, eller kanske inte ens inser dem (skulle det kunna vara underlag för en film?). Eller vad som händer med en film eller bok när man ändrar i den. Förvisso är Lucas filmer hans, och han har rätt att göra vad han vill med dem, men i vilken mån är olika klippningar av en film ”samma” film?

Källor:

• Wikipedia: Han shot first
• Wookieepedia: Han shot first

Bonus, eller varför inte malus – men varför ska inte ni få lida:

Det jag själv reagerade mest på i 1997 års utgåva (som alltså först gick på bio) var en ny scen – filmad 1977 men aldrig färdigställd – där Han Solo träffar Jabba the Hutt. Scenen ger ingenting, men tar bort en del. Nog var gangsterbossen Jabba mer spännande när man pratade om honom redan i första filmen men inte fick se honom förrän i tredje? Och vad är det för gräslig Jabba man fått till? Inte Jurassic Park-nivå precis …

Kvalitén på Jabba, såväl konstnärlig som teknisk, var så genant att man gjorde om honom 2004. Här är han sig mer lik från Jedins återkomst. Filmen hade fortfarande varit bättre utan scenen.

Och då återkommer vi till bilder som dessa:

George Lucas har en ”Han shot first”-tröja som han bär då och då. Hur man nu vill tolka det.

OK, en till, eftersom den påminner mig om en klassisk sketch från Saturday Night Live:

I don't know and I don't care.

- Harrison Ford/Han själv får frågan om vem som sköt först

”Enshittification”

Så här dör plattformar: Först är de bra för sina användare; sedan utnyttjar de sina användare för att göra det bättre för sina kunder; till slut utnyttjar de sina kunder för att roffa åt sig mer och mer. Sedan dör de.

Jag kallar detta enshittification, och det verkar vara den oundvikliga konsekvensen av den lätthet som en plattform kan flytta runt värde med, i kombination med naturen hos den ”dubbelsidiga marknaden”, där en plattform ligger mellan köpare och säljare, håller dem gisslan åt varann, och kapar åt sig en större och större andel av deras transaktioner.

- Inledningen av Cory Doctorow: The 'Enshittification' of TikTok – Or how, exactly, platforms die, Wired 23 januari 2023 (min översättning, ej bokstavstrogen)

Denna artikel är bara en dryg månad gammal. Den är redan en klassiker.

Den beskriver livscykeln för framgångsrika plattformar. Sannerligen inte bara TikTok utan även Facebook, Twitter, Instagram, Amazon (den slapp vi!) … Den kan sammanfattas med det ord som Doctorow myntade i rubriken: Enshittification, ”förskitnande”; hur plattformar först försöker vara så användbara och bra som möjligt så de får många användare, hur de sedan försöker att tjäna pengar på användarna, mer och mer utan slut, så plattformen blir sämre och sämre, tills användarna (inklusive betalande kunder) till slut får nog och drar.

Det är en briljant sammanfattning av ett stycke samtidshistoria som många av oss känner igen, och som berör snart sagt alla, vare sig man använder sociala medier mycket eller lite. Kanske även den som inte använder dem alls? För även om just du aldrig är i närheten av exempelvis TikTok, så är de en del av vår värld, och många av dina medmänniskor och företagen du anlitar tillbringar mycket tid och energi på dem.

Om jag skulle justera något i artikeln så vore det att precisera ämnet. Doctorow tar inte upp plattformar i stort, utan de mest lyckade. De som blivit mest omtalade är alla dessa sociala medier. Genom åren har Hamsterpaj, Lunarstorm, Shortcut, Helgon.net, GeoCities, Myspace, Google Plus, Clubhouse och så vidare och så vidare kommit, gjort större eller mindre intryck på samtiden, för att sedan tappa relevans och så småningom försvinna, fort eller långsamt. De förloppen är mer varierade än det som Doctorow beskriver. Men så är det heller inte samma sak. Även om några av dem hade nog så många användare på sin respektive levnads höjd, så nådde ingen av dem de nivåer som de som jag listade först. Doctorow studerar heller inte bara sociala medier utan även plattformar där fokus ligger på handel, som Amazon, Steam (spel) och Etsy (hantverk m.m.).

Doctorows artikel är vad denna bloggpost främst går ut på att tipsa om. Men jag tar en till:

Denna artikel är inte lika obligatorisk läsning som ”Enshittification”, men väl värd att tipsa om, särskilt för folk som hänger på Faktoidbloggen. Jag läste den när den var ny, och kom genast att tänka på den när jag såg Doctorows rubrik; han nämner den också i sin artikel, inkl länk. Dessutom har den en historisk vinkling av ett slag som jag gillar.

Catherynne Valente utgår nämligen ifrån Prodigy. Det var en sorts super-BBS av ett slag som var rätt stor i USA (andra namn var CompuServe och AOL) innan internet och webb kom och ställde allt på huvudet. Det var Facebook med 80-talsteknik: Man kunde läsa nyheter, väder, sport etc, spela spel, och, i viss mån, köpa saker … Men dess killer app var mail och diskussionsforum. Folk gillade att läsa nyheter och så vidare, men de älskade att prata, med kända och okända, och de lade mycket mer tid på de avdelningarna än alla andra ihop.

Det var inte så ägarna tänkt det. Som rubriken hon såg i tidningen formulerade det: ”PRODIGY SAYS: STOP TALKING TO EACH OTHER AND START BUYING THINGS”.

Prodigy was upset that people were, by and large, using the free communication service they tossed on there just to have more content and not their weird Random Garbage You Don’t Need Storefront.

Om det känns igen … Även om Facebook et al inte säger det rent ut; de bara justerar gränssnitt, algoritmer och allt vad det är. Men även om målet och i synnerhet medlen är mer sofistikerade, så är andemeningen densamma som på Prodigys tid.

Stop talking to each other and start buying things. Stop providing content for free and start paying us for the privilege. Stop shining sunlight on horrors and start advocating for more of them. Stop making communities and start weaponizing misinformation to benefit your betters.

-  Catherynne M. Valente: Stop Talking to Each Other and Start Buying Things: Three Decades of Survival in the Desert of Social Media, Welcome to Garbagetown (som hon kallar sin substack) 22 december 2022

Inte för att det är fult att tjäna pengar, än mindre att driva ett företag utan att gå back. Men man kunde önska att de ansvariga inte var så tjockskalliga att de som lyckas måste förstöra vad de byggt upp. Den som gapar över mycket mister ofta hela stycket, som det heter.

En fotnot till Valentes artikel: Hon nämner i förbigående ”the Oregon trail”. I sammanhanget misstänker jag att det inte gäller den historiska Oregonleden (som är nog så intressant i sig) utan ett pedagogiskt dataspel. Det fanns under många år på praktiskt taget alla public schools i USA. Det spelades därför av miljoner elever, och blev därför en del av det allmänna medvetandet därstädes. All omtalad amerikanisering till trots är det få svenskar som så mycket som hört talas om det. Jag hade garanterat inte hört talas om det om det inte varit för Jimmy Maher: On the Trail of the Oregon Trail, Part 1, The Digital Antiquarian 27 mars 2011.

RAF Luton och tvångsrättarsyndromet

Welcome to the #RAFLuton official Twitter account. To celebrate joining Twitter we have given our B2 Stealth Fighter ”gate guardians” a clean #AvGeek

- @RAF_Luton:s premiärtweet, 10 februari 2019

Staden Luton ligger norr om London. Att den har en befolkning på en kvarts miljon säger mindre, tycker jag, om dess relativa storlek än att det är landets 78:e tätortsområde; för Sverige motsvarar det Hudiksvall. Englands Hudik är känt för ett fotbollslag, ett flygfält, och inte jättemycket mer. Där finns till exempel ingen officiell närvaro av Royal Air Force.

Denna bloggpost handlar om ett plojkonto: ”The assumed Official Twitter account of the world's most mysterious & secret (and fictitious) military base.” RAF Luton tar först och främst upp militärflyg, i andra hand annan militär verksamhet, i tredje hand civilt flyg. De postar rätt ofta och är ofta roliga eller mycket roliga. Men det är inte bara därför jag tar upp dem här.

Först några exempel på vad de delar med sig.

To access the RAF Luton website please complete the captcha link attached

Select all the images with a — Stealth bomber 

Stealth togs upp i det första tweetet och har sedan varit ett återkommande tema.

Great photo from one of our photographers, one of #RAFLutons Eurofighters flying over Blackpool #AvGeek

Fact of the Day: Flt Lt Dougie ”Dougy” McDouglas flies his Mosquito bomber fighter through the Blackpool Tower arch as part of the opening ceremony in 1850 #AvGeek 

”Blackpool” och dess berömda torn är ett av flera stående ämnen – se Wikipedia för originalet. Här ser jag att man 2019 ännu inte börjat kalla stridsplanet Eurofighter Typhoon för Eurovision Typhoon, och att bilderna då ännu inte togs från en Canberra – grejen med det sistnämnda har jag ännu inte lyckats klura ut …  Fler-anakronistiska upplysningar var med från första början, liksom namn som ”Dougie 'Dougy' McDouglas”.

Fact of the Day: HMS Vegas is the world's first green warship, costing just £80,085mil she has grass on all floors as well as 35 palm trees to offset the carbon emissions from its 1.6ltr Ford Ecoboost engine and fires only semi-nuclear missiles #GreenWarfare

[Photographed] from a Canberra

Tal som 80085 och 7175 är kända bland de som använt en gammaldags miniräknare. På LCD-displayer kan vissa siffror läsas som vissa bokstäver nämligen, vilket var gränslöst roligt när man var tolv. ”Semi-nuclear bombs” användes en gång, väckte uppmärksamhet, och blev genast ett stående inslag. Uppgifter om allmänna medel som hade kunnat användas bättre är också återkommande, och retar ibland upp folk som läser slarvigt.

Photo of the Day: F15 intercepts a V1 Doodlebug semi-nuclear bomb over the Bristol Channel, The V1 was fired by rebel scum from the war torn town of Cardiff in protest at rising tolls on the Severn Bridge and part of The War Against Tolls.

Photographed from a Canberra #AvGeek

Roliga förkortningar är legio – ”The War Against Tolls” – och man drar sig inte för att skoja med känsliga ämnen. (Jag har svårt att tänka mig motsvarande i USA.) Skottland och Wales blandas ofta och gärna ihop, med ett undantag: Det är bara Skottland som kallas ”Englands största grevskap [county]”.

Sådana uppenbara trollningar drar ändå inte på sig i närheten lika mycket eld som vissa andra.

Fact of the Day: The Lancaster fighter jet can survive being away from a 5* Mess for up to 6hrs by drinking from streams, the crew often use the inclined fuselage as a slide while the Lancaster rehydrates.

Photographed from a Canberra #AvGeek #aviationlovers #aviationdaily

Nu närmar vi oss ämnet för dagen … En Lancaster fighter jet som släcker törsten ute i fält, samtidigt som besättningen passar på att åka rutschkana. Hur reagerar folk på det?

- Lancaster är inget jetplan.

- Det hade varit ännu roligare om det varit en Lancaster istället för en B-17.

- Det är en Flying Fortress – amerikansk, inte brittisk.

- Lancaster var ett bombplan och inte ett jaktplan och planet ni visar är en Boeing B17 som kallades Flygande Fästning.

- Det är INTE en Lancaster, och de hade inga jetmotorer.

- Fast det är en B-17 …

…

En del svar kan komma från folk som bara vill ha uppmärksamhet (och uppmärksamhet får de). Men det är ingen tvekan om att de allra flesta är ärligt menade rättelser. Från folk som läser om ett plan som släcker törsten och så vidare, och som känner sig tvingade att informera världen om att det inte är det planet som är i bild, utan ett annat.

Vad är det som får folk att ”korrigera” betydelselösa fel i uppenbara skämt?

Jag tror inte att den eller de som ligger bakom RAF Luton planerade verksamheten med tanke på den målgruppen, om de alls kände till den. Men det dröjde inte länge förrän de hittade den, eller snarare tvärtom. Sedan dess har den delen av publiken varit en given del av ”upplevelsen”. De dyker upp varenda gång, och varenda gång får de en skara skrattare efter sig. (Där alla motskämt inte är lika väl utformade, för att sammanfatta.)

Fact of the Day: The SAAB 36D Viggen (Viggen is French for Vegan) is the only fully Vegan jet fighter! It runs purely on vegetable oil and liquidised seaweed, on average the Viggen tells 80,085 people a day that it's Vegan.

Photographed from a Canberra #Aviation

- @RAF_Luton 17 februari 2023

När ett svenskt plan nämndes fick en massa svenska messerschmittrar tillfälle att göra bort sig. Sådana som lyckas läsa om ett ”veganskt jaktplan” osv, och ändå tror att de imponerar på någon med att påpeka att planet på bilden inte är en Viggen utan en annan modell.

Viggen does not mean vegan. It is saab 37 that is the correct name for Viggen. Viggen means flash. And the picture is of Saab 39 Gripen that does not run on vegetabilized oils normally (but they made tests with 1 or 2 Gripen). Viggen never flew on biofuel.

- Exempel på respons

En nära släkting som man ofta har stött på (på dem stött man ofta har) är de som lider av GPS, Grammar Pedantry Syndrome – eller, lidandet drabbar snarare dess omgivning än de själva. Det är alltså folk som inte kan låta något språkfel passera. Stort eller smått? Betydelsefullt eller betydelselöst? Det spelar ingen roll för det går ju inte att hålla tyst för det är ju fel! Att självutnämnda språkpoliser ofta har objektivt fel kan underhålla omvärlden, men stör inte dem själva det minsta. Om de säger en sak, och världens samlade sakkunskap på svenska språket en annan, ja, då är det de senare som har fel, synd för dem!

Outtalade faktoider

- Mythbusters (2016) ep 238

Den största delen av Afrika ligger inte på södra halvklotet utan på norra halvklotet

Jorden är inte helt rund, utan tillplattad kring polerna

Guldmedaljerna i OS är inte tillverkade av rent guld

- Wikipedia: Lista över vanliga missuppfattningar

Dessa korrekta uppgifter kanske förvånar. Men hur ofta ser man felen som uttalade missuppfattningar? Är det någon som hävdat, eller sett eller hört någon hävda, saker som ”Afrika ligger till största delen på södra halvklotet”, ”Jorden är en perfekt sfär”, ”Guldmedaljerna i OS är gediget guld”? Det kan förvisso vara saker som folk går runt och tror, men sällan eller aldrig säger högt. Och om påståendet aldrig sägs tappar faktoiden viss kraft, oavsett hur överraskad man kan bli av att höra hur det ligger till. Inte för att jag själv aldrig gått ut med debunking av outtalade faktoider …

Om vi tar dem en och en:

1) Här konsulterade jag min inre bild av Afrika. Den har en ungefärlig ekvator inritad, och jag kunde direkt kunde konstatera att det finns betydligt mer territorium ovanför den än nedanför. Men om man ställde frågan till folk misstänker jag att ganska många skulle säga att största delen av Afrika ligger på södra halvklotet.

2) har jag svårt att se någon göra en grej av. Har någonsin upplysningen om jordens form följts av publikfrågan ”menar du ett perfekt klot”? Hur skulle påståendet ”jorden är ett klot” behöva formuleras för att ”jorden är inte ett perfekt klot” ska bli debunking? — Om vi tar fakta i målet så är jordens så kallade avplattning, skillnaden mellan ”höjd” och ”bredd”, strax under 1/300. På en boll med en meter i diameter skulle det bli tre millimeter. Beroende på kontexten kan det vara tillräckligt mycket att göra väsen om, eller en obetydlighet.

3) är speciell på så sätt att ”felet” varit sant: Fram till OS 1912 utgjordes guldmedaljerna av solitt guld. Sedan dess har de varit guldpläterat silver. Men jag har aldrig haft en uppfattning i frågan, och letar förgäves i huvet efter en antydan till ”så här är det nog”.

Det är möjligt att ett, två eller alla tre är vanliga någonstans där jag inte sett det. I så fall faller resonemanget för just de exemplen. Men fler finns.

Som de mer eller mindre outtalade faktoider jag själv har tagit upp genom åren. Jag har tagit upp åtminstone några fel som jag varit ganska eller mycket säker på att de förekommer, oavsett vad folk sagt eller skrivit om saken. Det tydligaste exemplet jag hittar just nu är kolsyra: Jag har aldrig sett påståendet ”bubblorna i kolsyrad dryck är kolsyra”, utan det är något jag förutsätter att folk tror, att de skulle svarat det om de fått frågan vad de tror att bubblorna är bubblor av. Särskilt som jag själv trott det, utan att ha fått det levererat som ett faktiskt påstående.

Den pålitligaste källan till ”outtalade faktoider” har varit Mythbusters. De har i program efter program tagit upp ”myter” där resultaten av undersökningarna varit mer eller mindre ointuitiva och förvånande, men som haft ringa spridning i uttalad form. Som om en människa i en sån där jättestor ”hamsterboll” kan överleva ett högt fall, om en bil som står och väger vid ett stup kan falla ner om en fågel sätter sig på fel ställe, eller om man kan ta sig i svävare över ett minfält.

Bilder och icke-mirakler

- Mayo church goes viral after alleged 'miracle' during Sunday mass, Irish Mirror, 20 juni 2022

I mitten av juni hölls nattvard i S:t Josephs church i Aghamore Ballyhaunis, grevskapet Mayo, på västra Irland. Under ritualen råkade prästen tappa en oblat på golvet. Enligt den katolska kyrkans rutin för sådant – japp, de har färdiga rutiner för sådant (What do I do if I drop the Eucharist? monsignore Charles Pope, 1 februari 2021) – lade han kexet i lite vatten så det skulle lösas upp innan det hela skulle hällas i kyrkans sacrarium, en ho vars avlopp inte leder till något sekulärt VA-system utan går rätt ner i marken.

Nu kom man inte så långt. När prästen en stund senare tog en titt på det hela hade någonting rött bildats i vattnet. Han fyllde på med mer vatten och lät det stå ett tag till. Nu hade det röda ämnet bildat en liten klump, som man tyckte liknade blodigt kött. En liknelse som kan ligga särskilt nära till hands om man redan associerar åt det hållet, kan tänka.

I dagens mediavärld är en nyhet utan bild ett otyg. Även ett meddelande utan överhängande behov av bild ska förses med en bild, om så bara en irrelevant arkivbild som illustrerar någon irrelevant aspekt av det som avhandlas. I det här fallet fanns det ju dessutom ett relevant behov av en bild.

Kort därefter (samma artikel som ovan) lade någon ut en beskrivning av händelsen på Facebook – komplett med en bild. Den bilden användes och återanvändes sedan överallt där det hela togs upp.

Det finns många sätt att avgöra om ett mirakel har skett; det kan framför allt vara mycket lättare än att avgöra om ett mirakel inte har skett. Att avgöra om en bild är vad den utger sig för att vara kan vara en helt annan sak. Det kan framför allt vara mycket lättare.

While several Irish media outlets have highlighted the possibility of a “Eucharistic miracle” in Co Mayo, one eagle-eyed Irish Catholic has pointed out how the post is misleading.

On his YouTube channel, Irish man Robert Nugent says that a simple ‘reverse image search’ on Google proves that the picture accompanying the viral posts isn’t new, nor is it from Co Mayo.

 - Co Mayo church's "bloody" Eucharist - miracle or mold? Irish Central, 22 juni 2022

I filmsnutten uppmanar han tittarna att inte läsa artikeln i Irish Central eftersom den är mainstream media vilket gör att jag tvekar att länka till den men den finns inbäddad i artikeln.

Nugent nämner inte vilken sökmotor han använde men två förslag är Tineye och ryska Yandex.

Här är bilden från det sammanhang där den först dök upp. Att oblaten lades i vattnet hade kanske samma anledning som i Mayo.

A 'bleeding' piece of communion wafer is being hailed as a miracle by believers at a church in Utah.

Faithful followers claim the sacramental bread 'bled' for three days following communion at St. Francis Xavier Church in Kearns, Salt Lake City, after it was placed in glass of water.

- Catholic Diocese investigate 'bleeding' communion wafer being hailed as miracle by believers in Utah, Daily Mail Online, 29 november 2015

Frågan togs upp på stiftsnivå där man konstaterade att klumpen inte var mänsklig eller mänsklig/gudomlig vävnad utan en sorts mögelsvamp. Eftersom Vår Herre inte anses tillhöra svampriket räknas den inte som ett mirakel.

Summary Conclusion: In November of 2015, it was alleged that a consecrated host (communion bread wafer) from Saint Francis Xavier Church in Kearns, Utah, appeared to be bleeding. A thorough investigation has concluded that the host did not bleed, but the change of appearance in the host was due to red bread mold.

The consecrated host has been disposed of in a reverent manner, as is required. 

- Statement of the Catholic Diocese of Salt Lake City on the “Bleeding Host” at Saint Francis Xavier Catholic Church, Kearns, Utah Salt Lake City, Utah-December 16, 2015 (pdf, archive.org)

Vad den irländska klumpen beträffar tog Nugent kontakt med prästerskapet i Aghamore Ballyhaunis som berättade att det tydligen rörde sig om en "reaktion med vattnet" – gissningsvis av liknande sort som i Utah? – och därmed inte var ett mirakel. Jag antar att de rutiner som utan tvivel finns för sådana här frågor inte nöjer sig med sådant utan kräver undersökningar initierade på högre nivå. För egen del nöjer jag mig med församlingskonklusionen, särskilt som jag redan associerade åt det hållet.

Och konklusionen av denna bloggpost? Media och allmänhet vill ha bilder till sina nyheter. Har man ingen bild, så tar man någon, utan att alltid vara så noga med proveniensen. Och öppnar upp för att folk ska avslöja bilden som något annat än den påstås vara (vilket kan vara trivialt), vilket i sin tur gör att folk kan betvivla om nyheten i sig är något annat än vad den påstås vara.

För bra för att vara sant..?

När det gäller faktoider och andra felaktiga påståenden som cirkulerar finns det en standard-beskrivning som, om jag haft något att säga till om, folk skulle hade slutat upp med ögonaböj.

Hur uppstår då faktoider? Ofta hör man "om det är för bra för att vara sant är det nog inte sant". Det stämmer ibland, men oftast inte.

- Faktoidpodden: Introduktion, säsong 1

"Oftast inte": Visst finns det felaktiga påståenden som är "för bra för att vara sanna". Men de är långt färre än de som tvärtom är "för dåliga för att vara sanna". De som sprider dem tycker uppenbarligen att de är helt uppåt väggarna, och där det dessutom är anledningen till att de sprids. Jag tror inte att jag behöver lista exempel.

Och båda klasserna är långt mindre än den som helt dominerar när det gäller just faktoider, icke-fakta som inte snurrar runt några dagar eller kanske en hel vecka utan som är etablerade i det allmänna medvetandet, eller någon del därav, och som återkommer gång på gång. De flesta sådana är kuriosa som varken är särskilt "bra" eller "dåliga" utan varken eller. Som att en "björntjänst" är en bra tjänst, att tjurar blir aggressiva av rött, att Newton skulle fått idén till gravitationen när han fick ett äpple i huvudet, att Adolf Fredrik dog av en semla, att Edwin Aldrins avtryck på månytan skulle varit Neil Armstrongs allra första steg, att svarta hål har (mycket) starkare dragkraft än andra kroppar med samma massa osv osv.

Ingen skulle kalla dem "för bra för att vara sanna", inte heller "för dåliga". De bara är.

För dumt (?)

Nyhetsbyrån AFP har en ganska bra sajt, AFP Fact Check. "Ganska bra"? De granskningar jag sett är förträffliga, omdömesgilla, noggranna och så. Däremot är urvalet inte mer än "ganska bra", om ens det.

Som häger-historien. Jag vet inte om de tagit upp något fånigare, och jag har svårt att föreställa mig vad det skulle kunna vara.

"Hägrar har inga fäder, de är alla honor." Så hur kan hägerhonor lägga [befruktade] ägg utan fäder? Det är intressant, så läs.

[…]

Svaret är att hägrarna njuter av åskan.

- Cele Land: ဗျိုင်းတို့မှာ အဖိုဟူ၍ မရှိ အားလုံး အမတွေ, "Hägrar har inte hanar", 19 februari 2022

AFP Fact Check konstaterar att detta delats över 600 gånger. Hur många som tagit det på allvar nämns inte. Att AFP tagit det på allvar indikeras av att de faktiskt frågat ornitologer om fakta. Som svarat det som alla vet, som vet någonting alls: Att hägrar utgörs av pojkhägrar och flickhägrar, och att småhägrar blir till på det vanliga (för fåglar) sättet.

I definitionen av faktoider ingår, anser åtminstone jag, att de ska vara någorlunda spridda, bland allmänheten eller i någon grupp. En grupp jag kan göra undantag för är de som tror att hägrar förökar sig medelst åska bara för att någon säger det. Men det aktualiserar (inte för att det behövs) en gammal fråga: Finns det någon gräns för hur dumma påståenden man ska reda ut?

Det luriga är att varje sådan gräns kan underträffas av ett ej obetydligt antal personer. Annorlunda uttryckt: Det finns alltid fler än man tror som är dummare än man tror, även med hänsyn taget till denna regel. Det är klart att man kan serva den gruppen, om man vill. Och ta itu med "myter" som:

• Egenrullade cigaretter är nyttigare mindre ohälsosamma än köpecigg
• Georgia Guidestones (uppförda 1980, se bloggposten Georgia f.d. Guidestones) är ancient
• Den här elskotern är till salu för 20:-
• Folk dör "tre i taget" (säger, om någon i bekantskapskretsen avlider, så kan man vänta in ytterligare två)
• När man dör blir kroppen 21 gram lättare (jag tog upp det för längesen i bloggposten 21 gram för att visa vilken praktiskt taget obefintlig grund idén har, och kanske få hintar om ifall det finns folk som går att ta på allvar som tar idén på allvar)
• Astrologi
  
• En prins i Nigeria har av ingen anledning alls valt ut just dig att dela tolvhundra fnattiljoner dollars med
• En stilig militär/läkare/glömt det tredje populäraste yrket vill inleda en romans med just dig, trots att ni varken känner varann eller har några gemensamma bekanta eller nånting
• En yppig levnadsglad jänta vill inleda en romans, eller något ditåt, med just dig, trots att etc

För egen del föredrar jag att lägga energi och tid på annat. Men det är jag det.

Francis E. Dec och andra "targeted individuals"

Maskinskrivet, versaler i massor, komplicerade ordbyggen, mycket intensivt och mycket svårläst. Så såg de ut, Mr Decs rants.

Francis E. Dec var vad som idag kallas en targeted individual – det är åtminstone vad de kan kalla sig själva, och då avses inte den vardagligare betydelsen av begreppet som skulle kunna jämföras med "mobboffer". Targeted, gjord till mål, förföljd på alla tänkbara och inte så få otänkbara sätt, med enkla medel eller hur avancerade som helst.

Som när Ole Dammegård, konspirationsteoretiker och "expert" på Palmemordet, Estonia med mycket, mycket mer (han har uppträtt hos knasklubben Cui Bono flera gånger) hittade sin tandborste i besticklådan. Bara för att "de" skulle visa vad de kunde göra. Som jag nämnde i bloggposten Palmespanare, DSK [Den Stora Konspirationen] och paranoia.

Många TI:s berättar om hur de kan resa runt i världen, även till vilka avlägsna otippade orter som helst, och överallt mötas av talkörer som ropar ut budskap som "Kalle är dum! Vi ser dig!" eller något i den stilen. De som förföljer och plågar dem har obegränsade förmågor och obegränsade resurser. Till exempel kan de få direktkontakt med hjärnor, och såväl avlyssna som beordra ("röster i huvudet"). Och det på vem som helst. Ingen går säker – inte du, och inte jag. Det enda möjliga skydd man känner till är de berömda foliehattarna. Just det; det plagg, som ibland används som upplevt skydd mot radiostrålning men som mestadels är en förolämpning, betraktas av somliga som en nyttig och bra grej i det eviga kriget mot "dem".

Vilka är då "de"? Vilka är det som förföljer och trakasserar? Många har varit inne på demoner. Strindberg kallade dem "makterna". Nu för tiden utpekas ofta regeringar eller deras underhuggare, som CIA, Mossad, NSA, frimurarna, Illuminati, Majestic 12 (MJ-12) … Eller vilka som nu är inne för dagen.

Som alla andra förstår finns det en annan förklaring.

Paranoida symtom i samband med psykossjukdom kan orsakas av andra psykotiska symtom till exempel hallucinationer. Personen kanske hör hotfulla röster (hörselhallucinationer) eller tror sig vara omtalad av TV eller tidningar (hänsyftningsidéer).

- NE: paranoia

Studerar man pseudovetenskap och förvillare stöter man då och då på folk som inte bara är kraftigt förvillade utan som verkar att vara i behov av vård. Och det är inte ett dåligt argument (som dessutom snuddar vid rena invektiv), det är inget argument alls, eftersom frågan om exempelvis någon hemlig agent försöker att skrämma dig genom att flytta på din tandborste inte är värd att diskutera. Däremot blir helt andra frågor aktualiserade, som ifall personen ifråga behöver en diagnos och en behandling.

När det gäller exempelvis elallergi och relaterade upplevda åkommor har jag alltid försökt att poängtera skillnaden mellan upplevelse och fakta. Den som verkligen lider av upplevd elallergi lider verkligen. Att lidandet inte beror på det som den lidande tror är en annan sak. Och även om "elallergi" kan vara aldrig så otrevligt, så måste det vara sju resor värre att tro sig vara en targeted individual.

Bilden som inledde denna bloggpost är ett litet klipp ur denna "rant"

Francis E. Dec var sannerligen inte historiens förste paranoiker. Men han levde i en intressant brytningstid. Under 1960-talet blev avancerad elektronik vardagsmat. Demonerna kunde bytas ut mot datorer. Dessutom var Dec av den sort som byggde upp en komplex världsbild kring sitt upplevda förföljande och åtminstone försökte att sätta den på pränt. Det räcker att kasta ett öga på dokumentationen för att inse ett uppenbart problem med att ta del av materialet. Och det är sannerligen inte det enda.

Jag vet inte hur relevant hans upplevda verklighet är, men någonstans känns det respektlöst, eller något ditåt, att inte ens nämna Decs "upptäckter". Detaljerna är myllrande otaliga, oöverskådliga, fantastiska och oförenliga med såväl varandra som verklighet och grundläggande logik. Folk som studerat osammanhanget berättar om en dator som styr allt och alla i hela världen; en Worldwide Communist Gangster Computer God med Decs egen terminologi. Andra ständigt återkommande begrepp är sammansättningar med Frankenstein (som – Earphone Radio, – Eyesight TV osv), Gangster, Communist, och så vidare, och så vidare. Folk som nämns vid namn får ofta stående epitet, som när en Charles Martino blir felonious 10% kick-back Charles Martino. Ett annat återkommande tema är hat, inte begränsat till någon större eller mindre grupp som kommunister, katoliker, judar eller svarta, utan alla. Hela världen var ute efter Francis E. Dec, och därför hatade han alla.

Däremot kan texten ibland ha vissa kvaliteer, vaga men definitivt där. Som när han nämner hopeless helpless homeless derelicts. Så där skriver inte en språklig ignoramus. Kanske en frisk Dec kunnat bli framgångsrik inom någon sorts ordkonst? Som till exempel juridik, det ämne han läste innan han blev sjuk.

Sedan hans sjukdom bröt ut i början av 1960-talet ägnade han sig åt att skriva texter och skicka dem till folk. Syftet kunde vara att sprida kunskapen eller att beklaga sig. Mottagarna kunde vara domstolar (även USA:s högsta domstol fick naturligtvis ta del av alstren), massmedia, storföretag eller kändisar, eller för den delen slumpvist valda adresser till precis vem som helst. Framåt 1980-talet blev han en sorts kändis, åtminstone i avancerade kretsar; att de mest allmänt kända namnen jag sett bland de nyfikna är William S. Burroughs och Robert Crumb kan ge en uppfattning om resten. Och många av dem var lika fascinerade som respektlösa. Man kan bara försöka föreställa sig hur den paranoide Dec upplevde det, när han på besök i centrala New York (han levde och dog i stadens utkant eller strax utanför, beroende på när och hur man räknar) uppvaktades av vilt främmande människor som glodde på tomt och hus, ibland knackade på dörren med mera.

Francis E. Dec dog 1996, 70 år gammal.

Förutom Wikipedia: Francis E. Dec var bloggpostens huvudkälla The Official Francis E. Dec Fanclub (sic).

Tipstack till @andrzejswe

Hånbait

Denna teppanyakihäll kränges å ginza.se för 549:-, och är sannolikt inte den som nämns i inredningsreportaget

Begreppet flamebait kan definieras som följer (Wiktionary): "Content in an online forum, such as a newsgroup, with the intent of provoking anger, resulting in flames and sometimes flamewars." Min markering av det centrala: Skribenten kanske eller kanske inte tycker det hen skriver, men det är inte det som är poängen; poängen är att göra folk förbannade.

Vindsvåningsägarna som intet ont anande öppnade dörren för läsarna har oförtjänt fått utstå en massa ilska och elakheter. För egen del tar jag kraften i mediestormen på allvar och drar mina lärdomar av den.

- Sara Trus: Vi nätlynchades för vindsvåningen, Aftonbladet 4 november 2010

Trus skriver om hennes mest lästa och omtalade reportage någonsin (hittills?): "Vindsvåningar har blivit ett sätt att leva", publicerad i DN Bostad 8 oktober 2010. Texten är inte lång, men skriven med ett märkligt svulstigt språk och späckad med varumärken. Som en bloggare som ska produktplacera minsta lilla penna från Bic. Mycket har sagts om reportaget, väldigt mycket faktiskt, men det kanske bästa sättet att beskriva den är att hänvisa till en parodi – även om många nog skulle invända att inredningsreportaget är en parodi på sig självt.

Den påhittige Börje vänder ner pyttipannan i en tom pepparkaksburk från tillverkaren Annas, då han inte "orkat diska tallriken". Den ilsket röda färgen från en flaska med ICAs sockerfria ketchup får fullborda verket. Han sväljer ner en tugga med c-vitaminbrus med smak av hallon; "det är mycket billigare än läsk och nyttigt".

- Andrahandsetta i närförort har blivit ett sätt att leva, Dagens Svenskbladet 11 oktober 2010

Reportaget blev, som det heter, en snackis. Folk roade sig högt och lågt åt den. Och här, misstänker jag, drog man en lärdom: Hån drar.

Flamebait går som sagt ut på att väcka ilska. Men vad ska man kalla texter som skrivs för att folk ska håna dem? För det, misstänker jag, har blivit en genre.

Elisabet Höglund tvingas sälja två av sina fastigheter.

- Stina Dahlgren, "Elisabet Höglunds ekonomiska kris – tvingas sälja sina boenden", Aftonbladet 10 juli 2022

Stackars fattigpensionären! Att tvingas från hus och härd! Åtminstone två av tre! "Blanda du till hälften bark i brödet" sade bonden Paavo; "Det är med djupt vemod och med sorg i hjärtat som jag fattar det här beslutet" skrev journalisten Höglund. Och så vidare … Ja, man inser ju hur folk reagerade. Länken delades friskt Inte för att man tyckte synd om eller intresserade sig för huvudpersonerna, men för att förfasa sig och förundras över dem, och framför allt skratta ut och håna dem.

– På Instagram känns det som om folk är utomlands hela året, jag förstår inte när de hinner vara i Sverige.

En semesterbostad i Marbella är en annan populär trend, enligt Andra Farhad.

– Det känns som om halva Sveriges befolkning har flyttat till Marbella.

- Ida Yttergren, "Andra 'Börshajen' Farhad: Svindyra köttbullar på Sturehof är en statusmarkör", DN 16 juli 2022

Även denna artikel har fått reaktioner som är så lätt insedda att de uppenbarligen är planerade. Jag vet inte vad syftet annars skulle ha varit.

Varför jag är ointresserad av UFOn

Nothing has come from the study of UFOs in the last 21 years that has added to scientific knowledge

- Edward U. Condon (1969)

Jag har aldrig lyckats intressera mig för UFO-frågan, vare sig "mot" eller "för" – hur man nu skulle vara "mot" eller "för" det faktum, att folk ser saker på himlen som de inte vet vad de är. Processen att identifiera dem, som UFO-Sverige förresten bedriver med den äran, har onekligen sina spännande moment; där har vi gott vetenskapligt tänk, där man kan få anledning att konsultera fler discipliner än man kan tro. Och på något sätt blir resultatet alltid detsamma: Över 90 % av de underliga fenomenen (begreppet UFO ersätts numera med det mer heltäckande, mer korrekta och mindre besudlade UAP, unidentified aerial phenomenon) identifieras som flygplan, planeten Venus, moln, avlägsna fyrar eller vad det nu är. Och det blir alltid några procent över, som trots idogt klurande och grävande inte kan identifieras.

Det där är UFO-fenomenet, som jag förstått det. Vad händer sedan? Vad ska man ha informationen till? Betyder den något?

Ett återkommande irritationsmoment, som jag tycker att det är, är ET-hypotesen: Att man förutsätter utomjordiska farkoster bland de oidentifierade fenomenen. Jag känner naturligtvis till de historiska kopplingarna, men tagna för sig själva verkar alla sådana slutsatser vara höjden av godtycklighet. Varför skulle en ny sorts flygande farkost nödvändigtvis ha utomjordiskt ursprung? Hamnar inte den hypotesen väldigt långt ner på listan? Det ligger ju oerhört mycket närmare till hands att en ny sorts drönare eller kryssningsrobot utvecklas någonstans på jorden, kanske som ett topphemligt black project av någon försvarsmakt eller underrättelseorganisation, kanske inom den privata sektorn.

Men allt sådant är hypoteser. Det vi faktiskt har är ett antal oidentifierade himlafenomen – det är allt vi har. När exempelvis Nasa drar igång en ny undersökning (pressmeddelande), som på ett öppet och vetenskapligt sätt ska ta sig an frågan, vad kommer man att komma fram till? Vad skulle man kunna komma fram till? Ett förslag: Man kommer att identifiera över 90 % av de fenomen man undersöker. Några procent kommer inte att identifieras. Jaha … Och..?

Det finns folk som ägnat hela livet åt "UFO-frågan". Jag följer en del, som Clas Svahn och Jenny Randles. Jag har aldrig lyckats komma på vad det är som driver dem, om de förväntar sig att någon gång komma fram till någonting, och vad det skulle kunna vara. Och inget nedvärderande i det, alls inte; folk är olika. Och vilken jävla tur är inte det.

*

(En parentes … Det finns folk, de är inte få heller, som menar sig ha blivit bortförda (och återlämnade) av utomjordingar. Vad som är mindre känt är på vilka grunder de bygger dessa påståenden. I de "tyngre" fallen kan det röra sig om vakendrömmar eller somnambulism. Japp – att somna i sovrummet och vakna i tv-soffan tas i vissa läger som prima belägg för abductions! Men det är långt vanligare med indicier snarare än belägg, så att säga. Folk går igenom listor à la "tolv tecken på att du har blivit bortförd av utomjordingar" där "tecknen" kan utgöras av saker som "plötsliga ångestkänslor", "märkliga märken på kroppen", eller att elektriska/elektroniska prylar beter sig när man är i närheten. Man bockar av dem – för nog känns det pyrt ibland, och blåmärken, fästingbett och småsår uppstår lite då och då, etc – och kommer fram till att, tjoho! jag är en abductee! Uppenbarelserna kan vid behov kompletteras med mer eller mindre färgstarka berättelser om undersökningar, interstellära färder. – Sånt här kan man tycka är mer eller mindre intressant. Men det har ingenting med UFO-fenomenet att göra.)

 

Poliser och medier

Jag har ett antal röda trådar här på bloggen, frågor jag återkommit till gång efter annan. En av dem är folk som saboterar för polisen; närmare bestämt de som, under förevändning av att de har "mediala" förmågor, försöker att mata polisutredningar med värdelösa tips.

Jag tog upp sådant kvalificerat förvillande 2008 i bloggposten Att sabotera för polisen. Jag tog åter upp det 2012 i bloggposten Att fortfarande sabotera för polisen, och lite senare samma år i Att sabotera för polisen del 3. En och annan tidningslänk har lagt av, men annars är frågan sorgligt aktuell. Och då och då blir man påmind om företeelsen. Som när SVT visar Fallet Carlos om en händelse 2004, som drog till sig charlataner som Terry Evans (Medium styrde polisens sökande efter Carlos: "Vi hittade bara ett gäddrag", SVT 7 juni 2022)

…

Här hade jag kunnat lägga in en bild på något av "medierna", som Terry Evans. Men så roligt ska de inte få.

Istället lägger jag in denna bild. Den borde sitta på varenda poliskontor över hela landet. Särskilt sådana där man gett så mycket som ett halvt öra åt stollar och bondfångare.

I september 1951 begicks ett rånmord i Tjörnarp utanför Höör. Utredningen gick snart i stå. Kan det ha varit då man tog sig för att anlita ett "medium"? Det lär för övrigt ha varit enda gången en sådan anlitats i en mordutredning; alltså som inbjuden "expert", snarare än en tipsare bland alla andra.

Den aktuelle skojaren hette Olof Jönsson. Ingenjören från Varberg hade gjort sig ett namn på det parapsykologiska området efter några telepatiska experiment och en uppmärksammad "duell" med en skeptisk magiker, som jag lär återkomma till. Här försöker han att "känna in" ett möjligt mordvapen. Den lokala ordningsmakten assisterar i form av fjärdingsman Tore Hedin.

Trots insatserna från Jönsson, liksom traditionellare utredare som Hedin, kom man ingen vart.

Natten till den 22 augusti 1952 slog mördaren till igen. Han mördade ytterligare nio personer i de s.k. Hurvamorden. Sedan dränkte han sig i Bosarpasjön. Han efterlämnade ett brev där han erkände allt, även mordet 1951. Vem mördaren var? Fjärdingsman Tore Hedin, han som på bilden ovan står intill "mediet" Jönsson.

I den finfina tv-serien "Skånska mord" (1986) finns ett avsnitt som skildrar Tore Hedin och hans karriär. Ernst-Hugo (som spelar flera mördare i serien) är inte bara lik Tore, utan precis så glänsande i rollen som man kan förvänta sig. Såväl det avsnittet som de övriga rekommenderas varmt. Olof Jönsson fick inte plats.

Skånska mord: Hurvamorden

Cris Shapan, den fejkade retro-reklamens kung

"My friends tell me the graphics are the best. I don't know what that means, but I know with the Atari 2600 they must be uptight and outta sight!"

Har verkligen Stevie Wonder medverkat i en annons för ett videospel? En maskin han visserligen inte kunde använda, men som han prisade eftersom "I love the sound of fun"? – Nej, givetvis inte. Det är Cris Shapan som varit framme … Igen.

… This guy clearly gets his jollies posting this stuff & then kicking back to watch people repost it thinking it’s real.

 - Jim Berkin: Let's Hear It For Cris Shapan, 25 februari 2018

Vi är många som gillar gammal reklam. Ibland är det som om nostalgin strömmar effektivare genom kommersiella budskap, hur det nu fungerar. Andra gånger kan det finnas helt andra skäl att ta del av materialet. Då och då ser man alster delas som inte bara är gamla och nostalgiska eller gamla och roliga, utan gamla och häpnadsväckande eller direkt förfärliga. Tänk, att man en gång i tiden gjorde det här – på fullt allvar! Och folk köpte det!

Är det sant?

You'll sense the velvet smoothness of the action as you cock the hammer. You'll appreciate the crispness of the trigger pull, designed with your long nails in mind, as you fire again and again. — Colt Cobra – for that strange, depraved creep who won't leave you alone.

Ja, ibland är det verkligen sant. Andra gånger är annonserna faktiska annonser som skruvats till. Och ibland är de rent hittepå, från början till slut. Vilket naturligtvis kan vara lättare eller svårare att avgöra, beroende på innehåll, stil, utförande, och inte minst betraktarens kunskaper och skeptiska sinnelag. (Eller för den delen situation … Om vi säger så här: Bland alla fejkade alstren i denna bloggpost har jag smugit in en tvättäkta annons som är precis lika gammal som den ser ut. Ser du vilken?)

Many of the colts & foals we purchase were sired by thoroughbreads, and while they don't meet racing standards, they sure 'meat' ours – Dickman's renders them into the best equine oleomargarine spread you'll ever taste!

Många är kallade, men få är utvalda. Och ingen har ännu slagit Cris Shapan när det gäller känsla för såväl helhet som detaljer: "An entire comedy genre of one", för att citera Richard Metzger, vars fina Everything on the Internet is a lie (except for this) utgör en god början för den som vill studera Shapan.

För denna bloggpost kan bara vara en anspråkslös introduktion till Cris Shapans underbara värld (vilket hade varit en typisk skivtitel när det begav sig) av fejkade retro-annonser och annat. Så här såg det inte riktigt, riktigt ut från 1950-talet till 1980-talet nånting – men det är inte bara väldigt likt, åtminstone till det yttre, utan även uppskruvat precis så mycket att det ofta känns äktare än den äkta varan. På samma sätt som en lätt karikatyr kan se mer lik ut än ett fotografi.

… Semi-nourishing.

Det handlar inte heller bara om vilka produkter som förs fram, eller text- och bildspråk. Ska man luras ordentligt gäller det även att ha koll på det fysiska hantverket.

Alster från en period bär spår av sin tids metoder och teknik. Man kan sitta vid en alldaglig (med dagens mått) anläggning 2022, och skapa ting som ingen kunnat föreställa sig någon halvgeneration tillbaka. Men det kan vara något helt annat att göra en annons som ser ut som om den tagits fram medelst slabbande i mörkrum, pillande med bokstavsdekaler, skärande i faktiskt fotopapper med faktiska skalpeller, och annat utövande av andra analoga tekniker som länge var det som gällde eftersom det var det som fanns. Eftersom jag är intresserad av sådant uppskattar jag även den dimensionen av Shapans arbete; problemet är att jag inte kan tillräckligt mycket för att uppskatta det efter förtjänst.

Därtill kommer detaljer som inte har med framställningen att göra, utan materialets tänkta ålder. Nötningar, blekta färger och annat kan vara nog så knepigt att få till. Vilket kan kännas särskilt märkligt med tanke på vilken icke-ansträngning det är att skapa dem på riktigt. Inte för att alla ens försöker att få till dem …

Facebook: Cris Shapan (Deluxe Fuxley Corporate Archives)

Shapan verkar fortfarande inte ha någon hemsida; han nöjer sig med Facebook. Där postar han sina alster och ser dem spridas. Särskilt roligt är det när folk inte bara tar dem på allvar, utan intygar "det där minns jag!", "en sån hade pappa!" Och när folk rentav går in och uppdaterar Wikipedia med anledning av en upphittad annons från 1972 … Då myser Shapan.

For 7-Up is so pure, so wholesome, you can even give it to babies and feel good about it.

Den som lyckas lura folk ofta och effektivt har naturligtvis idéer om hur det går till. Jag håller inte med om allt, men det är en annan sak.

I don’t know if it’s a societal shift, or the failure of schools to inspire more kids to learn & understand, or the disappearance of books, but there’s this whole, weird thing out there where people read a snippet online and feel they’re experts on any subject, and will expound, or criticize, or speak in absolutes when in fact they’re laughably ignorant.

- Shapan från Metzger igen

Visserligen har det alltid funnits folk som känt sig mogna att doktorera efter att ha läst flingpaketets "Visste du att". Men här kanske det finns något? Nu kommer en utvikning … Olika medier ger olika mättnadskänsla. En välproducerad och polerad dokumentärfilm, för att ta ett exempel på ett annat medium, kan efterlämna ett intryck av att vi lärt oss mer än om vi tillbringat tio minuter med att läsa en välskriven artikel – även när film och artikel förmedlar samma information. Och har man suttit igenom några timmars youtube-produktioner så kan man, tänker jag, känna sig välinformerad, på riktigt. Slut på utvikningen.

In the scenic village of Fishney-on-Twerp in Muddlesex, England …

Då och då anspelar Shapan på saker som jag inte har erfarenhet av. Jag vet att man i USA kan hetsa upp sig över exotiska grejor som kommer ända från Europa (på samma sätt som vi i Europa kan hetsa upp oss över grejor som är exotiska på riktigt!), eller grejor som åtminstone tänks komma härifrån, som den ur-skandinaviska Häagen-Dasz-glassen ända från New York. Beans 'n' Dicks känns överdriven, men vad vet jag – det finns säkert folk som faller pladask för korvarna med uterus beans. (Liksom det säkert finns de som inte fattar ens sedan de läst fotnoten till "5 minutes".)

Gårdagens kitschiga skivomslag är extra nostalgiska eftersom de "bästa" inte liknar något som finns idag. Det blir ännu bättre när det gäller skivor med prat. Ifall någon inte känner till det så fanns det under "retro-perioden" ifråga en rad genrer med talskivor; man kunde lyssna på böcker, språkkurser, sketcher, sagor för barnen … Och kanske även president Johnsons tal, upplästa av skådespelaren Karl Malden? Aktuell i mars med Disneys The Adventures of Bullwhip Griffin! Presenterad av Uncle Jemima Soap!

Två tidstypiska superkändisar: Poliovaccinets skapare dr Jonas Salk och Mr Magoo. Heltäckningsmattan i bakgrunden är pricken över i. Eller nej, pricken över i, på båda skivorna, är den nötta rundel skivan gett upphov till.

Bokomslag är ännu en genre som Shapan gett sig in på. Även här finns det gott om detaljer man kan sitta och upptäcka.

Att jaga flugor

Alla faktoider är inte värda att bemöta. Åtminstone inte hur många gånger som helst. Tycker jag.

När exempelvis den ryska propagandaapparaten spottar ur sig myter på löpande band, så är en av förhoppningarna att felletare ska jaga efter dem (och därmed förhindras att reda ut känsligare hittepå). Nu är det ju så, att det är mycket mycket lättare på alla sätt att ljuga än att reda ut lögnerna. Ett enda troll kan sysselsätta en armé av debunkare. Jag tycker förvisso att det är intressant att reda ut sådant, men inte på vilka premisser som helst.

Så: Hitler var inte jude (vilket jag förresten tagit upp i boken Tredje rikets myter), och Astrid var inte nazist, såklart. Nu har jag gett de två idéerna precis den uppmärksamhet de förtjänar i dagsläget.

Och på förekommen anledning: Naturligtvis fanns aldrig "Ghost of Kyiv". Som jag heller inte tagit upp – men det beror mindre på att ukrainska propagandamyter är en annan sak än ryska, än på att man får vara lite bakom för att tro på "Ghost of Kyiv" till att börja med. Jag kan inte ta det ukrainske ässet (vars bedrifter belagts med sekvenser ur ett dataspel) på allvar, och har lite svårt för att komma över att det finns folk som tagit honom på allvar. Vilket det naturligtvis finns – det påhittet har inte varit märkvärdigare än hundra andra, som massor av folk tar på största allvar.

Att definiera faktoider

När jag tar tag i en faktoid är det första som får göras att definiera den. Exakt vad är det som påstås? Av vem, när och i vilket sammanhang? Faktoider är ju inte missuppfattningar i största allmänhet, utan definitiva påståenden, gärna självsäkra, spridda och ingrodda, som är mer eller mindre fel.

Här är ett exempel på en lurig faktoid: "Socialstyrelsen vill att vi äter 6–8 skivor bröd om dagen." När påstods detta? I en stor reklamkampanj på 1970-talet. Är det fel? Nej – det är inte fel. Budskapet är en uppiffad variant av en rekommendation i en rapport som Socialstyrelsens beställt. Vad är då faktoiden? Faktoiden utgörs av att folk trodde att det var Socialstyrelsen som gick ut med påbudet – och folk som inte var med på den tiden ska veta att det var en stort upplagd kampanj som var synnerligen svår att undvika. Folk trodde att det var staten som förmanade oss, på ett synnerligen förmyndaraktigt och klumpigt sätt. När det i själva verket var bageriernas PR-organisation Brödinstitutet som stod bakom det hela, med utformning av annonser, finansiering och alltihop. Det var inte staten som lekte storebror utan näringslivet som bedrev reklam.

 

Lägger med den här också, med sponsorn angiven.

Sådana faktoider, som bygger på vad folk fått för sig, är inte riktigt lika solida som faktiska påståenden i svart och vitt. Den här gången var det okej, eftersom uppfattningen om det statliga förmanandet var så spridd och rotad. Det var därför jag aldrig tvekade att ta med den bland faktoiderna, reda ut och publicera den i olika sammanhang.

Men det här exemplet då: Landstigningen i Normandie 6 juni 1944. Vad är faktoiden? Jag är inte säker, men misstänker att det finns ganska många som fått för sig att Overlord utgjorde den första allierade landstigningen under kriget, att Sovjet dittills varit ensam mot tysken borta på östfronten. Det stämmer inte. Den första allierade landstigningen i Europa påbörjades på Sicilien 9 juli 1943, och därefter landsteg man på fastlandet den 4 september. Förvisso mötte man åtminstone till en början enbart italienskt motstånd, och Även om det inte var få styrkor så var man inte i närheten lika många som de som klev iland i Normandie. Sådant är inte militärhistoriskt irrelevant, men i just detta sammanhang är det irrelevant.

Frågan är om min misstanke stämmer, och i hur hög grad. Det vet jag verkligen inte, och det är därför jag hittills dragit mig för att basunera ut det hela.

Femte och tredje hjulet

Än liknelsen då om femte hjulet under wagnen …

- Fäderneslandet 28 februari 1832

Liknelsen om det femte hjulet är som synes mycket äldre än bilar. Men liknelsen för något överflödigt, där det onödiga gärna får sticka ut och genera eller rentav vara till besvär, blev inte sämre när de självgående vagnarna dök upp. Och då spelade det ingen roll att trehjuliga automobiler inte var ovanliga.

… med skäl kunna betraktas såsom det tredje hjulet under kärran.

- Öresundsposten 23 april 1896

Begreppet "tredje hjulet" är av senare datum. Men även om motorbilar börjat uppmärksammas i slutet av 1800-talet så är det inte sådana det syftar på utan tvåhjuliga hästkärror, som var minst lika vanliga som fyrhjuliga.

- Johan Lundkvist i Svartvik, Medelpad, med häst och tvåhjulig kärra, sommaren 1921

Vilket är då det "rätta"? Eller "mest rätt"? Av historiken tycker jag svaret är självklart: Båda är gamla och väl etablerade, och båda går lika bra.

Sedan begreppen femte och tredje hjulet skapades har de också levt i harmoni med varann. I KB:s lägg med gamla som nya dagstidningar är "femte hjulet" ungefär fem gånger så vanligt som "tredje hjulet". En slagning i Göteborgs universitets korpus Korp, där fler moderna källor tagits med, är "tredje hjulet" tvärtom något vanligare. I ett sånt här sammanhang är det rutin att ta en titt på det mest inflytelserika utrikes språket, och intressant nog är third wheel klart vanligare i engelskan än fifth wheel (inräknat att det senare kan syfta på en teknisk lösning som nog är helt irrelevant i detta sammanhang). När "tredje hjulet" verkar bli allt vanligare så torde det bero på det engelska inflytandet.

- Sällskap med var sitt tredje hjul

De som använder uttrycket "tredje hjulet" idag tänker nog varken på hästkärror eller tvåhjuliga fordon (där ju trehjulingar och stödhjul varken är ovanliga eller konstiga) utan på folk. Ett par, fullt nöjda med att ha varandra till sällskap, får en ovälkommen tillökning i form av en tredje person, som kanske, kanske inte, så mycket som tänker tanken att hen (även om något säger mig att det oftast är en han) är oönskad av de övriga närvarande och inte bidrar till ökad trivsel och gemenskap, tvärtom. I det sammanhanget ligger talet tre nära till hands, det är det man fokuserar på. Och hjulet … Får hänga med ändå. Något ord behöver ju finnas där; varför inte "hjul"?

Fråga: Heter det att man är femte hjulet eller tredje hjulet när en person uppfattas som en för mycket i ett sällskap?
Svar: Det heter femte hjulet.

- Institutet för språk och folkminnen svarar självsäkert och, tycker jag, felaktigt (länk). För visst kan man använda begreppet "tredje hjulet", så som man gjort länge och väl.

- Bertha Benz var maka till Carl. Han var en av de viktigaste utvecklarna i bilens historia, hon hade bättre sinne för PR. Sommaren 1888 tog hon med de två sönerna på en utflykt på över tio mil som krossade alla rekord och blev vida uppmärksammad. Bilden torde vara tagen senare.

Att bilar mestadels är fyrhjuliga behöver inte påpekas men eftersom jag lagt in exempel på andra uppsättningar så … Inte en veteranbil men väl en nerskalad modell av en veteranbil, tillverkad ca 1970.