Visar inlägg med etikett tv. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett tv. Visa alla inlägg

2023-08-23

Anslagstavlan då och nu

De Anslagstavle-inslag som etsat sig fast i minnet på folk är för många för att nämna. Särskilt som olika personer minns olika.

Den 10 mars 1972 var det premiär: Den första Anslagstavlan sändes i TV 2. Ett av motiven var den ökande kompetensen på den statliga televisionen:

Kortare informationer från olika myndigheter har ju även tidigare förmedlats via TV, som brukar släppa fram dessa meddelanden i skarven mellan ett par program. Den metoden anses emellertid klart otillfredsställande, så mycket mer som skarvar strängt taget är ett slags olycksfall i arbetet. Ju skickligare man blir på TV desto färre skarvar.

- ”Gratisreklam eller information då TV 2 visar Anslagstavlan?”, SvD 8 mars 1972

Det skulle bli fler. Många fler … Och vad kanske inte så många vet – jag gjorde det inte förrän jag kollade upp saken – är att Anslagstavlan fortfarande finns.

Nya avsnitt sätts ihop då och då, och läggs ut på SVT Play: Anslagstavlan. Tittarsiffrorna har jag ingen aning om. Mer än att de garanterat ligger mycket långt under de som det lilla programmet samlade under sin storhetstid.


2023-07-10

Tamara förutspår mordförsöket mot Reagan – i efterhand

USA:s president Ronald Reagan utsattes sent på måndagskvällen svensk tid för ett mordförsök i Washington.

Han träffades från nära håll av en kula på vänster sida i bröstkorgen. En lunga sades vara allvarligt skadad och presidenten väntades undergå operation under natten.

- SvD 31 mars 1981

I januari 1981 fick USA en ny president. En av de första sakerna han uppmärksammades för inträffade drygt två månader senare. Att han blev ”allvarligt skadad” var ingen överdrift; han klarade sig, med nöd och näppe. Gärningsmannen greps genast: ”En 22-årig vit man John W Hinckley från Evergreen Colorado”.

Detta var givetvis den stora händelsen för dagen under en tid.

Tamara Rand hade en firma som hette Tamara Rand Institute. Den kallades ibland Rand Hypnosis Institute eller helt enkelt Rand Institute. Månne tanken var att folk skulle associera, eller ännu hellre förväxla, den med tankesmedjornas tankesmedja, Rand Corporation? Ogenerad marknadsföring var helt stilenligt; Tamara Rand sade sig vara psychic, medium.

Mindre än ett dygn efter mordförsöket dök hon upp och sade sig ha förutsagt det. Hon hade medverkat i pratshowen Dick Maurice and Company som spelats in den 6 januari och visats i mitten av mars. Sade hon. (Idag skulle det inte dröjt många ögonblick innan skaror av felfinnare kontrollerat uppgifterna.)

Här är några särskilt intressanta delar av Rands ”profetia”:

I feel at the end of March, perhaps the last week of March, and the first few days of April, that too is a crisis time.

I feel the chest area, which might imply stroke. It might imply some sort of heart attack or heart failure. I even hate to say it to be very frank with you, but then I also feel something like a thud, and in my mind, I can see a little scenario, and it came first in my dreams right after he was elected, and it had to do with a gun, and it had to do with shots all over the place, and it had to do with that thud instead of being a stroke as I initially felt, I felt it might actually be an assassination attempt or a shot to the President.

I get, like me, a little blond look, or a fair-haired look, and I know … I feel it's just one person if indeed it happens, and I really frankly hope I'm wrong.

The only thing that I could even attach to it is the name Humley. And maybe Jack, or something like that.

Slutet av mars, pistol, en blond herre med initialerna J. H. … Det stämmer ju utmärkt med att Reagan blev skjuten 30 mars av den blonde John Hinckley. Fantastiskt! Nyheten slogs upp stort i CNN, och andra stora nätverk hakade på. Nu var Tamara Rand världens mest uppmärksammade ”medium” – eller kanske rentav medium, utan förbehåll?

Men redan samma dag kom det in uppgifter som satte det hela i gungning. 1981 års felfinnare var inte så efter, de heller.

Filmsnutten med Tamara Rand och Dick Maurice hade, liksom hela Maurices show, spelats in hos tv-bolaget KTNV – dagen efter mordförsöket. Nu såg studiofolket en inspelning de arbetat med den 31 mars cirkulera med texten ”Recorded 6 JAN 1981”. Allmänt haktapp. De kontaktade sin chef Ed Quinn, som kontaktade CNN.

Tamara Rand's prediction of an attempt on President Reagan's life was recorded the day after Mr. Reagan was shot, and she was not in the studio on the day in January when she contends the show was taped, television crew members said today.

- New York Times 4 april 1981

När Rand konfronterades menade hon att hon gjort uttalandena den 6 januari, men att det då blivit lite pratig och sub-optimal tv. Därför gjorde man om det den 31 mars. På vilket KTNV-folket svarade att Rand inte hade ens varit i studion den 6 januari utan senare. Och då hade hon inte gjort några uttalanden som så mycket som påminde om profetian.

Dick Maurice framträder i filmen. Först stödde han Rand och kritiserade de som kritiserade henne, och det rätt hårt. Men snart nog vände han, helt. Han skrev en text som publicerades i lokaltidningen där han arbetade. Där tog han tillbaka allting och bad de han kritiserat om ursäkt.

I am sorry.

I have committed a terrible wrong. I have committed the cardinal sin of a columnist. I have perpetrated a hoax on the public and feel very much ashamed.

My interview with Tamara Rand in which she predicted the assassination attempt on President Ronald Reagan is a lie. Ed Quinn's statement about the actual taping taking place on March 31 is the truth.

- Dick Maurice i Las Vegas Sun, den 5 april 1981 – se Sun columnist focus of famed hoax, Las Vegas Sun

Vad som sedan följer är en tråkig epilog. Rand anklagade folk högt och lågt, med frenesin hos den som inte har något att förlora eftersom spelet är slut. Hennes karriär gick tillbaka, rejält om inte fullständigt. Vilket tyvärr sannerligen inte är självklart i ”mediernas” besynnerliga värld.


I tv-serien Arthur C. Clarke's world of Strange Powers (1985) var nivån inte så hög som man hade kunnat önska; där återgavs en och annan bluff och skröna som sanning. Men man var heller inte helt godtrogna. Så här återgav man Tamara Rand's ”profetia” i det första avsnittet.


Huvudkälla: Museum of Hoaxes: The Prediction of Tamara Rand


2023-05-28

Liopleurodon: Reptilen som krympte

- BBC Walking with Dinosaurs: Sea Monsters, avsnitt 3 (2003)

Fossil är sällan så prydliga och kompletta som de man ser på museer. Luckor är regel, och en stor del av den paleontologiska vetenskapen går ut på att göra kvalificerade gissningar om saknade delar. Följdaktligen har måtten varierat på månget forntidsdjur, när data förbättrat eller ersatt skattningar. Men frågan är om någon varelse krympt lika mycket som Liopleurodon.

Liopleurodon var ett släkte marina reptiler under juraperioden. På bilden ovan ser vi en framställning av släktets största art, Liopleurodon ferox. De hörde till pliosaurierna, vars korta, tjocka halsar skilde dem från sina långhalsade kusiner svanödlorna, plesiosaurierna. (De var alltså inte dinosaurier – vi känner inte till några havslevande dinosaurier. [Uppdatering: Det har föreslagits att den 2022 beskrivna Natovenator levde i vatten]. Fossil har hittats i Storbritannien, Frankrike, Tyskland och Ryssland.

Liopleurodon-bilden är från 2003. Vilket innebär att den har en koppling till Jurassic Park (1993) – under lång tid hade alla filmer som involverade dinosaurier eller andra forntidsdjur en eller annan koppling till JP. Men så var det också en revolutionerande film som få. Aldrig förr hade man sett så realistiska dinosaurier. Aldrig förr hade digitala medverkande fått så viktiga roller, och genomfört dem så väl – och på den vägen är vi fortfarande. Den revolutionerande datagrafiken i Jurassic Park får ofta så mycket uppmärksamhet att man glömmer bort den andra delen: Rörliga fysiska modeller, animatronics. De digitala och analoga framställningarna kunde vara nog så övertygande var för sig. Skickligt kombinerade uppstod magi.

Den magin kunde användas till annat än spelfilmer. BBC-producenten Tim Haines fick idén att göra naturprogram som utspelas i mesozoikum. Sammanfattningar av episoderna ser ut som sammanfattningar av vilka naturprogram som helst. Skillnaden är att Walking with Dinosaurs (1999) handlar om utdöda djur, återskapade med digital och analog teknik. Det kostade på – WWD har fortfarande rekordet i minutpris för dokumentärfilmer. Men investeringen betalade sig, på flera sätt. WWD blev en enorm publikframgång. Och naturligtvis grälade forskare om hur olika problem lösts i serien, eller åtminstone framställdes som om de hade lösts. Som när beteendet hos en Tyrannosaurus rex beskrivs i detalj, men det inte görs klart att dinosauriernas beteenden är ett område där gissningar är regel, odiskutabla fakta undantag. Eller när en Tropeognathus kallas Ornithocheirus.

Men det största felet, i dubbel bemärkelse, ser vi i det tredje avsnittet, Cruel Sea. Inledningen är minnesvärd – kanske du sett den som animerad GIF.

[Berättaren:] The most fearsome predator of the Jurassic is watching his prey. Peering through the water, the carnivore fixes on his unwary victim, waiting for the perfect moment to strike.

Nu var Eustreptospondylus visserligen inte pytteliten, men heller inte jättestor. Artens typexemplar är knappt fem meter långt och vägde i livet drygt 200 kg. Med tanke på samtida kämpar som Megalosaurus kunde väl Eustreptospondylus inte vara i närheten av most fearsome..?

Vi tittar vidare …

Nu händer något …

..!?! — Där har vi ”the most fearsome predator of the Jurassic”!

Den ofantliga besten är en Liopleurodon. Walking with Dinosaurs gjorde fornvärldens djurliv inne, och Liopleurodon var en av dess stjärnor. Det framställdes inte bara som det största rovdjuret under juraperioden, utan det största rovdjuret någonsin.

A complete skeleton of the largest predator of all time, a Jurassic sea monster that made Tyrannosaurus rex look like a featherweight, has been discovered in Mexico.

The fossilised bones, measuring 65 feet [21,6 m] from nose to tail, have been identified as those of Liopleurodon ferox, a fearsome carnivore that terrorised the oceans 150m years ago.

The marine behemoth, which was featured in the BBC series 'Walking With Dinosaurs', boasted teeth the size of machetes packed into 10ft jaws powerful enough to bite through granite.

It weighed more than 50 tons – seven times larger than T rex – and hunted the ancestors of modern sharks and aquatic reptiles such as ichthyosaurs. Had the species lived at the same time, it would have been capable of killing a blue whale.

- Irish Independent, 30 december 2002

De 50 tonnen kunde också bli uppemot 150 ton. Det motsvarar tjugo Tyrannosaurier, i en enda best. Och vad längden beträffar, låt oss ta en titt på BBC:s egen undersajt med material från, om och kring Walking with Dinosaurs:

Liopleurodon (LI-PLOO-ro-don) 
Size: 25m long
[…] 
Liopleurodon was the mightiest aquatic predator of all time. 
Until recently the longest confirmed adult specimen was 18 metres. But in 2003 a fossil pliosaur (possibly a Liopleurodon) was discovered in Mexico which was 18 metres long and still a juvenile - suggesting that they grew considerably larger than this.

- BBC Walking with Dinosaurs/Sea Monsters Fact File: Liopleurodon [arkiverad]

Årtalen kanske förvirrar, men det är samma mexikanska fynd som avses: Monstruo de Aramberri, ”monstret från Aramberri”, som kommunicerades ut över världen omkring årsskiftet 2002/2003. Men vad var det? Man behöver inte läsa mycket för att stöta på fler problem än årtal …

Även om fossilet verkligen är tämligen komplett, så är det lurigare att studera än man kan tro. Som storleken på hela det levande djuret – nog borde det räcka att dra fram ett måttband och mäta? Men måttet är beräknat utifrån mått på andra ben, på känt fossil-maner. I det här fallet har man tagit en bröstkota på 22 cm, och utifrån den beräknat längden på hela djuret till 15 meter. Andra gånger har man haft delar av kraniet, och utifrån tumregler som att kraniet utgör 1/6 av djuret, eller 1/7 eller vad man nu tillämpat, beräknat dess hela längd. Sådana beräkningar ledde såväl vetenskap som press vill. De senare lät sig säkert inte förledas motvilligt, eller hur det nu gick till när ”monstret” blev 18 meter i några tidningar, 21,6 i andra. Och då pratar vi fortfarande om just den individ som blev fossiliserad. Länge trodde man att fossilet kom från en ung Liopleurodon. Nu är det så, att reptiler växer livet ut. Vem vågar gissa hur stor en vuxen Liopleurodon kunde bli? Eller en gammal? Eller en urgammal..? Men allt det faller när man beaktar att monstret från Aramberri nog inte alls är en Liopleurodon. Åtminstone om det är Liopleurodon man är ute efter. (Min favorit i rapporteringen är detaljen om att Liopleurodon skulle tugga sten – jag antar att den härrör från stenarna man hittade i monstrets mage.)

Sådan felrapportering i pressen känns mer 1800-tal än 1900-tal. Och vad har den på 2000-talet att göra? Men även om det är illa nog om 15 meter blir 25 i pressen, så är det en helt annan sak om samma godzillafication sker i vetenskapen. Hur kunde forskare tro att Liopleurodon ferox kunde bli uppemot 25 meter lång? Och väga 150 ton? Men det var precis vad åtminstone några av dem gjorde. Som David Martill. Han var dessutom en av de vetenskapliga rådgivarna för Walking with Dinosarus.

I got the size of Liopleurodon horrendously wrong. I based my calculations on some fragmentary material which suggested a Liopleurodon could grow to a length of 25 metres, but the evidence was scant and it caused a lot of controversy at the time.

Giants of the Jurassic seas were twice the size of a killer whale, ScienceDaily 10 maj 2023

Professor (som han är numera) Martill har haft många tillfällen att säga det där sedan 1999. Det senaste är helt färskt, och föranlett av en upptäckt som jag hoppas rapporteras bättre än Aramberri-monstret 2002.

Artwork by study coauthor Megan Jacobs imagines what a large Late Jurassic-age pliosaur would have looked like.

Topographic scans showed the reptile might have grown to between 9.8 and 14.4 meters (roughly between 32 and 47 feet) long, the authors wrote.

“Although not yet on a par with the claims made for Liopleurodon in the iconic BBC TV series ‘Walking with Dinosaurs,’” Martill added, “it wouldn’t surprise me if one day we find some clear evidence that this monstrous species was even bigger.”

Size of a Jurassic sea giant found due to fossil discovery, study says, CNN 16 maj 2023

Hur stor menar då vetenskapen idag att Liopleurodon ferox kunde bli?

The largest known skull, NHM R3536, about 1.265 m (4.15 ft) long would have belonged to an individual measuring approximately 6.6 m (22 ft) long and weighing 3.3 t (3.6 short tons).

- Wikipedia: Liopleurodon#Description, mina markeringar


2023-04-30

Många Ghostbusters

– Who you gonna call?
Ghost-busters!
– Jo jo, men vilka Ghostbusters?

Behöver Ghostbusters (1984) presenteras? Filmen om spökjägarna var mysigt lökig, hade ett svängigt ledmotiv och Bill Murray i toppform, och … Ja, det var väl det viktigaste. Den gjorde succé på bio och följdes därför av den vanliga sviten leksaker, tecknade tv-serien The Real Ghostbusters, och … Vadå ”real”?

Varför kallades tecknade Ghostbusters för The Real Ghostbusters? Svar: För att skilja den från originalet. Typ – vi kommer till det …

We're the Ghost Busters … I'm Spencer! He's Tracy! I'm Kong!

The Ghost Busters var en tv-serie från 1975. Spökbustrarna utgörs av (från vänster) Kong, gorillan Tracy och Spencer. En hemlig chef ger dem i uppdrag (kommunicerade à la Mission Impossible) att oskadliggöra spöken och andra paranormala varelser. Humorn är på en nivå där det är roligt att två av huvudpersonerna heter Spencer och Tracy. Liksom att ”Kong” inte är namnet på apan. Det är kort sagt B på alla de sätt.

Här kan ni avnjuta ett avsnitt: The Vampire's Apprentice. Obs reklamen från 1975 har fått hänga med – den är kanske minst lika intressant som resten.

Inte för att det har med någonting med någonting att göra, men lite roligt var det att leta paralleller mellan '75 och '84 års Ghostbusters. Som kortlådor (även om den äldre inte verkar vara spökrelaterad) …

… Vapen; även om den senare scenen ser mycket mer dramatisk ut var det tvärtom, så att säga, då man 1975 förintade spökena, 1984 fångade dem på burk …


… Och bilar, och här blir det svårare att välja. 1984 års 1959 Cadillac Miller-Meteor Sentinel limo-style endloader combination car som ambulans i all ära, och den är riktigt häftig, men 1975 års 1929 Whippet går inte av för hackor.

Serien gjordes bara i femton avsnitt. Den lämnade just inget avtryck och glömdes snabbt bort.

I början av 1980-talet började Dan Aykroyd att fundera på en spökfilm (han tror för övrigt på spöken). Någonting om spökjägare – inte någon Harry Price-figur i kostym, utan ett paranormalt Anticimex: ”Ghost janitors in New York”. Sådana hade gjorts förr, som komedierna Ghost Chasers (1951) och Bob Hopes Bob Hope-lökiga The Ghost Breakers (1940).

En fråga var enkel – trodde man. Den kommande filmen skulle heta Ghostbusters. Visserligen visade en koll i registren att en kortlivad serie med det namnet sänts på 1970-talet. Men den kom från Filmation, varför man, kanske utan att ens begrunda alternativet, utgick ifrån att den var tecknad – jag ska återkomma till anledningen. Och eftersom sådana här rättigheter tydligen är kopplade till innehållet, eller åtminstone var det på den här tiden, så innebar det att det var fritt fram att kalla en spelfilm Ghostbusters. En tecknad film som återanvänt namnet hade behövt klartecken från rättsinnehavare. Men som det var, var det inte aktuellt. Trodde man.

På Filmation fick man höra talas om en kommande film som skulle heta Ghostbusters. Samtal ringdes, möte bokades. En chef på Filmation återger hans replikväxling med representanter för filmbolaget Columbia:

We met with them, and they said, ”Well, this was an animated show on Saturday morning,” and I said, ”Huh-uh.” He said, ”What do you mean, 'huh-huh'?” And I said, ”Live!” And he said, ”Uh-oh. We've got a problem.”

Lou Scheimer: A Candid Conversation with Filmation's Founder [arkiverad], the trades 10 juni 2007

1975 års Ghostbusters hade inte varit tecknad, trots att den gjorts av Filmation. Namnet var upptaget. Ett annat namn fick värkas fram. Men det var inget man kunde vänta på; man hade ont om tid som det var. Så spökfilmarna började spela in en film som ännu inte hade något namn. Åtminstone inget officiellt namn. Inofficiellt kallades projektet Ghostbusters. Och det namnet spred sig. Vid ett tillfälle filmade man en scen i Central Park där en stor folkmassa skanderade ”Ghostbusters! Ghostbusters!” … Det såg ut som om man skulle bli tvungna att ta kontakt med Filmations parent company Universal. Givetvis skulle det bli grönt ljus om priset blev ”rätt”. Vilket verkade bli högt.

Men så hade de tur: Deras kontakt på Columbia bytte jobb och hamnade på Universal. Han sålde rätten att ge ut en spelfilm kallad Ghostbusters till Columbia, för $600 000 – redan det torde ha varit mer än den tv-serien dragit ihop dittills – och en procent av vinsten. Så det blev $600 000 totalt.

(I Hollywood är ”vinst” ett ytterst luddigt begrepp. Glöm filmen; det är inom bokföringen som man hittar de kreativa genierna. Deras arbete är att trolla bort vinster, så inte fler dollars än absolut nödvändigt går till skatter, royalties och annat. Allt är tillåtet som inte är uttryckligt förbjudet. Det finns massor av välkända storfilmer som man skulle kunna tro har gått med miljoner eller rentav miljarder i vinst, som inte alls har det, egentligen. Wikipedia-sidan om Hollywood accounting gör mig mer sugen på att skriva en bloggpost om bokföring än jag trodde var möjligt.)

Nu kommer vi till de tecknade spökjägarna. Och trasslet med rättigheter och namn fortsätter. Filmation och Columbia bestämde sig båda för att göra en tecknad Ghostbusters, som uppföljare till respektive tv-serie/film. Filmations Scheimer föreslog att göra en tv-serie tillsammans, men det tyckte deras nya parent company Westinghouse var onödigt. Columbia hade köpt rätten till en spelfilm med namnet Ghostbusters, så för en tecknad tv-serie fick de lösa en ny licens. Vad som hände var att Filmations Ghostbusters (till vänster) hade premiär några dagar före Columbias tecknade film (till höger), som fick heta The Real Ghostbusters … Att publiken förvirrades säger sig självt.

Ingen koppling till The Real Ghostbusters!

*

Hur kom det sig att man utgick ifrån att en Filmation-produktion var tecknad?

Bolaget Filmation bildades 1963 och lade ner 1989. De specialiserade sig på billiga tv-serier, främst tecknade men det blev även några otecknade. Bland de förra kände jag igen 60-talets Läderlappen och Stålmannen, senare He-Man and the Masters of the Universe – åtminstone leksakerna var ju en stor grej ett tag på 1980-talet, med skurken Skeletor, borgen Grayskull etc. Filmations spelfilmer var färre och har lämnat obetydliga avtryck i filmhistorien. Men åtminstone en visades i svensk tv, och den såg jag sannerligen: Jason of Star Command, ”Jason och Stjärnkommandot” (obs uttalet: Ingen sade ”jejson”, här är det ett äktsvenskt ”jason” som gäller). Allra störst intryck gjorde en liten robot hjälten bar med sig överallt; den såg ut som en vandrande Polaroidkamera. Jag hade glömt bort det mesta kring serien, och fick därför ett hyfsat haktapp när jag långt senare blev påmind om vad roboten hette. Om det har jag skrivit här på bloggen: Wiki 1980. En annan Filmation-produktion som har något visst är The Secrets of Isis (1975–1977). Missa t.ex. inte moralkakorna på slutet.

Hur kommer det sig att lärarinnan Andrea Thomas aldrig ses tillsammans med den märkliga överkvinnan Isis? Och varför måste Isis dra en vers innan hon utövar sina övermänskliga eller rentav övernaturliga förmågor? Rimmad? Ja inte vet jag. Men det är intressantare än Spencer, Tracy och Kong.


2023-04-17

Lördagsfråga 750: Blackadder

  1. Richard III, porträtt baserat på samtida original. Bland annat har ”puckelryggen” bättrats på.
  2. Den blivande drottning Elizabeth (I) yngre än vi brukar se henne; här är hon kanske 13.
  3. ”King Henry IV” är rubriken på William Heaths teckning; är det då Sir John Falstaff med väninnan Doll Tearsheet vi ser? Nej, detta är en parodi på en känd bild. Rollfigurerna har bytts ut mot de verkliga personerna George IV och Lady Conyngham.
  4. ”K of K”: Herbert, 1:e earl Kitchener, 1898 upphöjd till Baron Kitchener of Khartoum sedan han gjort en insats där; det var så han fick sitt tillnamn. Här ett urklipp ur rekryterings-affischen Britons wants you som blev den mest berömda i genren (man kan notera att hans namn inte finns med på den; det behövdes inte), därtill en av de mest berömda bilderna över huvud taget från första världskriget.

Vad får vi då? Tv-serien The Black Adder (1983) bygger på kontrafaktisk historia, för här segrar Richard vid Bosworth. Istället dödas han av hans brorson, en viss Edmund Blackadder. I de följande tv-serierna sjunker dennes ättlingars sociala status samtidigt som hans intelligens stiger: Blackadder II (1986) utspelas vid Elizabeths hov, Blackadder the Third (1987) under regency-perioden där Edmund är butler åt den på alla sätt inkompetente prins George, och slutligen Blackadder goes Forth (1989) under första världskriget.

Den satte Mikael Parkvall & Wulfahariaz.


2023-04-16

If you had wings

- ”Even boring to fly over”

Det sägs att The Simpsons, när den var som bäst, var den bästa tv-serie som gjorts. Jag säger inte emot. (Men lyfter gärna fram Blackadder Goes Forth. Också.)

Ett kvalitetstecken är att man ständigt kan hitta nya detaljer, även efter år och decennier. Och nu har det hänt igen.

I ”Special Edna” (s14ep7) åker familjen Simpson till EFCOT Center. Det syftar på EPCOT, Disney Worlds ”framtidspark”. Som Lisa formulerar det: ”What people in 1965 imagined what life would be like in 1987”. Denna perfekta beskrivning av Disneys EPCOT avsåg visserligen ”The Future Sphere” (klotet på bilden, vars motsvarighet på EPCOT rymmer attraktionen Spaceship Earth) som familjen besöker. Där får vi se två attraktioner.

Bart och Homer tar en tur i en elektrisk bil. Den presenterar sig sålunda: ”I can't go very fast. Or very far. And if you drive me, people will think you're gay.” Jo, och så presenteras attraktionen (som det heter) av USA:s bensinbolag.

Det där behöver man ju ingen bakgrundskunskap för att uppskatta. Den andra åkturen var lurigare.

Lisa och Marge åker in i ”The World of Tomorrow”, presenterad av Eastern Air Lines.

1987 års framtidsfolk går inte, utan åker runt i sina air buggies.

Cola-kriget har avslutats. Segrare: Eastern Air Lines Cola.

Och så visar Eastern Air Lines sin vision av världen under deras herravälde. Här är hela filmsnutten på Youtube.

Även om jag tyckte att den elektriska bilen var roligare så kände jag naturligtvis till detta inslag. Vad jag inte visste var att EFCOT-attraktionen bygger på en högst verklig EPCOT-attraktion.

”If you had wings” presenterades, dvs bekostades, mycket riktigt av Eastern Air Lines, som var ett högst verkligt flygbolag. På sin tid var det en av ”de fyra stora” (tillsammans med TWA, American och United; idag återstår de två sistnämnda). När Disney World öppnade 1971 hade bolaget utnämnts till Disneys ”officiella” flygbolag. Jag antar att det motsvarade ”upphandlad status”, utöver privilegiet att få driva en egen attraktion på Disney World.

- Ur amatörvideo från 1981: Vingarna tar oss till Mexiko

”If you had wings” tog besökarna på en resa runt världen. Man fick se spännande platser som man skulle kunna ta sig till, om man hade vingar … För att avrunda med att berätta att du kan få vingar, tack vare Eastern Air Lines! Det hela iscensattes genom att projektorer visade loopade scener, samtidigt som en musiksnutt spelades om och om och om igen – där har ni i princip hela konceptet. Den enda biten som åtminstone låter intressantare än så var när man mot slutet omgavs av en skärm som visade en film från ett flygplan som lyfte, samtidigt som lutande golv och fläktar kanske gav ett intryck av acceleration och fartvind.

Kort sagt låter ”If you had wings” hopplöst lökig; redan EFCOTs ”The World of Tomorrow” verkar roligare. Det var heller inget Disney eller ens Eastern gjorde nämnvärd reklam för, i eller utanför parken. Så hade den också korta eller obefintliga köer, även när de ringlade sig desto längre till andra attraktioner, trots att den var gratis. Den hade dock en (1) fördel: Den var luftkonditionerad. Många besökare, som var fullständigt ointresserade av gryniga filmsnuttar med mardi gras-firare, kunde åka ”If you had wings” för att komma undan den intensiva Florida-solen en stund. Och minsann togs inte den detaljen med i Simpsons, när Marge anmärker ”It's nice and cool in here, don't you think?”

”If you had wings” blev 1987 ”If you could fly”, med alla referenser till Eastern borttagna. Måhända det fanns en koppling till en saftig straffavgift som bolaget då fick betala för att inte ha följt säkerhetsföreskrifter. Attraktionen stängde 1989. Några månader senare ansökte Eastern Air Lines om konkurs. Det lades ner 1991.


Idag hittar man Buzz Lightyear's Space Ranger Spin på platsen. Man byggde inte nytt utan anpassade de befintliga faciliteterna.


2023-02-22

Wallace & Gromit räddar ost

- Wallace prövar lunoir i  A Grand Day Out (1989)

Den 3 januari 1995 gick Osten är slut, som filmen fick heta på svenska, i Kanal 1. Nick Parks animationer hade åtminstone glimtat förbi tidigare (nämligen un-der-bara Creature Comforts) men det här var första gången Wallace & Gromit visades. Ifall någon ännu inte sett den, 1) gör det och 2) den handlar (utan spoilers) om hur Wallace åker till månen när osten tar slut – för Wallace är en sann ostälskare, och alla vet ju att månen är gjord av ost.

- Wensleydale, osten

Naturligtvis nämns en del ostsorter, i denna film och i senare. Som stilton, cheddar … Och wensleydale.

Att just wensleydale nämns då och då berodde inte på smaken eller någon tänkt geografisk närhet (Wallace & Gromit antas bo norrut, åt samma håll som Wensleydale ligger), utan på att Park tyckte att det var roligt att läppsynka Wallace när han sade namnet.

En av de populära filmernas följder var att försäljningen av wensleydale steg i början av 1990-talet. Det må låta som höjden av ointressant filmkuriosa. Men det tyckte man inte på Hawes ostfabrik. Den enda tillverkaren av wensleydale i Wensleydale hade fått stänga 1992. Och som salt i såren hade produktionen av deras kronjuvel gått till Lancashire, av alla ställen. För den som trodde att Rosornas krig tog slut på 1400-talet har inte varit med när grevskapen gör upp i exempelvis cricket eller fotboll.

Ett halvår efter flytten köptes rättigheterna tillbaka av en grupp där bland annat gamla anställda ingick. Man hade lokalt stöd, men vad är sådant värt i längden?

Oscar-winning duo Wallace and Gromit won praise yesterday for boosting jobs from the makers of their favourite cheese.

- The Mirror, 14 april 1998

Lokalt stöd är nödvändigt men inte tillräckligt. I längden kan det inte mäta sig med global efterfrågan. Sådan som en räcka populära filmer kan skapa.

Senare förklarade en taleskvinna för företaget att de populära lerfigurerna visserligen hjälpte till, men inte gjorde allt: ”It helped us along the way and was very welcome but they didn't save the creamery.” Vilket man kan tolka hur man vill. Jämför med den långa och mindre nyanserade rubriken på artikeln där jag hittade bilden nedan, med Wallace & Gromit samt Wensleydale creamery i Hawes.

-  How a surprise Christmas present from Wallace and Gromit propelled Yorkshire's Wensleydale cheese to global fame, Yorkshire Live, 27 september 2020


2022-12-04

Grader av konspirationsteorier

- Graham Hancock och Dag Stålsjö

För att göra en lång historia kort går Graham Hancocks serie ”Ancient apocalypse” ut på att mänskligheten lider av kollektiv minnesförlust. Vi har förträngt att det fanns en vetenskapligt högtstående civilisation under istiden, vilken kollapsade i en superkatastrof (googla på Younger Dryas impact, så hittar ni den) när rester av en komet eller asteroid kolliderade med jorden för omkring 12 850 år sedan. Av obegripliga skäl suddades alla rester av civilisationen ut, men överlevarna spred likväl jordbruk, astronomi och byggnadsteknik till övriga världen.

Att detta idag är okänt för de flesta beror, enligt Hancock, på att arkeologerna är sanningsförkvävande skurkar som vägrar tillåta forskning som kan öppna dörren till en sann förståelse av det förflutna. Men själv har han sett ljuset.

Där har ni en kortkort sammanfattning av AA; för fler granskningar av Hancocks många märkliga idéer (och de är många), se Wikipedia: Graham Hancock. Och här har ni en kortkort betraktelse över ”vår tid”:

Hans tv-serie är en ovälkommen påminnelse om att sanningen i vår tid har relativiserats in extremis, att åsikter har likställts med fakta och att envar är sin egen professor.

- Dick Harrison, Ancient apocalypse: Tv när det är som sämst – och farligast, SvD 3 december 2022

Det känns konstigt att anklaga professor Harrison för historielöshet. Särskilt som han sannerligen känner till den tv-serie som för 41 år sedan gick i TV 1:

Han säger sig ha bevis för att våra historieböcker ljuger och att guiderna ljuger turisterna fulla vid Uppsala högar när de visar upp Sveriges vagga där.

För vår historia börjar inte alls i Uppland utan på Kinnekulle i Västergötland, hävdar Dag Stålsjö [andra entusiaster har pekat ut andra platser i landskapet, som Hornborgasjöns omgivningar]. Och då grundar han sig på lekmannafunderingar, amatörforskning och folkberättelser. Dessa har hittills inte tagits på allvar av experterna, dvs de professionella akademikerna.

- DN 25 november 1981

Allt som lagts Hancock och Ancient Apocalypse (2022) till last återfinns hos Stålsjö och Svearikets vagga (1981):
  • Hancock är varken historiker eller arkeolog utan journalist. Stålsjö var varken historiker eller arkeolog utan tv-producent.
  • Misstro mot överhet och etablerad vetenskap.
  • ”Half-baked filler documentary” …
  • Kopplingar till annan pseudovetenskap: Likheterna mellan AA och Erich von Dänikens idéer är uppenbara. Hancock och Stålsjö, liksom mången västgötaskolist, trodde på Atlantis som nämns några gånger i SV (Stålsjös sista produktion hette Drömmen om Atlantis).

Här är en annan recension (som inte ligger bakom betalvägg):

Believing that ultra-intelligent creatures helped to build the pyramids is one thing, but where does it end? Believing that election fraud is real? Believing 9/11 was an inside job? Worse? If you were feeling particularly mean-spirited, you could suggest that Netflix knows this, and has gone out of its way to court the conspiracy theorists.

- Stuart Heritage: Ancient Apocalypse is the most dangerous show on Netflix, Guardian 23 november 2022

Tonläget hos Heritage återfinns hos Harrison:

Graham Hancock går sjumilakliv längre [än några småskaliga historiefuskare som nämns] och ställer sig på samma retoriska plattform som upphovsmännen till Sions vises protokoll och dolkstötslegenden. Han vill påverka och förvrida sinnen genom största möjliga lögner [syftande på Hitlers ”stora lögn”; jag tar upp den i Faktoidpodden avsnitt 11].

- Harrison

För några år sedan började allmänheten, äntligen! inse att vissa konspirationsteorier är mer problematiska än att ”bara” vara fel. Men sedan dess har det gått inflation i begreppet. Beläggen är synnerligen klena för istida högkulturer eller att Birka låg vid Hornborgasjön, men det innebär inte att den som tror på det ena eller andra automatiskt kommer att fortsätta med tyngre droger som Sions vise eller QAnon. Att dra nazistkortet så snabbt och, som det verkar, närmast på rutin, är kontraproduktivt, onödigt och fel.

Man kan konstatera att Ancient Apocalypse är typisk pseudovetenskap: fördummande, oärlig och slarvig. Det räcker.


2022-10-26

Snoddas hos Hyland

Snoddas Nordgren är gäst hos Lennart Hyland i Karusellen 1952. Inspelningen skedde i Karlaplansstudion på Östermalm. Datum: 26 januari 1952

- Bild med korrekt beskrivning på Wikipedia: Snoddas_Hyland_1952.jpg

Även de som inte var födda då vet väl att bandyspelare Gösta "Snoddas" Nordgren, centerhalven i Bollnäs bandylag, fick sin nya och otippade karriär sedan han sjungit Flottarkärlek hos Hyland (dock utan refrängen med "haderian hadera" – det kom senare). Inslaget finns naturligtvis på Youtube: Snoddas i Radioprogrammet Karusellen 1952.

Ibland uppges att detta hände i Hylands tv-program Hylands hörna. Det är fel. Det var i Hylands radioprogram Karusellen som Snoddas gjorde sensation.

Grädde på moset, insjungen av Snoddas som valde mellan den och Flottarkärlek när han skulle sjunga i Hylands hörna

- Grattis-spalt till Stikkan Anderson på 65-årsdagen, SvD 24 januari 1996

Fenomenet "Snoddas" föds en lördagkväll i Hylands hörna.

- DN 2 april 2014

Det är uppenbart vad som hänt: Man har blandat ihop Hylands oerhört populära radioprogram med hans oerhört populära tv-program. Det beror nog på att det senare, som började sändas decenniet senare, är i mer levande minne, liksom att tv av någon anledning alltid prioriteras i mediala sammanhang. Kanske bidrar det att Snoddas även besökte Hyland i hans hörna? Däremot spelar det nog ingen roll att Karusellen även televiserades några gånger.

Här är förresten Snoddas på skiva, inspelad måndagen den 28 januari 1952: Flottarkärlek


2022-06-08

Poliser och medier

Jag har ett antal röda trådar här på bloggen, frågor jag återkommit till gång efter annan. En av dem är folk som saboterar för polisen; närmare bestämt de som, under förevändning av att de har "mediala" förmågor, försöker att mata polisutredningar med värdelösa tips.

Jag tog upp sådant kvalificerat förvillande 2008 i bloggposten Att sabotera för polisen. Jag tog åter upp det 2012 i bloggposten Att fortfarande sabotera för polisen, och lite senare samma år i Att sabotera för polisen del 3. En och annan tidningslänk har lagt av, men annars är frågan sorgligt aktuell. Och då och då blir man påmind om företeelsen. Som när SVT visar Fallet Carlos om en händelse 2004, som drog till sig charlataner som Terry Evans (Medium styrde polisens sökande efter Carlos: "Vi hittade bara ett gäddrag", SVT 7 juni 2022)

Här hade jag kunnat lägga in en bild på något av "medierna", som Terry Evans. Men så roligt ska de inte få.

Istället lägger jag in denna bild. Den borde sitta på varenda poliskontor över hela landet. Särskilt sådana där man gett så mycket som ett halvt öra åt stollar och bondfångare.

I september 1951 begicks ett rånmord i Tjörnarp utanför Höör. Utredningen gick snart i stå. Kan det ha varit då man tog sig för att anlita ett "medium"? Det lär för övrigt ha varit enda gången en sådan anlitats i en mordutredning; alltså som inbjuden "expert", snarare än en tipsare bland alla andra.

Den aktuelle skojaren hette Olof Jönsson. Ingenjören från Varberg hade gjort sig ett namn på det parapsykologiska området efter några telepatiska experiment och en uppmärksammad "duell" med en skeptisk magiker, som jag lär återkomma till. Här försöker han att "känna in" ett möjligt mordvapen. Den lokala ordningsmakten assisterar i form av fjärdingsman Tore Hedin.

Trots insatserna från Jönsson, liksom traditionellare utredare som Hedin, kom man ingen vart.

Natten till den 22 augusti 1952 slog mördaren till igen. Han mördade ytterligare nio personer i de s.k. Hurvamorden. Sedan dränkte han sig i Bosarpasjön. Han efterlämnade ett brev där han erkände allt, även mordet 1951. Vem mördaren var? Fjärdingsman Tore Hedin, han som på bilden ovan står intill "mediet" Jönsson.

I den finfina tv-serien "Skånska mord" (1986) finns ett avsnitt som skildrar Tore Hedin och hans karriär. Ernst-Hugo (som spelar flera mördare i serien) är inte bara lik Tore, utan precis så glänsande i rollen som man kan förvänta sig. Såväl det avsnittet som de övriga rekommenderas varmt. Olof Jönsson fick inte plats.

Skånska mord: Hurvamorden




2022-06-07

Philip Columbo

Som representanter för respektive årtionde är omslaget till Super Trivia II och Trivial Pursuit med samtida leksaker inte dåliga

På 1970-talet gav Fred L. Worth ut ett uppslagsverk med kuriosa: The Trivia Encyclopedia. Boken blev inte bara mycket populär utan även omtalad. Worth gav ut en rad verk i genren och tjänade stora pengar på genren han skapat. Han försökte även, sägs det åtminstone, även att få spelbranschen att göra något med temat, men utan framgång. (Här kan man fundera på om inte han inte fått ihop mer än tillräckligt för att på egen hand finansiera spin-offs som exempelvis sällskapsspel …)

1981 kom någonting mycket ovanligt: Ett sällskapsspel som blev ett fenomen. Än idag, 40 år senare, hör Trivial Pursuit till de mycket få sällskapsspel som praktiskt taget alla känner till. Det var också ett av mycket få sällskapsspel som drog in riktigt stora pengar.

Sedan länge marknadsförs väl TP som vilken frågesport som helst. När det kom gjorde man ofta en poäng av att det inte bara var en frågesport, utan en frågesport som fokuserade på oviktiga ting, onödig kunskap, kuriosa – namnets trivial.

En som studerade spelens tusentals frågor särskilt noggrannt var Fred L. Worth. Efter att han granskat 1984 års upplaga av Trivial Pursuit i två månader hävdade han att en tredjedel av frågorna hämtats från hans Super Trivia II (1982). Redan mängden frågor var talande, menade han; han hade tillbringat sex år med att forska fram sin encyklopedi, och "det finns ingen chans att dessa personer, utan bakgrund inom trivia, skulle ha kunnat få fram dem så fort på egen hand". Avslöjande nog hade TP-folket dessutom kopierat ett halvdussin tryckfel. Men en av de kopierade frågorna var intressantare än någon annan.

E[ntertainment]: What's Columbo's first name? [Svar: Philip]

När Worth skrev sina encyklopedier så var han fullt medveten om att man inte kan få upphovsrätt på fakta. Hur skulle han då kunna stöldskydda sina verk? Han skulle kunna använda ett knep som använts mer än en gång genom historien, i såväl uppslagsverk som kartor: Man lägger in fel med flit, uppgifter som garanterat inte finns någon annanstans än i verket som ska skyddas.

Det var så Worth tänkte när han lade in uppgiften om den något påträngande, men klurige cigarrökande kommissarien vid Los Angeles mordkommission (den meningen tog jag rätt av från ett välkänt användarredigerat uppslagsverk). Dennes förnamn nämns aldrig*; att han skulle hetat Philip var Worths påhitt, ett icke-faktum som inte fanns någon annanstans än i hans verk. Tills det dök upp i Trivial Pursuit …

Worth stämde Trivial Pursuit-skaparna på 300 miljoner dollar. Men det fick han inget för. De erkände villigt att de hade hämtat material från Super Trivia II – det gick ju inte att förneka – men de hade även hämtat material från andra ställen, berättade de. (Det har sagts att kopiering av en källa är stöld, kopiering av många forskning …) Och man kan ju, som bekant, inte få upphovsrätt på fakta. Inte ens påhittade, tydligen. Domstolen höll med. De avgjorde att TP var något helt annat än ett uppslagsverk, och tog aldrig upp fallet.

Ironiskt nog har den helt sanna historien om "Philip Columbo" sedan dess blivit välkänd bland fakta-gnetar. Som de som läser, och i synnerhet skriver, en blogg som denna.


* I ett (1) enda avsnitt – "Dead weight" – får man en mycket snabb och mycket otydlig glimt av Columbos id-kort. Det är möjligt att där står "Frank", osannolikt att där står "Philip".


2022-04-03

Faktoidpodden avsnitt 15: Film & tv

Här finns avsnittet som prat: Faktoidpodden avsnitt 15 – Film & tv

"Play it again, Sam", "Luke, I'm your father" och "Hello, Clarice" – se där några punkter i detta avsnitt av Faktoidpodden. Liksom kvicksand, kloroform och annat som fungerar olika på film och i verkligheten. Vi lyssnar på fåglar, letar förgäves efter ett bad i en bok, konstaterar skillnaden på fia med knuff och Skattkammarön, men får trots det inte fyrkantiga ögon – men kanske fyrkantiga öron?

Detta är det första avsnittet av podden där det finns en definitiv poäng med att lyssna istället för att läsa. Det beror på att flera belägg levereras i form av ljudklipp. Ska man slå fast hur en viss replik faktiskt lät i en viss film är det enklaste och bästa sättet att helt enkelt ta del av filmen, etc.

Den här gången blir det myter och faktoider från film och tv. En och annan förekommer även inom annan populärkultur som dataspel och serier. Innan jag drar igång ska jag nämna en given källa, för såväl fakta som inspiration om myter och konstigheter inom film och tv och så vidare, och det är sajten tvtropes.org. Om du inte kände till den redan, så gör du det nu. Där kan man bli sittande, kan jag säga.

Så – nu kör vi.

Först blir det citat. Ja, jag ju haft ett helt avsnitt bara om citat, och fler kan det bli. I det avsnittet var ju den stående frågan om varje citat vem som först skrev eller sade det. När jag nu tar upp citat ur filmens värld så är faktoiderna av ett helt annat slag. Det känns faktiskt svårt att komma runt hur annorlunda det är. För faktoida filmcitat är citat som aldrig sagts i de filmer de ändå är kända från. Trots att filmerna ju finns där, det är bara att titta efter. Dessutom gäller de exempel jag ska ta upp riktiga storfilmer med miljonpublik. Ändå blir det fel. Hur går det till?

Som den här klassikern: "Luke, I'm your father". Det var ju i Rymdimperiet slår tillbaka från 1980 som Darth Vader erkänner faderskapet för sin klentrogne son. Jomen, det var en plot twist som hette duga, i vad som nog var den mest uppmärksammade kulturhändelsen i hela världen vid den tiden – den var det definitivt i min värld. Citatet blev också genast superkänt, och man kunde höra och se det lite varstans. Men var det det lord Vader sade, egentligen? ["No – I am your father"] är filmrepliken exakt och så var det med det. Det är en liten skillnad, men man förstår att skillnaden inte är oviktig när man ser hur vanlig den felaktiga versionen är, hur spridd den är och hur mycket den använts. Och nog är det fascinerande att ett citat som lanseras på tusentals filmdukar över hela världen lyckas bli fel redan från början, även om det bara är lite.

Det där var en klassiker, som sagt. Men det når inte upp till det oöverträffade faktoida filmcitatet #1: "Play it again, Sam". Det skulle ju ha sagts i Casablanca. Som, gissar jag, ännu fler har sett än vilken Star Wars-rulle som helst. Vad sägs då i filmen? Finns repliken där? Vad Ingrid Bergman faktiskt säger till pianisten Sam är ["Play it once, Sam"] och ["Play it, Sam"] och kollar vi med Humphrey Bogart så säger han ["Play it!"] och det är det. Inget "Play it again, Sam", med just de orden. Och igen: Att den exakta ordalydelsen inte är oviktig visas av hur populär den felaktiga versionen är.

Att den exakta ordalydelsen inte är oviktig visas även av den frenesi med vilken många försvarar den. Jomen! För dem räcker det inte att se snuttar ur filmen, själva materialet. De vet att citatet finns där, någonstans; om inte i officiella utgåvor så i inofficiella, eller extramaterial eller bootlegs eller vad som helst.

Det här felaktiga citatet har säkert fått kraft från Woody Allens pjäs Play it again, Sam från 1969. Men citat-varianten är äldre än så. Det var pjäsen som fick namn efter citat-varianten, och inte tvärtom.

Okej, en kort till. Ett välkänt citat som inte finns i När lammen tystnar.  Hannibal Lecter och agent Starling möts för första gången. Då hälsar den förre på den senare med … Vadå? Enligt otaliga vittnesmål säger han "Hello, Clarice". Det finns tröjor och andra prylar med det berömda citatet. Men går vi till själva verket så hör vi Anthony Hopkins Hannibal säga ett tamt ["Morning"]. Även här finns det en liten subkultur som försöker att få ihop sitt falska minne med verkligheten. En del tänker ut riktigt avancerade orsaker till att det felaktiga citatet förekommer. Det är med den här faktoiden som med bra många andra: Det kanske hade varit intressant att veta hur det började, men det intressantaste är hur det fortsatt, varför felet har blivit så spritt.

Det där var tre felaktiga filmcitat. Dem känner många till. Om inte alla så ett eller två. Nu är det ju så med faktoider att de är olika kända. Några känner alla till. Som till exempel, att tjurar blir aggressiva av färgen rött, den är det väl ingen som missat. Andra känner många till; många, men inte alla. Och sen så finns det allt exklusivare faktoider, som en mindre och mindre andel av oss gått på, om vi ens känner till dem, tills vi lämnar de allmänt försanthållna felaktigheterna och övergår till vanliga fel. När jag presenterar faktoider på rad så här, så föredrar jag naturligtvis de som många eller helst alla känner till. Det finns inte mycket som går upp mot att få en faktoid avfärdad som man tagit för självklar och trott på intensivt i hela sitt liv. Det är inte fullt lika dramatiskt att få en faktoid avfärdad som man visserligen inte trott på men åtminstone känt till. Men det finns inte mycket som är lika poänglöst som att få en faktoid omsorgsfullt debunkad som man aldrig hört talas om. Sådant inträffar givetvis, hela tiden; jag har svårt att tänka mig att någon som lyssnar på den här podden hört talas om precis varenda liten myt jag tar upp. Men lita på mig: Även om just du aldrig hört talas om den ena eller andra missuppfattningen, så finns det många andra som gjort det. Vi kan olika saker, vi människor, och precis som vi sitter inne med olika kunskaper så sitter vi även inne med olika okunskaper.

Som när jag nu ska ta upp två svenska sketcher. Många av er är väl förtrogna med dem. Andra känner till den ena men inte den andra. Åter andra har aldrig hört talas om någon av dem. Men, som sagt, jag lovar: Det finns det andra som gjort.

Den första sketchen sändes i tv-programmet Estrad i februari 1967. Det är Gunwer Bergkvist, Lars Ekborg, Margaretha Krook och Åke Grönberg som spelar ett sällskapsspel. Sketchen blev mycket populär och är en riktig klassiker – jag måste nog säga att den håller än. Sketchen fick sitt namn efter spelet de spelar. Vad är då för spel de spelar? Letar man hittar man snabbt ett svar: Fia med knuff. Man hittar också ett annat svar: Skattkammarön. Vilket är rätt? Ja, det är bara att lyssna efter facit: [MK: "Nej ska vi spela Skattkammarön, det är så roligt spel!" LE: "Det är verkligen festligt!"] Att folk minns fia med knuff beror nog på att det spelet också nämns i sketchen. Kanske bidrar det att Skattkammarön inte finns utan hittades på för sketchen. Det är ju lättare att komma ihåg något man har en egen relation till.

Det var den ena sketchen, nu kommer den andra. 1976 gjorde Magnus och Brasse krogshowen Varning för barn. Sen gavs den ut på skiva och blev mäkta populär. Där finns en sketch som heter "Flygkaptenerna". Det sägs här och var att den skulle ha lånats, eller varför inte stulits, från Monty Python. Det är fel. Magnus och Brasses sketch skrevs helt och hållet av dem själva samt av Åke Cato. Vad man tänker på är en helt annan sketch, som gick i tv-programmet Party hos Parnevik 1978. Där är Bosse Parnevik och Lasse Berghagen två uttråkade piloter som börjar roa sig på passagerarnas bekostnad: ["Detta är er kapten, P. Arnevik, som talar. Vi vill meddela att det finns absolut ingen anledning till oro."] Det där är en ogenerad plankning, rätt av, av en sketch med John Cleese, Graham Chapman och Michael Palin. Den låter så här: ["Hello. This is your captain speaking. There is absolutely no cause for alarm."] Den fanns i tv-programmet How to irritate people, inspelat 1968 för den amerikanska marknaden. Det var alltså inte en Monty Python-produktion – det var först hösten 1969 som det namnet dök upp i tv-tablåerna för första gången.

Jag nämnde extramaterial och liknande, sånt som inte ingår i den officiella versionen. Ett fint exempel på sånt är den scen där Mr Darcy badar. Det var på 1990-talet som BBC gjorde en filmatisering av Jane Austens Stolthet och fördom. Där lade man, på eget bevåg, in en helt nyskriven liten scen där Mr Darcy, spelad av Colin Firth, tar ett dopp, fullt påklädd. Sedan dess har den där scenen fått ett visst rykte. I boken nämns ingenting om att Mr Darcy skulle bada.

Jag inledde det här avsnittet med att tipsade om fina tvtropes. "TV-troper", vad är en trop? Inom retoriken definieras en trop som ett sätt att säga någonting indirekt. Med en vidare definition är en trop ett bildligt uttryck. På tvtropes används begreppet om standardgrepp och klichéer av alla de slag inom film, tv och teater. Det är lättare att se än att förklara, men exempel är den elaka styvmodern, vapen som aldrig får slut på ammunition, tankspridda professorer med yvigt hår, och så vidare. Klichéer och standardgrepp. Det här fältet är synnerligen bördig mark för faktoider av olika slag. Som den här: Kvicksand! Fast kanske inte så mycket nu för tiden. Den senaste kvicksands-scenen jag såg, tror jag, var i Rise of Skywalker för några år sedan. Men en gång i tiden var kvicksands-scener ett standardinslag i film, särskilt om dramat utspelades i exotisk landsbygd som djungel eller öken. När greppet var som allra vanligast, under en tid på 1960-talet, fanns kvicksands-scener i osannolika 3 % av alla filmer som gjordes. Har man faktiskt kommit fram till.

Och så var det ju några petimätrar som jag, som funderade på hur realistiskt det hela var. Hur fungerar kvicksand i verkligheten? Fungerar den som på film? Det korta och inte särskilt överraskande svaret är nej. På film har kvicksand någon sorts sugande förmåga; en mystisk kraft som sakta drar ner offret under ytan. Verklig kvicksand, som ju är sand mättad med vatten så den beter sig som en vätska, har ju högre densitet än vatten, så i själva verket flyter man mycket bättre i kvicksand än i vatten.

Däremot kan man fastna ordentligt i kvicksand. När folk och djur har dött i kvicksand – det har inträffat – så har det som regel berott på att de fastnat, och sedan dött av törst. Eller så har de tvärtom dött av för mycket vatten: De har gått på havsbotten vid lågvatten, fastnat i kvicksand, och dränkts när högvattnet kommit in.

Kvicksand på film är en av rätt få geologiska faktoider jag känner till. Då är zoologiska faktoider desto vanligare. Jag hade ju ett avsnitt om djuriska faktoider förut, men det finns mycket mer att ta upp. Särskilt som myter och missförstånd kring djur dyker upp i olika sammanhang. Inklusive, så klart, film och tv.

En parentes igen … En intressant egenskap hos faktoider, myter och sånt, är att ju mer man kan om ett ämne, desto fler fel ser man. Det är ju också så, att ju mer man kan om ett ämne, desto mer engagerad är man i det, och kan reagera på fel som andra kanske eller kanske inte skulle reagera på – åtminstone inte reagera lika mycket – även om de kände till felet. Vilka fel som man tycker är viktiga eller intressanta skiljer ju från person till person. Själv saknar jag ju djupare kunskaper i de flesta ämnen jag skriver om. På något sätt så tycker jag ändå att det sällan är svårt att avgöra vilka faktoider som åtminstone just jag tycker är mer intressanta eller mindre intressanta.

När vilda och tama djur förekommer på film så är det i ett helt moln av blandade faktoider. Folk som kan ämnet pekar på otaliga större och mindre fel av alla de slag. Jag ska här ta upp en enda aspekt, rätt smal är den också, men av någon anledning har jag fastnat för den. Det gäller djurläten. Hur låter djur på film jämfört med i verkligheten? Det korta svaret är att djur som regel låter olika i verkligheten och på film, och det på flera olika sätt. Framför allt låter djur jättemycket mer på film än i verkligheten. Det är som om filmdjuren hela tiden måste påminna publiken om sin närvaro. Ser man en orm i bild hör man väsande och rassel [ljudeffekt]. Ser man en delfin i bild, så hör man sånt där visslande och tjatter som delfiner har för sig [ljudeffekt]. Och om råttor förekommer, i eller utanför bild, så hör vi dem – och vi hör dem oavbrutet [ljudeffekt].

När började råttor låta så där på film? Har ljudet någon inspiration av verkligheten? Ja, det är två frågor jag hittills inte lyckats klura ut. Här krävs mer forskning. Men så mycket har jag hittat, som att det råttljud vi hört tusen gånger på film får man leta efter i verkligheten. Riktiga råttor är, som de flesta andra djur, oftast tysta.

De djurläten som fått mest uppmärksamhet i det här faktoida fältet kommer från fåglar. Det ena från en rovfågel. Om ni hört det? Om ni hört det. Så här låter det: [ljudeffekt] Det där är den rödstjärtade vråken. Den lever i Nordamerika. I verkligheten, då. Men på film finns den överallt. En gång i tiden fastnade Hollywood för det dramatiska lätet, och sen dess är det som regel samma läte som hörs när man hör en rovfågel, helt oavsett vilken art det är frågan om. Ofta är det bokstavligt talat samma ljud – samma ljudeffekt som används i film efter film, decennium efter decennium. En liten parentes här: Amerikaner som beskriver det här fenomenet med den rödstjärtade vråken som dyker upp överallt kopplar ofta ihop det lätet med den vithövdade havsörnen. Just den detaljen känner jag inte igen. Jag har kanske sett andra filmer än dem. [ljudeffekt]

Filmmakarnas andra favoritfågel är lommen [ljudeffekt]. Närmare bestämt svartnäbbad islom, eller common loom som den heter på engelska. Den finns i Europa och Nordamerika, utmed kuster eller vid sjöar; det är alltså en vattenfågel. Ja, det är där den finns i verkligheten då. I filmens värld, där finns den överallt där det inte finns alltför mycket folk. Jorden runt, i öknar och djungler eller var som helst, där man kanske eller kanske inte alls hittar svartnäbbade islommar, eller på andra planeter för den delen. Vill en filmmakare poängtera att en trakt är öde, ja, då kan man alltid lägga in en lom. [ljudeffekt]

Nu ska jag ta upp en medicinsk faktoid, faktoid och kliché. Den är särskilt vanlig på film, men även utanför filmens värld är den förknippad med en missuppfattning, vilket ju gör den extra intressant att ta upp. För att beskriva den tror jag att det räcker med ett enda ord: hjärtstartande. Ja, inte såna där apparater som finns uppsatta i offentliga lokaler, utan professionellt, regelrätt hjärtstartande på sjukhus. Vi vet hur det går till, åtminstone på film och tv, och serier och dataspel för den delen: Hjärtat stannar på patienten. Någon håller i elektriska plattor, säger "clear!", och så på med plattorna och bzzz får patienten en rejäl elstöt. Eller ett par, eller flera stycken. Sedan börjar hjärtat förhoppningsvis att ticka på igen.

Ja, där har vi grundkonceptet så att säga, själva tropen hjärtstartare. Det kan varieras i det oändliga. Ibland kan man se hur en rejäl elstöt, vilken som helst, kan få igång ett stillastående hjärta. Så fungerar det givetvis inte, och jag tror och hoppas att det är få som tror att det fungerar på det sättet. Men myten är mer grundläggande än så. Och inte minst är den intressantare än så.

Så här är det: Ett hjärta som verkligen står stilla kan inte "köras igång" med en hjärtstartare, eller defibrillator då. Defibrillatorn används när någon fått hjärtflimmer. Hjärtflimmer innebär att pulsen är så snabb och oregelbunden att hjärtat inte länge pumpar något blod. Detta tillstånd kallas därför hjärtstillestånd, trots att det egentligen är motsatsen till ett stillestånd. Ett sådant hjärta kan man ge en bildlig örfil, så att säga, så det lugnar ner sig och börjar gå i ordentlig takt igen. Defibrillatorns roll är alltså inte att driva på hjärtat utan att lugna ner det – det är motsatsen till myten.

Vi tar en medicinare till. Inte som har med vård att göra, hoppas jag verkligen för er skull, men med medicinska effekter. Här räcker det definitivt med ett enda ord, och det är kloroform. För vi vet ju alla, utan undantag, hur kloroform fungerar, på film då: Man tager en trasa, fuktar den med lite kloroform – det är ju en färglös vätska, kloroform – och pressar den mot offrets ansikte så andningsvägarna täcks. Efter några sekunder förlorar densamme medvetandet, och kan hanteras som man behagar en stund, några minuter eller hur länge det nu kan vara. På film, som sagt.

Verklighetens kloroform är ett potent bedövningsmedel, och började användas som ett sådant i mitten av 1800-talet. Genombrottet kom när drottning Viktoria förlöstes inte bara en utan två gånger med det här undermedlet. Sen var kloroform ett av världens mest använda bedövningsmedel i nästan hundra år. Som många andra medel var det ingalunda utan biverkningar, och så småningom övergavs det – inom medicinen då. Men redan då hade man börjat använda det inom filmen som en praktisk trop, ett sätt att lätt, snabbt och säkert ta ut personer ur handlingen en stund. Enligt lika välkända som orealistiska lagar tuppar offret av direkt för att kvickna till några minuter senare, utan andra konsekvenser än en lätt snurrighet som snabbt går över. Om någon försöker sig på det där standardgreppet på riktigt så upptäcker de snabbt skillnaden på film och verklighet. Dels tar det flera minuter att bedöva någon med kloroform, även under optimala förhållanden. Dels måste dosen beräknas noggrannt utifrån patientens vikt, och vilka andra faktorer som kan komma i fråga. För får man bara lite för lite kloroform så händer ingenting, medan lite för mycket kloroform kan innebära döden.

Ett standardgrepp på film, en välkänd trop och kliché rör pirater. Alla vet ju att när pirater ska avrätta någon så nöjer de sig inte med något så enkelt brutalt som att skjuta dem eller kasta dem överbord. Nej, de har en planka som de sätter fast på relingen, och som sticker ut över vattnet. Och så får den dödsdömde promenera ut på den och hoppa ner. Vad denna ceremoni är bra för är ytterst oklart. Det kan bero på att det här med att gå plankan i den dokumenterade verkligheten bara förekom hos en, säger en enda, sjörövarkapten, nämligen den även på många andra sätt märkligen Stede Bonnet. Han levde kring sekelskiftet 1700, kom från en välbärgad familj på Barbados, och började sitt yrkesliv med att ta hand om familjens avsevärda egendom. Sen slog han sig på sjöröveri, och höll på med sånt i drygt ett år innan han fångades och hängdes. Men under den korta tiden så hann Stede Bonnet att lämna åtminstone ett avtryck i historien som kommer att överleva oss alla. Hur han motiverade sina offers plankvandrande vet jag inte.

Pirater blev tidigt föremål för fantasifulla böcker för pojkar i alla åldrar, så uppgifter om dem behöver inte alls vara sanna bara för att de är gamla – vilket ju är en generell regel. Förvisso var piraterna kapabla till det allra mesta; de var inte lagda för medlidande, kan man säga. Däremot krånglade de inte till saker i onödan, vilket plankvandrandet måste sägas vara ett bra exempel på. De enda som kan finna metoden användbar är nog filmmakare. För det hela gör sig på film, och ger hjälten en chans att såväl fälla passande repliker som att trixa sig ur det hela.

Stackars Mabel fästs vid rälsen av karikatyrskurk med Bill och Bull

Att gå plankan är alltså ett grepp som bara nätt och jämt förekommit i verkligheten, desto oftare på film. Men vad sägs om ett grepp som många tror förekommit på film, närmare bestämt stumfilm, men som inte gjort det – åtminstone inte på allvar? Och det gäller inte någon obskyr trop, utan en av de klichéigaste av klichéer som finns i sammanhanget: Skurk binder fast kvinna på järnvägsräls. Den måste ha använts i, ja, hundratals stumfilmer? Dussintals, allra minst..? Men nej – kännare som sett ofantliga mängder stumfilm från början av 1900-talet och filmhistorien rapporterar ett enda belägg för scenen, och den är gjord på skoj. Jomen: Redan 1913, då Barney Oldfield's Race for a Life (bilden ovan; eller se Youtube: Barney Oldfield's Race for a Life) spelades in, var kvinna fastbunden på järnvägen en kliché så sliten att man inte tog den på allvar. Så vitt man vet uppfanns scenen 1867 för en teaterproduktion.

Jag ska avrunda det här avsnittet med en annorlunda faktoid. Om man tittar för mycket på tv så kan man få – vadå? – fyrkantiga ögon. Ja, det är det väl ingen som tror på … Jag hoppas även att det inte är någon som tror att skämtet någonsin tagits på nämnvärt allvar.

Såvitt någon kunnat finna finns det första belägget för påståendet om fyrkantiga ögon från tv-tittande i den kanadensiska tidningen The Vancouver Daily Province från den 28 juli 1951. Då var televisionen inte gammal! Hur det uppstått är osäkert. Men det ska sägas att det, givetvis, redan från början var frågan om ett skämt. Visst har folk trott på tokigheter genom tiderna – om de har – men inte det här.