Visar inlägg med etikett citat. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett citat. Visa alla inlägg

2023-09-29

Bokmässan faktoid-citerar Churchill

Värt att kämpa för

Det sägs att Winston Churchill under andra världskriget ombads att skära i kulturbudgeten för att stärka försvaret. Premiärministerns svar: Vad slåss vi i så fall för?

Mycket talar för att den välspridda anekdoten är en faktoid, men kanske har den återgivits så många gånger eftersom den så effektivt visar hur absurt det är att ställa kulturen mot andra samhälleliga behov. 

- Mässansvarig Frida Edman och programchefen Oskar Enström i ledaren i programmet för Bokmässan 2023 [PDF]

Så där ska det se ut. Bra citat ska användas, men utan att bära falsk vittnesbörd mot sin nästa. För yttrandet är verkligen inget som Churchill skrivit eller sagt. Men det är något som många vill att han ska ha sagt, och det passar in på den bild många har av honom som klok och fyndig.

När företrädaren för ”The Churchill Project” – den officiella biografin som även hanterar källmaterial – fick frågan (från Snopes, som vet att nyttja goda källor) så svarade han att de i de 15 miljoner ord från tal, essäer, brev, artiklar, böcker m.m. som de har tillgång till så finns det inte i någon form som går att känna igen. Bevisbördan ligger därmed på den som menar att det finns där, i någon form som går att känna igen.

Däremot har Churchill varit inne på ämnet, såväl under andra världskriget som vid andra tillfället. Mr Langworth väljer att återge följande stycke, väl värt att läsas i sin helhet. Det har inte den snärtiga kvalité vi vill ha hos citat, för att inte tala om memer. Men det är inte sämre för det. Man påminns om att nobelpriset i litteratur 1953 inte gavs som en sorts förtäckt krigspris (även om sådant naturligtvis kan ha spelat in), utan att han verkligen hade hand med ord.

The Prime Minister [Neville Chamberlain], who spoke with so much feeling and thought on this subject, has reminded us of the old saying that it is by art man gets nearest to the angels and farthest from the animals. Indeed it is a pregnant thought. Here you have a man with a brush and palette. With a dozen blobs of pigment he makes a certain pattern on one or two square yards of canvas, and something is created which carries its shining message of inspiration not only to all who are living with him on the world, but across hundreds of years to generations unborn. It lights the path and links the thought of one generation with another, and in the realm of price holds its own in intrinsic value with an ingot of gold. Evidently we are in the presence of a mystery which strikes down to the deepest foundations of human genius and of human glory. Ill fares the race which fails to salute the arts with the reverence and delight which are their due.

- Ur ett tal Winston Churchill höll inför Royal Academy, 30 april 1938

Hämtat från Richard M. Langworth: The Churchill Project: The Arts: “What are we fighting for”? 3 februari 2017.

Här kan jag även nämna att min egen offentliga närvaro på mässan utgörs av en halvtimme hos Ordalaget, B03:60, med start kl 13. (Innan dess vill jag nämligen se Madelene Pollnow från magsinet Filter i VoF:s monter D02:40 kl 12.)

[ Och ja, jag justerar lite i bloggens kronologi här, med ett postdaterat inlägg. Händer inte ofta. ]


2023-09-06

Kar de Mumma om 2057 1979

Jag gissar att år 2057 sitter nån gamling och vill ha tillbaka skumplasten, resorna till månen, folkomröstningarna, restskattesedlarna, lunchrevyn på Berns, ABBA, 1970-talets skådespelare som hade diktion och kunde tala, Lill-Babs, Taxis ”Var god dröj”, musicalerna, Svensk Damtidning, Palmehuset på Norrmalmstorg, och trivseln i Tunnelbanan.

- Kar de Mumma, SvD 13 december 1979

I december 1979 hade Kar de Mumma kört på temat ”Jag vill ha tillbaka”. Läsekretsen uppmanades att komma med sina önskemål, av vilka de bästa publicerades.

De är ingen dålig läsning. Men den går inte upp emot spaningen ovan. För flera av önskemålen kan man konstatera, att vi inte har behövt vänta till 2057. Andra är mindre självklara.

Få se:

  • skumplast – Produceras väl minst lika mycket idag som 1979; om inte, har jag ingen aning. Om skumplasten försvunne, hur mycket skulle vi sakna den?
  • resorna till månen – Tell me about it..!
  • folkomröstningarna – Vid den här tiden såg man fram emot den 23 mars 1980. Då skulle svenska folket för tid och evighet avgöra tidens hetaste debatt, den om hur kärnkraften skulle nyttjas i landet, om alls. Folkomröstningen närmast innan var den om pensionsfrågan 1957 (”Gärna medalj …” är från extravalet året därpå) så Kar de Mumma måtte ha tänkt på deras kvalitet snarare än kvantitet. Eller nåt.
  • restskattesedlarna – Har det funnits några mer utbroderade sådana än den enkla uppgiften att man, i förekommande fall, är skyldig X kr?
  • lunchrevyn på Berns – Den enda jag känner till är Hasse & Tages. Jag vet inte vad jag skulle kunna ge för att få en nyskriven nyuppförd kvalitetsrevy i klass med ”Under dubbelgöken”. Mycket?
  • ABBA – Hur förvånad skulle 1979 års svensk bli, om hen fick veta att ABBA skulle ge ut ett album 2021? Mindre än om vi skulle bli om vi fick veta att ABBA kommer att ge ut ett album 2057, så mycket är säkert.
  • 1970-talets skådespelare som hade diktion och kunde tala – Detta är så på ögat att jag undrar om det är ett tidlöst standardgnäll à la ”ungdomen nuförtiden”. Önskade 1970-talets surgubbar tillbaka 1940-talets tydliga talare? Liksom 1940-talets 1910-talets, osv?
  • Lill-Babs – Det må avslöja mina unga år, men jag får tänka ett extra steg för att se Barbro Svensson som artist snarare än generell kändis. Men nog kan man tänka sig en revival till 2057? Eller varför inte tidigare?
  • Taxis ”Var god dröj” – Jag vet inte om det finns något ord för motsatsen till nostalgi, men taximarknaden får många att tänka i sådana banor. (Själv hade jag vid avregleringen 1990 ännu inte riktigt kommit upp i målgruppen.)
  • musicalerna – Här blir det ännu ett frågetecken. 
  • Svensk Damtidning – Upplagan har naturligtvis varierat genom åren, men någon kris har väl Svensk Dam aldrig varit i närheten av. Hur mycket tidningen skulle saknas ifall den försvann är jag helt oförmögen att uppskatta.
  • Palmehuset på Norrmalmstorg – OK, den här punkten behöver verkligen redas ut, särskilt som jag känner att jag saknar åtminstone någon pusselbit. ”Palmehuset” ska vara Palmhuset, om det nu är ett tryckfel eller en etablerad ordvits jag inte känner till. Jag läser att det var en paviljongbyggnad på Norrmalmstorg som uppfördes 1972 och revs 1992, varefter dagens byggnad med samma namn på samma plats uppfördes 1993. Syftet (alltså åtminstone det 1972) var dels att gömma tekniska installationer (för tunnelbanan, antar jag), dels att erbjuda en mötesplats i form av en vinterträdgård. Småningom utvecklades konceptet till en restaurang. Om denna omgavs av någon särskild aura eller förknippades med någonting över huvud taget vet jag inte.
  • och trivseln i Tunnelbanan. – Får tala för sig själv.

För att runda av:

Men ingen kommer nog att längta tillbaka till herr Werthéns 50 reaktorer. Om det nu, peppar, peppar, blir några sådana.

Electrolux-chefen Hans Werthén gjorde avtryck i tidens hetaste debatt genom att förorda uppemot 50 kärnreaktorer i landet. Så långt var det få som ville gå.


2023-03-30

”Citat”

Dude, this is a crazy thing to ask, but I’m curious, and my life is sort of shit now. You are successful. And I am successful. And I'm wondering: Are you happy?

- Bourdain i mail till den gode vännen David Choe

Anthony Bourdain var kock, därtill rik och berömd. Han nådde kändisskapets högsta nivå när han fick egna tv-serier, skapade med honom i centrum, som inte ens behövde handla om mat. Och så tog han 61 år gammal livet av sig. Någon konkret orsak verkar man ännu inte ha funnit, eller åtminstone tillkännagivit.

Några år senare gavs en dokumentär ut: Roadrunner: A Film About Anthony Bourdain (2021). I den får man bland annat höra honom säga ovanstående citat. Och dokumentärfilmen fick kanske mer uppmärksamhet för det än något annat.

Problemet var inte citatets äkthet; det fanns verkligen i ett mail som Bourdain verkligen skrivit. Däremot hade han aldrig sagt det, såvitt någon visste. Hur kunde man då höra honom säga det i filmen? Jo, rösten var syntetisk, skapad av ett AI-program. Detta framgår ingenstans i filmen, utan nämndes av regissören Morgan Neville i samband med att filmen släpptes: ”We can have a documentary-ethics panel about it later”, som han kommenterade det. Vilket i sin tur kommenterades med att det uttalandet var lika problematiskt som användandet av tekniken till att börja med …

Hur äkta är ett citat sagt av en AI-genererad röst? Ja, det har diskuterats. Här är min syn.

Att ta till en datagenererad röst är varken mer eller mindre fejk än när man sätter någon att agera röstskådespelare. Då kan man ibland se detta klargjort. Ibland är det uppenbart att det inte är original-rösten, som om någon läser upp Caesar-citat. Andra gånger är det inte det. Om man till exempel skulle sätta någon att läsa Anne Frank-citat så vet många att hennes röst inte finns bevarad, medan andra skulle låta sig luras. Och om man skulle låta någon som har en röst som låter som Winston Churchill läsa upp hans texter, och dessutom lägga på lite dist och knaster, då skulle till och med insatta kunna luras. Då har filmmakarna ansträngt sig för att skapa en illusion. Om de då inte anger att det är en illusion – ja, det är helt okej i spelfilmer, men inte i dokumentärer. I spelfilmer är det underförstått att det vi ser är teater, i dokumentärer är det lika underförstått att det vi ser inte är teater.

Att lägga in fejkat material i dokumentärer är fel och förkastligt, då det bryter mot hela idén med dokumentärer. Att lägga in äkta material i spelfilmer är varken fel eller förkastligt, men det kan vara lika förvirrande. I Framom främsta linjen (2004) ser vi hur huvudpersonen Harry Järv då och då plockar upp en kamera och förevigar det han ser – varefter vi för ett ögonblick får se fotografiet han tog, alltså det verkliga fotografiet, taget av den verklige Harry Järv under det synnerligen verkliga kriget. Varje gång jag ser filmen (för den hör till den sort som man gärna ser om) så hajar jag till vid de ställena, men jag vet inte riktigt varför.


2023-01-29

Anne Frank ”citerad”

”What a wonderful thought it is that some of the best days of our lives haven't happened yet.” — Felaktigt tillskrivet Anne Frank

Hansa är en galleria i Malmö. (Jag gillar att dess gamla namn Hansakompaniet fortfarande är i levande bruk.) Just nu cirkulerar denna bild från dess skyltfönster. Det framgår inte när den är tagen men en kontroll med ortsborna visade att det ser ut så där i skrivande stund 

Den satt även uppe den 27 januari. Det var den dagen 1945 som sovjetiska trupper nådde Auschwitz-Birkenau, och det är därför den dagen är minnesdag för förintelsens offer. Som Anne Frank.

Att använda Anne Frank i vanlig reklam är redan det smaklöst så det räcker. Att dessutom tillskriva just henne ett citat som förkunnar att ”vårt livs bästa dagar ligger i framtiden” … Ja, då räcker orden inte till.

I det sammanhanget är det oviktigt att citatet inte kommer från Anne Frank. Men det kan ändå nämnas. Särskilt som det är populärt på nätet. Ovanstående driva med bildträffar är en liten delmängd av allt som finns. Men popularitet har inget med autenticitet att göra. Ifall det behöver understrykas.

Här är förresten den engelska översättningen:* Anne Frank, The Diary of a Young Girl: The Definitive Edition. Ifall någon vill leta själv efter citatet, eller så bara läsa den. Vilket rekommenderas varmt. Inte minst för de som jobbar på Hansas reklambyrå.

Se även:


* Dagboken borde finnas fritt tillgänglig på svenska. Vilket den kanske gör, i vilket fall jag gärna tar emot en länk. Boken har varit föremål för en märklig och deprimerande strid om upphovsrätt, vilket till stor del beror på att Anne Frank Fonds valt att skämma ut sig rejält: De kämpar för att behålla upphovsrätten genom att hävda att Otto Franks redigeringar (som ibland utgjorde grav censur) gjort honom till medförfattare.


2022-10-28

Håll dina vänner nära …

Håll dina vänner nära, men dina fiender närmare

Det tänkvärda citatet tillskrivs oftast Sun Tzu, ibland Machiavelli. Men det går varken att hitta i The Ancient Art of War eller Fursten. Det kommer från en betydligt senare källa: Gudfadern del II (1974). Vilket i det allmänna medvetandet inte smäller lika högt som de äldre namnen, varför man har justerat; om det nu är medvetet eller omedvetet.


2022-07-05

"Ju mer jag tränar, desto mer tur har jag"

Jag vet ingenting om tur, bara att ju mer jag tränar desto mer tur har jag!

- Ingemar Stenmark? när, var hur?

Jag vet inte om Ingemar sagt något i den stilen. Det finns drivor av påståenden om att han skulle ha sagt det, de flesta från (långt) efter hans karriär. Något faktiskt citat har jag ännu inte sett. Det närmaste är faktiskt detta, ett motsatt budskap inför hans sista VM:

- Jag har tränat för mycket och min erfarenhet säger att jag åker sämre ju mer jag tränar över en viss nivå, säger Ingemar …

- SvD 22 december 1988

Men vad bry vi oss om fakta? I Sverige har Ingemar praktiskt taget monopol på citatet. Men letar man i lite vidare cirklar finner man att det är ett klassiskt vandrings-citat som tillskrivits en rad förmågor. Ute i stora världen, åtminstone den engelsktalande, är det främst förknippat med golf.

… Som golfspelaren Jack Nicklaus sagt: ”Det är lustigt. Ju mer jag tränar desto mer tur har jag."

- Dagens Industri 11 augusti 1986

Det går tillbaka på en anekdot berättad av legenden Gary Player, en av de mest framgångsrika golfspelare världen sett.

I was practicing in a bunker down in Texas and this good old boy with a big hat stopped to watch. The first shot he saw me hit went in the hole. He said, "You got 50 bucks if you knock the next one in." I holed the next one. Then he says, "You got $100 if you hole the next one." In it went for three in a row. As he peeled off the bills he said, "Boy, I’ve never seen anyone so lucky in my life." And I shot back, "Well, the harder I practice, the luckier I get." That’s where the quote originated.

- Intervju med Player i Golf Digest, oktober 2002


De som gjorde detta omslag hade varken träning eller tur

Player verkar ha förbättrat historien genom åren – för i hans Golf Secrets (1962) tillskriver han en tidigare storspelare citatet:

Once Jerry Barber, a great sand player, was practicing bunker shots. He hit one ball near the flag. The next shot went in. 
A person watching Jerry told him: "Gee, you sure are a lucky trap shot player."

"Yes, I know," Jerry replied. "And the harder I practice, the luckier I get."

Denna bloggpost är till stor del citerande av Garson O'Tooles superkälla Quote Investigator – jag har tipsat om den förr och gör det gärna igen. Där spåras det första belägget för formuleringen "the more I practice, the luckier I get" till 1961, och en helt annan bransch:

He saw me, turned and swung the grease gun toward me. I hit the ground, my .38 in hand. We let fly at the same instant, and my first shot caught him in the chest.

Raul came pounding up. "It’s Gomez!" he cried.

"Who else?" I said.

"One shot," he muttered. "You were lucky."

"That’s right. And the more I practice, the luckier I get."

- Jack Youngblood och Robin Moore, The Devil to Pay (1961), ibland med undertiteln "The True Story of an American Soldier of Fortune in Castro's Revolution"


Quote Investigator: The Harder I Practice, the Luckier I Get












 

 

2022-04-21

Albright om Sibirien

Är bilder som denna tillåtna i Ryssland? Har man sett världen à la Mercator hela livet är man van vid att tänka sig Sibirien som en ofantlig landmassa uppe i högra hörnet, där exempelvis Afrika skulle kunna knölas in utan vidare. Förvisso är Sibiriens 13 miljoner km² (3/4 av Rysslands 17) ingen liten plätt. Men det är mindre än hälften av Afrikas 30 miljoner km².

– Ni européer vill ha Sibirien. Där finns en massa resurser. Men det är ryskt territorium! Och vad vi gör med det är vår egen sak.
– Vem är det som vill ha Sibirien?
– Det är ett evigt ryskt territorium!
– Men vem kräver Sibirien?
– Jag har läst artiklar på nätet där folk kräver att Sibirien ska skyddas av UNESCO!

- Anna-Lena Laurén: En stor del av min tid går åt till att tränga mig igenom skogar av oväsentligheter, DN 2 maj 2021

Vem kräver Sibirien? Naturligtvis visste Laurén vad som antyddes; svaret kommer direkt efteråt. Och även om det inte var det hon ville prata med den ryske medborgaren om (den glimrande artikeln går ut på att ryssar gärna pratar men själv vill välja ämne), så är det just det som vi ska studera här.

Uppfattningen att väst vill ha Sibirien kommer sig av ett citat av Madeleine Albright som än i dag cirkulerar i den ryska bloggosfären. Enligt citat säger Albright att Ryssland saknar rätt till Sibirien.

Albright har aldrig sagt det. Men det spelar ingen roll.

- Ibid.

Om det bara cirkulerat i den ryska bloggosfären så hade det varit en annan sak. Men även på mycket hög nivå finns det folk som använder citatet och tror på det. (Vilket inte behöver vara samma sak i ett Ryssland där man åter – fortfarande? – är sovjetiskt cyniska inför sanningshalten hos nyheter och andra påståenden; se bloggposten Att debunka sig själv.)

Nikolaj Patrusjev, mångårig chef för den ryska säkerhetstjänsten FSB och en av Putins närmaste män, hävdade 2015 att USA:s mål är att Ryssland upphör att existera som stat. Som stöd för sitt påstående hänvisade han till ett uttalande av Madeleine Albright, som i egenskap av tidigare amerikansk utrikes­minister ska ha sagt att Sibirien inte tillhör Ryssland. Citatet, som för övrigt är falskt, har sedan Patrusjevs utspel blivit förekommande i den ryska debatten. Föreställningen om en omvärld besjälad av idén att stjäla ryskt territorium har sedan dess upprepats även av Putin.

- Martin Kragh: Putins teorier gjorde kriget oundvikligt, SvD 15 april 2022

(Jag vet inte vad Patrusjev måttar.)

Här är intervjun 2015 med Patrusjev:

[Patrusjev] – Amerikanerna säger sig vilja försäkra Ukrainas suveränitet och territoriella integritet. Men de är inte alls intresserade av Ukraina. De är intresserade av Ryssland. 

– På vilket sätt?

– De skulle väldigt gärna se att Ryssland inte alls existerade. Som nation. 

– Varför då?

– För att vi har stora rikedomar. Och amerikanerna tror att vi äger dem olagligt och oförtjänt, eftersom vi, enligt dem, inte använder dem som vi borde. Du minns säkert uttalandet från USA:s tidigare utrikesminister Madeleine Albright om att Ryssland varken äger Fjärran östern eller Sibirien.

- Elena Tjernenko: "Bakom destabiliseringen av Ukraina ligger ett försök att radikalt försvaga Ryssland" "За дестабилизацией Украины скрывается попытка радикального ослабления России", Kommersant 22 juni 2015

Om Patrusjev inte fick citatet från Albright, varifrån fick han det?

Paul Roderick Gregory, professor i ekonomi, fick syn på det falska citatet och blev nyfiken. Han redde ut "The Madeleine Albright Declaration", som han kallar det, och lade ut utredningen på forbes.com. (Notera att Gregory tituleras contributor – han arbetar inte hos eller för Forbes, och artikeln kommer inte från deras redaktion. Någon gång ska jag ta upp problemen med detta, och vad det har gjort och gör med Forbes trovärdighet.)

It [citatet] was invented, it seems, a decade ago by an obscure Russian blogger, then certified by a national TV show, and finally confirmed by mind readers [spioner] from the FSB (the successor organization to the KGB, the Federal Security Agency). As of late, Putin’s inner circle is using the Albright Declaration to stir up fear and loathing of America.

- Paul Roderick Gregory: The Madeleine Albright Declaration: Origins of a Kremlin Lie, Forbes 16 juli 2015 – vad mind readers beträffar är Gregory påfallande förtjust i att likna ryska spioner vid tankeläsare

Citatet skulle ha nått FSB:s Patrusjev via ett tv-program. Det hette, och heter – för det finns än idag – Postskriptum. Det går i kanalen TV Tsentr, "TV-centrum?" (förstatligad 2013 av president Putin) ända sedan 1998. Varje lördag kommenteras och analyseras veckans händelser, uppblandat med inslag om historiska händelser och berömdheter. Enligt sin kanal har programmet tiotals miljoner tittare, och är särskilt populärt bland inflytelserika inom politiken och näringslivet.

- Gelernter med sitt citat, som tyvärr är äkta, i Postskriptum 30 september 2017 [Youtube]

Programmets kvaliteer kan åskådliggöras med ett exempel. Professor David Gelernter, här kallad president Trumps rådgivare och en av USA:s ledande forskare, förklarar att månlandningarna är "en ännu större bluff än den globala uppvärmningen" (bilden). "Erkännandet" gillas högt i Postskriptum. Professor Gelernter, som aldrig varit president Trumps rådgivare eller en av USA:s ledande forskare, tror inte heller på evolutionen eller kvinnor i arbetslivet. Däremot tror han att Trumps fyra år som president var en "astonishing success".

Postscriptum leds av Aleksej K. Pusjkov. Han är inte vilken televink som helst: Utöver sitt programledarskap har han även varit senator i federationsrådet och ledamot i statsduman. Hans parti är för övrigt Putins Enade Ryssland. Pusjkov sattes 2014 upp på en sanktionslista för bl.a. USA och Ukraina, och sedan i mars i år är han bannad även av EU sedan han som senator ratificerade ett avtal mellan ryska regeringen och hittepåländerna Donbass och Luhansk. Pusjkov är inte bara ännu ett av husbondens talrör; han är en del av makten. Hans program är sannerligen rätta stället för att "certifiera" citat, som Gregory formulerade det.

Svårighetsgraden för beläggs framgrävnade varierar efter ett antal parametrar. En av dem är mediet: Det är mestadels betydligt lättare att leta efter tidningsartiklar än material från radio eller tv. Om man har med någon arkiv-medveten kanal att göra, som ser till att spara sitt material sök- och visningsbart för om- och eftervärld, så har man dragit en vinstlott. Likaså om någon händelsevis lagt ut det man är intresserad av på Youtube. Annars är det besvärligare. Jag har, för att komma till saken, inte hittat det avsnitt av Postskriptum som sommaren 2005 skulle ha nämnt citatet som felaktigt tillskrivs Madeleine Albright; en del andra, men inte det. Så här får jag nöja mig med beskedet att det ska ha sänts, någon gång i juni eller kanske juli 2005.

Men om Patrusjev, och sannolikt många andra ryssar, fick det falska citatet från Pusjkovs Postskriptum 2005. Varifrån fick Pushkov det?


Gregory nämner "an obscure Russian blogger". "Bloggen" var inte en blogg men ett forum, på den rysk-tyska sajten germany.ru. Där ska följande ha postats i juni 2005, av vad som onekligen verkar ha varit en obskyr förmåga:

Uttalandet från USA:s förra utrikesminister Albright formulerades så här: "Det kan inte bli tal om någon rättvis värld, så länge ett område som Sibirien tillhör ett enda land. Om det hade varit ett annat land, då hade det varit en annan sak!"

- Signaturen nataly1001 på germany.ru citerad av Julia Latynina: "Patrusjev och Albright: Hur ett citat från Kreml-trollen blev en symbol för Kreml-elitens tro" Патрушев и Олбрайт: как фраза кремлевских троллей стала символом веры кремлевской элиты [arkiverad] Novaja Gazeta 22 juni 2015

Här har jag heller inte hittat corpus delicti. Det hade känts besvärligare om det varit ursprunget.

För om jag enbart förlitat mig på Gregory så skulle jag ha stannat här. Men jag tittade mig omkring lite till. Fanns det något på (engelska) Wikipedias artikel om Madeleine Albright? Nej, varken där eller på artikelns diskussionssida. Att vid gräv ta en titt på den är ett standardtips som jag ofta delar med mig av; den ger ofta lite eller ingenting, men då och då hittar man riktiga guldkorn. Den oväntat matiga Wikiquote: Madeleine Albright hade "There is a special place in hell for women who don't help other women", en klase tänkvärda citat om Putin och en hel del därtill, men inga citat om sibiriska naturresurser eller rysk äganderätt. Det fanns inte heller på dess diskussionssida, dit falska citat tyvärr är förvisade sedan några år tillbaka. (Det är en mycket sämre lösning än den man hade fram tills för några år sedan, då obekräftade citat liksom bekräftat påhittade fanns på samma sida som de genuina citaten men under rubriker som "Disputed" m.m.)

Ett annat standardtips rörande Wikipedia är att ta en titt på andra språk än svenska och engelska. I det här fallet ligger ju ryska närmast. Fram med den och Google Translate, och … Bingo!

Det tidigaste hittade belägget för detta citat [otillförlitlig källa?] är en intervju med filmregissören Nikita Michalkov för tidningen Argument och fakta* den 9 februari 2005. Där retar han sig på Albrights påstående [här borde man väl ha lagt in ett förbehåll à la "oriktigt tillskrivet" /min kommentar], utan att ange citatets källa.

- Wikipedia (ry.): Олбрайт, Мадлен#Приписываемая фраза о Сибири Madeleine Albright#Tillskrivet citat om Sibirien

– Det finns en uppfattning om att väst numera har tappat intresset för inte bara vår samtida konst, utan även för hela landet. Håller du med?

– Hur ska man annars förklara det faktum att vi inte bjöds in när de allierade firade 55-årsjubileet av segern över Tyskland? Eller uttalandet av Madeleine Albright, USA:s tidigare utrikesminister: "Var finns rättvisan, när en enda stat äger ett område som Sibirien?" Hon hade kunnat försöka säga det för 20 år sedan!

- Nikolaj Zjatkov, chefred.: Michalkov. Propaganda. Tro. Faderland. Михалков. Пропаганда. Вера. Отечество., AiF 9 februari 2005

Jag vet inte om detta är det tidigaste belägget för Albrights Sibirien-citat som finns. Men det är det tidigaste som jag sett.


*

 

Jag avrundar denna utredning med en bättre avrundning än vad jag själv kan komma på:

Att antyda och inte säga vad man menar, att upprepa schabloner, att betrakta världen som en enda stor konspiration och cynismen som ett tecken på stor vishet är inget som Trump har hittat på. Det är ett arv från totalitära ideologier.

- Anna-Lena Laurén

 

* Tidningen, eller åtminstone sajten, Argumenti i Fakti, Argument och fakta, finns fortfarande i Ryssland. Dess innehåll skulle kunna sammanfattas som Argument.


2022-04-03

Faktoidpodden avsnitt 15: Film & tv

Här finns avsnittet som prat: Faktoidpodden avsnitt 15 – Film & tv

"Play it again, Sam", "Luke, I'm your father" och "Hello, Clarice" – se där några punkter i detta avsnitt av Faktoidpodden. Liksom kvicksand, kloroform och annat som fungerar olika på film och i verkligheten. Vi lyssnar på fåglar, letar förgäves efter ett bad i en bok, konstaterar skillnaden på fia med knuff och Skattkammarön, men får trots det inte fyrkantiga ögon – men kanske fyrkantiga öron?

Detta är det första avsnittet av podden där det finns en definitiv poäng med att lyssna istället för att läsa. Det beror på att flera belägg levereras i form av ljudklipp. Ska man slå fast hur en viss replik faktiskt lät i en viss film är det enklaste och bästa sättet att helt enkelt ta del av filmen, etc.

Den här gången blir det myter och faktoider från film och tv. En och annan förekommer även inom annan populärkultur som dataspel och serier. Innan jag drar igång ska jag nämna en given källa, för såväl fakta som inspiration om myter och konstigheter inom film och tv och så vidare, och det är sajten tvtropes.org. Om du inte kände till den redan, så gör du det nu. Där kan man bli sittande, kan jag säga.

Så – nu kör vi.

Först blir det citat. Ja, jag ju haft ett helt avsnitt bara om citat, och fler kan det bli. I det avsnittet var ju den stående frågan om varje citat vem som först skrev eller sade det. När jag nu tar upp citat ur filmens värld så är faktoiderna av ett helt annat slag. Det känns faktiskt svårt att komma runt hur annorlunda det är. För faktoida filmcitat är citat som aldrig sagts i de filmer de ändå är kända från. Trots att filmerna ju finns där, det är bara att titta efter. Dessutom gäller de exempel jag ska ta upp riktiga storfilmer med miljonpublik. Ändå blir det fel. Hur går det till?

Som den här klassikern: "Luke, I'm your father". Det var ju i Rymdimperiet slår tillbaka från 1980 som Darth Vader erkänner faderskapet för sin klentrogne son. Jomen, det var en plot twist som hette duga, i vad som nog var den mest uppmärksammade kulturhändelsen i hela världen vid den tiden – den var det definitivt i min värld. Citatet blev också genast superkänt, och man kunde höra och se det lite varstans. Men var det det lord Vader sade, egentligen? ["No – I am your father"] är filmrepliken exakt och så var det med det. Det är en liten skillnad, men man förstår att skillnaden inte är oviktig när man ser hur vanlig den felaktiga versionen är, hur spridd den är och hur mycket den använts. Och nog är det fascinerande att ett citat som lanseras på tusentals filmdukar över hela världen lyckas bli fel redan från början, även om det bara är lite.

Det där var en klassiker, som sagt. Men det når inte upp till det oöverträffade faktoida filmcitatet #1: "Play it again, Sam". Det skulle ju ha sagts i Casablanca. Som, gissar jag, ännu fler har sett än vilken Star Wars-rulle som helst. Vad sägs då i filmen? Finns repliken där? Vad Ingrid Bergman faktiskt säger till pianisten Sam är ["Play it once, Sam"] och ["Play it, Sam"] och kollar vi med Humphrey Bogart så säger han ["Play it!"] och det är det. Inget "Play it again, Sam", med just de orden. Och igen: Att den exakta ordalydelsen inte är oviktig visas av hur populär den felaktiga versionen är.

Att den exakta ordalydelsen inte är oviktig visas även av den frenesi med vilken många försvarar den. Jomen! För dem räcker det inte att se snuttar ur filmen, själva materialet. De vet att citatet finns där, någonstans; om inte i officiella utgåvor så i inofficiella, eller extramaterial eller bootlegs eller vad som helst.

Det här felaktiga citatet har säkert fått kraft från Woody Allens pjäs Play it again, Sam från 1969. Men citat-varianten är äldre än så. Det var pjäsen som fick namn efter citat-varianten, och inte tvärtom.

Okej, en kort till. Ett välkänt citat som inte finns i När lammen tystnar.  Hannibal Lecter och agent Starling möts för första gången. Då hälsar den förre på den senare med … Vadå? Enligt otaliga vittnesmål säger han "Hello, Clarice". Det finns tröjor och andra prylar med det berömda citatet. Men går vi till själva verket så hör vi Anthony Hopkins Hannibal säga ett tamt ["Morning"]. Även här finns det en liten subkultur som försöker att få ihop sitt falska minne med verkligheten. En del tänker ut riktigt avancerade orsaker till att det felaktiga citatet förekommer. Det är med den här faktoiden som med bra många andra: Det kanske hade varit intressant att veta hur det började, men det intressantaste är hur det fortsatt, varför felet har blivit så spritt.

Det där var tre felaktiga filmcitat. Dem känner många till. Om inte alla så ett eller två. Nu är det ju så med faktoider att de är olika kända. Några känner alla till. Som till exempel, att tjurar blir aggressiva av färgen rött, den är det väl ingen som missat. Andra känner många till; många, men inte alla. Och sen så finns det allt exklusivare faktoider, som en mindre och mindre andel av oss gått på, om vi ens känner till dem, tills vi lämnar de allmänt försanthållna felaktigheterna och övergår till vanliga fel. När jag presenterar faktoider på rad så här, så föredrar jag naturligtvis de som många eller helst alla känner till. Det finns inte mycket som går upp mot att få en faktoid avfärdad som man tagit för självklar och trott på intensivt i hela sitt liv. Det är inte fullt lika dramatiskt att få en faktoid avfärdad som man visserligen inte trott på men åtminstone känt till. Men det finns inte mycket som är lika poänglöst som att få en faktoid omsorgsfullt debunkad som man aldrig hört talas om. Sådant inträffar givetvis, hela tiden; jag har svårt att tänka mig att någon som lyssnar på den här podden hört talas om precis varenda liten myt jag tar upp. Men lita på mig: Även om just du aldrig hört talas om den ena eller andra missuppfattningen, så finns det många andra som gjort det. Vi kan olika saker, vi människor, och precis som vi sitter inne med olika kunskaper så sitter vi även inne med olika okunskaper.

Som när jag nu ska ta upp två svenska sketcher. Många av er är väl förtrogna med dem. Andra känner till den ena men inte den andra. Åter andra har aldrig hört talas om någon av dem. Men, som sagt, jag lovar: Det finns det andra som gjort.

Den första sketchen sändes i tv-programmet Estrad i februari 1967. Det är Gunwer Bergkvist, Lars Ekborg, Margaretha Krook och Åke Grönberg som spelar ett sällskapsspel. Sketchen blev mycket populär och är en riktig klassiker – jag måste nog säga att den håller än. Sketchen fick sitt namn efter spelet de spelar. Vad är då för spel de spelar? Letar man hittar man snabbt ett svar: Fia med knuff. Man hittar också ett annat svar: Skattkammarön. Vilket är rätt? Ja, det är bara att lyssna efter facit: [MK: "Nej ska vi spela Skattkammarön, det är så roligt spel!" LE: "Det är verkligen festligt!"] Att folk minns fia med knuff beror nog på att det spelet också nämns i sketchen. Kanske bidrar det att Skattkammarön inte finns utan hittades på för sketchen. Det är ju lättare att komma ihåg något man har en egen relation till.

Det var den ena sketchen, nu kommer den andra. 1976 gjorde Magnus och Brasse krogshowen Varning för barn. Sen gavs den ut på skiva och blev mäkta populär. Där finns en sketch som heter "Flygkaptenerna". Det sägs här och var att den skulle ha lånats, eller varför inte stulits, från Monty Python. Det är fel. Magnus och Brasses sketch skrevs helt och hållet av dem själva samt av Åke Cato. Vad man tänker på är en helt annan sketch, som gick i tv-programmet Party hos Parnevik 1978. Där är Bosse Parnevik och Lasse Berghagen två uttråkade piloter som börjar roa sig på passagerarnas bekostnad: ["Detta är er kapten, P. Arnevik, som talar. Vi vill meddela att det finns absolut ingen anledning till oro."] Det där är en ogenerad plankning, rätt av, av en sketch med John Cleese, Graham Chapman och Michael Palin. Den låter så här: ["Hello. This is your captain speaking. There is absolutely no cause for alarm."] Den fanns i tv-programmet How to irritate people, inspelat 1968 för den amerikanska marknaden. Det var alltså inte en Monty Python-produktion – det var först hösten 1969 som det namnet dök upp i tv-tablåerna för första gången.

Jag nämnde extramaterial och liknande, sånt som inte ingår i den officiella versionen. Ett fint exempel på sånt är den scen där Mr Darcy badar. Det var på 1990-talet som BBC gjorde en filmatisering av Jane Austens Stolthet och fördom. Där lade man, på eget bevåg, in en helt nyskriven liten scen där Mr Darcy, spelad av Colin Firth, tar ett dopp, fullt påklädd. Sedan dess har den där scenen fått ett visst rykte. I boken nämns ingenting om att Mr Darcy skulle bada.

Jag inledde det här avsnittet med att tipsade om fina tvtropes. "TV-troper", vad är en trop? Inom retoriken definieras en trop som ett sätt att säga någonting indirekt. Med en vidare definition är en trop ett bildligt uttryck. På tvtropes används begreppet om standardgrepp och klichéer av alla de slag inom film, tv och teater. Det är lättare att se än att förklara, men exempel är den elaka styvmodern, vapen som aldrig får slut på ammunition, tankspridda professorer med yvigt hår, och så vidare. Klichéer och standardgrepp. Det här fältet är synnerligen bördig mark för faktoider av olika slag. Som den här: Kvicksand! Fast kanske inte så mycket nu för tiden. Den senaste kvicksands-scenen jag såg, tror jag, var i Rise of Skywalker för några år sedan. Men en gång i tiden var kvicksands-scener ett standardinslag i film, särskilt om dramat utspelades i exotisk landsbygd som djungel eller öken. När greppet var som allra vanligast, under en tid på 1960-talet, fanns kvicksands-scener i osannolika 3 % av alla filmer som gjordes. Har man faktiskt kommit fram till.

Och så var det ju några petimätrar som jag, som funderade på hur realistiskt det hela var. Hur fungerar kvicksand i verkligheten? Fungerar den som på film? Det korta och inte särskilt överraskande svaret är nej. På film har kvicksand någon sorts sugande förmåga; en mystisk kraft som sakta drar ner offret under ytan. Verklig kvicksand, som ju är sand mättad med vatten så den beter sig som en vätska, har ju högre densitet än vatten, så i själva verket flyter man mycket bättre i kvicksand än i vatten.

Däremot kan man fastna ordentligt i kvicksand. När folk och djur har dött i kvicksand – det har inträffat – så har det som regel berott på att de fastnat, och sedan dött av törst. Eller så har de tvärtom dött av för mycket vatten: De har gått på havsbotten vid lågvatten, fastnat i kvicksand, och dränkts när högvattnet kommit in.

Kvicksand på film är en av rätt få geologiska faktoider jag känner till. Då är zoologiska faktoider desto vanligare. Jag hade ju ett avsnitt om djuriska faktoider förut, men det finns mycket mer att ta upp. Särskilt som myter och missförstånd kring djur dyker upp i olika sammanhang. Inklusive, så klart, film och tv.

En parentes igen … En intressant egenskap hos faktoider, myter och sånt, är att ju mer man kan om ett ämne, desto fler fel ser man. Det är ju också så, att ju mer man kan om ett ämne, desto mer engagerad är man i det, och kan reagera på fel som andra kanske eller kanske inte skulle reagera på – åtminstone inte reagera lika mycket – även om de kände till felet. Vilka fel som man tycker är viktiga eller intressanta skiljer ju från person till person. Själv saknar jag ju djupare kunskaper i de flesta ämnen jag skriver om. På något sätt så tycker jag ändå att det sällan är svårt att avgöra vilka faktoider som åtminstone just jag tycker är mer intressanta eller mindre intressanta.

När vilda och tama djur förekommer på film så är det i ett helt moln av blandade faktoider. Folk som kan ämnet pekar på otaliga större och mindre fel av alla de slag. Jag ska här ta upp en enda aspekt, rätt smal är den också, men av någon anledning har jag fastnat för den. Det gäller djurläten. Hur låter djur på film jämfört med i verkligheten? Det korta svaret är att djur som regel låter olika i verkligheten och på film, och det på flera olika sätt. Framför allt låter djur jättemycket mer på film än i verkligheten. Det är som om filmdjuren hela tiden måste påminna publiken om sin närvaro. Ser man en orm i bild hör man väsande och rassel [ljudeffekt]. Ser man en delfin i bild, så hör man sånt där visslande och tjatter som delfiner har för sig [ljudeffekt]. Och om råttor förekommer, i eller utanför bild, så hör vi dem – och vi hör dem oavbrutet [ljudeffekt].

När började råttor låta så där på film? Har ljudet någon inspiration av verkligheten? Ja, det är två frågor jag hittills inte lyckats klura ut. Här krävs mer forskning. Men så mycket har jag hittat, som att det råttljud vi hört tusen gånger på film får man leta efter i verkligheten. Riktiga råttor är, som de flesta andra djur, oftast tysta.

De djurläten som fått mest uppmärksamhet i det här faktoida fältet kommer från fåglar. Det ena från en rovfågel. Om ni hört det? Om ni hört det. Så här låter det: [ljudeffekt] Det där är den rödstjärtade vråken. Den lever i Nordamerika. I verkligheten, då. Men på film finns den överallt. En gång i tiden fastnade Hollywood för det dramatiska lätet, och sen dess är det som regel samma läte som hörs när man hör en rovfågel, helt oavsett vilken art det är frågan om. Ofta är det bokstavligt talat samma ljud – samma ljudeffekt som används i film efter film, decennium efter decennium. En liten parentes här: Amerikaner som beskriver det här fenomenet med den rödstjärtade vråken som dyker upp överallt kopplar ofta ihop det lätet med den vithövdade havsörnen. Just den detaljen känner jag inte igen. Jag har kanske sett andra filmer än dem. [ljudeffekt]

Filmmakarnas andra favoritfågel är lommen [ljudeffekt]. Närmare bestämt svartnäbbad islom, eller common loom som den heter på engelska. Den finns i Europa och Nordamerika, utmed kuster eller vid sjöar; det är alltså en vattenfågel. Ja, det är där den finns i verkligheten då. I filmens värld, där finns den överallt där det inte finns alltför mycket folk. Jorden runt, i öknar och djungler eller var som helst, där man kanske eller kanske inte alls hittar svartnäbbade islommar, eller på andra planeter för den delen. Vill en filmmakare poängtera att en trakt är öde, ja, då kan man alltid lägga in en lom. [ljudeffekt]

Nu ska jag ta upp en medicinsk faktoid, faktoid och kliché. Den är särskilt vanlig på film, men även utanför filmens värld är den förknippad med en missuppfattning, vilket ju gör den extra intressant att ta upp. För att beskriva den tror jag att det räcker med ett enda ord: hjärtstartande. Ja, inte såna där apparater som finns uppsatta i offentliga lokaler, utan professionellt, regelrätt hjärtstartande på sjukhus. Vi vet hur det går till, åtminstone på film och tv, och serier och dataspel för den delen: Hjärtat stannar på patienten. Någon håller i elektriska plattor, säger "clear!", och så på med plattorna och bzzz får patienten en rejäl elstöt. Eller ett par, eller flera stycken. Sedan börjar hjärtat förhoppningsvis att ticka på igen.

Ja, där har vi grundkonceptet så att säga, själva tropen hjärtstartare. Det kan varieras i det oändliga. Ibland kan man se hur en rejäl elstöt, vilken som helst, kan få igång ett stillastående hjärta. Så fungerar det givetvis inte, och jag tror och hoppas att det är få som tror att det fungerar på det sättet. Men myten är mer grundläggande än så. Och inte minst är den intressantare än så.

Så här är det: Ett hjärta som verkligen står stilla kan inte "köras igång" med en hjärtstartare, eller defibrillator då. Defibrillatorn används när någon fått hjärtflimmer. Hjärtflimmer innebär att pulsen är så snabb och oregelbunden att hjärtat inte länge pumpar något blod. Detta tillstånd kallas därför hjärtstillestånd, trots att det egentligen är motsatsen till ett stillestånd. Ett sådant hjärta kan man ge en bildlig örfil, så att säga, så det lugnar ner sig och börjar gå i ordentlig takt igen. Defibrillatorns roll är alltså inte att driva på hjärtat utan att lugna ner det – det är motsatsen till myten.

Vi tar en medicinare till. Inte som har med vård att göra, hoppas jag verkligen för er skull, men med medicinska effekter. Här räcker det definitivt med ett enda ord, och det är kloroform. För vi vet ju alla, utan undantag, hur kloroform fungerar, på film då: Man tager en trasa, fuktar den med lite kloroform – det är ju en färglös vätska, kloroform – och pressar den mot offrets ansikte så andningsvägarna täcks. Efter några sekunder förlorar densamme medvetandet, och kan hanteras som man behagar en stund, några minuter eller hur länge det nu kan vara. På film, som sagt.

Verklighetens kloroform är ett potent bedövningsmedel, och började användas som ett sådant i mitten av 1800-talet. Genombrottet kom när drottning Viktoria förlöstes inte bara en utan två gånger med det här undermedlet. Sen var kloroform ett av världens mest använda bedövningsmedel i nästan hundra år. Som många andra medel var det ingalunda utan biverkningar, och så småningom övergavs det – inom medicinen då. Men redan då hade man börjat använda det inom filmen som en praktisk trop, ett sätt att lätt, snabbt och säkert ta ut personer ur handlingen en stund. Enligt lika välkända som orealistiska lagar tuppar offret av direkt för att kvickna till några minuter senare, utan andra konsekvenser än en lätt snurrighet som snabbt går över. Om någon försöker sig på det där standardgreppet på riktigt så upptäcker de snabbt skillnaden på film och verklighet. Dels tar det flera minuter att bedöva någon med kloroform, även under optimala förhållanden. Dels måste dosen beräknas noggrannt utifrån patientens vikt, och vilka andra faktorer som kan komma i fråga. För får man bara lite för lite kloroform så händer ingenting, medan lite för mycket kloroform kan innebära döden.

Ett standardgrepp på film, en välkänd trop och kliché rör pirater. Alla vet ju att när pirater ska avrätta någon så nöjer de sig inte med något så enkelt brutalt som att skjuta dem eller kasta dem överbord. Nej, de har en planka som de sätter fast på relingen, och som sticker ut över vattnet. Och så får den dödsdömde promenera ut på den och hoppa ner. Vad denna ceremoni är bra för är ytterst oklart. Det kan bero på att det här med att gå plankan i den dokumenterade verkligheten bara förekom hos en, säger en enda, sjörövarkapten, nämligen den även på många andra sätt märkligen Stede Bonnet. Han levde kring sekelskiftet 1700, kom från en välbärgad familj på Barbados, och började sitt yrkesliv med att ta hand om familjens avsevärda egendom. Sen slog han sig på sjöröveri, och höll på med sånt i drygt ett år innan han fångades och hängdes. Men under den korta tiden så hann Stede Bonnet att lämna åtminstone ett avtryck i historien som kommer att överleva oss alla. Hur han motiverade sina offers plankvandrande vet jag inte.

Pirater blev tidigt föremål för fantasifulla böcker för pojkar i alla åldrar, så uppgifter om dem behöver inte alls vara sanna bara för att de är gamla – vilket ju är en generell regel. Förvisso var piraterna kapabla till det allra mesta; de var inte lagda för medlidande, kan man säga. Däremot krånglade de inte till saker i onödan, vilket plankvandrandet måste sägas vara ett bra exempel på. De enda som kan finna metoden användbar är nog filmmakare. För det hela gör sig på film, och ger hjälten en chans att såväl fälla passande repliker som att trixa sig ur det hela.

Stackars Mabel fästs vid rälsen av karikatyrskurk med Bill och Bull

Att gå plankan är alltså ett grepp som bara nätt och jämt förekommit i verkligheten, desto oftare på film. Men vad sägs om ett grepp som många tror förekommit på film, närmare bestämt stumfilm, men som inte gjort det – åtminstone inte på allvar? Och det gäller inte någon obskyr trop, utan en av de klichéigaste av klichéer som finns i sammanhanget: Skurk binder fast kvinna på järnvägsräls. Den måste ha använts i, ja, hundratals stumfilmer? Dussintals, allra minst..? Men nej – kännare som sett ofantliga mängder stumfilm från början av 1900-talet och filmhistorien rapporterar ett enda belägg för scenen, och den är gjord på skoj. Jomen: Redan 1913, då Barney Oldfield's Race for a Life (bilden ovan; eller se Youtube: Barney Oldfield's Race for a Life) spelades in, var kvinna fastbunden på järnvägen en kliché så sliten att man inte tog den på allvar. Så vitt man vet uppfanns scenen 1867 för en teaterproduktion.

Jag ska avrunda det här avsnittet med en annorlunda faktoid. Om man tittar för mycket på tv så kan man få – vadå? – fyrkantiga ögon. Ja, det är det väl ingen som tror på … Jag hoppas även att det inte är någon som tror att skämtet någonsin tagits på nämnvärt allvar.

Såvitt någon kunnat finna finns det första belägget för påståendet om fyrkantiga ögon från tv-tittande i den kanadensiska tidningen The Vancouver Daily Province från den 28 juli 1951. Då var televisionen inte gammal! Hur det uppstått är osäkert. Men det ska sägas att det, givetvis, redan från början var frågan om ett skämt. Visst har folk trott på tokigheter genom tiderna – om de har – men inte det här.


2022-02-27

Faktoidpodden avsnitt 11: Citat

Faktoidpodden avsnitt 11: Citat

Var det verkligen X som sade eller skrev Y? Eller vet vi att det var någon annan? Eller vet vi inte vem det var, vilket är nog så vanligt? Men någon tyckte att citatet blev liksom bättre när det tillskrevs välkände pålitlige X istället för någon okändis.

I det här avsnittet ska jag ta upp en rik underkategori av faktoider: citat. Med faktoida citat menar jag alltså citat som tillskrivs folk som, såvitt man vet, så vitt någon kunnat finna, aldrig sagt eller skrivit citaten ifråga. Ibland vet vi att andra myntat citaten ifråga. Ibland vet vi att den som tillskrivs citaten visserligen sagt eller skrivit det men inte myntat det. Ibland kan man på goda grunder utgå ifrån att personer som tillskrivs citat inte kan ha sagt dem. Det vanligaste är att kloka, tänkvärda, roliga citat man stöter på har myntats av folk som vi inte vet vilka de var och aldrig kommer att få veta, och i åratal, ibland århundraden, tillskrivits kända förmågor som varit inne för dagen. 
Citat är verkligen en myllrande rik underkategori av faktoider. Jag har också berört ämnet och tagit upp några exempel i tidigare avsnitt. Exemplen jag nämnde där var bra exempel på hur citat kan tillskrivas olika personer i olika tider. Jag ska därför granska ett av dem lite närmare. 
Det här citatet är kort och kärnfullt, och förklarar att det finns tre sorters lögn: lögn, förbannad lögn och statistik. Det som jag, liksom andra som forskat i just detta fall, har kommit fram till, är att det verkar ha myntats på 1800-talet av någon som vi inte vet vem det är. Det blev populärt i slutet av 1800-talet, och tillskrevs en rad förmågor som var kända, observera kända på den tiden. Det är helt typiskt. Precis samma sak förekommer idag: När man ser ett citat man vill citera, så vill man gärna tillskriva det någon känd person – annars är det ju inget citat, utan bara något man säger. Därför har ett anonymt citat svårare att hävda sig i den kamp för tillvaron som alla citat, påståenden och faktoider är inbegripna i. Det var det som fick folk att förknippa förbannad lögn-citatet med folk som Balfour, Labouchère och Leonard Courtney – folk som var kända i slutet av 1800-talet. Om du inte hört talas om någon av dem är det helt okej, för även om de på den tiden hörde till allmänbildningen, åtminstone i valda kretsar, så är det få som förväntas känna till dem idag. 
1907 kom en viss Benjamin Disraeli att tillskrivas citatet. Han hade visserligen dött 1881 men var fortfarande en av dåtidens kändisar; han hade varit brittisk premiärminister i två omgångar (även om den första var mycket kort) och finansminister i tre, haft mycket att säga till om i brittisk politik även i övrigt, med mera. Det var därför helt typiskt att han blev en av de som tillskrevs "förbannad lögn"-citatet. Men om få idag har koll på Disraeli så känner alla till åtminstone namnet på han som 1907 tillskrev Disraeli citatet: Om inte hans riktiga namn Samuel Clemens, så åtminstone hans pseudonym Mark Twain. Det var så här han skrev:
Siffror lurar mig ofta, särskilt när jag själv ställer upp dem; och då kan man ofta, med god anledning och kraft, tillämpa en kommentar tillskriven Disraeli: "Det finns tre sorters lögn: lögn, förbannad lögn och statistik."

Mark Twain skrev alltså "tillskriven Disraeli"; han var så tydlig man kan begära, både med att han citerade och att han inte var helt säker på källan. Om man studerar det här citatet kan man då och då läsa att det var Disraeli som myntade det. Den uppgiften kommer alltså från Mark Twain, trots hans försiktighet. Men det intressantaste är de som tror att det var Mark Twain som myntat citatet. Det kan låta märkligt – hur slarvigt kan man egentligen läsa? – men det är inte konstigare än mycket annat som händer. När Disraeli, Balfour och de andra högdjuren kring sekelskiftet 1900 glömts bort så kom man ihåg Mark Twain desto bättre. Och citatet med "förbannad lögn" var tydligen ett citat som man tyckte passade honom. 
Studerar man faktoida citat märker man snart att några namn återkommer. Vilka personer är populärast i den här genren? Vilka historiska personer tillskrivs oftast citat som de kanske eller kanske inte skrivit eller sagt? Vi har Gandhi, Churchill, Oscar Wilde och nämnde Mark Twain … I USA är även Martin Luther King och Lincoln särskilt populära; det är förresten ett enkelt men tydligt sätt att mäta hur mycket viktigare de är där än här. Men det finns en person som är populärare än alla andra ihop. Någon som kan gissa..? – De faktoida citatens överlägset största namn är naturligtvis Albert Einstein. Jag har inte räknat på saken, men misstänker att Einstein tillskrivs fler oriktiga citat än äkta citat. Ser man ett citat som tillskrivs Einstein kan man alltså utgå ifrån att det är oriktigt, tills motsatsen bevisats, såklart. Det är åtminstone vad jag gör. 
Om citat är en rik underkategori av faktoider, så är påstådda Einstein-citat en nog så rik underkategori av citat. De tar aldrig slut. Här ska jag nöja mig med tre. 
Einstein-citat som inte är det, #1: "Tiden är det som hindrar allt från att hända samtidigt". Det där är ingen dum påminnelse om att vetenskapen faktiskt har en rätt vag uppfattning om vad tid egentligen är och hur den fungerar. Det är ett oerhört intressant ämne som vi inte alls ska gå in på här. Men hur är det med citatet? Ja, så vitt någon kunnat finna började det som ett skämt. Det äldsta framgrävda belägget är från 1919, och då utan minsta koppling till Einstein. 
Einstein-citat som inte är det, #2: "Två saker är oändliga: Universum och mänsklig dumhet". Det första belägget man hittat för det här citatet är från en bok som gavs ut 1942, och sammanhanget är inte ointressant. Så här lät det:
… En stor astronom sade: Så vitt vi vet är två saker oändliga – universum och mänsklig dumhet. Idag vet vi att det inte stämmer. Einstein har bevisat att universum är begränsat. 
Ur Frederick Perls bok Ego, Hunger and Aggression. Där nämns "en stor astronom", och strax därefter Einstein. Som det står är det tydligt att astronomen och Einstein är två olika personer, särskilt som den senare skulle ha motbevisat den förre. Men man kan tänka sig att folk som läst detta och skulle återge det ur minnet blandat ihop personerna. 
Men kan man tänka sig att han som skrev det här senare skulle ha blandat ihop personerna? Det är just vad som hände. I en bok från 1969 skriver Perls, samme Frederick Perls, att "Som Albert Einstein en gång sade till mig, 'Två saker är oändliga …'" och så vidare. Så det här är ett citat som, såvitt vi vet, oriktigt tillskrivits Einstein, och där vi även – igen, så vitt vi vet – har namn på den som myntade det och tillskrev Einstein det: Frederick Perls. 
En sak är säker: Citatet hade inte fått vingar om inte Perls tillskrivit Einstein citatet. 
En del påstådda Einstein-citat verkar vara svåra att ta på allvar, tycker åtminstone jag. Är det någon som verkligen tror att Einstein skulle ha sagt det där? Det gäller särskilt sådana citat som sprids av folk som tror att han var en sån där motivational speaker. Om Einstein varit en motivational speaker hade han säkert ha varit mindre outhärdlig än de motivational speakers som jag stött på, men det var han aldrig. 
Som Einstein-citat som inte är det, #3: "Alla är genier. Men om man dömer en fisk efter dess förmåga att klättra i träd, så kommer den att tro att den är dum i huvudet." – Någonting i den stilen. Det där motivational speaker-citatet är inte alls i Einsteins stil. Idén i citatet är heller inte ny. Däremot gick hela 1900-talet utan att någon kom på att Einstein skulle ha sagt det. Det äldsta belägget någon hittills hittat för kopplingen är 2004. Om någon kan hitta ett exempel på att någon tillskrivit fiskar-klättrar-i-träd-citatet till Einstein före år 2000 bara, så vore det en ny insikt i just det här fallet.

Många kända citat har tillskrivts flera olika personer genom åren. Det jag ska ta upp nu har jag i princip bara sett tillskrivet en enda person: Hermann Göring. Det är också det enda kända citat som tillskrivits honom, trots att det är oriktigt, ett öde han delar med många. Ni kanske känner igen citatet, här är det: "När jag hör ordet 'kultur' osäkrar jag min revolver." 
Ja, det där var definitivt inte Göring som myntade. Det var däremot en annan nazist: dramatikern Hanns Johst, i teaterpjäsen Schlageter. Den handlar om den unge nazisten Albert Leo Schlageter. Han var en högst verklig person. Han avrättades 1923 för sabotage i det av Frankrike ockuperade Ruhr-området. Snart blev han en sorts nazistisk martyr som, när partiet fick allt mer att säga till om, hyllades med allt fler och större monument och parader, och minst en teaterpjäs då, av Hanns Johst. Den uppfördes för första gången den 20 april 1933 som en födelsedagspresent till den färske rikskanslern Adolf Hitler.
Det är i akt I, scen 1 som Friedrich Thiemann säger:
Nej, man måste hålla hela "världsbildssallaten" på behörigt avstånd. Här skall skjutas skarpt! När jag hör "kultur", osäkrar jag min Browning!
En kommentar om det där ordet "världsbildssallat": Det är direktöversatt efter Weltanschauungssalat, där Weltanschauung betyder världsbild eller världsåskådning, i vidare bemärkelse ideologi eller filosofi. Det ska sägas att det var ett centralt begrepp inom tysk filosofi, och den som använde det kunde knappast vara hur obildad eller kulturlös som helst. 
Det ska nämnas att det här "när jag hör ordet kultur"-citatet används på olika sätt då och nu. När citatet var relativt nytt i svenskan kunde det användas när man talade om vilka kulturlösa barbarer nazisterna var. Men åtminstone nazisternas ledare var ju mycket intresserade av kultur, om än på ett ofta förvrängt sätt. Bara det att citatet kommer från en teaterpjäs är ju ironiskt så det räcker … Numera används citatet på ett annat sätt, för att markera överkänslighet mot ett visst ämne eller så. Men det är en annan sak. 
I citatets original nämns alltså en Browning. Det är inte en revolver utan en halvautomatisk pistol. Liksom flera andra nazi-höjdare gick Göring även till vardags ofta i uniform och bar vapen, i hans fall revolver, ända fram till 1945 då hans Smith & Wesson togs i beslag av de allierade (den finns sedan dess i förvar på West Point Museum). Kan detta innebära att han verkligen använt sig av uttrycket, men med en revolver istället för en Browning? Kanske "felet" i själva verket är en medveten anpassning? 
Men då uppstår ett vapentekniskt problem: revolvrar har inga säkringar. Det finns undantag, men de är ovanliga idag, jag vet inte om de fanns över huvud taget på Görings tid, och det är i vilket fall irrelevant. En pistol, som en Browning, kan man säkra och osäkra, men man kan inte säkra eller osäkra en revolver; Göring kunde det definitivt inte. Detta enkla faktum nämns märkvärdigt sällan när citatet återges eller forskas i. Kanske det beror på att sådana kunskaper om handeldvapen inte ingår i allmänbildningen. Kanske justeringen från Browning till revolver gjordes just med tanke på Görings favoritvapen, och den som gjorde det ignorerade eller inte kände till det där med revolvrarnas obefintliga säkringar. Kanske det – det vore inte det enda exemplet på bevingade ord som egentligen är fel ute. 
När vi är inne på Tredje riket kan vi ta upp det andra av de sammanlagt två citat från den tiden som blivit ordentligt bevingade. Det handlar om den stora lögnen, som blivit föremål för missförstånd och vantolkningar. När man gör sökningar på det där citatet idag hittar man ofta påståenden i den här stilen: "Den stora lögnen" skulle ha varit ett koncept som lanserades av Joseph Goebbels, och det gick ut på att ska man ljuga för folk så ska man ta i ordentligt. För vanligt folk är vana vid smålögner, lätta justeringar av sanningen, men kan inte ta till sig riktigt stora lögner, fundamentalt ljugande om man vill. Sådant förstår de sig inte på, det ingår inte i deras världsbild. Därför kommer en viss tveksamhet att dröja sig kvar även om lögnen avslöjas; var det verkligen helt osant det där..?
Ja, det där är nog så intressant, om man intresserar sig för sådant. Beskrivningen är inte helt fel ute. Konceptet "den stora lögnen" förekom verkligen i nazistisk retorik, och beskrevs där så som jag beskrev det här. Men det var naturligtvis inget man sade att man själva använde. "Den stora lögnen" var något man tillskrev fienden. Och den förste som gjorde det? Ja, han hette Adolf Hitler. Så här skriver han i Mein Kampf, första delen, tionde kapitlet – nu kommer ett lite längre citat: 
Genom att stämpla Ludendorff som den skyldige till att Tyskland förlorade världskriget, vred [judendomen och dess marxistiska kamporganisationer] den moraliska rättens vapen ur handen på den ende farlige åklagare, som kunde uppträda mot fosterlandsförrädarna. Man utgick härvid från den mycket riktiga grundsatsen, att ju större en lögn är, desto lättare har den att bli trodd, då ett folks stora massa lättare blir fördärvad i sitt omedvetna än i sitt medvetna, och således på grund av sin primitiva enfald lättare faller offer för en stor lögn än för en liten, då de säkerligen själva ofta ljuger i smått men likväl skulle dra sig för stora lögner. Det skulle aldrig falla dem in att vara till den grad osannfärdiga, därför tror de heller inte på möjligheten av att någon annan kan förvränga fakta på ett så oerhört fräckt och infamt sätt. 
Jag tar det igen: "Den stora lögnen" var ett grepp som nazisterna tillskrev fienden. I det här fallet den fiende som, enligt Hitler och många med honom, blåljög om att det skulle ha varit den tyska militära ledningen med Ludendorff och Hindeburg i spetsen som bar skulden för förlusten i världskriget. Det kan här nämnas att forskningen idag är helt överens om att Tysklands förlust i första världskriget verkligen berodde på att landet var militärt underlägset fienden, och ingenting annat. Att det skulle ha varit ett påhitt var grogrund för den så kallade dolkstötslegenden: idén att Tyskland borde ha vunnit men förråddes av judar, socialister och medlöpare. Det är en vanföreställning och myt som icke desto mindre var etablerad sanning bland många tyskar, och det kan understrykas, att visserligen trodde alla nazister på den, men det var många fler icke-nazister som trodde på den. 
Hitler tog alltså åtminstone en gång upp "den stora lögnen". Det gjorde Goebbels också, åtminstone en gång, och även han beskrev den som fiendens metod. Det var under andra världskriget som han talade om vad han kallade "Churchills lögnfabrik": Hemligheten bakom den framgångsrika brittiska propagandan var att de ljög ohämmat, utan att vara rädda för att framstå som löjliga. Det där är vad Goebbels yttrat i ämnet "den stora lögnen". 
Så: Det var Görings revolver och den stora lögnen – bevingade ord från Tredje riket. De är också de enda någorlunda bevingade citaten, faktoida eller inte, som jag känner till från den perioden. Nog är det anmärkningsvärt att de inte är fler? Särskilt Hitler är ju föremål för en synnerligen rik mytbildning, alltså myter i betydelsen faktoider, osanningar och hittepå, men av någon anledning tillskrivs han inte bråkdelen så många citat som exempelvis citatmagneten Churchill. Det är tydligt att vi föredrar citat som är kloka, tänkvärda, roliga eller åtminstone praktiska, eller allra helst alltihop. 
Om man har ett citat på engelska som man är nyfiken på, så är den givna platsen att börja leta på en sajt som heter quoteinvestigator.com. Den drivs sedan bra många år av en som heter Garson O'Toole. Han är noggrann och enveten. Jag ska ta ett exempel, som dök upp häromdagen faktiskt, och det har också med lögnen att göra: "En lögn hinner halvvägs runt jorden innan sanningen hunnit få på sig byxorna". Det tillskrivs ofta, kanske allra oftast, Churchill, som allmänheten tydligen tycker passar bäst för citatet och omvänt. Mark Twain förekommer också, såklart höll jag på att säga, och utöver dem en rad andra namn, såklart.
I sin utförliga utredning citerar O'Toole 23 belägg för citatet – i olika varianter. För är det något man lär sig när man gräver efter citat så är det att citat ofta finns i olika varianter. En fråga man ofta kan ställa sig är hur mycket ett citat ska kunna variera och ändå vara "samma" citat. Ja, det kan vara en svår fråga. Men när man till exempel hittar den här varianten, att "felet löper över halva världen medan sanningen drar på sig stövlarna" – så är det väl inget snack om att det är samma citat som det jag nyss nämnde. När skrevs det där? Det var 1834. Då var varken Winston eller Samuel påtänkta. Men O'Toole har letat fram ännu tidigare varianter av citatet. Här är den äldsta han hittat: "Lögnen flyger, och sanningen haltar efter"; "Falsehood flies, and the Truth comes limping after". Nog fångar det andemeningen? Det tycker jag också. Vem skrev det? Det var Jonathan Swift, han med Gullivers resor. Året var 1710. Så var det med det. 
Nu ska jag ta ett svenskt citat, ett oriktigt tillskrivet svenskt citat, det kanske mest kända av alla oriktigt tillskrivna svenska citat. För alla vet vem som sägs ha sagt, eller åtminstone sägs ha skrivit, "Man tager vad man haver". Det är heller ingen marginell upplysning om Cajsa Warg utan den mest kända uppgiften om henne över huvud taget. Citatet har inte bara blivit ett begrepp utan verkar till och med ha legat till grund för en modern bild av henne, som i sig är en sorts myt: Sinnebilden för sparsam flexibilitet i köket, som inte låter sig hindras av brist på det ena eller andra, utan som kan reda sig med det som finns och fixar en fest på en limpa och en halv gul lök … Den stilen.
Anna Christina Warg levde 1703–1769. Hon gav 1755 ut boken Hjelpreda i hushållet för unga Fruentimber; den är mest kokbok men rymmer även anvisningar om fläckborttagning, ljusstöpning, lite om kalkonuppfödning med mera. Den blev oerhört populär – det kan inte understrykas nog – den gavs ut i vad som på den tiden var fantasiupplagor, och försäkrade henne en evig plats i Sveriges mathistoria. Den är förresten högst läslig än idag, lätthittad och allt. Läs den! [länk till Hjelpreda … på Wikisource] – Om man bara hört talas om "Man tager vad man haver"-Cajsa så tror man kanske att texten är pepprad med den kända frasen, men det är faktiskt tvärtom. Faktum är att man letar förgäves efter ett enda "man tager vad man haver" eller liknande i hela boken. Det finns helt enkelt inte där. 
Varifrån kommer det då? Folk har sagt att uttrycket "man tager, om man så hava kan" finns i Wargs kokbok – som, om man har russin hemma så kan man använda dem i det här receptet, och om man inte har det, så går det bra utan. Det här skulle ha muterat till "man tager vad man haver". Jag har inte hittat något "man tager, om man så hava kan" i de upplagor av Wargs kokbok jag haft tillgång till. Här verkar det behövas mer underlag, eller vad problemet nu är. 
En annan myt, som jag har bättre material till, rör den om Warg som sinnebild för den rådiga husmodern. Cajsa Warg kom från Örebro men arbetade i Stockholms finaste kök. Hennes karriär kröntes med posten som husmamsell, det skulle väl ha hetat kökschef idag, hos Leonard Klinckowström, han var statssekreterare, kansliråd, överpostdirektör med mera. I det köket fanns det resurser. Ta till exemplet receptet på hummerbullar: Hummerkött och murklor tärnas och kokas med ostron. Denna "fina ragu" läggs i groparna i en så kallad munkpanna, täcks med gäddfärs och gräddas. Eller när Cajsa Warg gör hönskorv med 40 äggulor. Visserligen kunde råvarutillgång och priser vara annorlunda på den tiden, men det kan påminna om att när mamsell Warg lagade mat, så behövde hon inte vända på slantarna i onödan.

Ett annat svenskt citat har blivit populärt i politiken. Få se om ni hört det: "Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket". Det finns i lite olika varianter, men det tillskrivs alltid, vad jag sett undantagslöst, samma person. Det är ingen kändis, ovanligt nog, men en mångårig socialdemokrat och socialminister som hette Gustav Möller. Att citatet aldrig tillskrivits mer kända finans-sossar som Ernst Wigforss, eller ens Gunnar Sträng som jag tycker är självskriven här, är lite märkligt. Hur som helst.
Jag var nyss inne på hur mycket man kan variera ett citat innan det blir ett annat citat. I detta fallet tänker jag mig att tripletten illa använd skatt + stöld + enkelt folk ska vara med. Till exempel är det mycket spridda påståendet "skatt är stöld" ett annat uttryck. Likaså att skattefusk är "en stöld från de hederliga skattebetalarna". Med mera. 
När jag slog på det här citatet så dominerar formuleringen med "förslösad skattekrona" helt, åtminstone under senare år; ingen använder någon annan variant. "Förslösad skattekrona" – det låter lite gammeldags, inte sant? Det var också länge den varianten som jag fokuserade mina slagningar på. Men där tog jag fel. För andra formuleringar, som låter modernare och, tycker i alla fall jag, sämre –  som "varje krona av skattemedel som används ineffektivt är en stöld från folket" – visade sig vara äldre än den med "förslösad skattekrona". 
Hur är det då med citatet och Möller? Har han sagt eller skrivit det där om den förslösade skattekronan, i en eller annan variant? – Inte vad någon har funnit. Åtminstone inte vad jag har funnit, och jag har inte sett att någon annan grävt djupare. Det första belägget jag hittat för citatet med den förslösade skattekronan är från en riksdagsdebatt 2004. Det första belägget för citatet jag hittat i någon som helst variant är från 1989. Då hade Möller varit död i 19 år. Så Möller har inget med det här citatet att göra – om ingen kan visa något annat, så klart. 
Jag pratade om kändisar och citatmagneter nyss. Då känns det märkligt att vi här har en politiker som idag är praktiskt taget enbart känd för något som han, som det verkar, aldrig sagt och aldrig skrivit. Men så kan det gå.

Jag ska avsluta det här avsnittet med ett citat som inte tillskrivs en särskild person utan ett helt folk: Eftersom alla tyskar, allmänt, alltid och överallt, kallar oss svenskar die dummen Schweden, de dumma svenskarna. Det talesättet är det många svenskar som känner till – men desto färre tyskar. Det beror på att uttrycket bara finns i Sverige. Det finns inte i Tyskland. 
Det äldsta belägget för die dummen Schweden har Pelle Holm letat reda på, han är förresten den främsta auktoriteten när det gäller bevingade ord och kända citat. Det belägget hittade han i skämttidningen Söndags-Nisse, nr 19 1864. Ett genomgående tema i numret är det idag tämligen bortglömda dansk-tyska kriget som då pågick som bäst. Tidningens anti-tyska inställning går inte att ta miste på. Ofta är den påfallande humorbefriad, särskilt för att vara en humortidning. Artikeln Pelle grävde fram återger ett påhittat tal hållet på en påhittad, och nu citerar jag, "herrlig segerfest [för] alla här byggande och boende herrliga representanter af det herrliga tyska fäderneslandet, med anledning af den tyska 'herrliga härens' herrliga seger vid Dyppel". Ja, "herrlig" var verkligen ett vanligt uttryck i tyskan vid den tiden, och det var självskrivet när man skulle driva med tyskar. "Dyppel" är den danska orten Dybbøl, där det i april 1864 stod ett slag som tyskarna vann. Segertalet hålls av en gårdfarihandlare som bryter kraftigt på tyska, jag ska inte försöka att härma alltför långt. Han säger även det här: " Jach köpte i Tyskland thette skräp för en schpottschtifver, und sålte thet här till de fåfängen und dummen Schweden för två-, tre- und firduppelt." Här kan man fundera på i vilken mån tidningen blandat sin anti-tyska hållning med antisemitism, för av de tysktalande gårdfarihandlare som fanns i Sverige vid den här tiden så var samtliga judar. 
Ett annat uttryck som förekommer i det där talet är die dummen Dänen, "de dumma danskarna". Det är inte alls lika känt i Danmark som dummen Schweden-uttrycket är här i Sverige, men det förekommer. I Tyskland är det naturligtvis lika okänt som "de dumma svenskarna". En del som tagit det danska uttrycket på allvar föreslår att det var Hitler & co som myntade det i samband med sin ockupation. Det är fullkomligt obelagt och kan avfärdas utan vidare. 
En del som tagit det svenska uttrycket på allvar har försökt att koppla ihop det med tysk och svensk historia. Då har man, givetvis, halkat in på trettioåriga kriget. Die dummen Schweden, har man lyckats resonerat sig fram till, skulle ha varit ett vanligt tillmäle mot svenska soldater, och på något sätt lyckats hålla sig kvar i det allmänna medvetandet ända in i vår tid. Skulle något sådant kunna vara stört omöjligt? Ingen aning, ärligt talat. Är det sant? Absolut inte. Uttrycket "die dummen Schweden" är inte äldre än 1800-talet och det finns bara i Sverige.




2021-11-09

Citat på engelska

Jusqu'à ce que l'on ait aimé un animal, une partie de son âme reste non éveillée.

- Anatole France? – så hette han åtminstone

Är det där något Anatole France faktiskt sagt eller skrivit? Det vet jag inte. Jag kan heller inte gå i god för kvalitén på franskan. Men det är åtminstone mer franska än den svenska + engelska som återges på en utställning på ett etablerat museum i huvudstaden. (De har lovat att åtgärda namnet så jag ska inte peka ut någon.)

Folk gillar att citera. Och då blir det ofta på engelska, eftersom det är engelska citat man lättast hittar på det världsvida nätet. Få kan idag ta till sig Homeros eller ens Vergilius i original. Men det blir lite mycket när brukare av alla möjliga språk "internationaliseras" till engelska. Varför ska en svensk citera Goethe, Dante eller för den delen Anatole France på engelska?


2021-06-03

"In Sweden we have a system"

Det är dessvärre inget skämt att många inlägg på EU-konferenser fortfarande inleds med ett uppfordrande: "In Sweden we have a system!".

 - Annika Ström Melin, Norden behöver politiskt engagemang och en dos svensk ödmjukhet, DN 18 maj 2021

EU-konferenser ska väl vara välbelagda historier. Hur ser de tal ut som inleds med ett uppfordrande "In Sweden we have a system!"?

Exemplen på svenska politiker som utomlands börjar sina tal med "In Sweden, we have a system" är otaliga.

- Anders W. Edwardsson, historier, Uppsala universitet, Sverige och USA förblindas av sin exceptionalism, Dagens Samhälle 28 december 2015

Otaliga, minsann. Var?

Man retas ofta med oss svenskar, härmar oss och säger "In Sweden we have a system ..." (hon säger det med en grimas och överdrivet svensk-engelskt uttal).

- Margot Wallström intervjuas i SvD 23 november 2003

Frasen är mycket känd: "In Sweden we have a system ..." följd av förnumstig redogörelse för något svenskt system (dock aldrig bolaget). Kusinen från landet häver upp sin röst i de fina salarna. Fransmän, britter och andra riktiga utlänningar himlar med ögonen och byter samtalsämne.

Mycket känd, som sagt. Åtminstone som skämt, så som Margot Wallström (vid tillfället EU-kommissionär) demonstrerar. Åtminstone som skämt framfört av svenskar, som vill driva med landsmän som inte förstår hur bortkomna de är.

Men med tanke på hur känd den är var det märkvärdigt svårt att hitta belägg för frasen. Inte i andra hand, där någon hört någon som ... utan i första hand, framförd på allvar av svenskar. Eller för den delen som skämt av utlänningar om svenskar. Hittills har det gått på ett ut eftersom jag i skrivande stund fortfarande inte hittat ett enda belägg. Var hittade Edwardsson sina "otaliga" exempel?

Och hur vanligt eller ovanligt det än är: När, var och hur myntades citatet? Det finns inte hos Pelle Holm eller ens i Hellsing, Hellquist & Hallengrens modernare Bevingat (Albert Bonniers 2007). Faktum är att det första belägget jag hittar i KB:s digitala tidningslägg utgörs av Wallström ovan, från 2003.

Däremot hittade jag annat som påminner om "we have a system".

- Försäkringsbolaget Danica fångar den förnumstiga tonen 1999

- Ben Johnson hade nyss vunnit OS-medaljer och slagit rekord, för att strax därefter förlora allt i en dopingskandal; reklam för Thorn 1988

Dessa svensk-engelska prov kanske syftar på det odödliga uttrycket "do you have what we in Sweden call a skiftnyckel?", myntat av Björn Borgs tränare Lennart Bergelin. Tid, plats och sammanhang för detta varierar, på ett sätt jag sett många gånger. Inte för att jag misstror Bergelin som uttryckets ursprung, tvärtom: Han hade ett fint skämt som han framförde flera gånger.

Men frågan är om "we have a system" enbart är ett skämt eller om det förekommit i verkligheten, "otaliga" gånger.