The Enhanced Games

The Enhanced Games is organizing an alternative to the corrupt Olympic Games.

We believe that science makes humanity – and sports – better and fairer.

Sports, without drug testing.

- Officiella hemsidan enhanced.org

The Enhanced Games, ”De förbättrade spelen”, bygger på en enkel idé: Idrott med doping. Alla prestationshöjande åtgärder är tillåtna. För att inte säga nödvändiga, om man vill ha en chans till nämnvärda resultat.

- ”Some footage has been digitally enhanced”, som de skriver med finstilt …

Världens första Enhanced Games kommer att äga rum 2024. Visserligen inte på fotomontagets arena i Ben Hill Griffin Stadium, Gainesville, Florida. Orten är faktiskt inte avgjord än. Det låter som om man är lite sent ute? Fast det beror ju på hur allvarligt menade planerna var till att börja med …

I denna bloggpost ska jag börja med de tyngsta (som jag tycker) invändningarna. Dels den självskrivna: Att doping inte är förbjudet bara för att, utan för att det är farligt, på riktigt. Alla invändningar jag sett mot The Enhanced Games har också gått ut på den biten.

Här är en annan vinkling: Är det en bluff? Det vet jag inte. Men jag skulle bli förvånad om spelen blir av. Känslan av lycksökare är stark.

Inte för att det därmed är slut på frågetecken …

Vad gäller finansieringen nämner hemsidan Peter Thiel. Thiel grundade PayPal, tillsammans med Max Levchin och Elon Musk, om de är bekanta. De miljarder han fick när bolaget såldes har han sedan förvaltat såpass väl att han ligger strax nedanför plats 200 på Bloombergs miljardärslista. Så även om Enhanced-gänget knappast drar sig för att pungslå frivilliga, så torde finansieringen vara säkrad.

Olympiska IOK nämns. Ofta. Och inte bara utifrån deras arbete mot doping. Allt som kan användas mot dem används mot dem. Faktum är att EG verkar vara minst lika mycket anti-IOK som pro-doping. Inte för att det är svårt att tycka illa om IOK, sannerligen inte, men det gör inte EG mer sympatiska.

Det finns även enklare faktafel på EG:s hemsida, sådana som lämpar sig för vanligt rejält debunkande. På sidan Science is real påstås följande felaktigheter:

• En indianstam i Mexiko tillskrivs bruket av peyote = stryknin; men peyote är en amerikansk kaktus som innehåller meskalin, stryknin kommer från rävkaketrädet som växer i sydostasien
• Vikingarna använde bufotein; det är en sammanblandning med den trötta bärsärkar åt flugsvamp-myten (länk till faktoider.nu)
• Vikingarna symboliseras med en hjälm. Gissa om den har horn …
• Charles-Édouard Brown-Séquard (1817–1894) injicerade testikelextrakt för ”renewed strength and vitality”; men eventuell effekt kan tillskrivas placebo då testosteron visserligen bildas i testiklarna men inte lagras där
• Anabola steroider syntetiserades 1935; facit är 1934 (inget stort fel, men varför fel ö h t?)

Nu är ju sådana fel ingenting jämfört med att uppmuntra doping. Att jag tar upp dem beror på att de kan ge en indikation på hur noggranna de ansvariga är. Särskilt intressanta fel är de som är relaterade till ämnet. Vilken koll på idrottsmedicin, eller medicin i allmänhet, har den som identifierar peyote som stryknin? Även om de ledande inom Our Team främst har juridiska bakgrunder, så har de ett särskilt gäng som ska hantera vetenskap och etik. Månne det vore intressant att se de experterna granskas av andra experter.

Nästa sida! Language Matters försöker att spela det ordspel som är så populärt i vissa kretsar (en annan är sidan som tipsar om hur man kan sabotera Wikipedia-sidor, med listor med ”Discriminatory Language/Trigger Warning”). Och man går ut hårt. Här följer en ”faktaruta” som jag återger i sin helhet:

The Colonialist Origins of Doping

Steeped in racial prejudice, ‘doping’ and its variations are harmful words wielded by sports federations to keep athletes from embracing science.

The term originates from the colonialist Dutch forces’ description of the performance enhancements used by the defending West African tribes.

The word was soon used to describe the medical enhancements given to horses, before being weaponized against the black population in the 1980s War on Drugs. Today, black athletes are disproportionately accused of ‘doping’.

‘Doping’ is a colonialist slur that reeks of symbolic and historic violence against both the black and enhanced populations, and needs to be removed from our vocabulary.

Där har ni det: Den som talar om ”doping” är en slem kolonialist. Åtminstone tycker EG-gänget så. Eller de vill åtminstone att det ska se ut som om de tycker så …

Vad etymologin beträffar fick jag gräva lite för att hitta detaljer. Jag hittade den i en arkiverad version av antidopingbyrån WADAs hemsida (A Brief History of Anti-Doping). Enligt den skulle ”doping” komma av dop, en stimulerande dryck som ska ha druckits av zulukrigare (som hör hemma i södra Afrika, inte västra) under religiösa ceremonier. Antingen har EG hittat den där, eller så är den vanlig i doping-branschen. Åtminstone är den vanligare där än i språkbranschen, vilket nog beror på att den dömts ut av språkvetarna … 

I pålitligare källor finner jag en etymologi som visserligen inte är glasklar, men avgjort annorlunda. I början av 1800-talet togs dope upp i engelskan. Först användes det om tjock sås, efter nederländska doop med samma betydelse (släkt med ”doppa”). På 1870-talet finns belägg för doping om att ge hästar prestationshöjande medel (källa Wordorigins: dope [arkiverad]). Det är några år tidigare än det finns belägg för dope om opium, myntat utifrån de tjockflytande opium-substanser som röktes då. Häst-dopingens ursprung är alltså osäkert. När ”doping” började användas i svenskan (första belägg jag hittat i svensk press är från 1930; och ”doping” är några år före ”dopning”) var det inte om folk utan om hästar.

Glasklart är det inte … Hur som helst. Sedan går man igenom dumma fulord och deras ”bättre alternativ”. Paralleller dras till diskriminering och rasism. Nazister nämns. Japp, så överspänt är det.

Om man där fiskar efter sympatier med en sorts bete, så används en annan sort på sidan How to come out as enhanced. Man kan läsa den som handlade den om ”coming out” av annat slag … Återigen är parallellerna uppenbara, och återigen tar man i alldeles för hårt. ”It can feel liberating to be authentic”, ”It takes courage to be open about your body”, ”If you think someone you know is enhanced, remember that you cannot force them to come out” och så vidare. Är detta en parodi..?

En sorglustig nyhet ger oss The Arsenal: EG har samlat ett antal Enhanced-memer vi uppmuntras att använda. För doping, mot IOK. Här blev jag så generad så jag tappar tråden. Finns det någon någonstans som tror att någon, någonstans, någonsin, kommer att använda någon av dessa, hm, ”memer”?

Det där är inte allt som The Enhanced Games berättar. Men denna genomgång måtte åtminstone ha gett en bild av vad som finns där. Om Förbättrade Spelen kommer att äga rum, 2024 eller senare, återstår att se.

Benficas förbannelse

- Guttmann (t.v.) i träningstagen 1962, här med Mario Coluna

Béla Guttmann (1899–1981) var ungersk fotbollspelare på hög nivå som sedan blev fotbollstränare på ännu högre. Höjdpunkten inleddes när han 1959 började hos Benfica. Det första han gjorde var att ersätta tjugo spelare med yngre förmågor. Låter som en hyfsad risktagning? Men säsongen med det föryngrade laget slutade med en ligaseger. Liksom säsongen därpå. Och utöver att ha blivit Portugals bästa lag två år i rad blev det Europas bästa lag två år i rad, när det knep Europacupen 1961 och 1962 (tävlingen ändrade senare namn till Uefa Champions League).

Man måste säga att risktagningen betalade sig.

Nu sägs följande ha hänt: Guttmann bad om påökt – inte orimligt. Och fick ett nej. Varpå han omedelbart lämnade klubben, och förbannade den. Inte på det där vanliga sättet, utan en regelrätt förbannelse: ”Benfica kommer inte att bli europamästare på hundra år!” Lär han ha sagt. Och det är ett faktum att Benfica inte blivit europamästare på lite drygt sextio år..!

Flera fakta är odiskutabla, som att Guttmann lämnade Benfica och att A-laget sedan dess vunnit noll Europamästerskap. Men kärnfrågan är det inte: Sade Guttmann det som tillskrivs honom?

En som grävt i frågan heter David Bolchover, författare av Guttmann-biografin The Greatest Comeback: From Genocide to Football Glory (2018). (Vad genocide beträffar så överlevde juden Guttmann förintelsen med en hårsmån.) Han har spårat förbannelsen till … 1988.

Efter sin fina dubblett har Benfica nått finalen i Europacupen flera gånger. Som den 25 maj 1988, då man mötte Eindhoven. Det var inför den matchen som tidningen Gazeta dos Desportos tog upp Guttmanns förbannelse. Och mycket riktigt förlorade Benfica …

Det var förvisso inte första gången man pratat om förbannelser i sportsammanhang. Fast när ordet dyker upp är det sällan på fullt allvar. Många som nämnt Guttmanns förbannelse har heller inte tagit den på allvar. Men det finns några som gjort det (för fler exempel, se Ryan Bailey: Benfica, Bela Guttman and the Biggest Curses of World Football, Bleacher Report, 15 maj 2014). Och när även de som nämner förbannelsen på skoj fortsätter att göra det – hur ska man tolka det?

Men om man nämnt förbannelsen alls före 1988 så har det inte lämnat några spår, åtminstone inga som Bolchover hittat. Däremot kunde han konstatera att Guttmann nästan aldrig jobbat med samma lag mer än två år i rad, eftersom han menade att ”det tredje året inträffar alltid oförutsedda händelser och är nästan alltid dödligt för en tränare” – tydligen gjorde han ett undantag för Benfica. Och sist men inte minst förblev Guttmann en vän till laget och önskade dem alltid välgång, helt oavsett vad han tyckte om ledningen.

En rejäl genomgång (på portugisiska) av den påstådda förbannelsen finns på officiella hemsidan: Morreu a maldição que nunca existiu [Förbannelsen som aldrig funnits har dött], SL Benfica 11 maj 2022.

Rubriken syftar på att Benficas U-19-lag just vunnit UEFA Youth League. Detta fick även andra att nämna historien.

According to club lore, the long losing streak was because of a curse by Béla Guttmann, the coach who left Benfica on bad terms after masterminding the two European Cup titles.

- Benfica ends 60-year European wait with Youth League title, The Seattle Times 25 april 2022

*

Vidskepelse är stark inom sport. Man tar på sig strumpor i en viss ordning, har särskilda tur-kalsingar som måste vara på vid viktiga tillfällen, och när lag får nya spelare kan man ofta uppleva en sällsam humor när synnerligen välbetalda yrkesmän propsar på att få det ena eller andra numret på tröjan, annars vill de inte vara med. Och för ytterligare ett exempel så kan man ju ta Guttmanns prat om ”tredje året”.

6500 dödsfall i Qatar

I februari i år publicerade The Guardian en ny uppmärksammad undersökning som visade att under de tio år som VM-förberedelserna pågått, har minst 6 500 gästarbetare dött under arbetsrelaterade omständigheter i Qatar.

- Erik Ohlsson, Den dödliga baksidan av Qatars VM-satsning, DN 14 november 2021

I november nästa år arrangeras VM-slutspelet i fotboll i Qatar.

Arenabyggena har kostat svindlande summor – och de kantas av lik.

- 6 500 döda vid Qatars VM-byggen, TT-artikel i SvD 23 februari 2021

Sedan 2011 då det stod klart att man skulle få spelen har mer än 6 500 gästarbetare dött i landet i samband med uppbyggnader av arenor och infrastruktur.

- Över 6 500 döda inför Qatar–VM – många svenska fans avstår från att resa, Byggnadsarbetaren 26 februari 2021

Anmärkningsvärda uppgifter som denna härrör påfallande ofta från en (1) enda källa (ett exempel jag kommer på just nu är Karmadillo-myten för några år sedan). Eftersom påståendets spridits via media som varit ordentliga med att uppge källa är denna lätt funnen:

Enligt undersökningar från tidningen the Guardian har minst 6500 arbetare omkommit i byggarbetet.

- 6500 döda – berättelsen om hur Qatar fick fotbolls-VM, Sveriges Radio 30 januari 2022

Vad var det då som påstods i Guardian? Redan rubriken på artikeln är avslöjande, om man läser innantill utan förutfattade meningar:

Revealed: 6,500 migrant workers have died in Qatar since World Cup awarded

Vad artikeln påstår är just det som rubriken sammanfattar, varken mer eller mindre: Sedan 2 december 2010, då man bestämde att fotbolls-VM 2022 skulle förläggas till Qatar, och 10 år framåt har 6500 s.k. gästarbetare i landet avlidit (det finns mycket att säga om kafala-systemet men det är inte huvudfrågan här). Hur många av dem som arbetade med att bygga anläggningar relaterade till fotbolls-VM? Det anges inte.

While death records are not categorised by occupation or place of work, it is likely many workers who have died were employed on these World Cup infrastructure projects …

- Pete Pattisson, Niamh McIntyre m fl: Revealed: 6,500 migrant workers have died in Qatar since World Cup awarded, The Guardian 23 februari 2021

Kort sagt: Att 6 500 gästarbetare i Qatar skulle ha dött i samband med arbetena på VM-anläggningar är en anka. Den är dessutom lätt avslöjad om man läser innantill i den enda källan.

Vi kan gräva vidare i statistiken. I Qatar fanns det 2020 sisådär två miljoner "gästarbetare" (källa: Pete Pattisson, New labour law ends Qatar’s exploitative kafala system, The Guardian 1 september 2020). 6 500 dödsfall på 10 år innebär en årlig dödlighet på 0,325 %. Som jämförelse är dödssiffran för den avgjort mer välmående gruppen svenskar på 20–24 år 0,45 %. Man kan misstänka att uppgiften från Qatar är putsad – men inte uppåt, utan neråt. (I Guardian anges att de fått uppgifterna från respektive hemländer, dock inte stora länder i sammanhanget som Filippinerna och Kenya.) Inte för att det har med ett skvatt med byggnadsarbetarna att göra.

Läser man andra artiklar om ämnet inser man att flera av dem också påstår något annat än det man först kan tro.

– En betydlig andel av gästarbetarna som har mist livet sedan 2011 befann sig i landet enbart för att Qatar fick VM-slutspelet, säger Nick McGeehan i FairSquare Projects till The Guardian.

[…]

Qatars regering ifrågasätter inte The Guardians uppgifter om antalet döda, men hävdar att antalet är som förväntat med tanke på hur många gästarbetare som befunnit eller befinner sig i landet.

- TT-artikeln i SvD igen

Att folk som bara läser rubrikerna får för sig att byggnadsarbetare dör som flugor på byggarbetsplatser i Qatar är en sak. Men av många artiklar framgår det att journalisterna som skrivit dem vet vad statistiken faktiskt säger och vad som faktiskt påstods i Guardian – och ändå korrigerar de inte de uppfattningar som cirkulerar. Det ska de skämmas för.

Igen: Man har läst artikeln innantill och vet vad den faktiskt säger. Ändå väljer man osanna men klickretande rubriker. Och det i tidningar som ständigt är på oss icke-journalister och tjatar om vikten av källkritik.

Ett undantag utgör huvudkällan för denna bloggpost:

… Att 6 500 byggnadsarbetare skulle dö under byggandet av sju arenor får nog anses vara en uppgift som låter för dåligt för att vara sann. Hur skulle det ens gå till? Även för en fullständigt hänsynslös byggherre vore det opraktiskt och inte minst dyrt att hela tiden behöva ta hand om döda och skaffa fram ny personal.

När något låter för bra eller dåligt för att vara sant ska man alltid tänka ett extra varv. I det här fallet var det ovanligt enkelt att göra en faktakoll: samtliga massmedier hänvisade till The Guardian, så det var bara att läsa vad det stod där.

- Mattias Göransson: Stolpträff i VM-debatten, Filter #87

Sedan denna artikel publicerades har också några större tidningar o dyl gått ut med korrigeringar. Det är så dags.

"Ju mer jag tränar, desto mer tur har jag"

Jag vet ingenting om tur, bara att ju mer jag tränar desto mer tur har jag!

- Ingemar Stenmark? när, var hur?

Jag vet inte om Ingemar sagt något i den stilen. Det finns drivor av påståenden om att han skulle ha sagt det, de flesta från (långt) efter hans karriär. Något faktiskt citat har jag ännu inte sett. Det närmaste är faktiskt detta, ett motsatt budskap inför hans sista VM:

- Jag har tränat för mycket och min erfarenhet säger att jag åker sämre ju mer jag tränar över en viss nivå, säger Ingemar …

- SvD 22 december 1988

Men vad bry vi oss om fakta? I Sverige har Ingemar praktiskt taget monopol på citatet. Men letar man i lite vidare cirklar finner man att det är ett klassiskt vandrings-citat som tillskrivits en rad förmågor. Ute i stora världen, åtminstone den engelsktalande, är det främst förknippat med golf.

… Som golfspelaren Jack Nicklaus sagt: ”Det är lustigt. Ju mer jag tränar desto mer tur har jag."

- Dagens Industri 11 augusti 1986

Det går tillbaka på en anekdot berättad av legenden Gary Player, en av de mest framgångsrika golfspelare världen sett.

I was practicing in a bunker down in Texas and this good old boy with a big hat stopped to watch. The first shot he saw me hit went in the hole. He said, "You got 50 bucks if you knock the next one in." I holed the next one. Then he says, "You got $100 if you hole the next one." In it went for three in a row. As he peeled off the bills he said, "Boy, I’ve never seen anyone so lucky in my life." And I shot back, "Well, the harder I practice, the luckier I get." That’s where the quote originated.

- Intervju med Player i Golf Digest, oktober 2002

De som gjorde detta omslag hade varken träning eller tur

Player verkar ha förbättrat historien genom åren – för i hans Golf Secrets (1962) tillskriver han en tidigare storspelare citatet:

Once Jerry Barber, a great sand player, was practicing bunker shots. He hit one ball near the flag. The next shot went in. 

A person watching Jerry told him: "Gee, you sure are a lucky trap shot player."

"Yes, I know," Jerry replied. "And the harder I practice, the luckier I get."

Denna bloggpost är till stor del citerande av Garson O'Tooles superkälla Quote Investigator – jag har tipsat om den förr och gör det gärna igen. Där spåras det första belägget för formuleringen "the more I practice, the luckier I get" till 1961, och en helt annan bransch:

He saw me, turned and swung the grease gun toward me. I hit the ground, my .38 in hand. We let fly at the same instant, and my first shot caught him in the chest.

Raul came pounding up. "It’s Gomez!" he cried.

"Who else?" I said.

"One shot," he muttered. "You were lucky."

"That’s right. And the more I practice, the luckier I get."

- Jack Youngblood och Robin Moore, The Devil to Pay (1961), ibland med undertiteln "The True Story of an American Soldier of Fortune in Castro's Revolution"

Quote Investigator: The Harder I Practice, the Luckier I Get

 

 

Chapmans omöjliga golf

1 – Victoria Falls (168 yards, par 3)

The confident player may go for the green but the tee shot must be struck with crisp authority in order to avoid perhaps considerable inconvenience in the depths which separate the tee from the green.

Loyal H. "Bud" Chapman (1923–2020) var pilot under kriget, sedan golfare och konstnär. Han blev överlägset mest känd för de akvareller med "omöjliga golfhål" han målade 1972–1982, och som blev mäkta populära i branschen. Naturligtvis dök det då och då upp folk som ville spela det ena eller andra hålet, vilket roade Chapman mer än något annat.

Jag såg tavlorna för länge sedan i Det Bästa och tänkte "jaha, det är så golf ser ut" – på den tiden kunde jag ännu mindre om golf än nu för tiden, och det vill inte säga lite. Möjligen var mitt skeptiska sinne heller inte fullt utvecklat.

Här är mina favoriter, kompletta med Chapmans beskrivningar.

4 – Grand Canyon (287 yards, par 4)

Short and straight, but nevertheless demanding. The long hitter can gain the green with his drive and indeed there has been some argument among the arrogant as to whether a slight left to right fade is preferable to a straight right to left draw. However, most play two irons to the green and are satisfied with par and an occasional birdie.

 

7 – Desert Winds Municipal Golf Course (39 yards, par 3)

Short but deceptively difficult, involving a 682 yard descent through often dramatic changes in temperature and winds. Indeed, the weather factor can be absolutely damnable making club selection difficult and crucial. Depending on wind direction, tee shots may be stroked lightly with a putter or thunderously with a driver. The imbedded ball applies on this hole.

 

8 – Mauna Pele (435 yards, par 4)

Hawaii may be paradise to many, but many's the golfer who know this hole as "The Jaws of Hell." Fiery destruction awaits on all sides for the errant shot.  But the bold drive that is well struck directly toward the furnace can catch strong updrafts which actually can carry it to the green. Balls that are scorched and heated out-of-round may be replaced.

 

9 – S:t Ian's Imperial & Ancient Golf Course (687 yards, par 5)

A stern finish to one of the world’s legendary courses. There is little to say that is not readily apparent. Great distance, great accuracy and great finesse are crucial. The green, 160 feet above the sea, sits cheek by jowl with a 600-year-old clubhouse that was once a Scottish Stronghold. The hole has yielded but three birdies in four centuries.

13 – Lake Superior Yacht and Country Club (206 yards, par 3)

There is only one route to success here: the well struck fade played to impact and hold below the pin. Accomplishing that, one must invest faith in the axiom that all putts break toward the water, bearing in mind that anything less than a deft touch can still result in disaster on this moss laden granite green.

 

15 – Caverns Country Club (135 yards, par 3)

The course is a spelunker's paradise of spectacular stalagmites, stalactites, hidden pools and enormous caverns. It's an exciting atmosphere, so alive with creatures of the night that a one below par score on this hole is called a "bat" instead of a "birdie." The best shot for most of the course is the half-topped roller, but on this hole the player suddenly must adjust his game and execute a high cut shot to bridge the fathomless chasm and hod the ball on the green.

 

18 – Iguassu Falls Golf Club (947 yards, par 6)

The world's only legitimate par 6 hole, and a challenge that has never been equalled. However, several bogey 7s have been scored during the latter part of the dry season, but it is safe to say that the greatest golfers of all time have met with bitter frustration here. Purists still continue to insist that par is possible, but realists rage at the suggestion. Even so, the International Association of World Golf is investigating the correctness of the handicap rating.

Den olympiska "freden"

- Det finns rentav en internationell organisation som bygger på myten. Men här kan man låta ändamålet helga medlen.

The Olympic Truce calls on all parties to stop hostilities throughout the course of the games. 

- FN:s generalsekreterare António Guterres, Secretary-General's message calling for the Observance of the Olympic Truce for the Beijing Winter Olympic and Paralympic Games, FN, 28 januari 2022

Den olympiska freden är ett historiskt faktum; så kallad εκεχειρίας ekecheiria iakttogs även under antikens spel. Men den var inte en allmän vapenvila.

Poängen var att krig inte fick störa spelen. Om du skulle till Olympia, som deltagare, funktionär eller så bara publik, så skulle du få fri lejd genom krigszoner. Inte så lite, men heller inte mer. Krigen i sig upphörde inte bara för att de olympiska spelen var igång.

Contrary to what many have thought, especially some modern Olympic officials, the Greeks did not cease their wars against one another during the Games or the Olympic truce. Rather, the truce, besides protecting Olympia from invasion, forbade any individual or government to interfere with anyone traveling to and from the Olympics.

- Encyclopedia Britannica: The Olympic Truce

 

Tyska finnkampen

Det blir inte endast finnar med på tävlingsbanormna i Helsingfors' olympiska stadion, när svenskarna ställer upp i landskampen den 7–8 september. Tyskland har accepterat finnarnas inbjudan att vara med dessa två tävlingsdagar och samtidigt utkämpa en landskamp med Finland. Någon landskamp mellan Tyskland och Sverige blir det däremot inte.

- SvD 27 augusti 1940

Jomen: Finnkampen, eller Svenskkampen som den kallas i östra rikshalvan, har en enda gång involverat tre länder.

Varför bjöds Tyskland in? Ville finnarna få användning för de investeringar man gjort inför Olympiska vinterspelen 1940, som skulle ägt rum i Helsingfors? Var det storpolitik inbegripen, där man försökte ragga kompisar mot Stalin? (Liknande trevare hade gjorts efter det förra storkriget.)

Via sociala medier, som ju ibland fungerar bra, kom raskt svar från Björn Lundberg, författare av Fronlöparen: Gunder Hägg, hans uppgång och fall (Historiska Media 2020):

Intresset kom ursprungligen från finskt håll (landskampen ägde rum i Helsingfors). Sverige vacklade lite kring idrottsutbyte med Tyskland i början av kriget men linjen från 1940 blev i princip att det var fritt fram.

Fanns en viss folklig opinion mot, medan förbundsledningen var relativt tyskvänlig. Därför upplägget med olika poängräkning (i praktiken räknade dock även svenskarna poäng på trenationsvis).

Till saken kan nämnas att Finnkampen inte var samma institution vid denna tid. Det var en av många landskamper i friidrott och hade inte samma heliga aura. Den hade också legat nere större delen av 1930-talet. Alltså inte ett lika stort steg att bjuda in ett land till.

- Björn Lundberg, @bjrrn1 på Twitter – som avslutar med att tipsa om Per Olof Holmängs avhandling Idrott och utrikespolitik: den svenska idrottsrörelsens internationella förbindelser 1919–1945 (1988), såsom den "mig veterligen mest ambitiösa kartläggningen av Sveriges idrottsutbyte med Nazityskland"

Den sista poängen känns som den viktigaste, på så sätt att den ger perspektiv åt alltihop: Det går inte att jämföra spelens politiska värde då och nu. (Inte för att diktaturer alltid portats i idrottsliga sammanhang …) Kanske man får en antydan till spelens relativa behändighet när man ser att tyskarnas medverkan kungjordes mindre än två veckor innan det hela ägde rum.

Jag får ofta frågan om hur jag hittar saker och ting. Ett svar är att jag ideligen snubblar på dem. Som när jag slog upp Wikipedia: Finnkampen för att se vad Finnkampen heter på finska – den heter Ruotsi-ottelu, "Sverigekampen" – och en långt intressantare detalj dök upp i ögonvrån.

Varför idrottarna biter i medaljerna

- Ben Morse: Why olympians bite their medals and what they do with them, CNN 29 juli 2021

Rubriken lovar mer än artikeln håller. Den försöker inte ens att ta reda på varifrån bitandet kommer.

David Wallechinsky, Executive Committee Member of the International Society of Olympic Historians, told CNN in 2012 that it's probably an attempt to satisfy the media.

- Ibid.

Att bita i mynt är ett gammalt knep. Syftet är att avgöra om myntet är äkta eller inte. Jag är inte helt säker på vad bettet tänks avslöja: om ett guldmynt är tillräckligt mjukt för att lämna bitmärken eller silvermynt innehåller för mycket mjukare bly? Hur som helst så är det den gesten som återuppstått, på skoj såklart, i olympiska sammanhang.

Hur väl det fungerar är givetvis en helt annan fråga.

Så här kunde det se ut (även om hundar ytterst sällan fick den äran):

- Buster låter hunden Tige pröva ett förfalskat mynt; från The Comic Section of The Topeka State Journal, 30 oktober 1915

Ett svensk exempel, på en påhittad person som utförde den kända ritualen, hittas i en modern klassiker:

Jag kände en gång en fotograf som var så snål så att han bet i varenda femöring [gjord av koppar] för att se om den var äkta, och en dag så bet han av en guldtand och fick en inflammation och sen så … [nämns inte fotografen med ett ord mer]

- Max Lundgren, Pojken med guldbyxorna (1967)

Kuriosa: De olympiska guldmedaljerna utgörs av över ett halvt kilo silver — man kan slå ihjäl folk med dem — överdragna med minst sex gram rent guld.

Ytterligare kuriosa: De olympiska bronsmedaljerna utgörs inte av brons utan av mässing (koppar och zink).

Alla heter Glenn i Göteborg

Alla heter Glenn i Göteborg

Alla heter Glenn i Göteborg

Alla heter Glenn

Alla heter Glenn

Alla heter Glenn i Göteborg

- Hammarby-klacken (1982)

– Det var Hammarby-klacken som började. När man sprang ut på Söderstadion stod de till vänster i hörnet, där började de sjunga, säger han.

- Glenn Holm i Därför heter "alla" Glenn i Göteborg, Expressen 15 september 2018

Under några år fanns det hela fyra Glenn i IFK Göteborg: Holm, Hysén, Schiller och Strömberg. Under normala omständigheter skulle det väl ha fått en halvnotis på någon av GT:s mer avslappnade sportsidor. Men Glenn-tiden sammanföll med stora framgångar för Blåvitt. Laget blev oerhört uppmärksammat och granskat. Och en detalj som sällan glömdes bort var de fyra Glennarna.

Det var då och därför som "nidvisan" ovan skrevs och sjöngs. Jo, ursprungligen ska det ha tänkts som en nidvisa — notera avsändaren — om än uppenbarligen inte av det elakare slaget. Jag vet inte hur man tänkte där. Kanske frågan snarare är om än hur.

Göteborgare i allmänhet och blåvita fans i synnerhet ignorerade fullständigt eventuella baktankar som ändå inte märktes utan tog genast till sig ramsan. Den sjungs än idag.

I helgens lördagsfråga 657 var svaret, fritt formulerat, "Alla heter Glenn". Jag tyckte det förtjänade en längre utvikning än den ordinarie måndagslösningen.

Lördagsfråga 657: Alla heter Glenn

1. Stefan Holm, höjdhoppare.
2. Erik "Tyra" Hysén, fotbollsspelare. Inte den sämste Blåvitt haft: Han spelade 186 A-lagsmatcher för IFK och hann då med 49 mål. Med mera. Och han var bara en i en påfallande stor fotbollssläkt. Sonsonen Glenn är fortfarande mest känd, men det finns och har funnits bra många fler i olika generationer.
3. Friedrich Schiller, skribent.
4. Johanna Strömberg, gumma. Eller fiskhandlerska, men det var som "gumman Strömberg" hon blev känd, där hon stod på Hötorget och sålde fisk i 40 år. I veckotidningen Idun finns ett mycket läsvärt porträtt av henne — läs det! — en ära vanligtvis reserverad för kvinnor en bra bit högre upp på samhällets stege.

Holm, Hysén, Schiller och Strömberg hette också de fyra Glenn som händelsevis delade fotbollslag en tid. Den satte Tomas.

"Åk själv, gubbjävel"

Minns ni Artur Häggblad

Jag hann träffa honom innan han gick bort 1989, och han bekräftade de flesta av de historier som går om honom. Som den mest klassiska:

 - Det var efter SM-femmilen 1935 i Falun, mindes Häggblad. Jag var besviken och inte visste jag att det var landshövding Bernhard Eriksson jag pratade med. Han kom fram och kände på mina skidor efter loppet. Frågade hur loppet varit.

 - Åk själv gubbjävel, svarade jag.

- Stellan Kvärre, "Åk själv gubbjävel", DN 19 februari 1993

I en annan version, som nämns på Wikipedia: Arthur Häggblad, förläggs episoden till Häggblads Vasalopp 1938 (där han kom trea men sedan blev diskad efter att ha bytt ut felvallade skidor). Även där ska Eriksson, landshövding i Kopparbergs län 1932–44, ha ställt frågan. Eller om det var en journalist? Eller rentav gamle kungen?

Men ett fint citat är det, utan tvekan. (I många versioner har det tredje ordet mildrats eller tappats bort helt, beroende på vad som ansetts passande att trycka.) Så fint att man hållit fast vid det även sedan Hägglund börjat glömmas bort. Det är bara att lägga det i någon annans mun:

En gång frågade en näsvis reporter hur det kändes att åka Holmenkollens femmil och en slutkörd Wassberg frustade ”åk själv, gubbjävel”.

- Kristoffer Bergström, "Man kanske inte är den där trevlige killen", Aftonbladet 27 mars 2016

Citatet har, så klart (eftersom citat förknippas med så kända personer som möjligt; se den faktoida attraktionslagen), även tillskrivits Ingemar Stenmark. I så fall sade han det väl till skidreferenten nr 1, Sven "Plex" Pettersson? Men då är folk ofta framme och "rättar" påståendet med att det ju var Thomas Wassberg som sade det ... Vilket underlättas av att uttalandet passar bättre ihop med honom än den något mer timide Stenmark.

Inte sällan har man lust att fräsa ifrån och likt Ingemar Stenmark svara: Åk själv för f-n!

- Monica Lindstedt, SvD 8 februari 1989

Det kan ju också vara så, att två eller rentav alla tre av de nämnda – kanske ännu fler? – verkligen sagt det som tillskrivits dem — inte omöjligt, men inte sannolikt. Då är det nog mer sannolikt att även Häggblads version bättrats på.

När Ingo blev Zingo

Smeknamnet hittar jag från 1954: "Ingo Johansson som Ingemar kallas internationellt" (Aftonbladet 12 november). Men det var naturligtvis sommaren 1959 som Ingemar Johansson verkligen, och för evigt, blev Ingo med svenska folket. Och en här av pigga försäljare hakade på.

Det har blivit för mycket Ingo-snack, Ingo-läsk, Ingo-bälten, Ingo-miljoner, Ingo-byxor, Ingo-pennor, Ingo-köttbullar. Tro mej gubbar, herr Johansson är boxningens Snoddas och han dansade visst en sommar också.

- Insändare i SvD 23 juni 1960

Den apelsinsmakande Ingo-läsken lanserades av Vattenfabriken Sefyr AB i Stockholm. Jag vet inte hur långt ut den såldes men har åtminstone fått indikationer på att den inte fanns över hela landet. På den här tiden tillverkades öl och läsk i hundratals lokala småfabriker, vilket bland annat innebar att utbudet kunde se helt olika ut i olika delar av landet (med undantag för några märken som Coca-Cola).

Insändaren ovan publicerades fyra dagar innan Ingos världsmästartitel skulle ha fyllt ett år, men tre dagar efter Floyd Pattersons hårda revansch. Den utslagne svensken i ringen var en plågsam motbild till fjolårets triumf. I november gick Ingoläsk (som tydligen var ett eget bolag) i konkurs. Efter det tredje mötet i mars 1961, då Ingo åter förlorade på KO, var det definitivt slut på det myckna "Ingo-snacket". (Folkhumorn sägs ha deklarerat att "Ingo-läsken förvaras helst liggande".) Vid det laget hade försäljningsdirektör Carl-Axel Hellqvist, som jobbat mycket med Ingo, sålt rätten till den nyss så säljande läsken till Apotekarnes Mineralvatten AB (ett av få märken som överlevt till våra dagar).

De andra Ingo-prylarna är bara minnen, om ens det. Men läsken finns faktiskt kvar. Fast den har inte hetat "Ingo-läsk" på länge.

- "Försvinnande god – ZINGO smakar lika gott som den luktar friskt: Pressade apelsiner. Framförallt använder vi sicilianska apelsiner. ZINGO är försiktigt kolsyrad: Lätt så att den inte tynger, rund så att den inte sticker. Nu i butiker, kiosker och serveringar! /Apotekarnes, Stockholm" – DN 16 november 1962

När Zingo lanserades kallades den ursprungligen Ingo-läsk, uppkallad efter boxaren och legenden Ingemar "Ingo" Johansson. Drycken döptes sedan om till Zingo.

- Carlsberg: Zingo Apelsin

Så gick det till när man varken ville behålla eller kasta bort varumärket: Ingo blev Zingo.

Kommer Kalle från cricket?

New York den 14 juli 1932. Det australiensiska landslaget i cricket turnerar i nordamerika. På Innisfields arena möter de stadens bästa spelare, som alla kom från västindien. Australiensarnas stjärna hette Donald Bradman, kallad "cricketens Babe Ruth" för att jänkarna skulle ha något att jämföra med (jag kan föreställa mig att Babe Ruth kallades "baseballens Donald Bradman" i Australien). Vi ser honom längst bort, ögonblicket efter att han gjort det han var näst bäst på: att kasta bollen.

- New York Times, 17 juli 1932

Som slagman anses han än idag vara en av de främsta någonsin. Men när det var dags för den positionen blev han den här gången utslagen direkt, utan att ha gett sitt lag en enda poäng (run). När en slagman i cricket blir utbränd utan att ha gett några poäng kallas det för en duck. (Begreppet är äldre än cricketsporten, en förkortning av duck's egg där äggets form minner om nollan.)

Kanske just denna Donalds duck lämnat ett outplånligt spår?

The origins of Donald Duck's name may have been inspired by Australian cricket legend Donald Bradman. In 1932, Bradman and the Australian team were touring North America and he made the news after being dismissed for a duck against New York West Indians. Walt Disney was in the process of creating a friend for Mickey Mouse when he possibly read about Bradman's dismissal in the papers and decided to name the new character "Donald Duck".

- Wikipedia: Donald Duck

Jag skulle tro att nyckelordet här är "may". En Donald Duck finns omnämnd i The Adventures of Mickey Mouse (1931), även om den enda anka som återgivits där inte har några likheter med den Kalle som 1934 fick sin egentliga premiär i filmen The Wise Little Hen (ovan). Även om Disney kan ha läst om en obskyr detalj i en vänskapsmatch i en obskyr sport borta på östkusten, och mot förmodan ha lagt den på minnet, så fanns namnet Donald Duck redan i studions maskineri, så att säga. Det finns, med andra ord, inget som talar för att Kalle Anka skulle härstamma från en australiensisk cricketstjärna, desto mer som talar emot.

Men en trevlig historia är det. Särskilt om man intresserar sig för cricket.

"Totalförlamad"

På 1960-talet började han bli folkkär, hamnade i radio och tv och allt. Den snobbige ynglingen är långt borta.

Torsten Ehrenmark inledde sin journalistiska bana på en rad olika tidningar och en rad olika avdelningar. En aspekt som han kunde vantrivas med var att han, en examinerad student som varit ute i stora världen, läst svåra böcker och behärskade främmande tungomål åtminstone i skrift, skulle behöva nedlåta sig till att harva med predikoturer och idrottsreportage.

Men i åtminstone det senare fallet (predikoturer är inte så flexibla i formen) så kunde han protestera på sitt sätt. När han rapporterade om sporthändelser så lade han upp det som de franska mästarna skrev sina noveller. Först inledning (såklart), miljöbeskrivning, de ingående karaktärerna etc. Så småningom ett sinnrikt stegrande av spänningen, tills artikelns klimaktiska avslutning, helst på sista raden, löser upp textens problematik genom att berätta vem som vann.

Alla som varit i närheten av en sportartikel vet att det är så som man inte skriver sportartiklar. Det var också vad redaktörerna gjorde glasklart för sin stukade poet.

Så småningom insåg denne till fullo hur sportsidornas artiklar ska se ut. Men innan dess hann han med att smyga ut några lärda tjuvnyp. Ett av dem gällde en skidåkare som "klappade igenom" under en tävling. Ehrenmark nämnde att herrn ifråga tycktes ha drabbats av paralysie générale. Vad är det, "generalparalys"? Direktöversatt blir det totalförlamning, vilket naturligtvis var vad Ehrenmark menat. Någon annan betydelse kände han inte till. Uttrycket hade flugit förbi i något sammanhang och han hade lagt det på minnet av ingen särskild anledning alls. Så som det brukar bli.

Skidåkaren hade inte känt till det utländska uttrycket alls utan slagit upp det. Han hade då fått lära sig att det är en sen och allvarlig form av syfilis. Han hade, fick Ehrenmark höra på omvägar, funderat på att stämma tidningen, men det verkar inte ha genomförts.

Efter den betan tog Torsten Ehrenmark det lugnare med tjusiga glosor. Och såg nog till att slå upp saker han skrev lite oftare. Vilket är ett generellt tips: Kolla saker, även sådant man "vet". För de lättaste felen att göra är de man inte är medveten om.

Dopad med stryknin

"Strychnine is the best tonic in the world" – där har ni det, svart på vitt! "There have been such things known as taking an overdose" är inte grav galghumor utan syftar på huruvida Mrs Stanford, må hon vila i frid, nyttjade stryknin till vardags och överdoserade, eller om hon fick i sig den dödliga dosen på annat sätt. Hawaiian Gazette, 10 mars 1905.

För ja, stryknin har använts som annat än gift.

Den 23-årige långdistanslöparen Felix Kirwa, som sprungit in över en miljon kronor under karriären, har testat positivt för råttgiftet stryknin. [...] Expressen kontaktade Åke Andrén-Sandberg, läkare och ordförande i Riksidrottsförbundets dopingkommission:
– Jag har inte hört om det på många, många år. Och jag måste säga att det är extremt idiotiskt att använda det. Stryknin är jättegiftigt.
– Hur hjälper det en löpare att prestera bättre?
– Det är ett centralstimulerande medel. Jag vet att han som vann OS i maraton 1904, Thomas Hicks, använde stryknin. Ger man det i små doser kan det säkert vara stimulerande, men ger man det i stora doser så kan det vara dödligt.

- Stjärnan har åkt fast – dopad med råttgift, Expressen 13 juni 2019

Numera må råttorna vara det främsta målet. En gång i tiden användes stryknin framför allt som rävgift (därav det gamla namnet rävkaka). Giftet går på nerverna, framkallar kraftiga kramper och förhindrar till slut andningen, vilket snabbt och effektivt gör slut på alltihop. I doser som är för små för att döda så kan man fortfarande känna en viss retning. Denna togs tidigt för en faktisk prestationshöjande effekt. Då började folk att ta stryknin som stärkande tonic, det blandades i diverse preparat, och det användes av åtminstone en olympisk guldmedaljör: Thomas Hicks vann marathonloppet i Saint Louis 1904 med hjälp (?) av en omgång äggvita, stryknin och konjak. Det skedde helt öppet, eftersom inget av ämnena var förbjudet på den tiden.

Men när stryknin så småningom dopingklassades så berodde det mer, såvitt jag förstått, på att det fortfarande fanns folk som trodde att det höjde prestationen än att det verkligen gjorde det. Utöver dopingkommissionens läkares förmodan (som må vara honom förlåten, stryknin är inget dopingmedel ens experterna behöver ha koll på) har jag inte hittat någon källa som anger att det har en faktisk positiv effekt.

Low doses of strychnine are thought to have performance-enhancing qualities.

- Otter & D'Orazio, Strychnine Toxicity 

Så när Izzat Artykov 2016 blev den förste som förlorade en olympisk medalj på grund av stryknin hade han inte haft så god hjälp av substansen som han trott.

Celtic seltik keltik

The spelling C-, & the pronunciation s-, are the established ones, & no useful purpose seems to be served by the substitution of k-.

- Fowlers Dictionary of Modern English Usage (1926) om uttalet av celt och därmed celtic

I engelskan uttalas ce- i början på ord som regel se-: cease, cedar, ceiling, celebrity, cell ... Och när fotbollslaget Celtic bildades 1887 var uttalet seltik självklart. Särskilt som historiker inte var inblandade.

Ordet celt kommer inte från kelterna själva utan var vad först grekerna och sedan romarna kallade det avlägsna folket (på kontinenten, snarare än på de brittiska öarna). I båda fallen uttalades det med hårt k. Längre fram mjukades det upp till s, som i medeltidslatinets celtae och franskans celtique. Eftersom ordet lånades in i engelskan den vägen fick det uttalet seltik.

Vad som sedan hände under 1900-talet var något så ovanligt som att ett historiskt korrekt uttal spreds effektivt i allmänt språkbruk. Så effektivt att kelt och keltik trängt undan selt och seltik i de allra flesta sammanhang. Men sportens hårda traditioner var ett undantag. Det är därför vi än idag kallar Celtic för seltik.

Det finns många ord och namn där det klassiska latinets uttal gett vika för senare varianter. Två vanliga exempel är Cicero, som själv lystrade till kikero, och den mest kände av dem alla: Cæsar uttalades kaisar, vilket ordet kejsare minner om än idag.

Karate utan Kina

Med förbehåll för att min kanji inte är vad den borde vara ...

Japanska karate betyder "tom hand". Det är lätt att ta reda på och lätt att komma ihåg: Stridskonst utan vapen. Men ordet har en liten historia.

Som många andra företeelser som främst förknippas med ett visst land kom karaten ursprungligen från ett annat land. I detta fallet är det, som mycket annat asiatiskt, en import från Kina. Och när läran kom till Japan kallades den ursprungligen 唐手 "kinesisk hand" (eller knöligare "Tangdynastins hand", då de kan använda dynastin 618-907 som beteckning för hela landet). Det justerades så småningom, av lätt insedda skäl, till 空手 utan någon kinesisk koppling. Det gick desto lättare som 唐 och 空 uttalas likadant. Så ursprungliga karate 唐手 "kinesisk hand" övergick smärtfritt till karate 空手 "tom hand".

Wikipedia: Karate#Etymology

Gustav Vasa åkte inte skidor

En faktoid som kan luftas årligen är att Gustav Eriksson (Vasa) genomförde det allra första vasaloppet på skidor.

För det första åkte han inte skidor. Skidåkning idkades enbart av proffs som hade användning för det i sitt yrke. En bredare allmänhet som åker skidor på fritiden är något som började komma i senare delen av 1800-talet.

Det normala för en herreman på den här tiden var att han åkte häst. Och de enda som uttalar sig om hans resesätt i Dalarna, de talar om snöskor, säger Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet.

- SR P4 Dalarna: Så skapade Gustav Vasa berättelsen om Vasaloppet (med reservation för att Gustav inte gjorde en grej av just den detaljen)

För det andra är "det första vasaloppet" mer rättvisande om man syftar på den snabba tur som Lasse Jakobsson från Kättilbo och Engelbrekt Jonsson från Myckelåsen genomförde (namnen från Peder Swarts opålitliga krönika har stämts av med kyrkböcker). Sedan Gustav förgäves försökt övertyga folket i Mora att resa sig mot den förfärlige dansken hade han lämnat staden. Lite senare nåddes man av nyheterna om Stockholms blodbad och insåg att Gustav talat sanning. Då skickade man två av sina snabbaste skidlöpare efter honom; för de åkte skidor, från Mora till Sälen. Sedan vändes rutten, om jag minns rätt av praktiska skäl för att få målgången i det större samhället.

Kamraten och kamraterna

Tidningen vill för ungdomen vara en verklig kamrat på lediga stunder, ej en sådan som förleder de unga till odygd och stiftar ofrid dem emellan, utan en, som väcker håg för det goda och rätta, en som för dem tillsammans i lugnt tankeutbyte, en som höjer fosterlandskärleken och stärker bandet mellan de unga och hemmen, mellan de unga och skolan samt en som genom erbjudande af sund och god läsning lämnar ungdomen en välbehöflig förströelse mellan arbetsstunderna.

- Annons från 1895

Så här såg den ut: Tidningen Kamraten, "Illustrerad tidning för Sveriges [från 1903: Nordens] ungdom". Den gavs ut 1893-1911 och målgruppen var gossar i tonåren.

Den förefaller att ha gjort ett stort intryck bland läsarna. Det överlägset mest levande minnet av den kommer från två läroverkspojkar som inspirerats till att bilda en idrottsförening (det bildades väldigt många idrottsföreningar vid den här tiden). De skrev ett upprop som de skickade till tidningen; för att hedra den, och kanske ställa sig in en smula hos redaktionen, så fick den blivande föreningen tidningens namn:

Låt oss bilda en idrottsförening med namnet IF Kamraterna

- Louis Zettersten (16 år) och Pehr Ehnemark (17 år), Kamraten den 1 februari 1895

Uppropet fick åtta svar. Det räckte, får man säga. Inom kort bildades en mängd klubbar eller kretsar i föreningen. Många av dem finns än idag. Bland de allra mest framgångsrika hör krets 39 och krets 17, betydligt mer kända som IFK Göteborg och IFK Norrköping.

Kan även ta med IFK:s emblem. Färgerna blått och vitt återkommer som bekant i ett och annat IFK, även om många tagit andra färger, om inte annat så av praktiska skäl.

Wikipedia: Idrottsföreningen Kamraterna

Maratonlöparen som (inte) avrättades

Den senaste upplagan av de olympiska spelen inleddes ju i Aten 1896 (men se även Faktoider: Olympiska spel 1850 för exempel på mindre kända moderna OS). Spelens höjdpunkt var maratonloppet, särskilt som det vanns av hemmasonen Spyridon Louis som omedelbart blev superkändis.

Året därpå angrep Grekland Osmanska riket. Det så kallade 30-dagarskriget avslutades med en osmansk seger. Och så dök det upp ett kuriöst rykte enligt vilket Spyridon skulle ha använt sina utmärkta löparben för att avlägsna sig från fronten, och belönats med krigsrätt och arkebusering ...

Det var naturligtvis en skröna. Men också ett fint exempel på hur aktuella personer och händelser kan vävas in i varandra.