The Enhanced Games

The Enhanced Games is organizing an alternative to the corrupt Olympic Games.

We believe that science makes humanity – and sports – better and fairer.

Sports, without drug testing.

- Officiella hemsidan enhanced.org

The Enhanced Games, ”De förbättrade spelen”, bygger på en enkel idé: Idrott med doping. Alla prestationshöjande åtgärder är tillåtna. För att inte säga nödvändiga, om man vill ha en chans till nämnvärda resultat.

- ”Some footage has been digitally enhanced”, som de skriver med finstilt …

Världens första Enhanced Games kommer att äga rum 2024. Visserligen inte på fotomontagets arena i Ben Hill Griffin Stadium, Gainesville, Florida. Orten är faktiskt inte avgjord än. Det låter som om man är lite sent ute? Fast det beror ju på hur allvarligt menade planerna var till att börja med …

I denna bloggpost ska jag börja med de tyngsta (som jag tycker) invändningarna. Dels den självskrivna: Att doping inte är förbjudet bara för att, utan för att det är farligt, på riktigt. Alla invändningar jag sett mot The Enhanced Games har också gått ut på den biten.

Här är en annan vinkling: Är det en bluff? Det vet jag inte. Men jag skulle bli förvånad om spelen blir av. Känslan av lycksökare är stark.

Inte för att det därmed är slut på frågetecken …

Vad gäller finansieringen nämner hemsidan Peter Thiel. Thiel grundade PayPal, tillsammans med Max Levchin och Elon Musk, om de är bekanta. De miljarder han fick när bolaget såldes har han sedan förvaltat såpass väl att han ligger strax nedanför plats 200 på Bloombergs miljardärslista. Så även om Enhanced-gänget knappast drar sig för att pungslå frivilliga, så torde finansieringen vara säkrad.

Olympiska IOK nämns. Ofta. Och inte bara utifrån deras arbete mot doping. Allt som kan användas mot dem används mot dem. Faktum är att EG verkar vara minst lika mycket anti-IOK som pro-doping. Inte för att det är svårt att tycka illa om IOK, sannerligen inte, men det gör inte EG mer sympatiska.

Det finns även enklare faktafel på EG:s hemsida, sådana som lämpar sig för vanligt rejält debunkande. På sidan Science is real påstås följande felaktigheter:

• En indianstam i Mexiko tillskrivs bruket av peyote = stryknin; men peyote är en amerikansk kaktus som innehåller meskalin, stryknin kommer från rävkaketrädet som växer i sydostasien
• Vikingarna använde bufotein; det är en sammanblandning med den trötta bärsärkar åt flugsvamp-myten (länk till faktoider.nu)
• Vikingarna symboliseras med en hjälm. Gissa om den har horn …
• Charles-Édouard Brown-Séquard (1817–1894) injicerade testikelextrakt för ”renewed strength and vitality”; men eventuell effekt kan tillskrivas placebo då testosteron visserligen bildas i testiklarna men inte lagras där
• Anabola steroider syntetiserades 1935; facit är 1934 (inget stort fel, men varför fel ö h t?)

Nu är ju sådana fel ingenting jämfört med att uppmuntra doping. Att jag tar upp dem beror på att de kan ge en indikation på hur noggranna de ansvariga är. Särskilt intressanta fel är de som är relaterade till ämnet. Vilken koll på idrottsmedicin, eller medicin i allmänhet, har den som identifierar peyote som stryknin? Även om de ledande inom Our Team främst har juridiska bakgrunder, så har de ett särskilt gäng som ska hantera vetenskap och etik. Månne det vore intressant att se de experterna granskas av andra experter.

Nästa sida! Language Matters försöker att spela det ordspel som är så populärt i vissa kretsar (en annan är sidan som tipsar om hur man kan sabotera Wikipedia-sidor, med listor med ”Discriminatory Language/Trigger Warning”). Och man går ut hårt. Här följer en ”faktaruta” som jag återger i sin helhet:

The Colonialist Origins of Doping

Steeped in racial prejudice, ‘doping’ and its variations are harmful words wielded by sports federations to keep athletes from embracing science.

The term originates from the colonialist Dutch forces’ description of the performance enhancements used by the defending West African tribes.

The word was soon used to describe the medical enhancements given to horses, before being weaponized against the black population in the 1980s War on Drugs. Today, black athletes are disproportionately accused of ‘doping’.

‘Doping’ is a colonialist slur that reeks of symbolic and historic violence against both the black and enhanced populations, and needs to be removed from our vocabulary.

Där har ni det: Den som talar om ”doping” är en slem kolonialist. Åtminstone tycker EG-gänget så. Eller de vill åtminstone att det ska se ut som om de tycker så …

Vad etymologin beträffar fick jag gräva lite för att hitta detaljer. Jag hittade den i en arkiverad version av antidopingbyrån WADAs hemsida (A Brief History of Anti-Doping). Enligt den skulle ”doping” komma av dop, en stimulerande dryck som ska ha druckits av zulukrigare (som hör hemma i södra Afrika, inte västra) under religiösa ceremonier. Antingen har EG hittat den där, eller så är den vanlig i doping-branschen. Åtminstone är den vanligare där än i språkbranschen, vilket nog beror på att den dömts ut av språkvetarna … 

I pålitligare källor finner jag en etymologi som visserligen inte är glasklar, men avgjort annorlunda. I början av 1800-talet togs dope upp i engelskan. Först användes det om tjock sås, efter nederländska doop med samma betydelse (släkt med ”doppa”). På 1870-talet finns belägg för doping om att ge hästar prestationshöjande medel (källa Wordorigins: dope [arkiverad]). Det är några år tidigare än det finns belägg för dope om opium, myntat utifrån de tjockflytande opium-substanser som röktes då. Häst-dopingens ursprung är alltså osäkert. När ”doping” började användas i svenskan (första belägg jag hittat i svensk press är från 1930; och ”doping” är några år före ”dopning”) var det inte om folk utan om hästar.

Glasklart är det inte … Hur som helst. Sedan går man igenom dumma fulord och deras ”bättre alternativ”. Paralleller dras till diskriminering och rasism. Nazister nämns. Japp, så överspänt är det.

Om man där fiskar efter sympatier med en sorts bete, så används en annan sort på sidan How to come out as enhanced. Man kan läsa den som handlade den om ”coming out” av annat slag … Återigen är parallellerna uppenbara, och återigen tar man i alldeles för hårt. ”It can feel liberating to be authentic”, ”It takes courage to be open about your body”, ”If you think someone you know is enhanced, remember that you cannot force them to come out” och så vidare. Är detta en parodi..?

En sorglustig nyhet ger oss The Arsenal: EG har samlat ett antal Enhanced-memer vi uppmuntras att använda. För doping, mot IOK. Här blev jag så generad så jag tappar tråden. Finns det någon någonstans som tror att någon, någonstans, någonsin, kommer att använda någon av dessa, hm, ”memer”?

Det där är inte allt som The Enhanced Games berättar. Men denna genomgång måtte åtminstone ha gett en bild av vad som finns där. Om Förbättrade Spelen kommer att äga rum, 2024 eller senare, återstår att se.

Nigeriabrev 1991

Polisen har nu fått in mellan 300 och 400 brev som skickats till svenska företag. I breven berättas att avsändaren hittat 30 miljoner dollar som glömts bort på det nigerianska försvarsdepartementet. Svenska företag som är beredda att placera pengarna och dölja dess ursprung erbjuds en provision på 25 procent, det vill säga i runda tal 50 miljoner kronor.

- "Bedrägeri bakom nigerianska brev", Svenska Dagbladet 8 oktober 1991

En gång i tiden kallades de Jerusalembrev, som jag tog upp i bloggposten 1700-talets Nigeriabrev. Dagens Nigeriabrev, definierade som en viss sorts bondfångeri från Nigeria, har förekommit i minst 30 år. Det är så långt tillbaka jag hittat belägg för dem, även om Wikipedia (Advance-fee scam#History) nämner 1980-talet; dateringen stärks i de hittade källorna av att verksamheten de beskriver förefaller att vara väl inarbetad. Men man kan förstå om beläggen inte är heltäckande; det har ju med företeelsens natur att göra, där offren sällan och utövarna aldrig tycker sig ha anledning att tala högt om det hela.

En sak som förändrats är vad skojarna är ute efter. Pengar har givetvis alltid varit aktuellt: mycket modesta summor, relativt sett, som offret fått ställa upp med för att lösa ut handlingar, skaffa biljetter, muta nyckelpersoner, eller vad man nu tänkt ut för hinder innan man kommer åt den stora skatten – som, likt regnbågens slut, ständigt verkar vara lika långt bort oavsett hur länge man strävar efter den. Idag hittar man i mailen ofta länkar man ska klicka på (det vill säga, inte klicka på) som infekterar datorn med någon malware skojaren valt ut. På 1990-talet var man utöver pengar ute efter fakturor och brevpapper från svenska företag. På grund av någon påhittad anledning skulle de vara undertecknade av någon lämpligt person men i övrigt in blanco. Fakturorna användes sedan i bedrägerier mot i typfallet den nigerianska staten – kanske man i något projekt visade upp en faktura på si och så många naira (som pengarna där heter) som man begärde ersättning för. Brevpapper låter inte lika användbart men kunde åtminstone på den tiden användas på många sätt, särskilt med en äkta namnteckning.

En nigeriansk heroinsmugglare som greps i Storbritannien hade fått visum med hjälp av brevpapper från ett svenskt företag. 

[...] 

- I början kom en rad nigerianer till Sverige och visade upp inbjudningar från svenska företag. När vi kontrollerade visade det sig att personerna aldrig besökt företagen utan i stället sökt asyl.

- Ibid.

Jag kan inte låta bli att återge avrundningen:

Polisen har försökt att spåra avsändarna men inte kommit längre än till adresser som "plåtskjulet mitt emot busshållplatsen" i något av Lagos slumområden.

… Vilket visserligen är precis så adresser ser ut på många ställen i världen, och gjorde även i Sverige en gång i tiden, nämligen innan systemet med gatnummer slog igenom. Men det var nog inte sådana ställen som offren tänkte sig att deras prinsar, eller vad de nu utgav sig för att vara, skulle husera.

1700-talets Nigeriabrev

I den här "skatten" ingick 16 000 guldfranc och salig Fruns juveler

Eugène François Vidocq var en mäkta spännande herre; man förstår att flera författare (som Hugo, Balzac och Poe) inspirerades av hans liv och leverne. Han började nerifrån, hamnade på brottets bana, men blev så småningom polis och detektiv – och hans erfarenheter, i kombination med ett blixtrande intellekt, gjorde honom expert på att hitta och fånga brottslingar. Han grundade franska hemliga polisen (f.d. känd som Sûrete nationale), etc. Om detta ska jag inte skriva här.

I Vidocqs memoarer hittade Peter Forsman en kort upplysning om ett geschäft kallat Jerusalemsbrev. För utövarna hade det fördelen att det varken krävde mycket pengar, energi eller tid; risken var låg; och så kunde det utövas även när de satt i fängelse (åtminstone så länge deras fångvaktare var med på det hela, vilket inte sällan var fallet). Om du var en herre med någorlunda kassa kunde då få ett brev från en okänd person, endast identifierad som kammartjänare åt ädlingar på flykt. Där berättade denne om en rejäl skatt som han tvingats deponera på hemligt ställe i trakten (detta hände sig under revolutionen, då Frankrikes överklass ofta fick anledning att snabbt och diskret flytta på sig och sina förmögenheter). Nu hade han tyvärr ingen möjlighet att plocka fram glittret, med misstänksamma medborgare överallt ... Kunde fine herrn möjligen hjälpa till, mot en försvarlig andel? Om svaret blev jakande, fortsatte korrespondensen sålunda:

Härpå ankom en förnyad skrivelse från den föregivna kammartjänaren, av innehåll att han blottad på allt, hade för en ringa summa hos sjukvaktaren pantsatt sin kappsäck, i vars dubbla botten förvarades den förut omnämnda teckningen av gömstället.

Här upphör liknelserna med dagens Nigeriabrev. För den som betalade för "kappsäckens" utlösande fick verkligen en karta, och sedan drog sig "kammartjänaren" tillbaka. Vidocq berättar om parisbon som satt spaden i bron Pont Neuf, mitt i Paris, som tydligen markerats med X på hans karta; man kan tänka sig hur många förhoppningsfulla som löpte runt i skog och mark med spadar, hackor och värdelösa skattkartor.

Vidocq anger att breven, som naturligtvis skickades ut i mängd, fick en en svarsfrekvens på 20 %, ofantligt mycket högre än dagens Nigeriabrev. Men så har vi också blivit aningen mer luttrade och misstänksamma när det gäller erbjudanden som verkar för bra för att vara sanna.


Peter Forsman: Som På Tjufspråket Kallades Jerusalemsbref ..., Internet Sweden 20 november 2012

Varför bluffmejl är illa skrivna

ones its been approved by the loan company, before we can refer you to the transferring bank which will commenced on your loan immediately

- Typexempel jag just grävde fram ur spamboxen, från "Instant Loan International" som erbjuder lån på uppemot $20 miljoner etc

All denna spam man får ... Varför är de så illa skrivna? Är skojarna verkligen så usla på engelska? Kör de sina texter genom Google translate?

Så kan vara fallet. Men det är oftare uttänkt.

Att skicka ut ett bedrägeriförsök till miljoner mottagare är den lättaste biten, det är en tjänst man köper. Att komma runt spamfilter ingår i tjänsten (även om just den delen skiljer sig kraftigt i kvalitet mellan olika leverantörer).

Det kluriga kommer när svaren börjar droppa in. För till skillnad från spam som går ut på att man ska klicka på en länk, eller ladda ner och köra någon bifogad fil, så kräver klassiskt bondfångeri à la Nigeriabrev arbete från bedragarens sida. Ett med flit illa utformat utskick filtrerar fram de okunnigaste och godtrognaste. Du och jag ignorerar mailen – utmärkt, vi ingår inte i målgruppen, för den som genast genomskådar bluffen är inte värd att lägga tid på. Likaså vill man undvika mottagare som först är försiktigt positiva men som sedan drar sig ur, kanske efter en lång tidsödande mailväxling. Men en mottagare som får mailet, läser det och ändå litar på avsändaren – då kan man börja vädra utdelning. Det är en anledning till att Nigeria fortfarande nämns: Den som inte ens känner till företeelsen Nigeriabrev är sannolikt betydligt värdefullare för bedragaren än den som gör det.

A less outlandish wording that did not mention Nigeria would almost certainly gather more total responses and more viable responses, but would yield lower overall profit. Recall, that viability requires that the scammer actually extract money from the victim: those who are fooled for a while, but then figure it out, or who balk at the last hurdle are precisely the expensive false positives that the scammer must deter.

- Cormac Herley, spam-forskare på Microsoft

Branschen är föremål för flera myter och halvsanningar, inte minst idén att bluffandet alltid går med vinst (jfr bloggposten Vem tjänar pengar på spam?). Hur ofta tekniken ovan verkligen leder till vinster är en annan sak. Men att den verkligen tillämpas av ovan angivna skäl förefaller dock såpass sannolikt att det nog är sant. Om välutformade och välskrivna utskick hade gett bättre klirr i kassan hade våra spamboxar sett annorlunda ut.

Utomjordingen som inte var det

I mitten av 1900-talet reste Bernard och Hilda Ray vida omkring. De fotograferade mycket av vad de såg. Efter deras död hittades ett antal diabilder bland deras tillhörigheter. Bland en mängd blandade motiv hittades bilden ovan. Även om skalan inte framgår exakt så får man intryck av en liten humanoid varelse, med oproportioneligt stort huvud. Är det ... Kan det vara en alldeles äkta utomjording? Folk grävde fram uppgifter om herr och fru Ray: Han var geolog med ärenden till alla möjliga konstiga platser, inklusive New Mexico där Roswell ligger, känd för en omtalad händelse 1947! och hon var advokat som arbetade för oljebolag; de var välbeställda och, som man säger, "well-connected", och lär ha känt såväl paret Eisenhower som paret Bush d.ä.

Den 5 maj 2015 presenterades bilden för världen (den pretentiöst upplagda tillställningen kallades för övrigt BeWitness). Som vanligt lämnade kvalitén en del att önska ... För det är ju UFO-rörelsens förbannelse att de som bevittnar något häpnadsväckande revolutionerande och har en kamera tillgänglig aldrig lyckas riktigt riktigt med fotograferandet. Därför har vi vant oss vid att tefatens dokumentation är suddig, grumlig och över- eller underexponerad. Finns här kanske ett mönster? Det är en intressant omständighet att alla kopior av the Roswell slides som släpptes (den ovan är typisk) höll betydligt sämre skärpa, kontrast osv än originalet.

Folk som inte var helt övertygade om bildens märkvärdighet fokuserade på pappersbiten vid utställningsföremålet. Det var tydligt att det stod något där, men inget vanligt trixande i Photoshop avslöjade texten. Då tog man hjälp av verktyget SmartDeblur, och det gjorde susen.

Här kan man läsa rubriken: "MUMMIFIED BODY OF TWO YEAR OLD BOY". Ytterligare filurande gav resten: "At the time of burial the body was clothed in a xxx-xxx cotton shirt. Burial wraps consisted of these small cotton blankets. Loaned by the Mr. Xxxxxx of San Francisco, California."

En av undersökarna ska nämnas särskilt: Tony Braglia var inblandad i BeWitness och trodde att bilden visade en utomjording. När han delgavs texten ovan började han att gräva. Så småningom fann han följande, i en liten tidning som gavs ut av nationalparken Mesa Verde i Colorado:

A splendid mummy was received by the Park Museum recently when Mr. S.L. Palmer Jr. of San Francisco returned one that his father had taken from the ruins in 1894. The mummy is that of a two year old boy and is in an excellent state of preservation. At the time of burial the body was clad in a slip-over cotton shirt and three small cotton blankets. Fragments of these are still on the mummy.

- Mesa Verde Notes, september 1938

Detta var vad Rays hade fotograferat: Inte en utomjording utan kvarlevorna av en jordisk liten människa. Fallet löst.

Det intressantaste är Braglias reaktion. Han hade trott ärligt på "ET-hypotesen", men insåg nu att han haft fel:

The word “hoax” has been used to describe the “Roswell Slides” saga. It was not. At least, the principal investigators, Tom Carey, Don Schmitt, and I did not knowingly fake or obfuscate anything. No matter, it is a serious case of mistaken identity, the consequences of which I fully accept.

Dessutom insåg han att han hade blivit vilseledd, nämligen av den person som avsiktligt lämnat ut halvtaskiga kopior av en fullgod bild:

I was told that the best-available, highest resolution images of the placard were provided by the co-owner of the slides, Mr. Adam Dew, and given to world-class photo experts [...] Despite the application of the best de-blurring software in the world, they were unable to read the words on the placard with any definitiveness. I can only surmise that Mr. Adam Dew did not provide to these experts the highest-resolution images of the slides. Why he did not, I cannot be certain. But Adam Dew has to this very day not yet publicly provided the crystal-clear slide images that I know exist.

- Anthony Braglia: The "Roswell Alien Slides" and my apology to a dead child of the Mesa Verde, A Different Perspective 10 maj 2015

Eusapia, ett fuskande medium

Milano 1892: Alexandr Aksakov kontrollerar att det väl inte är Eusapia som får bordet att levitera. Aksakov var skribent och spiritist och därmed kanske inte den allra bäste att kontrollera en spiritistisk övning.

Eusapia sitter med ansigtet vändt mot bordet och ryggen mot dragspelet [m fl grejor som stod i ett hörne]. Tvenne herrar, de mest skeptiska i vår lilla krets, placera sig å ömse sidor om mediet; en hvar fattar en af signorans händer och förbinder sig på hedersord att icke ens för en sekund släppa densamma lös. Likaså innesluta de med sina fötter andebesvärjerskans, hvilkens rörelser sålunda stå under skarp kontroll. Vi andra närvarande gruppera oss kring bordet och bildade efter Mesmers metod en kedja [man håller varandras händer]. Med feberaktig spänning afvakta vi nu hvad som komma skall , hvilket icke heller lät vänta på sig.

- En andesoirée hos Camille Flammarion, Kalmar den 1 februari 1899

Flammarion är den berömde, åtminstone vid den här tiden, astronomen och mångsysslaren som var något av en pionjär när det gällde att popularisera vetenskap för allmänheten. Samtidigt var han begiven på spiritism. Att en av tidens spiritistiska storstjärnor skulle gästa honom var givet. Och när Eusapias show drog igång så var det med nummer som alla är klassiska, åtminstone idag; om de var lika välbekanta vid förra sekelskiftet vet jag inte:

Vid glödlampornas klara sken se vi, att bordet lyfter sig från golfvet och att draperiet bakom mediet blåser upp som ett segel, hvilket vinden kommer att svälla ut. Plötsligen mattas gaslågornas sken och i den nu rådande ovissa skymningen tror man sig se allehanda skuggor smyga genom rummet. Tydligt hörbara vibrera nu från etageren violens strängar, speldosans vef vrides omkring, "triangeln" klingar, klaveret drages tillsamman och tonar, en tamburin låter sina klockor ljuda, – kort sagdt, en hel skara onaturliga varelser tyckas vilja roa sig i vär närvaro. Jag sjelf kände en hand flyktigt gripa tag i min rockärm.

("Glödlampor" syftar inte på elektriskt ljus utan på en viss sorts gaslampor.)

Det som beskrivs är alltså det som idag kallas för en fysisk seans, där saker och ting händer på riktigt. En annan sorts seans är den där "mediet" säger sig få kontakt med spöken och förställer rösten. Av någon anledning måste den ena sorten utföras i hel- eller allra minst halvmörker – gissa vilken?

Men även om man antar och tror att det inte bara är andliga krafter som lyfter bordet osv. Hur ska man kontrollera det utan att mediet märker det? En som visste på råd var Joseph Jastrow, psykolog (Jastrow-illusionen som alla sett var det han som konstruerade), skeptiker och snillrik avslöjare av fuskande.

En beskrivning av bordet i verksamhet föreligger i det protokoll som fördes över en seans i New York den 17 april 1910. Jag var en av arrangörerna. Utan att Eusapia visste det kröpo två unga, helt svartklädda män under bordet, och från sin utmärkta observationspost iakttogo de levitationerna med sina ögon tätt intill Palatinos vänstra fot som visade sig vara det telekinetiska instrumentet. Jag citerar ur deras rapport:

"En fot stacks fram under mediets kjol och placerade tån under stolsbenet till vänster om mediet och gav det en liten stöt uppåt. Sedan drogs foten tillbaka och bordsbenet dunsade plötsligt mot golvet ... Jag låg med ansiktet på golvet två dm från vänstra bordsbenet och var gång bordet lyftes, vare sig i en partiell eller fullständig levitation, var mediets fot den uppåtdrivande kraften."

- Joseph Jastrow, Villfarelser och vetande (Natur och Kultur 1939), sid 146-148

Men vi läste ju just om hur Eusepia hade en kontrollant på var sida? Som såg till "mediets" händer och fötter inte hittade på bus?

Så här bar hon sig åt med fötterna, åter ur Jastrow:

1. Kontrollanternas fötter ha känning med var sin av Paladinos fötter.
2. Paladino närmar omärkligt sina fötter till varandra.
3. Mediets högra fot har känning med båda kontrollanternas. Hennes vänstra fot är fri att lyfta bordet. "Nervösa" ryckningar vänjer kontrollanterna vid oregelbundna kontakter.

Motsvarande trixande kan användas för att få en hand fri. En förutsättning var att händerna inte hölls synliga utan under en duk eller bordet.

Jämför med den utredning som 1908 initerades av SPR (Society for Psychical Research, en klassisk organisation i sammanhanget) under ledning av en viss Hereward Carrington från American Society for Psychical Research (se ASPR: Parapsykologi nära döden för en beskrivning av en organisation i limbo). Man skulle alltså kontrollera om det föregivna mediet fuskade. De kom flera gånger på henne med att fuska. Vilka slutsatser drog man?

1. Man konstaterade att det fanns "goda" seanser där man inte upptäckt fusk och "misslyckade" där man upptäckt fusk.
2. De senare är uppenbarligen efterapningar av de förra; och därav följer att de förstnämnda är äkta, för annars skulle det ju inte finnas något att härma.
3. Den psykiska kraft som mediet använder är inte ändlös. Det är när den börjar ta slut som seanserna blir "misslyckade".

Jastrow nämner även att man under de seanser han var med om började med en fri okontrollerad för att se vad Eusepia var förmögen till. Den andra seansen inleddes med taffliga kontroller, vilket inte hindrade levitationer, knackningar och annat ... "På en given signal skärptes kontrollen och alla knep förhindrades. Från och med detta ögonblick hände ingenting."

Det parallellogram av fysiska krafter som påverkade Paladinos bord är enkelt, det parallellogram av psykiska krafter som gjorde att dessa bord kunde demonstrera telekinesi är betydligt mer invecklad.

- Jastrow, sid 152

Blavatsky hittar på

Den här bilden är från ca 1850, med en betydligt yngre Elena Petrovna von Hahn Blavatskaja än man brukar få se. Trots att det sista efternamnet är vad hon är känd för var hon bara gift i tre månader innan hon lämnade herr B. Så mycket vet vi; vad som därefter hände är svårare att slå fast.

Själv hävdade hon att hon tillbringade de följande åren med att resa jorden runt, uppleva massvis med spännande och häftiga saker, träffa massor med spännande och direkt mystiska figurer, och så vidare; lite som en och annan man sett på Facebook. Den enda källan för praktiskt taget allt är hennes egna berättelser. Utöver allt annat så motsäger de ibland varandra.

De avgjort viktigasta kontakterna hon knöt var, enligt hennes egna ytterst opålitliga uppgifter, inte med vanligt folk utan med några så kallade osynliga mästare eller mahatmor. När föregivna medier säger sig ha kontakt med andar så är dessa ibland historiska personer som verkligen funnits, andra gånger rena påhitt (ett exempel på det senare är den "Ambres" som svenske Sture Johansson kört med i flera år). Blavatskys mästare torde vara de mest berömda i sitt slag.

När Teosofiska Samfundet bildades år 1875 skedde det på initiativ av två medlemmar av det ockulta brödraskap som i Västerlandet brukar kallas Den Vita Logen. De båda initiativtagarna går i den teosofiska litteraturen under benämningen mästarna eller mahatmorna Morya (M) och Koot Hoomi (KH). [...] Som språkrör använde sig mästarna av Helena Petrovna Blavatsky (HPB), och det blev i huvudsak hon som i en rad böcker och en mängd tidskriftsartiklar gav litterär form åt den teosofiska lärobyggnaden. Med undantag för några tidskriftsartiklar skrev mästarna själva inte direkt för allmänheten.

- Vernon Harrison: H P Blavatsky och SPR, Teosofiska Samfundets hemsida

Kommunikationen gick till som så, att brev från mästarna dök upp lite då och då. Med tanke på vilka fan-tast-iska förmågor som tillskrevs mästarna så blev en och annan i samfundet så småningom fundersam. Varför visade sig aldrig mästarna? Hur kom det sig att så många av deras underverk påminde om trolleritrick? Hur kom det sig att handstilen i deras brev ibland liknade Blavatskys, ibland andra personers i omgivningen?

Till slut tänkte man ut ett enkelt sätt för mästarna att visa vad de kunde:

För att världen skulle erhålla ett ovederläggligt prov på mästarnas makt övertalade publicisten [och teosofen] Sinnett H. P. B. att sända dem en uppmaning att ordna så, att ett exemplar av London Times anlände till Indien på sin utgivningsdag. Koot Hoomi förklarade att denna sak var ...

... Trivial? Busenkel? En s.k. kakbit? Eller måhända, av esoteriska skäl som ju alls icke behöver vara särdeles transparenta för oss oinsatta dödliga, knepig? Svår? Nej, det var värre än så; för Blavatskys mahatmor, som aldrig behövde förhålla sig till naturlagarna, så var teleporterandet av en dagstidning från ena sidan jorden till den andra ...

... "otänkbar" och att "resultaten skulle bli beklagliga" eftersom "världen ännu befann sig i det första stadiet av befrielse från slaveriet". Den stora allmänheten kunde känna sig säker endast på grund av att mahatmas oerhörda makt befann sig i heliga händer.

- Joseph Jastrow, Villfarelse och Vetande (Natur och Kultur 1939), sid 120

Mahatmorna hade som sagt inga som helst problem med att utföra en rad andra småmirakel, som händelsevis hade det gemensamt att de hade varit betydligt enklare att simulera medelst dolda luckor m.m.

Jastrows bok är idag relativt okänd men innehåller mycket godis. Där finns mycket, mycket mer än den fina skeptiska kritiska genomgången av fru Blavatskys bravader. Den avslutas förresten så här; vad mer finns att säga?

Alla underverk måste viseras av prästinnan. Efter hennes död tycktes mästarna ha blivit villrådiga eller hjälplösa.

Teosoferna finns faktiskt än idag. De är ockulta/filosofiska klubbar utan minsta inflytande av något som helst slag. Den gruppering som hållit arvet efter Blavatsky levande, hon som mer än någon annan skapat bilden av moderna ockulta sällskap, är antroposoferna, grundade av den f.d. teosofen Rudolf Steiner som bröt med den heliga läran och startade eget.

"E. B:s" komplicerade andliga vapensköld (typ) konstruerades i en tid då svastikan fortfarande var inne, men innan den blivit politiskt belastad.

Fejkade dyrviner

Två exemplar av det fina bourgogne-vinet La Tâche, årgång 1962. Någon som ser några skillnader?

Namnet Tache har en circumflex Tâche på höger etikett men inte på vänster. Ordet propriétaire har en accent på höger etikett men inte på vänster. Antalet "26.740" har påtagligt ojämnt tryck till höger. För att nämna några. (Att producentlandet är utelämnat på den ena är en av de tydligare detaljerna som dock experterna inte tagit upp så jag vet inte om den är betydelselös.) Antingen omorganiserade vinfirman etikettryckandet mitt under produktionen ... Eller så är den ena fejk.

Buteljen till vänster är garanterat äkta La Tâche 1962. Buteljen till höger ingick i ett parti som skulle säljas för rejäla pengar hos anrika auktionsfirman Christie's i New York i maj 2013. Experter noterade att några etiketter uppvisade flera särdrag som saknas på äkta etiketter.

De var desto mer lika denna etikett. Den såldes hos anrika auktionsfirman Christie's i New York i april 2007. Säljaren var en viss Rudy Kurniawan. Och när detta uppdagats så var det kört.

Kurniawan var länge ett av de största namnen i de riktigt dyra vinernas märkliga värld. Han köpte och sålde flaskor för miljoner dollar. Affärsidén var något så klassiskt som nytt vin i gamla läglar (Matt 9:17): Han köpte förhållandevis enkla viner i rätt stil och buteljerade dem på trovärdiga flaskor med prima etiketter.

Hembränning är känt, men det vill till om det ska ge några ordentliga pengar. Hemtryckeri är mycket enklare, snabbare och framför allt lönande. Man verkar inte behöva vara så slipad heller ...

Som när Kurniawan skickade 38 flaskor med firma Domaine Ponsots finvin Clos Saint-Denis, blandade årgångar från 1945-71, för att säljas på auktion. När Laurent Ponsot fick se dem i auktionskatalogen hajade han till; hans företag började med den etiketten först 1982. Han kunde också peka ut en flaska som farfar Hippolyte skulle ha buteljerat 1929, men av en sort som familjeföretaget inte började framställa förrän 1934. Han berättade detta för firman som drog in alla Kurniawans partier. De skulle uppskattningsvis ha sålt för runt miljonen dollar.

We try our best to get it right, but it's Burgundy, and sometimes shit happens.

- Rudy Kurniawans "förklaring"

Detta var inte det första tillfället då Kurniawans viner hade dragits tillbaka från auktioner sedan man upptäckt underligheter. Man kunde tro att han skulle ha blivit betydligt noggrannare efter de betorna ... Men nu var hur som helst hans glansdagar över. Han blev stämd av samlare som menade att han avsiktligt sålt förfalskade viner. Värre var att bankerna tvekade att ge honom lån med hans vinsamling som säkerhet. Han fortsatte i vinbranschen, dock med betydligt lägre profil. Rimligtvis skulle ingen auktion värd namnet låta honom komma i närheten någon mer gång.

I februari 2012 upptäckte advokaten och vinkännaren Don Cornwell att en auktion i London skulle sälja viner från Kurniawan via bulvan. Kort därefter greps Kurniawan. När polisen gjorde husrannsakan hittade de mängder med relativt ordinära viner och allt som behövdes för att uppgradera deras status och framför allt pris: etiketter, korkar, stämplar (som "Echezeaux" och "Pomerol") med mera. I december 2013 dömdes han till tio års fängelse.

Men frukten av hans arbete kommer att kunna skördas länge än. La Tâche-vinerna från 2013 såldes utan hans medverkan, av någon som var medveten eller omedveten om att de var förfalskade.

Alla avslöjande suspekta detaljer jag nämnt här har med andra omständigheter än själva varorna att göra. För om någon någonsin någonstans känt någon skillnad på smaken så har jag inte sett det. Vilket naturligtvis kan bero på att dessa varor är mer investeringsobjekt än konsumtionsvaror.

Källor:

• Don Cornwell i tråden Rudy Kurniawan & global wine auction fraud thread, forumet Wine Berserkers 25 maj 2013
• Domaine Ponsot proprietor halts sale of fake bottles, Wine Spectator 16 maj 2008
• Wine fraudster Rudy Kurniawan gets 10 years in jail, BBC den 7 augusti 2014
• Wikipedia (eng.): Rudy Kurniawan

Dansk foliehatt deluxe

Kyrkoorganisten uppgav att hon lider av en överkänslighet för elektromagnetiska strålar från mobiltelefoner och trådlösa nätverk.

Det gjorde att kyrkorådet i Stenstrup-Lunde, på den danska ön Fyn, agerade. 30 000 danska kronor, omkring 37 500 svenska, avsattes för att råda bot på organistens problem.

Pengarna gick till att införskaffa en foliehatt med sammet på. Även några väggar ska ha målats om med en speciell färg, som ska stå emot strålarna. Det skriver tidningen Weekendavisen som rapporterar att inköpet lett till häftiga diskussioner bland kyrkobesökarna.

 - Kyrkan köpte foliehatt – för nästan 40 000 kr, Kvällsposten 13 maj 2016

Som nyheten återgavs på sina håll kunde man få intryck av att enbart foliehatten kostade 30 000 DKK. Så illa var det inte. Men illa nog, så klart.

Den promille av nyhetsläsarna som tog en titt på källan kunde dessutom hitta en intressant detalj om den "överkänsliga" Christina Funch Mellgren som märkvärdigt få svenska medier uppmärksammat:

Udover at være organist og korleder i Stenstrup er hun også formand for Elektro Hyper Sensivitet Foreningen, der arbejder for udbredelsen af viden om overfølsomhed for elektromagnetiske stråler.

 - 30.000 kroner: Menighedsråd købte sølvpapirshat til organist, fyens.dk 13 maj 2016

I praktiken har hon låtit församlingen bekosta reklam för sin förening. Och måhända gjort det svårare för andra "allergiker" att anställas av arbetsgivare som inte är jättepigga på att lägga ut saftiga pengar på meningslös hjälp åt en påhittad diagnos.

Men även om ommålningen stod för merparten av kostnaderna så kan man fundera på vad det var för sølvpapirshat som inköptes. En huvudbonad som den på bilden ovan, av nödtorftigt formad hushållsfolie, är ju praktiskt taget gratis?

Men visst finns det foliehattar som kostar riktiga pengar. På hemsidan för Funch Mellgrens EHS finns länkar till sidor där diverse skärmande grejor säljs. Där kan man bland mycket annat hitta moderna, moderiktiga (tja...) foliehattar för moderna människor, till priser som man inte behöver skämmas för.

Skærmende Tørklæde-kasket i 2 lag med silversilk og lilla silke
PRIS: 2.750,00 DKK [drygt 3400 SEK]
Med denne smarte tørklædekasket i silversilk og lilla sandvasket silke kan du skærme din hjerne mod stråling fra trådløst internet og mobiltelefoner.

 - Whitezones.dk: Skærmende Tørklæde-kasket

Egna recensioner

Boktipset.se är en sajt där folk poängsätter och recenserar böcker. Vem som helst kan registrera sig under vilket ledigt namn som helst och börja tycka till om alla möjliga böcker. Uppgifterna stannar heller inte där utan återanvänds på Adlibris, Sveriges största internetbokhandel. Så höga och många betyg på det ena stället kan ge utdelning i reda pengar på det andra.

... Någon som ser haken?

När boktugg spanar in listan för denna veckas högst betygsatta böcker finner vi att en relativt okänd författare förekommer med flera böcker bredvid namn som Jonas Gardell, Jojo Moyes, Elena Ferrante och Hjalmar Söderberg.

Går vi in och granskar några av de medlemmar som betygsatt just den författarens böcker, finner vi att flera av dem varit inne och betygsatt i runda slängar 40-70 böcker på ungefär 10 minuter. Alla böcker har fått betyget 1-3 förutom de 3-4 böcker som är skrivna av den specifika författaren. De böckerna har istället fått betyg i den högre delen av skalan. Misstanken om att något inte står rätt till förstärks av att det i princip uteslutande är faktaböcker om länder och resmål som i övrigt är betygsatta av dessa medlemmar. Det känns helt enkelt otroligt att Nisse i Hult skulle vilja betygsätta 65 böcker om tyskland, lettland och turkiet samt fyra skönlitterära av just en och samma författare på en kvart. Ännu mer otroligt blir det när Vera i granngården gör det samma stunden efter åtföljd av flera andra.

- Sarah Perfekt: Hundratals fejkade konton ger böcker toppbetyg på Boktipset.se — och Adlibris, boktugg 3 maj 2016

I den länkade artikeln har boktugg avidentifierat titlarna eftersom de menar att det inte behöver vara förlaget eller författaren ifråga som ligger bakom utan lika gärna kan röra sig om sabotage. Det kan man ha olika uppfattningar om. Min skärmdump ovan är som synes oretuscherad.

I detta fallet verkar det åtminstone inte vara några större summor på spel eftersom det aktuella förlaget just nu slumpar ut sitt lager av pappersböcker, för att eventuellt övergå helt till elektroniska böcker. Men nog är det lite speciellt att ett förlag, som på sin hemsida skriver om "en ytlig och orättvis förlagsbransch", ska förknippas med fult trixande.


Se även Faktoider: Harriet Klausner, recensent för en superförmåga som år efter år recenserade ett halvdussin böcker om dagen.

Medialt mediokert

Siaren & skojaren Anna-Lena Vikström i Karlstad får årligt återkommande textreklam av en värmlandstidning när hon inbillar folk att hon kan berätta vad som kommer att ske. Vad sade hon om 2015, och hur gick det?

 – Det är inte så märkvärdigt att hjälpa personer att hitta borttappade saker eller att sia om vad som ska hända. Jag är uppväxt med det, är en tradition i min släkt som tyvärr håller på att försvinna. Korten hjälper mig att tolka och sen ser jag bilder och känner i kroppen vad som ska ske, berättar Anna-Lena Vikström.

- Lena Fosselius-Peterson, Anna-Lena siar om vad som ska hända 2015, Värmlands Folkblad 31 december 2014

ALV: Det blir en vinter med snö och kallt i januari och februari, sen ser jag att det blir en storm eller möjligtvis hårdblåst, troligtvis under våren för det är inga löv på träden och ingen snö på marken.

Vintern blev mild, blöt och ostadig. Det märkvärdigaste vädret under perioden var stormen Egon den 10 januari. Han gav en hel del snö, men inte i Värmland.

ALV: Under våren blir det oroligheter i världen, kan vara i Europa då Sverige blir väldigt engagerade i händelsen. Det är mycket folk som flyttar från ett ställe, men jag ser inte var det är. Men det påverkar hela världen, säger Anna-Lena.

Oroligheter och bråk någonstans är alltid bra att förutsäga då det alltid slår in. Likaså flyktingströmmar.

ALV: I februari och i början på juni verkar det hända något speciellt i Värmland, för Anna-Lena säger att hon ser väldigt mycket glada människor som är tillsammans.

Utan närmare lokalkännedom vet jag inte vad som skulle kunna fås att passa in, eller hur svårtippad värmländsk glädje i februari och juni är.

ALV: Under mars verkar det hända väldigt mycket

...Okej..?

ALV: ... Och i april så är det turbulens ute i världen. Anna-Lenas kort visar att det i maj och juni inte kommer att hända något speciellt.

"Turbulens ute i världen" är som sagt ytterst lätt att spå. Då är hennes icke-profetior för maj och juni uppfriskande på något sätt. Utöver det vanliga bruset av terror, krig och smärre katastrofer så utmärks april av jordbävningen i Nepal. I juni mördades Lisa Holm, men att Anna-Lena inte såg det är förståeligt i ljuset av de medialas usla facit när det gäller att gripa förbrytare.

ALV: Tarotkorten visar att sommaren inte kommer att bjuda på lika fint väder som i år. Veckorna före midsommar blir det fint väder likaså i slutet av juli och början av augusti. I juli kommer det att regna och i augusti blir det varmt.

Jämförelser med SVT:s månadskrönikor 2015 indikerar att sommaren blev dålig, även före midsommar; början av juli blev bättre än slutet; och slutet av augusti blev bättre än början. Med reservation för värmländska variationer. En rekordvarm höst missade Anna-Lena också.

ALV: Jag ser att [FBK] spelar bra mot ett lag i röda tröjor. Det verkar som det går bättre för dem i slutet av säsongen än vad folk hade trott. Tror att de spelar i slutspelet men de är inte det vinnande laget, säger Anna-Lena.

"Verkar gå bättre i slutet av säsongen än folk hade trott"; hur ska ett så luddigt invirat påstående kunna vederläggas? Att laget spelar i slutspelet var en lågoddsare som ändå inte slog in: För första gången på 21 år hamnade Färjestad utanför.

ALV: På frågan om hur det går i fotbolls-VM för damerna börjar Anna-Lena att se berg och vacker natur och frågar var evenmanget äger rum. Svaret googlas fram och naturbilderna Anna-Lena fick fram stämmer bra då VM går i Kanada.

Det här är visserligen inget påstående men jag tar med det ändå eftersom det så tydligt visar den s.k. journalistens servila underdånighet inför gurun och mästaren. Att ta reda på var ett VM inträffar är ju praktiskt taget omöjligt, och alla vet vi ju att Kanada är det enda landet i världen som kan bjuda på "berg och vacker natur".

ALV: Vad jag känner är att det blir mycket dramatik och många förändringar i det svenska laget. Det går bra för laget men de kommer inte att vinna VM, berättar Anna-Lena.

Det gick inget vidare för Sverige. Vi gick nätt och jämt vidare till slutspel där vi förlorade mot Tyskland. (WP: Världsmästerskapet i fotboll för damer 2015)

ALV: I slutet av februari är det Skid-VM i Falun och hur det går för de svenska skidåkarna kan inte Anna-Lena precisera rakt av utan ser att det går bra för fyra svenskar som ligger bra till och är väldigt nära att ta medaljer.

Ett åtminstone ärligt "vet inte"! Alltid något. Hur många svenskar som var "väldigt nära" har jag ingen aning om, och det hade givetvis inte Anna-Lena heller. Svenska medaljer togs, ifall någon undrar. (WP: Världsmästerskapen i nordisk skidsport 2015)

ALV: [Fler kungabarn?] Nej det verkar det inte bli, Victoria och Daniel kommer att resa väldigt mycket och Carl-Philip och Sofia verkar leva i ett lyckorus, berättar Anna-Lena. Jag tror att prinsessan Madeleine får en pojke.

Två "verkar" och ett "tror"? De som anlitar Karlstads Nostradamus får inte mycket att gå på... Hur som helst: Under hösten rapporterades att Victoria och Daniel väntar på sitt andra barn, Carl-Philip och Sofia på sitt första. I juni 2015 fick Madeleine prins Nicolas. Ev. lyckorus är okänt. Två fel och ett rätt.

***

Anna-Lena Vikströms facit för 2015 var inte särdeles imponerande. Men nu är det dags igen!

Anna-Lena siade redan förra nyåret för VF:s läsare, om hur 2015 skulle bli. Mycket av det hon såg och kände med hjälp av tarotkorten blev verklighet under året som snart är slut. Bland annat sa Anna-Lena att hon såg mycket folk som flyttade från ett ställe och att det hände i Europa.

- Lena Fosselius-Peterson, Detta väntar oss 2016, Värmlands Folkblad 31 december 2015

Nej, hon angav tydligt att det kan vara Europa. Det enda konkreta lyckade påståendet man nämner är fel.

Att föregivna medier kan förvända synen på folk är belagt och deras värdefullaste äkta förmåga. I det här fallet krävs journalistisk inkompetens dessutom när Fosselius-Peterson av någon anledning inte tar reda på vad hon skrev. Plus redaktionell inkompetens när VF trycker smörjan, år efter år.

Anna-Lena Vikström har även uppmärksammats i GP. Då var det i ett mindre smickrande sammanhang, nämligen när hennes påstådda förmågor sattes på ett faktiskt prov:

- Om det var min ring skulle jag leta tills jag hittade den. Den kommer fram, säger hon övertygande.

- Faktoider: GP testar medier - del II

Inbillningssjuka vs bluffare

Varbergsföretaget påstår att man kan hjälpa elöverkänsliga och marknadsförde sig via annonser. Elöverkänsligas Riksförbund menade att metoden var en bluff och stämde företaget inför Marknadsdomstolen. Nu måste Elmiljö4all punga ut med 2,4 miljoner kronor.

- Förlorade mål om elsanering, Hallands Nyheter 22 november 2015

Detta är en instant classic: Inbillningssjuka stämmer en bluffmakare för att dennes värdelösa metoder inte fungerar på deras inbillningssjuka. Det är så meta-meta så jag vet inte vad.

Och "elallergikerna" fick alltså rätt. Det mest rättvisa hade varit om Marknadsdomstolen sparkat ut båda parterna och bett dem att göra upp i sin fantasitävling någon annanstans. Fast sådant kanske en sådan domstol inte kan göra.

"Elmiljö4alls produkter saknar helt teknisk möjlighet att skydda mot elstrålning, magnetfält eller annan påverkan från el som kan ge besvär för den som är elöverkänslig", skriver förbundet och menade att påståendena var ovederhäftiga och vilseledande.

Detta öppnar upp för en mängd andra metoder som sägs lindra "elöverkänsligas" problem. Som de små dekaler som man kan sätta på sin telefon eller dator, och som på något magiskt sätt ska suga i sig det skadliga i mobilstrålningen utan att för den skull förhindra kommunikationen. I jämförelse är Elmiljö4all ytterst grundliga:

Varbergsföretaget har patent på en ny djupjordningsteknik som i korthet går ut på att man borrar ett 300 meter djupt hål i marken. De första 50 metrarna förses med foderrör av stål och i borrhålet sänks grova kopparlinor ner. Linorna läggs i en ring runt den byggnad som ska skyddas och ansluts till den inkommande elservisen.

Men visst stämmer det att allt detta arbete är värdelöst. Här är en ingenjör som på VoF:s forum går igenom några av deras påståenden: Jordtag trollar bort strålning?

Not, på deras hemsida www.elmiljo4all.se hittar man f.n. ingenting sådant. Där finns några länkar som heter Konsultation, Föreläsningar osv., men de går alla till förstasidan. Vilket kanske är en reaktion efter domen.

En grej till... Med reservation för att uppgifter kommer från någon som dels anser sig vara elöverkänslig, dels är mycket fientligt sinnad mot Elöverkänsligas Riksförbund. Men den kan ju vara sann för det. (Clas Tegenfeldt är tf ordförande i Elöverkänsligas Riksförbund och driver företaget BEMI, "specialister på elöverkänslighet".)

Marknadsdomstolen har avvisat Clas Tegenfelds [sic] skriftliga bevisning (alla hans mätprotokoll) att djupjordning inte fungera. Som expert för förbundet fick Tegenfeldt 135.980 kronor ett ovanligt högt i arvode, men eftersom Tegenfeldt  placerat sig själv som vice ordföranden i förbundsstyrelsen blev hans expertutlåtande nu plötsligt en partsinlaga och avvisades därför av Marknadsdomstolen.

- Clas Tegenfelds fick 135.980 kronor i arvode av förbundsstyrelsen för ett expertutlåtande som Marknadsdomstolen avvisade då det var en partsinlaga [sic], bloggen Lobbyister bryter ner Elöverkänsligas Riksförbund [sic] 22 oktober 2015


Mer om "elstrålning" bara här på Faktoider: Om kroniska epidemier; En kvarts miljon elöverkänsliga?; Elstrålning och andra folksjukor

Tack till Staffan L. som tipsade om den absurda tvisten

Jeane Dixon

Vad tror vi om följande påståenden:

• Hösten 1953 invaderade Sovjet Iran.
• 1957 invaderade Sovjet Palestina.
• Kina angrep Taiwan i oktober 1958 och utlöste därmed tredje världskriget.
• Vietnamkriget slutade 7 maj 1966.
• Fidel Castro dog 1966 eller tidigare.
• Ryssarna blev först på månen.
• I början av 1980-talet hände förfärliga ting (holocaust) p.g.a. Kina och "rassituationen".
• En manlig religiös ledare född i Egypten den 5 februari 1962* blev/kommer att bli en mäktig kraft för det goda i världen.

Inte många rätt där inte. Vi återkommer snart till dem.

Först något till synes helt annat:

Today, Mr. Regan's astrologer would tell him he faces a Pandora's box of trouble that will keep him busy for several years, possibly to the end of his life.

- Jeane Dixon, "What Jeane Says About Don...", New York Times 7 maj 1988

Vem är "Don" Regan? Vem är Jeane Dixon? Och varför är hon förbannad på honom?

Donald Regan var först finansminister och sedan stabschef under Ronald Reagan. Han gav 1988 ut sina memoarer. Den uppgift som nog rönte mest uppmärksamhet där gick ut på att Nancy Reagan inte bara trodde på astrologi utan även försökte att påverka presidenten utifrån horoskop levererade av hennes personliga astrolog.

Jeane Dixon hör man mycket sällan talas om nuförtiden. Men hon var en av 1900-talets mest berömda, etablerade och beundrade spåkäringar, på en nivå som dagens fuskande bondfångare bara kan drömma om (får vi verkligen hoppas). Hennes trams publicerades i en rad tidningar, hon gav ut flera böcker som sålde i miljonupplagor, och så tillskrevs hon flera spådomar som slog in, inte minst mordet på Kennedy.

Den i skojeri någorlunda bevandrade som läser in sig på Dixons spådomar känner snart igen flera tekniker. Som Barnum-uttalanden, det är vaga uttalanden som stämmer in på lite av varje. I artikeln från våren 1988 nämner hon presidentvalet som är under uppsegling. Hon beskriver personligheterna hos Michael Dukakis (om någon minns honom) och George Bush utifrån deras soltecken. Men hon tar inte ställning till vem som kommer att vinna: "It is too early to make that assessment". Eftersom valet 1988, får vi veta, inte är predestined, till skillnad från val som 1948 och 1980 ...

En annan klassisk teknik hon använde var shotgunning: Gör man tillräckligt många påståenden så är det alltid några som stämmer någorlunda. Den har också kallats "Jeane Dixon-effekten". Några av hennes otaliga misslyckade gissningar återfinns ovan. Andra lämpar sig rent ut sagt mindre för tryck, som att USA efter 1980-talets holocaust kommer att renas av auran från den eviga lågan på John F. Kennedys grav. Och så håller hon på.

Om Dixon inte är så omtalad idag, ens bland de troende, så kanske det har att göra med att hon inte hade något till övers för vanlig astrologi, eftersom den är hednisk.

The other critics, the scientists and religious leaders, seem to confuse authentic astrology with the pagan form that prevailed in the ancient world and was strictly forbidden by the Lord of Israel. This debased doctrine persists to this day, often used as an excuse rather than enlightenment. Its practitioners reject their free will, instead ascribing their good deeds and ills, their success and failures, to the occult influence of stars and planets.

- Ibid.

Jag har inte hittat några ledtrådar till vari det Gudi behagliga låg i Jeane Dixons astrologi. (Inte för att jag letat så värst mycket.) En sak är säker, och det är att när hon till äventyrs hade fel, så berodde det inte på metoden utan på hennes tillfälliga oförmåga att utöva den:

... She freely admits all her mistakes and attributes them to her own failures to interpret correctly her visions and psychic reactions.

- Jane Howard, "A Crystal Ball like a TV Set", LIFE 8 oktober 1965 (även fotot ovan)

Vad hennes "spådom" (som påminner bra mycket om en förbannelse) om Donald Regan beträffar så är det högst osäkert vilka bekymmer hon avsåg. Det sägs att astrologer, "medier" m.fl. inte vill spå om olyckor och död. Enligt en uppgift, som vanligt i sammanhanget högst osäker, ska hon 1964 ha nominerats till Årets Kvinna av en mängd Beatles-fans, enbart av den anledningen att hon förnekade ett påstående om att hon förutspått att idolerna skulle skadas. Samtidigt kan man förstå om deras s.k. yrkesheder inte är flexiblare än att den tillåter avsteg när de verkligen vill.


* Wikipedia nämner inte någon manlig religiös ledare född den 5 februari 1962 (iaf inte engelska, arabiska anger inte födelsedag för alla). Den enda född just den dagen är Jennifer Jason Leigh. Den 6 februari har vi Axl Rose, och den 7 februari Garth Brooks och Eddie Izzard. Jag vet vem jag skulle rösta på.

Courtens citronfjäril

Gonepteryx rhamni är en dagfjäril som förekommer över hela Europa med god marginal. Den är dessutom en av de mest kända av sin sort. För om man kan en enda fjäril så kan man, gissar jag, citronfjärilen.

Den här är betydligt mindre känd och väldigt mycket ovanligare. Den är faktiskt så ovanlig att den inte finns.

Det var 1702 som William Courten (även känd som Charlton eller Charleton) i Nordamerika skickade ett remarkabelt exemplar till entmologen James Petiver i London. Denne förklarade att han aldrig sett arten förut, att fjärilen såg precis ut som den vanliga citronfjärilen om det inte hade varit för de svarta fläckarna på vingarna.

Petiver hade fullkomligt rätt ...

Sextio år senare fick fjärilen, som fortfarande var den enda i sitt slag, fint besök när Carl von Linné kom och tog en titt. Han gav den det vetenskapliga namnet Papilio ecclipsis och tog med den i sitt stora system.

Systema Naturae, 12:e upplagan (1767), sid 765: Insecta lepidoptera, Papilio, Rhamni & Ecclipsis. Om den senare nämns att den kännetecknas av duobus maculaque nigris, "två svarta fläckar". Habitat in America septentrionalis = Nordamerika (se Faktoider: Septentrionalis). Och så liknar den P. Rhamni.

Linné fick inte bara gjort väldigt mycket på egen hand. En av hans största förtjänster är att han samlade en mängd lärjungar som gav sig ut över hela världen och dokumenterade den, desto bättre som de kunde rikta in sig på en viss delmängd av biologin och/eller geografin. Som Johan Christian Fabricius från (mestadels) danska Schleswig, som specialiserade sig på insekter. När insektsspecialisten 1793 tog en titt på ecclipsis fann han att den inte bara såg ut som en citronfjäril med svarta fläckar på vingarna: Den var en citronfjäril med svarta fläckar på vingarna. Ditmålade.

Det sägs att den ansvarige på British Museum, där den dittills ovärderliga fjärilen förvarats, blev så uppbragt när sanningen avslöjades att han "ilsket stampade den i bitar". Sant eller inte så finns originalet inte bevarat; den fläckiga fjärilen ovan är en rekonstruktion.

Huruvida Courten avsåg att bli odödliggjord eller bara ville skoja med Petiver et al är svårt att säga. Han avled hur som helst kort efter att fjärilen levererats. På ett sätt blev han verkligen odödliggjord, för det är inte många som hade uppmärksammat honom om det inte varit för P. ecclipsis.

Det svenska namnet citronfjäril måste sägas vara bättre valt än engelska brimstone butterfly, "svavelfjäril". I en PDF från The Linnaean Society föreslås att det är denna fjärils gula färg som gett upphov till namnet butterfly, "smörfluga"; det kan vara sant med en kraftig betoning på "kan" eftersom vi i detta, liksom i otaliga andra fall, inte vet. (Jämför Etymonline: butterfly.)

Källor:

• Museum of Hoaxes: The Charlton Brimstone Butterfly
• Michael A. Salmon, The Aurelian Legacy (University of California Press 2000), sid 66

 Tipstack till Hans S.

Ted Serios, mannen med fotoblicken

Serios has been producing "thoughtographs," as they are called, since 1955 and has undergone dozens of investigations, including one by LIFE. He recently became the subject of a book, The World of Ted Serios, written by a reputable Denver psychiatrist named Dr. Jule Eisenbud.

- Paul Welch, "A man who thinks pictures", LIFE, september 1967

Det var i slutet av 60-talet som Ted Serios i Chicago blev känd för sin förmåga att skapa bilder med blicken. Han blängde in i objektivet på en kamera, en bild togs, och ut kom (Polaroidkameror nyttjades) en bild som inte alls visade Teds uppspärrade öga utan något helt annat.

Några exempel:

Thoughtographs kallades de, fotografier som inte var bilder av ljus (som foto-) utan bilder av Serios tanke, den tanke han lät emanera från sitt öga i exponeringsögonblicket. Änna ...

Efter att ha försökt att övertyga en och annan lyckades Serios till slut med Jule Eisenbud, doktor i psykiatri på University of Colorado. Denne lät utföra en rad experiment där Serios förmåga prövades. För dessa tog man med Polaroidkamera och Polaroidfilm, gärna av någon utomstående. Serios blängde mot objektivet, varpå en bild togs. Resultatet undersöktes. Sedan upprepades proceduren, igen och igen. I de mest ambitiösa försöken fick Serios klä av sig naken för att inte kunna smuggla med sig något.


Här är en filmsnutt från en sittning, som synes med en endast halvnaken Serios. Berättare på tyska men det går bra att titta även om man inte förstår det.

En detalj som kan vara lätt att missa är Serios så kallade gismo. Det var en hoprullad pappbit som Serios satte mot objektivet och stirrade in i. Så att det var lättare att fokusera, enligt uppgift.

Givetvis granskades denna gismo. Enligt uppgift ... Men det räcker att kasta ett öga (...) på den tyska filmen för att inse att förutsättningarna inte precis var optimerade för att eliminera fusk. För att uttrycka det synnerligen försiktigt.


I programmet Arthur C. Clarke's World of Strange Powers (1985) träffades Serios och Eisenbud för att se om begåvningen hållit i sig. Det gick så här:

De två skeptiker som kommer till tals i samma program presenteras som "experter på både fotografering och trollkonster". Charlie Reynolds och David Eisendrath var välkända fotografer och amatörmagiker, och sattes att granska Serios övningar. Det räckte att vara amatör på trolleri för att bli intresserad av hans lilla gismo. På en filminspelning såg de hur Serios smög in något i röret, med till visshet gränsande sannolikhet det som krävdes för att få en bild på bilden.

Det här inträffade förresten under James Randis storhetstid. Han förklarade vad som krävs av en gismo: En förstorande lins, en utklippt bit från en filmruta eller en diabild, och ett rör vars längd motsvarar linsens brännvidd (ca 4 cm eller så). Linsen i ena änden av röret, bilden i andra, röret appliceras med linsen mot kamerans objektiv, shoot. Det är lätt att röret blir lite snett, de misslyckade bilder man då kan få ser precis ut som de misslyckade som Serios producerade.

Avslöjandet publicerades i en fototidning, Popular Photography. Därefter hördes Serios inte av mer, med undantag endast för gästspelet 1985. Han avled 2006.

(Jag inte om, och i så fall vad, man ska säga om förfriskningarna. Det amerikanska programmet kommenterar det utan att nämna det, med "pausing only to collect essential supplies" när herrarna kommer ut från en spritbutik. För experimentets skull spelar det naturligtvis ingen roll hur luddig Serios ansåg sig behöva vara för att kunna prestera.)

Sessionen i den tyska filmen går ut på att han ska lyckas få fram en bild av en förhistorisk människa (därav klappen på dödskallen). Det var heller inga snabba och enkla procedurer. Hundratals bilder togs under flera timmar, varmt blev det också, så skjortan fick åka av, med mera. Men till slut lyckades han klämma fram bilder som den nedan. Till vänster.

Bilden till höger är däremot från ett diorama, uppfört 1933. Det visar neanderthalare som man föreställde sig dem på den tiden. Det finns (fanns?) att beskåda på Field Museum of Natural History, Chicago.


Wikipedia: Ted Serios
Skeptic's Dictionary: Thoughtography

Lydia E. Pinkhams vegetariska hopkok

Det här är Lydia E. Pinkham (1819-1883). Hon, eller åtminstone hennes firma, var en av de flitigaste annonsörerna i en tid då amerikanska tidningar kunde vara närmast tapetserade med kvacksalveri.

Hennes vegetable compound utlovade bot för diverse "kvinnliga besvär". Just denna annons råkar vara hämtad från Arizona-tidningen Holbrook Argus för den 13 augusti 1904.

Vittnesmål från nöjda kunder var, då som nu, ett vanligt inslag. Mrs Pinkham körde extra mycket med sådant. Kunderna uppmanades att skriva till henne, och hon svarade. Därför väckte det viss uppståndelse när en tidning 1905 visade hennes gravsten, på vilken det framgick att hon avlidit redan 1883.

The Pinkham company insisted that it had never meant to imply that the letters were being answered by Lydia Pinkham, but by her daughter-in-law, Jennie Pinkham.

- Wikipedia: Lydia Pinkham

Mixturen har även odödliggjorts i en amerikansk klassiker. Visserligen bara i en bisats, men en passande sådan:

... if Mrs. Grace Merriweather sips gin out of Lydia E. Pinkham bottles it's nothing unusual — her mother did the same.

- Harper Lee, To Kill a Mockingbird

För vad som länge hemlighölls var att LEPVC innehöll ca 20 % alkohol. Det visste inte godtemplerskan Mrs Haskell! Man kan tänka sig hur många absolutister som rynkade på näsan åt fruarna Merriweathers fasoner, men glatt klunkade i sig den äkta varan.

Måhända den substansen rentav var den viktigaste verksamma? Å andra sidan ska självbedrägeri inte underskattas; kanske compound-fabrikanterna trodde på sin varas förträfflighet.

Det var först i och med Pure Food and Drug Act från 1906, samma år som en nykterhetsrörelse publicerade listan ovan, som tillverkarna blev tvungna att innehållsdeklarera sina undermedel. Inte mycket till kvacksalverilag, kan man tycka — men en god början, och en klar förbättring jämfört med den fullständiga anarki som rått innan.

Kristian Lundberg recenserad

Här är Kristian Lundberg. Han har nyligen kommit ut med diktsamlingen Vi är de döda, nu snart (W & W).

Jag har läst ett femtiotal av höstens diktsamlingar. Det borde jag kanske inte ha gjort.

Lundberg är en skicklig stilist. Dessvärre räcker det inte till - intrigen är förutsägbar, personteckningarna schematiserade. Det här är en riktigt usel bok.

...

Jag har visserligen inte läst boken men gör mig lustig över Kristian Lundberg på förhand eftersom jag tycker så fruktansvärt illa om folk som inte bara frejdigt fejkar och fuskar utan som även förefaller att vara närmast stolta över det. Och som dessutom kommer undan med det - hur det nu går till.

DN 15 december 2006: Författare sågade oskriven bok

Ingrid Carlqvist och Benny Rosenqvist

Benny Rosenqvist har jag tagit upp förut. Han är, av någon anledning, en av landets framgångsrikare bondfångare i den märkliga "mediala" branschen: prata med spöken, hitta borttappade prylar, förutspå framtiden, och så vidare.

Faktoider-bloggen: Det Ökända: Benny Rosenqvist; Benny Rosenqvist, bluff

Han har även gett ut några böcker. Flera av dem (kanske alla?) har han skrivit tillsammans med den professionella skribenten Ingrid Carlqvist. Inget konstigt med det.

Fast just Ingrid Carlqvist har på sista tiden blivit betydligt mer känd i andra sammanhang. Som är ännu mindre smickrande än att hjälpa en bedragare med att få till formuleringarna i sina fluffiga new age-böcker.

Sedan hon fått sparken från två tidningar bildade hon i början av 2012 Svenska Tryckfrihetssällskapet, "en partipolitiskt obunden förening vars främsta syfte är att kämpa för det fria ordet, varhelst det hotas och oavsett vem som hotar det." Det låter ju bra. I praktiken är det en islamofobisk och rasistisk klubb.

Och i höstas var hon med och startade tidningen Dispatch International, med utvalt material i samma stil. (Dessutom har man med artiklar om Obamas härkomst och om han faktiskt kvalar in som president [korrigerat efter Jespers påpekande, se även bloggposten President Obama], "den nya världsordningen", att Turin-svepningen är äkta... Till synes utan särskild koppling till det egentliga budskapet, men där den gemensamma nämnaren är misstro mot det etablerade.)

Man kan tycka att Benny Rosenqvist, om han nu har så övernaturligt hyperkänsliga sinnen, borde ha märkt på mycket långt håll vad det var för en skuggvarelse han hade att göra med.

Benny Rosenqvist, bluff

Den som tror sig tala med de döda är antingen tokig eller en bluff. Det förra alternativet är förståeligt, begripligt och måhända harmlöst; man kan gå runt och vara en någorlunda fullvärdig medborgare ändå. Vad ska man då säga om det senare?

Jag har tidigare tagit upp Det Ökända: Benny Rosenqvist. Denne obehaglige lurendrejare, charlatan och bondfångare har hittills fått breda ut sig i tidningen Nära, en produktion från Egmont Tidskrifter (andra tidningar är King, Vagabond och Hemmets Journal) där han fått äran att utgöra galjonsfigur. Nu har Svenska Dagbladets Idag-redaktion, med dokumenterat "öppet sinne" (Årets förvillare 2006), gett skojaren gratisreklam värd jag vet inte hur mycket.

"Jag pratar med mitt gäng på andra sidan", SvD 15 februari 2012

Bland en rad pärlor och facepalms ångrar Benny "uppkopplingen" mot Ted Gärdestad. Inte för att den fick Benny att framstå som en idiot och bluffmakare, utan för att det inte var en anhörig till Ted som frågade efter kontakten.

Att Bennys profetior gått åt skogen förklarar han som så: "Andevärlden har ingen tidsuppfattning."

När han chattar med tidningen Näras läsare är det snabbare ryck. Då får en kvinna som varit ensam i fem år och undrar om hon kommer att förbli ensam veta på direkten att "Jag ser att du kommer att möta en man som är sju-åtta år yngre än du, ganska välbyggd kropp, har märkliga skor med konstiga sömmar, men han tycker de är sköna att gå i eftersom han säger att han har problemfötter."
-  Jag mediterar före chatten och är uppkopplad innan jag har fått frågorna. Andarna vet ju vilka som ska chatta.

Andarna vet vilka som ska chatta, och de har koll på den tillkommandes ålder, skor och fötter - men de kan bara gissa den första bokstaven i förnamn (någon på T eller R? ...B då?) och vet inte åt vilket håll tiden går.

En vuxen människa talar och det återges av en vuxen människa i en av Sveriges största dagstidningar, på fullt allvar. Hur går det till?

Jo, en sak till: vill du ha en sittning kostar det 1100:-. Elvahundra spänn! För en halvtimme. Plus en halvtimme då gubbtjuven enligt uppgift sitter och mediterar för att få kontakt med andarna. Snarare än att spela Xbox och dricka öl?

OK, ännu en: Vill ni se Benny live så finns det tillfällen (kommande arrangemang listas på hans hemsida som jag inte tänker länka till). Bland de lite mer förvånande ingår ett i Göteborgs Konsterhus: Andlig Happening & Storseans med Benny Rosenqvist. Vid förfrågan om de verkligen vill ge utrymme åt en kriminell pajas så blev svaret att de inte hade några synpunkter på Benny Rosenqvist eller hans seanser.

Det Ökända: Benny Rosenqvist

I somras bloggade jag om Karsten Torebjer, psychic medium. Det är briljant satir, även eftersom han bara med yttersta svårighet går att skilja från uppenbara skojare som, tja, vem ska vi ta ... Benny Rosenqvist till exempel. Som jag också osökt kom in på i den bloggposten. Bennys påstådda "kontakt" med Ted Gärdestad är tyvärr inte extrem, utan typisk. (Observera njutbara hat-blicken vid 3:08 mot Ann Söderlund som inte kan hålla tillbaka ett fniss. Sweet.)



Igen: Mediala seanser är just så här pretentiösa och smaklösa, om än inte alltid så uppenbart fejkade.

När de som är skickliga på så kallad cold reading - enkelt uttryckt konsten att fiska efter information utan att den utfrågade märker det - är igång så är det ungefär lika enkelt att avslöja dem som en duktig trollkonstnär, dvs. inte alls. Görsvårt när det pågår, men om man kan gå igenom materialet i efterhand kan det däremot bli pinsamt uppenbart vad som hänt. För en sådan genomgång, se artikeln Terry Evans - mästare i cold reading.


Några omslag från Nära

I denna bransch behöver man dock inte vara särskilt duktig för att få uppmärksamhet. Det bevisar Benny Rosenqvist. Han är stående medarbetare i Hemmets Journal och stående omslagspojke på genomvidskepliga tidningen Nära (www.tidningennara.se). Han påstår sig ha mediala förmågor, kontakt med andevärlden minsann, en roll som han är ovanligt dålig på att spela.

Benny klättrar över en hög av stenar i cellen [i Malmöhus slott], kliver längst in i hörnet där mannen [dvs. "spöket"] sitter.
- Jag ska försöka ta hans hand, säger Benny och sträcker fram sin arm. Ja, nu tar han mig i handen!

- Tidningen Nära 3/2010

För min egen del är sånt här inte så intressant i sig. Tekniker som cold reading är välkända, om än inte helt enkla att utöva på ett trovärdigt sätt. Då är psykologin runt det hela mer spännande: Hur kommer det sig att folk tror på detta? Även när det är uselt framfört? Så till den grad att de betalar tusentals kronor för att höra några ord, bara för att någon påstår att de kommer från döda närstående? Och hur reagerar de när deras idol inte beter sig som han ska?

Benny Rosenqvist höll en storseans i Stenungsund den 21 oktober 2010.

Att se och höra Benny Rosenqvist är en enda stor sorglighet, fruktansvärd, avskyvärd. Mina ord räcker inte till [för att beskriva] hur osmaklig denne man är i sitt sätt att vara samt att uttrycka sig till människor.

- Signaturen Jardine

Att han mitt ibland de föregivna kontakterna med döda drog en fräckis - jo, det är en grej Benny kör med rutinmässigt - har fått viss uppmärksamhet, men strunt samma; det är inget brott att vara osmaklig. Däremot är det ett brott mot mediernas egna regler att förutspå tråkigheter, sjukdomar och död.

1:a kvinnan: En man i din familj kommer att dö!
2:a kvinnan: Du kommer att se bra ut i syrgasmask ute på stan för du har problem med vänster lunga, om du inte slutar att röka, blir det cancer.
3:e kvinnan: Din svärfar har varit otrogen med andra kvinnor, vill tillägga att kvinnan hade ingen som helst aning vad BR pratade om!
4:e kvinnan: Du kommer att skilja dig och träffa en mycket snyggare man än den du har nu.
5:e kvinnan: Du kommer att få en knöl på tån och du måste genomgå en operation, om du inte gör detta så kan det bli cancer.

I landets andliga kretsar har dessa uttalanden (som bekräftats av andra deltagare) tagits emot med bestörtning. Det har även gjort att Benny blivit lovligt byte på andra sätt. Särskilt som han haft fräckheten att sticka ut huvudet på andra sätt.


www.bennyrosenqvist.se: "en unik gåva" - märk väl, unik!

Som att han i tidningen Nära inte bara är stående medarbetare, utan att tidningen i princip är en jättestor annons för honom (liksom det betydligt mindre etablerade namnet Erika Andersson). Som att varje omslag hittills haft med just de två. Sådan kaxighet straffar sig i en liten värld där ryktet är allt.

Å andra sidan kanske slutet är Nära för en tidning vars ena galjonsfigur börjat förknippas med negativa energier?


Här inne finns en man som håller på att bli tokig. Autentisk bild med autentisk bildtext från tidningen Nära 3/2010.
Tipstack till Leo som hittade denna pärla till självinsikt.