Det här är Lydia E. Pinkham (1819-1883). Hon, eller åtminstone hennes firma, var en av de flitigaste annonsörerna i en tid då amerikanska tidningar kunde vara närmast tapetserade med kvacksalveri.
Hennes
vegetable compound utlovade bot för diverse "kvinnliga besvär". Just denna annons råkar vara hämtad från Arizona-tidningen
Holbrook Argus för den 13 augusti 1904.
Vittnesmål från nöjda kunder var, då som nu, ett vanligt inslag. Mrs Pinkham körde extra mycket med sådant. Kunderna uppmanades att skriva till henne, och hon svarade. Därför väckte det viss uppståndelse när en tidning 1905 visade hennes gravsten, på vilken det framgick att hon avlidit redan 1883.
The Pinkham company insisted that it had never meant to imply that the letters were being answered by Lydia Pinkham, but by her daughter-in-law, Jennie Pinkham.
- Wikipedia:
Lydia Pinkham
Mixturen har även odödliggjorts i en amerikansk klassiker. Visserligen bara i en bisats, men en passande sådan:
... if Mrs. Grace Merriweather sips gin out of Lydia E. Pinkham bottles it's nothing unusual — her mother did the same.
- Harper Lee,
To Kill a Mockingbird
För vad som länge hemlighölls var att LEPVC innehöll ca 20 % alkohol. Det visste inte godtemplerskan Mrs Haskell! Man kan tänka sig hur många absolutister som rynkade på näsan åt fruarna Merriweathers fasoner, men glatt klunkade i sig den äkta varan.
Måhända den substansen rentav var den viktigaste verksamma? Å andra
sidan ska självbedrägeri inte underskattas; kanske
compound-fabrikanterna trodde på sin varas förträfflighet.
Det var först i och med
Pure Food and Drug Act från 1906, samma år som en nykterhetsrörelse publicerade listan ovan, som tillverkarna blev tvungna att innehållsdeklarera sina undermedel. Inte mycket till kvacksalverilag, kan man tycka — men en god början, och en klar förbättring jämfört med den fullständiga anarki som rått innan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar