Polisen har nu fått in mellan 300 och 400 brev som skickats till svenska företag. I breven berättas att avsändaren hittat 30 miljoner dollar som glömts bort på det nigerianska försvarsdepartementet. Svenska företag som är beredda att placera pengarna och dölja dess ursprung erbjuds en provision på 25 procent, det vill säga i runda tal 50 miljoner kronor.
- "Bedrägeri bakom nigerianska brev", Svenska Dagbladet 8 oktober 1991
En gång i tiden kallades de Jerusalembrev, som jag tog upp i bloggposten 1700-talets Nigeriabrev. Dagens Nigeriabrev, definierade som en viss sorts bondfångeri från Nigeria, har förekommit i minst 30 år. Det är så långt tillbaka jag hittat belägg för dem, även om Wikipedia (Advance-fee scam#History) nämner 1980-talet; dateringen stärks i de hittade källorna av att verksamheten de beskriver förefaller att vara väl inarbetad. Men man kan förstå om beläggen inte är heltäckande; det har ju med företeelsens natur att göra, där offren sällan och utövarna aldrig tycker sig ha anledning att tala högt om det hela.
En sak som förändrats är vad skojarna är ute efter. Pengar har givetvis alltid varit aktuellt: mycket modesta summor, relativt sett, som offret fått ställa upp med för att lösa ut handlingar, skaffa biljetter, muta nyckelpersoner, eller vad man nu tänkt ut för hinder innan man kommer åt den stora skatten – som, likt regnbågens slut, ständigt verkar vara lika långt bort oavsett hur länge man strävar efter den. Idag hittar man i mailen ofta länkar man ska klicka på (det vill säga, inte klicka på) som infekterar datorn med någon malware skojaren valt ut. På 1990-talet var man utöver pengar ute efter fakturor och brevpapper från svenska företag. På grund av någon påhittad anledning skulle de vara undertecknade av någon lämpligt person men i övrigt in blanco. Fakturorna användes sedan i bedrägerier mot i typfallet den nigerianska staten – kanske man i något projekt visade upp en faktura på si och så många naira (som pengarna där heter) som man begärde ersättning för. Brevpapper låter inte lika användbart men kunde åtminstone på den tiden användas på många sätt, särskilt med en äkta namnteckning.
En nigeriansk heroinsmugglare som greps i Storbritannien hade fått visum med hjälp av brevpapper från ett svenskt företag.
[...]
- I början kom en rad nigerianer till Sverige och visade upp inbjudningar från svenska företag. När vi kontrollerade visade det sig att personerna aldrig besökt företagen utan i stället sökt asyl.
- Ibid.
Jag kan inte låta bli att återge avrundningen:
Polisen har försökt att spåra avsändarna men inte kommit längre än till adresser som "plåtskjulet mitt emot busshållplatsen" i något av Lagos slumområden.
… Vilket visserligen är precis så adresser ser ut på många ställen i världen, och gjorde även i Sverige en gång i tiden, nämligen innan systemet med gatnummer slog igenom. Men det var nog inte sådana ställen som offren tänkte sig att deras prinsar, eller vad de nu utgav sig för att vara, skulle husera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar