- Cavendish. Utan tvekan.
Flera druvsorter tillhör allmänbildningen, åtminstone så länge vi pratar om de som används till vin: Chardonnay, cabernet sauvignon, merlot och så vidare. Potatissorter ska man väl kunna åtminstone några stycken, som Asterix, Bintje och King Edward (som tydligen är mindre vanlig numer eftersom den kräver mycket bekämpningsmedel). Äppelsorter kan de flesta, definitivt inklusive undertecknad, inte i närheten så många som man borde; utöver internationella sorter som Cox Orange, Red Delicious (finns det något äpple som är tråkigare än Red Delicious? som att bita i sött potatismos) och Granny Smith (OK det skulle vara Granny Smith då) finns det ju en nationalskatt i form av myriader delikatesser som Åkerö, Aroma, Flädie, Oranie, och så vidare, och så vidare.
Det är enklare med bananer: De heter Cavendish. Om man inte uttryckligen letar efter andra sorter så lär det vara Cavendish man får när man hittar bananer. Åtminstone här i Sverige. Även om "bara" varannan odlad banan är en Cavendish så står den för 99 % av världshandeln. Det finns banan-versioner av Aroma och Åkerö lite varstans, men de konsumeras lokalt.
Fast när bananen introducerades på världsmarknaden på 1800-talet så var det en annan sort som dominerade helt: Gros Michel. Jag vet inte om den dominerade lika mycket som Cavendish gör idag men det verkar ha varit åt det hållet. Men i början av 1900-talet dök bananens motsvarighet till vinets Phylloxera upp och vände upp och ner på allting: Panama-sjukan, uppkallad efter det första landet där den identifierades. Den slog stenhårt mot bananodlingarna. (Här är det obligatoriskt att nämna att låten Yes! We have no bananas (1923) kanske har en koppling till Panama-sjukan; jag är tveksam, men nu fick jag det åtminstone sagt.) Framåt 1960-talet var Gros Michel nära nog utdöd, och avgjort kommersiellt stendöd. Man letade intensivt efter en sort som var immun mot Panama-sjukan. Så hittade man Cavendish, planterade om en masse, och kunde fortsätta som förut.
Om den nu är immun … Rapporter från sydostasien berättar om Cavendish-odlingar som angrips av Panama-sjukan. Kanske vi så småningom får en annan sort i fruktdiskarna? Eller kanske rentav några olika, om man får drömma så stort?
Kuriosa: Pentylacetat är en så kallad ester vars doft och smak delvis påminner om banan. Därför används den ofta som konstgjord banansmak. Lustigt nog finns det belägg för att den konstgjorda smaken förekom i åtminstone USA redan innan bananer blev vanliga. Inte för att vi idag tycker att den smakar mer än åt banan-hållet; det är inte så att man förväxlar banangodiset med äkta vara precis. Men det har varit annorlunda. Det finns pentylacetat i bananer (utöver otaliga andra smakämnen), men olika mycket i olika sorter – och Gros Michel innehåller betydligt mer pentylacetat än Cavendish. Förr i tiden låg alltså konstgjord och äkta banansmak närmare varandra än de gör idag.
5 kommentarer:
Sången skulle egentligen låta omkring "Yess, ve haff no bananas" - originalet sjöngs med "yiddish" intonation. I början av 1900-talet var det ganska vanligt i populärkulturen att satirisera nykomna invandrarnas sätt att tala engelska, f'ex i tecknade serier som The Katzenjammer Kids och Popeye.
Yiddish, faktiskt? Tonsättaren berättade om inspiration från en grekisk fruktförsäljare som inledde varenda mening med "yes".
En svensk godistillverkare åkte i början av 90-talet till baltstaterna med ett antal prover för att försöka hitta återförsäljare där. Speciellt stolt var man över den naturtrogna smaken man hade på sina skumbananer. Den tilltänkta återförsäljaren uppskattade smakproven, tyckte de var goda, men kunde inte relatera vad skumbananen skulle vara för sorts smak. Han hade nämligen aldrig ätit en banan, uppväxt i sovjet som han var.
Blogisten har troligen en bättre källa än jag. Jag bara mindes ha läst nånstans att sången skulle vara lätt antisemitisk.
Min enda källa var https://en.wikipedia.org/wiki/Yes!_We_Have_No_Bananas för vad det är värt. Där nämns att den ene upphovsmannen Frank Silver var jude, och eftersom den andre hette Irving Cohn antar jag att han också var det. Det är klart att låten kan göra sig lustig över judar men antisemitisk kan vi nog avfärda.
Skicka en kommentar