Digitalis som folkmedicin

- Fingerborgsblomma, Digitalis purpurea

Uppskattningsvis har ungefär hälften av våra nu förekommande läkemedel, på ett eller annat sätt, sitt ursprung i naturen. Ett klassiskt exempel på läkemedel som härstammar från naturen är digitalis. Fingerborgsblomman (Digitalis purpurea) tros ha använts redan på medeltiden mot hjärtåkommor.

- Naturmedicin inspirerade till Nobelpris, SVT 5 oktober 2015

Så där brukar det se ut. Även om man ofta ser påståendet utan något problematiserande ”tros”. Vad har då äldre källor att säga om blomman?

Nicholas Culpeper included Foxglove in his 1652 herbal medicine guide, The English Physician. He cited its use for healing wounds (both fresh and old), as a purgative, for "the King's Evil" (mycobacterial cervical lymphadenitis), for "the falling sickness" (epilepsy), and for "a scabby head". There is no empirical evidence for these claims, and it is not used for these conditions in modern medicine, only for slowing excessive heart rate in certain circumstances and/or strengthening heart muscle contraction in heart failure.

- Wikipedia: Digitalis#Uses#Historical (not, artikeln om släktet)

För att översätta till dagens svenska rekommenderade Culpeper digitalis för följande symtom och användningar:

• sår, gamla och nya
• skrofler, en sorts tuberkulos hos småbarn – namnet ”King's Evil” kommer från tron att det kunde botas med en monarks beröring
• epilepsi
• skabb, särskilt på huvudet, vilken skillnad placeringen nu gjorde
• laxermedel

En sjuka som inte nämns är hjärtproblem. Men så är det också en lista från tidens etablerade medicin.

Här är en som grävt:

Genom bekantskapen med [Physicians of Myddfai (Wikipedia) var en rad walesiska läkare, verksamma från 1200-talet och framåt; beskrivs i lokala sägner] flyttas några läkemedels historia ett par århundraden tillbaka i tiden. Detta gäller främst om Digitalis, som dock under följande århundraden nämnes mera en passant [i förbigående], än såsom ett fruktadt [det är illa giftigt], än ett ovigtigt medel, ända tills det av WITHERING 1776 höjdes till den rang, det nu åtnjuter.

- Robert F. Fristedt i föredraget ”Våra vegetabiliska läkemedels ålder i medicinen” (hållet 17 september 1880), utgivet i Acta Societatis Medicorum Upsaliensis, Upsala läkareförenings förhandlingar (band XVI, 1881) – detta var för övrigt ett område Fristedt var expert på

Det kan även nämnas att Myddfai läkare endast tillskrivs digitalis som medel mot skrofler. Med reservation, igen, för att de nog inte kan ses som representanter för folkmedicinen.

När började man då att använda digitalis som hjärtmedicin?

- William Withering med en digitalis i handen

Digitalis som hjärtmedicin är ett minne av William Withering. Han levde på 1700-talet och var en mångkunnig herre av en sort som var vanlig ”förr”. Det sägs att han fick ett recept mot ödem (eller ”vattusot” som samtidens svenska sade: ansamlingar av vätska i kroppen, som kan bero på hjärtsvikt) med en tidstypiskt stor mängd ingredienser. Så småningom lyckades han lista ut vilken av dem som bidrog med den verksamma substansen. (Det berättas även om en ”klok gumma”, men hon uppfanns 1928, som jag berättar i bloggposten Gamla mor Hutton).

”Den rang, det nu åtnjuter” skrev Fristedt. På hans tid hade digitalis åtnjutit den rangen i hundra år. Kanske blev det hundra år till. Men idag har digitoxin och digoxin, som nyckelmolekylerna heter, till stor del ersatts av andra ämnen.

Som sagt: När man pratar om gamla läkemedel som även fått den moderna medicinens förtroende nämns alltid fingerborgsblomma Digitalis – jag tror det är lag på det. Vad man inte vet är att fingerborgsblomma inte användes som hjärtmedicin.

Den svenska källan nr 1, Wikipedia, nämner påståendet på två olika ställen, hämtade från två olika källor.

Digitalis är en hjärtmedicin som har använts sedan medeltiden.

- Wikipedia: Digitalissläktet – källa: Nationalencyklopedin (1991)

Medicinen var känd och användes redan under medeltiden som ett verksamt medel mot vissa hjärtåkommor.

- Wikipedia: Fingerborgsblomma – källa: Meyers varulexikon (Forum 1952)

Det första citatet ska nog läsas som att digitalis inte bara använts sedan medeltiden, utan använts som hjärtmedicin sedan medeltiden. Vare sig Nationalencyklopedin 1991 eller ne.se: digitalis idag nämner något om fingerborgsblomman som medeltida medicin (bara något om sjölök ”känt redan under antiken”, men nu håller jag mig till purpurea). Meyers varulexikon har jag inte tillgång till. Men nog känns den som en lättviktig källa intill engelska Wikipedia och Fristedt.

Bananer i Sverige före 1909

Den här missade jag när det begav sig men vad är några år …

AB Banan-Kompaniet grundades som The Banana Company AB i Göteborg 1909. Det var början på en riktigt klassisk handel. Många minns de specialbyggda bananbåtarna med sin last, som inte utgjordes av stentråkiga containrar som togs om hand ute i någon hamnöken utan var bananstockar som levererades mitt inne i stan. Än idag är Bananpiren en del av Frihamnen i Göteborg (som ligger ungefär så centralt i staden som det går). Jag har aldrig hört någon tala om import eller export av stearinljus, häftapparater eller hushållsost i ett nostalgiskt ljus; men när bananbåtarna kommer på tal, ja, då flödar minnena. Jag vet ingen annan handel som gjort ett liknande intryck i det här landet.

Så visst är 1909 ett märkesår i Sveriges bananhistoria. Men det innebär inte att de bananerna var de första i landet. Även om en del fått för sig det.

1909 importerades de första bananerna till Sverige …

- ICA: Bananen – en historisk favorit

Bananen fyller 100 år i Sverige och jubileet uppmärksammas nu av Posten med fyra nya frimärken.

- Bananen i Sverige fyller 100 år, SVT 25 mars 2009

Följer man upp frimärkstråden finner man en bättre beskrivning, åtminstone om man är frikostig nog att tolka "organiserad" som "storskalig":

​I år är det 100 år sedan den första bananbåten anlände till Göteborgs hamn och den organiserade bananimporten startade.

- Nya frimärken visar charmiga bananfigurer modellerade i lera, pressmeddelande från Postnord 25 mars 2009

Den första, och inte sällan enda, plats där folk idag tar reda på saker är Wikipedia. Varje fel som står där har fantastiska möjligheter att spridas. Där fanns fram till december 2020 den visserligen korrekta men otillräckliga uppgiften att bananer importerats sedan 1909, punkt. Då lyckades någon (inte jag) att efter några försök få in en betydligt tidigare datering. Jag har här kompletterat den med annonsen ifråga.

Första kända importen av färska bananer i Sverige gjordes av den framgångsrike grosshandlaren Friedrich Mühlenbock i Göteborg. Han specialiserade sig på frukt och grönt. Den 14 juni 1869 annonserar han för första gången i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning om ”Vestindiska Bananas, Apelsiner, Aprikoser mm”. Han säljer frukten i sin frukt-exposition i butiken i ”Musei Byggnad”, dvs före detta Ostindiska Huset på Norra Hamngatan, som nu är Göteborgs Stadsmuseum. Först i början på 1900-talet blev det dock vanligt med bananförsäljning i Nordeuropa.

- Wikipedia (svenska): Banan

Man skulle också kunna komplettera med följande text. Här beskrivs, så vitt jag vet, den första bananfrukten som odlats i Sverige. (Fetstil i artikeln.)

Bananer, skördade i Sverige. I medlet [mitten] af sistlidne september erhöll Tidning för Trädgårdsodlare från trädgårdsmästaren G. R. Karlström å Fogelsta egendom i Södermanland en gren med blommor, knoppar och mogna frukter af paradisfikon eller banan. Frukterna, frambringade vid Fogelsta, voro sötare och mera välsmakande än dem man erhåller hos våra frukthandlare, sannolikt till följd af att dessa senare bananer måste skördas omogna för att kunna hålla sig under den långa transporten hit.

- DN 23 oktober 1888

Och bananplantor utan frukter finns det betydligt äldre belägg för:

[Kunga]familjens platser voro en fönsterniche och tvenne pelare, klädda med större tropiska vexter, hvilka räckte ända upp emot taket, bestående af tvenne stora palmer af samma slag, som de nyssnämnda, hvilka höjde sina kronor till ett slags berså öfver det Kongl. paret, samt för öfrigt bananas, orangeträd, m. m.

- Beskrivning av "festiviteterna i Stockholm den 6:e [februari]", med anledning av Karl XIV Johans 25 år på tronen, GHT 13 februari 1843

 

Mellan hägg och syren

- Blommande hägg Prunus padus och syren Syringa vulgaris

Folkkärt och spritt uttryck om skomakaren som tog semester på försommaren och satte upp en skylt på dörren: ”Stängt mellan hägg och syren”, dvs. stängt från det att häggen börjar blomma till dess att syrenerna slokar.

- Hellsing, Hellquist och Hallengren, Bevingat (Bonnier Pocket 2005, 2:a uppl.) s 320

Ibland anges perioden mellan hägg och syren till två veckor men det kan naturligtvis variera avsevärt. Vissa år verkar blomningarna pågå närmast samtidigt.

Notera även att en exaktare formulering, enligt denna källa, hade varit ”från hägg till och med syren”. Eller varför inte vara övertydlig och illustrera:

Detta är vad uttrycket ”mellan hägg och syren” avser:

H H H – – – S S S

^ ^ ^ ^ ^ ^ ^ ^ ^

Uttrycket tolkas ibland bokstavligare; denna tolkning ska alltså vara felaktig:

H H H – – – S S S

      ^ ^ ^ 

Med den senare definitionen, i källan angiven som oriktig, kan perioden dessutom bli synnerligen kort eller utebli helt, när den första syrenen slår ut innan den sista häggen blommat ut. Vilket som sagt inte är ovanligt.

… Så. Nu fortsätter vi med talesättet:

Skomakaren i fråga kan ha varit Oscar Gustafsson, som vid sekelskiftet 1900 innehade ett skomakeri på Bangatan i Masthugget i Göteborg. Han hade i ungdomen vandrat som gesäll i Tyskland innan han 1897 etablerade sig som skomakarmästare. Lusten att vandra satt dock i, varför han brukade ta en veckas vandringssemester ”mellan hägg och syren”.

Jag har inte letat särskilt efter Gustafsson eller hans skomakeri, men förutsätter att de existerat. Men observera att det kan ha varit han som satte upp skylten – påståendet är inte hårdare än så.

Orden var länge ett talesätt i Gustafssons familj, men han själv skall ha varit en färgstark person som lät tala om sig, och på 1960-talet dök uttrycket upp i ett radioföredrag. Eventuellt kan han även ha fått idén till skylten under sina vandringar i Tyskland.

Här verkar det ha blivit fel. Den 17 maj 1949 sändes radioprogrammet Husmorshalvtimmen i Sveriges då ännu enda radiokanal. Där ingick ett kåseri av Carola Eklund, ”Stängt mellan hägg och syren”. Det var då uttrycket först planterades i det allmänna medvetandet.

Jag har inte läst Eklunds kåseri, eller ens sett skymten av texten. Med tanke på hur åtminstone några gnetat runt efter skomakaren, så borde man ha varit åtminstone lite nyfikna på hur det hela först förkunnades för allmänheten.

Ett sista tänkbart myntande får avrunda långcitatet:

Författaren Elsa Björkman-Goldschmidt berättar något liknande i sin bok Det var i Wien (1944), men den skomakaren stängde butiken på grund av tillfällig arbetsolust (”Wegen Unlust zur Arbeit heute geschlossen”.)

- Hellsing, Hellquist & Hallengren

Man tog inte med en annan idé om berättelsens ursprung eller inspiration, som också hänvisar till litteraturens värld. Det var ingen mindre än Dan Andersson som i novellen ”Nålmakarens son” berättar om en viss Erik Axel Leonard Blom. Denne hade demonstrerat fallenhet för brännvin, flickor och att samla fågelägg, och ett kompakt ointresse för allt annat. Släktingar med resurser försökte att få igång den unge mannens karriär. Bland annat skaffade de en affär åt honom, två gånger rentav. Båda gångerna gick det någorlunda … Tills försommaren slog till, med en majdag så härlig som bara härliga majdagar kan vara. Då mötte kunderna en stängd boddörr, försedd med ett anslag:

ERIK AXEL BLOM
är i anseende till den ljuvliga våren bort-
gången att meta laxöring och samla fågelägg.
Ärade kunder kan under tiden handla var fan
som helst.

- Dan Andersson: "Nålmakarens son", Posthuma noveller (1922) [Litteraturbanken]

*

Är det sant det där med skomakarn, och var fanns han? I Värmland, sa min morbror. Kanske lever han än. Är det någon som vet? Jag skulle vilja skicka en blomma! – Charlotte

- DN 26 maj 1963, text & illustration

I Bevingat nämns som sagt Masthugget i Göteborg som ett alternativ. Fler förslag finns … När folk grävt efter sanningen bakom hägg och syren – så att säga – så har man främst funderat på var den verkliga skylten sattes upp, eller åtminstone en (1) verklig skylt satts upp, som väl för att räknas måste ha varit opåverkad av radiokåseriet 1949. Då och då har frågan luftats, ofta sedan en redaktör för någon tidnings lättsamma sida hoppats på lite interaktion med läsarna. På så sätt har frågan ”var fanns skomakaren som tog ledigt mellan hägg och syren?” ställts otaliga gånger i press och radio (kanske även tv?). Sedan har svar kommit in. Och föreslagit adresser som exempelvis, för att börja i Stockholm, Kungsgatan 82 eller 80, Skomakargatan 2 eller 4, Lill-Jans plan vid Sophiahemmet, Hässelby 1916, någonstans på Söder (enligt Pelle Holm, enligt Bertil Molde), samhället Nybacka utanför staden … Och längre utåt landsorten föreslås någonstans i Bräkne-Hoby (Blekinge), Danska vägen i Falköping, Kilbäcksgatan i Uddevalla, hörnet av Kilbäcks- och Västerlånggatorna i Uddevalla 1902 … Eller någonstans i Värmland. Med många fler.

Eftersom jag inte har tillgång till Eklunds kåseri känner jag inte till mer om vad vi här skulle kunna kalla historiens standardversion än det ovan angivna.

När frågan diskuterats har man fokuserat på geografin. En annan aspekt har däremot diskuterats lite om alls, och den har heller inte varierat nämnvärt, och det är huvudpersonens yrke. Varför just en skomakare? Ja, det framgår inte.

Jag ska avrunda med en annan fråga, som inte bara borde ha undersökts ordentligt utan även ha inställt sig allra först: Hur långt tillbaka kan man spåra uttrycket? Talesättet tas upp i SAOB, som nämner en sekundärkälla – ett belägg som i sin tur nämner ett (betydigt) äldre belägg – men inte mer än så. (Man tar inte ens upp GHT 27 november 1948, där uttrycket förekommer i press före radiokåseriet 1949.)

I min ungdom (jag är född 1880) fanns en skomakare Hellberg i Nybacka utanför Stockholm. Han berättade att under skråtiden skulle årets gesäller ”friställas” mellan hägg och syren. De skulle då ut på vandring. GHT 9 ⁄ 6 1971

- SAOB: SYREN

Här har vi ett förslag på varför det skulle ha varit just en skomakare som stängde butiken. Det ska först sägas att gesällvandringar var en högst verklig och vanlig företeelse. Sedan en lärling tillbringat flera år hos en och samme mästare fick han som nybakad gesäll ge sig ut på vägarna, och, medelst tillfälliga anställningar, bekanta sig med andra mästare på andra orter, liksom andra kundkretsar, metoder, material … Fast sådana vandringar höll naturligtvis på mycket längre än några futtiga försommarveckor. Hur som helst – det är en ledtråd värd att undersöka, bättre än ett helt gross med blandade geografiska förslag.

Men om uttrycket "mellan hägg och syren" förekommit i ett sådant sammanhang före skråväsendet upphörande 1846, så borde det finnas långt bättre källor än en hågkomst från 1971. Skråordningarna är ju väl bevarade. Men vad jag förstår har ingen ännu dragit fram någon gulnad samling med paragrafer, ur skomakarnas papper eller några andras, om gesällers friställningar om försommaren. Om det nu beror på att man letat illa, om alls … Eller något annat.

Vitmossa och renlav

Vi tar det än en gång. Eftersom folk aldrig verkar lära sig.

Till vänster ovan har vi vitmossa, Sphagnum. Till höger har vi renlav, närmare bestämt den sort som heter fönsterlav, Cladonia stellaris.

Den förra har en uppsugande förmåga, som gjort den till en använd växt genom historien. Den senares främsta användning har varit renfoder; den blir snabbt knastertorr och ska inte vara nära levande ljus. Vidare är det helt olika organismer: Mossor är växter. Lavar är alger + svampar i en fascinerande symbiotisk förening. (Och ingenting annat, som jag i någon sorts trotstillstånd skrev nyss.)

Äktare fuskbanan

- Cavendish. Utan tvekan.

Flera druvsorter tillhör allmänbildningen, åtminstone så länge vi pratar om de som används till vin: Chardonnay, cabernet sauvignon, merlot och så vidare. Potatissorter ska man väl kunna åtminstone några stycken, som Asterix, Bintje och King Edward (som tydligen är mindre vanlig numer eftersom den kräver mycket bekämpningsmedel). Äppelsorter kan de flesta, definitivt inklusive undertecknad, inte i närheten så många som man borde; utöver internationella sorter som Cox Orange, Red Delicious (finns det något äpple som är tråkigare än Red Delicious? som att bita i sött potatismos) och Granny Smith (OK det skulle vara Granny Smith då) finns det ju en nationalskatt i form av myriader delikatesser som Åkerö, Aroma, Flädie, Oranie, och så vidare, och så vidare.

Det är enklare med bananer: De heter Cavendish. Om man inte uttryckligen letar efter andra sorter så lär det vara Cavendish man får när man hittar bananer. Åtminstone här i Sverige. Även om "bara" varannan odlad banan är en Cavendish så står den för 99 % av världshandeln. Det finns banan-versioner av Aroma och Åkerö lite varstans, men de konsumeras lokalt.

Fast när bananen introducerades på världsmarknaden på 1800-talet så var det en annan sort som dominerade helt: Gros Michel. Jag vet inte om den dominerade lika mycket som Cavendish gör idag men det verkar ha varit åt det hållet. Men i början av 1900-talet dök bananens motsvarighet till vinets Phylloxera upp och vände upp och ner på allting: Panama-sjukan, uppkallad efter det första landet där den identifierades. Den slog stenhårt mot bananodlingarna. (Här är det obligatoriskt att nämna att låten Yes! We have no bananas (1923) kanske har en koppling till Panama-sjukan; jag är tveksam, men nu fick jag det åtminstone sagt.) Framåt 1960-talet var Gros Michel nära nog utdöd, och avgjort kommersiellt stendöd. Man letade intensivt efter en sort som var immun mot Panama-sjukan. Så hittade man Cavendish, planterade om en masse, och kunde fortsätta som förut.

Om den nu är immun … Rapporter från sydostasien berättar om Cavendish-odlingar som angrips av Panama-sjukan. Kanske vi så småningom får en annan sort i fruktdiskarna? Eller kanske rentav några olika, om man får drömma så stort?

Kuriosa: Pentylacetat är en så kallad ester vars doft och smak delvis påminner om banan. Därför används den ofta som konstgjord banansmak. Lustigt nog finns det belägg för att den konstgjorda smaken förekom i åtminstone USA redan innan bananer blev vanliga. Inte för att vi idag tycker att den smakar mer än åt banan-hållet; det är inte så att man förväxlar banangodiset med äkta vara precis. Men det har varit annorlunda. Det finns pentylacetat i bananer (utöver otaliga andra smakämnen), men olika mycket i olika sorter – och Gros Michel innehåller betydligt mer pentylacetat än Cavendish. Förr i tiden låg alltså konstgjord och äkta banansmak närmare varandra än de gör idag.

Tre rönnbärs-myten

- Garanterat otillräcklig dagsdos av C-vitamin

Rönnbär innehåller C-vitamin – det är sant. En hel del, faktiskt; dubbelt så mycket som apelsin, till exempel.

Enligt ett påstående som cirkulerar är halten så hög att det räcker med tre rönnbär för att täcka hela dagsbehovet – men det är osant.

Nej det räcker inte med tre rönnbär för att täcka dagsbehovet av C-vitamin.

Anledningen till att jag skriver det är att vi haft ett rätt extremt rönnbärsår i år och rönnarna har formligen dignat av bär. Då kommer givetvis tokskallarna och mirakelmedicinidioterna fram. I vanlig ordning sväljer folk såna påståenden med hull och hår.

- Anders Johansson: Nej, det räcker inte med tre rönnbär, feeders.se 24 oktober 2019

Att undersöka ett sådant påstående är trivialt: Vi jämför halten av C-vitamin i rönnbär med dagsbehovet.

• Rönnbär innehåller ca 60 mg C-vitamin per 100 g. (Källa Fineli: Rönnbär, Institutet för hälsa och välfärd, Finland)
• Dagsbehovet för en vuxen är ca 75 mg C-vitamin per dag; lite mindre för små, lite mer för de som ska få eller nyss fått smått (Källa Livsmedelsverket: C-vitamin)
• Det skulle alltså krävas 125 gram rönnbär för att täcka dagsbehovetet av C-vitamin. Eller drygt 300 rönnbär, om de snittar på 0,4 gram.

Så var det med den saken.

Mytens historia har jag inte forskat i. Kanske den beror på ett enkelt räknefel à två storleksordningar, där 300 bär blivit 3?

Det tidigaste belägget för faktoiden jag hittat i tidningstext är från Västerbottenskuriren 2014. Så det verkar inte vara någon gammal myt. Icke desto mindre har den fått god spridning – googla "tre rönnbär" och se beläggen välla fram.

Ger mycket rönnbär en kall vinter?

61. Om rönnen bär ymnigt, spår man en våt ("sur") vinter. — Sibyllæ Spådom 1873.

62. Mycket rönnbär bådar mycket snö, missväxt å dem åter sträng vinter. — Västergötland.

- Hugo Hildebrand Hildebrandsson (meteorolog): "Samling af bemärkelsedagar, tecken, märken, ordspråk och skrock rörande väderleken", Antiqvarisk tidskrift för Sverige 1884–1885 nr 2 (s 82)

Myriader "visdomar" från förr har glömts bort grundligt. Här har vi ett undantag, vad det nu kan bero på: Att mycket rönnbär ger en kall vinter.

Som så ofta i sammanhanget "gamla spådomar" tillskrivs det som regel Bondepraktikan. (Jag skriver mer om denna vantolkade skrift i bloggposten Bondepraktikan om fruntimmersveckan.) Men som så ofta har jag, trots många tecken i samma stil som finns i Bondepraktikans olika upplagor, inte hittat det där. Däremot har H. H. Hildebrandsson spårat det till en viss bok Sibyllæ Spådom från 1873. Boktiteln var populär (den syftar på de s k sibyllinska spådomsböcker som figurerar i Roms historia), och ett antal vitt skilda "Sibyllans spådom" gavs ut under årens lopp.

Men ironiskt nog är påståendet i Sibyllæ Spådom det omvända: Mycket rönnbär ger en blöt vinter! Den kända versionen tillskrivs "Västergötland", utan mer detaljer än så.

Om det är sant? Redan 1884–1885 avfärdade Hildebrandsson alla botaniska förutsägelser av vädret, och jag tvivlar på att forskning sedan dess haft något att tillägga. Det fina (om än inte unika) med just denna spådom är att man har två alternativ att ta till: Om mycket rönnbär följs av en kall vinter har den västgötska slagit in, om de följs av en sval och blöt vinter har sibyllans (1873) bekräftats. Win-win!

Färskpotatis

- Annons i GP 13 juni 1893

Idag må annonsen ovan se hur traditionell och o-märkvärdig ut som helst. Men när den publicerades var den modern. Då var färskpotatis ett färskt påfund, först lanserat i nordvästra Skåne: Potatis som inte fick ligga till sig och bli matig och rejäl, utan som togs upp, i befintligt skick, redan före midsommar. Vilket inte sågs med idel blida ögon; var inte det att förstöra maten, genom att inte låta den växa färdigt?

Men folk fick smak för färskpotatis. Och sedan dess har den varit en given sommarrätt -- äldre än flera andra.

Drottningekar

I Sverige finns ett antal kungsekar. De allra flesta förknippas, givetvis, med sägenfavoriten Karl XII, på ett eller annat sätt; har han inte planterat dem så har han vilat i dess skugga, eller i vanvördigare versioner rentav lättat sig mot stammen. Ingen sådan sägen finns belagd. (Och det är påtagligt hur mycket sämre hela svenska kungahuset i övrigt är representerat.)

I England finns ett antal kungsekar. Men mer anmärkningsvärt, åtminstone ur ett svenskt perspektiv, är drottningekarna. Och drottningen är Elizabeth.

En hel del av träden sägs hon ha planterat. Men även här finns variationer, när man inte fått ihop allt för ålderdomliga träd med Bettans regering. Kanske hon stod på jaktpass vid trädet, eller lekte i det som barn, eller tappade smycken vid det, eller ... Och liksom i fallet med Kalles många träd saknas alltid belägg. De kungliga ekarna är en populär och enkel metod för att med sägnens hjälp få en lokal relation till berömdheter.

En engelsk drottningek som förknippats med en annan drottning Elizabeth stod i Northamptonshire. Under den sägs Elizabeth Woodward 1464 ha träffat sin blivande make, den blivande Edward IV. Eken stod länge och väl men skadades svårt av en brand på 1990-talet. När den sista grenen gett upp tog man reda på hur gammal eken egentligen var. Den visade sig ha planterats ca 1650.

Jordnötter

Här har vi vårlök Gagea lutea. Men en gång i tiden har den kallats – jag vet inte av hur många eller hur länge, bara att – "jordnöt". Jomen.

Förr i tiden (alla vet väl när "förr" inträffade?) var man inte så petiga med växtnamn. Blommor och buskar kunde heta en sak i ena socknen, en annan i nästa. Flera namn återanvändes. Upplagt för förvirring om man slog i böckerna eller reste en bit. Och sentida historiker har, när frågan haft betydelse, fått identifiera arter på andra sätt – om man alls varit medveten om problemet.

Ett exempel, närmast valt på måfå – det finns säkert namn som använts ännu mer – är jordnöten. Här är, utan djupare granskningar, växter som enligt SAOB tidvis kallats "jordnötter", med nutida svenska namn:

1. Morgonstjärna Ornithogalum umbellatum
2. Vårlök Gagea lutea
3. Alpviol Cyclamen europaeum
4. Knölvial Lathyrus tuberosus
5. Knölkummin Carum bulbocastanum
6. Jordkastanj (en sort) Bunium flexuosum
7. Ärtväxt (en sort) Apios tuberosa
8. Jordnöt Arachis hypogaea

Ett problem med naturmedel

När alternativmedicin och liknande diskuteras, nämns ofta att många mediciner kommer från växtriket. En uttalad eller outtalad tanke är att det vore bättre att använda blad och rötter direkt, istället för substanser tillverkade på fabrik. Det förstår väl alla att original är bättre än kopior?

Här är ett exempel på varför syntetiska ämnen kan vara bättre än naturliga.

Svenska Chilepeppar Föreningen är inte bara särskriven utan använder också den lite ovanliga formen chile om pepparn (mer i bloggposten Hot chili in chilly Chile). De har en trevlig databas med massor av chilisorter, där man kan läsa om smaker och styrkor, användningsområden och kuriosa.

- Svenska Chilepeppar Föreningen: Ají Amarillo

Pepparstyrka anges i enheten Scoville. Som exempel ligger klassisk tabasco på 2500–5000. Sålunda är 1000 Scoville relativt milt, 30000 rejält mycket starkare. Man förstår också att detta kan vara ett konkret problem när man rör ihop sitt kolijox med olika pepparsorter.

Styrkan kan alltså variera kraftigt, även i samma sort. Det kan bero på omständigheter odlaren kan kontrollera, som exakt hur mycket ljus, vatten och näring växten fått, men även på slumpen. Om den verksamma substansen capsaicin kan variera så mycket i chili, så kan man tänka sig hur mycket andra substanser varierar i andra växter, särskilt sådana som växer vilt. Och vem skulle vilja ta en tablett där den verksamma substansen varierar med en faktor 30? Det är en anledning till att man övergått från blad och rötter till att tillverka de önskade substanserna på fabrik: Så vi vet hur mycket vi får i oss.

Venus - med spegeln?

Av alla gamla mytologiska tecken för gudar, gudinnor och deras planeter måtte Venus symbol vara den överlägset mest kända och spridda. Inte som symbol för planeten, gudinnan eller ens metallen koppar, men för kvinnor och, på sistone, feminism.

Symboler lever ju sitt eget liv. Vad de står för i ett givet ögonblick behöver inte ha minsta koppling till vad de står för i ett annat. Men ändå: Varifrån kommer exempelvis Venus symbol? Vad föreställde den ursprungligen?

En spontan tolkning är att vi ser en mycket stiliserad kvinnlig anatomi. Den får näring av symbolens biologiska användning för kvinnligt kön, liksom den lika "lättolkade" symbolen för manligt kön som lånats från planeten och krigsguden Mars. (Den som började med ♀ och ♂ för flickor och pojkar var faktiskt vår egen Linné.) Men även om de tolkningarna må vara lätta att komma ihåg så saknar de stöd i de historiska beläggen.

Den mest spridda tolkningen är att symbolen utgörs av en stiliserad handspegel som förknippades med Venus. Hur vet man det? Hur vanligt var attributet? Sökningar ger inte direkt drivor med spegelförsedda venusar men enstaka exempel. Som Venus födelse på bilden ovan (inte Boticellis tavla men en betydligt äldre mosaik från Plovdiv, eller Philippolis som antikens greker kallade staden). Eller ännu hellre mosaiken från en romersk villa i Rudston, Yorkshire, vars hantverkarglädje mer än väl kompenserar för eventuella brister i konstnärlig nivå:

Den lilla grejen hon håller i handen kan vara det gyllene äpple Venus/Afrodite fick av Paris, vilket på omvägar ledde till det trojanska kriget. Handspegeln har hon släppt, till synes till förmån för en triton (manlig sjöjungfru) som fallit henne i smaken.

Frågan återstår: Varför tror man att Venus symbol började som en spegel? Eller Mars som ett spjut framför en sköld?

Det mest anmärkningsvärda verkar vara hur lite det forskats i frågan. Morgan Elyse (citerad nedan) hittade en och endast en artikel från (någorlunda) modern tid som tar upp planetsymbolernas ursprung: William T. Stearn, ”The Origin of the Male and Female Symbols of Biology”, Taxon (tidskrift för International Association for Plant Taxonomy) 1962. Kan det verkligen stämma?

En alternativ förklaringsmodell som Stearn nämner är att tecknen skulle ha börjat som grekiska bokstäver som efterhand muterat. Idén verkar inte osannolik när man ser hur Zeus' Z skulle ha blivit Jupiters krumelur. Men det är också det enda exemplet som verkar någorlunda. Det förefaller onekligen rimligare att även den symbolen inspirerades av attribut, i Zeus/Jupiters fall kanske av åskviggar.

Sedan är den en helt annan sak om feminister finner det problematiskt att låta feminismen symboliseras av något så stereotypt feminint som en spegel.

If we feminists are flaunting about a hand mirror as a symbol of strength, might we want to reevaluate its cogency? If you consider the mythology of Venus and how she got a raw deal just because she was a woman and she was beautiful, in conjunction with the fact that today, women have yet to overcome the same sexism, and you use this as a symbol of perseverance – then, by all means, flaunt the $#!% out of ♀.

- Morgan Elyse: What Do Our Gender Symbols Really Mean?, UMKC Women's Center 25 juni 2013

Identiska druvor

Vinhandlare i Honolulu annonserar 1901. Förmodligen kom varendra droppe vin från Kalifornien.

Some people think of the Zinfandel as California's own, a native grape whose wine embodies the spirit of the Golden State. Zinfandel is not indigenous to that western state, yet it grows nowhere else. Its origins have been traced to Europe, probably southern Italy.

- Magasinet Black Enterprise, mars 1982

... The European origin of the variety has not yet been determined [...] the most promising claim that has yet been put forward is that it is identical with a grape known in Italy as Primitivo di Gioia.

- Thomas Pinney, A History of Wine in America from the Beginnings to Prohibition (1989)

Det är en sak att hålla reda på stamträden för arabiska fullblod, jakthundar eller prissuggor. Det är lurigare med växter. Om någon tar med sig några frön eller sticklingar från hemlandet och planterar dem i en ny trakt så behöver det inte dröja länge innan ursprunget tappats bort – kanske några år, kanske några generationer. Gäller det en sort som tidvis glöms bort så går det garanterat fort. Att sedan reda ut anorna kan ha legat utanför det möjligas gräns. Men så uppfanns DNA, och helt nya möjligheter öppnades, som man tidigare knappt kunnat drömma om.

Vindruvan zinfandel hade kommit till Kalifornien i modern tid, så mycket visste man. Närmare bestämt var det i samband med guldrushen 1848, då det hände väldigt mycket i trakten. Varifrån den kommit var mer osäkert. Ibland nämndes en ungersk överste Haraszthy som skulle ha tagit dit den från sitt forna hemland. Sant eller inte? Men vad spelade det för roll? Druvan trivdes i Kalifornien, odlades i stor skala och producerade stora kvantiteter rött och vitt.

Sedan kom alkoholförbudet 1920. Naturligtvis gick det att få procent och promille ändå men vin var inte särskilt lämpat för ljusskygg hantering. Stora odlingar plöjdes upp. När förbudet upphörde hade marknaden rörts till och det var inte alls självklart vilka druvor som skulle odlas var för bäst resultat. Zinfandel användes mest som utfyllnad i billiga och pretentionslösa s k bulkviner. Framåt 1970-talet började den att omvärderas, först lokalt och så småningom globalt.

Under hela denna tid tyckte folk med känsliga gommar att vin på zinfandel påminde väldigt mycket om vin på den italienska druvan primitivo. Kunde det vara samma druva? Hur skulle man i så fall kunna avgöra det?

Framåt 1990-talet gjorde gentekniken det möjligt att släktforska även på vindruvor. Och då fick vi facit.

Identical banding patterns were produced by Zinfandel and Primitivo, supporting the hypothesis that these are synonyms for a single cultivar.

- John E. Bowers, Elizabeth B. Bandman och Carole P. Meredith: DNA Fingerprint Characterization of Some Wine Grape Cultivars, American Journal of Enology & Viticulture, januari 1993 (44: 266-274)

Senare har det kartlagts att zinfandel kom till Kalifornien från östra USA, dit den i sin tur hämtats från centraleuropa. Namnet kommer från tyska zierfandler, som genom ungerska blivit cirfandli/tzinifándli. Så det fanns en ungersk koppling ändå, även om överste Haraszthy inte var inblandad.

Stenmurkla är livsfarlig

Förr var stenmurklan, som växer just nu på våren, en godkänd matsvamp och har länge ansett som en åtråvärd delikatess. Därför fortsätter många också att plocka och använda den i maten – "vi har ju alltid ätit den och se på oss – vi lever än". 

Men numera avråder Livsmedelsverket starkt från att äta stenmurklor och i nyare svampböcker räknas den som giftsvamp.

- Här lagar tv-kocken Paul Svensson mat med giftsvamp, Aftonbladet 26 april 2015

Att Livsmedelsverket med många fler ändrat sina rekommendationer om stenmurkla beror inte på att man blivit försiktigare utan på att det var svårare än man trodde att mäta den farliga substansen, gyromitrin.

En av anledningarna till att det måste vara något fel på antagandet att man kunde bli av med gyromitrinet genom att behandla svampen på rätt sätt var att en del personer blev akut förgiftade, trots att de tillagade svampen enligt konstens alla regler. När en schweizisk forskare fann att huvuddelen av gyromitrinet inte förekommer fritt i svampen utan är bundet till organiska molekyler, förstod man att de metoder som använts tidigare för att bestämma gifthalten inte var lämpliga, eftersom de inte kunde extrahera hela mängden organiskt bundet gyromitrin.

- Christer Andersson, toxikolog: Stenmurklan - olämplig att äta, Livsmedelsverket [arkiverad sida]

Stenmurklor kan ha mycket varierande gifthalt (uppemot en storleksordning), förvällning är mindre effektiv än man trott, torkning än än sämre, och giftet kan dessutom ha en rad olika effekter. Så även den som inte drabbas av den intensiva magsjuka som är den mest dramatiska murkelförgiftningen kan få leverskador eller cancer av svampen. Det blir ännu lurigare av att vi är olika känsliga; jämför familjebokens "för många personer" nedan.

Går man tillbaka i tiden blir restriktionerna kring stenmurklorna snabbt allt mildare. Man kan fråga sig hur många som dött av Gyromitra esculenta genom åren.

Murklorna innehålla ett för många personer mycket giftigt ämne, helvellasyra, som lätt kan utdragas med kokande vatten och som förstöres vid murklornas torkning.

- Nordisk familjebok: Murkla (1913)

Hästhov, inte hosthäva

I Sverige har den kallats saker som fålafot, hästblad och hästhov, efter bladens likhet med en hov. Den har också kallats saker som brösttobak, bröstört och hostört, eftersom den sedan gammalt använts mot besvär i luftvägarna. Det var därför Linné gav den det vetenskapliga namnet Tussilago farfara, där tussis betyder hosta och ago kan tolkas som häva (artnamnet kommer från det latinska namnet farfarum).

Namnen hästhov och tussilago i kombination har gett upphov till en folketymologi som, likt hästhoven själv, är lika spridd som rotad: Att hästhov skulle vara en förvrängning av ett tänkt äldre folkligt namn "hosthäva". Ett exempel på faktoiden får räcka, från den i övrigt synnerligen kompetenta och trevliga virtuella floran:

Namnet hästhov kan syfta på de något hästskoformade bladen, eller det kan vara en förvrängning av hosthäva, från latinets tussilago (ört som häver hosta).

- Den virtuella floran: Hästhov

Men hästhov är ingen förvrängning. Ett enkelt sätt att kontrollera det är att jämföra med andra språk, där hästhoven återkommer: Danska følfod, engelska coltsfoot, franska pas-d'âne med flera. Och om namnet hosthäva någonstans förekommit så har något belägg veterligen aldrig uppvisats.

Tipstack till Lars-Göran Johansson.

Lördagsfråga 533: Citrus

1. En berömd reklamkampanj från 1961 hade bilden på VW-bubblan och ordet "Lemon", fritt tolkat "Skit". Läste man det finstilta fick man reda på att bilen ifråga fastnat i kvalitétskontrollen på fabriken i Wolfsburg pga någon petitess.
2. Agent Orange var inte den enda herbiciden som användes i Vietnamkriget. Men den användes mest och är den överlägset mest kända.
3. Charles (1764-1845) var den andre earl Grey och lär vara den som teet fått namn efter – även om det fortfarande är högst oklart varför teet fått namn efter honom. Däremot är det ingen tvekan om att det med citrusfrukten bergamott smaksatta teet är en höjdare.
4. Tangerine Dream: Rubycon (1975).

Citron (som inte är en naturlig art utan en hybrid), apelsin, bergamott och tangerin ger lördagsfrågans tema. Lars Willen var snubblande nära men den här gången var dav snäppet klyftigare.

Lördagsfråga 516: Linnés lärjungar

1. Forsskaolea tenacissima, en nässelväxt uppkallad efter Linnés lärjunge Peter Forsskål.
2. Solandra maxima, stor solandra, uppkallad efter Linnés lärjunge Daniel Solander.
3. Thunbergia alata, svartöga, uppkallad efter Linnés lärjunge Carl Peter Thunberg.
4. Kalmia latifolia, bredbladig kalmia, uppkallad efter Linnés lärjunge Perh Kalm.

Denna lördagsfråga i blomstermånaden satte Pölsa Dum snabbt och lätt.

Lördagsfråga 516

Ett Sverige täckt av mossa

25-årig gran å försumpad mark, omgiven av 62 cm vitmossa (Sphagnum) – illustration ur Mosskulturföreningens tidskrift 1903

På den torra, soliga heden växer en ståtlig tallskog. Den har levat där i århundraden och tror, att den alltid ska kunna härska här. Men en och annan gran har smugit sig ditin och breder ut sina yviga grenar i en sänka eller vid foten av en berghäll, där marken är mera fuktig. Och nu börjar den tysta striden. Tallfröna måste ha sol och luft för att kunna slå rot. De dö i granens skugga. Men just där finna granens frön sin lämpliga grobädd. Omkring den vuxna granen samlar sig så småningom en mängd smågranar. Solens strålar kunna icke genom den täta grönskan tränga ned till själva marken. Denna blir allt fuktigare, allt mindre lämplig för tallplantorna. Omsider, kanske efter hundratals år, har granen erövrat hela heden. Tallen är besegrad.
Men i sällskap med granen komma ofta andra skogens barn, såsom lingon- och mjölonris, lavar och mossor. Markens fuktighet tilltager härigenom mer och mer. Och nu är vitmossan, en av skogens farligaste fiender, i antågande. Den tränger in i skogen och erövrar bit efter bit, de våtaste platserna först. Snart ligger den som en tjock, ogenomtränglig och våt svamp över hela skogsmarken. Trädens frön kunna sällan nå marken och slå rot. De fåtaliga späda plantorna förkvävas. Vitmossan uppsuger och kvarhåller otroliga massor av vatten. Hela skogen får efter någon tid ett sjukligt och lidande utseende. De mindre träden upphöra att växa och stå där slutligen med nakna och torra grenar. Skogen har försumpats. Vi kunna knappast tro, att samma mark en gång burit den stolta furuskogen. Granen, som utträngde tallen, har nu själv fått sin baneman.

- Per Holmén, Läsebok för Folkskolan (1910)

I slutet av 1800-talet bekymrade man sig lite varstans över skogar som försumpades. I Sverige drog man av flera anledningar slutsatsen att Norrlands torvmarker expanderade kraftigt på skogens bekostnad. Idén om den farliga vitmossan lades fram 1895 av botanisten Axel Lundström och fick snabbt flera tillskyndare. Att ovanstående text fanns införd i folkskolans läsebok visar att hotet togs på allvar även långt utanför kretsarna av biologer och skogsägare, liksom att många fick ta del av beskrivningen. Försumpningen debatterades livligt; den beskrevs som "ödeläggelse öfver vida områden af vårt land", den var "en lifsfråga för vårt folk", och om "utomordentliga åtgärder" ej vidtas så "blir vårt land inom en ej alltför långt aflägsen framtid en enda mosse".

I vilken mån man associerade till granen som ett "hot från öster" som "hotar den ljusälskande och stolta nordiska furan" etc, vilket Eliasson är inne på, vet jag inte. Men man tog åtminstone hotet på så stort allvar att riksdagen 1912 beslutade om en utredning för att avgöra vilka försvarsåtgärder som vore mest effektiva.

Men den utredning som riksdagen utan invändningar beslutade om, fanns redan. Sedan 1903 hade den nybildade Statens Skogsförsöksanstalt på två områden i Norrland – Rokliden och Kulbäcksliden – undersökt försumpningen och dess orsaker. Efterhand klarnade sambanden och botanisten Henrik Hesselman och hans efterträdare Carl Malmström började förstå vad som hände.

Noggranna mätningar på de två nämnda platserna visade att tillväxten under tio år var praktiskt taget obefintlig. Norrlands torvmossar var i jämvikt. De kunde rubbas av i synnerhet förändrad vattentillförsel men inte av någon inneboende mordisk drivkraft hos vitmossan. Den biologiska försumpningen fanns inte.

I en längre rapport från 1930 lägger Malmström fram detta i ett längre "ni hade fel"-stycke. Kollegernas missbedömning tillskriver han brister hos de relevanta vetenskaperna, i synnerhet metoder för åldersbestämningar.

Ehuru jag nu icke kan dela många av de äldre forskarnas (t. ex. LUNDSTRÖMs, AF ZELLENs och TOLFs) uppfattningar, kan jag samtidigt icke underlåta att hysa djup respekt för dessa. Säkerligen skulle vi nu med enbart de premisser, som stodo nämnda forskare till buds, icke sett försumpningsproblemet mycket annorlunda, än vad de gjorde.

Det är nog inte bara en tom artighet. Vetenskapen går ut på att försöka göra det bästa i varje givet ögonblick, och att vara medveten om att varje resultat är provisoriskt.

Källor:

• Per Eliasson, Svensk mosskultur. Odling, torvanvändning och landskapets förändring 1750-2000 (Kungliga skogs- och lantbruksakademien 2008)
• Carl Malmström, "Om faran för skogsmarkens försumpning i Norrland" (Statens Skogsförsöksanstalt 1930)

Goferträ

Bygg dig en ark av goferträ

- 1 Mos 6:14

Vad är goferträ? Det är det ingen som vet.

Det finns naturligtvis en rad förslag, som ceder, cypress, något kådrikt träslag, någon försvunnen art eller helt enkelt hyvlat trä, men de är alla mer eller mindre kvalificerade gissningar. För att gofer-forskningen ska komma vidare skulle det krävas åtminstone ett belägg till, där begreppet definieras eller åtminstone används på ett sätt som gör det möjligt att lista ut vad det är. Men för närvarande är faktiskt 1 Mos 6:14 det enda ställe där man sett det hebreiska ordet. Det är ett så kallat hapax legomenon, ett ord som bara har ett enda belägg i ett visst sammanhang; i det här fallet, ett helt språk.

Wikipedia: Gopher wood