Faktoidpodden: Kalla kriget II – Spökplan

Lyssna här: Faktoidpodden: Kalla kriget II – Spökplan

Jag fortsätter på temat Kalla kriget med två händelser från stridsflygets värld. Här missförstår man i öst och väst vad den andre håller på med, anpassar sig, varefter fienden i sin tur anpassar sig … Om och om igen. Jag tror att man inte behöver vara särskilt intresserad av militär teknik för att uppskatta sådant. Även om det kanske underlättar.

I det förra avsnittet tog jag upp den rena pseudovetenskap som frodades i det kalla krigets mycket speciella atmosfär. Jag utgick ifrån boken Psykiska upptäckter bakom Järnridån, en rik källa till dumheter som när den publicerades 1970 väckte en hel del uppmärksamhet av olika slag, när man i väst fick för sig att man ännu en gång hade blivit omsprungna av öst. Jag inledde avsnittet med att rita upp ramberättelsen i stora drag, det kalla kriget i sig. Det började ju, på sätt och vis, med atombomben, som ju sedan kom att prägla kriget och tidsperioden över huvud taget: Det största hotet någonsin mot mänskligheten och planeten satte spelreglerna, och var drivkraften bakom mycket av allt som hände.

(Innan jag fortsätter ska jag först reda ut en detalj, språklig och militärteknisk: Begreppen ”atombomb” och ”kärnvapen”. Ofta ser man dem använda som synonymer. Så slarvig ska jag inte vara här. ”Atombomber” syftar på bomber med uran eller plutonium. De utgjorde den första generationens kärnvapen, som de som användes 1945. ”Kärnvapen” är ett bredare begrepp: Det syftar på alla vapen som använder kärnenergi, alltså såväl atombomber som vätebomber. Vätebomber är mer komplicerade konstruktioner än atombomber och framför allt oerhört mycket kraftigare. Vill man vara ännu lite petigare kan man påpeka att ordet ”bomber” avser projektiler som släpps från flygplan, och inte stridsspetsar i robotar. – Så, nu fick jag det sagt. Då fortsätter vi.)

Ja, kärnvapen var det kalla krigets stora drivkraft, och de var även drivkraften bakom det som jag nu ska ta upp: Två militära faktoider under det kalla kriget. Ska man lyssna på det här avsnittet underlättar det om man är en sån där militärt överintresserad person, men jag tror att även den som inte är allra mest intresserad av sånt kan fascineras av det faktoida trassel som kan uppstå när två fiender missförstår vad den andre håller på med – precis som i förra avsnittet förresten – och missförstånden sedan ligger till grund för nya missförstånd, i en besynnerlig vrickad kapprustning, vars underhållningsvärde dämpas när man begrundar hur fruktansvärt mycket det kostade.

Kärnvapen, som sagt. De första, och hittills enda, atombomberna som använts skarpt levererades ju med flyg. Under flera år var också flyg den enda metod som var aktuell för de stora, tunga bomberna. Vid den här tiden vägde de sisådär 4–5 ton styck, vilket var nästan lika mycket som de allra största konventionella bomberna som använts under kriget.

En skillnad jämfört med Japan 1945 var att de mål som sedan dess blivit aktuella hade en helt annan stridsberedskap, särskilt i luften. Naturligtvis vill man ju inte att fienden ska skjuta ner några bombplan alls för oss, men om man nu har ett bombplan som man verkligen inte vill att det ska skjutas ner, vad gör man då? Ett sätt var att flyga jättesnabbt, ett annat att flyga jättehögt, och kunde man kombinera fart och höjd, så vore det riktigt bra.

B-70 Valkyrie

Därför började man i USA att på 50-talet ta fram ett bombplan som inte bara var snabbare än någonsin förr utan även snabbare än någonsin senare. Det fick heta B-70 Valkyrie. Planen var att få ett bombplan som kunde flyga högre och snabbare än några jaktplan Sovjet kunde skicka efter det, och inte heller skulle deras luftvärn utgöra något större problem. Där har man en att-göra-lista som heter duga. Man gnetade på, man forskade, räknade, ritade, byggde och testade. Lätt var det inte. Billigt var det verkligen inte. Att utveckla stridsplan är alltid krävande, i tid och i pengar, och att utveckla riktigt avancerade stridsplan kräver ännu längre tid och ännu mer pengar. Man stötte på det ena problemet efter det andra. Och så en dag stötte man på ett problem av ett helt annat slag, som hotade själva förutsättningarna för alltihop.

Om vi hoppar tillbaks till 45 igen … När andra världskriget tog slut utgjorde ett av de värdefullaste krigsbytena tyskarnas raketteknik; de var den bästa i världen, helt utan konkurrens. Den kunskapen, eller närmare bestämt gubbarna som bar på den, var hett eftertraktad av supermakterna, och de samlade på sig varenda expert de kunde få tag på. Sedan supermakterna byggt sina lag med forskare och ingenjörer strävade de efter att göra raketer som var bättre och bättre, större och starkare och pålitligare och allt vad det var. Syftet var naturligtvis militärt. Men denna kapprustning fick en åtminstone skenbart fredlig tvilling i form av rymdkapplöpningen. Samtidigt arbetade andra forskare och ingenjörer med att få fram bättre och bättre kärnvapen, kraftigare och mindre och allt vad det var.

En vacker dag – eller vad det nu var – hade man så en raket och ett kärnvapen där den förra kunde ta ombord den senare. Man hade skapat den nukleära interkontinentala roboten. Nu kunde man skicka kärnvapen till fienden utan att dona med långsamma bökiga flygplan. I ett slag förändrades krigets förutsättningar, för vilken gång i ordningen det nu var. Plötsligt var aldrig så avancerade kärnvapenbärande flygplan lika passé som riddare i rustning. Valkyrian behövdes inte längre. B-70 lades i princip ner 1961. Då hade man bara fått fram två prototyper av XB-70, som testplanen kallades (bokstaven ”X” stod för experimentella plan). Det var först 1964 som fick man upp den i luften. Då var det en flygande anomali, ett plan utvecklat i en annan tid under förutsättningar som inte längre var aktuella och som aldrig mer skulle bli det.

Det hindrade inte att konceptet fortsatte att ge oväntade ekon i utvecklingen. Och nu börjar det bli intressant. Även om man, som sagt, inte är så intresserad av den militärtekniska utvecklingen i sig.

När man i Sovjet hörde att man i USA utvecklade jättesnabba bombplan, ja, då fick man naturligtvis svara med att ta fram jättesnabba jaktplan. Resultatet fick luft under vingarna samma år som valkyrian flög för första gången, alltså 1964: Planet hette MiG-25, i NATO-kretsar har den det så kallade rapporteringsnamnet Foxbat.

MiG-25

När de första spionbilderna visades upp för USA:s befälhavare blev de riktigt bekymrade. Planet hade stora vingar och stora roder. Tydligen var det mycket lättmanövrerat, och skulle därmed bli farligt i kurvstrid, som det heter på svenska – engelska dogfight är nog mer känt som begrepp för närstrid med stridsplan. Sådana luftstrider hade man dåliga erfarenheter av från Vietnam. De amerikanska planen hade stått sig dåligt mot diverse MiG-modeller. Tidvis förlorade USA fler plan än Nordvietnam. Därför gick den amerikanska utvecklingen mot lättrörligare plan. När man nu såg samma trend i detta nya plan, ja, då visade det att Sovjet tänkte behålla sitt försprång.

En förvarning om det nya planets egenskaper fick man från mellanöstern. MiG-25 användes i Egypten (som vid den här tiden fortfarande var kompis med Sovjet) och det flög ifrån varenda plan och robot som man skickade efter dem. Tydligen var det inte bara lättmanövrerat, utan även snabbt. Vad var det egentligen för superplan som ryssarna tagit fram?

Som vanligt hade man i USA några olika stridsplan under utveckling. Några av dem lades ner. Andra, som F-15, gjordes om för att bemöta det nya tänkta hotet. Nu är ju utveckling av moderna vapensystem bland de mest resurskrävande projekt som mänskligheten över huvud taget ägnar sig åt. Även en marginell påverkan av den militära flygbranschen innebär att väldigt mycket verksamhet, och inte minst väldigt mycket pengar, tog andra vägar än de annars skulle ha gjort.

Jordsmak vid Hakodate

Så kom den 6 september 1976. Löjtnant Viktor Belenko i Sovjetunionens flygvapen tog avsked från arbetarnas paradis, flög sin MiG-25:a till Japan, och landade på ett flygfält … Liksom en bit utanför, eftersom landningsbanan inte riktigt räckt till för det snabba, tunga, superplanet. Men Sovjet fick tillbaka sitt plan, två månader senare – nedplockat i småbitar som analyserats omsorgsfullt, ner till minsta skruv.

Det visade sig att man i USA hade missuppfattat MiG-25:an. Det var inte alls byggt för tajta dogfights. Det var byggt för att flyga högt och framför allt snabbt. Det var byggt för att bemöta hot som B-70 Valkyrie.

För att ta det lite mer detaljerat … MiG-25 har beskrivits som en flygande jetmotor, med cockpit och annat pynt ditsatt som en eftertanke. Det har en toppfart över Mach 3 – om det verkligen behövs, för motorerna pajar – och även om max flyghöjd anges till drygt 20 000 meter så har man regelbundet gått högre än så. På 70-talet fick en sovjetisk pilot upp en MiG-25:a med specialmotor till nästan 37 kilometer. Det är ett av planets många rekord som står sig än idag. – Och här måste jag inflika att rekordsättande inte var någon sorts marginella muntrationer utan en del av det kalla kriget. Att lägga ner tid och pengar, och i det här sammanhanget finns inga små pengar, på att anpassa jaktplan och ta fram specialbyggda varianter av dem enbart för att få med några rader i Guinness rekordbok – ja, det tyckte makthavare i såväl öst som väst var god politik. Prestige, som sagt.

Och hur var det då med de stora vingarna med de stora rodren? Jo, de behövdes för att hålla det stora, tunga planet i luften. En tankad och startklar MiG-25 väger över 36 ton; det är 2–3 gånger så mycket som en startklar Gripen. Eller nästan dubbelt så mycket som en startklar Viggen, för att jämföra med ett samtida medeltungt stridsplan. En sådan dunderklump är inte i närheten så farlig i kurvstrid som amerikanerna hade fått för sig. Men det var den, som sagt, heller inte gjord för.

Historien om B-70 och MiG-25 handlar om hur amerikaner och ryssar oavsiktligt lurade varandra. Det är därför jag tycker att den är mycket intressantare än själva vapentekniken. Och det är därför man inte behöver några MÖP-anlag för att uppskatta den.

Men det allra märkvärdigaste med historien är att den inte är ensam. För här kommer en till, som till stora delar är en repris. Bortsett då från att den inträffade tidigare.

Ambassadör de Sadeski: The deciding factor was when we learned that your country was working along similar lines, and we were afraid of a doomsday gap.

President Muffley: This is preposterous, I've never approved of anything like that.

de Sadeski: Our source was the New York Times.

- Dr Strangelove (1964)

Det där var ur Stanley Kubricks Dr Strangelove från 1964 – där har vi det året igen. Sovjets ambassadör de Sadeski talar med USA:s president och nämner då a doomsday gap, en ”domedags-lucka”. Det är den skillnad man i Sovjet tänker sig mellan supermakternas förmågor att frammana apokalypsen och utplåna civilisationen. Detta med anledning av den nya domedagsmaskin som man i Sovjet tagit fram och precis satt i bruk, faktiskt så nyligen att man ännu inte berättat om det … Ja, allt det där framgår i filmen, som väl de flesta av er har sett. Och har ni inte det, gör det, den är precis hur bra som helst.

Strax innan klippet vi hörde nämnde ambassadören några av supermakternas kapplöpningar: kapprustningen, rymdkapplöpningen, och the peace race. Så utkämpades det kalla kriget: Istället för att ösa bomber och granater över slagfält och städer sökte man segrar av andra slag. Även om få människoliv gick till spillo, och varje sådan kapplöpning förvisso var billigare än ett världskrig, så kunde ingen förneka att det drog en hel del pengar. Och man var väl medvetna om luckorna, när den ene drog ifrån den andre. För det mesta var det USA som ledde. Men undantag fanns. När Sovjet sköt upp Sputnik, Laika och Gagarin, så överraskades världen och huvudmotståndaren, så till den grad att det gav kraft till en rymdkapplöpning som slutade med stjärnbaneret på månen. Och man följde oroligt förloppen på otaliga andra områden. Då och då kom dåliga nyheter som motiverade kostsamma uppryckningar. Man forcerade fram forskning och utveckling, prioriterade och äskade pengar, för att eliminera luckorna. Då och då fick USA se sig omsprunget av Sovjet även på klassiska militära områden, alltså inte bara rymden eller parapsykologi. Som den gången man upplevde en lucka inom strategiskt bombflyg – en bomblucka, alltså.

Vi kan börja den första maj 1954. Första maj var ju en av Sovjets nationaldagar. På torg bakom järnridån hölls myriader ändlösa parader, och naturligtvis var den på Moskvas Röda torg störst, bäst och vackrast. En anledning till att många i väst följde uppvisningarna, i synnerhet den i Moskva, var att man där kunde få de första glimtarna av nya påfund. Första maj 1954 väntade många på ett plan om vilket man inte visste mycket, men det lilla man trodde sig veta var illa nog. Det talades om ett bombplan som kunde ta ombord atombomber, som ju Sovjet haft sedan 1949, och kanske även vätebomber, som man haft sedan året innan, och som ju var ännu tyngre klunsar än atombomberna. Sedan skulle det här planet kunna ta bomberna långt, och riktigt fort. Med sådana bombplan skulle Sovjet kunna fälla sådana bomber över USA, utan att USA skulle kunna göra mycket åt saken. Det var helt enkelt Sovjets motsvarighet till B-70 Valkyrie. Oron spred sig bland militärer och politiker.

Vid den här tiden hade man i USA just tagit ett nytt strategiskt bombplan i bruk, B-52 (det är för övrigt fortfarande igång, 70 år senare). Som all någorlunda avancerad teknik uppvisade det en del barnsjukdomar. Om ryssarnas B-52:a hade liknande problem så kände man inte till dem. Och eftersom man var så osäkra på så mycket rörande Mjasisjtjev M-4 Molot, som betyder ”hammare”, som bombplanet hette – med reservation för uttalet – kunde det tillskrivas fördelar men inga nackdelar. Och det som är uppmuntrande när det gäller den egna sidans projekt är lika nedslående när det gäller fiendens.

Och så dundrade flygplanen in över Moskva. Efteråt rapporterade tidningar om att flygvapnet hade stulit föreställningen. En rad konstruktioner visades upp, bland annat hela tre nya plan. Alla var jetdrivna såklart, med moderna bakåtsvepta vingar. Och ett av dem var ett stort, tungt och snabbt bombplan. Det skulle med lätthet bära såväl atombomber som vätebomber. Hur långt det kunde ta dem var inte lika enkelt att avgöra. Men det for från horisont till horisont på trettio sekunder.

Ett år senare tillskrevs M-4 en maxlast på 9 ton och, framför allt, en räckvidd på knappt 10 000 km. Det var tillräckligt för att ta en stor, tung vätebomb till vilken plats som helst i USA. Om det hade en toppfart på drygt 1000 km/h, som det ryktades om, så innebar det att den som ville sabotera leveransen hade avgjorda problem.

En annan högtidsdag som väckte intresse även i väst var det Sovjetiska flygvapnets dag den 3 juli. Då visade man upp det bästa man hade. Utländska besökare var inbjudna för att få en glimt från ett förbjudet område i ett förbjudet land, och förhoppningsvis förmedla budskapet om landets överlägsenhet på en rad punkter. 1955 förväntades sig dessa att få se M-4:or i luften. Och det fick man.

The most disquieting planes sighted over Moscow were the two long-range bombers above. Prototypes of the T-37 Bison and T-39 Badger, as NATO labeled them, had been seen before. But now the number indicated Russia was putting increased emphasis on their production.

- ”Artists impressions” av ”two startling Soviet bombers”, LIFE 6 juni 1955, s 143. ”T-37 Bison” var vad planet kallades i väst.

När man läser om den här dagen kan man ta del av en riktigt fin berättelse. Det sägs att hela tio M-4 flög förbi åskådarna, i formation – det måste ha varit en upplevelse. Sedan flög de förbi igen, samma plan men i en annan formation, vilket gav intryck att det var andra plan. Helt enkelt ett klassiskt och busenkelt trick. Tack vare det fick världen ett intryck av att ett begränsat antal plan var … Ja, hur många trodde man att det var egentligen?

En fin berättelse, som sagt. Jag har ännu inte hittat de förväntade spåren av den i samtida artiklar. Där får man ett helt annat intryck. Uppvisningen blev omskriven jorden runt, det var ju syftet med det hela, men jag har ännu inte hittat någon som nämner så många plan som 20 eller fler. Däremot nämns märkligt olika antal plan: Svenska Dagbladet skriver om fyra stycken M-4, Dagens Nyheter tolv, Daily Herald också tolv, och så vidare.

Hur som helst. Poängen med att visa upp ett visst plan i en viss mängd var att de inte var enstaka prototyper, utan att de serietillverkades. I USA fick man gåshud och krävde mer information. Nu fick man användning av landets senaste flygande underverk: Spaningsplanet U-2. Det flög på så hög höjd, över 20 000 m, att det inte kunde bekämpas med den teknik som Sovjet hade vid den tiden.

I juli 1956 fotograferade en U-2:a ett flygfält utanför Leningrad. Där stod ett antal jetbombplan av modellen M-4; faktiskt hela 30 stycken. Fram med räknestickorna! Trettio plan i Leningrad, det borde innbära si och så många i Moska, i Novosibirsk, Jekaterinburg, Omsk … Och så vidare. Det visade även att det fanns goda förutsättningar för att producera ännu fler, i hög takt. Efter att ha räknat och funderat drog man utifrån bilden på flygfältet slutsatsen att det framåt 1960-talet skulle kunna finnas 600 M-4 i drift. Ett Sovjet utrustat med hundratals snabba, interkontinentala M-4, laddade med vätebomber – där har vi en vision som höll folk vakna om natten.

Hur skulle man bemöta detta hot? Man ökade naturligtvis produktionen av jaktplan, som åtminstone kunde försöka att mota bort jetbombare på ingång. Ett annat motmedel utgjordes av avskräckning. USA hade kanske inte fullt lika häftiga plan som M-4, men de hade åtminstone B-52, dess närmaste motsvarighet i den fria världen. Så man skruvade upp produktionen av dem. Allt det här kostade naturligtvis fantastiska summor, men det gällde ju ett hot mot landets existens och sånt måste ju få kosta. Fattas bara.

Inte för att alla var övertygade. I ljuset av vad man lade på bombflyg, inte minst med tanke på vad man hade kunnat lägga pengarna på istället, krävde några belägg för Sovjets överlägsenhet. Man kan förmoda att tvivlet var starkast i andra vapengrenar än flygvapnet, det är så det brukar fungera. U-2-plan skickades upp för att fotografera nyckelpunkter i flygvapnets Sovjet. Om nu landet kryllade av M-4, så borde man där kunna se åtskilliga exemplar. Piloterna kom tillbaka och bilderna framkallades: Inga M-4! Inte heller framgick den produktionskapacitet som man tänkt sig. Den röda hammaren gick upp i rök.

Vad var det som hänt?

När Vladimir Mjasisjtjev utvecklade M-4 hade han fått en diger lista med högt ställda krav. Han hade lyckats uppfylla en del av dem, men inte alla. Man tog fram varianter som uppfyllde det ena målet eller det andra, men inget plan som uppfyllde alla. Ett centralt mål var att kunna flyga Sovjet–USA tur och retur; det uppfylldes aldrig. Den sovjetiska amerikabombare man drömde om i Moskva, och hade mardrömmar om i Washington, fanns aldrig. Man hittade uppgifter åt planen man hade på olika ställen i flygvapnet, men det producerades bara i drygt hundra exemplar.

I USA hade man fått en helt annan bild av M-4, av dess prestanda och produktion. Och tror man tillräckligt mycket på något, så är det lätt att lura sig själv. Man hade fotograferat 30 M-4 vid Leningrad, det stämmer. Men dessa var alla M-4 som var i drift vid den tiden. Det tricket hade man inte kunnat räkna ut i Sovjet; där satte amerikanerna krokben för sig själva. Oavsett hur det låg till med flyguppvisningen 1955.

Men så småningom mötte M-4:an ett större hot än några amerikanska plan: Raketer som kunde bära kärnvapen. Jag nämnde ju nyss hur interkontinentala robotar blev slutet för USA:s strategiska bombplan B-70. I Sovjet blev de slutet för M-4. Bombplan med kärnvapen var historia. Framtiden tillhörde de interkontinentala missilerna. Nu kunde man börja oroa sig för en ”robotlucka”, missile gap. Och ”bombluckan”, the bomber gap, där USA låg efter Sovjet – ja, den hade aldrig funnits.

Det nästa stora flyguppvisningen i Sovjet ägde rum 1956. Där visades inga tunga jetbombplan upp. Enligt generalsekreterare Chrusjtjov berodde det på att de inte ville betona anfall utan försvar. Tro't den som vill.

*

Jag avrundar de här två avsnitten med en evig sanning: Det finns inga vapen som kan mäta sig med de inbillade. De mest kända ”inbillningsvapnen” är andra världskrigets tyska undervapen, Wunderwaffen. Den regimen använde dem för att gjuta mod i det egna folket och skräck i fienden, som en enkel och billig besvärjelse. Inte för att alla var ren luft. Många Wunderwaffen var konstruktioner på utvecklingsstadiet som inte hade en chans att komma i närheten av fältet innan kriget tog slut, eller rena idéer som inte hade en chans att komma i närheten av att utvecklas. Men även under andra krig har inbillningsvapen förekommit, som medveten propaganda eller så bara för att, ja, det är så folk tänker. USA lanserade inte B-70 som ett inbillningsvapen, lika lite som Sovjet tänkte ut MiG-25 eller M-4 som propaganda och Wunderwaffen. Men ändå lyckades båda lura fienden. De fick dem att göra saker som de annars inte skulle ha gjort – liksom att inte göra saker som de annars skulle ha gjort.

*

Det här var ett avsnitt av Faktoidpodden. Jag som pratat heter Peter Olausson. Vi hörs!

Den kungliga semla som blev 14 kanelbullar

Lita på en kanal som kallar sig ”Facts”!

Världens mest berömda semla känner man ju till. I synnerhet om man lägger tid på denna blogg … Det var ju den hetvägg som kung Adolf Fredrik avslutade (och det är fakta i målet) en stadig måltid med kvällen den 12 februari 1771. När konungen en stund senare gick hädan fick semlan snabbt skulden – och där börjar händelsen att klintberga iväg. Än i våra dar minsann, som när den på något sätt blev hela 14 semlor häromåret (bloggen: När blev Adolf Fredriks semla 14?).

Nu har myten hittat till USA. ”Facts”-faktoiden delades av några personer med många läsare, och så fick massor av folk för första gången läsa om den svenske kungen som dog av 14 … Kanelbullar..?

En sådan anpassning är just vad man kan förvänta sig när berättelser byter kulturer. Särskilt när det gäller lättare gods som här. Skulle meme-spridaren lagt med en fotnot om den traditional sweet roll som nordeuropeerna avnjuter? Det vore som att sätta ett järnöra på en porslinskopp, för att tala med Frans G. Bengtsson.

En poäng med att myter kommer till USA är att Snopes.com, som dammsuger effektivt inom gränserna, hittar dem:

Aside from anecdotal accounts, a Swedish historian concluded there was no evidence in the royal archives to corroborate tales that the king, who was considered in poor health generally at the time of his death, died as a direct result of consuming too many semlas.

En detalj: 

Cinnamon buns as we know them today were not likely offered as a dessert.

- Madison Dapcevich, Death by Cinnamon Bun? The Mystery of King Adolf Frederick's Last Meal, Snopes.com 17 september 2023

Nej, det var glest mellan kanelbullarna på 1700-talets kungliga bord. Vilket visserligen inte beror på att de inte fanns, för visst åts det kanelbullar långt före genombrottet på 1920-talet.

I övrigt går man förtjänstfullt igenom myten med förgreningar och varianter, vad vi vet om vad som verkligen hände, med mera. Två oberoende svenska historiker konsulterades, Henrik Berggren (DN-murvel mest känd för skildringar av senare tider) och Arvid Jakobsson vid Bernadotteska arkivet, som båda gav goda svar. (Man kan begrunda det faktum, att en välkänd svensk historiker inte fick frågan! Det ska utlänningar till att passera det val som ju är givet när inrikes medier har funderingar i ämnet.)

En detalj Snopes.com inte fått med är obduktionsprotokollet, Thet Kongeliga Likets Öpning och Balsamering. Det är fortfarande en av mina favoritkällor, som jag sedan jag läste den på KB Humlegården alltid förknippar med semlor:

Nu inföll then olyckeliga 12:te Februarii, tå Hans Maj:t föga mer än 3 timar efter måltiden, som war starck och af stadig mat, blef angripen af häftigaste Magkramp och Spasme i Underlifwet, hwilken i hast äfwen rörde Hufwudet och Hiernan, utprässade en myckenhet skarpt Serum, och therigenom sammanklämde the til lifwet oumgängeliga delar, samt hastigt slöts i en dödade Asphyxia [kvävning], och fullkomlig Apoplexia Serosa [?], alla Swea Rikes Inbyggare till största sorg och afsaknad.

- Berättelse om Högstsalige Kongl. Maj:ts osv

Den här får ju komma med också: faktoider.nu: Adolf Fredrik och semlorna. Hur det egentligen gick till, ifall någon missat.

Faktoidpodden: Ormolja

Lyssna här: Faktoidpodden, säsong 2 avsnitt 2: Ormolja

Jag skrev en bok om kvack, Kvacksalveri! heter den – gavs ut på Ordalaget 2021. I den tar jag upp en mängd olika sorters kvack som förekommer och förekommit. Naturligtvis får ormolja ett kapitel. I första säsongen av Faktoidpodden gjorde jag två avsnitt om kvacksalveri, utifrån den boken då, och i avsnitt 8 [länkar till bloggen & podden] tar jag upp ormolja. Då blev det helt kort; nu blir det desto längre, ett helt avsnitt om ormolja. För det är det värt!

Alltså bokstavlig ormolja, framkokad ur bokstavliga ormar. Nu vet jag inte hur förvånade folk blir av den här upplysningen, men många verkar ha för sig att begreppet började som en liknelse, så som det används idag. Eller att det man kallat ormolja aldrig varit äkta ormolja, utan alltid annan olja. Jag slår upp Svenska Akademiens Ordbok och ordet ”orm”. Där beskrivs ”ormolja” som följer: ”förr farmakologisk term, genom kokning beredd olja av ormar, använd såsom ingrediens i läkemedel”. Sådan äkta, bokstavlig ormolja har en lång historia. Och det är den jag ska berätta i detta avsnitt av Faktoidpodden.

Ormar har alltid fångat folks intresse, på flera sätt. Många tänker på de negativa aspekterna, men historien är full av, ska man säga, goda ormar, och en sympatisk syn på dem. Som här: ”Gör en orm och sätt upp den som ett fälttecken. Var och en som blir biten skall se på den, så får han leva.” – Det där var 4 Mosebok, 21:8. Jomen – samma bibel som lärt oss att ormen är Fan inkarnerad, listig, farlig och ond, som fick de första människorna att synda, med oöverskådliga konsekvenser och så vidare. Samma bibel tipsar om ormen som en helande symbol; inte indirekt utan med en omedelbart verkande kraft.

Faktum är att det funnits många ormkulter med medicinska inslag. Utöver det bibliska exemplet, från hebréernas Exodus, förekom det i Mesopotamien, Indien, Kina … Den medicinska ormkult som är central i denna historia är den som förekom i Grekland. Där fanns en viss Melampus, en mytisk eller kanske halvmytisk figur. En gång, när han var ung, bad han sina tjänare att inte döda två ormar; ja, att slå ihjäl alla ormar man får syn på har tyvärr varit normen på många ställen, och är fortfarande på sina håll. Men så ville Melampus inte ha det. De tacksamma ormarna lärde honom i gengäld att tala med djur. Med sådana informanter, liksom kontakter i Egypten som i Grekland sågs som källan till all gammal visdom, blev han snabbt mycket kunnig i bland annat läkekonst.

Men den figur som grekerna främst förknippade med ormar var läkekonstens gud, Asklepios. Hans tempel kryllade av ormar – icke-giftiga ormar – som lockats dit av maten man satte ut åt dem. De återgäldade kost och logi genom att förmedla läkande krafter, och det på två olika sätt. Dels kunde de slicka patienterna, vilket antogs vara en läkande behandling. I mer komplicerade fall kunde patienter ordineras att sova i templet, bland alla ormar som krälade runt. Då kunde ormarna nämligen överföra drömmar till dem, som prästläkarna sedan uttolkade till diagnoser och behandlingar.

Det är detta arv som gjort att ormen än idag är en mycket vanlig symbol i den medicinska branschen. Ofta ser man en stav med en orm runt, det är Asklepios stav med en tempelorm. Man kan också se en lite mer utsirad stav med två ormar runt sig. Den är ett misstag, på så sätt att den egentligen hör till gudarnas budbärare Hermes. I korthet så tog man en gång i tiden fel på stavarna när en medicinsk logga skulle utformas, och på den vägen är det. En till: I apotekets logga ser man en stiliserad orm som äter ur en skål. Det är en av ormarna som matades i Asklepois tempel.

Det finns också ett nordiskt exempel på hur ett ormliknande sagodjur förknippas med undergörande förmågor. Det hittar vi i Völsungasagan. Den skrevs ned på medeltiden men har stoff från järnåldern. Den finns också som illustrerad klassiker i form av den magnifika Sigurdsristningen utanför Eskilstuna. I Völsungasagan berättas om Sigurd. Hans fosterfar Regin ber honom att döda draken Fafner. Sedan detta ordnats ber Regin att få drakens hjärta att äta. När Sigurd så sitter vid elden och lagar till drakhjärtat, så bränner han sig på det, och stoppar fingret i munnen för att svalka det. Då får han i sig en liten mängd draksubstans, liten men tillräckligt för att den magiska effekten skulle ta: Sigurd upptäcker att han förstår djurens språk. Man påminns om Melampus, som också lärde sig den konsten med reptilkraft. Och nu hör Sigurd två fåglar i närheten, som diskuterar den dumme drakdödaren som inte äter upp hjärtat och tar del av dess kraft, liksom att Regin tänker slå ihjäl honom. Sigurd förekommer sin fosterfar genom att hugga huvudet av honom. Sedan äter han upp drakhjärtat. Det om Völsungasagan.

I nordisk folktro var undergörande ormar länge ett stående inslag. Vad gäller den så kallade ormkulten är historikerna numera skeptiska. På medeltiden var det nämligen populärt att beskriva hur de hedniska förfäderna tillbad ormar, men det tror man inte längre på.

Bland alla andra hel- och halvmagiska kritter förekom i våra hedniska förfäders värld lindormar och vitormar. Lindormar var ett drakliknande sagodjur. De var nog mest kända för sin vana att bita sig i stjärten och därmed bilda ett stort hjul, för att sedan rulla fram genom skogen. Man kan förstå att den bilden satte sig i det allmänna medvetandet. Vitormar kunde vara ett annat namn på lindormar, eller en sorts magiska ormkungar. De här lindormarna och/eller vitormarna var magiska, så till den grad att det räckte att röra vid dem för att man själv skulle få magiska krafter av olika slag. Det berättades ända in på 1800-talet om hur kloka gubbar och gummor fått sin kraft på det sättet. Det var alltså en idé som gick minst tusen år tillbaka i tiden. Och den är fullt kompatibel med idéer om undergörande ormolja.

Men även den som inte var intresserad av en karriär som klok gubbe eller gumma, eller inte hade tillgång till vitorm eller lindorm, kunde dra nytta av ormens läkande krafter i form av kött och olja från vanliga arter. Sådant förekom i såväl vardagliga kurer som exklusiva. Jag kan nämna en medicin, eller sorts medicin, som verkligen var exklusiv, som kallades teriak. Teriak var komplicerat att framställa, vilket naturligtvis var en stor del av poängen. Många recept hade hundratals ingredienser från hela den kända världen. Det blandades ihop och skulle sedan lagras i bra många år. Allt det här gjorde naturligtvis teriak dyrbart, och då som nu tolkades ett högt pris gärna som stor kraft. Teriak var också medeltidens mest omskrivna och hyllade läkemedel. Eller grupp av läkemedel då. Eller medel. Och även om recepten kunde variera en hel del ingick alltid huggormskött.

Så ormkött och ormolja användes i den medeltida medicinen, såväl den folkliga som den exklusiva. Det hade flera orsaker. Ormar har, eller tillskrevs åtminstone, en rad egenskaper som gjorde dem intressanta ur magisk-medicinsk synpunkt. Det fanns en gammal magisk princip, similia similibus curantur, eller ”lika botar lika” – den är kanske mest känd genom sin tolkning i homeopatin, men idén är alltså långt mycket äldre. Enligt den principen så ska den som blivit biten av en orm kunna använda orm i en eller annan form för att bli frisk – tänk bara på fälttecknet i Moseboken. Och så har vi här ännu en anledning att gå tillbaka till antiken.

Det finns en berättelse om kung Mithridates VI, även kallad den store. Han var kung av Pontos, det utgjordes av dagens Turkiet och en rätt stor del av Svarta havets kuster, framför allt hela Krim plus fastlandet norr och öster om halvön. Han ville bli immun mot gifter, och man måste säga att han hade en god anledning därtill. Giftmord var nämligen den överlägset vanligaste dödsorsaken i släkten. En del hade Mithridates själv ordnat. För att bli immun tog han nu alla gifter man kände till, och intog dem i små doser under lång tid. I verkligheten skulle det fungera mot några gifter men långt ifrån alla. I berättelsen fungerar det naturligtvis till fullo. Det sägs även att Mithridates skulle ha tagit fram motgifter genom att testa dem på slavar. På de här två sätten blev Mithridates hård mot alla kända gifter – åtminstone i berättelsen då. Det hade han nu ingen glädje av. Det här hände sig på 100-talet f Kr. Då expanderade Rom för fulla muggar, och mot det fanns det inget känt motmedel. När fienden omringade palatset och allt var slut försökte den desperate Mithridates att ta livet av sig med alla gifter han kunde få tag på – man kan förstå att det pontiska hovet hade ett rejält förråd. Men ingenting bet på kungen, som till slut fick be en av sina officerare att hugga ihjäl honom.

Receptet på Mithridates motgift finns inte bevarat. Men det var det som man åtminstone sade sig utgå ifrån, när man komponerade läkemedel som till slut blev – teriak.

Teriak innehöll som sagt ormkött. Om Mithridates motgift alls funnits i sinnevärlden, måste det ha innehållit ormkött. Tidvis har man nämligen trott att giftormars kött var giftigt. Det skulle förklara dess antagna värde som motmedel. Eller om man nu trodde att ormarnas tänkta immunitet mot sitt eget gift skulle överföras.

(En liten parentes om den frågan: Är giftormar immuna mot sig själva? Det har diskuterats, rätt livligt, och buden kan faktiskt skilja sig en del även bland experter. För att sammanfatta den konsensus jag hittat har många giftormar en viss motståndskraft mot sitt eget gift, om än inte absolut immunitet. Så: Inte alla, och inte helt, men en del. Så – det var det.)

Så när man använde orm i medicin, som kött eller olja, var ett givet användningsområde som medel mot ormgift, ormbett. En annan behandling som ofta gjorts med ormolja är av öronen, om det nu berodde på att man trodde att ormar har utomordentlig hörsel eller att de är döva; båda uppfattningarna har förekommit och båda fungerar som magisk mekanism. Sen har vi ormarnas ömsande av skinn. Det tolkades som en symbol för botande av hudåkommor, eller rentav en allmän pånyttfödelse; med det tänkesättet kan ormrelaterade substanser bli en panacea, som det heter: ett undermedel mot allt.

Ja, sådana tankar kan ha spelat in när ormens medicinska rykte grundlades en gång i forntiden. Då spelade säkert även ormarnas kunskaper om fördolda ting en roll. Men den egenskap som nog var viktigast i längden var något så enkelt som ormarnas odiskutabla smidighet. Den medförde nämligen att orm, i en eller annan form, antogs kunna mjuka upp stela eller värkande leder. Den uppfattningen bildades tidigt och levde, som vi ska se, kvar under mycket lång tid – om den alls har försvunnit.

För att sammanfatta har olika egenskaper, faktiska eller tänkta, hos ormarna varit olika viktiga under olika tider. Men den egenskap som i längden var viktigast var smidigheten.

Nu ska jag ta upp en alternativmedicinsk rörelse. Den ville bryta med sin tids etablerade medicin och dess allt mer komplicerade recept, och gå tillbaka till en naturligare medicin med färre tillsatser. Låter nog så bekant! För sådant tänk förekom även på 1200-talet. Och den etablerade skolmedicin man kritiserade var den hippokratiska. Mot denna argumenterade man med att Gud ju rimligtvis – vad som nu är ”rimligt” i det sammanhanget – borde lagt den läkande kraften i ett fåtal enkla medel. Inte kunde väl han vilja att folk skulle krångla med mängder av dyrbara och komplicerade ingredienser? En central aktivist i rörelsen var en munk som kallades Niklas, egentligen Mikołaj, av Polen. Han förespråkade ett enkelt och naturligt men effektivt apotek som byggde på grodor, ödlor, skorpioner och inte minst orm. Orm var användbart mot – och nu kommer en lista – hudåkommor av alla de slag, tumörer, sår, dövhet – det var vi inne på nyss – grånande hår, starr, epilepsi och tandvärk, liksom allvarliga och långvariga sjukdomar i största allmänhet. Ormblod rekommenderades särskilt som ansiktsmask (”det ger unga kvinnor röda läppar” minsann), ormfett kunde appliceras på huden mot mindre blemmor, eller på ögonlocken mot allehanda ögonsjukdomar, och ormolja var användbart mot en rad åkommor som till exempel njursten, gikt, tandvärk, epilepsi – några droppar ormolja i näsan gör susen mot fallandesjuka ser ni – och – vad var det nu igen – glömska var det.

Ja, den här medeltida alternativmedicinen blev ju bara en tillfällig krusning på ytan som inte lämnade några särskilda spår. Men även om få var lika entusiastiska som Niklas så levde ormar kvar, i såväl etablerad som folklig medicin.

Nu har jag pratat en del om ormolja … Hur tillverkades ormolja? Man hade två olika metoder. Den enklaste var att flå ormar och hänga upp dem någorlunda varmt. Sedan samlade man upp fettet som droppade ner från dem. Man kunde också koka fram oljan. Man använde sig nog sällan av särskilda recept. Men om någon är intresserad så är här ett från en bok tryckt 1751 (den heter Tyrocinium Pharmaceticum av Juan de Loeches). Ormoljan där kallas ”Mesues huggormsolja”, och tillverkas så här: Tag två pund – det är strax under ett kilo beroende på vilken sorts pund som används – alltså två pund levande ormar, och två pund och tre uns sesamolja – ett drygt kilo där. Ormar och olja lägges i ett glaserat kärl. Kokas sakta under lock tills köttet lossnar från benen. Sila och lagra. Denna olja kan, uppges det, användas till att rena hyn, ta bort blemmor och svinkoppor och andra defekter.

En anmärkning om namnet: Mesue var en persisk läkare som levde i Bagdad på 800-talet. Han skrev en rad medicinska texter som haft stort inflytande i medicinhistorien. Däremot behöver han inte ha haft ett dugg med det här tämligen enkla receptet att göra, från en bok tryckt nästan tusen år senare. Men så är det: Att hänvisa till kändisar för att få större genomslag är ett urgammalt grepp, sannerligen. Det var det.

Medeltidens etablerade skolmedicin hade antika rötter; den byggde på Hippokrates och en som hette Galenos. Den hade kommenterats flitigt men sällan kritiserats. Så var det fram till 1500-talet. Då började den ifrågasättas; inte för allra första gången, som vi sett, men det var då som det började hända grejor. Under 1600- och 1700-talen kom sedan de medicinska nyheterna allt tätare, och fick långsamt allt högre kvalitet. Medicinen började att moderniseras. Den blev allt mindre magi och alkemi, och allt mer vetenskap. Snabbt gick det inte, verkligen inte, men i stort sett gick det framåt.

Under hela denna tid – 1500-, 1600- och 1700-talen – levde tron på ormarnas läkande krafter kvar. I varje generation fanns förespråkare av orm i olika former, det kunde vara olja, fett, skinn eller pulver (alltså torkad och malen orm). I Shakespeares pjäs Macbeth finns en berömd scen där några häxor rör ihop en trollbrygd på, bland mycket annat, ”orm, som smög i kärrets gräs/uti kitteln stek och fräs”. Just den detaljen hade kunnat hämtas från samtida läkekonst. Pjäsen skrevs omkring år 1600 då ormar var ett självklart inslag i skolmedicinen. Och så skulle de förbli under lång tid framåt.

Här är några nedslag ur den medicinska litteraturen:

Ett franskt standardverk från 1673 ägnar mycket utrymme åt orm.

En egyptisk bok från 1684 beskriver hur man långkokade hornhuggorm för att tillverka en sorts teriak. Olja som blev över blandades med olivolja och skickades till Indien, där avsättningen tydligen var bättre än på den lokala marknaden.

I England har jag tittat i en farmakopé utgiven 1678 och en 1702. En farmakopé kan sammanfattas som en samling med medicinska recept som apotek har att rätta sig efter. I dem listas en rad ormpreparat, recept och användningsområden. Ormolja, oleum viperarum, rekommenderades mot en rad hud- och ledbesvär – där har vi ormens smidighet. Flera recept rekommenderades mot olika ögonbesvär, det kunde vara ormfett blandad med honung eller askan efter ormhuvud. Ormvin framställdes genom att dränka levande ormar i vinet, det kunde bota spetälska och syfilis. Grejer!

Här i Sverige har vi Johan Anders Darelius, han var överläkare vid Serafimerlasarettet. Serafen, som det kallades, låg på Kungsholmen, öppnade 1752, och stängde inte förrän 1980, minsann. 1760 gav Darelius ut Socken-apothek eller någre huscurer. Där finns ett recept på ögonsalva: Man tager huggormsfett, ”eller i brist därpå ålfett” – det står inte något om att i det senare fallet tillsätta gift. Man blandar det med zinkoxid. Salvan appliceras utanpå och inuti ögonen varje kväll, mot röda och ”fläckiga”, som det står, ögon.

När upplysningens 1700-tal gick mot sitt slut hade ormoljan fortfarande förespråkare inom den etablerade medicinen. Samtidigt fanns det de som kallade det hela för kvacksalveri. Som den gentleman som i en tidning 1798 konstaterade att apotekens ormolja utgjordes av två delar linolja och en del härsket ister: ”Kanske lika effektivt som den äkta varan, och utan tvivel ett billigare sätt att lura folk”. Finns inte mycket att tillägga där. Så länge som mer eller mindre exotiska oljor och fetter efterfrågades, förekom naturligtvis medvetet bedrägeri. Och vem vet om inte linolja är minst lika bra som ormolja?

Men på 1800-talet började ändå orm-medicinens långa högkonjunktur att gå tillbaka – åtminstone i Europa. Det gick inte fort, men långsamt och gradvis. Anledningen behöver inte ha varit att man insåg vad ormolja, ormbuljong och så vidare gick för. Det behöver heller inte ha berott på det myckna förfalskandet, eller något annat mer eller mindre rationellt skäl. Det kan lika gärna ha berott på att även värdelös medicin behöver förnya sig då och då. Kanske ormarna uppfattades som gammalmodiga, lite som album graecum, fint namn på torkad hundspillning, eller för den delen mumie – jomen, man använde äkta egyptisk mumie som invärtes medicin. För att bara nämna två medicinska storsäljare som vid samma tid hade inlett sin nergång.

Långsamt och gradvis, som sagt. I mitten av 1800-talet ondgjorde sig en insändare i en svensk tidning över apotekare som sålde ”de absurdaste och haltlösaste ämnen”, som bland mycket annat ister från orm. Vid samma tid kunde den engelske naturvetaren William Broderip, han var född 1789, minnas när vin och buljong på huggorm fanns i varenda välsorterat apotek. Ormarna fanns kvar på apoteken, men i mindre utsträckning än tidigare, och mer kritiserade än någonsin. I folkmedicinen skulle preparaten finnas kvar desto längre.

Allt där här gällde som sagt i Europa. Men när ormarnas kurs sjönk i den gamla världen, så steg den i den nya. I Nordamerika hade man visserligen inga huggormar. Men å andra sidan hade man desto fler andra arter. De kunde vara betydligt giftigare än de europeiska huggormarna, om det nu uppfattades som något bra eller dåligt, och även vara anmärkningsvärda på andra sätt. Ett tydligt exempel är skallerormen, den är särskilt lätt att känna igen, inte bara på grund av skallran. Den fick snart ta över huggormens medicinska nisch. Konkurrensen var ganska obetydlig. En sort som kan nämnas är ”svarta ormar”. De beskrivs inte mer detaljerat än så; artbestämningen är högst osäker och kanske oviktig.

Men annars var det skallerorm som gällde. Det äldsta kända belägget för amerikansk skallerormsolja är från Virginia 1687. Så småningom skulle det bli mer – mycket mer. Vi kommer snart dit.

När ormoljan flyttades från Europa till USA förenklades den – igen, skulle man kunna säga. I den gamla världen hade orm använts i medel som kunde vara ganska komplicerade; inte i närheten av medeltidens undermedel, men ändå. I den nya världen var allt enklare.

I Nordamerika användes ormoljan utvärtes mot framför allt stelhet i leder och muskler, stukningar och ”reumatism”. Och vad ”reumatism” beträffar så användes och används begreppet om en mängd varierande symptom som kan ha helt olika orsaker. Ormolja användes även mot kolik, hosta (slemlösande), det användes mot heshet, dövhet och för att ”rena blodet” – vad nu det egentligen innebar.

Nu ska jag passa på och ta itu med en faktoid … Eller två.

Om man letar efter uppgifter om ormoljans historia i USA, så kan man hitta påståenden om att bruket på sätt och vis kom från Kina. Där har man sedan gammalt gjort oljor av det mesta man kan göra oljor av, till exempel ormar. Oljorna har använts för muskler och leder. När kineser så småningom begav sig till det nya landet i öst fanns ingen av deras gamla bekanta ormar där, men väl andra arter. På ett eller annat sätt — om det nu var brist på äkta vara, missförstånd, eller om man helt enkelt inte brydde sig om skillnaden — så kom den kinesiska ormoljans egenskaper att överföras på olja från amerikanska skallerormar.

Där har vi den ena faktoiden: Att ormolja skulle ha kommit till USA från Kina. Att så inte var fallet har framgått tydligt nog i det här avsnittet. Det fanns en stark tradition av ormolja i USA långt innan kineserna kom dit. Den första vågen av kinesiska immigranter inträffade när guldrushen i Kalifornien 1848–1855 sammanföll med det synnerligen blodiga Taipingupproret 1850–1864. Sedan den guldfebern lagt sig fick många av invandrarna arbete i andra branscher, som jordbruket, diverse serviceyrken och inte minst de omfattande järnvägsbyggena. Men det var först i slutet av 1860-talet som det kinesiska inflytandet blev nämnvärt i Nordamerika.

En tacksam ironisk knorr är att man på senare tid upptäckt att olja från vattensnoken innehåller EPA, det är en omega 3-fettsyra som bland annat har inflammationshämmande egenskaper. Denna olja kan fortfarande köpas i Chinatowns lite varstans, och den har betydligt högre halt av EPA än skallerormsolja, rentav högre än en fet fisk som lax.

Där har vi den andra faktoiden: Att ormolja som symbol för kvacksalveri i själva verket är ett stort missförstånd. För det är helt enkelt inte sant. Till att börja med gjordes kinesisk ormolja på flera olika arter, även sådana med långt onyttigare oljor än vattensnoken Enhydris chinensis. Vidare så kan dess EPA göra nytta i kroppen … Om man förtär den. Men när ormolja av vilken sort som helst använts på ömmande leder, har det alltid varit utvärtes.

Från mitten av 1800-talet nämns ormoljan och dess påstådda effekter allt oftare i amerikansk press. Ibland är det i förbigående som ett allmänt känt faktum, ibland som en neutral upplysning. Men nog så ofta är det i notiser à la ”tro't om du vill”, som exempel på märklig vidskepelse i civilisationens bildliga eller bokstavliga utkant. När ”troende” beskrivs är det länge som folk i landsorten, fattiga, färgade och/eller vidskepliga. Hur rättvisande detta urval kan ha varit är naturligtvis en helt annan fråga. Men det var den bild som gavs, även sedan oljan blivit mer allmänt känd.

Preparatet var utan tvekan populärt på många håll. Och när något efterfrågas, tenderar det att förfalskas. På ömse sidor Atlanten hände det, att när kunder frågade efter oljor på orm, skunk, hund, daggmask eller rentav människa – flera av varorna hade inte väckt uppmärksamhet några sekler tidigare – så sålde personalen trovärdiga blandningar av vanliga oljor och fetter. Och det gjorde de helt utan dåligt samvete, eftersom de visste att originalen var lika värdelösa som kopiorna.

Sådana förfalskningar har fått en del att dra slutsatsen att ormolja aldrig funnits, att den var bluff från första början. Men genuin ormolja hade som sagt tillverkats länge, även i USA. Ofta var det för hemmabruk. Proceduren är inte märkvärdig, och hemkokarna var vana självhushållare. Åter andra tjänade en slant eller rentav hela sitt uppehälle på att fånga skallerormar. Då ska man också veta att ormjakt kunde ge pengar på flera sätt. Man fick skottpengar för dödade skadedjur, skinn och skallror kunde säljas till rätt goda priser, av såväl dekorativa som vidskepliga skäl, och så kunde man tillverka och sälja ormolja, till slutkunder eller till apotek.

Under 1880-talet började ormbranschen att professionaliseras och industrialiseras. Efterfrågan blev allt större på levande djur (för shower och som utställningsexemplar i skyltfönster), på gift (för forskning och tillverkning av serum) och på skallror, skinn och olja. Ormfarmer anlades. Allt större mängder olja tillverkades och såldes.

Nu började också en ny sorts ”ormjägare” att låta tala om sig. Att fånga och koka ormar hade några år tidigare utförts av udda existenser ute i vildmarken. Nu övertogs sysslorna av färgstarka män med kläder av ormskinn, som gärna och ofta berättade vitt och brett om sina märkvärdiga liv, hur många ormar de fångat, vilken god hand de hade med dem, hur ofta de ändå blivit bitna men hur liten roll detta spelade, och inte minst om den eftertraktade och underbara oljan som de händelsevis kokade och sålde – vilket ju var huvudpoängen. Påfallande ofta hade de lärt sig hemligheten av indianer, från namngivna eller anonyma stammar. Det var den sortens exotism som sålde bäst där, rentav bättre än ”mångtusenårig österländsk visdom” – sådant förekom men i mycket mindre omfattning.

(En parentes om inhemsk ormolja. Flera indianstammar använde skallerorm och dess olja, i medicinska/magiska sammanhang. Hur gamla dessa traditioner var kan vara svårt att avgöra. Många gånger är bruket påfallande likt det europeiska. Kanske de rentav tagit över den vite mannens seder? Å andra sidan kan man ha tillämpat samma magiska tänkesätt, där till exempel ormens smidighet sätts in mot stela, värkande leder. Det är åtminstone inte självklart att det rör sig om uråldriga traditioner.)

Oavsett hur reklamen för ormoljan såg ut så gick den sannerligen inte hem överallt. När man pratar om historiskt kvack ligger fokus ofta på de troende, alla som lurades. Men då som nu var det sannerligen inte alla som lät sig övertygas av rundliga löften, hämningsbefriad reklam eller silvertungade snake oil salesmen. När ormolja blev alltmer omskriven, kom också fler och fler kritiska eller direkt hånfulla beskrivningar av den. Ett talande tecken på den allmänna inställningen är att begreppet snake oil, så fort det blev någorlunda allmänt känt, började användas som en utvidning av snake, som liknelse för något falskt och illasinnat. Som till exempel om sämre sortens whisky.

Om man idag hittar något om 1800-talets ”ormmän”, så är ett namn vanligare än alla andra ihop: Clark Stanley. Eftersom han ofta får representera en hel yrkesgrupp så tänkte jag studera honom lite närmare. Dessutom finns det mycket att ta upp …

Clark Stanley påstod sig ha tillbringat flera år hos Hopi-indianerna (de är förresten kända för sin ormdans) som skulle ha lärt honom hemligheterna. Han skulle också ha uppträtt på världsutställningen i Chicago 1893, och där tillverkat ormolja inför publik, en show som innebar slaktandet av hundratals ormar. Dessutom sade han sig ha blivit biten av ormar otaliga gånger; att han fortfarande var vid liv bevisade hur effektivt hans motmedel var. Den enda källan för alla dessa uppgifter är hans egen reklamskrift The life and adventures of the american cow-boy. Det är möjligt att där finns spår av sanning – omöjligt är det inte – men mycket mer behöver det inte vara. Ta en sådan enkel detalj som att han skulle ha varit född 1854 i Abilene, Texas. Den staden grundades 1881, 25 år senare. Eller uppvisningen på den mycket välbesökta utställningen i Chicago 1893. Om den hade ägt rum borde den ha återgetts eller åtminstone nämnts av ett stort antal besökare; men några sådana rapporter finns inte. Det är påfallande hur många som än idag luras av Clark Stanleys billiga säljsnack.

Kanske var Stanley aldrig längre västerut än Providence, Rhode Island. Där låg hans firma, och åtminstone den var högst verklig. En notis från 1909 berättar att den beställt 50 kilo torkad skallerorm från en ormfarm i Texas. Det kan jämföras med ett tillslag 1916, som jag ska återkomma till, där man inte hittade minsta spår av orm i någon som helst form i Stanleys så kallade ”ormolja”.

Clark Stanley är den mest omskrivne ”ormmannen”, men han var som sagt inte den ende. En annan var den så kallade indianhövdingen White Eagle. Den ”Vita Örnen”annonserade 1906 för sin stora indianshow, där föregivet genuin indiansk skallerormsolja såldes. I vanlig ordning botade den en lång rad sjukdomar, som reumatism, difteri, mask, förstoppning, cancer med flera. Hövdingen poängterade särskilt att ”detta är inte en patentmedicin, utan en ärlig medicin” – folk hade lärt sig vad de kunde förvänta sig av patentmediciner. Hövdingen kungjorde vidare att han verkar under sitt eget namn istället för att dölja sig bakom ett företag eller anonym adress. Han avslutar med att ”kvackarna hatar mig eftersom jag ofta avslöjar deras oärliga metoder”.

”Den indianske medicinmannen” White Eagle hette egentligen Aaron P. McCarty. I dagens skildringar av ormoljans historia är han inte i närheten lika vanlig som Clark Stanley, trots att han var mycket mer känd när det begav sig, och trots att vi vet betydligt mer om honom. En av anledningarna till att McCarty är bättre belagd är hans son Luther. Denne var nämligen en framgångsrik boxare som 1913 vann ”World White Heavyweight Championship”. Det var en tävling för vita boxare, en reaktion på de allt framgångsrikare svarta boxarna. Det är talande att få bekymrade sig för att en påstått vit boxare hade en påstådd indian som far … Det är helt uppenbart att indianhövdingen var en påhittad reklamfigur.

Patentmediciner nämndes … De var underkurer och mirakelmedel som hade sin guldålder från slutet av 1800-talet och en bit in på 1900-talet. De sades vara bra mot mängder av sjukor och symptom. Om de hade några aktiva substanser alls utgjordes dessa oftast av alkohol och opium. Och vad ”patenten” beträffar så avses inte något skydd motsvarande dagens patent utan ett rent varumärkesskydd. Ändå passade tillverkarna ofta på att nämna sina patent som om de garanterade kvalitén.

Till exempel fick Clark Stanley 1905 följande beskrivning skyddad: ”Orden Clark Stanley’s Snake Oil Liniment, ett porträtt på den sökande, och fyra hopslingrade ormar runt densamme, allt omgärdat av en rektangulär ram”. Där har ni hans patent – det var det hela. Ingenting om substansen, det som såldes, någon utlovad effekt eller så. Men därefter användes det faktum, att han fått patent nr 48 425, i reklamen för ormoljan, som om det var ett intyg på medlets kvalitet och medicinska effekt. Det är bara ett exempel på hur ormolja börjar identifieras som en patentmedicin bland många, när den gick från närproducerad kur för lantisar till intensivt marknadsfört undermedel i formgivna flaskor.

Patentmediciner marknadsfördes framför allt med intensiv annonsering i tidningar. Annan reklam kom i form av show och teater. När det gällde ormolja var indiankopplingen given. Det cirkusliknande kringresande sällskap som White Eagle McCarty förestod var en typisk representant för denna en gång utbredda företeelse. Under turnéerna ställde man sig varje eftermiddag i ett gathörn i det samhälle man råkade befinna sig i. Där reste man en liten scen och började med föreställningen. Man visade upp akrobatiska övningar, jonglörer, starke mannen, diverse indianrelaterade nummer, och givetvis en ormtjusare med en livs levande orm – dock sällan skallerorm, och var det en levande skallerorm hade man dragit ut tänderna på den. Mellan numren kungjorde hövdingen hur förträfflig hans ormolja var och sålde den för $1.50 flaskan (1909 års pris).

En kulturhistorisk fotnot: När radion kom konkurrerade den snart ut medicinshowerna, och övertog konceptet med sponsrad underhållning. Senare kom tv, och snart blev den kanalen den primära för sponsrad underhållning. Så när ni hör ”programmet presenteras av …”, då är det kulturhistoria ni hör.

När det gäller mat, dryck och läkemedel så är det svårt att sätta sig in i den laglöshet som var allmänt förekommande för bara några generationer sedan. På många ställen kunde man, i stort sett, påstå vad som helst om vad som helst. I USA kunde man det definitivt. Kvacksalveriet blev bara aningen besvärligare 1906, då lagen för rena livs- och läkemedel antogs. Den föreskrev i princip att förpackningar som fraktades över delstatsgränser (då blev det nämligen en federal angelägenhet) skulle ha korrekta innehållsförteckningar. Ingenting fick läggas till, ändras eller utelämnas. Det kanske inte låter så märkvärdigt. Men mången patentmedicin, som salufördes med örter eller rötter som argument, fick i själva verket sin främsta effekt från mer pålitliga substanser som alkohol, opium och kokain, ämnen som kanske eller kanske inte deklarerades. (Sådant förekommer förresten än idag.) Ibland fanns de i mediciner som utlovades vara fria från till exempel opium. Andra gånger utlovades ämnen som saknades.

Som när man 1916 lade beslag på en sändning med 51 flaskor "Indian Rattlesnake Oil Liniment" från White Eagle Medicine Company i Ohio som skulle till Missouri. Innehållet analyserades. Det visade sig att linimentet utgjordes av fotogen, någon vegetabilisk eller animalisk olja, samt en liten mängd väldoftande vegetabilisk olja. Någon skallerormsolja fanns inte. Produkten var sålunda misbranded, som det hette – felmärkt. Dessutom sades produkten vara verksam mot reumatism, katarr, nervsmärtor och andra smärtor, difteri, eksem, mask, hösnuva, struma, astma och dövhet, ”whereas, in truth and in fact, it was not”. McCarty erkände sig skyldig och dömdes att böta symboliska $50 plus domstolens kostnader; det var alltså 51 flaskor som några år tidigare kostat $1.50 styck.

Samma år skickades ett prov på Clark Stanleys liniment till ett laboratorium för närmare undersökning. ”Ormoljan” visade sig utgöra lätt mineralolja, därtill 1 % animaliskt fett som förmodligen kom från nötkött, en liten mängd chilipeppar, samt spår av kamfer och terpentin. Det här hade mycket väl kunnat saluföras som massageolja idag. Någon ormolja hittade man inte. Dessutom läste man igenom ett medföljande häfte vari utlovades att medlet var verksamt mot reumatism, nervsmärtor, ischias, stukningar, hallux valgus (snedställd stortå), halsont, alla sorters smärtor och inflammationer i muskler och leder, förlamning, ledinflammation samt bett och stick från giftiga djur och insekter ”when, in truth and in fact, it was not”. Stanley erkände sig skyldig och dömdes att betala symboliska $20 (det motsvarade priset på 40 flaskor liniment) plus domstolens kostnader.

Lagen från 1906 tillämpades inte direkt reptilsnabbt, och som vi hört inte heller särskilt hårt. Böterna behövde inte ens uppgå till värdet på det beslagtagna godset. Men att lagen alls ägnade ormoljan uppmärksamhet gav åtminstone ett resultat. När man året därpå lade beslag på ännu en sändning från Ohio var skallerormen inte längre med. Nu hette produkten ”Indian Oil Liniment”, bara så.

Att döpa om produkterna var en metod som användes på flera håll. Det har funnits en mängd produkter där ormoljan är mer eller mindre antydd. Som ”Rattlesnake Bill’s Liniment” (det såldes ännu på 1950-talet), flera så kallade ”skallerormskungar” fortsatte att under sina artistnamn kränga ospecificerade oljor och liniment, man hade flaskor med suggestiva ormar på etiketten och i namnet, och så vidare – man gav intryck av att de innehöll ormolja, men lovade ingenting.

Eller så gjorde man som Miller’s, den kanske mest kända ormoljan någonsin. Våren 1916 börjde Herb Juice Medicine Company i Jackson, Tennessee att sälja Miller’s antiseptiska olja, med underrubriken ”känd som ormolja”. Ormolja sålde fortfarande, tio år efter USA:s första kvacksalverilag. Det var först framåt 1920-talet som tillverkaren fick anledning att, under trycket av 1906 års lag, justera namnet på sin storsäljare. Under Snake Oil, med stora bokstäver, skrev man med pyttesmå bokstäver ”men innehåller ingen ormolja”. Ormolja sålde fortfarande, vare sig den utlovades eller inte.

Hur länge sålde ormolja? När fick den sitt dåliga rykte? Idag är det väl ingen som säljer ormolja på allvar?

Under dess storhetstider i Europa respektive USA saknades sällan röster som hävdade att oljan var värdelös eller värre. Vilken inverkan denna kritik haft är högst osäkert. Det kan ha betytt minst lika mycket att marknaden helt enkelt tröttnade och hittade nya underkurer att hoppas och lita på. I USA var det först framåt 1930-talet som annonser för ormolja började gå tillbaka ordentligt – att räkna annonser är en grov metod, onekligen, men inte helt oanvändbar. När den gradvis lämnade den påkostade, översvallande reklamen så var det först för att återvända till kvacksalveriets skuggvärld, till hemkokarna, radannonserna, de skumma marknaderna och de personliga kontakterna …

Så småningom försvann ormoljan även från de sammanhangen. När snake oil lämnade verkligheten blev den samtidigt allt vanligare i språket, antingen som liknelse för opålitliga ting (en betydelse som alltså bevarats från slutet av 1800-talet) eller som tidsmarkör i berättelser om livet förr.

Än idag kan man, naturligtvis, köpa amerikansk skallerormsolja på nätet. Efterfrågan verkar dock liten — åtminstone i USA. Med undantag för tidigare nämnda kinesiska sammanhang, liksom det som går på export till andra länder. För det finns många ställen där ormoljan fortfarande är populär. Ett tecken på det är de många produkter som säljs som ormolja utan att innehålla någon ormolja.

De förekommer lite varstans. Ett svenskt exempel är Ormsalva. Den heter som den gör eftersom den, enligt tillverkaren, en gång innehöll låga doser ormgift. Sedan länge ska det vara ersatt med slåttergubbe, mer känt under sitt vetenskapliga namn arnica. Ormar säljer uppenbarligen fortfarande, även i Sverige, trots detta sekels så kallade upplysning.

Hur är det då med äkta ormolja? Bortsett från förfalskningar så säljs äkta ormolja här och var, utan omskrivningar och för en rad olika ändamål. Filippinsk langis ng ahas och indonesisk minyak ular tillskrivs underbara egenskaper, inte minst när det gäller att ge såväl kvinnor som män bättre form, storlek och konsistens på diverse kroppsdelar. En relaterad produkt som ormvin, ofta med en iögonenfallande orm nerknölad i flaskan, förekommer i flera asiatiska länder och tillskrivs som vanligt diverse läkande krafter, mot tunnhårighet, närsynthet, impotens och olika hudåkommor. Liksom givetvis de klassiska besvären med leder och muskler. Vissa sorters magi blir aldrig omodern.

*

Det här var ett avsnitt av Faktoidpodden. Jag som pratat heter Peter Olausson. Vi hörs!

Neutronbomben, fredsrörelsen och Moskva

Salt är tåren

– En neutronbomb! Så amoraliskt!

- SvD 14 augusti 1977 – rubriken anspelar väl på SALT II, Strategic Arms Limitations Talk, som var en annan av tidens storpolitiska frågor; t v Leonid Brezjnev, t h kanske försvarsminister Ustinov?

För drygt 40 år sedan var neutronbomben en av frågorna för dagen. Och om neutronbomben var frågan, så var svaret nej, med emfas. Visserligen var nog så många redan emot vanliga kärnvapen. Men det var något hos neutronbomben som gjorde den extra otäck och omänsklig. Detta berodde på en märklig egenskap som den tillskrevs – obs!

I slutet av 70-talet blev det känt att USA hade utvecklat en billig och ren bomb, som endast dödade människor, djur och växter. Annan egendom skulle förbli oskadad.

- Harriet Johansson Otterloo, Nato och kärnvapen i Sverige – nej tack!, ETC 3 maj 2022

I detta resonemang hänger jag inte med. På vilket sätt är det värre med en bomb som inte skadar ”annan egendom” än en bomb som gör det? Inte för att det är mätbart bättre, men värre? Men när det begav sig var det många som höll med. Många protesterade mot USA:s neutronbomb. Ja, för av någon anledning var det enbart USA:s arbete med att ta fram neutronbomber som uppmärksammades. Vare sig Sovjet hade sådant för sig eller inte (det hade de, men talade naturligtvis inte om det) så togs den sidan av saken aldrig upp.

Innan vi fortsätter ska vi ta en titt på vad neutronbomber egentligen är och vad de gör. För beskrivningen ovan stämmer inte.

Vi kan börja med Nationalencyklopedins hela artikel om neutronbomber:

neutronvapen, kärnvapen (artillerigranat eller kortdistansrobot) där största möjliga andel – kanske 40 % mot normalt 5 % – av explosionsenergin avges som neutronstrålning.

Neutronvapnet är en fusionsladdning med låg styrka, 1–10 kt, och minsta möjliga fissionsandel. Neutronvapen var avsedda att användas mot bepansrade mål, där pansaret ger gott skydd mot alla former av kärnvapenverkan utom neutronstrålning. De blev dock aldrig förbandslagda.

- NE.se: neutronvapen

Få se: ”låg styrka”. Hur låg är ”låg”? – Låg jämfört med andra kärnvapen. Det är bara i sådana sammanhang 10 kiloton – en sprängkraft motsvarande tio tusen ton TNT – kan anses ”lite”. All ”annan egendom” som utsätts för en sådan bomb jämnas med marken, med mindre än att den utgörs av atombombssäkra bunkrar o dyl. Om detta har jag skrivit på faktoider.nu: Neutronbomben. (Det radioaktiva nedfallet är också mindre än det från konventionella kärnvapen, men inte obefintligt.)

President Carter eventually set the plan aside, but last summer the Reagan Administration decided to go ahead with it.

[Bildtexter:] Within 25 acres, virtually every unshielded living thing would be killed instantly in the blast; all buildings and some tanks, destroyed or damaged.

A misunderstanding about the bomb, says a Federal report, is that ”it kills people and leaves buildings undamaged.”

- ”Neutron bomb: An explosive issue”, New York Times 15 november 1981

Ett rakt facit från NYT, tillsammans med lite historik. Bomben hade tagits fram på 1960-talet. På 1970-talet lät Carter sätta utvecklingen på vänt efter omfattande protester (startskottet var en artikel i Washington Post 1977, samma tidning som avslöjat Watergate). Sedan drog Reagan som sagt åter igång det hela 1981. Tills han 1983 kungjorde Strategic Defense Initiative – ”Star Wars” – som snabbt drog åt sig uppmärksamheten, från duvor som hökar.

Syftet med neutronbomben var att möta sovjetiska stridsvagnar. Dessa skulle, med hög sannolikhet, under ett tredje världskrig välla in från öst till väst. Man såg minst två problem med att använda traditionella taktiska kärnvapen mot de kolonnerna: Pansar ger ett relativt gott skydd mot tryckvågor, värme och strålning, och så skulle bomberna sprängas i ”egna” länder som Västtyskland. Neutronvapen, eller enhanced radiation weapons (ERW), utformades för att ge ifrån sig maximal mängd strålning av den sort som pansar skyddar sämst mot. (Ett annat användningsområde var som anti-missil: Neutronstrålningen skulle oskadliggöra inkommande missiler.)

Så när fredsrörelsen på 1970- och 80-talen tog upp neutronbomben som en stor och viktig fråga; när man lyckades framställa en bomb som ”bara” dödade som något extra vidrigt; när man kallade den ”kapitalistbomb”; med mera – var man då mycket mer än Moskvas talrör?

[ Uppdaterat: Det fanns en annan anledning till att neutronbomber var riskablare än traditionella kärnvapen: Eftersom de var mindre, var tröskeln för att använda dem lägre. Trots att detta motargument var betydligt mer rationellt än icke-argumentet ovan användes det mycket mindre, såpass mycket mindre att jag inte sett det förrän jag upplysts om dess existens. ]

Att Sovjet höll i trådar i sammanhanget är ingen nyhet; mycket fredsprat hade varit i säck innan det kom i påse. Protesternas omfattning kan tas som inteckning för hur hotat Sovjet kände sig av neutronbomben (tills SDI kom, som man uppfattade som ett ännu större hot).

Därför kan det kanske överraska att felaktiga beskrivningar som ”dödar folk men sparar byggnader” ursprungligen inte kom från öst utan från väst.

Such a bomb has been described as producing death without destruction of material matter …

- AP i exvis Evening Star (Washington DC) 1 november 1961

[Senator Thomas J.] Dodd […] said in a Senate speech Wednesday that the bomb ”would do next to no physical damage. It would result in no radioactive contamination. But it would immediately destroy all life in the target area.

- AP i exvis The Nome Nugget, 19 juni 1961

Bomben – stundom kallad ”dödsstrålen” – kan tillintetgöra ”den mänskliga faktorn” men samtidigt lämna maskiner och byggnader oskadda.

- SvD 24 maj 1960 har läst U. S. News and World Report, en vid denna tid ansedd och relativt (…) pålitlig tidning; men oj vad jag stör mig på ”dödsstråle”..!

Militära ämnen brukar vara hemligare än andra, och nya kärnvapen ännu hemligare än så. Därför är det kanske inte så konstigt att det blev fel. Kanske man ville sälja in det nya vapnet? Att en av de citerade uppgifterna gått via en senator kan vara talande …

Poängen med denna bloggpost är inte så mycket faktoidens ursprung som dess existens. Även om den onekligen luftas sällan numera. Visserligen ser man ibland kommentarer i stil med ”ser ut som om en neutronbomb slagit ner” om folktomma platser. Men i stort sett är faktoiden om neutronbomber en faktoid som glömts bort. Därför kan den vara lurigare när den väl dyker upp.

En källa jag använt är Wikipedia: Neutron bomb, en annan John T. Corrells encyklopediska artikel The Neutron Bomb i Air & Space Forces Magazine 30 oktober 2017.

Bonus:

- The Simpsons, ”Treehouse of Horror VIII” s9ep04

Som vanligt har Simpsons-gänget koll: Frankrike är ett av få länder som man vet framställt neutronbomber (provsprängning 1980). Även om man sedan valde att inte sätta dem i serietillverkning. Om nu det stämmer.

Ray Kroc och McDonalds

- Richard och Maurice McDonalds

Jag vet inte varifrån denna bild kommer. Men den dyker ständigt upp när man söker bilder på bröderna McDonalds, de som grundade företaget 1940. (Ibland ser man 1937 nämnas. Det året grundade deras far Patrick matstället The Airdrome i Monrovia, Los Angeles.)

Richard ”Dick” McDonald finns det bättre bilder på. Som denna.

Maurice är svårare att få tag på. Hittills har jag gått bet.

Däremot har jag på nätet hittat ett antal bilder med en herre som påstås vara Maurice McDonald. Det är han inte.

Han är Ray Kroc, här på omslaget på en bok utgiven av etablerade förlaget Heinemann. Han är också relevant i sammanhanget: Det var han som gjorde McDonald's stort. Och sedan ville ha precis hela äran för företaget, så till den grad att historieförfalskning bedrevs. Som när han kallades ”grundaren” i företagets officiella historik (vilket lurade många), så länge som det gick och lite till. Eller när han lät riva den allra första McDonald's-restaurangen. Till skillnad från hans första McDonald's-restaurang, som bevarats som en sorts helig plats, och som även svenska McDonald's påstod var den allra första McDonald's-restaurangen.

Att folk på nätet blandat ihop en av bröderna McDonalds med Ray Kroc är förklarligt, utifrån brist på Maurice-bilder och att personerna ofta nämns i samma sammanhang. På alla andra sätt är det halsbrytande ironiskt att se just honom kallas McDonald, han som ville utplåna även minnet av bröderna.

Den här varianten dyker också upp. Där herrn till höger är en yngre version av herrn i mitten.

Thoreau och sjöarna

Det är synd, att den för övrigt goda notisen om Thoreau i Nordisk Familjebok vanpryds av det porträtt, där han uppträder i en monstruös skepparkrans. På det vanligen reproducerade, mera tilltalande porträttet från hans senare år ser man honom med ett långt skägg som anstår en filosof och skogsman.

- Frans G. Bengtsson, ”Henry David Thoreau”, en essä som även tjänstgör som matigt förord i hans översättning Skogsliv vid Walden (1924, originalet 1854)

- Nordisk Familjebok: Thoreau, Henry David (1919)

Den monstruösa skepparkransen har också valts att kröna hans artiklar i såväl svenska som engelska Wikipedia.

Jag vet inte hur känd eller okänd Henry David Thoreau är i Sverige. I det USA som så många menar att vi ständigt härmar är han fortfarande allmänkunskap. Man behöver inte vara bevandrad i landets litteraturhistoria för att känna till mannen som på 1800-talet flyttade ut i skogen för att, som han skrev, leva deliberately, tillbringade två år och två månader i en stuga på 10' × 15', och skrev klassikern Walden om såväl själva upplevelsen som hans syn på livet, med mycket mera.

Hello and welcome to Walden Pond. You are now standing in front of the cabin inhabited by transcendentalist writer and philosopher, Henry David Thoreau.

- Guidad visning i Fallout 4 (2015); obs den transcendentala rörelsen i Concord hade bara namnet gemensamt med senare tiders TM

Här är området idag, som det presenteras av Google Earth. Walden med omnejd är skyddad state reservation sedan 1962. Annars hade här sett annorlunda ut. Det fanns långt gångna planer på bilparkeringar och andra ”improvements” intill den populära badplatsen. Och bara en sådan sak, som att man först 1994 stängde en soptipp alldeles i närheten.

Att det blev skyddat beror helt och hållet på Thoreau. Inte enbart på grund av hans litterära berömmelse, intressant nog. Han tillbringade inte bara mycket tid i trakten utan beskrev också vad han såg, insatt och noggrant, med vetenskapliga artnamn och blick för detaljer. Kunniga som inventerat området idag har hittat mängder med intressanta ting, ofta ledsamma:

Flowers vulnerable to rising temperatures, including buttercups, dogwoods, lilies, orchids, roses and violets, are dying out on Walden Pond, according to one of the studies, which is part of an ongoing effort to monitor the species first recorded by Thoreau. Some 25 percent, or 120 of the 473 species Thoreau documented, have vanished, and 34 percent, or 156, may face imminent extinction, says study author Charles Davis, a Ph.D. candidate in organismic and evolutionary biology at Harvard. Temperatures near Walden have risen 4.3 degrees Fahrenheit (2.4 degrees Celsius) over the past century and are expected to go up between 2 degrees and 11.5 degrees Fahrenheit (1.1 degrees and 6.4 degrees Celsius) over the next 100 years, according to the study.

- Jordan Lite, Walden Pond, Yellowstone species dying out, Scientific American 28 oktober 2008

Thoreau hade en mestadels låg uppfattning om sina grannar. Om man nu vill se det som att Concord fortfarande hyser agg mot eremiten som, när han skrev amerikansk litteraturhistoria, beskrev orten som en samling inskränkta träskallar, eller att inskränkt träskallighet (enligt Thoreau) är ärftlig.

Man kan få en idé av hans syn på sina grannar om man går till nästa sjö, den större som ligger öster om Walden. Thoreau hade nämligen synpunkter på dess namn, och här tycker jag att ett längre citat fyller sitt utrymme väl:

Flint’s Pond! Such is the poverty of our nomenclature. What right had the unclean and stupid farmer, whose farm abutted on this sky water, whose shores he has ruthlessly laid bare, to give his name to it? Some skin-flint, who loved better the reflecting surface of a dollar, or a bright cent, in which he could see his own brazen face; who regarded even the wild ducks which settled in it as trespassers; his fingers grown into crooked and horny talons from the long habit of grasping harpy-like;—so it is not named for me. I go not there to see him nor to hear of him; who never saw it, who never bathed in it, who never loved it, who never protected it, who never spoke a good word for it, nor thanked God that he had made it. Rather let it be named from the fishes that swim in it, the wild fowl or quadrupeds which frequent it, the wild flowers which grow by its shores, or some wild man or child the thread of whose history is interwoven with its own; not from him who could show no title to it but the deed which a like-minded neighbor or legislature gave him,—him who thought only of its money value; whose presence perchance cursed all the shore; who exhausted the land around it, and would fain have exhausted the waters within it; who regretted only that it was not English hay or cranberry meadow,—there was nothing to redeem it, forsooth, in his eyes,—and would have drained and sold it for the mud at its bottom. It did not turn his mill, and it was no privilege to him to behold it. I respect not his labors, his farm where every thing has its price; who would carry the landscape, who would carry his God, to market, if he could get any thing for him; who goes to market for his god as it is; on whose farm nothing grows free, whose fields bear no crops, whose meadows no flowers, whose trees no fruits, but dollars; who loves not the beauty of his fruits, whose fruits are not ripe for him till they are turned to dollars.

En pärla till kommentar jag hittade:

This pond is now called Sandy Pond, perhaps due to Thoreau's rant …

- Ken Kifer har kommenterat hela Walden, här kapitlet The Ponds

Det hade varit roligt om det varit helt sant. Men namnet har varierat, och varierar än idag. Google Earth kör som synes med ”the unclean and stupid farmer”, medan …

… USGS (1943) kallade sjön ”Sandy Pond” …

… Liksom redan Simeon Borden (1844). Och än idag hittar jag båda namnen; en del använder det ena, andra det andra, ytterligare några båda: ”Flint's Pond/Sandy Pond”.

En till: Thoreau var en mångkunnig man (”skriftställarskap, landtmäteri och tillverkning af blyertspennor” är bara en delmängd av hans färdigheter). Men när han gav sig in på etymologi så tog han fel – även om han hade en annan förklaring i beredskap. Han har just beskrivit hur sjön är kransad med stenblock:

As for the stones, many still think that they are hardly to be accounted for by the action of the waves on these hills; but I observe that the surrounding hills are remarkably full of the same kind of stones, so that they have been obliged to pile them up in walls on both sides of the railroad cut nearest the pond; and, moreover, there are most stones where the shore is most abrupt; so that, unfortunately, it is no longer a mystery to me. I detect the paver. If the name was not derived from that of some English locality,—Saffron Walden, for instance,—one might suppose that it was called originally Walled-in Pond.

När större sakkunskap inom just det området studerat frågan så har den fastnat för saffransstaden (walden betyder ”skogig dal”) i det gamla landet:

Walden Pond was almost surely named after the town of Saffron Walden in Essex, according to Ruth Wheeler …

- Walker, Eugene H. The History Back of the Name Walden, The Concord Saunterer (1972)

Walker citerar en historiker som specialiserade sig på lokalhistoria och grundade The Thoreau Society.

Sällskapet finns än idag. De har en hemsida, med en monstruös skepparkrans.