Ett Sverige täckt av mossa

25-årig gran å försumpad mark, omgiven av 62 cm vitmossa (Sphagnum) – illustration ur Mosskulturföreningens tidskrift 1903

På den torra, soliga heden växer en ståtlig tallskog. Den har levat där i århundraden och tror, att den alltid ska kunna härska här. Men en och annan gran har smugit sig ditin och breder ut sina yviga grenar i en sänka eller vid foten av en berghäll, där marken är mera fuktig. Och nu börjar den tysta striden. Tallfröna måste ha sol och luft för att kunna slå rot. De dö i granens skugga. Men just där finna granens frön sin lämpliga grobädd. Omkring den vuxna granen samlar sig så småningom en mängd smågranar. Solens strålar kunna icke genom den täta grönskan tränga ned till själva marken. Denna blir allt fuktigare, allt mindre lämplig för tallplantorna. Omsider, kanske efter hundratals år, har granen erövrat hela heden. Tallen är besegrad.
Men i sällskap med granen komma ofta andra skogens barn, såsom lingon- och mjölonris, lavar och mossor. Markens fuktighet tilltager härigenom mer och mer. Och nu är vitmossan, en av skogens farligaste fiender, i antågande. Den tränger in i skogen och erövrar bit efter bit, de våtaste platserna först. Snart ligger den som en tjock, ogenomtränglig och våt svamp över hela skogsmarken. Trädens frön kunna sällan nå marken och slå rot. De fåtaliga späda plantorna förkvävas. Vitmossan uppsuger och kvarhåller otroliga massor av vatten. Hela skogen får efter någon tid ett sjukligt och lidande utseende. De mindre träden upphöra att växa och stå där slutligen med nakna och torra grenar. Skogen har försumpats. Vi kunna knappast tro, att samma mark en gång burit den stolta furuskogen. Granen, som utträngde tallen, har nu själv fått sin baneman.

- Per Holmén, Läsebok för Folkskolan (1910)

I slutet av 1800-talet bekymrade man sig lite varstans över skogar som försumpades. I Sverige drog man av flera anledningar slutsatsen att Norrlands torvmarker expanderade kraftigt på skogens bekostnad. Idén om den farliga vitmossan lades fram 1895 av botanisten Axel Lundström och fick snabbt flera tillskyndare. Att ovanstående text fanns införd i folkskolans läsebok visar att hotet togs på allvar även långt utanför kretsarna av biologer och skogsägare, liksom att många fick ta del av beskrivningen. Försumpningen debatterades livligt; den beskrevs som "ödeläggelse öfver vida områden af vårt land", den var "en lifsfråga för vårt folk", och om "utomordentliga åtgärder" ej vidtas så "blir vårt land inom en ej alltför långt aflägsen framtid en enda mosse".

I vilken mån man associerade till granen som ett "hot från öster" som "hotar den ljusälskande och stolta nordiska furan" etc, vilket Eliasson är inne på, vet jag inte. Men man tog åtminstone hotet på så stort allvar att riksdagen 1912 beslutade om en utredning för att avgöra vilka försvarsåtgärder som vore mest effektiva.

Men den utredning som riksdagen utan invändningar beslutade om, fanns redan. Sedan 1903 hade den nybildade Statens Skogsförsöksanstalt på två områden i Norrland – Rokliden och Kulbäcksliden – undersökt försumpningen och dess orsaker. Efterhand klarnade sambanden och botanisten Henrik Hesselman och hans efterträdare Carl Malmström började förstå vad som hände.

Noggranna mätningar på de två nämnda platserna visade att tillväxten under tio år var praktiskt taget obefintlig. Norrlands torvmossar var i jämvikt. De kunde rubbas av i synnerhet förändrad vattentillförsel men inte av någon inneboende mordisk drivkraft hos vitmossan. Den biologiska försumpningen fanns inte.

I en längre rapport från 1930 lägger Malmström fram detta i ett längre "ni hade fel"-stycke. Kollegernas missbedömning tillskriver han brister hos de relevanta vetenskaperna, i synnerhet metoder för åldersbestämningar.

Ehuru jag nu icke kan dela många av de äldre forskarnas (t. ex. LUNDSTRÖMs, AF ZELLENs och TOLFs) uppfattningar, kan jag samtidigt icke underlåta att hysa djup respekt för dessa. Säkerligen skulle vi nu med enbart de premisser, som stodo nämnda forskare till buds, icke sett försumpningsproblemet mycket annorlunda, än vad de gjorde.

Det är nog inte bara en tom artighet. Vetenskapen går ut på att försöka göra det bästa i varje givet ögonblick, och att vara medveten om att varje resultat är provisoriskt.

Källor:

• Per Eliasson, Svensk mosskultur. Odling, torvanvändning och landskapets förändring 1750-2000 (Kungliga skogs- och lantbruksakademien 2008)
• Carl Malmström, "Om faran för skogsmarkens försumpning i Norrland" (Statens Skogsförsöksanstalt 1930)