I förra avsnittet pratade jag om matmyter. I detta avsnittet pratar jag om dryckesmyter. Inte alkoholhaltiga – de får ett eget avsnitt. Här ska jag ta upp myter, halvsanningar och faktoider kring alkoholfria drycker.
Jag ska börja med vatten. Det finns en klassisk hälsomyt som går ut på att man ska dricka ett visst antal glas vatten om dagen för att hålla sig i trim, alltså vare sig man är törstig eller inte. Det lär vara den myten som ett tag fick folk att gå runt med vattenflaskor överallt, så att de inte skulle missa att vätska upp sig. Jag vet inte hur många anhängare den har idag men uppfattningen finns fortfarande kvar. Det är en tvärmyt, omsorgsfullt avfärdad i omgångar sedan åratal tillbaka. Den samlade kunskapen från experter i området kan sammanfattas som att man ska dricka när man är törstig. Under särskilda omständigheter kan man naturligtvis göra undantag: stark värme, hög kroppsaktivitet, salt mat med mera. Att kompensera för sådant i förväg är bara bra. Men det finns ingen som helst grund för det generella rådet att dricka si eller så mycket vatten varje dag.
En till om vatten: Att det skulle vara farligt att dricka destillerat vatten. Det är en tvärmyt. Man kan hitta hänvisningar till så kallat osmos, den utjämning som kan ske genom cellväggarna när vattnet utanför och innanför har olika halter av vissa ämnen, och att den processen skulle torka ut kroppen eller rentav spränga celler. Det stämmer inte. En vanligare förklaring, som tas upp av alla som tar upp myten, går ut på att destillerat vatten ju inte innehåller salter och mineraler, och därför är otillräckligt om man enbart håller sig till destillerat vatten under en längre tid. Men det är inte det myten säger: Enligt den är det farligt att dricka destillerat vatten, punkt. Och det är helt enkelt inte sant.
Hur den myten har uppstått är vanskligt att säga. Det finns ett intressant förslag på hur den hållits levande: I syslöjden har man åtminstone haft en flaska destillerat vatten för att använda i strykjärnen. Dagens strykjärn är av tåligare konstruktioner som kan använda vanligt kranvatten, så jag är osäker på hur det ser ut idag. Hur som helst så har otaliga syfröknar genom åren sagt till barnen att inte dricka upp det där vattnet. Den tillsägningen blir naturligtvis effektivare om man kan slå i ungarna att det är farligt att dricka det. Det här skulle i så fall vara ännu en faktoid som fått livskraft genom att vara användbar. Det innebär naturligtvis inte att de som använder sig av myten genomskådat den.
Nu går jag från vatten till mjölk. Först mellanmjölk. Ifall någon behöver påminnas om vad det är: Den lanserades 1983 och hade då 1 % fett. 1986 justerades fetthalten till 1,5 %. Det kan jämföras med lättmjölk på 0,5 % och standardmjölk på 3 %. Eller för den delen mjölk direkt ur kossan som håller omkring 4 % eller så.
Någonstans på vägen fick folk för sig att den här mellanmjölken är något som utmärker Sverige, att det är en produkt som bara finns här. "Mellanmjölkens land" som någon kallade det. Det är tvärfel. För att bara ta några exempel kan man köpa mjölk med ungefär 1,5 % fetthalt i vanliga snabbköp i Frankrike, Storbritannien, USA, Italien, Luxemburg, Island … För att bara ta några exempel.
För övrigt är den svenskaste dryck jag känner till punsch. Såvitt jag vet finns den bara i Sverige och Finland. Punschens land – kan det vara något?
En myt om mjölk av vilken sort som helst är att det ska vara slembildande, och alltså värt att undvika om man är förkyld, eller om man är sångare och vill hålla hals och röst rena och klara. Uppgiften har rentav stått på åtminstone en hemsida med medicinsk information från ett landsting – men det gör den inte längre, sedan de uppmärksammats på felet. För fel är det.
Att man en gång i tiden fått den här idén är nog inte så märkligt. När man druckit mjölk har man ju en speciell, lite fet och varför inte slemmig känsla i munnen. Det finns ju också en rad mjölkprodukter som är lite segare så att säga, som filmjölk, yoghurt med flera. Deras konsistens kanske har bidragit till myten.
Men som sagt: Mjölk är inte slembildande.
Mjölk kan man bland annat ha i te. En av de populäraste tesorterna heter Earl Grey, svart te smaksatt med olja från skalet på citrusfrukten bergamott. Det första belägget för ett te som kallas "Earl Grey" är från 1880-talet. Det hindrar naturligtvis inte flera tefirmor från att påstå att de minsann tillverkat teet tidigare än så … Ätten Grey är definitivt äldre än så; den har spårats till 1000-talet, och har sen dess producerat klasar av baroner, drottningar och löst folk. På 1700-talet utnämndes en Grey till earl. Den andre earl Grey är den som oftast utpekas som den som teet ska ha uppkallats efter. Han hette Charles Grey, levde 1764–1845, och var en tid premiärminister. Har då teet uppkallats efter honom? Det kan mycket väl stämma. En besvärligare fråga är, varför? Den finns det flera svar på. Och när det gäller faktoider så är flera svar ofta sämre. Det finns ingenting som hindrar att alla de här förklaringarna är osanna.
En förklaring har att göra med att premiärminister Grey avslutade det brittiska ostindiska kompaniets monopol på tehandel mellan England och Kina. Då ska de tacksamma kineserna ha gett honom en laddning smaksatt te i present. Grey gillade teet, och när det började ta slut bad han tefirman Twinings att göra likadant.
Enligt en annan förklaring ska earl Grey under ett besök i Kina ha räddat en pojke från att ha drunknat. Den tacksamme fadern, som förresten var en högt uppsatt mandarin, ska då ha skänkt en laddning smaksatt te i present, och så vidare.
Enligt en tredje förklaring ska en mandarin i Kina ha blandat teet särskilt för earl Grey.
Enligt en fjärde förklaring ska earl Grey själv ha blandat till teet och smaksatt det.
Ett problem med de förklaringar som förlägger handlingen till Kina är att earl Grey aldrig var i Kina. Det har lösts genom att i andra versioner av förklaringarna låta någon diplomat eller soldat eller annan utsänd förmåga representera Grey i Kina. Fast ett ännu större problem med de "kinesiska" förklaringarna är att bergamott inte fanns i Kina och inte användes till att smaksätta te där. Däremot användes bergamott desto mer i England. Där var det känt för att dölja smaken hos sämre tesorter så de kunde säljas till ett högre pris. Av någon anledning så ser man sällan den här förklaringen hos tefirmorna.
Den förklaring som jag nog tycker verkar bäst har med en Grey att göra – men ingen earl, utan en vanlig mister. Det var William Grey, utan koppling till den berömda familjen alltså, som på 1850-talet sålde te med bergamottolja som "Grey's mixture". Kan det ha varit den mixturen som så småningom adlades till earl? Faktoider vill ju gärna förknippas med så kända kändisar som möjligt … Men just här finns en ännu bättre koppling.
Jag nämnde att premiärminister Grey avslutade temonopolet. Det var en verklig händelse som sänkte tepriset och kraftigt bidrog till dryckens popularitet i England. Kanske det var det som gjorde att han fick en sort uppkallad efter sig? Det hade varit rimligt och passande på alla vis. Om det sedan är sant – är en helt annan fråga.
Nu över till kaffe. Och salt. För det finns en uppfattning, gammal, spridd och inarbetad, om att samer har salt i kaffet. Eller åtminstone har haft det.
Folk som utgått ifrån att det är sant, eller åtminstone har varit sant, har, i vanlig stil, funderat ut ett antal förklaringar av beteendet. Är det för att förbättra smaken? Eller för att kompensera för det saltfattiga smältvattnet? Eller kanske för att kaffet skall bli mer likt renbuljong, som tydligen är samernas nationaldryck?
Men den främsta faktoiden går ut på att det bara är samer som har salt i kaffet.
Vid ett tillfälle fick jag möjlighet att ställa frågan till Yngve Ryd, salig i åminnelse. Han kom från Norrbotten, och gav ut flera böcker där han oerhört noggrannt och detaljerat kartlade diverse samiska sedvänjor. På den här punkten var mycket tydlig: Samer har idag inte salt i kaffet. Det är heller ingen samisk sed. En gång i tiden var bruket att ha salt i kaffet allmänt spritt i landet, men började upphöra omkring år 1800. Det här levde kvar längre i norr än i söder, vilket nog gett upphov till uppfattningen om samiskt kaffesalt. Yngve avfärdade alla motiveringar som inbegriper smältvatten eftersom samer föredrar källvatten till sitt kaffe. Och han var mycket tydlig med anledningen till att man hade salt i kaffet: Det var för smakens skull, inget annat.
Och varför inte? Salt förbättrar ju smaken på lite av varje. Jag har själv prövat salt i kaffet några gångar, och kan verkligen rekommendera att man åtminstone prövar. Saltet framhäver kaffesmaken på ett speciellt sätt, samtidigt som det tar udden av bitterheten.
Salt i kaffet har alltså förekommit i hela Sverige. Och inte bara här. I Finland är salt i kaffe en spridd vana. I vissa kusttrakter tillagas kaffe traditionellt på Östersjöns bräckta vatten, som tydligen är lagom salt, liksom man även i andra länder, där möjlighet finns, kan ta med en skvätt havsvatten när man brygger kaffe. En nypa salt i kaffet förekommer också på många ställen, åtminstone i mindre utsträckning: Ungern, Turkiet, Tyskland, Kina … Det är vad jag hört.
Jag tar en kaffemyt till: Kaffe är inte vätskedrivande. Det vill säga, man pinkar inte mer när man druckit kaffe än om man druckit samma mängd te eller mjölk eller vatten. En del som tagit till sig myten har fått för sig att de behöver dricka ett glas vatten till varje kopp kaffe. Det är väl inte dåligt på något sätt, men heller inte nödvändigt på något sätt. Det har också getts rekommendationer att avstå från kaffe inför fysiska ansträngningar, och igen, det är heller inte nödvändigt på något sätt. Det här är en faktoid som avfärdats så många gånger att det är lättare att hitta debunkningar än bekräftelser.
Att något ät- eller drickbart är vätskedrivande är för övrigt ett mycket populärt påstående. Särskilt när det gäller frukter, grönsaker och örter så är det svårt att hitta något som inte har tillskrivits den tydligen mycket eftertraktansvärda egenskapen. Jag gick en gång igenom sex tvivelaktiga källor och fann sammanlagt 49 olika livsmedel som sades vara vätskedrivande. Man kan tänka sig hur mycket man skulle kunna hitta om man gick igenom tiotals eller hundratals källor.
En sista kaffemyt jag ska ta upp är lite mer avancerad: det är Gustav III:s tvillingexperiment. Det beskrivs så här: Gustav III ska ha hört att kaffe var skadligt och förkortade livet. För att pröva det här lät han göra ett experiment. Två enäggstvillingar hade samtidigt lyckats dra på sig varsin dödsdom. Kungen omvandlade straffen till livstids fängelse, med en mycket ovanlig specialbehandling. Båda fångarna behandlades exakt likadant, med en enda skillnad: Den ene fick dricka tre kannor kaffe om dagen, den andre samma mängd te. Så höll man på. Det berättas att resultatet tog tid på sig, och att såväl kungen som de första två läkarna som övervakade det hela hann dö bort. Men när tvillingarna uppnått den mogna åldern, särskilt på den tiden, på 83 år, oavrundat och trovärdigt, så lär tedrickaren ha varit den förste att avlida.
Det där är ju en rolig historia. Särskilt om man gillar kaffe … Men är den sann? Om historien varit sann så borde den naturligtvis finnas dokumenterad någonstans, det var ju själva poängen. Man kan också ställa ofina frågor som vad tvillingarna hette? Vad var de dömda för? Var satt de fängslade? Och borde inte samtiden, såväl allmänhet som medicinare och forskare av olika slag, ha uppmärksammat vad som beskrivits som Sveriges första kliniska försök?
Den äldsta beskrivningen jag hittills hittat av det här tvillingexperimentet är från 1937. Jag har även letat i senare verk där en sådan episod, om den verkligen ägt rum, borde ha nämnts, men inte har nämnts. Så tills någon lyckas gräva fram något annat så är jag därför tämligen tvärsäker på att Gustav III:s tvillingexperiment är en myt.
En på sitt sätt kafferelaterad myt rör gräddersättningen Prädd, eftersom jag tänker mig att en rätt stor andel av pulvret användes i kaffe. Den är nog inte så känd bland de yngre generationerna. Men om ni hör till dem som tittade på tv i början av 1970-talet är den desto mer känd. Det var nämligen den 12 oktober 1971 som Björn Gillberg genomförde en av de mest kända utskåpningarna som någonsin förekommit i svensk tv, det här var långt före Sverkers soptunna, när han använde gräddersättning som tvättmedel. Det var mycket konkret: Han stod vid handfatet, hällde ut gräddersättningar i vattnet, och handtvättade sedan en skjorta i blandningen. Efter det, sägs det, var Prädd kört på marknaden – det brukar framställas som att märket stendog.
Jag vet inte hur det gick med försäljningen direkt. Men Prädd fanns kvar på marknaden i flera år efter 1971. Jag har själv hittat annonser från 1977, och hört trovärdiga uppgifter om Prädd till salu ända in på 1980-talet.
En detalj som fullkomligt glömts bort, även av de som minns Prädd väl, är att Gillberg inte använde en utan två gräddersättningar när han tvättade skjortan: Utöver Prädd användes Coffee-Mate, från Nestlé. Varför den ersättningen inte blivit i närheten lika omskriven som Prädd vet jag verkligen inte. Och oavsett hur mycket försäljningen av Prädd sjönk eller inte sjönk, så kan Coffee-Mate inte ha drabbats i närheten lika hårt, eftersom den tillverkas än idag. Om du har en kaffeautomat på jobbet, där du kan få, som det heter numera, "vitt i kaffet", så är det ju inte färsk grädde du får, utan gräddersättning; och sannolikheten är rätt hög att det är Nestlés Coffee-Mate som används. Det är alltså samma pulver som det som Björn Gillberg använde som tvättmedel.
En annan koffeinhaltig dryck är cola, såväl den mest kända som alla de andra. En av de andra heter Cuba Cola. Den marknadsförs som "Sveriges första cola". Den lanserades 1953 vilket inte är en slump. Det var den 1 januari 1953 tilläts koffein och fosforsyra som tillsatser i livsmedel, vilket öppnade marknaden för cola-drycker; eftersom sådana tydligen, av någon anledning som jag inte känner till, ska innehålla koffein och fosforsyra.
Det är ett faktum att Coca-Cola faktiskt sålts långt tidigare i Sverige, i små partier – jag vet inte hur den försäljningen går ihop med förbudet mot tillsatt koffein och fosforsyra. Det är också ett faktum att Coca-Cola lanserades ordentligt i Sverige den 29 juni 1953. Innan dess hade en rad andra coladrycker lanserats, däribland Cuba Cola i februari 1953. Men Cuba Cola var inte först på plan – inte alls.
Den allra första coladrycken jag hittat som såldes i Sverige, utöver nämnda småpartier av Coca-Cola då, hette Cocanil. Den tillverkades av Apotekarnes och lanserades redan 1942. Den kan inte ha innehållit koffein eller fosforsyra.
Den andra svenska colan före 1953 jag hittat hette Stjärno-Cola. Den tillverkades av Vattenfabriken Tre Stjärnor i Danderyd och lanserades 1949. Reklamen är värd att nämnas; där står att Stjärno-Cola "är en härlig läskedryck och ett groggvirke utöver det vanliga". Fick man verkligen skriva sånt 1949..?
Redan den 1 januari 1953 lanserades hela två cola-drycker i Sverige, alltså klassiska cola-drycker med koffein och fosforsyra. Den ena hette Afri-Cola och tillverkades i Alingsås på licens från Tyskland. Den andra hette Kron-Cola, den enda information jag hittat om den är att den fanns i Skåne.
Därefter kom Kitty Kola, importerad från England. Deras USP, som man säger, var att den inte innehöll fosforsyra, "den i vissa amerikanska coladrycker förekommande" – man laddade redan upp inför jättens ankomst … Observera att vi fortfarande befinner oss i januari 1953. Då lanserades även Rio Cola, komponerad i Sundsvall och licenstillverkade av en mängd läskfabriker över hela landet. För på den här tiden fanns det massor av tillverkare av vatten, läsk och/eller öl, såväl stora som mycket små. Import eller egen tillverkning av exempelvis coladrycker förekom lite varstans i kärr och fosforsyra, och behöver inte ha gett eko i riksmedia. Den här listan med tidiga svenska color gör därför inga anspråk på att vara komplett; jag skulle snarare bli förvånad om den är det.
Men jag har alltså hittat inte mindre än sju cola-drycker som såldes i Sverige före Cuba Cola: Cocanil 1942, Stjärno-Cola 1949, Afri-Cola 1953, Kron-Cola 1953, Kitty Kola 1953 och Rio Cola 1953, liksom självaste Coca-Cola redan 1931, om inte ännu tidigare. Så var det med den marknadsföringen. Hör ni det, ni på Cuba Cola och Spendrups?
Ett sista märke som kan nämnas är Pepsi. Det började inte säljas här i Sverige förrän 1967.
En alkoholfri dryck som ofta och gärna förbättras i det avseendet är ju tonic, grape tonic eller tonic water. Den började som ett medel mot malaria: man tog den verksamma substansen kinin i kolsyrat vatten. Det där kininvattnet hade mycket god effekt mot malaria men smakade mycket bittert. Väldigt mycket mer än dagens tonic, som jag ska återkomma till. För att göra den här medicinen angenämare blandade man den med bland annat gin. Så föddes gin tonic. – Det där med kininet har fått en del att tro att dagens tonic-vatten är febernedsättande, eftersom det innehåller ju kinin! Men då gör man inte bara ett fel utan två.
För det första är kinin inte febernedsättande i allmänhet. Kinin är ju bland annat verksamt mot malaria. Inte den enda effekten men den man varit absolut mest intresserad av genom historien. Har man malaria är feber ett vanligt symptom. Så just den sortens feber kan behandlas med kinin. Har man feber av någon annan orsak än malaria kan den förmodligen inte behandlas med kinin.
För det andra innehåller tonicen från snabbköpet mindre kinin än den som de brittiska kolonialherrarna blandade med gin – mycket mindre kinin. Jag tog en titt i FASS. Ifall någon inte känner till FASS så är det ett uppslagsverk över alla mediciner som säljs i Sverige, med information om, ja, hur de används, verkningar, biverkningar, allt möjligt. Oerhört innehållsrikt och mycket mer lättläst än man skulle kunna tro. FASS rekommenderas, även för amatörer. – Jag tog som sagt en titt i FASS och läste vad de skrev om kinin. Vid malaria ordineras 30 mg kinin per kg kroppsvikt och dygn i sju dagar. 30 mg, en person på 70 kg ska alltså få 2100 mg kinin/dygn. Okej. Sen kollade jag hur mycket kinin som finns i tonic water. Det var lite knepigt faktiskt, men i USA finns en riktlinje som sätter en maxgräns på 83 mg kinin per liter, och jag kör på den. För att få i sig 2100 mg kinin på det sättet krävs, hur mycket? – 25 liter tonic water per dygn.
Så man kan sammanfatta med att tonic innehåller alldeles för lite kinin för att funka mot malaria. Och även om det innehållit tillräckligt mycket kinin för att funka mot malaria så har det ingen effekt på feber i allmänhet.
Det där var cola och tonic, kolsyrade drycker båda. Vad är kolsyra egentligen? Ja, det är inte det som finns i bubblorna, för det är koldioxid. Löser man koldioxid i vatten så blir det kolsyra. När den reaktionen går baklänges så bildar kolsyra koldioxid. Så i den stängda flaskan har vi kolsyra i drycken. När vi öppnar den bildas koldioxid och bubblar upp.
