Använd inte "tungmetaller"

En annan sorts tungmetall, närmare bestämt dess etymologi, blev föremål för bloggposten Det komplicerade fallet med heavy metal. Men nu är det originalet som gäller. Vad det nu är.

Ordet tungmetaller används ofta något oegentligt i betydelsen "särskilt miljöfarliga metaller", eftersom de flesta tungmetaller och deras kemiska föreningar också är giftiga. Detta gäller särskilt bly, kadmium och kvicksilver, vilkas miljöeffekter fått stor uppmärksamhet.

- NE: tungmetall

För även om ordet "tungmetall" låter som en etablerad kemisk term med en exakt definition så är den inte det. Tvärtom avråder internationella kemiunionen IUPAC från att använda begreppet.

However, there is no authoritative definition to be found in the relevant literature. There is a tendency, unsupported by the facts, to assume that all so-called “heavy metals” and their compounds have highly toxic or ecotoxic properties. This has no basis in chemical or toxicological data. Thus, the term “heavy metals” is both meaningless and misleading.

- J. H. Duffus, "Heavy metals" – a meaningless term? IUPAC Technical Report (2002)

"Meningslös och missvisande" – det är vad kemiproffsen kallar ordet "tungmetall".

I brist på en gemensam allmän definition används olika inom olika områden. Den som NE nämner gäller enbart densiteten: över sisådär 4500–5000 kg/m³ = tungmetall, med förbehållet "med denna definition …". Men det finns fler. Många fler.

En huvudkälla för denna text är rapporten ovan. Den innehåller en stadig lista med sammanlagt 40 definitoner på "tungmetall", sammanställd 2001. De ovan låter densiteten avgöra, om man nu sätter gränsen vid 4, 4,5, 5, 6, 7 eller "3,5–5". Andra tittar på atommassan, atomnumret, kemiska egenskaper eller några ännu luddigare icke-definitioner. Flera av "definitionerna" gör också klart att begreppet saknar en vetenskaplig definition, med brasklappar som "rather vague term", "does not have a precise chemical meaning" etc.

Det kan påpekas att med NE:s definition, och säkert flera andra, är järn en tungmetall. Icke desto mindre är järn livsviktigt. Men när någon tidning skriver om "extremt höga värden av tungmetaller" och liknande, så har man nog inte tagit med järn. Vad man tagit med, ja, det är en öppen fråga.

Appendix: IUPAC-rapportens del 1–6 med 40 definitioner på "tungmetall"

Den sista gruppen lades nog inte med helt på allvar.

Skedar och champagnebubbel

Det roligaste med detta påstående vore om det lever kvar pga att det aldrig prövas

Det finns nog dummare myter. Det finns definitivt besvärligare och farligare myter. Men jag kommer inte på något mer irriterande fnoskigt påstående än att en vertikal sked skulle kunna förhindra bubblor att passera.

Vilket inte hindrar att det ska prövas. Och "champagneskeden" har prövats flera gånger. Ett test som ser särskilt pålitligt ut var när Hans-Uno Bengtsson (salig fysiker som alla läsare av denna blogg bör känna till) och Mischa Billing (vinexpert) testade och tyckte att det fungerade. Hans-Uno kom fram till att det nog berodde på att skeden påverkade luftströmmarna så att de blev mindre effektiva på att transportera bort koldioxiden.

En besvärlig omständighet är att det inte verkar finnas något mekaniskt, neutralt sätt att mäta bubbligheten; man får känna efter. Vad är en sådan metod värd när folk tyckt att flaskor som varit öppna ett dygn varit mer bubbliga än oöppnade flaskor?

Leaving the bottle open and untreated worked better than hanging a spoon inside. In fact, the two bottles left open in the refrigerator for 26 hours averaged a higher score than any other treatment - including just-opened champagne.

Upplevelsen har rapporterats av såväl Mythbusters som (ovan) när några förmågor på Stanford försökte sig på experimentet 1994 (Champagne bubble myth: Forget the silver spoon). I ljuset av sådant låter varken bekräftande eller avfärdande särskilt övertygande.

Jag har heller inte sett någon som provat med annat än champagne. Vad det nu kan bero på … Men om man antar att skedens påverkan skulle vara fysisk och oavhängig de inblandade materialen, så borde det  fungera lika bra eller dåligt med sockerdricka som Bollinger.

Prädd (och Coffee-Mate)

- Ur storannons för kedjan Kipplers, SvD 16 juni 1966

Sommaren 1966 lanserades gräddersättningen Prädd. Årstiden var ingen slump. Av argumenten i annonsen var det främsta att Prädd inte surnade. I pulvret fanns det heller ingen grädde eller mjölk i någon som helst form; det var en rent kemisk-teknisk produkt, framställd på fabrik.

I material från den tiden kan jag inte se att gräddersättningen diskuterades alls. Idag är Prädd ihågkommet för en (1) enda sak.

"Här får vi en fin blandning …"

- Björn Gillberg i Han kan bara inte hålla käften! (i färg!), TV 2, 12 oktober 1971 (ur ett klipp på Youtube: Björn Gillberg historia)

"Ärftlighetsforskaren", eller mikrobiologen som han nog skulle tituleras idag (fil. lic. i mikrobiologisk genetik), hade läst innehållsförteckningar och konstaterade — sade han — påfallande likheter mellan gräddersättningarna och tvättmedel. Skulle man kunna..? Två "gräddpulver" inhandlades. Gillberg ställde sig vid handfatet, löste upp pulvren i varmvatten, och tvättade en skjorta i det hela. Resultatet sägs ha blivit utmärkt.

Och därmed var Prädds saga all … Sägs det.

På 70-talet togs den konstgjorda kaffegrädde bort – efter att miljödebattören Björn Gillberg satt i gång en tittarstorm i tv när han tvättade skjortor i gräddersättning.

- Tvättmedel i automatkaffe, Aftonbladet 21 juli 2008

Aktionen var mycket effektiv – produkten dog genast på marknaden.

- Edward Blom, Prädd — lika bra i kaffet som i tvättmaskinen, BizStories 3 februari 2020

- Annons i DN 26 juni 1976

Effektiv eller inte, Prädd slutade åtminstone inte omedelbart att säljas. Ännu ett par år senare kan man se katastrofhanteringen av tillverkaren AB Sunco (som för övrigt ägdes av Astra). Som i denna rejäla annons, vari Prädds fördelar upprepas. Den intresserade kan dessutom ta del av en detaljerad innehållsförteckning där varje ingrediens beskrivs: Glykos, kokosfett, natriumkaseinat, kaliumfosfat, lecitin, natriumkiselaluminat, aromämnen, färg och en skvätt vatten.

- Ur annons för ICA Stockholm, SvD 7 juli 1977

Jag vet inte när Prädd försvann. Men man annonserade för det ännu nästan sex år senare. Uppdaterat: Jag har senare fått pålitliga uppgifter om att Prädd fanns på marknaden sommaren 1983.

En detalj som fullkomligt försvunnit ur det allmänna medvetandet är att Gillberg som sagt använde två gräddersättningar i svensk tv-historias mest berömda skjort-tvätt: Prädd och Coffee-Mate (i tv-bilden ovan skymtar burkarna nedtill i bild, Prädd t v om kranarna, Coffee-Mate t h). Den senare gräddersättningen tillverkades av Nestlé, och tillverkas än idag.

NESTLÉ Coffee-mate är en whitener [branschens beteckning för mjölkpulver och surrogat; se även bloggposten Vitt i kaffet] som har en härligt krämig och mild smak och ger kaffet en fyllig karaktär. Produkten består enbart av vegetabiliska ingredienser.

- Nestlé Professional: Nestlé Coffee-Mate

Hur kommer det sig att Prädd fått precis all negativ uppmärksamhet?

Skillnaden mellan grön och gul såpa

Den här bloggposten utgörs ovanligt nog av ett enda långt citat. Men det är det värt. Tycker jag, och kommer du också att tycka när du läst klart.

Vad är det för skillnad mellan Grumme Grön och Grumme Gul såpa?

Innehållet i de båda såporna är identiska. Grunden till färgskillnaden är historisk. I södra Sverige användes förr hampa för tillverkning av såpa. Hampan gjorde såpan grön. I norra Sverige användes däremot animaliska fetter, vilket gjorde såpan gul. Dessa traditioner sitter djupt rotade och många skulle aldrig köpa en såpa av en annan färg än den de är vana vid.

Idag tillverkas Grumme Såpa av renaste tallolja, som ger en naturlig gul färg. För att tillgodose våra kunders önskemål gör vi även en grön såpa genom att tillsätta ett färgämne. Givetvis är färgämnet helt ofarligt och påverkar inte såpans effektivitet.

- Grumme: FAQ

(Detta inlägg har inte ett skvatt med tillverkaren att göra, mer än att just dessa tvålkokare lagt ut en fin förklaring på ett vardagsmysterium.)

Maizena och vanillin

Maizena Majsstärkelse är en klassiker i skafferiet med lång hållbarhet.

- Coop m.fl. verkar återge tillverkarens beskrivning: Majsstärkelse (reklambilden är från 1908)

Maizena har funnits länge och väl. Denna stärkelse har ofta blandats ihop med majsmjöl, som är något helt annat – som skillnaden på potatis och potatismjöl. Fast ska man bara reda en sås så duger såväl stärkelse som mjöl.

En naturligare hopblandning är vanilj och vanillin. I naturlig vanilj finns en mängd olika ämnen som gör det praktiskt taget omöjligt att syntetisera. Man har riktat in sig på det vanligast förekommande ämnet, 4-hydroxi-3-metoxibensaldehyd, mer känt som vanillin. Det tillverkas uteslutande syntetiskt med helt andra råvaror.

Det var inga problem att hitta belägg för missuppfattningen maizena/majsmjöl även från folk som verkligen borde veta bättre. Annons från 1919.

Naturskyddsföreningen prisar allmänfarlig pseudovetenskap

Det svenska innovationsbolaget SWATAB har ett patenterat filtersystem som omvandlar vanligt kranvatten till DIRO vatten. DIRO vatten i det här fallet ersätter kemikalier för allrengöring i den dagliga städningen.

- Ur SWATABs pressmeddelande den 19 maj 2020, publicerat på branschsajten cleannet.se

SWATABs geschäft har tagits upp tidigare här, i bloggposten Tvätta utan tvättmedel. Dess rubrik återger idén: Vatten som är så oerhört rent att det tvättar rent utan tvättmedel/tvål, och det rumstempererat.

Det är ju fantastiskt! Eller vore, om det fungerade. Fungerar det? Naturligtvis inte.

DIRO kopplar du in och placerar mellan ditt inkommande vatten och din tvättmaskin, vattnet omvandlas till ett unikt ultrarent vatten, som gör tvätten ren helt utan tvättmedel och andra tillsatser. Dina textilier blir mjuka och sköna med en fräsch neutral doft utan sköljmedel.

- SWATAB: DIRO

I förra bloggposten citerade jag en kemists sågning av SWATAB och deras påståenden. Det finns mycket att hämta ur den artikeln. Här är ett till smakprov:

Som kemist använder jag ofta ultrarent vatten och jag har aldrig uppmärksammat några fettlösande egenskaper. Det går heller inte att hitta något belägg i den vetenskapliga litteraturen för att ultrarent vatten skulle kunna lösa opolära föreningar, såsom fet smuts.

- Ulf Ellervik: Kejsarens smutsiga byk, Sans 3/2019

De påstådda miljövinsterna är tydligen så lockande att Naturskyddsföreningen hoppar över krav på belägg och annat tråkigt, och köper företagets påståenden om deras produkt.

Vi är mycket stolta över att vi nu fått vår produkt DIRO, miljömärkt med Naturskyddsföreningens ”Bra Miljöval”. Detta är ett bevis på att vi jobbar med en produkt som främjar miljö och hälsa, säger Mats Marklund, VD.

- Ur SWATABs pressmeddelande

Nej, Naturskyddsföreningens utmärkelse är inget bevis på att produkten gör vad den utlovar. Påståenden om att medel som inte fungerar fungerar är särskilt allvarliga när det gäller "förskolor, hotell, vårdhem" (för att citera pressmeddelandet), än mer så i en tid då det är viktigare än någonsin att iaktta god hygien och ha fungerande rengöring. Vad SWATAB sysslar med är farligt för allmänheten. De ska inte ha någon hjälp, de ska polisanmälas (eller om det är hyresvärdarna som man ska rikta sig mot).

Koldioxid som partiklar och formel

Ordet förekommer såväl i sammanhang som man inte kan förvänta sig så mycket av, som sammanhang man kan förvänta sig mer av. Ett exempel på de senare är här Miljömagasinet den 18 september 2015 (hittad via tidningar.kb.se). "Koldioxidpartiklar"? Menar man molekyler? Som visserligen är en sorts partiklar, i betydelsen "objekt från vars storlek man kan bortse" (NE). Men i dagligt tal, och även nog så många vetenskapliga, syftar partiklar på större ting än så. Den som inte vill ge intryck av att vara naturvetenskaplig analfabet bör skriva "koldioxidhalt" eller liknande.

Å andra sidan finns det inte så få som på fullt allvar betecknar koldioxid "CO2", även i talspråk. Gissningsvis är det inte den kemiska formeln CO₂ som spökar utan dess nyttjande på engelska, där det blivit ett alternativ till carbon dioxide.

Tvätta utan tvättmedel

Med ett nytt filtersystem kan tvättmaskinen få kläderna rena utan både tvättmedel och uppvärmt vatten. Tricket är ultrarent vatten.

- Svenska metoden låter dig tvätta utan tvättmedel, Ny Teknik 1 juni 2017

Om något är för bra för att vara sant, brukar det inte vara sant. Swatabs metod för att tvätta med kallt vatten utan tvättmedel låter för bra för att vara sann.

Intrycket blir inte bättre när journalister, husvärdar eller uppfinnarna själva ska beskriva hur underverket går till:

Genom att vattnet blir fritt från salt, mineraler, metaller och lösta gaser får det rengörande egenskaper och kan lösa upp smuts och fett.

- Ny Teknik

– Vattnet fungerar som en magnet som drar till sig smutsen, säger Michel Legnered, som är husvärd i fastigheten.

- Tvätta utan tvättmedel, Råd & Rön 1 februari 2018

DIRO® heter vårt unika system, som omvandlar ditt vanliga kranvatten till ett speciellt ultrarent vatten som tvättar rent och allergivänligt – helt utan tvättmedel och skadliga kemikalier. DIRO® filtrerar bort salter och andra föroreningar vilket ger vattnet helt nya egenskaper

- Swatab

Om Swatab verkligen lyckats ge vanligt vatten "helt nya egenskaper" så vore det 1) en sensation av första klassen och 2) lätt att visa. Med tanke på omständigheterna så utgår jag, tills något annat visats, från att effekterna varken är kemiska eller fysikaliska utan psykologiska. Det är talande och typiskt att Swatab stolt listar artiklar, utmärkelser och utvecklingsbidrag, medan rapporter om metodens effektivitet inte länkas till.

Låt oss för ett ögonblick överväga att vatten faktiskt kan omvandlas till en vätska med nya okända egenskaper. Det skulle verkligen vara fantastiskt och jag skulle vara den förste att gratulera upptäckarna. Emellertid måste extraordinära påståenden genomgå oberoende granskning och verifikation. För tillfället har vi inte några övertygande data.

- Ulf Ellervik: Kejsarens smutsiga byk, tidningen SANS

Tom Lehrer, 90

There's antimony, arsenic, aluminum, selenium,
And hydrogen and oxygen and nitrogen and rhenium,
And nickel, neodymium, neptunium, germanium,
And iron, americium, ruthenium, uranium ...

- Tom Lehrer: "The Elements", mel. Gilbert & Sullivan (Generalmajorens sång från The Pirates of Penzance)

Av den briljante Tom Lehrers låtar måtte grundämneslåten vara den mest kända och sjungna. Tom var låtskrivare och satiriker på 1950- och 1960-talen; han kanske fortfarande är det, men han har inte framträtt offentligt sedan 1972 [uppdaterat: Fel! Se kommentarer för länk!]. Men det kanske överraskar en och annan att han fortfarande lever. På måndag fyller han förresten 90 år.

Ett påstående jag kände igen var att han skulle ha gett upp karriären sedan verkligheten så att säga hunnit ikapp satiren. Men det stämmer inte:

There is an urban legend that Lehrer gave up political satire when the Nobel Peace Prize was awarded to Henry Kissinger in 1973. He did comment that awarding the prize to Kissinger made political satire obsolete, but has denied that he stopped creating satire as a form of protest, asserting that he had stopped several years prior.

- Wikipedia: Tom Lehrer

These are the only ones of which the news has come to Harvard,
And there may be many others but they haven't been discovered.

På spelningen i Köpenhamn nämner han att lawrencium upptäckts sedan låten skrevs. Det var en sanning med modifikation; man hade ledtrådar som pekade åt det hållet men det var först 1971 som man fick fram ovedersägliga belägg för att det verkligen var ämne 103 man lyckats tillverka.

Luft, vatten och andra gundämnen

– Det finns faktiskt invandrare vi har stor glädje av här i Sverige. Men Migrationsverket håller hårt på sina regler. Och att försöka få dem att göra undantag är ungefär som att omvandla en atom luft till en atom vatten. Med andra ord väldigt svårt, säger advokat Jöran Gundmark.

- Fyrbarnsfamilj utvisas på grund av missad semesterlön, Aftonbladet 23 mars 2018

Jag vägrar att ens tänka tanken att detta skulle vara en utbredd uppfattning om sakernas tillstånd. Men det är intressant att en välutbildad människa kan demonstrera så fundamentala luckor i elementär naturvetenskap. Tyvärr tror jag heller inte att advokaten är anhängare av elementarläran, som sedan antiken lärt att verkligheten är uppbyggd av de fyra elementen/"grundämnena" vatten, luft, eld och jord.

Kort: Vattenmolekyler består av två väteatomer och en syreatom; H₂O torde vara den mest kända kemiska formeln. Luft är en blandning av grundämnena kväve och syre samt små mängder av andra ämnen.

Insulin och inulin

En del faktoider och missförstånd kan man ana sig till på hundra meters håll; det är som om verkligheten är gjord för att låta sig missförstås.

Som till exempel denna lilla upplysning:

Olikt de flesta knölar, men gemensamt med andra medlemmar i Asteraceae (däribland kronärtskockan), lagrar dessa kolhydraten inulin (ej att förväxla med hormonet insulin) istället för stärkelse.

- Wikipedia: Jordärtskocka

Så fort man får reda på att det finns ett ämne som heter inulin inses att folk förväxlar det med insulin. Frågan är bara vilket belägg som är mest tacksamt att använda.

Jordärtskockor är näringsrika och innehåller insulin vilket gör dem lämpliga för diabetiker.

- Matspanaren: Jordärtskocka, Aftonbladet den 22 september 2005

Nu är det visserligen många källor som, även med full koll på inulin/insulin, hävdar att jordärtskockor och inulin är bra för diabetiker. Var det påståendet ligger på skalan bevisat-motbevisat vet jag inte.

Konstgödningens fader har fel

The biggest mistakes in science do not usually spring from stupidity.

- Colin Tudge, So Shall We Reap: What's Gone Wrong with the World's Food - and How to Fix it (2004)

Är Justus von Liebig bekant? Han är inte i närheten lika känd som Humboldt, Maxwell, Faraday, Hertz och andra vetenskapliga kändisar från 1800-talet. Ändå har hans insatser haft vida större påverkan på mänskligheten.

Länge tänkte man sig att växternas näringsbehov täcktes av humus, det organiska materialet i jord; det var det som växter "åt", enkelt uttryckt. Att gödsel ökade växtkraften berodde, enligt teorin, på att den bröt ner humusen och gjorde det lättare för växterna att ta upp näringen. Liebig hade en annan idé: Nyckeln var ett relativt litet antal kemikalier, framför allt kväveföreningar men även fosfor och kalium. En enkel kemisk analys av jordmånen kan visa vilka ämnen som fattas, och genom att tillföra dem blir jorden bördig - inte tack vare fet mylla, stallgödsel eller andra rejäla jordförbättrare, utan kemikalier som man inte förknippar med frodiga åkrar.

Liebig lade helt enkelt grunden till jordbruk med konstgödsel. Det är svårt att tänka sig hur dagens värld skulle se ut utan datorer, utbyggd elektricitet eller förbränningsmotorer; men det är lika svårt att tänka sig den utan konstgödsel. Det är på såväl gott som ont; övergödning, försurning och klimatpåverkan hade varit mycket annorlunda problem utan konstgödning.

Det är ett känt fenomen att framgångar lätt stiger folk åt huvudet: Om jag haft jätterätt på en fråga så innebär det att jag förmodligen har jätterätt på alla andra. Liebig fick för sig att kväve i luften täcker behovet för de allra flesta växter. Den som vågade föreslå något annat fick utstå den ansedde kemistens hån. Liebig lanserade 1846 ett nytt konstgödsel, med fosfat istället för kväveföreningar, som skulle slå världen med häpnad.

But Liebig's fertilizer did not work; or at least, it did not justify the expense. His students became disillusioned and drifted away. Liebig himself clung to his idées fixes, as they had become, and refused to accept new evidence as provided for example by Boussingault [en av de hånade kväve-förespråkarna].

Här övergår Tudges redogörelse från agrarhistorisk kuriosa till att bli intressant ur ett brett vetenskapligt, för att inte säga allmänmänskligt, perspektiv (min markering):

His cardinal mistake, as Lloyd Evans comments, was to underestimate the complexity of the problem. He assumed, as the ancient philosophers of Greece tended to do, that because his theories were so impeccably logical and internally consistent, nature was bound to conform to them. Not at all. Nature does what nature does and all scientists, even the most prodigious German autocrats, must be humble in the face of it.

Hongchens magiska droppar

"Hongcheng Magiska Vätska" är ett fall av "mystisk auktoritet" [mystery authority]. Wang Hongcheng, en vanlig man i nordvästra Kina utan högre utbildning, sade sig i början av 1980-talet ha skapat en sorts "vätska", av vilken två eller tre droppar skulle förändra strukturen i en liter vatten så att den blev lika brännbar som bensin. Om hans påstående stämde så skulle "energikris" kunna strykas för evigt ur ordböckerna. De kinesiska säkerhets- och försvarsdepartementen ägnade den påstådda uppfinningen mycken uppmärksamhet och bekostade Wangs fortsatta forskning. När det visade sig vara en uppenbar bluff kastades Wang i fängelse. Emellertid blev han en legend. En del trodde att Wang förföljdes eftersom han vägrade att överlämna sin "hemliga" formel till regeringen, och att detta hemlighölls.

När Wang till slut släpptes så samlades många journalister, dyrkare, investerare och bedragare runt honom för att ta del av den "hemliga" formeln. Wang var ganska populär i media 1992-1993, och han grundade ett företag som skulle utveckla "Hongchengs magiska vätska". Till slut blev resultatet ingenting, så klart.

- Wu Xianghong: Paranormal in China, Skeptical Briefs vol 5.1, mars 1995 [min översättning]

Jag får inte riktigt ihop uppgifterna ovan med Wikipedia-artikeln nedan; kastades Wang i fängelse före 1995, och/eller 1998?

Men utan att veta mycket mer om Hongchengs magiska droppar än det som står där så antar jag att det inte var ett fall av ärlig själv-förvillelse utan ett skrupulöst, oblygt försök att tillskansa sig ära, berömmelse och i synnerhet pengar (enligt uppgift 300 miljoner rimbi, vilket är ännu något mer i kronor!) —  men inte från allmänheten utan från statliga institutioner. Vi är väl mer vana vid den förra sorten än den senare; allmänheten tröttnar aldrig på att tro på och betala för utlovad magi av alla de slag, medan det offentliga är betydligt petigare när det gäller belägg, intyg och annat trist. Det närmaste jag kommer på är när uppfinnarjockar försöker att sälja sina fantastiska kreationer till köpstarka myndigheter; det finns en liten armé av sådana som väntar på att försvaret ska ta deras revolutionära uppfinningar i imponerat särskådande, för att bara nämna ett exempel. En grupp som kanske kan räknas är de som ägnar sig åt medvetet forskningsfusk.

Men få av de förmågor vi får nys om (eller inte) riskerar att dra på sig den kinesiska statens vrede. Det är talande att inte ens ett totalitärt system, vars fängelser vi inte skulle vilja tillbringa en halv minut i, avskräcker de mest hämningslösa charlatanerna.


Wikipedia: Hongcheng Magic Liquid

Galna snillen #2: Linus Pauling

Hur ska man sammanfatta Linus Pauling?

Pauling är ett av vetenskapens största namn. En av hans allra viktigaste insatser var när han klarlade hur atomer binder sig till varandra, med betydelsefulla upptäckter som elektronegativitet, Paulings regler med mera. Inom det fältet kombinerade han kemi och kvantfysik på ett sätt som inte bara visade en mängd grundläggande samband utan också gav oss verktyg för att fortsätta utforska verkligheten. När han kombinerade kemi och biologi bidrog han till att grunda det nya forskningsområdet molekylärbiologi, med ytterligare banbrytande och synnerligen viktiga upptäckter av olika slag. Han hör till den exklusiva klubben som fått två nobelpris, därtill odelade och i olika kategorier: kemipriset (för elektronegativiteten) och fredspriset, det senare för hans långa engagemang (tillsammans med hans fru) mot framför allt kärnvapen.

Massor av vetenskap på högsta nivå, helt enkelt. Ja... Och så hann han dessutom med en del pseudovetenskap. Även där märks hans insatser än idag.

Pauling hade en kronisk njursjukdom (tidigare kallad Brights sjukdom). Han höll den i schack med en noga avvägd diet, samt vitaminer. På så sätt kom han redan på 40-talet att få egen erfarenhet av hur vitaminer kan användas medicinskt: Inte bara för att slippa bristsymptom utan mot sjukdomar som inte beror på vitaminbrist.

Senare blev det mer och mer av vitaminer. Paul Offit beskriver i en läsvärd artikel hur Pauling drogs in i "vitaminträsket". Han tillskrev dem allt underbarare egenskaper; slipp förkylningar, slipp schizofreni, hjärtsjukdomar, astma, allergi, influensa, rabies och cancer osv., lev tills du blir 150! Han tog dem i allt högre doser, och framför allt bekymrade han sig allt mindre för vad vetenskapen hade att säga. Studie efter studie (artikeln nämner en metastudie på över 200 000 personer) avvisade inte bara vitaminernas nytta utan påvisade att de i högre doser är skadliga.

Just det: För mycket vitaminer är dåligt. Vitamintabletter är inte bara onödiga för den som äter en inte alltför obalanserad kost, de kan vara skadliga på lång sikt. (Liksom de antioxidanter som är så heta idag, men det är en annan historia.)

Även om Pauling inte var först med megavitamin therapy, Offit nämner ett par kvackare som lyckades få den store mannens öra, så hade idéerna aldrig fått jämförbart genomslag utan honom. För han var ju, som sagt, en av vetenskapens främsta. Han var ju heller ingen medicinsk klåpare (man kan fråga sig hur stort genomslag en Einstein-diet hade fått), utan hade gett betydelsefulla bidrag även inom det området. Hur skulle en sådan man, som haft så rätt så många och så otippade gånger, kunna ha fel?

A man who was so spectacularly right that he won two Nobel Prizes and so spectacularly wrong that he was arguably the world's greatest quack.

- Paul Offit, The Vitamin Myth: Why We Think We Need Supplements, The Atlantic 19 juli 2013

Frågan är inte bara aktuell för den vitaminknaprande man som frågade sin skeptiske läkare "hur många nobelpris har du fått?". Den är även aktuell för den som, likt Pauling, inte är van vid att ha fel. Den energi och briljans som kan användas för att reda ut hur verkligheten fungerar kan även användas på trams, pseudovetenskap och kvack. Det kan vara mycket svårare än det låter att skilja det ena från det andra, och långt mycket lättare än man kan tro att lura sig själv.

Linus Pauling avled 1994 av prostatacancer.

Inga citroner i citronsyra

Det finns ingen citron i citronsyra. Kommer det som en chock?

E330, citronsyra, är en av livsmedelsindustrins mest använda tillsatser. Men trodde du att ämnet, med det oskyldigt klingande namnet, var tillverkat av citroner, så trodde du troligen fel.

Medlet, som har en antioxidativ, konserverande men framförallt surhetsreglerande effekt i allt från krossade tomater till läsk, är idag i själva verket en rent bioteknisk produkt.

Råvaran till citronsyra är sällan längre citroner eller annan frukt. Istället är den någon form av sockerhaltig lösning, inte sällan framställd av den billiga och i dagens livsmedel frekvent använda majsen. Till denna lösning sätts svampar av svartmögel, Aspergillus niger, som när de "äter" av sockret producerar bland annat citronsyra.

- Äkta vara: Den citronfria citronsyran

Och just idag kan motsvarande läsas i Metro:

Citron låter väl inte så farligt, men hur känns svartmögel? Citronsyra framställs nämligen genom att ta en sockerblandning ur till exempel majs som sedan utsätts för svartmögel.

- Vet du vilka godisar som innehåller löss?, Metro 2 april 2015 (se även bloggposten Äkta vara 1903/III)

Fler sensationer: Det finns inga kolbitar i kolsyra. Inget salt i saltsyra, inga myror i myrsyra eller pink i urinsyra, inget vatten i kungsvatten, sjömän i sjömansbiff eller bebisar i babyolja ...

Nåväl. Även den som inte dras med kemofoba förvillelser à la Mats-Eric Nilsson och hans Äkta vara kan ju ha fått fel för sig. Såväl namn som smak indikerar ju att citronsyra har med citroner att göra. Det går att göra citronsyra av citronsaft, och när man på 1890-talet började med tillverkning i industriell skala så användes också citroner.

Ungefär samtidigt upptäcktes att man även kan tillverka citronsyra ur socker. Detta alternativ blev aktuellt under första världskriget, då den italienska citronmarknaden (som helt dominerade i Europa) blev svår eller omöjlig att komma åt. Det var då och därför man började att tillverka citronsyra av mögel. När forskningen på den användbara och viktiga kemikalien kom igång upptäckte man snart allt effektivare metoder för att framställa den.

...den sedan några år tillbaka bedrivna framställningen av tusentals ton citronsyra per år genom förjäsning av rörsocker med mögelsvampar...

- Harry Lundin: Något om jäsningsindustriens senaste utveckling, Teknisk Tidskrift (mars 1935)

Så är det: Citronsyra tillverkas av mögel.

Är det farligt?

Det är inte tillåtet att använda sådana stammar av Aspergillus niger som producerar toxiner (gifter) för att framställa citronsyra.

- Livsmedelsverket: Citronsyra

Citronsyran som används i godis, mat m.m. är en ren kemikalie utan spår av dess ursprung. Livsmedelsverket påpekar även att mögel ju används i vissa korvar och ostar; när ska Metro göra en grej av mögel i camembert?

Åter till Äkta vara. "Sällan längre" kan, likt citronsyran, uppfattas olika; är det tio år sedan man fick citronsyran från solmogna citroner, eller tjugo eller trettio? Men det är snart hundra år sedan man kunde hitta citronsyra från citroner i handeln. Och inte ens den torde ha passat kemofobiker:

Industrial-scale citric acid production first began in 1890 based on the Italian citrus fruit industry, where the juice was treated with hydrated lime (calcium hydroxide) to precipitate calcium citrate, which was isolated and converted back to the acid using diluted sulfuric acid.

- Wikipedia: Citric acid

Fyllehundar

Fyllhundar eller fyllehundar har vi kallat varandra sedan åtminstone 1600-talet.

Ingen människa är så nedslagen som en fyllhund, sedan han såfwit ruset af sig, och man ser at de samme, hwilke warit gladast i sup-calas så snart de blifwit nycktre, må illa, blifwa olustige och få mjältsjuka at de aldeles ledsna wid lifwet.

- "Om missbruk av starka drycker", Falu Weckoblad, 28 oktober 1786

En fyllehund av annat slag förekom ännu något tidigare, nämligen liggande glaskannor, skickligt utformade för att påminna om exempelvis hundar. De avsmalnade midjorna ger upphov till ett kluckande ljud när man häller upp från dem.

Ytterligare en fyllehund som blev känd långt senare är den kemiska. Av en slump har molekylen hos den verksamma substansen etanol C₂H₅OH en form som kan liknas vid en hund.

Hur en tavla ser ut

Pierre-Auguste Renoir, Madame Léon Clapisson (1883)

Här har vi en av Renoirs många populära tavlor. Finns i myriader återgivningar som planscher, bokomslag, mobilskal etc. En snabbtitt på nätet visar att bakgrundens färger varierar något i nyans och kulör, men inte mer än man kan förvänta sig i sammanhanget.

När konservatorer tog av ramen såg de att områden som skyddats för ljus hade en helt annan färg. Tydligen har konstnären använt färger som påverkats av ljuset, i så hög grad att de inte bara bleknat utan mer eller mindre försvunnit helt.

Man tog en ordentlig spektroskopisk titt på tavlan för att hitta spår av pigment som tappat färgen. Sedan räknade man bakåt och kom så småningom fram till hur tavlan nog såg ut till att börja med. Den här bakgrunden var det länge sedan någon såg i denna tavla.


Renoir och många andra konstnärer använde sig gärna av den kraftigt röda färgen karmin. Den har ni kanske hört talas om; det är färgen som tillverkades (tillverkas..?) av torkade löss. Den finns än idag i livsmedel, mest godis tror jag, med beteckningen E120, där den varit godkänd sedan 1876 - se bloggposten Äkta vara 1903 - del III.

Redan på den tiden varnades för att karmin var ett "flyktigt pigment". Beständigare alternativ fanns, men många konstnärer föredrog ändå karmin. Med tiden bleknade det röda.

En fråga som närmar sig det filosofiska är hur Renoirs madame "egentligen" ska återges; som hon såg ut från början eller som hon kommit att uppfattas sedan dess? Eller antikens marmorstatyer; om man ska återge dem i en film, ska de vara helvita som vi vant oss vid eller målade som de verkligen var när det begav sig?


BBC: Scientists recapture Renoir's reds, 13 februari 2014

Kemikalier

Vad är kemikalier?

Det allmänna bruket följer väl den definition som familjeboken angav 1884:

Vid den tiden fanns det också gott om handlande i kemikalier, som här:

I SAOL definieras "kemikalie" som "kemiska preparat" vilket gör mig osäker; kan det vara vad som helst som man lägger i en petriskål? Nationalencyklopedin säger att det är en "samlande benämning på alla på kemisk väg, vanligtvis i laboratorier eller industrier, framställda kemiska föreningar". Kemikalieinspektionen, som verkligen borde ha koll på ordet, cirkeldefinierar kemikalie/kemisk produkt som "kemiskt ämne och beredningar (blandningar) av kemiska ämnen (preparat)" vilket inte klargör mycket. (Jag lyckas inte hitta ordet i SAOB. Men där kan det väl inte saknas?) [ klart det inte gör! ] SAOB: "på kemisk väg framställda ämnen, kemiska preparat; äv. om råämnen l. halvfabrikat som användas vid kemiska procedurer o. d."

Samtidigt är det många som hävdar att "kemikalie" egentligen betyder ett ämne vilket som helst, grundämne eller förening. Som på svenska Wikipedia, där det definieras som något som "karakteriseras av sin reaktivitet och fysikalisk-kemiska egenskaper". Eller VD:n för branschorganisationen Kemisk-Tekniska Leverantörförbundet i somras:

[Det] finns inte kemikalier i nästan allt vi kommer i kontakt med. Det finns i allt. All materia på jorden består nämligen av de 92 grundämnena och kombinationer av dem. Annie Lööf består själv av 100% kemikalier.

- Olof Holmer, Okunnighet skapar inte konkurrenskraft, SvD 9 juli 2013

Det är den definitionen jag hållit på, fram tills nu. Men denna användning av ordet "kemikalie" är inte alls den ursprungliga, som jag nog hade för mig, utan tvärtom tämligen färsk.

Strontium

Grundämnet strontium förknippas allmänt med radioaktivitet. Det beror på den tämligen radioaktiva isotopen strontium-90 som bildas vid kärnvapenexplosioner. Eftersom strontium tas upp och lagras i skelettet är Sr-90 farligare än radioaktiva ämnen som kroppen så att säga inte är lika intresserad av. Se även Strontium Dog (WP) för ett exempel på vad ämnet kan göra, åtminstone i populärkulturen.

Däremot är strontium "i sig", i sina vanligaste isotoper, inte radioaktivt. Att det hamnar i skelettet beror på att det kemiskt liknar kalcium (Sr ligger under Ca i det periodiska systemet). Det är också därför som strontium används i tandkräm.

The active ingredients used are Strontium (e.g. Sensodyne Original, Sensodyne Rapid Relief), Potassium (e.g. Sensodyne Daily Care) and patented NovaMin™ technology (Sensodyne Repair and Protect).

- Sensodyne: How Sensodyne Works

Helium, det utomjordiska grundämnet

Helium upptäcktes på solen innan det upptäcktes på jorden.

Vid en solförmörkelsen 1868 analyserades ljuset från solens kromosfär, det näst yttersta skiket (det yttersta kallas koronan). En spektrallinje som först tolkades som natrium ifrågasattes av den engelske astronomen Norman Lockyer; han menade att den härrörde från ett tidigare okänt grundämne. Efter det grekiska ordet för solen helios fick det namnet helium. Först fjorton år senare upptäcktes helium på jorden. Sedan tog det ytterligare tretton år innan William Ramsay av misstag lyckades isolera ämnet; sedan han försökt att isolera argon upptäckte han att provet avgav den mystiska linjen.

Lord Kelvin predicted that they would find a gas that in its liquid state boiled within five degrees of absolute zero. That gas Professor Dewar has found in the warm volcanic waters of Bath, and it proves to be the remarkable element helium, first discovered by Lockyer in the sun and afterward unearthed by Professor Ramsay in clevite.

- New-York Tribune, 24 mars 1901