Konstgödningens fader har fel

The biggest mistakes in science do not usually spring from stupidity.

- Colin Tudge, So Shall We Reap: What's Gone Wrong with the World's Food - and How to Fix it (2004)

Är Justus von Liebig bekant? Han är inte i närheten lika känd som Humboldt, Maxwell, Faraday, Hertz och andra vetenskapliga kändisar från 1800-talet. Ändå har hans insatser haft vida större påverkan på mänskligheten.

Länge tänkte man sig att växternas näringsbehov täcktes av humus, det organiska materialet i jord; det var det som växter "åt", enkelt uttryckt. Att gödsel ökade växtkraften berodde, enligt teorin, på att den bröt ner humusen och gjorde det lättare för växterna att ta upp näringen. Liebig hade en annan idé: Nyckeln var ett relativt litet antal kemikalier, framför allt kväveföreningar men även fosfor och kalium. En enkel kemisk analys av jordmånen kan visa vilka ämnen som fattas, och genom att tillföra dem blir jorden bördig - inte tack vare fet mylla, stallgödsel eller andra rejäla jordförbättrare, utan kemikalier som man inte förknippar med frodiga åkrar.

Liebig lade helt enkelt grunden till jordbruk med konstgödsel. Det är svårt att tänka sig hur dagens värld skulle se ut utan datorer, utbyggd elektricitet eller förbränningsmotorer; men det är lika svårt att tänka sig den utan konstgödsel. Det är på såväl gott som ont; övergödning, försurning och klimatpåverkan hade varit mycket annorlunda problem utan konstgödning.

Det är ett känt fenomen att framgångar lätt stiger folk åt huvudet: Om jag haft jätterätt på en fråga så innebär det att jag förmodligen har jätterätt på alla andra. Liebig fick för sig att kväve i luften täcker behovet för de allra flesta växter. Den som vågade föreslå något annat fick utstå den ansedde kemistens hån. Liebig lanserade 1846 ett nytt konstgödsel, med fosfat istället för kväveföreningar, som skulle slå världen med häpnad.

But Liebig's fertilizer did not work; or at least, it did not justify the expense. His students became disillusioned and drifted away. Liebig himself clung to his idées fixes, as they had become, and refused to accept new evidence as provided for example by Boussingault [en av de hånade kväve-förespråkarna].

Här övergår Tudges redogörelse från agrarhistorisk kuriosa till att bli intressant ur ett brett vetenskapligt, för att inte säga allmänmänskligt, perspektiv (min markering):

His cardinal mistake, as Lloyd Evans comments, was to underestimate the complexity of the problem. He assumed, as the ancient philosophers of Greece tended to do, that because his theories were so impeccably logical and internally consistent, nature was bound to conform to them. Not at all. Nature does what nature does and all scientists, even the most prodigious German autocrats, must be humble in the face of it.