De missuppfattade mayaindianerna

Sir Eric S. Thompson (1898-1975) var sin tids absoluta auktoritet på forntidens mayaindianer, och räknas fortfarande till en av de viktigaste. Mycket av det han gjorde var bra. Och mycket av det han gjorde var ... Mindre bra. Hans största negativa insats var att, i kraft av sin auktoritet, hindra nya idéer.

Här är några myter och vanföreställningar som Thompson bidrog till att hålla vid liv onödigt länge.

1) Flera kulturer i mellanamerika var aggressiva och krigiska, ägnade sig åt grymma människoffer m.m. Till skillnad från dem var mayaindianerna fredliga. Fel: Mayaindianerna krigade ofta, mycket och gärna.

The prevalent theory on the ancient Maya at the beginning of the 20th century held on to the notion that they had a predominantly peaceful society, idealizing the indigenous culture much like a noble savage. This view erroneously shifted as the result of poorly documented analysis of iconography and the content of Maya script.

- Wikipedia: Maya warfare

2) Maya-"städerna" var inte boplatser utan religiösa centra. Fel: Städerna var verkliga städer där det bodde massor av folk.

Until the 1960s, scholarly opinion was that the ruins of Maya centres were not true cities but were rather empty ceremonial centres where the priesthood performed religious rituals for the peasant farmers, who lived dispersed in the jungle. Since the 1960s, formal archaeological mapping projects have revealed that the ceremonial centres in fact formed the centres of dispersed cities that possessed populations that at some sites could reach tens of thousands.

- Wikipedia: Maya city

3) Mayaindianernas jordbruk utgjordes av svedjebruk, som ger åkrar med kort livslängd. Detta innebar att befolkningen var utspridd (de bodde som sagt inte i "städerna") och relativt fåtalig. Fel: Mayaindianerna tillämpade konstbevattning i storformat, odling på terasser, och andra jordbruksmetoder som ger betydligt högre produktivitet på lång sikt än svedjebruk.

Early studies of Maya civilization assumed that all agriculture was of the swidden type [svedjebruk] practiced by many Maya today (Cook 1921; Meggers 1954). We now know Maya agriculture was more multifaceted, more productive, and less destructive (e.g. Fedick 1996; Harrison and Turner 1978; Dunning et al. 1998; 2000).

- Arthur Demarest, Ancient Maya: The Rise and Fall of a Rainforest Civilization (Cambridge UP 2004), sid 131

Jaguar balam, kan skrivas som ett ideografiskt jaguartecken ensamt, rent fonetiskt ba-la-m(a), eller i en kombination.

4) Mayaindianernas skrift var ideografisk, inte fonetisk. Fel: Mayaindianernas skrift kombinerar logografi (en symbol = ett ord) och ideografi (en symbol = en "idé") med fonetik (en symbol = ett ljud). Historien om hur forskningen omsider kom på rätt spår har mycket att säga om all vetenskap och de människor som bedriver den; om förutfattade meningar, irrationella argument och prestige, att den som ska lansera en ny idé måste vara långt noggrannare än någon annan, och att en stark man (det är oftast en man) med anseende, intelligens, kunskap och ett högt tonläge i debatten kan förhindra framsteg på ett fantastiskt effektivt sätt.

Today, it is recognized that in spite of early errors, Knorozov's contribution was pioneering and monumental. Thompson, however, to his death apparently never accepted the importance of phoneticism — he maintained that the script was logographic to the end!

- John F. Harris och Stephen K. Stearns, Understanding Maya Inscriptions (The University of Pennsylvania Museum of Archaeology and Anthropology 1997), sid 29

Listan med fel hittade jag på Buried Mirror: Old School Mayanists: Sylvanus G. Morley and J. Eric S. Thompson. Den tar även upp en annan stor kännare av mayaindianerna som också han lyckades kombinera egna framsteg med motstånd mot andras.

Galna snillen #3: Gödel och Leibniz-konspirationen

Gottfried Wilhelm Leibniz (som gärna stack in ett "von" i sitt namn) är ett av vetenskapens främsta namn. Han förefaller att ha verkat inom nästintill alla discipliner som fanns tillgängliga: matematik, fysik, kemi, mekanik, etymologi, arkeologi, geologi ... Liksom även teologi och politik. Hans produktion var sannerligen oöverskådlig. Hittills ska 57 volymer med hans skrifter ha getts ut, och fortfarande, 300 år efter hans död, pågår arbetet; se Leibniz-Edition - Die Akademie-Ausgabe för senaste nytt.

Givetvis, är man frestad att säga, bar inte alla hans hugskott den frukt som kräver såväl tid och möda som en gångbar idé till att börja med. Till dem hör hans kanske (nu gissar jag bara) mest storstilade projekt: Characteristica Universalis. Det skulle bli ett formaliserat och universellt språk med vilket såväl vardagliga som vetenskapliga, matematiska och även metafysiska resonemang skulle kunna föras, helt oberoende av brukarnas modersmål. Dessutom skulle dess grammatiska regler vara strikt logiska, på så sätt att resonemangen och därmed slutsatserna automatiskt blev korrekta, givet att premisserna var korrekta. Matematikens "språk" gör det ju möjligt att konstruera och härleda matematiska utsagor som har samma betydelser och är lika sanna vare sig matematikern råkar tala tyska, franska, svenska eller kinesiska; med Leibniz universella språk skulle man kunna göra motsvarande operationer med allt vetande.

... En sorts generell algebra i vilket alla logiska sanningar skulle reduceras till en sorts matematik. Samtidigt skulle detta bli en sorts universellt språk eller skriftspråk, om än fullkomligt olikt alla sådana språk som hittills föreslagits; för tecknen och orden i sig själva skulle styra tanken, och felen — förutom rena sakfel — skulle enbart utgöras av räknefel. Det vore mycket svårt att utforma eller uppfinna detta språk eller skriftspråk, men mycket lätt att lära sig utan någon ordbok.

- Leibniz i ett brev till Nicholas-François Remond, 10 januari 1714

Mycket svårt men mycket lätt ... Likt tallösa andra, mer eller mindre briljanta, infall genom historien kom tänkaren ingen vart. Och likt hans många kolleger skyllde han på omgivningens bristande förståelse, på att redan en begränsad version i demonstrationssyfte skulle kräva större insatser än vad han för tillfället mäktade med, med mera. Ett luftslott, helt enkelt; vaporware på 1700-talet.

En faktoid koppling kan ses i de jämförelser Leibniz gjorde med kinesiska. Han uppfattade det skriftsystemet som ren ideografi: Istället för att utgöra nedskriven fonetik så var kinesiska tecken, menade han, "idéer", som den i kinesiska kunnige uppfattade direkt. Textens budskap gick så att säga direkt in i hjärna utan att ta omvägen via något hörselcentrum, grovt uttryckt. Så är dock inte fallet: Kinesiska fungerar inte på det sättet. Men det var så som Leibniz och många med honom, såväl förr som senare, tänkte sig det hela.

Så idén om det "universella språket" blev aldrig mer än just en idé, och något annat hade väl heller aldrig kunnat bli fallet. Characteristica Universalis föll i glömska. Det var desto lättare som Leibniz producerat så oerhört mycket som var värdefullt och användbart på riktigt.

Wikipedia: Characteristica Universalis

I början av 1930-talet publicerade den österrikiske matematikern Kurt Gödel sina så kallade ofullständighetssatser. I dem bevisade han att ett fullständigt och konsistent axiomsystem för all matematik är omöjligt. Det var ett paradigmskifte, något av matematikens motsvarighet till relativitetsteori och kvantfysik: Den rena matematiken var inte så fulländad som man tänkt sig, åtminstone inte på det sätt man tänkt sig. I ett slag blev Gödel världsberömd. I alla fall bland matematiker.

Sedan diverse icke-matematiker gjort Europa allt otrevligare, med Anschluss och krigsutbrott med mera, begav sig Gödel till Princeton och IAS, Institute for Advanced Study. Det var ett elfenbenstorn där stjärnforskare som han kunde lämna den besvärliga och ovetenskapliga omvärlden bakom sig och helt gå upp i sin forskning, utan att behöva bekymra sig för anslag, studenter, tredje uppgiften eller ens akademiska intriger. Där blev han kvar till sin död 1978.

I Princeton bedrev Gödel blandad forskning med blandat resultat. Han blev intresserad av frågor som låg utanför matematiken och fysiken, som till exempel filosofi. Som när han sade sig ha löst en gammal invändning mot platonismen, eller när han 1970 visade upp ett Gudsbevis. Hans insatser i det fältet kom, för att uttrycka det snällt, inte att röna samma uppskattning som hans ofullständighetssatser.

Och så var det Leibniz ... Gödel hade tidigare upptäckt Characteristica Universalis. Han noterade att Leibniz gärna lade ut texten om språket, hur det skulle konstrueras och användas och så vidare, men sällan gick in på specifika detaljer. Det torde bero på att det inte fanns så mycket specifikt att berätta om. Men den förklaringen köpte inte Gödel. Han var övertygad om att Leibniz fått gjort mycket, mycket mer än så, men att detta av någon anledning hade tystats ner. De som gav ut Leibniz samlade verk såg till att den "förbjudna" kunskapen inte läckte ut. En Leibniz-konspiration, helt enkelt.

Gödel's idea of a Leibniz conspiracy is significant because here Gödel was perhaps thinking of himself as much as Leibniz. He too deemed himself the victim of a conspiracy against the Leibnizian world-view, a conspiracy attributable not so much to identifiable individuals as to the Zeitgeist [ingen koppling till filmen!]. And in this regard too Gödel saw himself and Leibniz as sailing in the same boat. For, so he believed, Leibniz did not publish much of his most important logical work because he "was waiting ... till the seed could fall on fertile ground."

- Nicholas Rescher, Studies in Leibniz's Cosmology (Ontos Verlag 2006), sid 148

Gödel uppvisade med åren allt fler tecken på förföljelsemani. Han trodde att folk försökte förgifta honom och åt bara det som hans fru lagat. När hon lades in på sjukhus vägrade han att äta över huvud taget och svalt ihjäl.

Einstein och polskiftet

I frequently receive communications from people who wish to consult me concerning their unpublished ideas. It goes without saying that these ideas are very seldom possessed of scientific validity. The very first communication, however, that I received from Mr. Hapgood electrified me. His idea is original, of great simplicity, and — if it continues to prove itself — of great importance to everything that is related. to the history of the earth's surface.

A great many empirical data indicate that at each point on the earth's surface that has been carefully studied, many climatic changes have taken place, apparently quite suddenly. This, according to Hapgood, is explicable if the virtually rigid outer crust of the earth undergoes, from time to time, extensive displacement over the viscous, plastic, possibly fluid inner layers. Such displacements may take place as the consequence of comparatively slight forces exerted on the crust, derived from the earth's momentum of rotation, which in turn will tend to alter the axis of rotation of the earth's crust.

In a polar region there is continual deposition of ice, which is not symmetrically distributed about the pole. The earth's rotation acts on these unsymmetrically deposited masses, and produces centrifugal momentum that is transmitted to the rigid crust of the earth. The constantly increasing centrifugal momentum produced in this way will, when it has reached a certain point, produce a movement of the earth's crust over the rest of the earth's body, and this will displace the polar regions toward the equator.

Without a doubt the earth's crust is strong enough not to give way proportionately as the ice is deposited. The only doubtful assumption is that the earth's crust can be moved easily enough over the inner layers.

The author has not confined himself to a simple presentation of his idea. He has also set forth, cautiously and comprehensively, the extraordinarily rich material that supports his displacement theory. I think that this rather astonishing, even fascinating, idea deserves the serious attention of anyone who concerns himself with the theory of the earth's development.

To close with an observation that has occurred to me while writing these lines: If the earth's crust is really so easily displaced over its substratum as this theory requires, then the rigid masses near the earth's surface must be distributed in such a way that they give rise to no other considerable centrifugal momentum, which would tend to displace the crust by centrifugal effect. I think that this deduction might be capable of verification, at least approximately. This centrifugal momentum should in any case be smaller than that produced by the masses of deposited ice.

- Albert Einsteins förord till Charles Hapgoods The Earth's Shifting Crust (1958)

Med tanke på hur många vilda propåer av alla tänkbara och otänkbara slag vilken professor som helst kan välsignas med, så kan man bara försöka föreställa sig den flod av galenskap som Einstein måtte ha översköljts av, dagligen och stundligen. När han ur denna lavin plockar fram något korn som vinner hans gillande — kan det vara annat än bra..?

Jodå. Det kan vara allt annat än bra. Eftersom inte ens Albert var immun mot pseudovetenskap.

Vad det var hos Charles H. Hapgood som fångade hans intresse är en helt annan fråga. Den grundläggande idén är den som beskrivs i förordet (som för övrigt publicerades postumt, då Einstein avled 1955): Is och rotation får jordskorpan att, med mer eller mindre regelbundna mellanrum, välta överända, till skräck och förvirring hos alla vi kryp på ytan.

Hapgoods karriär i övrigt är talande, och erbjuder en rad tips för den som intresserar sig för historiska förvillelser. Han studerade Piri Reis karta, den där folk tyckt sig se ett anakronistiskt isfritt Antarktis; han intresserade sig för statyetterna från Acámbaro, firade artefakter i vissa läger; och så träffade han ett "medium" som pratade med spöken.

Galna snillen #2: Linus Pauling

Hur ska man sammanfatta Linus Pauling?

Pauling är ett av vetenskapens största namn. En av hans allra viktigaste insatser var när han klarlade hur atomer binder sig till varandra, med betydelsefulla upptäckter som elektronegativitet, Paulings regler med mera. Inom det fältet kombinerade han kemi och kvantfysik på ett sätt som inte bara visade en mängd grundläggande samband utan också gav oss verktyg för att fortsätta utforska verkligheten. När han kombinerade kemi och biologi bidrog han till att grunda det nya forskningsområdet molekylärbiologi, med ytterligare banbrytande och synnerligen viktiga upptäckter av olika slag. Han hör till den exklusiva klubben som fått två nobelpris, därtill odelade och i olika kategorier: kemipriset (för elektronegativiteten) och fredspriset, det senare för hans långa engagemang (tillsammans med hans fru) mot framför allt kärnvapen.

Massor av vetenskap på högsta nivå, helt enkelt. Ja... Och så hann han dessutom med en del pseudovetenskap. Även där märks hans insatser än idag.

Pauling hade en kronisk njursjukdom (tidigare kallad Brights sjukdom). Han höll den i schack med en noga avvägd diet, samt vitaminer. På så sätt kom han redan på 40-talet att få egen erfarenhet av hur vitaminer kan användas medicinskt: Inte bara för att slippa bristsymptom utan mot sjukdomar som inte beror på vitaminbrist.

Senare blev det mer och mer av vitaminer. Paul Offit beskriver i en läsvärd artikel hur Pauling drogs in i "vitaminträsket". Han tillskrev dem allt underbarare egenskaper; slipp förkylningar, slipp schizofreni, hjärtsjukdomar, astma, allergi, influensa, rabies och cancer osv., lev tills du blir 150! Han tog dem i allt högre doser, och framför allt bekymrade han sig allt mindre för vad vetenskapen hade att säga. Studie efter studie (artikeln nämner en metastudie på över 200 000 personer) avvisade inte bara vitaminernas nytta utan påvisade att de i högre doser är skadliga.

Just det: För mycket vitaminer är dåligt. Vitamintabletter är inte bara onödiga för den som äter en inte alltför obalanserad kost, de kan vara skadliga på lång sikt. (Liksom de antioxidanter som är så heta idag, men det är en annan historia.)

Även om Pauling inte var först med megavitamin therapy, Offit nämner ett par kvackare som lyckades få den store mannens öra, så hade idéerna aldrig fått jämförbart genomslag utan honom. För han var ju, som sagt, en av vetenskapens främsta. Han var ju heller ingen medicinsk klåpare (man kan fråga sig hur stort genomslag en Einstein-diet hade fått), utan hade gett betydelsefulla bidrag även inom det området. Hur skulle en sådan man, som haft så rätt så många och så otippade gånger, kunna ha fel?

A man who was so spectacularly right that he won two Nobel Prizes and so spectacularly wrong that he was arguably the world's greatest quack.

- Paul Offit, The Vitamin Myth: Why We Think We Need Supplements, The Atlantic 19 juli 2013

Frågan är inte bara aktuell för den vitaminknaprande man som frågade sin skeptiske läkare "hur många nobelpris har du fått?". Den är även aktuell för den som, likt Pauling, inte är van vid att ha fel. Den energi och briljans som kan användas för att reda ut hur verkligheten fungerar kan även användas på trams, pseudovetenskap och kvack. Det kan vara mycket svårare än det låter att skilja det ena från det andra, och långt mycket lättare än man kan tro att lura sig själv.

Linus Pauling avled 1994 av prostatacancer.

Galna snillen #1: Newton

En synnerligen vanlig missuppfattning om pseudovetenskap, vidskepelse och tokerier i allmänhet är att det bara är de dumma som drabbas. Den som låter sig luras är ointelligent och obildad. Eftersom det ena går att göra något åt, kan okunskap motarbetas med kunskap.

Helt fel är det förvisso inte. Om den som fått fel för sig får lära sig rätt så är åtminstone den detaljen åtgärdad. I bildning värd namnet ingår dessutom verktygen för att skilja på rätt och fel, för att ta reda på fakta eller åtminstone förstå hur det går till att ta reda på fakta. Att sprida sådant är en god del av drivkraften bakom arbetet med alla dessa faktoider.

Men även den som har dokumenterad koll på läget kan bli förvillad. Det är inte ens särskilt ovanligt. Dessutom kan geniet, i kraft av sitt snille, utveckla och sprida förvillelser långt effektivare än någon gräsrot kan hoppas på. Därför ska jag ta upp några exempel på folk som sannerligen inte var bakom flötet – flera lämnade stora avtryck i verkliga vetenskaper – men som ändå utvecklade besynnerliga världsbilder.

Du, som av äpplets fall för Stjärnan lagar fann,
Som mätt Kalkylens djup, och kluvit Ljusets stråle! –
Också red du en gång til Bedlam, store man!
Från Apocalypsis uppå en musblack fåle.

Här tar Kellgren upp Isaac Newton (inklusive myten om äpplet). När den store fysikern inte ägnade sig åt att utveckla matematiken, revolutionera fysiken eller gräla med kolleger, så studade han alkemi, ockulta ämnen och eskatologi, det är "läran" om världens undergång. När han drog den lugnande slutsatsen att jorden avgjort inte kommer att gå under före år 2060 så var det efter noggranna studier av Daniels profetiska, apokalyptiska och besynnerliga bok.

So then the time times & half a time are 42 months or 1260 days or three years & an half, recconing twelve months to a yeare & 30 days to a month as was done in the Calendar of the primitive year. And the days of short lived Beasts being put for the years of lived [dvs. "long lived"] kingdoms, the period of 1260 days, if dated from the complete conquest of the three kings A.C. 800, will end A.C. 2060 [AC = AD, e.Kr.]. It may end later, but I see no reason for its ending sooner. This I mention not to assert when the time of the end shall be, but to put a stop to the rash conjectures of fancifull men who are frequently predicting the time of the end, & by doing so bring the sacred prophesies into discredit as often as their predictions fail. Christ comes as a thief in the night, & it is not for us to know the times & seasons wch God hath put into his own breast.

Newton var inte mycket för halvhjärtade försök. När han ägnade sig åt något så gick han in för det med liv och lust, och det gällde även religionen. Han forskade från grunden och drog egna slutsatser om saker och ting. Som när han läste på om kyrkostriden mellan Athanasius och Arius, den dittills största kristenheten sett: Den förre hävdade att Jesus var av gudomlig natur, den senare att Jesus var mänsklig. Så småningom segrade Athanaisus lära och upphöjdes till treenighetsläran. Arius lära dömdes ut som heresi, den första riktigt stora. Här tog Newton ställning för Arius. Treenigheten var osann, dyrkande av Kristus blasfemi, med mera.

Vilka risker han därmed löpte är svårt att säga. Han gick aldrig ut med sina religiösa åsikter offentligt. (Även om man lämnat medeltiden bakom sig så kan det nämnas att de största och mest omtalade häxprocesserna i Sverige ägde rum vid den här tiden, i slutet av 1600-talet.)

Alkemi är ett komplext ämne som rotat sig ordentligt i gränstrakten mellan det förstådda, missförstådda och oförstådda. Jag har inte skrivit om det men borde förr eller senare. Den allmänna bilden är klar: Gubbar som försökte att göra guld. Sådana fanns, såväl ärliga sökare som bluffmakare, men alkemi var mycket mer dessutom; ibland bättre, men framför allt mer. Man framställde olika kemiska substanser, såväl användbara (färgpigment, legeringar, en rad kemikalier för allehanda ändamål) som oanvändbara (livselixir, "guld") eller livsfarliga (livselixir igen).

Newtons "chymiska" studier (äldre stavning som indikerar att det är protovetenskapen som avses) var, återigen, omfattande och intensiva. Den innehållsrika sajten The Chymistry of Isaac Newton har publicerat transkriberade alkemiska Newton-texter omfattande ca en miljon ord. Och allt detta, denna insikt i Newtons komplexa forskarliv, kom som en överraskning för världen för inte ens ett sekel sedan.

In 1936, the world of Isaac Newton scholarship received a rude shock. In that year the venerable auction house of Sotheby's released a catalogue describing three hundred twenty-nine lots of Newton's manuscripts, mostly in his own handwriting, of which over a third were filled with content that was undeniably alchemical. These manuscripts, which had been labeled "not fit to be printed" upon Newton's death in 1727, raised a host of interesting questions in 1936 as they do even today. Was the founder of classical physics an alchemist? And if so, what does this mean?

- TCoIN: About Isaac Newton and Alchemy

Newton höll även detta hemligt. En rolig förklaring är att hobbyn inte ansågs förenlig med hans tjänst som chef för det brittiska myntverket.

"Newton var inte den förste i förnuftets tidsålder, utan den siste magikern" — citatet är från ekonomen Keynes, vars insatser måhända låg i ena, andra eller båda fälten.

Wikipedia: Isaac Newton's occult studies
The Chymistry of Isaac Newton


Missa för övrigt inte Kellgrens klassiker Man äger ej snille för det man är galen. Den är inte lång och mer än väl värd besväret. Inte för att det är mycket till besvär. Och illustrationen ovan föreställer verkligen Newton, porträtterad av William Blake.