Alternativ seismologi

Jag kan börja med det här, eftersom det är det Frank börjar med …

Planetary & Seismic update för den 3 april 2023 inleds med att Frank Hoogerbeets berättar om en jordbävning på Nya Guinea den 2 april, och en intill Kamchatkas sydöstra kust den 3 april.

Sedan visar han en bild från hans förra update den 31 mars. Den har två fläckar med ”atmospheric fluctuations” i närheten av jordbävningarna. Han framställer det som att han förutsade dem. Gjorde han det?

Jag plockade fram filmsnutten ifråga (de är barmhärtigt korta, till skillnad från mycket annat i knasbranschen). Där uppmärksammar han några ”atmospheric fluctuations that we picked up in the last several days […] they might be relevant in the next few days”, i följande områden:

• Alaska
• Nya Kaledonien
• Iran
• Tadzjikistan
• västra Colombia upp över Karibiska havet (dubbelfläck)
• västra Mexiko
• öster om Nya Zeeland
• Alaska (igen)
• Nya Kaledonien (igen)
• norr om Nya Guinea
• öster om Kamchatka

Jag roade mig med att lägga in dem på en världskarta:

Närmare bestämt en världskarta över områden med många jordbävningar.

Trots att områdena ifråga är rejält tilltagna (ibland profeterar han om betydligt större arealer) så inträffade de två uppmärksammade jordbävningarna utanför dem. Frank är förlåtande för vad som ska räknas som träff.

Under 2022 inträffade 128 jordbävningar av magnituden 6 (Richter) och uppåt, eller 2,5/veckan (källa Wikipedia). Den absoluta merparten inträffade i känsliga områden, som de som listas ovan. Hoogerbeets lägger ut 1–2 updates med vaga spådomar i veckan. Ett utfall som detta är alltså vad man kunde förvänta sig.

Även om Frank Hoogerbeets mest detaljerade spådomar baseras på ”atmospheric fluctuations” så började han i större skala. Det framgår av namnet på hans ”institut”, SSGEOS Solar System Geometry Survey: ”A research institute for monitoring geometry between celestial bodies related to seismic activity.” Annorlunda uttryckt: Han håller koll på dels himlakropparnas lägen i förhållande till jorden och varandra, dels jordbävningar, och försöker att para ihop dem.

Using Solar System simulation software, it appears that around 23 June 2014 six celestial bodies were engaged in planetary conjunctions that converged into a near triangle.

- SSGEOS: About SSGEOS 

Här är ett exempel som nämns särskilt på hemsidan. Den 23 juni 2014 låg jorden, solen och fyra planeter så här. Den dagen inträffade sex jordbävningar med magnituder från 6 och ända upp till 7,9 (årets näst kraftigaste) i Stilla havet. Vilket Frank menar kan förklaras med solsystemets ”geometri” vid tillfället.

Det verkar ha varit den dagen som väckte hans aptit på att studera samband mellan himlakropparnas lägen och jordbävningar. Han listade datum för större jordbävningar, tog fram planeternas positioner vid dessa, och började leta efter ”kritisk geometri”. Som sådan räknade han om två eller fler planeter är i närheten av varann (konjunktion), eller bildar någon geometrisk figur, eller om månen är i den ena eller andra fasen, eller vad det nu kan vara. Eftersom solsystemets himlakroppar ständigt bildar i synnerhet enkla kombinationer så fanns det massor av material. Och eftersom det oavbrutet bävar någonstans på jorden så var det bara att para ihop.

I SSGEOS namn producerar han sådana här diagram över himlakropparnas ”geometrier” och försöker att utläsa kritiska ställen. Dessa kommuniceras sedan som vaga varningar.

När han har facit över inträffade jordbävningar så lägger han in dem och ser hur de olika verkligheterna passar. Det är sällan han inte kommer på hur saker och ting hör ihop.

I februari fick han till det:

Sooner or later there will be a ~M 7.5 #earthquake in this region (South-Central Turkey, Jordan, Syria, Lebanon).

- Frank Hoogerbeets @hogrbe, 3 februari 2023

 ”Sooner or later” är nu inte mycket till spådom. Ännu vagare än ”might be relevant” rentav. En jordbävning på 7,5 eller mer inträffar några gånger per år, statistiskt sett; de senaste tre hela åren fick världen två, sex respektive fyra sådana. (Lätt funna på Wikipedia: List of earthquakes in 2022#By magnitude etc.) Vad regionen beträffar så är den inte den allra mest aktiva, men ibland så. En jordbävning på 7,0 i grekiska övärlden i oktober 2020 var den största på senare år.

Fram till februari 2023.

Den 6 februari drabbades ett området i gränstrakten Turkiet–Syrien av en jordbävning på 7,8. Det var en världshändelse på alla sätt. Bland annat var det den kraftigaste jordbävningen någonstans på ett och ett halvt år. Vad dödsoffer beträffar så påminner listorna på Wikipedia om att de flesta jordbävningar inträffar till havs; det är påfallande låga dödstal med många nollor, och 2022 års elva jordbävningar på 7,0 och mer tog sammanlagt 37 liv. Jordbävningen i februari tog över 50 000 liv.

Nu uppmärksammades Franks tweet. Nu fick han många av de 1,4 miljoner följare han har idag; bland kommentarerna syns en hel del turkiska och arabiska. Och när jag plockar fram färska artiklar om honom så kallas han ofta ”mannen som förutspådde …”. Få se hur länge det håller i sig.

Frank fick även uppmärksamhet av ett mindre andäktigt slag. Journalister ringde riktiga seismologer och bad om utlåtanden. De riktiga seismologerna tog en titt på dumheterna, suckade och avfärdade dem, med olika ordvändningar och grader av artighet.

Man kan sammanfatta kritiken med den särskilda sida för sånt här som finns hos USGS, US Global Survey som är USA:s motsvarighet till Statens geologiska undersökning (ja, det ska vara i singularis).

An earthquake prediction must define 3 elements: 1) the date and time, 2) the location, and 3) the magnitude. 

Yes, some people say they can predict earthquakes, but here are the reasons why their statements are false:

1. They are not based on scientific evidence, and earthquakes are part of a scientific process. For example, earthquakes have nothing to do with clouds, bodily aches and pains, or slugs.
2. They do not define all three of the elements required for a prediction. [när, var, magnitud]
3. Their predictions are so general that there will always be an earthquake that fits; such as, (a) There will be a M4 earthquake somewhere in the U.S. in the next 30 days. (b) There will be a M2 earthquake on the west coast of the U.S. today.

- USGS: Can you predict earthquakes?

Till och med de där exemplen är mer precisa än Hoogerbeets ”förr eller senare”. Hans vaga spådomar avrundas också ofta med luftpastejer som ”håll utkik här”.

Ett argument Frank hört otaliga gånger är att planeternas gravitation är för svag i sammanhanget. På det har han utarbetat ett standardsvar. Eller, ”svar” …

A scientific argument often heard is that planets have little influence, as the distance between them is too great for the gravitational force to be of significance. While mathematics can be applied to prove that the gravitational force is indeed (too) weak, the logic behind this reasoning is flawed at the very root, because it does not explain why only the gravitational force between the planets should be considered. After all, of the four fundamental forces currently recognized in nature, gravity is the weakest and dominated by the electromagnetic force.

- Solar Systems Geometry Survey

En sista fråga: Tror Frank Hoogerbeets på vad han gör? Personligen skulle jag sätta en slant på att han gör det – inom pseudovetenskap är självbedrägeri viktigare än pengar (alla håller inte med). Men det är  kanske omöjligt att avgöra, och inget jag skulle försöka gräva i. På sätt och vis är det oviktigt. Det som räknas är att det finns folk som tror på honom.

Västsvenska Svalbard

Det mesta av Svalbard är obebott och har alltid varit det. Icke desto mindre är påfallande många av dess otaliga vikar, berg och öar namngivna.

Om vi zoomar in på Bjørnfjorden – den ligger i nordväst, precis ovanför "Albert I" på kartan ovan – med omnejd så upptäcker vi något märkligt.

 

(Klicka för större bild) Här har jag hittat Gullmarn, Uddevalla, Marstrand, Fjällbacka, Älvsborg, Trollhättan, Lödöse och Göteborg – där kan mycket väl finnas fler. I form av geografiska namn. Hur kommer detta sig?

Det här är Gerard De Geer (1858–1943). Friherre De Geer var geolog, statsgeolog rentav, och så småningom professor i geologi vid Stockholms högskola (ett bra tag innan den upphöjdes till universitet). Han studerade särskilt kvartärgeologi. Han deltog på flera expeditioner till Svalbard, där det finns gott om sådant. En expedition med ett annat syfte som han arbetade mycket med var den svensk-ryska gradmätningsexpeditionen 1899–1902. Den skulle, enkelt uttryckt, mäta hur platt jorden är.

Expeditionens station vid Trerurenbergbukten/Sorgfjorden, norr om "Åsgardfonna" på översta kartan

Jorden är ju ett klot, men ett klot som inte är fullständigt, matematiskt sfäriskt utan aningen tillplattat vid polerna. Att mäta tillplattningen så exakt som möjligt är främst av vetenskapligt intresse, men har även betydelse för kartritande, och kanske en del annat dessutom.

De Geer fick åtskilliga tillfällen till och anledningar att konsultera noggranna kartor över Svalbard. Och när sådana inte fanns, gjorde han dem. Och gav då namn åt allehanda vindpinade knallar och vikar som dittills knappt en människa behövt tala om, men som behövdes när man skulle utforska området. Namnen återfinns i hans Map of the north coast of Spitzbergen (1913).

När all inspiration var borta, fick han ta till Uddevalla och Trollhättan, haha.

- Christer Carlsson, som fått uppgifter från Peter J. Brugmans, Direktoratet for mineralforvaltning på Svalbard, i mail till uddevallabloggen

Källor:

• Varför heter ett fjäll på Svalbard "Uddevallaryggen"?, uddevallabloggen 10 juni 2020
• Wikipedia (sv.): Gerard De Geer (1858–1943)
• Norsk Polarinstitutt: TopoSvalbard – en förträfflig interaktiv karta över Svalbard
  

 

Jag får ibland frågor om hur jag hittar saker och ting. Den här gången skulle jag ta en titt på väderprognoserna för Göteborg, där jag händelsevis befinner mig. Sökningen på norska yr.no föreslog såväl Göteborg som en viss "Göteborgnuten" på Svalbard. Vad var det? Ett berg, tydligen. Och det var verkligen namnet Göteborg. Varför? Några slagningar senare hade jag ovanstående. Så gick det till den här gången.

Det drogade oraklet

Before a prophetic session, the oracle would descend into a basement cell and breathe in the sacred fumes.

- William J. Broad: "For Delphic Oracle, Fumes and Visions", New York Times 19 mars 2002 (illustration Heinrich Leutemann)

Oraklet i Delfi var antikens utan konkurrens mest ansedda källa till dold kunskap. På den plats, som kallades "världens navel", fanns ett tempel vigt åt Apollo. Där inne satt prästinnan Pythia – namnet, som följde med tjänsten, minner om när Apollo besegrade det fruktansvärda urmonstret Python (som ibland är en drake, ibland något mer ormliknande, vilket lett till den zoologiska återanvändningen). Dit kom folk från vida omkring med spörsmål, ofta av största betydelse. Svaren levererades vid vissa högtidliga tillfällen; oraklet hade ingen drop-in. Hennes faktiska uttalanden torde ha varit mycket osammanhängande och svårbegripliga, gränsande till tungomålstal. De tolkades också, åtminstone enligt några källor, av präster, som renskrev de gudomliga budskapen åt kunderna. Svaren var av hävd svårtolkade och mättade med dubbelmeningar. Man kan ana att mången sentida efterföljare inspirerats därav, direkt eller indirekt.

Men vare sig svaren gick via prästerna eller inte, så kom de verkligen från oraklet. Och att hon befann sig i någon sorts gudomlig trans är källorna överens om. Vad var det?

Källorna nämner någon sorts mystiska ångor. De var, tänkte man sig även långt senare, av vulkaniskt ursprung; sådant jox kan ju innehålla lite av varje, med allehanda effekter på kropp och knopp. Denna bild verkar leva kvar i det allmänna medvetandet, åtminstone där detta har någon uppfattning alls om oraklet i Delfi. Och det trots att den under lång tid varit helt avskriven, åtminstone bland de insatta. På 1890-talet undersöktes nämligen grottorna noggrant av franska arkeologer. De kunde inte hitta den där sprickan de gamle talade om. Inte heller var området vulkaniskt, en "detalj" som man tydligen glömt att kontrollera innan. Därmed avfördes "ångorna" från dagordningen, åtminstone de vulkaniska. Kanske prästerna bränt hampa, oleander eller annan växt med önskvärd effekt någonstans, vars rök förmedlats via rör? Eller vad man nu tänkte ut.

Vi känner till en hel del om oraklet, men de lärde tvistar om vad som frambringade orakelsvaren (en vanlig gissning är att det rörde sig om vulkaniska ångor eller andra typer av hallucinogena gaser – men ingen vet).

- Dick Harrison: Oraklet i Delfi, SvD 24 oktober 2012

Men i början av 2000-talet reviderades den bilden, av flera intressanta skäl. Arkeologen John R. Hale  och geologen Jelle Zeilingia de Boer (som dog så nyligen som 2016) tog sig an frågan med sina kombinerade kunskaper. Geologen konstaterade att även om just Delfi-trakten saknar vulkaner och gejsrar så ligger den icke desto mindre i ett seismologiskt aktivt land, där marken ofta rör på sig; sådant kan såväl öppna upp som stänga sprickor. Dessutom hade grekiska geologer hittat en förkastningslinje som löpte direkt under templet; de Boer fann ytterligare en, som korsade den första vid samma plats. Det ska också sägas att det franska projektet inte involverat några geologer.

Vidare fann de att expeditionen letat efter en stor spricka, som de inte hittat. Men de hade tydligen inte tänkt på de små sprickor som finns i mängder; ett gammalt fotografi de tog visar rentav en vattensamling, som mycket väl kan utgöra en källa, omgiven av en mängd småsprickor. Det bekräftades även av lokalbefolkningen – ännu en "detalj" som man tydligen glömt att kontrollera – som visste att berätta om sprickor i bergen ur vilka det kunde strömma kall luft.

Och även om området som sagt inte var vulkaniskt, så finns det annan geologisk kemi. Berggrunden utgörs av kalksten med höga halter av bitumen, råvaran för asfalt. Vatten som passerat sådana lager kan samla på sig diverse ämnen. När man studerade källvatten hittade man också etan, metan och i synnerhet eten, som kan ha sövande och narkotiska effekter – det användes länge som bedövningsmedel. Det har även en sötaktig doft, något som nämns i en beskrivning från Plutarkos (den mångkunnige skribenten tjänstgjorde en tid som präst i templet).

Oraklet arbetade som sagt inte när som helst. Ursprungligen tog hon emot besökare en gång om året. Senare utökades schemat till månatliga mottagningar – utom under vintern. Kanske det berodde på att de profetiska ångorna strömmade sämre när det var kallare? Och när oraklets rykte och makt sakta minskade, kanske det berodde på att geologin ströp tillförseln? För att till slut, när kejsar Julianus Apostata (som inte härskade längre än 361–363) kom för att få råd, istället fick reda på att dess tid vad förbi.

Det är rätt sällan som historiska frågor av den här sorten får ett definitivt svar. Men även om fackfolk diskuterar detaljer så verkar ingen ha hittat någon avgörande brist i förklaringen. Det verkar som om vi faktiskt vet hur oraklet i Delfi drogades till sin gudomliga kontakt.

Källor:

• William J. Broad: For Delphic Oracle, Fumes and Visions, New York Times 19 mars 2002
• Jimmy Maher: The Oracle of Delphi – Epilogue: Myth and History, 11 september 2020
• NE: Delfi

 

Nästa jordskred vid Göta älv

Surte 1950. En (1) person omkom, vilket verkar mirakulöst lindrigt när man ser skadorna.

Göta 1957. Tre personer omkom. Detta ras var även volymmässigt betydligt större än Surteraset men har alltid fått mindre uppmärksamhet. Kanske berodde det på att Surteraset drabbade ett samhälle, Götaraset ett industriområde.

Tuve 1977. Nio omkom vilket är den högsta dödssiffran i sammanhanget, åtminstone under modern tid. Älvdalen skymtar t v.

Jordfallet, mest känt för Jordfallsbron. Nu hoppar vi lite i tiden — men varför inte? Förvisso har det förekommit fler jordskred (som kunde kallas "jordfall" förr) utmed Göta älv i mellantiden. Men inget av dem har varit större än det 1150, och få av dem syns så här tydligt än idag. För den utbuktning där man placerat ett industriområde, så passande mellan väg/järnväg och älv, skapades under några högintensiva sekunder för mindre än tusen år sedan.

Dagens Göta älvdal är en skugga av vad den varit. För bara några dussin generationer sedan var dalen en havsvik, bred och framför allt lång (se även bloggposten Hising Island). Då behövde man inte trängas för att ta sig upp till exempelvis Lödöse eller fallen vid Trollhättan! — Sedan dess har landet stigit, havet dragit sig tillbaka och viken ersatts av en älv. Ett marint minne utgörs av den så kallade kvickleran. Likt kvicksand kan den, under vissa omständigheter, gå från tämligen fast form till flytande. Det är därför Göta älvdalen är Sveriges skredkänsligaste område. Det har inträffat många fler skred än de här uppräknade (även för betydligt längre sedan), och vi vet att det kommer att komma fler. På så sätt är "rasrisk" fel ord; "risken" för att ras inträffar här är 100 %. Det är som en pandemi: Frågan är inte om ett mindre, större eller jättestort jordskred kommer att inträffa här, utan när. Och inte minst var …

Ingen faktoid idag, men ett påminnande om en naturkatastrof som kommer att inträffa.

Lördagsfråga 660: Ädla stenar

1. Särskilt stora eller på annat sätt anmärkningsvärda diamanter ska heta något. Sådana var föremål för lördagsfråga 489, där jag konstaterade att påfallande många fina stenar har påfallande tråkiga namn. Ett som sticker ut är Sovjetunionens kommunistpartis 26:e kongress — så tråkigt att det blir roligt?
2. Elefanter var föremål för lördagsfråga 558. En av dem var den målande elefanten Ruby (1973–1998). Då utgjorde ett av hennes konstverk ledtråden. Här har ni henne själv.
3. Australisk smaragdduva, Chalcophaps longirostris. Utmärks bl a av att den inte använts i någon lördagsfråga förrän nu.
4. Agaton Öman och alfabetet (Opal 1983) var Sven Nordqvists debut. Jag minns när den kom, och hur jag genast föll för de fantastiska, roliga, detaljerade och allmänt finfina bilderna. Året därpå kom Pannkakstårtan, den första boken med Pettson och Findus. Även om framför allt texten där uppenbarligen var riktad till en ännu yngre publik så var teckningarna och känslan fortfarande lätta att tycka om.

Diamant, rubin, smaragd och opal — den satte Tomas.

Bonus: Under lördagsfrågekonstruktionen lärde jag mig dels hur halvädelstenar definierats, dels att ordet numera ses snett på i branschen: "Ej längre rekommenderad benämning på en sten med hårdhet mindre än den hos diamant, rubin, safir och smaragd, dvs. mindre än ca 8 i Mohs' hårdhetsskala^WP." (NE).

Lördagsfråga 641: Stenmos

• Aurore Dupin (1804–1876), betydligt mer känd som George Sand.
• I denna eleganta stråhatt har halmen satts ihop med silkestrådar på något klurigt sätt. Metoden uppfanns av Mary Dixon Kies, som 1809 tog patent på den. Därmed blev hon den första kvinnan i USA att ta ett patent.
• En 45-varvsadapter, singelpuck, eller vad man nu kallade dem: Grunkan man sätter på skivspelaren för att sedan sätta dit singelskivan med stort centrumhål.
• Hålet i spaden är inte en skottskada utan ett titthål. Spaden är nämligen till för att även kunna användas som skydd. Konstruktionen prövades av kanadensarna under första världskriget och fick så småningom tummen ner: Även en spade vars blad är så tjockt att den blir sämre att gräva med och onödigt tung är inte mycket till skydd mot finkalibrig eld. Uppkallad efter idégivaren, sekreteraren Ena MacAdam.

Sand, grus (Kies på tyska), singel och makadam ger temat för (lör)dagen. Den satte Magistern.

Vattenådror

vattenåder, källdrag, källåder, enligt gammal folktro föreställning att vatten rinner i jordlager och berggrund i särskilda ådror eller slutna, förgrenade vattendrag.

- NE: vattenåder

Det enda tillfälle då den genomsnittlige medborgaren behöver ägna vattenådror en tanke är väl när brunn ska grävas. Då vill man träffa rätt och få friskt, gott vatten utan alltför mycket grävande eller borrande. Och man vill inte missa den där ådern och gräva meter efter meter i snustorr jord ... Eller stöta på en salt åder.

Men så fungerar inte grundvattnet. Som regel är det jämnt fördelat. Om grundvattnet finns två meter ner på den här fläcken, så finns det förmodligen på samma djup en bit bort. Vatten kan förvisso bete sig olika i olika skikt, men de bildar sällan underjordiska flodsystem.

Jag har hittat geologiskt inriktade sidor som förklarar grundvattnets mekanik i detalj. Men jag har inte sett någon geologiskt inriktad sida som passar på att ta upp det välkända begreppet ”vattenåder” och förklara vad det går för. Detta är en av mina käpphästar: Det är lika viktigt att berätta hur det är som att berätta hur det inte är, att dela med sig av fakta som avliva osanna spridda faktoider.

Då är NE desto bättre, åtminstone just här. Deras artikel om vattenåder är faktiskt alldeles förträfflig. Den nämner en anledning till att försöka kartlägga vattenådror som väl (?) är tämligen bortglömd idag: Man ville inte bygga hus på dem. Det berodde inte på praktiska orsaker som vatten i källare utan för att det på något diffust sätt tänktes påverka folks väl och ve.

I dag omfattas den pseudovetenskapliga uppfattningen om vattenådror av kretsar som omhuldar nyandlighet och tro på slagrutor.

- Ibid

Jag har dock en invändning mot artikelns slutkläm: Man behöver varken tro på slagrutor eller vara ”nyandlig” för att tro på vattenådror.

Före istiden

En gång i urtiden kom vattnet på jordklotet i häftig rörelse. Vågen slet på sin väg från norr till söder loss bergens ytskikt, slog styckena till småsten och grus, som i sin tur slet loss mer sten i en apokalyptisk ström av grus och sten. Och vi kan se spåren av den än idag.

Rullstensfloden, så kalla de naturkunnige denna tilldragelse, har sönderslagit och bortfört flera delar af öfvergångsbildningen och i allmänhet gifvit de Svenska bergen sin egen form: de äro nemligen alla på nordöstra sidan rundade, afslipade och försedda med tydliga räfflor och fåror, då deremot den sydvestra förblifvit kantig, skarp och tvärt afbruten. Då hastigheten af rullstensfloden begynte afstanna, bildade sig på flera ställen, der floden funnit motstånd, högar och åsar af stenarna och gruset, och dessa åsar utsträckte sig småningom ganska vidt omkring.

- Gustaf Henrik Mellin: Lärobok i fäderneslandets historia (1845), sid 3

Boken gavs ut samma år som Nils Gabriel Sefström avled. Det var han som tänkt ut teorin om rullstensfloden. Han slapp därmed att se den undanträngd av teorier där en mycket tjock och mycket långsam is tog den fruktansvärda stenflodens roll.

Men under sin glans dagar samlade den åtskilliga anhängare, särskilt i Sverige. Den togs med i böcker som ett odiskutabelt faktum. Och likt många andra vetenskapliga idéer gjorde den nytta, trots att den så småningom visade sig oriktig. Den bidrog till ett intresse för att studera den sortens formationer. När geologerna skulle undersöka hur istiden format Skandinavien hade de god nytta av det material som Sefström och hans folk samlat in. Och det är uppfriskande att se hur en teori med snabb, dramatisk geologi vann acceptans, trots att detta var en tid då sådant som regel associerades med bibliska idéer och därför sågs illa i vetenskapliga kretsar.

Kritaperiodens inflytande på valresultatet i Alabama

Ingen faktoid idag. Däremot ett av de finaste exemplen jag sett på ett samband som först ser fullkomligt osannolikt ut, för att efter en närmare granskning te sig självklart.

Flödet hos twitterkontot @TerribleMaps brukar variera från rena skämt (Europa med alla romerska flygbaser på 100-talet e.Kr. utmärkta) till kuriosa (världens rundaste länder) till intressanta ting (Antarktis utan is). Och då och då lägger de ut riktigt intressanta ting. Som jämförelsen mellan Alabamas kustlinje under kritaperioden och resultaten i det senaste presidentvalet (rött är republikaner, blått demokrater). Kan det vara en slump? Men om det finns en koppling, hur skulle den se ut?

Man skulle kunna sammanfatta med att geologi påverkar ekonomi och samhällsbildning, som i sin tur påverkar politik. I detta fallet har forntidens hav lämnat efter sig stora mängder krita. Den har i sin tur gett upphov till bördig jord och därmed ett rikt jordbruk. Området kallas Black Belt. Ursprungligen avsågs den svarta jorden. Senare syftade det även på de många slavar som togs till bomullsplantagerna, och ännu senare ättlingarna, av vilka många lever kvar i samma trakter. Och de tenderar att rösta längre till vänster än folk i resten av delstaten.

Since the black population gained the renewed ability to exercise their franchise after 1965 under the Voting Rights Act, they have largely supported Democratic Party candidates. This is in contrast to the majority-white areas of the state, where since the late 20th century, conservatives have largely shifted from the Democratic to the Republican Party.

- Wikipedia: Black Belt (region of Alabama)

@TerribleMaps gick också ut med en "rättelse": Kartparet var sannerligen inte terrible utan tvärtom riktigt intressant.

Kantianska jordbävningar

Bland alla andra naturfenomen som mänskligheten under nästan hela sin tid på jorden inte haft en chans att ens kunna börja begripa sig på finns jordbävningar. Likt alla andra obegripliga naturfenomen värda att uppmärksamma gavs de övernaturliga förklaringar, där ett återkommande mönster var gigantiska varelser som rörde på sig i sömnen.

Det skulle förändras allhelgonadagen den 1 november 1755. För då skakades Europa om, såväl bildligt som bokstavligt. Jordbävningen kändes över stora delar av västra Europa, men den slog som allra hårdast mot Lissabon. Andra jordbävningar hade varit kännbara, påtagliga eller involverande dödsoffer; den här liknade ingenting man sett tidigare. Tiotusentals dödades bara i Lissabon (uppgifterna är naturligtvis ungefärliga). Landet Portugal fick en knäck. Jordbävningar som företeelse blev uppmärksammad och omtalad på samma sätt som tsunami hamnade i det allmänna svenska medvetandet för några år sedan. Och efftersom detta inträffade under upplysningstiden tog forskare och filosofer frågan på allvar: Vad var jordbävningar egentligen?

En av de som fascinerades och funderade var Immanuel Kant, 31 år vid tillfället. Han samlade mycket information om händelsen och skrev inte mindre än tre artiklar om den. Han lade fram en hypotes om där underjordiska grottor fyllda med heta gaser var nyckeln till jordbävningarnas mysterium. Visserligen var den felaktig, men det spelar mindre roll. Det intressanta är att det var ett av de första försöken att förklara fenomenet utan att blanda in övernaturligheter. Det har rentav hävdats att Kants Geschichte und Naturbeschreibung der merkwürdigsten Vorfälle des Erdbebens, welches an dem Ende des 1755sten Jahres einen großen Theil der Erde erschüttert hat (1756) inledde den vetenskapliga seismologin, åtminstone i Tyskland.

Kanonkulor i väggar

Kanonkulor i Bergens domkyrka, Kalmar slott, Gamla Stan samt Nya Älvsborgs fästning

Bloggposten om Ruth Ellis och de fejkade kulhålen kommenterade Kurt med en fantastiskt fin faktoid. Den är spridd, den är välkänd, och dessutom har jag (sånt här är personligt) känt till den länge, aldrig någonsin ifrågasatt den, men inser direkt hur underlig den är.

Det finns många gamla byggnader där kanonkulor i väggarna minner om den ena eller andra drabbningen ... Men beter sig verkligen kanonkulor på det sättet? En metallkula som träffar sten eller tegel gör en grop. Hur skulle den kunna fastna?

Kulorna ovan är från Sverige och Norge. För att få en uppfattning om hur vanlig företeelsen är räcker det med en enkel bildgoogling:

En del kulor är placerade i prydliga, cirkelrunda nischer som uppenbarligen inte är resultatet av en träff – åtminstone om man tänker efter. Men det är ju det man inte gör ...

– Kula kom inn, slo i veggen og fall ned. Ei jernkule kan ikkje treffa kleberstein [täljsten] og bli ståande i veggen, seier [geologen Øystein James] Jansen, som har særleg interesse for nettopp kleberstein.

- Even Norheim Johansen: Knuser myten om kanonkula i domkyrkjeveggen, NRK 22 juni 2017 (en geolog med täljsten som specialintresse!)

Den mest kända svenska väggkulan kan beskådas på Stortorget i Gamla stan. Den har bättrats på ytterligare med en skröna om att den skulle vara ett spår efter Gustav Vasas belägring av staden 1521, och att den rentav skulle ha varit riktad mot Kristian II (han som aldrig kallades den gode). När man ser den är det svårt att förstå hur någon kan få för sig något annat än att den satts upp som en dekoration. Men så är det: Huset byggdes 1795 åt en möbelhandlare Grevesmühl, och då satte man dit kulan som minne av belägringen och hur Gösta befriade oss från dansken.

Utan att ha forskat i ämnet gissar jag att det en gång i tiden var modernt att mura in kanonkulor, från faktiska beskjutningar eller till minne av sådana. Eller kanske bara som en kul grej?

Uppländska fjärdar

Uppland har tämligen sent stigit upp ur havet. Ännu långt fram i historisk tid genomkorsades landskapet av en mängd vattenleder, som nu till följd av landhöjning och uppgrundning helt försvunnit eller förvandlats till små rännilar.

- Seminarielärare Ivar Jansson: Bildspelet Uppland (Gumperts 1949)

Bottenfjärden, Eckarfjärden, Fågelfjärden, Fjärden ... Uppland har ett flertal fjärdar som inte är fjärdar ("jämförelsevis större, öppen del af en insjö eller skärgård, begränsad af dels fastland, dels större och mindre öar och holmar" - NF) utan sjöar [Uppdaterat: Eller rentav torra land! Se kommentarerna]. Hur kommer det sig? För att de varit fjärdar för inte särskilt länge sen, mätt i sekler eller ens generationer.

Här åskådliggörs den kraftiga landhöjningen i trakten. Geologiskt sett studsar Mälartrakten upp som en badboll ur Östersjön, i detta nu. Det blir än mer dramatiskt när man inser att landhöjningen inte är en jämn procedur utan tidvis går ännu fortare.

Detta innebar också att forna tiders upplänningar befann sig i en mycket speciell situation. Historiskt sett har det funnits tre [tack Håkan] sätt att öka jordbruksproduktionen (som ju låg till grund för allt annat): dika ur till ny mark, röja till ny mark, eller ta befintlig mark från någon annan. I områden med kraftig landhöjning behövde man inte göra någonting alls. År efter år frigjordes stora ytor med ny mark av bästa sort, bördig, rotfri och klar att odla, utan att man lyfte ett finger.

Ett extremt exempel är utvecklingen av det flacka landskapet vid sjön Tämnaren, där stranden försköts 260 meter på tio år, det vill säga 26 meter om året.

- Recension av Maja Hagerman, Försvunnen värld, SvD 23 juni 2011

Det säger sig självt att ett sådant ymnighetshorn kan ge ett radikalt annorlunda samhälle än i mindre lyckligt lottade trakter. Jag vet inte om någon (Hagerman t.ex.?) härlett Upplands dominanta roll i svensk historia utifrån landhöjningen. Om det är så, så är bilden av Västerbron ännu bättre: Den visar inte bara landhöjningen där huvudstaden ligger, utan även en anledning till att huvudstaden ligger där den ligger.


Wikipedia: Landhöjningen i Stockholm (med bilden på Västerbron)

Förbjuden arkeologi: Londonhammaren

En intressant genre i faktoida forteanska sammanhang utgörs av vad som ibland kallas anomalous artefacts, "anomali-artefakter" eller OOParts, out of place artefacts: Grejor som befinner sig i "fel sammanhang", för att försöka sammanfatta. Ni har säkert sett eller åtminstone hört talas om mänskliga fotavtryck i fossila avlagringar oerhört mycket äldre än vilken Homo som helst, det urgamla kraniet från ett djur med vad som ser ut att vara ett högst anakronistiskt kulhål, med mera.

Här har vi ännu ett klassiskt exempel: Hammaren från London. Inte Storbritanniens huvudstad men den synnerligen obetydliga hålan London, Texas (vars grundare hade betydligt större planer än så, men det är en annan historia). Utanför London hittade man sommaren 1936 (enligt de tre trovärdiga källor som listas nedan, 1934 på andra ställen) föremålet på bilden: En hammare delvis insluten i sten. Hur ska man förklara detta?

I fantasifulla kretsar tror man sig givetvis ha ett spännande svar: Hammaren är flera miljoner år gammal, ett spår efter en förhistorisk avancerad civilisation som utplånats nästan, men bara nästan, spårlöst.

The rock surrounding the hammer is said to be more than 100 million years old, suggesting the hammer was made well before humans who could have made such an object are thought to have existed.

- Out of Place in Time: Was This Hammer Made 100 Million Years Ago? [spoiler: nej], Epoch Times (Falun Gong-sektens tidning) 3 april 2014

(Mike Weaver på Skeptiod konstaterar att ET-artikeln ändå inte är alltför illa, särskilt jämfört med vad andra har skrivit om hammaren. Intressant att notera är att artikelns URL frågar sig om hammaren är hela 140 miljoner år.)

Att leta efter sådana spår är en central del av vad som i samma kretsar kallas "förbjuden arkeologi", förbjuden emedan den sägs uppmärksamma "sanningar" som den etablerade arkeologin, eller etablissemanget i allmänhet, inte vill höra talas om ...

Kreationister, åtminstone den gren som förespråkar en sisådär 6000 år gammal jord och som därför kallas ungjordskreationister, använder hammaren och andra påstådda "fossila anomalier" på omvänt sätt: Ifall hammaren nu inte kommer från kritaperioden utan från 1800-talet (som den verktygshistoriska dateringen gör gällande), innebär inte det att alla fossiler kan vara mycket, mycket yngre än vad paleontologerna påstår?

På vilket geologer svarar att sten inte nödvändigtvis behöver ta miljoner år på sig för att bildas. Där det rinner vatten mättat med mineraler kan avsättningstakten vara mycket hög, relativt sett.

An average growth rate is 0.13 mm (0.0051 inches) a year. The quickest growing stalactites are those formed by fast-flowing water rich in calcium carbonate and carbon dioxide, these can grow at 3 mm (0.12 inches) per year.

- Wikipedia: Stalactite

Fenomement demonstreras ovanligt fint i en grotta vid Knaresborough, North Yorkshire. Den förknippas för övrigt med den högst intressanta, om än förmodligen påhittade, person jag skrev om i Faktoider: Mother Shipton - Ur-häxa och hittepå-profet.

Wikipedia: London Hammer
RationalWiki: London Hammer
BadArchaeology: The London Artifact (Texas)

Semir och de bosniska stenkloten

Ibland har även slaskmurvlarna lite mer otur än vanligt. Som när Aftonbladet rewritade (= gav en kopierad text en lätt justering så den inte ser uppenbart kopierad ut) en artikel från Telegraph.

This round rock could be the oldest stone sphere made by human hands, says Bosnian archaeologist Semir Osmanagic. [...] According to his fellow researcher Dr. Sam Osmanagich, the region used to have many more of the spheres well into the 20th century. Many were apparently destroyed in the 1970s due to rumours there was gold hidden in the middle of them.

- Mysterious giant sphere unearthed in forest divides opinion, The Telegraph, 11 april 2016

Felet ovan kopierades i Aftonbladet. För Semir Osmanagić och Sam Osmanagich är samma person; han amerikaniserade sitt namn en smula när han flyttade till USA.

Osmanagić tituleras "arkeolog" i Telegraph och händelsevis även i Aftonbladet. I den senare klargör man att han inte har "någon formell arkeologisk utbildning". Jag vet inte om arkeolog är en skyddad titel i stil med läkare eller polis, men att S. O. saknar formell arkeologisk utbildning är en petitess jämfört med att han är komplett vrickad. Han är vår tids von Däniken (alla känner väl till den gamle token?), men mer förtjust i att gräva själv och med en del ännu flummigare idéer (jomen). Här är ett kort utdrag om hur S. O. inledde sin karriär som professionell knasboll:

Som en modern Indiana Jones (hatten är alltid med) åkte han runt till Anderna, Kina, Egypten med flera ställen, men framför allt till mayaindianernas land på Yucatánhalvön. Resultatet blev två böcker, Alternativna povijest (2003) och The World of the Maya (2005). Båda finns även på nätet (www.alternativnahistorija.com). 

När man botaniserar bland de många och långa texterna finner man en rik, mångfasetterad och obeskrivligt förvirrad världsuppfattning. Här beskrivs Atlantis, Mu och Lemurien, gigantiska undervattensstäder, mystiska jättepyramider i Kina som uppfördes av utomjordingar som i vissa fall finns begravda inuti dem, mystiska pyramider i Peru, mystiska pyramider mest överallt, Påsköns mysterier, utanför-kroppen-upplevelser, sädescirklar, Nostradamus, mordet på Kennedy, civilisationens uppkomst (inte den vanliga censurerade versionen utan den ofiltrerade sanningen), det kraschade tefatet i Roswell, vad som egentligen hände med ”förolyckade” Mars-sonder, den underjordiska bas i Antarktis dit Hitler flydde, projektet Stargate , flygplatsen i Denver med alla dess frimurarsymboler ...

Och så har vi den stora konspirationen. Den som går ut på att världen egentligen styrs av frimurarna, Illuminati, Bilderberg, Skull & Bones och Malteserorden med flera. Några sanna makthavare som nämns vid namn är Henry Kissinger och familjer som Rothschild och Rockefeller.

- Peter Olausson, Blindspår (Leopard 2012)

Eliten har kunskaperna och pengarna. De flesta hålls okunniga genom att förvägras tillgång till hemliga kunskaper och makten. Äkta demokrati ("folkstyre") får vänta ännu ett tag. Tills dess, låt oss ta en titt bakom kulisserna och träffa några av de som styr vår planet.

- Semir Osmanagić, Alternativna Historija III: Piramida moci na Planeti ("Planetens maktpyramid")

Vad har då den tidning att säga om en person som de inte ens vet vad han heter?

Redan 2005 skapade den bosniske arkeologen Semir Osmanagic rubriker, när han hävdade att ett kluster av kullar i utkanten av Visoko nära Sarajevo i själva verket utgjorde platsen för antika pyramider kopplade till underjordiska tunnlar [...] Åsikterna går dock isär påståendena om pyramider [detta är vad AB faktiskt skriver] har väckt starka reaktioner bland professionella arkeologer.

- Mystiskt stenklot sägs vara bevis för förlorad civilisation, Aftonbladet 11 april 2016

"Pyramiderna" är inte byggnadsverk utan berg. Om detta har många skrivit, några av dem citeras på bloggposten Den galne bosniern på Linnéuniversitetet (jomen, han blev ditbjuden, på riktigt!).

Nu är Osmanagic – som kallats "Bosniens Indiana Jones" efter den fiktive arkeologen med samma namn ["med samma namn"..? detta är vad AB faktiskt skriver] – tillbaka med ett nytt påstående. Nyligen hittades nämligen ett stenklot i skogen utanför staden Zavidovići i mellersta Bosnien.

- Ibid.

Jag vet inte hur nyupptäckt just detta klot verkligen är. Men trakten har länge varit känd för sina många och påfallande sfäriska stenklot.

De utgör rentav en turistattraktion: Centar Kamenih Kugli Bosne I Hercegovina, "Centrum för stenklot i Bosnien och Hercegovina", med hemsidan www.kamenekugle.com.

En poäng med centret är att skydda de fina kloten. Många av dem har förstörts eftersom man trodde att de innehöll guld. Det låter som vidskepelse av det gamla slaget, just en sådan sak som folk kunde få för sig på ingen annan grund än att stenarna ser ovanliga ut. Där är vi inte idag minsann! Idag får folk för sig att stenarna är kvarlevor av en utdöd civilisation på ingen annan grund än att de ser ovanliga ut.

Jo, en sak till: Stenkloten är naturliga. En geolog, med formell geologisk utbildning, citerad i Telegraph förmodar att kloten vid Zavidovići är så kallade konkretioner.

Wikipedia: Concretion

Einstein och polskiftet

I frequently receive communications from people who wish to consult me concerning their unpublished ideas. It goes without saying that these ideas are very seldom possessed of scientific validity. The very first communication, however, that I received from Mr. Hapgood electrified me. His idea is original, of great simplicity, and — if it continues to prove itself — of great importance to everything that is related. to the history of the earth's surface.

A great many empirical data indicate that at each point on the earth's surface that has been carefully studied, many climatic changes have taken place, apparently quite suddenly. This, according to Hapgood, is explicable if the virtually rigid outer crust of the earth undergoes, from time to time, extensive displacement over the viscous, plastic, possibly fluid inner layers. Such displacements may take place as the consequence of comparatively slight forces exerted on the crust, derived from the earth's momentum of rotation, which in turn will tend to alter the axis of rotation of the earth's crust.

In a polar region there is continual deposition of ice, which is not symmetrically distributed about the pole. The earth's rotation acts on these unsymmetrically deposited masses, and produces centrifugal momentum that is transmitted to the rigid crust of the earth. The constantly increasing centrifugal momentum produced in this way will, when it has reached a certain point, produce a movement of the earth's crust over the rest of the earth's body, and this will displace the polar regions toward the equator.

Without a doubt the earth's crust is strong enough not to give way proportionately as the ice is deposited. The only doubtful assumption is that the earth's crust can be moved easily enough over the inner layers.

The author has not confined himself to a simple presentation of his idea. He has also set forth, cautiously and comprehensively, the extraordinarily rich material that supports his displacement theory. I think that this rather astonishing, even fascinating, idea deserves the serious attention of anyone who concerns himself with the theory of the earth's development.

To close with an observation that has occurred to me while writing these lines: If the earth's crust is really so easily displaced over its substratum as this theory requires, then the rigid masses near the earth's surface must be distributed in such a way that they give rise to no other considerable centrifugal momentum, which would tend to displace the crust by centrifugal effect. I think that this deduction might be capable of verification, at least approximately. This centrifugal momentum should in any case be smaller than that produced by the masses of deposited ice.

- Albert Einsteins förord till Charles Hapgoods The Earth's Shifting Crust (1958)

Med tanke på hur många vilda propåer av alla tänkbara och otänkbara slag vilken professor som helst kan välsignas med, så kan man bara försöka föreställa sig den flod av galenskap som Einstein måtte ha översköljts av, dagligen och stundligen. När han ur denna lavin plockar fram något korn som vinner hans gillande — kan det vara annat än bra..?

Jodå. Det kan vara allt annat än bra. Eftersom inte ens Albert var immun mot pseudovetenskap.

Vad det var hos Charles H. Hapgood som fångade hans intresse är en helt annan fråga. Den grundläggande idén är den som beskrivs i förordet (som för övrigt publicerades postumt, då Einstein avled 1955): Is och rotation får jordskorpan att, med mer eller mindre regelbundna mellanrum, välta överända, till skräck och förvirring hos alla vi kryp på ytan.

Hapgoods karriär i övrigt är talande, och erbjuder en rad tips för den som intresserar sig för historiska förvillelser. Han studerade Piri Reis karta, den där folk tyckt sig se ett anakronistiskt isfritt Antarktis; han intresserade sig för statyetterna från Acámbaro, firade artefakter i vissa läger; och så träffade han ett "medium" som pratade med spöken.

Vulkaner på Irland

På Irland, ungefär så långt nordost som man kan komma, ligger berget Knocklayd. Det är drygt 500 meter högt och ser nog så fridfullt ut.

Om detta berg kan man läsa följande i en pseudovetenskaplig klassiker:

... A volcanic eruption in May, 1788, on the hill of Knocklade, Antrim, poured a stream of lava sixty yards wide for thirty-nine hours, and destroyed the village of Ballyowen and all the inhabitants, save a man and his wife and two children.

- Ignatius Donnelly, Atlantis: The Antediluvian World (1882), sid 40-43

Vad är detta? Det finns en och annan gammal vulkan på Irland som hade sin aktiva period för bra många miljoner år sedan... Men ett utbrott på 1700-talet..?

Visserligen är Donnelly notoriskt opålitlig på många sätt, när det gäller att sovra, tolka och vantolka uppgifter. Men att han skulle ha hittat på en grej som denna från grunden är ändå inte hans stil.

Donnelly hänvisar till American Cyclopedia. Denna encyclopedi finns, praktiskt nog, på nätet i sin helhet, åtminstone utgåvan från 1879. Där står mycket riktigt följande i artikeln om Irland:

 ... A volcanic eruption in May, 1788, on the hill of Knocklade, Antrim, which poured a stream of lava 60 yards wide for 39 hours, and destroyed the village of Ballyowen and all the inhabitants save a man, his wife, and two children.

- American Cyclopedia, vol. 9 (Hortensius-Kingslake), sid 350

Varifrån fick då encyklopedisterna den vansinniga uppgiften om det irländska vulkanutbrottet?

En snabbkoll med lokala turistmyndigheter visar att det är en dokumenterad skröna. Vi får vi ännu lite mer färg och detaljer:

Knocklayd featured in a major hoax in the newspapers of 1788. Reports claimed that the top of the hill burst open, releasing burning matter and hot stones that killed cattle in the nearby fields. Lava was supposed to have flowed down the valley then over the top of nearby Fair Head, which was an uphill journey! The source of this story may have been a bog slide on the slopes of Knocklayd, but the exaggerated claim of a volcanic eruption came at a time when scientific debates were running hot and heavy about whether basalt (the rock that caps Knocklayd), originated in lava flows or sediments deposited in oceans.

- A guide to the glens of Antrim [PDF]

Så kan det gå: Det som är en bisarr hittepånotis i Londonderry accepteras som faktum i New York och tas på största allvar i Minneapolis.

En skeptiker blir lurad

Confirmation bias refers to a type of selective thinking whereby one tends to notice and to look for what confirms one's beliefs, and to ignore, not look for, or undervalue the relevance of what contradicts one's beliefs.

- Skepdic: Confirmation bias

Våren 2011 dök en notis upp på eSkeptic, en digital version av Skeptic magazine. Den handlade om att de som arbetade för Grand Canyon National Park inte fick berätta hur gammal den magnifika geologiska formationen är. Folk som utsetts av Bush-regeringen skulle ha förbjudit dem att ta upp den vetenskapliga synen på en fråga som tydligen många kreationister känner starkt för.

Det är tyvärr ingen nyhet att förbluffande mängder av folk har fantastiskt svårt att hålla isär tro och vetande. Även på högsta nivå, mest överallt, även i det land där Skeptic har sin redaktion. Nyheten är därför inte så förvånande. Redaktören tog med den utan att kontrollera.

Men kontrollera var vad flera läsare gjorde. De kontaktade vederbörande myndigheter, frågade hur gammal Grand Canyon är, och fick korrekta svar i stil med några miljoner år.* Ingen som arbetade för Grand Canyon National Park hade hört talas om förbudet. Tvärtom krävdes det av dem att de gick ut med vetenskapligt baserad information, snarare än någon av de sagor som cirkulerar. Vad pågick?

Uppgiften om vetenskapsförbudet hade kommit från organisationen PEER, Public Employees for Environmental Responsibility. Redaktören ringde dess VD och frågade om källan. VD:n lyckades, faktiskt, undvika att svara på frågan tills redaktören tröttnade. Därefter mailade redaktören och bad om de uppgifter som han inte fått på telefon. Han fick ett namn vars ägare förnekade att hon var källan. Redaktören, som vid det här laget börjat arbeta upp lite humör, återvände till PEER:s VD, som nu svarade att de fått uppgiften från en källa som önskade vara anonym.

Det viktiga och värdefulla anonymitetsskyddet försvårar ofta när man ska bedöma sanningshalt. I det här fallet verkade saken ändå vara klar: Det var nys. Och det fanns en anledning.

PEER is an anti-Bush, anti-religion liberal activist watchdog group in search of demons to exorcise and dragons to slay. On one level, that's how the system works in a free society, and there are plenty of pro-Bush, pro-religion conservative activist watchdog groups who do the same thing on the other side. Maybe in a Hegelian process of thesis-antithesis-synthesis we find truth that way; at least at the level of talk radio. But journalistic standards and scholarly ethics still hold sway at all levels of discourse that matter, and to that end I believe we were duped by an activist group who at the very least exaggerated a claim and published it in order to gain notoriety for itself, or worse, simply made it up.

- Michael Shermer: How Skeptic Magazine Was Duped by an Environmental Activist Group, Huffington Post 25 maj 2011

PEER drog en vals av politiska skäl som skeptiska Skeptic gick på av skeptisk-politisk-religiösa skäl, för att sammanfatta en problematik som vi i det här landet tack och lov har ojämförbart mycket mindre av. Enklare uttryckt: Skeptikern hörde något som stämde överens med hans världsbild; något som han praktiskt taget redan visste. Därför behövde han inte dubbelkolla det. Det lät ju så sant.


* Åldern på Grand Canyon är levande vetenskap, den diskuteras fortfarande och olika uppgifter cirkulerar. Uppgiften som gällde 2011 var 6 miljoner år. Den siffra som står på Wikipedia just precis nu när jag kollade och som förekom även 2011 är 17 miljoner år. I vilket fall är det väldigt ungt för att vara geologi, men väldigt väldigt mycket äldre än någon biblisk flod.

Krympande planeter

I Blindspår (2012) finns ett kapitel som heter "Planeten som krympte och försvann". Det handlar om Pluto, vars beräknade storlek minskade rejält från 1930-talet till 1978 då man fick ett någorlunda facit. Planeten på bilden är inte den f.d. yttersta planeten utan den innersta: Merkurius, plåtad i omgångar av Mariner 10, som 1974 blev den första sonden att studera den planeten på nära håll. Man insåg snart att det är en planet som krymper, bokstavligt talat, och räknade ut ungefär hur mycket.

Nyligen kom man fram till en exaktare och betydligt högre siffra. Sedan planeterna bildades för 4,5 miljarder år sedan har Merkurius diameter minskat med ca 7 km (varför det står 11 km i Nature-artikeln vet jag inte). Eftersom det är planetens inre som krympt, inte ytan, blir resultatet "skrynklor" i form av berg och dalar.

Mercury shrinking more than thought, Nature, 9 december 2013

I Discoverys artikel görs en vetenskapshistorisk poäng: En gång trodde man att jordens yta formats på detta sätt.

"The researchers knew the small planet was shrinking because Mercury was conforming to a theory of mountain building that was first applied (incorrectly) to our own planet about 200 years ago. In that theory, the Earth's mountains were thought to be a lot like the wrinkles that form on an apple's skin when it dries out and shrinks."

- The Incredible Shrinking Mercury, Discovery 16 mars 2014

Man föreställde sig ett antal oehört intensiva "skalv-perioder" som inträffat när spänningarna utlöstes. Bergskedjor kartlades och klassificerades efter de perioder då man antog att de bildats. Anomalierna i denna teori, "destined to remain for all time one of the basal conceptions of tectonics" som en optimistisk skribent formulerade det 1926, blev omsider tillräckligt stora för att de flesta skulle övergå till plattektoniken.

Den här bilden är också fin: Merkurius med "förstärkta" färger.

Relaterat: Kontinentaldrift 1858; Varför Wegener misstroddes

Superkontinenter

En gång i tiden satt alla kontinenterna ihop, i superkontinenten Pangea. Den tillhör allmänbildningen.

Färre känner till att Pangea inte var "urkontinenten". Den bildades för 250 miljoner år sedan då kontinentalplattorna drev ihop. Innan dess hade de varit lika kringspridda som idag.

Ännu längre tillbaka satt de (nog - de flesta uppgifterna här utgör forskningens försiktiga framkant, och kan mycket väl komma att vederläggas när som helst) ihop i en tidigare superkontinent som kallas Pannotia. Den var en kortvarig hopklumpning som bara fanns till i ca 60 miljoner år, eller för 600-540 miljoner år sedan.

Innan dess fanns följande mer eller mindre belagda superkontinenter:

• Rodinia, 1250-750 miljoner år sedan
• Columbia, 1800-1500 miljoner år sedan
• Kenorland, 2700-1200 miljoner år sedan
• Ur, bildades för 3000 miljoner år sedan och fanns på sätt och vis kvar ända fram till Pangea
• Vaalbara, 3600-3100 miljoner år sedan

 Konstnärlig framställning av jorden i dess Rodinia-fas

Wikipedia: Supercontinent cycle

Linnés tredje rike

Regnum vegetabile, det är växternas rike det. Ingår, för att fortsätta med liknelsen, i Imperium Naturæ, naturens kejsardöme. Rubriken hämtad från den trettonde upplagan av Systema Naturæ, "naturens system". Den gavs förresten ut några år efter Linnés död, och var den första han inte övervakade – verket ifråga var inte bara hans storverk, utan även hans livsverk.


Nu är ju Linné överlägset mest känd som blomsterkungen. Inte utan skäl – det var det rike han fann intressantast, hade störst begåvning för och även fick mest uträttat i. Men han studerade även zoologi, och införde samma principer för klassificeringar och namn i djurriket. När vi än idag pratar om Rattus norvegicus, E.coli och allt vad det är, så är det Linnés binomiala nomenklatur som tillämpas.


Men vad är då detta? Regnum lapideum är stenarnas rike. Mineralriket var det tredje av naturens stora riken, och även detta studerade och ordnade Linné. Vilket idag är bra bortglömt, eftersom mänskligheten veterligen inte haft minsta nytta av den mödan. Här var han heller inte i närheten lika briljant nydanande, utan tillämpade samma s.k. naturhistoriska metoder för att klassificera jord, sten och mineraler som alla andra i fältet: Man jämförde utseende, struktur, konsistens och allt vad det var, och gjorde bara undantagsvis analyser med kemiska inslag. Flera inslag kan spåras till förvetenskapliga teoribyggen som alkemi. Som idén att "manliga" salter plus "kvinnliga" bergarter skapar mineraler – där ett konkret fel består i att Linné trodde att mineraler består av bergarter, och inte tvärtom.

Vid ungefär samma tid började andra att tillämpa den framväxande vetenskapen kemi på stenar, mineraler och andra ämnen. Då började man komma någon vart, och upptäcka dittills oanade samband. Som att blygrå halvmjuk grafit inte alls är en form av bly, utan samma ämne som sprött svart kol och gnisterhårda diamanter. Eller för den delen vilken problematisk och oviktig indelning begreppet "stenriket" är; det finns betydligt intressantare problem än exempelvis huruvida bärnsten och pärlor tillhör växt-, djur- eller mineralriket.


Linné on line: Linné som mineralog