Before a prophetic session, the oracle would descend into a basement cell and breathe in the sacred fumes.
- William J. Broad: "For Delphic Oracle, Fumes and Visions", New York Times 19 mars 2002 (illustration Heinrich Leutemann)
Oraklet i Delfi var antikens utan konkurrens mest ansedda källa till dold kunskap. På den plats, som kallades "världens navel", fanns ett tempel vigt åt Apollo. Där inne satt prästinnan Pythia – namnet, som följde med tjänsten, minner om när Apollo besegrade det fruktansvärda urmonstret Python (som ibland är en drake, ibland något mer ormliknande, vilket lett till den zoologiska återanvändningen). Dit kom folk från vida omkring med spörsmål, ofta av största betydelse. Svaren levererades vid vissa högtidliga tillfällen; oraklet hade ingen drop-in. Hennes faktiska uttalanden torde ha varit mycket osammanhängande och svårbegripliga, gränsande till tungomålstal. De tolkades också, åtminstone enligt några källor, av präster, som renskrev de gudomliga budskapen åt kunderna. Svaren var av hävd svårtolkade och mättade med dubbelmeningar. Man kan ana att mången sentida efterföljare inspirerats därav, direkt eller indirekt.
Men vare sig svaren gick via prästerna eller inte, så kom de verkligen från oraklet. Och att hon befann sig i någon sorts gudomlig trans är källorna överens om. Vad var det?
Källorna nämner någon sorts mystiska ångor. De var, tänkte man sig även långt senare, av vulkaniskt ursprung; sådant jox kan ju innehålla lite av varje, med allehanda effekter på kropp och knopp. Denna bild verkar leva kvar i det allmänna medvetandet, åtminstone där detta har någon uppfattning alls om oraklet i Delfi. Och det trots att den under lång tid varit helt avskriven, åtminstone bland de insatta. På 1890-talet undersöktes nämligen grottorna noggrant av franska arkeologer. De kunde inte hitta den där sprickan de gamle talade om. Inte heller var området vulkaniskt, en "detalj" som man tydligen glömt att kontrollera innan. Därmed avfördes "ångorna" från dagordningen, åtminstone de vulkaniska. Kanske prästerna bränt hampa, oleander eller annan växt med önskvärd effekt någonstans, vars rök förmedlats via rör? Eller vad man nu tänkte ut.
Vi känner till en hel del om oraklet, men de lärde tvistar om vad som frambringade orakelsvaren (en vanlig gissning är att det rörde sig om vulkaniska ångor eller andra typer av hallucinogena gaser – men ingen vet).
- Dick Harrison: Oraklet i Delfi, SvD 24 oktober 2012
Men i början av 2000-talet reviderades den bilden, av flera intressanta skäl. Arkeologen John R. Hale och geologen Jelle Zeilingia de Boer (som dog så nyligen som 2016) tog sig an frågan med sina kombinerade kunskaper. Geologen konstaterade att även om just Delfi-trakten saknar vulkaner och gejsrar så ligger den icke desto mindre i ett seismologiskt aktivt land, där marken ofta rör på sig; sådant kan såväl öppna upp som stänga sprickor. Dessutom hade grekiska geologer hittat en förkastningslinje som löpte direkt under templet; de Boer fann ytterligare en, som korsade den första vid samma plats. Det ska också sägas att det franska projektet inte involverat några geologer.
Vidare fann de att expeditionen letat efter en stor spricka, som de inte hittat. Men de hade tydligen inte tänkt på de små sprickor som finns i mängder; ett gammalt fotografi de tog visar rentav en vattensamling, som mycket väl kan utgöra en källa, omgiven av en mängd småsprickor. Det bekräftades även av lokalbefolkningen – ännu en "detalj" som man tydligen glömt att kontrollera – som visste att berätta om sprickor i bergen ur vilka det kunde strömma kall luft.
Och även om området som sagt inte var vulkaniskt, så finns det annan geologisk kemi. Berggrunden utgörs av kalksten med höga halter av bitumen, råvaran för asfalt. Vatten som passerat sådana lager kan samla på sig diverse ämnen. När man studerade källvatten hittade man också etan, metan och i synnerhet eten, som kan ha sövande och narkotiska effekter – det användes länge som bedövningsmedel. Det har även en sötaktig doft, något som nämns i en beskrivning från Plutarkos (den mångkunnige skribenten tjänstgjorde en tid som präst i templet).
Oraklet arbetade som sagt inte när som helst. Ursprungligen tog hon emot besökare en gång om året. Senare utökades schemat till månatliga mottagningar – utom under vintern. Kanske det berodde på att de profetiska ångorna strömmade sämre när det var kallare? Och när oraklets rykte och makt sakta minskade, kanske det berodde på att geologin ströp tillförseln? För att till slut, när kejsar Julianus Apostata (som inte härskade längre än 361–363) kom för att få råd, istället fick reda på att dess tid vad förbi.
Det är rätt sällan som historiska frågor av den här sorten får ett definitivt svar. Men även om fackfolk diskuterar detaljer så verkar ingen ha hittat någon avgörande brist i förklaringen. Det verkar som om vi faktiskt vet hur oraklet i Delfi drogades till sin gudomliga kontakt.
Källor:
- William J. Broad: For Delphic Oracle, Fumes and Visions, New York Times 19 mars 2002
- Jimmy Maher: The Oracle of Delphi – Epilogue: Myth and History, 11 september 2020
- NE: Delfi
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar