Faktoidpodden avsnitt 2: Historiskt

Faktoidpodden avsnitt 2: Historiskt

Andra avsnittet. Inget rundsnack den här gången utan fullt ös med massor av faktoider om historiska ting.

Välkomna till Faktoidpodden. Jag heter Peter Olausson. Jag har jagat faktoider, myter och urban legends i snart tjugo år, bloggat, skrivit böcker och nu startat en podd.

Det förra avsnittet, det första avsnittet, handlade om faktoider i allmänhet, vad de är, hur de fungerar, hur jag började jaga dem, sånt. På vägen tog jag upp en handfull faktoider, men inte mer. I det här avsnittet blir det tvärtom: Jag tar jag upp en rad blandade faktoider, myter och missuppfattningar – historiska faktoider faktiskt, från stenåldern till, vad blir det, antikens Rom [och en liten dutt om medeltiden]. Jag tar upp dem och avfärdar dem snabbt och effektivt.

Vi börjar i stenåldern. Redan namnet inbjuder till en missuppfattning: Naturligtvis använde man många andra material än sten. Men sten är det som finns kvar idag, och det är därför åldern fått namn efter det materialet. Det man gjorde i trä, läder, ben, växtfibrer och annat har ju försvunnit, utom i några mycket få fall.

En djupt ingrodd missuppfattning om stenåldern rör begreppet grottmänniskor. För de flesta på stenåldern levde inte i grottor. De levde i hyddor eller rentav hus. Det är rätt få grottor som lämpar sig att bo i, av flera anledningar. Det räcker att tänka på indianerna i Amerika, som inte hade metaller och därför levde på sin stenålder – men man får helt andra associationer till deras kulturer.

Att vi länge förknippat stenåldersmänniskor med grottor beror på att man hittat relativt många fynd från dem i just grottor. Det beror inte på att särskilt många bodde i dem. Att man hittat många fynd från stenåldern i grottor beror på att grottor är bra på att bevara fynd. Det är små ytor att leta på, och fynden plöjs inte bort. Man har även hittat grottmålningar och gravar långt in i mörka och otillgängliga grottor som är synnerligen olämpliga som bostäder. De verkar snarare ha använts som en sorts tempel.

Efter stenåldern kom bronsåldern, då vi börjar hitta bronsföremål bland fynden. Men att man började importera brons innebar inte att man slutade tillverka och använda stenföremål. Brons var lyx för överklassen, särskilt i bronsålderns början. Vardagsföremål tillverkades fortfarande i sten, framför allt men inte enbart flinta. Det var ett material man var van vid, det var lika användbart som det alltid varit, och sist men inte minst var det mycket billigare och lättillgängligare än brons. Det var först när järnet kom som man började överge sten på allvar.

Att prata om "stenåldern" som en enda period är en kvarleva från 1800-talet. Det var då man klassificerade arkeologiska fynd efter om de var gjorda av sten, brons eller järn. Stenåldern är oproportioneligt lång, den utgör nästan hela mänsklighetens historia, från artens uppkomst fram till, för Skandinaviens del, omkring 1500 f.Kr., då bronsåldern börjar. Det är större skillnad mellan äldre stenålder och yngre stenålder, även kallad bondestenålder, än mellan yngre stenålder och bronsålder.

Bronsåldern inföll här i Skandinavien ca 1500–500 f.Kr. Då var klimatet varmare än idag. Som exempel på det brukar man nämna att vindruvor växte eller odlades i Skandinavien. Men då har man dels dragit stora växlar på klena belägg, dels blandat ihop perioder. Från neolitikum, eller yngre stenålder eller bondestenålder, finns det enstaka belägg från Danmark och Södermanland för vindruvepollen, varken mer eller mindre. Det finns inga belägg för att det växte druvor i Skandinavien under bronsåldern. Man har också hittat spår av druvkärnor, närmare bestämt avtryck på keramik, bland fynd från vikingatiden, en period långt efter bronsåldern som dessutom var kallare. De kärnorna kan mycket väl ha hittat hit i importvaror som vin, som man kan tänka sig tillverkades slarvigare än man gör idag, eller russin.

I Sverige används sten-, brons- och järnålder om de förhistoriska perioderna, det vill säga tiden innan folk började producera nämnvärda mängder med text. I andra delar av världen hade man börjat läsa och skriva innan brons kom i ropet. Därför vet vi mycket mer om vad man hade för sig i till exempel Grekland, Babylonien eller Egypten vid den tiden. De historiska perioderna där har också delats upp på helt andra sätt och fått heta andra saker.

Detsamma gäller den period som i Skandinavien följer direkt efter järnåldern, som förresten inkluderar vikingatiden. Medeltiden definieras här som den katolska perioden, för Sveriges del från kristnandet på 1000-talet fram till reformationen på 1500-talet. I andra länder kan medeltiden börja 476, det år som satts till det romerska rikets fall (vilket också kan diskuteras), och avslutas med reformationen i början av 1500-talet. Den period som den svenska medeltiden avser kan kallas högmedeltid, på engelska High Middle Ages. Men termerna varierar mellan olika språk. Tyska Hochmittelalter avser en senare period, omkring 1050–1250, och franska le haut Moyen Âge en tidigare, 476–ca 1100. Här finns gott om fallgropar att ramla ner i om man läser texter från olika länder.

Stenåldern var som sagt en mycket längre och mer varierad period än man brukar tänka sig. Detsamma gäller Egyptens historia. Den självklara symbolen för faraonernas välde är ju pyramiden. Men pyramidbyggandet var en kortlivad fluga – relativt sett. De mest kända pyramiderna, de tre stora i Giza, byggdes under loppet av 85 år, en försvinnande kort glimt i Egyptens långa historia. Denna korta men intensiva period av jättepyramider inträffade under den fjärde dynastin, omkring 2500 f.Kr, i det så kallade gamla riket. Under de femte och sjätte dynastierna byggdes allt mindre och sämre pyramider. Sedan dröjde det till det mellersta riket, flera hundra år senare, innan man åter byggde pyramider under en tid. Men de var inte bara mindre utan framför allt sämre byggda än de gamla. Därför återstår det idag inte mycket av dem, mycket mindre än de mycket äldre pyramiderna från det gamla riket.

Hur många pyramider finns det i Egypten? I Giza står de tre riktigt välkända, av vilka de två största är de två största över huvud taget. Men det finns många fler pyramider i Egypten. Faktiskt över hundra. Några är nästan lika stora som de i Giza, som den så kallade böjda pyramiden – den nedre del är brantare än dess övre – och den så kallade röda pyramiden. Men många av dem byggdes inte av sten i sin helhet, utan av småsten, tegel och grus. Sedan mycket länge är de flesta av de här pyramiderna ruiner, högar av grus och sand. Många gånger är det svårt att se att de är byggnader uppförda av människor.

Det sägs ofta att pyramiderna byggdes av slavar. Den idén kommer från historikern Herodotos. Han besökte förmodligen aldrig Egypten, och levde i vilket fall tvåtusen år efter den första pyramid-perioden. I den västerländska kulturen kopplade man snart ihop de påstådda slavarna med det välkända folk som skulle ha levt i slaveri i Egypten. Att pyramiderna byggdes av judarnas förfäder är en äldre faktoid som få tror på idag, om man alls känner till idén. Om den egyptiska fångenskapen alls ägt rum, vilket inte alls är säkert, så inträffade den flera hundra år efter bygget av de stora pyramiderna.

Dagens forskare är överens: Pyramiderna byggdes inte av slavar utan av avlönad arbetskraft. Ett bevis för detta utgörs av gravar för pyramidbyggare man hittat, och som är inredda på ett helt annat sätt än slavars gravar. En annan sorts belägg utgörs av de muntra inskrifter man hittat på stenar i pyramiderna, som bara kunde ha gjorts av de som byggde dem, till skillnad från senare tiders klotter. I dem skryter olika arbetslag om sina insatser. Därmed inte sagt att pyramidbygge var latmansgöra. Arbetarnas liv var kort och präglat av hårt arbete, liksom livet för de allra, allra flesta människorna, även i det rika Egypten.

Att man kunde uppbåda stora mängder arbetare för pyramidbyggena har med Nilen att göra. Egyptens puls utgjordes ändra fram till modern tid av den stigande och sjunkande floden. När jordbruket låg nere fanns massor av arbetskraft som kunde beordras till annat, som till exempel att bygga pyramider.

Faraonernas namn är föremål för en annan missuppfattning. Hur många faraoner kan vi namnet på? Vi har ju Ramses II, som lät uppföra fler statyer och tempel än någon annan, och naturligtvis Tutankhamon, gosskungen som hade varit fullkomligt bortglömd om det inte varit för hans bevarade grav. Men de namnen var deras så kallade dopnamn, de som de fick när de föddes. När de senare kröntes till faraoner fick de så kallade tronnamn, som sedan dess användes om dem i första hand. En motsvarighet i vår tid är påvarna: Han som vi kallar Franciskus nu hette ju förut Jorge Mario Bergoglio, ett namn som på sätt och vis fortfarande är hans även om det knappast används längre. På samma sätt var Ramses dopnamnet för den farao som vi kallar Ramses II. När han blev farao fick han tronnamnet Usermaatra Setepenra – med reservation för uttalet – det var det namnet som användes av hans samtid och i egyptisk historia. Faraonerna numrerades förresten inte, utan alla hade individuella namn. Usermaatra Setepenre betyder för övrigt "Ra:s så kallade Maat är stor, Ra:s utvalde". Det första ledet Usermaatra blev på grekiska Ozymandias, idag är det mest känt som en riktigt fin dikt av Shelley. Han som föddes som Tutankhamon? Han blev farao Nebcheperure, som betyder "Ra:s manifestationers herre". Utöver dop- och tronnamn kunde faraonerna ha ytterligare tre namn som användes i olika sammanhang.

Faraonerna vars pyramider står i Giza kallas idag Cheops, Chefren och Mykerinos. Det var de grekiska formerna av deras egyptiska dopnamn Khufu, Khafre och Menkaure. De hade förresten inga särskilda tronnamn utan bar sina dopnamn även på tronen. Däremot hade de andra namn som användes i olika sammanhang; Khufu kunde också kallas Khnumkhufu, Medjed, Medjedernebti eller Bikuinebu.

Med reservation, som sagt, för att vår uppfattning om egyptiskt uttal varierar. Man använde inte vokaler i sin skrift, så många vokaler i gamla egyptiska ord och namn är kvalificerade gissningar.

Vare sig man kallar honom Cheops, Khufu eller något annat så är hans pyramid Egyptens allra största, och det enda av antikens sju underverk som fortfarande står kvar. Vilka underverken var finns det lite olika bud om. Några som finns med i vissa listor men inte andra är fyrtornet på Faros och Babylons murar. Men den stora pyramiden finns däremot med på alla. Det gör även Babylons hängande trädgårdar.

Vad är en hängande trädgård? "Hängande" betyder här inte något som dinglar i ett rep eller så, utan "överhängande", som något som finns på en terass. Det är så man tänker sig det här underverket: En stor trädgård uppförd på en babylonisk trappstegspyramid, en så kallad ziggurat. Trädgården är det enda underverket som vi inte är säkra på var det låg. Länge var man osäkra på om det alls funnits. Vi har gott om texter från den tidens Babylon, men ingen så mycket som nämner någon större trädgårdsanläggning i staden. En trolig förklaring är att man någon gång någonstans, kanske långt senare i det avlägsna Grekland, blandat ihop Babylon med Nineve. För i den staden, som också var babylonisk, finns såväl beskrivningar som rika arkeologiska lämningar efter en stor trädgård, uppförd på byggnader, och som därför fick vattnas med vatten som pumpades upp.

Ibland kallas det här underverket "Semiramis hängande trädgårdar". Vem var Semiramis? Själva namnet kommer från den assyriska drottningen Shammuramat. Hon härskade i det riket under några år. Av någon anledning fastnade hon i människors medvetande – kanske var hon en ovanligt bra regent, kanske hade hon en stark personlighet, eller så räckte det enkla faktum att hon var kvinna på tronen. Så småningom började hon att förknippas med en rad olika företeelser. Om ett tempel inte hade någon känd upphovsman, kunde det istället tillskrivas henne. En berättelse om någon hjältemodig kvinna kunde plötsligt få henne i huvudrollen. Så kom Semiramis, som hon kallades på grekiska, att så småningom förknippas med en mängd olika berättelser, händelser och byggnadsverk. Ett av dem var de hängande trädgårdarna i Nineve, uppförda långt efter drottning Shammuramats tid.

Greklands historia delas som sagt upp i andra perioder än bronsålder och så vidare. Till exempel kallas tiden 700-talet–300-talet f.Kr. för antikens Grekland. En betydelsefull händelse under denna tid var slaget vid Marathon 490 f.Kr., då grekerna besegrade en invaderande persisk här. Det var nämligen första gången man lyckades vinna över supermakten i öster. Slagets mest kände deltagare, eller vad han nu var, var slaven Feidippídes. Enligt en berättelse sprang han hela vägen till Aten, utropade "Vi har segrat!" och så sjönk han sedan död ner. Detta inspirerade arrangörerna av de olympiska spelen i Aten 1896, som ju var de första moderna spelen, till att hålla det första maratonloppet. Men den där berättelsen tänktes ut långt efter slaget.

Den äldsta källan vi har om slaget vid Marathon är historikern Herodotos – där har vi honom igen. Enligt honom skickades Feidippides före slaget till Sparta, en bra bit längre bort än Aten, för att försöka få hjälp. Han ska då ha sprungit 200 km på två dagar. Efter slaget sprang, åter enligt Herodotos, inte en ensam löpare utan hela armén tillbaka till Aten för att där slå tillbaka perserna. Om någon undrat varför det var så bråttom så är det alltså svaret: Sedan de besegrats vid Marathon satte deras flotta av mot Aten för att ge igen. Feidippides bud skulle haft som syfte att upplysa medborgarna om vikten av att snabbt organisera ett försvar. I Herodotos berättelse så fick som sagt hela armén rusa dit, vilket ju är betydligt troligare då man i Aten absolut inte hade sådana reserver att man ensamma skulle klarat av perserna, även om många av dem blivit kvar vid Marathon.

Hur lång är en marathon? Under de första olympiska spelen sprang man en sträcka på 40–42 km, ungefär, som på ett ungefär motsvarar avståndet Marathon–Aten. Det exakta avståndet tyckte man inte spelade någon större roll. I Londonspelen 1908 sprang man 42 195 meter. Samma exakta oavrundade sträcka användes i Paris-spelen 1924, och sedan dess har den blivit normen.

Det finns många fler faktoider och mer eller mindre vaga missuppfattningar om de olympiska spelen. Som att de var de enda spelen som alla greker deltog i. Det fanns inte mindre än fyra sådana all-grekiska spel: De olympiska i Olympia (som för övrigt inte ligger i närheten av berget Olympos), de pythiska i oraklets Delfi, de nemeiska i Nemea och så de isthmiska i Korint. De två förstnämnda hölls vart fjärde år, de två sistnämnda vartannat. Perioden på fyra år är för övrigt definitionen på en olympiad; det är inte vad spelen kallas utan tiden mellan dem.

En myt om de olympiska spelen som nutidens arrangörer uppmuntrat, och säkert även trott på, rör den olympiska freden. Enligt den höll grekerna fred så länge spelen varade. Det är en vacker idé, men den har inget med verkligheten att göra. Eller ja, lite med verkligheten har den att göra: De som skulle delta i de olympiska spelen, eller de pythiska, eller nemeiska eller isthmiska, var fredade, så att de ostört kunde ta sig mellan sina hemorter och de aktuella spelen. Vackert så! Men det är långt ifrån den landsomfattande förbrödringsfest man tänker sig.

En av antikens greker var Arkimedes på Sicilien. Han är välkänd än idag som matematiker, uppfinnare och tänkare i allmänhet. En av hans upptäckter kallas Arkimedes princip: Att något som sänks ner i vatten förlorar lika mycket i vikt som vikten av det undanträngda vattnet. Det sägs att Arkimedes upptäckte principen när han låg och badade, i ett offentligt bad av en sort som var vanlig vid den tiden. Han ska ha blivit så till sig att han rusade upp och sprang hem direkt, utropandes "Heureka!", som betyder "Jag har funnit det!", för att börja räkna – utan att ens ta sig tid att klä på sig. Men vare sig den berättelsen är sann eller inte så har den blandats ihop med en annan upptäckt Arkimedes gjorde.

En guldsmed hade fått ett stycke guld för att tillverka en krona. Efter utfört arbete misstänkte uppdragsgivaren att smeden försnillat en del av guldet och ersatt det med billigare silver. Hur avgöra om det stämde? Vad Arkimedes insåg var att han genom att sänka ner kronan i vattnet kunde beräkna dess volym – det var när han fick den idén som han, enligt berättelsen, sprang raka vägen hem, och så vidare. Genom att först mäta kronans volym och sedan dess vikt kunde han beräkna dess densitet, som visade sig vara lägre än den borde ha varit – guldsmeden var alltså skyldig. Man har funderat på om denna berättelse kan vara sann. Till exempel är skillnaden i densitet mellan guld och silver så liten att den borde ha varit svår att mäta med Arkimedes enkla metod. Men i vilket fall så är det från den berättelsen bilden av en naken Arkimedes som springer från badhuset kommer.

Arkimedes dog ca 212 f.Kr., när romarna angrep Syrakusa. Det sägs att han satt och funderade över något matematiskt problem, och använde sanden på marken som sin tids svarta tavla. En soldat ska ha kommit fram och hutat något oartigt. Arkimedes ska då avmätt ha svarat "rubba inte mina cirklar". Varpå soldaten, som inte kände igen den synnerligen viktige och värdefulle Arkimedes, helt enkelt ska ha huggit ihjäl honom. Sägs det … Men likt många andra historier från den tiden finns den äldsta versionen beskriven först långt efter att den skulle ha hänt. Vilket inte innebär att den måste vara påhitt, men som heller inte talar för dess sanningshalt.

Erövringen av Sicilien var en av det romerska rikets otaliga segrar över grekiska städer och kolonier. Nu hade tiden kommit för en ny makt. Så småningom skulle den bli den mäktigaste världen sett.

En av de viktigaste personerna för att åstadkomma detta hette Julius Caesar. Han föddes år 100, och en faktoid rör hans födelse: Det sägs att han föddes med kejsarsnitt, och att det var därför som man kallar det just kejsarsnitt. Nu ska vi se: Ordet kejsare kommer verkligen från namnet Caesar, eller kaesar som det uttalades när det begav sig. Från det namnet kommer även tyska Kaiser, ryska царь tsar med flera. Släktnamnet Caesar är naturligtvis äldre än Julius. Det kan ha kommit från en anfader som verkligen föddes med kejsarsnitt, efter latinska caesus som betyder "utskuren". Det skulle alltså betyda att ordet kejsare härstammar från ett kejsarsnitt, snarare än tvärtom. 

Att vi vet att Julius Caesar inte föddes med kejsarsnitt beror på att hans mor Aurelia Cotta dog långt efter hans födsel. För mycket länge innebar nämligen kejsarsnitt döden för modern. Det togs till som en allra sista utväg när hon redan var död eller döende.

Att kalla honom "Julius" är förresten också fel. Idag skulle hans fullständiga namn kunna tolkas som "Gajus Caesar, julianen". Julius var klanen, Caesar hans gren av klanen, och Gajus hans personnamn.

Caesar tillskrivs några välkända citat. Ett av dem är hans allra sista ord, när han bland sina mördare upptäckte Marcus Junius Brutus: "Även du, min Brutus". Det var då han insåg att nu är det kört. Citatet är känt genom Shakespeare, som formulerade det på latin: "Et tu, Brute". Men samtida källor nämner inte att han sade någonting alls – kanske han stönade till vid det allra första hugget, inte mer. Flera generationer senare kom antika källor som nämner hans sista ord. De skiljer sig på en punkt från den kända versionen, nämligen språket. Caesars sista ord ska ha varit grekiska: "καὶ σύ, τέκνον", "Kai sy, teknon", "Även du, mitt barn". Brutus var ju inte Caesars barn på det sättet, utan en yngre vän. Talade man grekiska i Rom? O ja, särskilt överklassen. Man hade den största respekt för den grekiska kulturen. Det var ett tecken på bildning och god smak att strössla med grekiska citat liksom att kunna tala språket flytande. Man kan ju jämföra med vår egen Gustav III, som när han blev skjuten av Anckarström kvad ett "Je suis blessé!", "Jag är sårad!"

Det finns många andra kända citat och bevingade ord från romarriket. Ett av dem är "att segla är nödvändigt", ibland med efterledet "att leva är inte nödvändigt". Det har sedan dess använts av folk som älskat sjölivet. Men när det myntades var sammanhanget ett helt annat. Pompejus stod i Afrika, inte kontinenten utan en liten bit av den, som var romersk koloni och kornbod, där man lastat fartyg med spannmål som skulle till Rom. Men vädret såg hotfullt ut, och sjömännen föredrog att hålla sig kvar i hamnen. Det passade verkligen inte Pompejus, som visste hur mycket man behövde maten i Rom. Om den inte anlände var hans politiska karriär i fara, milt uttryckt. Då hotade han sjömännen till livet om de inte satte igång – och här har vi det: "Att segla är nödvändigt, att leva är inte nödvändigt!"

Liksom i fallet med många andra episoder av den här sorten så är det en helt annan fråga om den verkligen inträffat. Vår enda källa är Plutarkos, som levde över hundra år senare.

Ett annat bevingat ord som förknippas med romarriket, närmare bestämt den kejsaren, är "kom ihåg att du är dödlig", "tänk på döden", eller memento mori. Det sägs att kejsaren under triumftågen hade en slav bakom sig som då och då viskade den här frasen i det kejserliga örat; för att ta ner honom på jorden, skulle vi säga idag. Men även om tanken är god så är det påhitt. Den som hittade på det var Tertullianus, som omkring år 200 e.Kr. propagerade för den kristna tron. Det var enligt honom som "en röst bakifrån", som han skrev, skulle påminna kejsaren på triumfvagnen att han var en människa – samma betydelse med lite tråkigare formulering. Och i sammanhanget är det tydligt att rösten inte kommer från en fysisk person utan är Gud som talar, eller något ditåt.

Det här var det andra avsnittet av Faktoidpodden. Jag som pratat heter som sagt Peter Olausson. Det producerades av Kwarnberg Productions. Vi hörs!