Faktoidbloggen avsnitt 7: Kvacksalveri, del 1

Faktoidpodden avsnitt 7: Kvacksalveri, del 1

Den här gången tar jag upp kvacksalveri. Fokus ligger på faktoider inom kvack, eftersom podden heter "Faktoidpodden", men jag tar mig även friheten att beskriva några sorters kvacksalveri. Materialet räckte till två avsnitt. Eller många fler egentligen; jag lär få anledning att återkomma till ämnet.

De allra flesta fel och vanföreställningar som finns, som jag tar upp i olika sammanhang, spelar liten eller ingen som helst roll. Ingen tar skada av att tro på snömannen. Ingen lider av tron på att det var Karl XII som tog hit kåldolmarna. Det är garanterat riskfritt att blanda ihop Frankenstein och Frankensteins monster. Inte ens den som sätter horn på vikingahjälmar löper någon risk. Men det finns vanföreställningar som är farliga. 

För nu ska jag ta upp kvacksalveri. Det är förvillelser som verkligen kan skada folk, antingen när man tar medel som är skadliga, eller tar medel som är värdelösa istället för medel som botar. Jag har därför länge ägnat mig åt ämnet, till och från. De sista åren har det blivit mer till, när jag skrivit en bok om det. Ja, för min senaste bok heter Kvacksalveri! – Från blodiglar till detox – köp den! Finns där böcker finns! Där skriver jag om homeopati, kolloidalt silver, healing, kloka gubbar och gummor, hälsokost … Och naturligtvis blodiglar och detox, liksom många andra sorters kvack och relaterat som folk ägnar eller ägnat sig åt. Jag fick sannerligen inte med allt, men jag tycker nog att jag fått med de viktigaste, största och intressantaste lärorna. 

Kvacksalveri är vanföreställningar som verkligen kan skada. Är kvacksalveri faktoider? … Nja – även om det är sorgligt många som tar sorgligt många av de där lärorna på alldeles för stort allvar så är de inte allmän icke-kunskap på det sätt som åtminstone jag tycker ska känneteckna faktoider. Till exempel tror många att en skvätt kolloidalt silver invärtes kan bota allehanda sjukdomar, men de är tack och lov inte så många. Det är inte "allmän kunskap". 

Icke desto mindre finns det en hel del regelrätta faktoider inom kvacksalveri. Med relaterat material, som jag givetvis passar på att ta upp, blev det tillräckligt för två avsnitt, faktiskt. Här kommer det första.

*

Jag ska börja med, inte en hel men säg en halv vanföreställning om kvacksalveri som är vanlig hos skeptiska kolleger. Det handlar om kvacksalvarnas motiv: Varför kränger de värdelösa eller direkt skadliga kurer? Många vet svaret: Pengar. När man ser de summor som de stora spelarna drar in förstår man att många lockas att ta del av kakan. Särskilt när det, beroende på vad som ska utövas, varken krävs investeringar, utbildning, talang eller ens en lära som hänger ihop. Men är det lätt att börja så är det desto svårare att lyckas. Konkurrensen är stenhård. Några få tjänar väldigt mycket, de allra flesta lite eller ingenting. Att så många ändå driver sina verksamheter år efter år beror mindre på en dröm om lätta pengar än på en övertygelse om att man gör folk friska. 

Så pengar är en stor och viktig drivkraft för att hålla igång kvacksalvarna. Men är det den viktigaste? Det är jag inte alls säker på. Och det är definitivt inte den enda. 

När man tar reda på hur kvacksalverier påstås fungera är det många gånger svårt eller omöjligt att ta beskrivningarna på allvar. Men trons makt är ofantlig, kanske oändlig. Även om man inte kan gå in i huvudet på folk och ta reda på vad de egentligen tror, så utgår jag som regel från att de som utövar en behandling är ärligt övertygade om dess förträfflighet. Dem kan det vara svårt eller kanske omöjligt att övertyga med fakta. De har sett för många enskilda fall för att kunna tro något annat än att de fungerar. Och ofta har patienterna varit de själva. En sådan person, som varit sjuk, fått en behandling, och sedan blivit frisk, kan vara helt uppfylld av glädje och tacksamhet mot behandlingen. Att han eller hon sedan vill ge andra lidande samma chans är ju inte alls konstigt. Att försöka förklara för en sådan ärligt övertygad anhängare om att behandlingen är värdelös och kanske skadlig kan vara praktiskt taget omöjligt; det är åtminstone inte enkelt. Och det är garanterat omöjligt om man fått för sig att pengar är den enda drivkraften värd namnet i sammanhange. För många kvackare betyder pengar allt, för andra betyder pengar ingenting. Om man inte förstår det kan man aldrig förstå kvacksalveri. 

Jag fortsätter med en aspekt på kvack som ofta poängteras av anhängarna: Dess ålder. För när förvillande ska prisas gör man det ofta genom att intyga hur gammalt det är. Andra gånger kan man prisa förvillande genom att intyga hur modernt och nytt det är. När det gäller kvacksalveri använder man ofta båda greppen: "nytt fantastiskt undermedel! bygger på tusenåriga traditioner och kvantfysik! kom och köp!" Är det förvirrande? Det är kanske lika förvirrande att båda delarna ofta är fel. För kvacksalveri är sällan så gammalt som det framställs. Och kvacksalveri är sällan så nytt som det framställs. Om någonting inom kvack framhävs som traditionellt, folkligt eller direkt urgammalt, så håller det ofta inte för en närmare granskning. Och på samma sätt kan man granska det som påstås vara frukten av modern, fin och avancerad vetenskap; det håller ännu sämre. 

För när allt kommer omkring är kvacksalveri i stort sig likt genom åren, till skillnad från modern medicin som ständigt utvecklas och förändras (om än inte i jämn takt). Det är ständigt nya namn på gamla teman. Kloka gubbar och visa gummor ersätts av diplomerade coacher, terapeuter och shamaner, som istället för att läsa svartkonstböcker gått kurser i holistisk medicin eller reiki. Den gamla folkmedicinen höll liv i signaturläran och läran om kroppsvätskorna, den moderna folkmedicinen håller liv i missförstådd modern medicin, eller slutsatser i studier som vetenskapen ratat för länge sedan. Förr försökte man att "rena blodet", idag försöker man att "detoxa". Dagens avvärjande magi utgörs av att "stärka immunförsvaret", trots att det inte går att äta sig till ett starkare immunförsvar, eller att äta antioxidanter, som man ska vara mycket mer försiktig med än man kan tro av veckotidningarnas beskrivningar. Och istället för andar och magi har vi missförstådd och missbehandlad kvantfysik.

Puh! Så mycket det finns. – Det var det.

*

Nu ska jag inte ta upp en faktoid utan ett faktum, faktiskt: ett faktum som var nytt, oväntat och överraskande för mig. Det rör homeopatin. För att beskriva det måste jag först redogöra för hur homeopati fungerar. Så nu blir det en liten utläggning. Om du redan vet allt om homeopati, så får du härda ut en stund … 

Homeopati förresten; det finns en vanföreställning om att homeopatin skulle vara en sorts naturmedicin, där man hämtar läkemedel direkt från naturen och inte blandar in gifter och hemska kemikalier, la di da. Eller att det skulle vara gammalt, som i, hur gammalt – vad tänker sig folk? Medeltid? Järnålder? Eller hur gammalt folk nu tycker är "gammalt" … Eller att homeopati skulle vara en sorts folkmedicin. Ingenting av det där stämmer. Homeopatin togs fram omkring sekelskiftet 1800 av läkaren – han var läkare – Samuel Hahnemann. Så gammal är homeopatin, inte mer och inte mindre, och den har definitivt inte sprungit fram ur de otvättade massorna utan tänkts ut av en gubbe på sin kammare. Homeopati är inte folkmedicin och har aldrig varit det. 

Vad består då homeopatiska så kallade läkemedel av? I korthet så tar man ett ämne, som har en viss effekt på kroppen, eller som homeopaterna anser har en viss effekt på kroppen, och späder ut ämnet, gärna kraftigt eller mycket, mycket kraftigt. Om man exempelvis tar kaffe, vars uppiggande effekt är välkänd bland såväl homeopater som icke-homeopater, och späder ut det, så får man till slut, enligt homeopatin då, ett sömnmedel. "Till slut", sade jag … Den där magiska motsatta effekten kan uppstå vid olika utspädningsgrader. Jag har provat ett homeopatiskt sömnmedel där en del kaffe spätts ut med 15 miljarder miljarder miljarder delar vatten – det blir 27 nollor det – vatten som sedan duttats på små sockerpiller. 15 miljarder miljarder miljarder, det låter mycket, och det är rätt mycket, men det är ingenting mot andra utspädningsgrader som förekommer inom homeopatin. Det där homeopatiska sömnmedlet jag provade, det kom förresten i en burk, med 7 gram sockerpiller som kostade 180 kr. Det blir 25 000:-/kg – för rent socker. Det är homeopati, det.

De riktigt, riktigt höga utspädningsgraderna är det ena som brukar fascinera oss icke-homeopater, och förbrylla oss. Om man har ett så kallat läkemedel, där det inte ens finns kvar en enda molekyl av den ursprungliga substansen – hur kan man förvänta sig att det ska fungera? Och i de fallen är det ju heller ingen skillnad på sockerpillren i den ena eller andra burken, vare sig de ska motverka ont i magen, eller gulsot eller herpes. Hur ska sjukdomarna veta vilka sockerpiller som är riktade mot just dem? 

Det andra som brukar fascinera oss icke-homeopater är de exotiska och ofta oväntade substanser man kan utgå ifrån. Man använder ofta växter, men man kan lika gärna ta medel från djurriket och mineralriket. Som till exempel tarantlar, det är såna där stora, köttiga, ludna giftspindlar. Man tar sådana spindlar, hela stora spindlar, torkar dem och krossar dem, och rör sedan ut spindelpulvret till en ofantligt utspädd spindelsoppa. Vad det här medlet anses vara bra mot? Nu blir det komplicerat. Många homeopatiska medel rekommenderas av homeopater mot många symptom och många sjukor, ofta väldigt många. Tarantula, som spindelmedlet kallas, rekommenderas, och nu läser jag i den homeopatiska litteraturen, mot bland mycket annat hicka, migrän, extrem rastlöshet, hjärtbesvär, sjukdomar i äggstockarna, difteri, onanism – det är ett medel mot sånt – sepsis/blodförgiftning, tumörer, kleptomani och levitation. Är det inte fantastiskt. I Sverige är det förbjudet för andra än vårdpersonal att yrkesmässigt behandla exempelvis cancer, så sådana här listor med symptom får filtreras vid gränsövergångar. Och om du någonsin skulle drabbas av sepsis – och det vill du inte – så ska du, rent ut sagt, ge fan i kvacksalvarnas larv och ta dig till riktig vård, fort som ögat.

Homeopater kan också rekommendera medel med kvicksilver, som ges mot halsfluss eller känslighet för värme eller kyla. I ett sådant fall kan man vara glad över de extrema utspädningarna, eftersom kvicksilver ju är en mycket giftig tungmetall som man inte ska konsumera, inte alls, verkligen inte. Eller preparatet gjort på Berlinmuren. Det kan ges mot astma, huvudvärk, aggressivt beteende och depression i en mängd varianter. Den homeopatiska tanken här är att tillräckligt utspädd Berlinmur ska motverka effekter som muren hade när den stod och delade upp Berlin. Det har ingenting med själva materialet att göra. En annan betongbit må vara hur lik Berlinmursbiten som helst, fysiskt och kemiskt och så vidare, men tillskrivs helt andra effekter, av homeopatin. 

Så homeopatin ska inte förväxlas med örtmedicin, där man åtminstone ibland kan få verksamma doser av verksamma medel, som johannesört eller slåttergubbe; arnika som det också kallas. Homeopatin är det renaste kvacksalveri som finns. 

En homeopatisk hörnsten går ut på att fokusera på symptomen, "sjukdomens evidenta fenomen" som de kallas. Att försöka "gå in" i patientens organ, eller för den delen huvud – många sjukdomar anses ha psykisk grund – och ta reda på vad som händer där är fruktlöst, enligt Hahnemann; symptomen är sjukdomen, menade han. Istället ska homepaten tillsammans med patienten kartlägga patientens så kallade konstitution, vilket är sjukdomshistoria och symptom. Den här utredningen kan ta ett par timmar och beröra långt mycket mer än den aktuella sjukdomen. Man kan ta upp såväl tidigare sjukdomar som detaljer i patientens dagliga liv, vilken mat som gillas och ogillas, fobier, personlighet, känsloliv, äldre släktingars sjukdomar, och så vidare. Så småningom kommer homeopaten fram till patientens individuella sjukdomsskeende, som ju inte ska förväxlas med en skolmedicinsk diagnos. Sedan ordineras ett preparat, i den renaste ursprungliga homeopatin ska det verkligen vara ett enda preparat, som motsvarar "symptomtotaliteten", alltså patientens samtliga symptom – det är nu man kan ha nytta av medel som rekommenderas mot väldigt många olika symptom. Två patienter med samma symptom men olika konstitutioner kan ordineras olika medel. 

Nu kommer jag fram till själva faktoiden, eller vad man ska kalla det, upptäckten som gick rakt mot allt vad åtminstone jag förväntat mig. För när Hahnemann lanserade sin homeopati omkring år 1800 var den inte sämre än samtidens skolmedicin — snarare tvärtom. 

En homeopatisk behandling, så som den ursprungligen såg ut och ofta ser ut än idag, utgörs av placebo och vila. Det kan vara nog så välgörande och är i många fall fullt tillräckligt. Dessutom får patienten avhålla sig från alkohol, tobak, kaffe, starka kryddor samt mynta eller mint. I synnerhet de två förstnämnda punkterna, alkohol och tobak, var mycket förutseende för sin tid, även om Hahnemann naturligtvis tänkt ut dem av helt ovetenskapliga anledningar. Till det här kommer det detaljerade patientsamtalet, vars terapeutiska effekt kan vara avsevärd. Allt det här ska jämföras med de ofta ineffektiva och ofta obehagliga behandlingar som den etablerade medicinen kunde erbjuda vid samma tid. Sammantaget var homeopatin vid sekelskiftet 1800 inte bara angenämare utan i de flesta fall även effektigare, eller betydligt effektivare, än skolmedicinen vid samma tid. Det är det som är faktoiden: Att homeopati alltid varit sämre än skolmedicin. För en gång i tiden var homeopati, faktiskt, effektivare än skolmedicinen.

Detta har naturligtvis ingenting att göra med dagens läge. Under 1800-talet gick skolmedicinen från vad som idag skulle betecknas som etablerat kvack upp till, ja, det var åtminstone bra mycket bättre sekelskiftet 1900 än vad det var 1800. Vid den tiden visste man ofantligt mycket mer om vad som hände i kroppen, man hade koll på vikten av hygien och sterilitet, det moderna sjuksköterskeyrket hade skapats, med mycket mera. En sak som återstod var att få samma utveckling av behandlingarna, för de var inte så mycket bättre än hundra år tidigare. Men man var på väg. Och man hade passerat homeopatin – alltid något.

Nästa punkt. I min bok Kvacksalveri! skriver jag om afrodisiaka och om traditionell kinesisk medicin. Vad kommer jag till nu tro? I båda kapitlen fick jag anledning att ta upp noshörningshorn. Det beror på en faktoid. För noshörningshorn är inte ett afrodisiakum i traditionell kinesisk medicin – med ett viktigt undantag som jag ska återkomma till. 

Noshörningshorn används i traditionell kinesisk medicin, liksom i traditionell medicin i andra asiatiska länder, men då är det mot feber, reumatiska besvär och för att få bort gifter som satt sig djupt in i kroppen. Behöver jag nämna att noshörningshorn har precis noll effekt på sådant? Noshörningshorn har precis noll effekt på sådant. Längre tillbaka i historien blir listan på symptom längre, men, vad ska man säga, kärleksrelaterade besvär finns inte med. Det innebär inte att marknaden är liten, tvärtom; den är stor i särskilt Kina och även Vietnam, de är de största marknaderna för noshörningshorn, och där är de avsedda att konsumeras som medicin. Men inte mot det vi brukar tro.

En annan stor marknad för noshörningarna finns i vissa arabländer. Där blir många horn prydnadsföremål, smycken eller knivhandtag.

Jag sade nyss något om ett viktigt undantag … Som allt annat förändras traditionell kinesisk medicin och påverkas av omvärlden. Idag används noshörningshorn även mot cancer och baksmällor. Det finns även belägg för att det används på det sätt som den västerländska missuppfattningen talar om, alltså som afrodisiakum. Det här är därmed ett exempel på en faktoid som tagits på så stort allvar att den åtminstone börjat att bli en sanning. På så sätt har ett osant rykte, varifrån det nu kommer, i västvärlden bidragit till att driva upp priserna på noshörningshorn och därmed stimulera till såväl stölder som tjuvjakt. Så kan det gå.

En av de största och viktigaste kvacksalvarskolorna, och som inte minst har mycket större finansiella muskler än många av de perfiera läror som finns i branschen, är antroposofin. Jämfört med den är de flesta kvacksalverier närmast hobbyprojekt. Antroposofin grundades i början av 1900-talet av Rudolf Steiner. Det var en variant av madame Blavatskys teosofi, som under en tid verkligen var i ropet. Antroposofin skulle aldrig bli lika stor som teosofin var när den var som störst. Men den blev desto långvarigare, och i längden viktigare. Det är få pseudovetenskaper har haft lika stort inflytande på 1900-talet som antroposofin. Det beror till stor del på deras utåtriktade verksamheter: den antroposofiska odlingen som kallas biodynamik, den antroposofiska skolgången som kallas Waldorfpedagogik, och den antroposofiska medicinen som kallas antroposofisk medicin. Många som aldrig varit i kontakt med antroposofin i sig har ätit biodynamiskt bröd, alldeles för många har fått gå i antroposofiska skolor, och den antroposofiska medicinen är det enda kvacksalveri som haft ett eget sjukhus i Sverige, som på sin tid anlitades av landsting och regioner som vore det vilken klinik som helst.

Vad går den antroposofiska läran ut på? Ja, det är en fråga jag studerat då och då, och jag har aldrig nånsin känt att jag har bottnat, så att säga. Antroposofin är en vansinnigt komplex, surrealistisk och vrickad pseudovetenskap som man mycket väl kan ägna hela livet åt, utan att komma någonstans. En sak är åtminstone enkel: Antroposofin bygger på Rudolf Steiners andesyner. Steiner sade sig vara i kontakt med andevärlden, från vilken han fick ofiltrerad visdom och kunskap om hur världen fungerar. Han delade med sig av dessa ytterst tvivelaktiga kunskaper i form av föreläsningar. Dessa finns omsorgsfullt nedtecknade och arkiverade, vördade texter som alla antroposofer värda namnet studerar med en religiös nit för att pressa ut den ovärderliga andliga sanningen till sista droppen. Steiners ord är det första och det sista i antroposofin; om Steiner har sagt att det är så här, så spelar ingen forskning, oavsett mängd och kvalitet, någon som helst roll: Då är det så här. Det är därför som så kallad integrativ medicin är en chimär, åtminstone när antroposofer talar om den; skolmedicin kan bara integreras med antroposofisk medicin på antroposofins villkor. Och om antroposofin säger exempelvis att mässling är bra och "utvecklande" – och det är precis vad den säger – så är mässling bra och "utvecklande". Punkt. 

Likt många andra kvacksalverier har antroposofin ett rykte av att vara naturmedicin, att den tar sina mediciner direkt från naturen, och därmed skulle vara äktare, renare och ursprungligare än den förhatliga moderna kemiska medicinen. Nja – visst använder den antroposofiska medicinen många växter, men de substanserna späds ut på samma sätt som homeopatiska medel, och tillskrivs medicinska krafter som inte har det minsta med verkligheten att göra. Man använder sig även av medel från djurriket och mineralriket. Som de sju så kallade planetmetallerna, det är metaller som mänskligheten "alltid" känt till: guld, silver, järn, koppar, tenn, bly och kvicksilver. De två sistnämnda brukar få mest uppmärksamhet, av naturliga och problematiska skäl: bly och kvicksilver är giftiga tungmetaller som inte har i människokroppen att göra. De användes länge i skolmedicin och folkmedicin, och används än idag inom den antroposofiska medicinen. Där rekommenderas bly mot pollenallergi, åderförkalkning, depression hos äldre och alkoholism, kvicksilver mot problem med tarmarna och nervösa besvär. 

Vanligtvis ges metallerna i homeopatisk form, dock sällan så utspädda som man här hade kunnat önska. Ett exempel är kvicksilver utspätt tusen gånger. Ett gram metalliskt kvicksilver per liter, det blir lätt giftiga doser, särskilt som ämnet ansamlas i kroppen. Inte för att någon någonsin har någon anledning att ta något antroposofiskt preparat, men när de blandar in tungmetaller finns det skäl att ta till på skarpen. Antroposofiska läkemedel med bly eller kvicksilver är farliga och ska undvikas. Punkt.

Jag nämnde en sorts faktoid som finns om många kvacksalverier: Att de framställs som äldre, eller mycket äldre, än de är. Jag nämnde att homeopatin ibland uppfattas som betydligt äldre än sina drygt 200 år. Den här faktoiden är mycket mer etablerad när det gäller läror från Asien, som ayurveda, traditionell kinesisk medicin, med många fler. Folk förväntar sig, kräver rentav, att kvack från Kina eller Indien med omnejd är gammalt. Man behöver inte studera dem länge för att stöta på påståenden om deras ålder. Så här: Den och den läran sägs vara flera tusen år gammal, påfallande ofta avrundat till den tydligen lagom gamla åldern 5 000 år. Man kan lätt hitta påståenden om att ayurveda är 5 000 år, traditionell kinesisk medicin är 5 000 år, att yoga är 5 000 år, och så vidare. Jag vet inte varifrån de här uppgifterna kommer, men den kommer åtminstone inte från historisk forskning. Om vi tar ayurveda så är de äldsta källorna fyra böcker från omkring 500-talet f.Kr. Det hindrar inte de som utan belägg hävdar att ayurvedisk medicin tillämpades för 5 000 år sedan, eller 7 000, eller varför inte 10 000 år sedan. Eller ta traditionell kinesisk medicin. Kanske uppgiften i det fallet går tillbaka på ett påstående där Kina tillskrivs en historia på 5 000 år? (Där facit förresten är drygt 3 000 år, om man håller sig till historiska, det vill säga skrivna, belägg.) Eller kanske det syftar på halv- eller helmytiska kejsare som sägs ha regerat på 2000-talet f.Kr., och som tillskrivs såväl gudomliga gärningar som en rad grundläggande uppfinningar som skriften, jordbruket, sång och musik, eller kalendern … Och läkekonsten, som ska ha uppfunnits av kejsaren och halvguden Shennong. De här sagorna har givetvis ingenting med den faktiska historien att göra.

När det gäller traditionell kinesisk medicin så har den dessutom en någorlunda känd och mycket yngre historia. Redan innan kommunisterna tog makten hade man i republiken Kina försökt att saluföra traditionell kinesisk medicin på bekostnad av importerade varor och läror. Man kunde till exempel hävda att västerländska preparat är oorganiska, narkotiska kemikalier, medan kinesiska är organiska, och därmed i bättre samklang med livet. Vidare kunde det heta att en kinesisk läkare botade en sjukdom utan att beskriva den, medan en västerländsk läkare beskrev sjukdomen utan att bota den. Och så vidare. Den sortens "argument", eller vad man ska kalla dem, skulle återkomma långt senare. 

Men den främsta orsaken till att traditionell kinesisk medicin blev stor i folkrepubliken Kina är ordförande Mao. Anledningen var inte medicinsk utan politisk. Poängen var inte att traditionell kinesisk medicin fungerade, för det hade Mao inga illusioner om att den gjorde, utan att den var tillgänglig, i synnerhet på landsbygden där de flesta bodde, att den var billig, mycket billigare än västerländsk vård, samt att tillräckligt många trodde på den tillräckligt mycket. Naturligtvis kunde det nya, revolutionära och rationella Kina inte hålla sig med en mängd olika lokala system; de fick knådas samman till ett, med uppenbara motsägelser och varianter bortfriserade. Sedan kunde man skriva böcker om ett system som framställdes som uråldrigt, men som på sätt och vis var splitter nytt. Den traditionella kinesiska medicin som finns idag skapades inte av Shennong ca 2000 f.Kr. utan under Mao ca 1950 e.Kr. 

Min bok Kvacksalveri! har undertiteln "från blodiglar till detox". Blodiglarnas roll i kvacksalveri är någorlunda allmänt känd. De förekom i den så kallade humoralpatologin, som förklarade att vi har fyra kroppsvätskor – blod, slem, gul galla och svart galla – som ska vara i balans. När de är i balans är vi friska, när de hamnar i obalans blir vi sjuka. Nyckeln till hälsa ligger därmed i kroppsvätskornas balanserande. Och om man till exempel har för mycket blod så kan man tappa av överskottet genom åderlåtning, eller applicerande av blodiglar, som ju också är en sorts åderlåtning. Man hade även andra metoder för att balansera de andra kroppsvätskorna, men blodiglar har blivit en symbol för såväl humoralpatologin som gamla tiders kvackande i allmänhet. Fast, var humoralpatologi egentligen kvacksalveri? Det var ju skolmedicin, så etablerad som någon skolmedicin kan bli, och under lång tid; man använde blodiglar under mycket längre tid än vi använt exempelvis penicillin. Nej, då var humoralpatologi inte kvacksalveri; men om samma kurer ordineras idag – vilket naturligtvis förekommer, inte i stor skala men dock – så är det kvacksalveri.

Det var blodiglarna. Underrubrikens andra kvack väcker, hoppas jag i alla fall, mer förvåning. Detox – är det kvacksalveri? Det finns ju mest överallt, tipsas om i veckotidningar och morgonprogram, och så vidare. Massor av folk detoxar då och då för att känna sig bättre. Kan det verkligen vara kvacksalveri? Svaret är: ja, detox är utan tvivel kvacksalveri. Om man kallat det fasta hade det varit en annan sak. De medicinska vinsterna av fasta ska jag inte gå in på, men många mår avgjort bättre av att äta mindre under i alla fall kortare tider. (För fler eller långvarigare fastor ska man först kolla med sin läkare.) Detox har större anspråk än så, vilket ses i namnet: detox som i engelska detoxification, "avgiftning". Vilka gifter är det som man ska bli av med? Det antyds friskt: Det är slaggprodukter som bildats av matsmältningen, det är gifter, tillsatser och namnlösa kemikalier i maten, med mera. Och det är här som detox lämnar verkligheten och glider in i pseudovetenskapen. För de gifter som detox sägs rensa ut nämns aldrig vid namn. Det är nog lika bra, för de finns inte. Under matsmältningen bildas ämnen som kroppen inte har behov av, men de rensas ut av njurar och lever och lämnar sedan kroppen. Vi har inga slaggprodukter som behöver hjälp med den saken. Det närmaste sådan avgiftning som man kommer i den riktiga medicinen är så kallad kelatterapi, men den hanterar tungmetaller (som man kanske fått i sig via antroposofiska läkemedel) och har ingenting att göra med den detox som är fastekurer med ett annat namn. Kelatterapi är heller ingen oproblematisk eller riskfri behandling utan något som enbart proffsen ska hantera.

En särskilt ogenerad bluffbehandling som betecknats som detox är detoxande fotbad eller foot pads, vad blir det, som inläggssulor som man sätter under fötterna. När man använder sådana fotbad eller sulor så blir de efter en stund smutsiga, säger riktigt lortiga – och den lorten påstås utgöras av "gifter" och "slaggprodukter" från kroppen. Men lorten kommer inte inifrån kroppen, utan bildas på plats, i fotbadet eller i sulorna. Om man sätter igång fotbadet men inte sticker ner fötterna får man samma resultat, liksom om man, istället för att sätta fötterna på de där inläggssulorna, droppar lite destillerat vatten på de. Det är ju rent bondfångeri; men det är bara aningen värre än det spridda bondfångeri som kallas detox, som hävdar att du kan rensa kroppen på ospecificerade gifter genom att dricka gurkjuice, eller vad det nu är.

*

Det här var det första avsnittet av två om faktoider inom kvacksalveri. I nästa avsnitt ska jag ta upp kolloidalt silver, så kallade manuella metoder, huskurer, ett land där kvacksalveri blivit en inkomstbringande och totalt samvetslös industri, liksom vår tids farligaste förvillelse.