Varför juldagen är 25 december – utan Mithras

Att Jesus skulle ha fötts den 25 december är det väl inte många som tror. Åtminstone inte många man behöver bry sig om. Men varför har juldagen förlagts till den 25 december?

Detta är en klassisk fråga, och har en klassisk förklaring. Förklaringen finns med mest överallt där myter, fel och missuppfattningar tas upp. Det var en av de första frågorna jag tog upp när jag började med faktoider för snart 20 år sedan, och den togs givetvis med i min första bok. Här är förresten vad jag skrev där. Vi skulle kunna kalla detta för den romerska förklaringen:

Som nämns ovan, med anledning av Mithras-kulten [när jag tar upp den obibliska grotta som blev populär i avbildningar av frälsarfödseln], så kan datumet för Jesu födelse härledas till högtiden Sol Invictus, ”den obesegrade solen”, som hölls på midvinterdagen, vilket på 200-talet e.Kr. alltså var den 25 december.

- Peter Olausson, Faktoider (2008), s 164

Jag har nu fått anledning att ifrågasätta detta. Här är kontentan av vad vi skulle kunna kalla den judiska förklaringen av julens datering:

Within Judaism there was a tradition that prophets died on the same date on which they were conceived.  Jesus was thought to have died on 14 Nisan according to the Jewish calendar. That’s March 25, which is celebrated in various Christian liturgical calendars as the Feast of the Annunciation [bebådelsen] to this day – the feast of the conception of Jesus. March 25 was also thought to be the date of the Creation of the World. So if, according to this theological calculation, Jesus was conceived on March 25, when was he born? The obvious answer is nine months later: on December 25.

- Tim O'Neill: The Great Myths 2: Christmas, Mithras and Paganism, bloggen History for Atheists 24 december 2016

Ett kort citat kan inte göra utredningen rättvisa. O'Neill tar upp en rad källor och slarvar sig inte igenom dem. Juldagens datum är bara en av många frågor rörande Jesus/Mithras (obs! ej Mithra eller Mitra!) han tar upp. Konklusionen ovan är bara ett faktoid-knäckande av flera. Som att Sol Invictus rör en annan gudomlighet än Mithras, som visserligen var förknippad med solen men en annan gudomlighet icke desto mindre. Liksom att beläggen för ”den obesegrade solens” firande den 25 december är minst sagt klena; eller, varför pluralis? Här är det enda belägget för Sol Invictus 25/12:

… One slightly ambiguous entry in the so-called “Calendar of Philocalus”, which was an almanac and list of significant dates and events dated to 354 AD [inte 274, som ibland påstås]. For December 25 the calendrical part of this document has the entry “N.INVICTI.CM.XXX.” which is generally transcribed as “N = Natalis (“birthday/nativity”) INVICTI = “Of the unconquered one” CM = circenses missus (“games ordered”). XXX = 30″ or “Thirty games were ordered for the birthday of the unconquered one”.

Det romerska Saturnalie-festandet nämns ofta i sammanhanget. Det pågick flera dagar i slutet av december, och avslutades … Ja, när? En del källor menar att det tog slut den 25 december, och att finalen övergick till att bli vårt julfirande. Här är O'Neills sammanfattning:

But while Saturnalia clearly influenced the way Christmas was celebrated, it had nothing to do with the date of Christmas. Saturnalia began on December 17 and ran till December 23.  So it ended before December 25.

- Ibid.

Jag kan inte låta bli att återge ett av O'Neills avfärdanden av tvärsäkra ”nyateister” som ersätter frånvaron av gudstro med frånvaro av källkritik och intilläsande:

What is clear, however, is that there is absolutely no evidence linking December 25 to Mithras. Given that the claims about a “virgin birth” for that god are garbled nonsense and the stuff about shepherds and caves are total garbage, the fact that these things keep getting repeated uncritically by New Atheists is more evidence that people who are supposed to be “rationalists” simply don’t check their facts when it comes to history.

- Ibid.

Jag vet inte om allt O'Neill skriver stämmer. Men det verkar högintressant. Inte minst eftersom jag, för vilken gång i ordningen, inser att saker jag trott på länge och väl nog inte stämmer. Vilket sannerligen har hänt förr, men det är skillnad på saker man har för sig av slentrian, och saker man tycker sig ha grävt reda på sanningen om.

En annan av hans bloggposter, med mer att läsa och inspireras av, inte minst länkar till likasinnade: Tim O'Neill: Pagan Christmas, bloggen History for Atheists 23 december 2020

Tipstack till @AG_Florian

Myten om den sjuåriga kroppen

En vandringsmyt säger att alla celler i våra kroppar byts ut vart sjunde år. Forskningen har dock visat att vissa typer av celler byts ut varje vecka medan andra celler aldrig byts ut. För många celltyper är omsättningen fortfarande okänd.

- Karolinska institutet: Hjärtats celler förnyas under hela livet, 3 april 2009

Den här myten skulle man kunna lägga en hel del forskningstimmar på att gre ut* ordentligt. Som när, var och hur den först uppstod, eller hur ofta olika celler faktiskt byts ut, eller varför man bestämt sig för just sju år (det magiska sjutalet? det lär finnas åtminstone en variant med tio år, men jag har ännu inte sett den i vilt tillstånd), eller andra ting som kanske är åtminstone nästan lika intressanta att läsa som att ta reda på. Eller så nöjer man sig med att låta en auktoritet avfärda den, och sedan ägna sig åt annat.

Jag ska nöja mig med att ta upp en perifer detalj. På Snopes kan man läsa följande (där ordet factoid används som "kuriosa", snarare än den ursprungliga betydelse Norman Mailer gav det):

The researcher behind a groundbreaking study that attempted to date the ages of various cells in a human body, Jonas Frisen, famously estimated that the average age of a cell in the human body is between 7 and 10 years old in a pivotal 2005 paper published in Cell.

These statements have led some to the conclusion that every cell in the human body is replaced every 7 to 10 years — a fun but inaccurate factoid commonly held as true.

- Alex Kasprak: Does The Human Body Replace Itself Every Seven Years? snopes.com, 30 april 2018

Man räknar även upp den genomsnittliga livslängden för några cellsorter:

• Epitelceller (bl.a. utsidan på vissa organ) – 5 dagar
  
• Inälvor – 10,7 år
• Skelettmuskler – 15 år
• Grå hjärnsubstans – din ålder minus två år
• Mitten av ögats lins – din ålder plus några månader; den bildades när du var ett embryo
  

Vad jag hakade upp mig på var dateringen av myten till 2005. Innebär det att jag har ett falskt minne av den från min barndom?

Men redan några snabba slagningar visade att myten verkligen är betydligt äldre än så:

Det är allmänt kändt, att den mänskliga organismen till fullo omsättes under loppet af sju år.

- Meddelanden från Svenska likbrännings-föreningen (1903)

Menniskans kropp undergår småningom en förvandling, så att efter sju år finnes icke qvar en enda atom af densamma, utan allt är nytt.

- Axel Mellander, Lifvet, döden och evigheten: Ett bibelstudium (1897)

Jag skulle kunna gräva vidare men nöjer mig här med att stanna vid ett avfärdande av påståendet. Visserligen till förmån för ett annat felaktigt påstående, men ändå.

Det stoft, hvaraf kroppen består, skiftar; förr mente man, att under loppet af sju år ett fullständigt stoftskifte egde rum; nu skall man hafva funnit, att det försiggår under endast ett år.

- O. Asperheim, Darwinismen: eller, evolution och evolutionsteorier (1887)

 

Bonus: Jag kan inte låta bli att citera en anmälan av Asperheims verk:

Vi rekommendera den lilla boken på det bästa. Den utgör en förträfflig lektyr i antropologi och naturhistoria, och ehuru den i flera fall måhända bortsett från verklighetsfakta, då den sökt förneka darwinismen, göra dock de lugna och logiska skälen ett mycket godt intryck.

- Stockholms Läns Tidning, 23 december 1887

* "Gre ut": Reda ut. Dialektalt uttryck från hembygden. Det är knappast någon slump att det även finns på norska, med samma betydelse; Bohuslän var ju norskt fram till alldeles nyss, historiskt sett.

Att plocka ut kulor

I det senaste numret av Filter, december/januari 21/22, har man en artikel där man går igenom ett antal "Hollywood-myter": Myter och stereotyper på film. Alla känns inte lika självklara, som vanligt, men några är välkända och mer än mogna för att avlivas eller åtminstone utredas. Som Stockholms-syndromet, skyddsvästars effektivitet, eller "En trasa med sömnmedel får dig att tuppa av" – som jag tog en titt på i bloggposten Kloroform.

En av faktoiderna är strålande. Alla känner till den, jag har aldrig tänkt på den som en myt, men så fort jag såg att de tog upp den insåg jag, inte att den är osann – sådan sakkunskap sitter jag inte inne med – men att den är klart misstänkt och väl värd att granska. Och framför allt: Varför har jag inte tänkt på den tidigare? Ja, det är en fråga jag ställt mig många gånger, och jag har fortfarande inte hittat något svar. Den här gången gäller det myten om skottskador, eller så här: Kulan måste ut! På vilket man naturligtvis ska reagera så här: Varför då?

– Kulan har redan gjort sitt, och det kan du inte få ogjort, säger Ragnar Ang, överläkare på Sahlgrenska universitetssjukhusets traumavårdsenhet. Proceduren att ta ut den är farligare än att ha kvar den.

Det finns en medicinsk princip som säger att det som inte hör hemma i kroppen ska bort. Men om man nu fått i sig en kula och överlevt den fasen, vad gör den för skada? Den kan vara kontaminerad med bakterier och skräp, men jag misstänker att den risken är liten. Om den ligger vid en led kan den ge innehavaren problem. Och om den är gjord av bly, riskerar man i längden blyförgiftning? Sådant är inte att leka med, men tas inte upp i artikeln – vilket jag i skrivande stund ser som dess största brist. Efter lite koll med kompetensen framgår dock att risken för blyförgiftning motiverar bortplockande av kulan endast när den är i kontakt med led- eller ryggmärgsvätska.

Så kulor i kroppen måste inte tas bort. Oavsett vad vi sett på film.

– Vi tar bort den om den presenterar sig själv, det vill säga ligger löst i såret, eller återfinns ytligt under huden. Då kan vi skära ett litet hål och trycka ut den som en finne.

- Ragnar Ang igen, i Filter december/januari 2021/2022

- Mr Bean, som totalt oförbedd får agera kirurg, tar ut en kula, vilket imponerar stort på "kollegerna" och tydligen räddar patienten; Bean – den totala katastroffilmen (1997)

Kristnad Edda och källkritik 1842

Så ordnade Asagudarne all verlden, himmel och jord. Men sagan talar derjemte om en gud, som är mäktigare än alla andra. Han kallas den Rike, den Starke ofvan, Han, som allt skickar; men hans namn man ej nämna vågar. Han dömer alla, tvister han sliter, och lönen stadgar som varda skall.

- Gustaf Henrik Mellin, Fäderneslandets historia för fruntimmer (Stockholm 1859, 1:a uppl. 1836)

Man behöver inte vara präst, som Mellin, för att ana vems "namn man ej nämna vågar" ... Men hur kom "den Rike" in bland asagudarna? Vem har hört talas om "den Starke ovan"?

Den äldre poetiska Eddan anses vara skriven ca 800–1000 (ej att förväxla med Snorres yngre prosaiska Edda, sammanställd i början av 1200-talet). En av dess mest kända delar är den första: "Valans spådom", Völuspá (en annan är "Den Höges sång", Hávamál). Där beskrivs världens uppbyggnad, dess början och slut, skapelse och Ragnarök. Härifrån kommer massor av uppgifter om det vi tror oss veta om deras mytologi, liksom inte så få citat som är i någorlunda levande minne.

Vår äldsta källa till den poetiska Eddan och Völuspá är den isländska volym som kallas Codex Regius, "Den kungliga boken", sammanställd på Island ca 1270. Där står dock ingenting om "den starke".

65. Där kommer den mäktige till maktdomen,
den starke, ovanifrån,
han som styr över allt.

Versen ovan finns däremot i Hauksbok, sammanställd omkring 1300. Den har setts som ett försök att smyga in den kristna läran i asatron. Det behöver inte vara enbart dåligt, särskilt som man senare kunnat urskilja de modernare bitarna, om den därigenom blev aningen mindre förhatlig för maktens dåtida män. Och Mellin kände sig nog nöjd när han kunde hinta för fruntimrena att den sanne Guden var praktiskt taget omnämnd hos våra vördnadsvärda, om än tyvärr hedniska, förfäder.

Det finns även passager, som av allt att döma är helt äkta, där åtminstone en del sett mer eller mindre kristna influenser. Frans G. Bengtsson kommenterade ett av de mer problematiska styckena:

På ett annat ställe [än ett just diskuterat möjligt kryptokristet], när allt brakar samman i världsundergång, säger skalden att "solen svartnar, jorden sjunker i havet, de brinnande stjärnorna falla från fästet". Här, anse även mer besinningsfulla tolkare, har man ju dock ett tydligt kristet inslag, hämtat från Matteus' tjugofjärde och Uppenbarelsebokens sjätte, där solen svartnar och stjärnorna falla. Den oinvigde kan härvid taga sitt huvud mellan sina händer och försjunka i grubbel över följande problem: Vad ska en stackars skald, som sysslar med en världsundergång, överhuvud taga sig till med sol och stjärnor, om han inte får låta dem svartna och falla utan att bli ansedd för kristen teolog? Skall man låta solen bli grön? Eller trekantig? En och annan stjärna faller ju redan i vardagslag: då behövs det väl knappt studier hos Matteus eller andra för att komma till den logiska konklusionen att de samtliga måste falla, när världen skakar och brister?

- "Edda i sju slöjor", Sällskap för en eremit (1938)

Vilket det är svårt att inte hålla med om.

*

Nu kan man, som jag, få för sig att Mellin var lika bortkommen på källkritik, konsten att bl.a. skilja på historia och sagor, som alla andra på den tiden. Visserligen verkar han ha varit det 1836. Men redan 1842 gav han ut Lärobok i fäderneslandets historia, som beskrivs och citeras som följer (min markering):

... Men boken har också en inledning, och den är verkligen ganska överraskande. Där skriver Mellin: "Man har förut, innan fornkunskapen blivit riktad på säkrare minnesmärken, medgivit alltför mycken historisk sanning åt de gamla sångerna och berättelserna. Yngre historieskrivare hava antagit vad de äldre uppgivit, och vidare utvecklat berättelserna, så att allt flera omständigheter tillkommit i den skriftliga, liksom i den muntliga historien. Men då man går tillbaka till källorna och icke antager annat, än det som klart kan bevisas, för givet, måste mycket, som förut blivit taget såsom sanning, förkastas. Svenska konungahistorien begynner först egentligen omkring 1000 år efter Krisi födelse, då Olof Skötkonung och några av de närmaste personerna före honom framträda såsom verkligen historiska. Före den tiden sväva sagorna i dunkel, så att någonting bestämt icke kan uppgivas om konungarnas och hjältarnas levnad och bedrifter."

- Kurt Hagberg, "Om hävdatecknaren Mellin", SvD 25 november 1962

Det där är så modernt att det gnistrar. Den svenska källkritiska historiens historia brukar inledas med Curt och Lauritz Weibull strax efter sekelskiftet 1900. När det ovan skrevs var de inte ens var födda. Och Mellin skrev det bara sex år efter fruntimmersboken med sin typiska svenska urhistoria, där Oden och Ynglingaätt framställs som nättopp lika solida historiska figurer som Gustav Vasa och Linné.

*

Källa: Ulrika Wennerström, "Ära och död — Mytens identitetsskapande funktion för vikingatidens krigarelit" (Linnéuniversitetet 2010). Även ett tack till Creutz som har koll på eddorna.

Vaccinkrigarna

Någon som ser något konstigt med detta bild/text-par? På bilden ber folket bakom antivax-filmen Vaxxed 2 en bön mot kampanjbussen (som är nedklottrad med namn på påstått vaccinskadade). Textremsan kommer från en tirad levererad av en antivaxare med biblisk läggning. Ur Vaccinkrigarna, tredje avsnittet.

Om vi vaccinerar sju miljarder människor, som Bill Gates vill, kan det leda till en utrotning av hela mänskligheten, utan lindring.

- Den moderna antivax-rörelsens grundare och gud Andrew Wakefield i Vaccinkrigarna, tredje avsnittet

Journalisterna Anna Nordbeck och Malin Olofsson har infiltrerat antivaccinationsrörelsen i mer än 1,5 år. De har förvånats över all värme och gemenskap som präglar rörelsen. Men ju djupare in i rörelsen de lyckats komma, desto tydligare har det också blivit att det finns metoder och mål som oroliga föräldrar inte ska få reda på.

- SVT: Vaccinkrigarna (kan ses fram till 16 december 2021)

"Välkommen till min värld" var det första jag tänkte när jag såg Vaccinkrigarna. Eller min och min ... Men jag har följt det irrelevanta vaccinmotståndet till och från under åtminstone tio år. Jag kände till de flesta ledande antivaxarna som visades upp. Jag lärde mig inte jättemycket nytt men en del, blev sällan förvånad, och tappade aldrig hakan — den är grundligt söndertappad sedan länge. Men jag har full förståelse för att folk som är ovana vid svårt förvillade hoppar till när till synes intelligenta, kunniga och empatiska människor inte bara glömmer bort att mässling är farligt eller att polio funnits, utan sömlöst övergår till att diskutera judarna, Illuminati och Bill Gates, eller blir förintelseförnekare efter att ha sett något överlångt hopkok på Youtube.

Serien är en imponerande produktion — att wallraffa i ett och ett halv år måtte ta på krafterna. Givetvis finns det småsaker att påpeka.

Antivax-rörelsen är ett reellt problem i många länder. Antivax-rörelsen är inget större problem i Sverige — åtminstone inte än. I exempelvis Italien och Rumänien har minskad spädbarnsvaccinering gett upphov till fullständigt onödiga epidemier av t.ex. mässling. Hos svenska barn är vaccineringsgraden god. Det irrationella vaccinmotståndet förekommer förvisso i Sverige, i vissa sammanhang märks de tydligare (som t.ex. i antroposofernas Järna), men det är inte så utbrett som man kan få intryck av i programmet. Vilket inte hindrar att det ställer till med skada.

Kommer Vaccinkrigarna att förändra antivax-rörelsen? Man kan tänka sig att de helt övertygade kommer att sluta leden än tätare, nu när vidden av deras förvillelser avslöjats för de breda massorna. Inte för att de är särskilt öppna — det har de inte varit på länge. Det var inte för inte som programmakarna var tvungna att wallraffa även för att få till "vanliga" intervjuer (de flesta intervjuer vi får se är såpass okontroversiella att det är lätt att glömma bort hur inspelningarna gick till). Ledande antivaxare har övergett mainstream media till förmån för mer "öppensinnade" kanaler, liksom sociala medier där fotfolket gör grovjobbet med att sprida desinformationen. Och även om de skulle bli ännu mer alienerade så vore det värt det, om det går att rädda barn till föräldrar som suttit och läst förvillande vansinnigheter och fått ångest inför det egentligen självklara valet mellan att vaccinera eller inte.

- När debatten om den s.k. samvetsklausulen (som tillät "samvetsömma" föräldrar att inte vaccinera sina stackars barn) rasade; läget i andra kammaren beskrivs i SvD 14 april 1916

En käpphäst jag blivit van att störa mig på är att alla som arbetar mot eller för vacciner verkar tro att vaccinmotståndet började med Andrew Wakefields skräpstudie 1998. För det har funnits ett utbrett vaccinmotstånd ända sedan de uppfanns kring sekelskiftet 1800. Även om det inte gör någon större skillnad i dagens debatt så har åtminstone vi som ska begripa oss på det hela ingen ursäkt för att vara historielösa. Mer om detta i bloggposten 200 år av vaccinmotstånd.

- Antivaxarna 1802 var inte mycket mer sofistikerade än antivaxarna 2020. Vaccinskräck återgiven (förstärkt?) av James Gillray: The Cow Pock ["cowpox" = kokoppor] or the Wonderful Effects of the New Innoculation

Men det är petitesser. Vaccinkrigarna är obligatorisk att se; inga undantag för samvetsömma.

*

Jag har ju ägnat en del av de senaste decennierna åt att reda ut myter, faktoider och pseudovetenskaper. De allra flesta har varit harmlösa. Kvacksalveriet är ett undantag, och det irrelevanta vaccinmotståndet ett särskilt onödigt och dumt undantag. Dessutom har vaccinmotståndet en förmåga att dra till sig förvillelser av vitt skilda slag.

- I Göteborg hälsas föreläsaren Linda välkommen av Cui Bono-organisatören Martin Emander, som även skrivit för Nya Tider och deltagit i flera aktiviteter arrangerade av Nordiska motståndsrörelsen

Här är några exempel på antivax-relaterade galenskaper jag tagit upp på denna blogg:

• Cui Bono: Nazister och foliehattar — En förening med folk som tror på allt som inte är mainstream. "Nazister" är inget slarvigt epitet; det finns folk hos dem, såväl medlemmar som organisatörer, som betecknar sig som nationalsocialister. Antivaxaren Linda Karlström, en av "huvudpersonerna" i Vaccinkrigarna, har föreläst hos dem flera gånger, kanske fler än någon annan, och flera gånger deltagit deras podd.
• Storkvackarna Sultan och Zazzio — Om kolloidalt silver och KS-försäljarna Anders Sultan och Michael Zazzio (de kan liknas vid elake Måns resp Bill & Bull i en person; den senare medverkar i Vaccinkrigarna). Ägnar man sig åt Sveriges för närvarande största kvack har man givetvis åsikter om vacciner, och jag tror ni kan gissa vilka de är.
• Kolloidala konspirationer — Påhitt som Anders Sultan sprider.
• SVT "Debatt" — Funderingar inför ett debattprogram i tv där antivaxare skulle medverka och som därför knappast kunde bli ett debattprogram. Det sändes den 9 april 2015. I Vaccinkrigarna visas några klipp från programmet där man bl.a. får se Linda Karlström och den då tämligen okände Anders Tegnell. Och det blev mycket riktigt inte mycket "debatt" av debatten.

- Ur Vaccinkrigarna, tredje avsnittet

Av allt Linda gör och säger i programmen har inget fått lika stor uppmärksamhet som när hon tar upp "förintelsesagan". Jag vet inte om hon är övertygad antisemit. Givetvis förnekar hon varje dragning åt högerextremism. Men, som det formuleras i programmet, "det verkar inte krävas speciellt mycket för att få henne att tvivla". I det här fallet var det en produktion på fyra timmar, på Youtube såklart, som någon bekant tipsat om (tips: undvik sådana bekanta) som fick den föregivna elit-googlerskan att vips byta åsikt om förintelsen.

Som avrundning en observation jag just gjorde. Ta en titt på följande tankar:

Svenska kyrkan är judekontrollerad, och om judarna kan man läsa i Johannesevangeliets kapitel 8.

Vore den legendariske schackvärldsmästaren Bobby Fischer i livet idag och hade fått höra om denna historia skulle han antagligen säga att det inträffade iscensattes och styrdes av antimänniskor. Om det faktiskt är så borde inte din tilltro till mänskligheten ha förändras i negativ riktning eftersom det inte är mänskligheten som ligger bakom detta bedrägeri. Lyssna på Bobby i hans "A few notes on the Jew": [länk]

Jag instämmer i att det första avsnittet knappast kan vara nedslående för dig eller för vaccinkritiken totalt sett. Djävulsbarnen (se Johannesevangeliets kapitel 8) och sabbatsgojerna [icke-judar som går judarnas ärenden] på SVT gjorde faktiskt ett riktigt dåligt jobb med att smutskasta dig; du framstod tvärtom som en sympatisk och vettig person. Det hela påminner om när judar utför falskflaggklotterattacker med felmålade svastikor på påstått utsatta objekt. Jag ser redan fram emot nästa avsnitt!

Nu har jag sett avsnitt 2, och det roligaste som sades av sabbatsgojerna i det avsnittet var när de kommenterade den stora danska vaccinationsstudien med att autismfallen där inte berodde på vaccinationerna utan att de bara råkade sammanfalla i tid. Ha, ha, ha!

Simmons [den ena journalisten] är till sitt ursprung ett judiskt namn. Är Emelie judinna eller bara ingift?

Efter att ha sett det tredje avsnittet kan jag konstatera att judarna och sabbatsgojerna på SVT som väntat försökte att till slut sänka dig, Linda, med din uppfattning om den påstådda judeförintelsen under Andra världskriget och judefrågan i stort.

Ända sedan wallraffarna avslöjade sig för sina medverkande har Linda beklagat sig över att ha blivit vantolkad, karaktärsmördad etc. Den 20 november lade hon ut en bloggpost på sin hemsida där det hela beskrivs ur hennes perspektiv. En av hennes besökare har lämnat ovanstående kommentarer. Den första skrevs den 3 december, den senaste den 16 december. I skrivande stund ligger de fortfarande kvar.

Att hon ... Näe, jag blir faktiskt ... Jag blir ... Alltså ... Ja.

- Småbarnsmamman Diza i vad som kan ses som en icke oäven sammanfattning/recension av Linda Karlströms verksamhet, Vaccinkrigarna och antivax-rörelsen i sin helhet

Skoj & allvar med Penn & Teller

- Omslaget kunde vändas så dina kompisar inte skulle ana oråd

De flesta som läser här känner nog till Penn & Teller. För er andra så är det en magikerduo i USA som blivit kända dels för sin speciella stil, dels för att de är kritiska till pseudovetenskap och hittepå. En gång i tiden tog jag upp programserien Bullshit, där de går till botten med en del etablerat trams m.m. 

En annan av deras skapelser heter Penn & Teller's Smoke and Mirrors. Det är ett dataspel som de lät göra i mitten av 1990-talet. Är det bekant? Även den med koll på gamla dataspel, skepticism och Penn & Teller är ursäktad om titeln är obekant, för spelet gavs aldrig ut.

Fast det var bra nära. Spelet gjordes färdigt och klart, och förbereddes för release. Man skickade rentav ut det till tidningarna, som publicerade några ljummet positiva recensioner.

- GamePro augusti 1995: "As hard as it is to categorize, and as hard as it is to master, Smoke and Mirrors is easy to laugh with."

Därefter gick produktionsbolaget i konkurs. Ett försök att få någon annan att ta över utgivningen gav inget napp. Bortsett från de ljumma recensionerna så var det vid den tiden omöjligt att få någon att intressera sig för vilket spel som helst som låg på en Sega-CD.

I tidens konsollkrig var Nintendo den ohotade ettan, Sega den eviga tvåan. De senare gjorde flera försök att utmana de förra. Ett av dem utgjordes av en CD-läsare till Sega Megadrive. Det möjliggjorde multimedia (tidens främsta buzzword), som främst utgjordes av pixliga, gryniga filmsnuttar som var vansinnigt imponerande de allra första gångerna man såg dem. Försäljningen gick sådär. Spelmakarna hakade aldrig riktigt på. Sega övergick 1995 till att fokusera på sin nästa modell, Sega Saturn. Det var då som Penn & Tellers spel skulle ha lanserats.

Så det blev inget Penn & Teller's Smoke and Mirrors ... Eller? Flera år senare hittade någon ett av recensionsexemplaren. En Sega Megadrive med CD-ROM grävdes fram, och det gamla, aldrig utgivna, spelet drogs igång. Det var bra — för Smoke and Mirrors är inte bara svårt att kategorisera utan närmast unikt.

S&M utgörs av ett större plattformsspel och en samling småspel. Eller vad man ska kalla dem ... Ett återkommande tema är att man lurar sina kompisar, ett annat att avslöja "magi" som inte fungerar. Delvis är det lite av en magiskola, där man får lära sig misdirection m.m.

Ett av småspelen heter "What's your sign?". Din kompis får svara på ett antal komplett irrelevanta frågor, varefter spelet avslöjar dennes stjärntecken — och har rätt! Att det blev rätt svar beror på att du, innan du visade spelet, gick in i en hemlig meny och matade in födelsedagen.

- "Concentrate on your card and answer my questions"

I vad jag tycker är det intressantaste småspelet träffar vi den klärvojanta gorillan Mofo (som även förekommer i Penn & Tellers shower). Gorillan ackompanjeras av ett monotont trummande och en lätt psykedelisk, animerad omgivning. En kompis drar ett kort ur en kortlek, visar upp det för de närvarande men inte för Mofo, som demonstrativt vänder sig om. Därefter skapas en "psykisk länk" via spelkontrollen där kompisen får besvara några debila frågor — rätt eller fel svar spelar ingen roll. Och så avslöjar Mofo kortet. Hur gick det till?

För en demonstration, se Youtube: Mofo the psychic gorilla. Där anges inte hur det går till.

Det gör jag däremot, här nedanför i vit text. Markera för facit.

> Innan den "psykiska länken" skapas ska du, spelets ägare, vara hjälpsam och visa hur det går till. Du trycker på vissa knappar, till synes på måfå, och förklarar att "A är ja" osv. Det är då du anger vilket kortet är. Först flyttar du en markör (en grön gnista) till en position på skärmen som motsvarar valören — positionerna anges i manualen och du har sett till att memorera dem — och trycker på en knapp. Därefter dyker markören upp vid färgsymbolerna till höger; du väljer rätt färg och trycker på en knapp. Klart! För en oinsatt är det praktiskt taget omöjligt att upptäcka markören mot den röriga, animerade bakgrunden. <

Bonus: Mofos röst görs av Teller. Dennes shtick är ju annars att inte säga ett ord när paret uppträder.

Bonus 2: Det mest kända spelet i samlingen är Desert Bus. Kan inte beskrivas, måste ses. (Ha ha.)

Youtube: Desert Bus playthrough

Doktor WHO om corona

Vilka myter om corona och covid cirkulerar ute i världen? WHO har upprättat en myth busters-sida där de tar upp ett antal oriktiga påståenden som tydligen är tillräckligt vanliga för att förtjäna så förnämligt avfärdande.

Coronavirus disease (COVID-19) advice for the public: Myth busters

De är pedagogiska nog att inte ta upp myterna ("Coronaviruset sprids inte i varmt klimat") utan avfärdandena ("Viruset sprids även i varmt klimat"), eller som frågor ("Finns med corona-medicin?").

Covid 19-viruset kan överföras i trakter med varmt och fuktigt klimat

Exempelvis president Trump hoppas på att viruset ska sluta spridas när det blir varmare. Såvitt vi vet är det en fåfäng förhoppning.

Kallt väder och snö dödar inte coronaviruset

En del tror att viruset vantrivs i värme, andra att det vantrivs i kyla. Men även om den vanliga influensan är vanligare på vintern så verkar det inte finnas något som talar för att coronaviruset beter sig så.

Ett varmt bad förhindrar inte covid-19

Temperaturtemat fortsätter. Denna oriktiga uppfattning har jag inte sett i det fria. Debunkandet gränsar till det fåniga när man konstaterar att mycket varmt vatten i själva verket kan vara farligt eftersom man bränner sig.

Coronaviruset smittar inte via myggbett

Viruset håller till i andningsvägarna och sprids via droppar när man hostar eller nyser.

Kan handtorkar [varmluft] döda coronaviruset?

Folk ute i världen har verkligen gått igång på corona och temperatur ... Nej, den värme som finns i handtorkar är alldeles för beskedlig för att kunna rå på viruset.

Kan ultraviolett ljus döda coronaviruset?

Svar: "UV-lampor ska inte användas för att sterilisera händer eller annan hud eftersom UV-strålningen kan irritera huden." Nog så hjälpsamt men inget svar på själva frågan.

Hur effektiva är värmedetektorer på att hitta folk som smittats av viruset?

Vi har väl alla sett den nya rutinen med folk som scannas innan de får passera. De som upptäcks är givetvis de som utvecklat feber, inte de som smittats men ännu inte utvecklat feber.

Kan sprit eller klorin över hela kroppen döda viruset?

Sprit dödar viruset och jag antar att klor också gör det, men det är definitivt en dålig idé att bada i sådana vätskor. Och det beror inte bara på att virus som hamnat i kroppen inte berörs.

Skyddar vaccin mot lunginflammation även mot coronaviruset?

Nej. (Minns återigen the Donald, som frågade om man inte kunde använda något befintligt vaccin mot det nya viruset. Så fungerar det alltså inte, alls.)

Kan regelbunden sköljning av näsan med saltlösning skydda mot infektion av coronaviruset?

Igen: Nej. Inte. Det skulle kunna fungera i viss mån mot förkylningar.

Kan det hjälpa att äta vitlök?

Ät gärna vitlök, men det finns inga belägg från det pågående utbrottet att vitlök skyddar folk mot viruset, förklarar WHO diplomatiskt.

Påverkar coronaviruset äldre, eller är även yngre i riskzonen?

Viruset smittar folk i alla åldrar. De som är äldre, sjuka eller har försämrat immunförsvar är känsligare. (Det finns indikationer på att barn skulle smitta mindre men det är ännu inte fastslaget.)

Hjälper antibiotika mot coronaviruset?

Detta bygger på en missuppfattning som aldrig dör. Antibiotika påverkar bakterier; antibiotika påverkar inte virus. Anti-biotika = "mot livet"; virus är så otroligt enkla manicker att de inte ens är levande.

Finns det några mediciner mot coronaviruset?

Inte än.

The Digital Antiquarian: En intervju med Jimmy Maher

(Börjar med vad som oriktigt kallas för en brasklapp: I denna bloggpost finns det material även för den som inte har minsta intresse av spelhistoria och hemdatorer. Man skulle faktiskt kunna säga att det är en av dess poänger.)


En obetalbar skärmbild från Leisure Suit Larry-klonen Les Manley in: Lost in LA (1991). Det ironiska var att den som på den tiden ville spela de senaste spelen på en MS-DOS-maskin verkligen behövde kunna en hel del obskyr teknik, som skillnaden på XMS och EMS, hur man gör en bootdiskett med CONFIG.SYS och AUTOEXEC.BAT som anpassats för spel och dator, osv ... Eller åtminstone känna någon som kunde sådant. – The 640 K Barrier

Gårdagens bloggpost handlade om The Digial Antiquarian: Jimmy Mahers fina blogg med historik över hemdatorer, videospel, dataspel etc. Idag blir det en uppföljning i form av en intervju med Jimmy. Liksom i förra bloggposten är illustrationerna blandat gods från förr i tiden, hämtade från Jimmys blogg.


Konceptskiss av Didier Chanfray till Lost in the Dark, det första spelet som verkligen var skitläskigt. – Alone in the Dark

Du har ägnat snart tio år åt att blogga om hemdatorer m.m. i allmänhet och spel i synnerhet. Vad var det som fick dig att börja med denna väldiga uppgift, och vad får dig att fortsätta?

Det har nog underlättat att jag aldrig riktigt tänkt på det som en "väldig uppgift". Man kan säga att jag snavade in i det till att börja med. Jag hade just skrivit klart en bok om Amigan för MIT Press och kände att jag ville fortsätta skriva om digital historia, men utan de förhållningsregler en författare på ett akademiskt förlag måste följa. Så jag startade en blogg och började utforska historien om The Oregon Trail, ett spel som praktiskt taget alla som gick i skola i USA under 1980- och 1990-talet minns. Och därifrån har det fortsatt.

Och även sedan jag började tänka på projektet som en mer formell, kronologisk historia över dataspel, så fortsatte jag att tänka att jag kan sluta när som helst – att jag bara fortsätter så länge som det är roligt och jag har läsare. Den inställningen har jag än idag. Folk frågar ibland – förhoppningsvis av rätt anledning! – när det hela kommer att sluta. Svaret är att jag faktiskt inte vet.

Utöver intresset i själva ämnet så har det hjälpt att texterna varierar, i stil och format. En artikel handlar om affärshistoria, nästa om ett spel, och så kommer en filosofisk betraktelse, en intervju eller kommenterad transkription från någon konferens. Jag är den förste att erkänna att alla experimenten och sidospåren inte varit lika lyckade, men de har hållit mig igång som skribent.

Det sagt så kände jag för några år sedan hur utbrändheten närmade sig. Att börja med The Analog Antiquarian, och lägga om The Digital Antiquarian till bloggposter varannan vecka istället för varje, har underlättat mycket, precis som jag hoppades. Bland annat känner jag mindre press på att rusa igenom spel jag spelar – eller jag menar studerar *host* – för artiklarna. Vilket är bra, eftersom spelen tenderar att bli allt längre och djupare, och därmed allt mer krävande, allt eftersom jag arbetar mig fram i kronologin.

Det viktiga är att jag fortfarande blir entusiastisk när jag tittar på listan över kommande ämnen, såväl på grund av mitt intresse för ämnena i sig som de olika angreppssätt de motiverar. Om och när det förändras så kommer det att vara dags att sluta.


Ett kort tag såldes Infocoms Zork av företaget Personal Software, ett av de beigeaste namnen jag sett i branschen. Idag är det fullkomligt okänt, men deras mest kända produkt är historisk: VisiCalc var det allra första kalkylprogrammet, persondatorernas (som Apple II) första killer app, och det som fick in persondatorer på kontoren. – Infocom: Going it Alone

Du är naturligtvis inte den ende som skriver om sådant här, men jag har fortfarande inte sett någon med samma breda angripssätt (snarare än folk som ägnar sig åt t.ex. gamla CRPG och ingenting annat). Hur ofta skriver du om saker som ingen annan skrivit om?

Jag skulle inte överdriva detta. Till en stor del reflekterar mina val av ämnen mina egna esoteriska intressen, lika mycket som någon som t ex The CRPG Addict. Jag tycker allra bäst om "litterära" spel, spel med tematiska ambitioner, och spel som betonar narrativ. När man läser vad jag skriver så kan man definitivt märka att jag tog min BA och MA i litteratur. Samtidigt är jag intresserad i spelens affärsmässiga historia, och spelkulturen – även i genrer som inte intresserar mig särskilt mycket som spelare. Så det finns en viss förgrening här. Jag öser uppmärksamhet och kanske även kärlek på mina favoriter, ibland långt mer än deras affärsmässiga eller kulturella avtryck motiverar. Men jag försöker även att berätta spelens större historia, visserligen på ett oundvikligen mindre personligt sätt. Hittills har det fungerar. Jag tror inte att en person kan älska alla sorters spel lika mycket.

Det finns definitivt historier som jag berättat mycket mer ingående än andra gjort, eller rentav varit den förste att alls berätta. Historien om Eastgates hypertext-rörelse (här två Eastgate-artiklar) och tidiga amatör-textäventyr är två exempel jag kommer på just nu, men jag är säker på att jag skulle hitta många fler om jag gick igenom mina arkiv. Någon sade nyligen att mitt arbete var "besynnerligt" eftersom det gav så mycket uppmärksamhet åt några relativt obetydliga rörelser, men jag föredrar ordet "esoteriskt".

Jag har alltid dragits till marginalerna, och jag misstänker att det kommer att bli tydligare efter Doom och dess förändring av spelande, ett ämne vi snabbt närmar oss [det senaste spelet som togs upp var Myst från 1993, samma år som Doom]. Faktum är att jag som spelare har tämligen begränsat intresse för FPS och RTS, de två genrer som kom att dominera hela fältet mot slutet av 1990-talet. Men det är okej eftersom det finns så mycket i marginalen som jag själv finner intressantare. Jag kommer att tänka på vad Neil Young sade efter att ha släppt country-rock-albumet Harvest: "Att färdas mitt på vägen blev snart tråkigt, så jag åkte ner i diket istället. Det är skumpigare att köra där men man träffar mycket intressantare människor." Mitt hjärta tillhör för evigt diket, men jag har bestämt mig för att ge även vägens mitt en rimlig uppmärksamhet.


Gränsen mellan förr och förrförr gick tydligen 1993: "... My own feeling upon firing up Day of the Tentacle for the first time in preparation for this article was that I had crossed some threshold into modernity after living in the ancient past for all of the years I’d previously been writing this blog." – Day of the Tentacle

Vilka källor använder du, digitala eller analoga? Hur mycket av informationen från tiden före webben finns på nätet? Du citerar mängder av tidningar och magasin, bloggar och rentav filmer, vilket ger intryck av att du äger ett väldigt bibliotek av material från när det begav sig.

Jag får ständigt göra folk besvikna som tänker på mig sittandes i någon sorts väldigt spelforskningsbibliotek. Faktum är att minst 95 procent av materialet jag använder enbart finns i datorn. Jag har stor nytta av den fantastiska samlingen av tidningar från perioden och andra dokument som Jason Scott satt ihop på archive.org i praktiskt taget varenda artikel. Hans arbete är en förutsättning för allt jag gör. Utöver det så gör jag en del intervjuer, och gräver upp en hel del med de magiska maskiner som är Google och Wayback Machine på archive.org (ett verktyg som jag förväntar mig kommer att bli allt viktigare när kronologin går in i den tidiga webbens ålder). Då och då har jag fått ta en tur till biblioteket för att leta reda på någon fysisk bok som inte finns på Kindle, eller rentav köpt eller fått begagnade böcker, men det inträffar inte oftare än högst några gånger per år. (The Analog Antiquarian är en annan historia ...)

På samma sätt är folk förvånade över att jag inte samlar på gamla spel i fysisk form. Jag föddes utan samlargenen, och min naturliga läggning att ha få prylar har förstärkts av att jag flyttat åtta gånger sedan 2009. (Sådant är livet när du gift dig med en dansk doctor-in-training; jag är säker på att en del av dina läsare vet hur det är. [fullt möjligt!])

Det närmaste jag har ett hemligt vapen är en samling på min hårddisk av bokstavligt talat alla tidningar av intresse på archive.org, från magasin i fyrfärg till nyhetsbrev från användargrupper på Usenet, i form av tusen sinom tusen rena textfiler. När jag forskar på något nytt ämne – i synnerhet obskyra sådana – gör jag en slagning i dem, med namn och nyckelfraser. Det visar var nyttig information kan finnas, och då kan jag gå till motsvarande PDF-dokument för att bekräfta eller avfärda deras användbarhet

Prometheus, mest känd för att ha stulit elden och för det ha fått ett gruvligt straff av Zeus. Här återgiven av Rubens. - The Oracle of Delphi: Chapter 1: The Center of the World

Du skriver även "vanlig" historia. På vilka sätt är forskning i digital respektive analog historia lika eller olika? Finns det några fallgropar som är specifika för digital historia?

Tack för att du frågar om detta! Jag är oerhört stolt över arbetet jag gör på The Analog Antiquarian. Jag tror verkligen att det är det bästa jag någonsin skrivit. Jag har alltid tänkt på mig själv som en skribent som råkar skriva om digital historia, snarare än en digital historiker som råkar skriva. The Analog Antiquarian låter mig bevisa – eller motbevisa? – den teorin

Skillnaden är den mellan mikro- och makrohistoria. Jag finner båda givande. Det är roligt att grotta ner sig i enstaka frågor, att ta ett år eller mer på sig för att skriva om ett enda års historia, som jag gör på The Digital Antiquarian. Men det är också roligt att fundera över historia som sträcker sig över sekler, och ställa sig de riktigt stora frågorna. Nu när jag förmodligen har fler år bakom än framför mig så motiverades jag av en önskan att ägna mig åt större, mer universellt meningsfulla ämnen, och startade The Analog Antiquarian. (Det är inte världens sämsta reaktion på en medelålderskris, som min fru ofta säger ...)

Samtidigt är de inte fullt så olika som man kan tro. När jag skrev om pyramiderna vid Giza tillbringade jag mycket tid med primärkällor hämtade från, du gissade rätt, archive.org. I båda fallen finns känslan av skattjakt på orsaker. Till och med i själva skrivandet återkommer många aspekter. Hur många detaljer är för många detaljer? Hur kan jag inleda denna artikel eller detta kapitel med en smäll och avsluta det med en läsare som vill ha mer? Vilken är den bästa narrativa ramen att använda så det blir intressant för läsare i allmänhet, inte bara akademiker och fackfolk?

När det gäller fallgropar så är kanske en att spelhistorien inträffade så nyligen, och känslorna kan fortfarande vara förvånansvärt heta om förvånansvärt stora delar. Det kan vara en utmaning för såväl den som skriver som den som läser att ta av sig eventuella partiska glasögon. När jag skriver om rivaliteten mellan Atari ST och Amigan i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet så dyker en viss kommentator ständigt upp, full med ilska, och kallar mig alla möjliga fula saker. Jag läser alltid upp hans kommentarer för min fru, som finner det fullkomligt hysteriskt att någon kan bli så upphetsad över två sedan länge insomnade datasystem. Som man säger: Ju lägre insats, desto hetare konflikt.


King's Quest I: Quest for the Crown. Släpptes ursprungligen till IBM PCjr, en av det företagets stora floppar. Grafiken var absolut fantastisk 1984. – The Unmaking and Remaking of Sierra On-Line

Vilket är ditt intressantaste fynd?

Återigen tror jag att utsträckningen i vilken jag visar upp omvälvande nyheter inom spelhistoria är lätt att överdriva. Jag gjorde mer sådant i början; jag tror inte att jag någonsin överträffat uppvisandet av källkoden i BASIC för The Oregon Trail (On the Trail of the Oregon Trail, Part 4), som jag fick fram med hjälp av några andra duktiga digitala konservatorer från en tape dump från en HP-2100 minidator från tidigt 1970-tal. Nyligen återupplevde jag en del av den känslan när jag lyckades gräva fram tidiga försök till reverse engineering av Z-maskinen, den virtuella maskin för textäventyr som Infocom använde.

Mestadels tänker jag på mig själv som någon som kombinerar och – även om det kan låta märkligt för ett så smalt ämne – populariserar. Jag är hyfsad på forskning men, åter igen, i själ och hjärta är jag en skribent. Jag har uppriktigt sagt inte tålamodet att följa ett givet, smalt forskningsmål i månader och år utan att skriva någon artikel om det – men jag uppskattar verkligen folk som gör det, eftersom de gör mitt arbete möjligt.


Källkoden till Dungeon Master – Dungeon Master, Part 1: The Making of

Känner du till några särskilda missuppfattningar om dataspelshistoria?

Det finns gott om exempel på vad jag skulle kalla missuppfattningar, mer eller mindre, om spelhistoria, men de flesta är tämligen esoteriska. En större idé som ofta frustrerar mig är att spel på något sätt var bättre förr i tiden – skrivna för smartare, mer eftertänksamma spelare, etc. Naturligtvis brukar denna uppfattning främst spridas av folk som var barn eller unga vid tiden ifråga. Jag föddes 1972 och ingår i den demografin, så jag förstår frestelsen. Jag minns också hur jag stod i den lokala spelaffären och tittade på de fina blanka lådorna som verkade ha strålats ner från någon platonsk himmel, och som utlovade magiska upplevelser på en 8 bitars dator med 64 K RAM.

Att lära sig hur man gör korv, så att säga, berövar en snabbt på alla platonska fantasier. Spelutveckling har alltid varit det möjligas konst – och idag är mycket, mycket mer möjligt än vad det var då. Och om spelare inte har lika mycket överseende för icke-intuitiva problem eller speldesign som slösar bort deras tid så menar jag att det snarare är ett tecken på intelligens än ett tecken på brist på intelligens. Idag finns det bättre – och mer varierade – spel än i någon historisk period jag skriver om, till långt mer överkomliga priser. Vi ska inte låta nostalgi och åldersnoja göra oss blinda inför detta faktum. Dataspelens gyllene ålder är nu. Spelhistoria ska gå ut på att ta reda på hur vi hamnade här, inte vara något trånande efter ett förlorat paradis som aldrig funnits.


En klassiker som gjorde mycket för att sprida Amigan, för övrigt mer än vad Commodore någonsin gjorde – Defender of the Crown

Har du några tips till den som skulle vilja gräva i digital historia?

Jag anser att seriös spelhistoria har ökat, både i kvantitet och kvalitet, sedan jag började skriva The Digital Antiquarian – och jag tar inte åt mig för den trenden. Men det finns fortfarande gott om utrymme för att utforska ursprunget och utvecklingen av vad som verkar bli den konstform som kommer att definiera det 21:a århundradet, på samma sätt som film definierade det 20:e. Jag ska dela med mig av två råd för den som vill skriva väl om spelhistoria.

Det första rådet är att lära sig något om tekniken ifråga. Om speldesign är det möjligas konst, så begränsas det möjliga av hur långt du kan sträcka tekniken. Lär dig åtminstone grundläggande programmering, lär dig hur datorer fungerar, och, om du vill gå på djupet med något särskilt system, ta en grundlig titt på dess arkitektur. (Serien Platform Studies från MIT Press, där min Amiga-bok ingår, kan vara till stor nytta här.) Mycket som annars kan vara outgrundligt blir begripligt när du förstår tekniken. Det är förvånande hur många historiker som än idag inte har denna bakgrund och som verkar ointresserade av att lära sig den.

Det andra, mindre specifika men kanske ännu nyttigare rådet, låter kanske paradoxalt, men här är det: Lägg inte för mycket tid på att spela spel, eller ens läsa om dem. Alldeles för mycket spelhistoria är skriven som om spelande var en värld för sig, en bubbla utan kontakt med omgivningen, utan något ansvar. Det leder till en katalogiserande syn på spelhistoria som fortfarande är allt för vanlig: Historien som en serie föremål man kan nörda ner sig i. När du kryper alltför djupt i det kaninhålet tappar du bilden av dataspelens roll i kulturen i stort. Det är synd och skam, för det är faktiskt den intressantaste frågan av alla. Varje virtuell värld som någonsin gjorts har skapats i en del av den verkliga världen – vilket är ett annat sätt att säga att ingen virtuell värld har någonsin varit lika komplex, överraskande och intressant som vår enda verkliga värld. Så läs böcker (både fakta och fiktion, och inte bara science fiction [det där blev bättre på engelska]), se på bra filmer, samtala med folk (inklusive, och kanske i synnerhet, folk som inte kunde bry sig mindre om dataspel), lär dig vad som präglar god eller dålig sociologi och historia, och, vad sjutton, ta en promenad då och då och upplev din omgivning. Allt detta kommer att förbättra ditt skrivande på alla möjliga magiska, oväntade sätt.

Förvisso har några av de texter jag är allra mest stolt över blivit bättre med alla de metoderna. Som när jag kopplade ihop den stora populariteten hos militära simulatorer i USA med Reagan-erans gung ho-patriotism, och även gav exempel med Tom Clancys romaner och filmer som Top Gun; beskrev spelutveckling i Liverpool utifrån stadens baksmälla efter 1960-talets Mersey Beat-explosion; passat in utvecklingen av Tetris i den större historien om Sovjetunionens datorisering, och den motsägelsefulla strävan efter både modernisering och kontroll som drev den; eller, för att nämna ett ämne som jag bara har börjat fundera över, när jag tar upp det oerhört framgångsrika strategispelet Panzer General i traditionen av att ställa vissa prominenta personer i Tredje riket – kanske i synnerhet Erwin Rommel och Albert Speer – som på något sätt "goda", ädla män som bara följde order (som om det skulle vara en ursäkt...).

Inom filmhistoria är sånt här rutin. Om och när spelhistoria även börjar studera spel som en del i ett större kulturellt narrativ, så vet vi att vi verkligen har kommit någonstans.

*

Tips (igen): The Digital Antiquarian

Castle Wolfenstein, originalet – inte Wolfenstein 3D från 1992, utan originalet från 1981! – Castle Wolfenstein

Denna blogg har jag tipsat om förut (Tips: Den digitala antikvarien). Men jag gör det igen, dels för att den är så innehållsrik och bra, dels på grund av en trevlighet jag återkommer till imorgon: En intervju med Jimmy Maher.


Den senaste artikeln handlar om Myst (1993), ett av världens mest sålda spel vars främsta förtjänst var att få CD-ROM att bli standard – Myst, or the Drawbacks to Success

The Digital Antiquarian drivs av Jimmy Maher. Undertiteln säger det mesta: "A history of computer entertainment and digital culture". Fokus ligger på äventyrsspel, text à la Infocoms Zork liksom grafiska äventyr som King's Quest och The Secret of Monkey Island. Den som någonsin suttit fast i "The Goblin's Dungeon" i The Hobbit eller dött tusen dödar i något spel från Sierra On-Line har massor av mycket att hämta här.


När Commodore Amiga var framtiden, och dess största hinder hette Commodore – The 68000 Wars, Part 3: We Made Amiga, They Fucked it Up

Han skriver även om tekniken: De första någorlunda användbara hemdatorerna (Apple II, Commodore PET och TSR), när Commodore 64 härskade i pojkrum och på fritidsgårdar, krigen mellan 68000-systemen Atari ST och Amiga, de många upp- och nergångarna för Apple och Macintosh, och hur Windows efter en lång rad misslyckade försök erövrade kontor och hem. Med mycket mer.


Napoleon var i Egypten och utkämpade vad som kallas slaget vid pyramiderna. Beteckningen är helt oriktig då striden utspelade sig flera kilometer bort. Men det låter bättre, och blir mycket mer dramatiskt på bild, vilket bl.a. François-Louis-Joseph Watteau insåg – The Pyramids of Gizah: Chapter 3: The Soldiers and the Savants

Han driver även en syster-blogg som inte alls har med datorer att göra. På The Analog Antiquarian driver han ett synnerligen ambitiöst projekt: Att detaljerat beskriva de sju underverken, dess historia och relaterade berättelser. Han har betat av pyramiderna och är nu inne på oraklet i Delfi (han utgår från listan i spelet Civilization – han är ju ändå The Digital Antiquarian!).

Den utländske befälhavaren

Hur lätt kan det bli att skapa s k fake news?

Någon har fotograferat en man sittande i en trappa, i färd med att fingra på mobilen. Det är allt. Eller?

Nu råkar platsen vara Hong Kong den 28 juli 2019. Sammandrabbningarna mellan demonstranter och polis pågår för fullt. Och?

Dagen efter lades bilden ut i sociala media som ovan, försedd med förstorad och förtydligad (dock ej fejkad) skärmbild. Vad han skriver är "De rör sig mot nästa korsning", adressaten är en viss Ezra Cheung. Den kinesiska texten inlagd nere t h läses "Den 'utländske befälhavaren' uppdaterar mobben på sociala medier om polisens senaste åtgärder, påstående att 'det är fortfarande ett visst avstånd mellan polis och demonstranter, men nu rör de sig mot nästa korsning'".

Efter att ha lagts ut på sociala medier publicerades bilden, komplett med texten, i flera tidningar kontrollerade av Kina, bl a Wen Wei Po. Fake news!

För facit var inte svårare än så här: Mannen heter Kevin Roche och jobbar på New York Times. Cheung är frilansare på samma tidning. Vad Roche gör är att messa kollegerna Cheung och Ramzy så de inte ska hamna i trubbel i onödan.

Så lätt kan man hitta bränsle för en konspirationsteori. Som ingalunda var ny; idén att protesterna i Hong Kong, eller för den delen all "anti-kinesisk propaganda", är en illasinnad omvärlds verk är en gammal grundton i den kinesiska propagandan. Som nog borde vara proffsigare än så här i sitt framtagande av fake news och slikt. Men man har väl märkt att det i sammanhanget inte lönar sig att överarbeta sina bluffar.

Rachel Yan: The man in this photo works for the New York Times and is messaging journalists, not protesters, AFP Fact Check 30 juli 2019 – f ö en utmärkt sajt för den som vill ha koll på sant och falskt i nyhetsflödet

Vanliga fel om kost och hälsa

• Nej, hälsoeffekterna av antiinflammatorisk kost är inte vetenskapligt belagda.
• Nej, det är inte klarlagt att tarmfloran orsakar psykisk sjukdom som kan motverkas med en viss kosthållning.
• Nej, friska människor får inte ett surt blod.
• Nej, man blir inte ännu friskare av att äta enskilda livsmedel.
• Nej, enskilda livsmedel skyddar inte mot depression, Parkinsons sjukdom eller andra neurologiska sjukdomar.
• Nej, maten i livsmedelsbutikerna är inte så näringsfattig att den behöver kompletteras med tillskott av vitaminer och mineraler.

- Allvarliga fel i många böcker med råd om kost och hälsa, DN 16 februari 2019

Böcker är avgjort en rik källa för vanföreställningar, men korrigeringarna från Maria Ahlsén, Ulf Ellervik, Mats Lekander, Jessica Norrbom och Carl Johan Sundberg gäller naturligtvis alla medier. Fast om de tagit med ens ett axplock av de än tokigare fel och faktoider som sprids på bloggar, av "influencers", Facebook-grupper etc så hade väl listan blivit ohanterlig.

Horus öga för matematik

- Ur Alan Gardiners standarverk Egyptian Grammar (1927)

... Conjectures, originally put forward in a tentative fashion, lose their provisional character over time, even in the absence of any change in the quantity or quality of the evidence in their favour.

- Jim Ritter, Closing the Eye of Horus: The Rise and Fall of 'Horus-eye Fractions' (2003)

Ritters observation kan tillämpas på oerhört många faktoider. De kan börja som grundlösa hugskott eller intressanta men obekräftade hypoteser. Får de väl fäste kommer traderingar och tidens gång att slipa bort förbehållen. Och så småningom uppfattas de som absoluta fakta – utan att ett gram evidens tillkommit.

Exemplet här utgörs av uppfattningen att de fornegyptiska tecknen för olika bråkdelar, från 1/2 till 1/64, skulle ha utgjort beståndsdelarna av den berömda symbolen Horusögat. Idén lanserades 1911 av en tysk egyptolog som var medveten om dess hypotetiska status. Den gjorde sedan föga väsen av sig fram tills 1927, då den bifogades i bland annat Gardiners bok. Dess hypotetiska status hade nu tappats bort. Hädanefter nämndes den som ett faktum.

Att lansera en idé som folk tar för sann kan vara mycket svårt eller mycket lätt. Att visa att den är felaktig är oftare svårt än lätt. Ritter tog uppgiften på allvar. Hans Closing the Eye of Horus: The Rise and Fall of 'Horus-eye Fractions' (2003) reder ut hypotesens historia, tar upp en mängd egyptologisk forskning, studerar användandet av bråksymboler under olika perioder, med mera. Så småningom kommer han fram till att vad han kallar "den starka hypotesen", den som Gardiner gett stor spridning, är osann. Tecknen för bråkdelar utvecklades genom seklerna oc det är tydligt att de inte började som Horusögats detaljer. ("Den svaga hypotesen" är att egyptierna under senare perioder använde hieroglyfiska former som inspirerats av Horusmyten och anpassats efter hans öga. Ritter finner klara problem även här men inte tillräckliga för att avfärda den helt.)

Neil deGrasse Tyson gillar inte nyår

Belägg från 2018, 2017, 2015 och 2011, från Junkee-artikeln

Som skeptiker är det genant, besvärligt eller direkt jobbigt när likasinnade, vars vetenskapliga och skeptiska arbete man verkligen uppskattar, beter sig som dåliga karikatyrer av skeptiker. Som när Neil deGrasse Tyson gjort det till en nyårsritual att på Twitter nämna att nyårsdagen är godtyckligt vald, att den inte har med naturvetenskap att göra. Det hade kanske varit en meningsfull kampanj om någon hävdat motsatsen ... Men när det nu inte finns någon som hävdar något annat, blir det bara fånigt.

“Not that anybody’s asked,” he wrote today, “but New Years Day on the Gregorian Calendar is a cosmically arbitrary event, carrying no Astronomical significance at all.” He’s totally right — nobody asked.

- Sam Langford: Please Enjoy Neil DeGrasse Tyson’s Lonely, Determined Campaign Against The New Year, Junkee 2 januari 2018

Genomgången avrundas med fyra årliga händelser som vunnit Neils gillande då de bygger på astronomiska händelser: Kinesiskt nyår, fastan, den kristna påsken och den judiska påsken.

Till den listan skulle det vanliga, västerländska nyåret kunna läggas. För det fanns en poäng med att man ursprungligen, efter förvirringens år annus confusionis, påbörjade den nya fina julianska kalendern (som ju dagens gregorianska är en mycket lätt modifikation av) den dagen man gjorde:

... År 45 f. Kr. började den julianska kalendern löpa, byggd på solårsprincipen efter egyptiskt mönster. Nyårsdagen, 1 januari, förlades detta år till dagen för den första nymånen efter vintersolståndet ...

- Mai Fossenius, Majgren, Majträd, Majstång (1951), s 24

Svarta ambulanser

Denna Volga-modell hade smeknamnet "Bardvalen".

I väst handlar skrönan om en vit skåpbil som påstås vara på jakt efter barn att röva bort. (Faktoider: Den vita skåpbilen)

– Den är väldigt utbredd, har funnits i åtskilliga decennier och kännetecknas av att bilen i regel är vit och inte sällan av äldre modell. Historien finns även i andra länder men där är bilen oftast svart, säger Bengt af Klintberg.

- "Den vita bilen är ett skräckrykte bland barn", Helsingborgs Dagblad, 9 april 2011

Skrönan om den svarta ambulansen verkar vara särskilt spridd i östeuropa. Här är en fin genomgång av boken Cerna Sanitka, "Den svarta ambulansen", där den tjeckiske etnologen och skrön-samlaren Petr Janeček samlat material i mängd.

The myth became so widespread in the 1980s Czechoslovakia that it had to be officially debunked on Czech television. The myth appeared in different variations in the whole Soviet Block. Polish children, for instance, were threatened by a Black Volga car.

- The Black Ambulance and other urban legends, Radio Praha 13 december 2007

Det hör till saken att GAZ Volga inte var för vem som helst utan användes av partitoppar, KGB med flera. Det fanns alltså en mycket verklig bakgrund till oron inför de hotfulla svarta bilarna med tonade rutor.

Genomgången tar även upp en rad andra intressanta exempel på skrönor. Som "den förgiftade bananen", där en giftorm skulle ha bitit i änden på en banan och därmed gjort den giftig – det räcker med elementär giftkunskap för att avfärda den historien. Eller han som kom till akuten med en glödlampa i munnen. Eller Pérák, en sorts superhjälte i Prag som gjorde motstånd mot den tyska ockupationen (Wikipedia: Pérák, the Spring Man of Prague).

Dessutom finns där flera fina analyser.

Urban legend can be funny - we have some legends that are very close to jokes - but most are like warnings. You have a feeling that our society is endangered by someone or something and people like to warn others. That's the main message of urban legends.

Eller hur svårt det är att få till den där essensen som gör en riktigt effektiv klintbergare:

We have some urban legends that were invented by the folklorists, psychologists and sociologists, to trace the oral tradition, to trace how the story was spread, but none of them had lived for long. The collective oral tradition somehow recognizes the artificial urban legend.

Eller den här betraktelsen:

... Democracy is not an ideal environment for the emergence of new legends. Contemporary Czech myths resemble more and more the global repertoire. It is an unquestionable sign that Czechs are more or less satisfied and they don’t have any serious political or economic problems to deal with.

Det kan påpekas att artikeln är från 2007. Månne det blivit ett folkloristiskt uppsving sedan dess, om inte där så på andra håll.

Ryska troll

Blir sällan star struck men nån gång ibland så. Den här gången var det Jessikka Aro från YLE, mitt i bild. Det var hon som härom året bevisade vad många dittills misstänkt: Att ryska staten driver trollfabriker där avlönad personal förvirrar, hotar och tramsar runt på nätet. Naturligtvis fick hon en hel del skit för det avslöjandet.

På samma dragning nämnde Anu Koivonen från Stockholms universitet en intressant sak som vi nog är många som åtminstone tänkt: Att medier saknar verktyg för att analysera sociala medier. Hur kan det annars komma sig att en handfull kommentarer (som mycket väl kan komma från ett enstaka troll) blåses upp och upp tills det når löpsedlarna?

Problemet är inte bara "gammelmedias" naivitet och okunskap. När folk går ut på nätet och möts med hat, hot och förvirring, så blir det lätt så att de ödar sin energi på meningslösa diskussioner (nämligen med folk som inte bryr sig ett skvatt om själva frågan) eller tystnar. I båda fallen minskas det demokratiska inflytandet, och det med ytterst enkla och billiga medel.

Discover Sweden

Då och då dyker det upp konton på Twitter som är något alldeles extra; sådana som ensamma gör det värt besväret att skaffa sig Twitter. En pålitlig sådan som jag redan tipsat hårt om är @Muralgranskaren (jfr bloggposten Muralgranskar-granskning), en annan som dök upp bara häromdagen är @kungorelser med fina udda klipp från gamla tidningar. Och så häromdagen @discoversweden, som ovan.

Är det en drift med storsvensk snudd-på-bindgalen patriotism? Eller en reaktion på hur politiskt lagda plötsligt, av någon outgrundlig anledning, finner det fullkomligt irrelevant om en filmsnutt är tagen på ena eller andra kontinenten? Eller bara ännu ett skojkonto som inte behöver något mer avancerat raison d'être än så? Själv föredrar jag att se det som en drift med alla dessa billiga bot-konton som programmerats att tråla nätet efter lämpliga bild/text-par att twittra ut, som då och då får fel eller tvärfel, och som av någon anledning samlar miljoner följare; oldpicsarchive, History_Pics, HistoryInPix och allt vad de heter bara i historiska genren. Kollegan HoaxEye har skrivit om dem flera gånger, som till exempel här: Re-writing history.

Uppdaterat: Jaha, det var en reklamkampanj av det obskyra slaget, driven av en branschorganisation för turismföretag. Okej.

Årets folkbildare och förvillare 2017

Föreningen Vetenskap och Folkbildning (VoF) har utsett Emma Frans, doktor i medicinsk epidemiologi till Årets folkbildare 2017. Emma Frans tilldelas utmärkelsen för sin förmåga att på ett pedagogiskt och humoristiskt sätt sprida kunskap och förklara myter och missförstånd kring vetenskap.

– Emma Frans har fått särskilt mycket uppmärksamhet det senaste året och det förtjänar hon. Hon är den första folkbildaren som började sin verksamhet på sociala medier och det är fortfarande där hon har sin starkaste plattform. Sociala medier har visat sig vara vår tids främsta kanal för förvillande – där behövs källkritik och folkbildning mer än någon annanstans, säger Peter Olausson, ordförande för Vetenskap och Folkbildning.

– Men det är inte tillräckligt att behärska en kanal. Emma Frans är verksam på Twitter, och en stor tidning, och nu även i bokform. Det är så en modern folkbildare behöver arbeta: I olika kanaler med olika möjligheter och framför allt olika målgrupper.

För personer aktiva på Twitter har @DrEmmaFrans varit ett välkänt namn sedan 2013. Där har hon på ett träffsäkert och humoristiskt sätt förmedlat kritiskt tänkande och ett vetenskapligt förhållningssätt till sina följare.

Genom artikelserien Vetenskapskollen i tidningen Svenska Dagbladet har Emma Frans nått en större läsekrets. Hon har under året granskat påståenden som:

• Stress gör oss gråhåriga - sant eller falskt?
• "Vabruari": Är februari sjukaste månaden?
• Kaffe förlänger våra liv - sant eller falskt?

Doktor Emma Frans gav under 2017 ut boken Larmrapporten - Att skilja vetenskap från trams, på Volante förlag. I boken redogör Frans på ett pedagogisk sätt för hur vi som individer kan navigera genom den djungel av information som florerar runt omkring oss dagligen. Med hjälp av lustiga anekdoter tagna ur vardagslivet beskrivs begrepp som placeboeffekten och cherry picking. Även avdelningar rörande källkritik, informationsinhämtning och statistik avhandlas med hjälp av tydliga exempel, ofta hämtade från verkligheten.

Genom att Emma Frans uttrycker sig lättbegripligt och ofta med en stor portion humor, utan att tumma på det vetenskapliga förhållningssättet, är hon en god folkbildare i den digitala tidsåldern.

För detta får Emma Frans Vetenskap och Folkbildnings utmärkelse Årets folkbildare 2017 och en prissumma på 25 000 kronor.

Till Årets förvillare 2017 utses Life-kedjan. Som Nordens ledande ”hälsokedja” representerar de en bransch där förvillande är regel snarare än undantag. Sortimentet utgör en provkarta av överdrifter och falska förhoppningar. Kedjan omsätter årligen miljardbelopp på försäljning av produkter som är tveksamma eller bevisat värdelösa.

– Den så kallade hälsobranschen lever på och uppmuntrar förvillelser, pseudovetenskap och kvacksalveri. Vi kan inte ge utmärkelsen till en hel bransch, men vi kan välja den största och synligaste aktören, säger Peter Olausson.

– VoF och många andra har i decennier påpekat att många av de produkter man hittar i sådana här butiker är värdelösa, andra direkt skadliga. De som säljer dem har uppenbarligen ingen som helst respekt för vetenskapen, förutom när man kan hänvisa till enstaka studier som händelsevis talar för den ena eller andra varan. De har gjort en konst av att hålla sin marknadsföring precis inom eller på lagens gränser. Det förvånar oss inte det minsta att man då och då passerar den, fortsätter Peter Olausson.

Life-kedjan har över 400 butiker i Sverige, Norge och Finland och omsätter två miljarder kronor om året. En stor del av sortimentet utgörs av produkter som antingen är tveksamma eller bevisat värdelösa. Här följer några exempel.

• Detox-kurer: Detox bygger på idéer om att kroppen lagrar upp "gifter" och "slaggprodukter" som regelbundet behöver rensas ut. Detta är osant. De flesta av oss har fungerande reningssystem, och detox-kurernas juicer och teer gör varken till eller från.
• Kolloidalt silver: De senaste årens storsäljare inom kvacksalveri marknadsförs som ett undermedel mot allt möjligt. I själva verket saknas dokumentation för effekt vid invärtes bruk. Vid långvarigt intag av höga doser är silver skadligt. Dessutom kan användning av kolloidalt silver leda till resistensutveckling hos bakterier.
• HERS: Hannah Widell och Amanda Schulmans kosttillskott "för den aktivt medvetna kvinnans behov". I likhet med kolloidalt silver är nyttan hos det otestade preparatet högst tveksam, och den egentliga marknadsföringen sköts av deras följare på sociala medier.
• Tandkräm utan fluor: Konspirationsteorier och lösa rykten har fått allt fler att gå över till tandkräm utan fluor. Men fluor i tandkräm är dels ofarligt, dels effektivt mot karies. Den som väljer bort fluor riskerar sin tandhälsa.
• Vitaminer, mineraler och antioxidanter: Extra tillskott av vitaminer och mineraler är sedan länge känt att vara onödigt för de flesta som äter en någorlunda varierad kost. Life marknadsför ett stort antal sådana produkter med vaga formuleringar. Nyttan av antioxidanter har ifrågasatts i flera studier och nya rön tyder på att de kan öka risken för spridning av cancer.

Life-kedjans marknadsföring håller sig som regel inom lagens råmärken, med antydningar istället för obelagda påståenden. Men 2016 visade en granskning av SVT att personalen i många butiker gav medicinsk rådgivning, i strid med såväl interna regler som lagstiftning. Fortfarande finns ett stort antal formuleringar på Life-kedjans webbsidor som profiterar på människors hälsoångest med förespeglingar om att åstadkomma "balans" och vaga men till intet förpliktande utsagor som exempelvis "kan stötta immunsystemet" och "bidrar till bibehållen hälsa".

Life-kedjan är därmed en mycket lämplig mottagare av utmärkelsen Årets förvillare.

- VoF: Årets folkbildare och förvillare 2017, 5 januari 2018

Bluffakuten om gulliga hus

Typiskt bluffinlägg vars svajiga svenska tyder på danskt påbrå.

Bluffakuten är en bra sida på Facebook som tipsar om sidor och kampanjer i den kanalen. Här är ett typiskt exempel på en "dela ett inlägg och vinn en oproportioneligt dyrbar vinst"-bluff. Så kallade tiny houses är en grej som verkar reta delnings-nerven extra mycket. De supergulliga husen brukar, om man köper dem nya färdigbyggda, ligga på sisådär en halv till en miljon. Huset på just denna bild kommer från California Tiny House och förefaller att ligga i den högre delen av det prisintervallet. För övrigt är alla deras hus unika så här lovar bluffarna bort någon annans hus.

Vad är grejen med att lura folk att dela på bilder? När den delats tillräckligt många gånger så lägger man till en länk i beskrivningen, och hoppas att tillräckligt många ska klicka på den. I typfallet går den till en sida hos ett företag som toleadoo GmbH eller någon av dess otaliga skumma karbonkopior till kolleger. Hos dem ska man fylla i ett formulär med namn, adress, epost och så vidare. Dessa kontaktuppgifter säljs sedan till spammare. Det är allt som händer. Några vinster – om man nu lockat med hus, presentkort eller något annat – delas naturligtvis aldrig ut eftersom de var rent påhitt från början.