Faktoidpodden avsnitt 6: Källkritik
Den här gången blir det ett lite tyngre och längre avsnitt. Jag ska beskriva ämnet källkritik. Det har ju blivit allmänt känt de sista åren – på tiden, om ni frågar mig – men det har en mycket äldre historia än så. Och trots att den vetenskapliga källkritiken utformades på 1800-talet så är dess verktyg högst relevanta och användbara än idag. Dessutom har källkritiken i sig blivit föremål för åtminstone en myt, vilket gör den än mer tacksam att ta upp i en podd som den här.
Avsnittet bygger på en artikel av mig i föreningen Vetenskap och Folkbildnings medlemstidning Folkvett 2017. Den finns utgiven som särtryck, och är naturligtvis även tillgänglig på nätet – fattas bara. [ Här: Peter Olausson, Källkritik (2017) ]
Så: Vad är källkritik? Man ser ofta ämnet sammanfattat med "Är det sant?" – var på skalan sant/osant ligger det här jag läser om? Den frågan kan vara enkel att svara på, eller hur svår som helst. Men som beskrivning av källkritik är den lite fel ute – man skulle kunna säga att det är en myt om källkritik.
Det här är källkritik: Att bedöma källor. Vilka källor är pålitliga, vilka är opålitliga? Vilka källor kan användas i det ena eller andra syftet?
Idag används ordet "kritik" nästan alltid i negativ bemärkelse, men när källkritiken utformades i början av 1800-talet användes det lika ofta i neutral eller positiv bemärkelse. Idag hade "källbedömning" varit en bättre beteckning, men det gamla namnet hänger kvar. Vad "källor" beträffar skulle man kunna kalla dem "påståenden": Dit räknas såväl historiska dokument som inlägg på Facebook eller Instagram, tweets, Youtube-klipp …
Så källkritik är bedömning av påståenden, varken mer eller mindre. Om man inte nöjer sig med att tro eller inte tro på andras uppgifter utan börjar bedriva egen forskning, om än aldrig så enkel, så har man lämnat källkritiken bakom sig.
Den moderna källkritiken utformades av tyska historiker i början av 1800-talet. Källorna de var intresserade av var historiska texter. Det märks på kriterierna så som de brukar formuleras. Men principerna i sig är nog så användbara även i helt andra sammanhang. Man kan använda dem vare sig man studerar Sveriges äldsta historia eller gammaltestamentliga fragment, Hitlers förfalskade dagböcker eller rykten och dumheter på sociala medier.
Förresten: Vilken är den mest källkritiserade boken någonsin? Det är Bibeln. Och då avser jag arbetet med att reda ut fakta om texterna. Vem har skrivit dem? Var har de skrivits? När? Sånt är källkritik. Att luska ut hur heliga de är, eller vad som är sant och osant, har man naturligtvis också gjort, ja gud ja, men sådant behöver inte ha en koppling till källkritik. Särskilt inte det där med helighet.
Så för att sammanfatta: Källkritik är inte faktagranskning. Källkritik är bedömning av källor.
I det här avsnittet ger jag bland annat tips som gäller hemsidor och sociala medier som Facebook, Twitter och Instagram. Vem vet hur användbara de är om fem, tio år? Eller vilka nya kanaler och metoder för att förvirra och förvilla som kanske eller kanske inte dykt upp vid det laget? Men även om många källkritiska metoder är teknikberoende så är de källkritiska principerna lika relevanta idag som de var för 200 år sedan. Och lika relevanta som de kommer att vara om 200 år.
Källkritiken bygger på fem så kallade kriterier: Äkthet – närhet – beroende – urval – tendens. Jag ska gå igenom dem i tur och ordning och se hur de kan tillämpas, såväl till vardags på sociala medier som i vetenskapliga sammanhang.
Det första kriteriet är äkthetskriteriet. Det kan formuleras som frågan: Vem är det vi lyssnar på? Är en källa vad den utger sig för att vara? Det är en grundläggande fråga som måste besvaras innan man kan ta ställning till den.
Många gånger är det svårt att avgöra äktheten bara genom att titta på texten. Var det aposteln Lukas som skrev Lukasevangeliet? Var det verkligen Emma, 19 som skrev en invandrarkritisk insändare i lokaltidningen, eller var det kanske i själva verket Gösta, 67?
Andra gånger är det inte fullt lika svårt, så länge man läser innantill. Som när personer eller organisationer använder namn som är förvillande lika etablerade namn. Ett exempel är lobbygruppen Strålskyddsstiftelsen, som gör vad den kan för att framställa 5G-nätets ofarliga strålning som farlig, och vars namn nog så lätt sammanblandas med Strålsäkerhetsmyndigheten. Lyssna igen: Strålskyddsstiftelsen – Strålsäkerhetsmyndigheten. Behöver det sägas att det är gjort med flit? Det är gjort med flit.
En annan metod är att skapa hemsidor som på ena eller andra sättet liknar trovärdigare källor, och på så sätt få folk att läsa och dela material som de annars kanske inte skulle ha delat eller läst.
Ett sådant exempel är wikin Metapedia. Likt Wikipedia är den ett användarredigerat uppslagsverk på nätet. Men där Wikipedia vinnlägger sig om neutralitet och belagda fakta drivs Metapedia av högerextremister som återger sin syn på saker och ting. Ta till exempel artikeln om Adolf Hitler, på svenska Wikipedia, eller för den delen på engelska, tyska eller nästan vilka språk som helst – för det finns undantag! Där hittar man balanserade, relevanta och källkontrollerade fakta. I artikeln om Adolf Hitler på svenska Metapedia kan man läsa saker som att Hitler nominerades till Nobels fredspris utan att det nämns att det var ett skämt, eller att han under sitt sista besök på fronten i mars 1945 imponerade på generalerna "genom att intellektet och minnet fortfarande var lika skarpt". Propaganda förklätt till uppslagsverk.
Ett lite mer avancerat exempel är sajter vars adresser är snarlika adresserna till trovärdigare källor. Ett exempel rör den etablerade kanalen ABC News, som kan nås via abcnews.go.com. För en del år sedan lanserades en sajt med adressen www.abcnews.com.co, den där co-domänen på slutet hör förresten till Colombia. Den hade absolut ingenting med den förra att göra. Man publicerade påhittade nyheter. Layoutet var snarlik originalet. Fejk-sajten angav rentav "ABC News" i artiklarna och så vidare.
En nära släkting till fejksajterna utgörs av förment "vetenskapliga" journaler. Så kallade predatory publishers kännetecknas av förtroendeingivande namn, att de tar betalt, gärna rejält betalt, av skribenterna för att publicera deras artiklar, och framför allt att de accepterar vilka texter som helst, utan att sålla eller granska. Att sitta hemma och döma ut en sådan predatory publisher kan vara knepigare än att skilja på Metapedia och Wikipedia. Standardgreppet här är att se vad andra skriver om tidningen, journal som de heter, till exempel på Wikipedia.
Om det är enkelt att göra fejkade hemsidor så är det trivialt på sociala medier. Det finns en uppsjö av Facebook-sidor och Twitter-konton som utger sig för att vara någon eller något annat än vad de är. Syftet kan vara att sprida länkar till hemsidor med reklam eller skadlig programvara. Andra gånger är syftet att få folk att skicka pengar. Varianterna är oändliga. Man kan påstå att man bedriver välgörenhet, eller att en stor summa pengar ligger och väntar på dig, som du bara behöver lägga ut en relativt liten "administrativ kostnad" för att lösa ut. Den sortens bluffar kallas förresten Nigeriabrev och fanns förresten före sociala medier och epost. Då faxades tiggarbreven från nigerianska prinsar, eller skickade med vanlig post. – Tillbaka till sociala medier. I de ambitiösare fallen knyts sociala kontakter under en längre tid, där du förr eller senare förväntas skicka pengar till din bestulne kompis, eller betala flygbiljetten för din läckra date, eller vad bedragarna nu hittar på.
På Twitter förekommer ofta namn som är förvillande lika kända namn. Ett vanligt knep går ut på att ersätta vissa tecken med andra som ser likadana eller nästan likadana ut i Twitters typsnitt, som siffran noll och stora O, eller stora I och lilla l. Konton vars innehavare bekräftats av Twitter har ett blått märke. Ser man ett känt namn, vare sig det är på en person, ett företag eller en organisation, så bör det blåa märket finnas med.
Att en källa är förfalskad behöver inte innebära att den är ointressant. Ta exemplet med en serie invandringskritiska insändare och debattartiklar som inte skilde sig nämnvärt från myriader andra alster i genren. När det visade sig att de i själva verket kom från en och samma person, som var anställd av Sverigedemokraterna och arbetade på riksdagskansliet, så blev de genast betydligt intressantare — inte trots att de är fejkade, utan på grund av att de är fejkade.
Det andra kriteriet är närhetskriteriet. Det kan formuleras som frågan: Hur nära händelsen som beskrivs är källan, i rummet och tiden? Lyssnar vi på någon som varit med? Närhet är ofta bra. Ibland kan det vara dåligt. Ofta är det av mindre betydelse.
Historiker vill som regel att en beskrivning av en händelse ska ligga så nära händelsen som möjligt, i rummet, i tiden och även räknat i mellanhänder. Det säger sig självt att en beskrivning från ett ögonvittne, allt annat lika, är mer pålitlig än den som återger ögonvittnets beskrivning, som i sin tur är bättre än den som återger beskrivningen i tredje, fjärde eller femte hand. Man vill hellre ha en samtida beskrivning av en historisk händelse än den som är ett år gammal, som i sin tur är bättre än den som är tio år, eller hundra eller tusen.
Det gäller inte bara i tiden utan även i rummet. De flesta har väl sett sin hemort beskriven av utsocknes och funnit underligheter. Det väcker lätt en misstanke om att motsvarande fel, större eller mindre, är regel snarare än undantag, men att vi är sämre på att upptäcka dem när det gäller främmande platser, händelser och folk. Och ju mer främmande, desto större fel kan passera. Ju längre bort någonting hänt, desto mer kan förändras och förvrängas, med eller utan flit. Genom tiderna har märkliga ting gärna förlagts till avlägsna eller på annat sätt svåråtkomliga platser. Lite som när man för längesedan skrev "Här är drakar" på kartor när man kom till platser man kunde noll och intet om – även om den historien är överdriven; man känner till exakt två kartor, eller jordglober, där den frasen finns.
Tendensen finns idag, såklart, för om det är något som inte förändras genom tidernas lopp så är det vi människor och vårt psyke. En sak som förändrats är däremot att geografiskt avstånd är mycket mindre viktigt, närmast oviktigt, jämfört med språkligt, kulturellt och tekniskt avstånd. Annorlunda uttryckt: Sannolikheten för att oriktigheter ska avslöjas ökar drastiskt när de är förlagda till den egna trakten, därnäst det egna landet. Sedan kommer platser där det är någorlunda gott om uppkopplade medborgare och medier som använder engelska.
Regeln gäller naturligtvis även åt andra hållet: Ju mer "annorlunda" ett område är, språkligt, kulturellt och tekniskt, desto bättre frodas faktoider, klintbergare och fake news om dem. Men obs: Som regel. Ibland är närheten inte ett plus, utan snarare ett minus, när det gäller grannfolk som haft långvariga och infekterade konflikter med varann. I Turkiet berättas skrönor om greker. I Grekland berättas skrönor om turkar. Jag kan föreställa mig att man i Etiopien berättar saker om Eritrea, och omvänt. Kina och Tibet, Kina och Taiwan … Och så vidare.
Känner du till staden Shakebao? Sha-ke-bao. Den ligger i Norrland, åtminstone i norra Sverige någonstans. Dit har endast kvinnor tillträde. Ringer en klocka..? Den valsade runt i medierna hösten 2009. Om du aldrig hört talas om orten så är du förlåten, eftersom den aldrig existerat. Hur lyckas en sådan ren skröna få luft under vingarna? Det spelade in att "nyheten" kom från Kina. Inte bara för att den skulle ha kunnat passera flera granskare som varken kunde svensk geografi eller svenska förhållanden tillräckligt väl för att inse hur absurd den var, men även – kanske framför allt? – för att eventuella granskare inte fann den värd besväret att detaljgranska. På samma sätt som när lagom lustiga och udda episoder hamnar på notisplats i våra tidningar eller cirkulerar på sociala medier. Eller för den delen, när vi lägger skojiga grejor på minnet utan att dubbelkolla, eftersom vi inte anser det värt besväret. Det sägs att man inte ska kontrollera en bra historia. Vad vi definitivt inte gör är att kontrollera små historier, särskilt om de passar in, eller åtminstone inte bryter mot, vår världsbild. Flödet av sanna och falska nyheter har vissa likheter med hur vi internt hanterar påståenden, sanna som falska.
Ett annat exempel på vad som kan hända när man missar närhetskriteriet är när gamla grejor får nytt liv. Alla som varit aktiva på sociala media tillräckligt länge har delat minst en artikel som vid närmare granskning visat sig vara äldre än man trott, ofta betydligt äldre. Kanske innehållet är inaktuellt, kanske det är en osanning som avslöjats och motbevisats för länge sedan, kanske den rentav motbevisats upprepade gånger … Men så börjar folk dela den gamla artikeln som om ingenting hänt, kommentera och förfasas. När det oftast skulle ha räckt med en enkel slagning för att se om påståendet stämmer, eller att man så bara tagit en titt på publiceringsdatumet.
Ett tips på ett enkelt sätt för att hålla koll på vad man delar: Ta en titt på publiceringsdatumet.
Även om den här företeelsen blivit särskilt aktuell på sociala medier så är fenomenet i sig urgammalt. I princip är det en modern variant av vandringssägnerna, historier som är så tacksamma att berätta att det inte hjälper hur många gånger man visar att de är osanna.
Även om närhetskriteriet är etablerat i historiska sammanhang så är det sannerligen inte självklart att en beskrivning är bättre bara för att den är självupplevd. Studiet av falska minnen visar att även den som varit med om en händelse kan lägga till, ta bort och förvränga helt på egen hand. Det är därför tidsaspekten gäller även för så kallade primärkällor, alltså de som berättar om något de själva upplevt: Ett vittnesmål timmarna efter en händelse räknas högre än ett vittnesmål efter dagar, månader eller år. En dagbok är bättre än memoarer, enkelt uttryckt.
Det finns samtidigt gott om exempel på att äldre beskrivningar inte behöver vara bättre. Direkt efter Titanics undergång publicerades mängder av skildringar, allt från äkta, osminkade vittnesmål till rena påhitt. Det tog ett tag för forskningen att skilja de bättre från de sämre och de helt värdelösa. När vi idag läser beskrivningar av händelsen har i synnerhet de sistnämnda gallrats bort. Läser vi tidningar från 1912 kan även den som har någorlunda koll på händelsen läsa om helt nya detaljer – eftersom de sållats bort i nutida skildringar.
Samma fenomen uppträder varje gång någonting anmärkningsvärt händer: Direkt efteråt kommer en flod av påståenden där sanningar blandas med rykten, missuppfattningar och desinformation av alla de slag. Att i den situationen idka god källkritik är inte bara svårt utan ofta praktiskt taget omöjligt. Därför är det en god idé att direkt efter en sådan händelse vara sparsam med delandet, i synnerhet beträffande de uppgifter som så att säga retar delningsnerven allra mest.
Närhetskriteriet kan även sättas ur spel av det mesta som har med krig att göra. Första världskrigets komplicerade utbrott kunde inte börja studeras på allvar förrän efter andra världskriget då viktiga arkiv öppnades. Under andra världskriget bedrevs avancerad signalspaning i Bletchley Park – där fanns många inblandade, den mest kände är Alan Turing – och försåg de allierade med ovärderlig information om tyskarnas förehavanden. Allt detta avslöjades inte förrän 1974. Då blev mängder av skildringar av krigsförloppet i Europa i ett slag inaktuella, eftersom de saknat denna visserligen lilla men viktiga pusselbit.
Ett annat exempel på hur så kallade sekundära källor kan vara att föredra är populariserade sammanfattningar av forskningsfält man inte kan i detalj. Den som vill lära sig hur den allmänna relativitetsteorin är funtad ska nog inte börja med Albert Einsteins Die Feldgleichungen der Gravitation ens i översättning. Och den som misstror klimatforskningens samlade bedömning om en av människan förorsakad global uppvärmning lär inte bli klokare av det väldiga och för icke-experter oläsbara råmaterialet. Fast man kan ju låtsas …
Totalitära stater är en historia för sig. Om man vill ha reda på vad som faktiskt händer i Nordkoreas ledande skikt är officiella bilder och bulletiner från Pyongyang inte mycket mer än ledtrådar, det råa arbetsmaterialet för experter på den sortens kremlologi. Ja, och vad dagens ryska medier beträffar så är närhetskriteriet snarare det omvända: Ju närmare Moskva en källa befinner sig, desto mindre pålitlig är den.
Det tredje kriteriet är beroendekriteriet. Det kan formuleras som frågan: Har detta bekräftats?
Säg att vi läser en text och hittar en märklig uppgift. Kan detta här verkligen stämma? Vi går till Wikipedia, slår upp ämnet ifråga, och hittar samma uppgift, med belägg och allt. Så där ja, saken är klar! – Tills vi upptäcker att belägget utgörs av texten vi just läste …
Att en ensam källa påstår något behöver i sig inte betyda någonting. Vi vill få uppgiften bekräftad från en annan källa, som naturligtvis ska vara oberoende av den första. För om den andra källan stödjer sig på den första källan så är det som ser ut som en bekräftelse i själva verket bara ett eko.
Vi går till bibeln, den så granskade texten. Om man läser evangelierna så märker man snart att samma händelser och uttalanden återkommer i de olika texterna. Innebär det att texterna bekräftar varann? Men de som forskat i ämnet har kommit fram till att Lukas och Matteus nog byggde sina texter på dels Markus evangelium, dels en ej bevarad källa som man har kallat Q-källan (det är efter tyska Quelle, "källa"). Att samma episoder, detaljer eller rentav formuleringar återfinns i tre evangelier betyder därmed ingenting eftersom två av dem är upprepningar. (Johannes evangelium skrevs oberoende av de tre andra. Och det märks.) – Ett större problem i det här sammanhanget är att evangelisterna är kristna och deras skrifter därmed, som det heter, tendentiösa (jag återkommer snart till det kriteriet). För att beroendekriteriet ska vara uppfyllt här behöver vi uppenbarligen uppgifter om Jesus utanför evangelierna. Två namn som brukar nämnas är de samtida icke-kristna historikerna Flavius Josephus och Tacitus, som nämner Jesus helt kort i sina verk. Det här är inga okomplicerade texter, förvisso, och de har diskuterats och diskuteras livligt, men de bygger åtminstone inte på evangelierna, och därmed uppfyller de beroendekriteriet.
Problemet med källor som är beroende av varandra är påtagligt i såväl historiska och bibliska sammanhang som dagsaktuella. När såväl små som stora händelser inträffar så kan man vara säker på att olika källor då och då använder sig av varandra. Ibland är uppgifterna korrekta, andra gånger är de det inte. Att reda ut sådan "rundgång" kan ta lång tid. Och vi vet att tid är något vi av någon anledning anser oss ha ont om, särskilt när det gäller händelser av den sort som dominerar gamla och nya medier under en tid.
I många sammanhang är garanterat oberoende källor en sällsynt eller ouppnåelig lyx. De flesta källor vi tar del av är sammanställningar av andra källor, som valts ut på olika sätt och som vi kan betygsätta på olika sätt. Närhetskriteriet säger oss att en källa i princip är bättre ju närmare händelsen den varit. Beroendekriteriet uppmanar oss att studera hur källor i andra, eller tredje, eller fjärde hand har återgivits. Nästa fråga är hur sammanställaren påverkats, medvetet eller omedvetet, av andra faktorer än de källor som anges?
Det fjärde kriteriet är urvalskriteriet. Det kan formuleras som frågan: Hur har påståendena i en källa valts ut?
Den som på medeltiden ville skriva om främmande länder kunde hämta uppgifter från äldre verk och lyssna på folk som varit ute och rest. En journalist idag som vill berätta om ett terrordåd som just inträffat kan ta del av officiella och inofficiella uttalanden från experter, poliser, militärer, politiker och andra terrorister, liksom naturligtvis från folk som varit i närheten. I båda fallen är det tydligt att slutprodukten inte kan bli bättre än ingredienserna. Om den förre tog sagoböcker och skepparhistorier på allvar så kunde sammanställningen inte bli något annat än sagor och skrönor. Om den senare enbart tar del av källor som på förhand vet vad de tror så kan det bli som när en journalist på en högst ansedd tidning direkt efter Breiviks bombdåd i Oslo förklarade att al-Qaida låg bakom.
Ett annat problem kan uppstå om sammanställaren väljer källor som i sig kan vara pålitliga, men där grundproblemet är att själva urvalet är obalanserat. Ett drastiskt exempel vore en journalist som rapporterade från en valrörelse enbart skulle möta politiker, aktivister och väljare från ett parti. Det säger sig självt att ett sådant skevt urval skulle omöjliggöra en rättvis rapportering av händelseförloppet i sin helhet, oavsett hur väl journalisten kompenserade för de uppenbara källkritiska problemenen i övrigt.
Källkritik har blivit betydligt mer omtalat på senare år, och urvalskriteriet är det hetaste källkritiska kriteriet. Närmare bestämt talar man om den så kallade filterbubblan: När sökmotorer och sociala medier anpassar sina filtreringar efter det vi är intresserade av, så innebär det att vi bara ser det vi är intresserade av och vana vid. Inne i bubblan ser vi det som bekräftar våra uppfattningar, medan det som ifrågasätter filtrerats bort.
Ordet "filterbubbla" myntades 2011 av Eli Pariser. Det var några år efter att Google börjat anpassa sökresultaten efter användarna – "personalisera" som en del säger. Ett exempel han nämner är när två vänner googlade oljebolaget BP. Den ena fick upp nyheter om det väldiga oljeutsläppet från BP:s oljeplattform Deepwater Horizon som pågick just då. Den andre fick finansiell information om BP; länkarna om Deepwater Horizon kom långt ner i träfflistan. Google anpassade sig till vad de sökt om tidigare.
Det ska sägas direkt att omfattningen av såväl Facebooks som i synnerhet Googles filtrerande är omdiskuterad. Andra som upprepat BP-experimentet har inte alls fått lika anslående resultat. Men å andra sidan har folk alltid varit duktiga på att sålla i informationsflödet på egen hand, utan hjälp från maskiner. Man har givetvis umgåtts mest med de man delar världsbild med, och så vidare. Är det så konstigt att vi föredrar bekräftelse framför mothugg? Det är åtminstone ett faktum. Det kallas konfirmationsbias, att vi föredrar beskrivningar vi håller med om före beskrivningar vi inte håller med om. Den mekanismen torde vara betydligt viktigare än algoritmer när våra världsbilder skapas och bekräftas. Jag tar det igen: De viktigaste filterbubblorna är de vi har i huvudet. Det är inte de som Google, Facebook och andra skapar i sina algoritmer.
En form av konfirmationsbias som påverkar vår källkritik är vår tendens att vara långt mer kritiska, skeptiska och noggranna när vi stöter på påståenden som vi inte håller med om. Påståenden som vi håller med om kan vi lätt dela på Facebook, ta med i artiklar och så vidare. De behöver vi ju inte granska närmare, eftersom vi vet att de stämmer. Det är konfirmationsbias i ett nötskal.
Det femte kriteriet är tendenskriteriet. Det kan formuleras som frågan: Varför berättar denna källa det den gör?
Vill källan förmedla den oblandade sanningen, eller finns det något annat syfte? Är det reklam? Är det propaganda? Är det organiserad desinformation av något annat slag? Frågan om tendens eller avsikt är på sätt och vis den största frågan. Låt oss därför bli mer konkreta.
Det finns listor över suspekta sajter som man ska vara försiktig med eller undvika helt. Sådana listor är svåra att hålla uppdaterade och bedömningarna av vad som ska vara med eller inte kan variera rejält från person till person, och från fall till fall. Tre stora kategorier kallar jag skojsajter, kvällstidningar och förvillare.
Skojsajter som Dagens Svenskbladet och The Onion publicerar då och då material som åtminstone några är beredda att ta på allvar.
Kvällspressen och dess motsvarigheter, tabloider kallas de ofta, publicerar material som åtminstone är tänkt att tas på allvar, vilket ibland kan vara svårt. De har sedan länge ett avspänt förhållande till verkligheten. Det är ingenting nytt i sociala medier. Hit hör även så kallade clickbait-sajter, som kännetecknas av rubriker formulerade för att verkligen maximera intresse och klick. Liksom att nyheterna ofta har ett flexibelt förhållande till sanningen. Rena clickbait-sajter var större för en del år sedan. Sedan dess verkar folk åtminstone delvis ha tröttnat på det speciella stuk som kännetecknar clickbait, med överspända rubriker som lovar fantastiska ting som artiklarna sällan lever upp till. Jag tror, tyvärr, inte att folk blivit klokare. En del av clickbait-marknaden har tagits av framför allt kvällstidningar när de märkt vad som fungerat.
Till sist förvillarna, de som aktivt går in för att förvilla, förvirra och bedra, om de nu är konspirationistiska (som Natural News och InfoWars), politiska (som nyhetskanaler som Exakt24, Samnytt eller vad de nu kallar sig för ögonblicket, liksom RT, före detta Russia Today) eller religiösa (som Falun Gong-rörelsens Epoch Times, eller scientologernas många sajter inriktade mot droger, psykofarmaka och elbehandling; dessa kan vara särskilt luriga). I praktiken lär man sig snart de etablerade namnen.
Dyker det upp en okänd källa kan det vara värt att vara på sin vakt och först ta en titt på vad den verkar att gå för, vilka som ligger bakom, och vilka andra saker den skriver om. Många gånger delas artiklar av folk som håller med om det som står just där, men som inte har en aning om vad sajten skriver om i övrigt. Att i det läget ge exempel på andra artiklar från samma sajt kan utgöra en värdefull lektion i källkritik.
Ett särskilt bra exempel på hur tendenskriteriet kan göra nytta är efterlysningar på sociala media. Om vi ser en privatperson lägga ut en efterlysning av någon på sociala medier, så vet vi inte varför den läggs ut. Det finns exempel på "efterlysningar" som spridits för att hitta personer med skyddad identitet.
Dela därför enbart efterlysningar som görs av Polisen, Missing People eller motsvarande organisationer. Om du ska ge tips om en försvunnen person, kontakta alltid Polisen på 114 14. Skriv aldrig dessa tips på sociala medier och ring inte privata nummer. Om du inte är säker på avsändaren — gilla inte statusen och dela inte vidare.
*
Det var de fem källkriterierna: Äkthet, närhet, beroende, urval, tendens. För att göra dem lite enklare att använda har jag satt ihop en liten guide: Nio steg till källkritik på nätet.
1. Vem står bakom?
Är källan känd för att vara trovärdig och neutral? Eller är den känd för konspirationsteorier, clickbaits eller humor? Om den finns beskriven på Wikipedia, läs det som står där. Om den finns beskriven av någon sajt du litar på, läs det som står där. Titta på "Om oss"-sidan för att se vilka som ligger bakom. Eller ta åtminstone en titt på annat de skriver.
2. Vem står bakom, egentligen?
Även nyhetskällor som annars är pålitliga kan låna sig till uttalade eller outtalade syften när en "nyhet" i själva verket är ett vidarebefordrat pressmeddelande. Ett vanligt exempel är när företag eller organisationer låtit göra undersökningar som är mer eller mindre vinklade, men vars resultat presenteras som om de vore neutrala nyheter – och det är sannerligen inget som tillkom med sociala medier utan är mycket äldre. Andra gånger kan det vara mer subtilt. En enkel regel för att ta reda på varifrån sådana klipp-och-klistra-nyheter kommer är att ta en titt i artikelns fjärde stycke och däromkring. Står det ett företagsnamn där, rör det sig nog om dold reklam. Varför just fjärde stycket? Om pressmeddelandets avsändare lägger med sitt namn i pressmeddelandets början blir det väl iögonenfallande, läggs det i slutet riskerar det att redigeras bort. Ganska tidigt är en god kompromiss.
3. Vad står det i artikeln, egentligen?
I media är det ofta olika personer som skriver artiklar och sätter rubriker. Därför är det inte alls ovanligt att artikel och rubrik har olika budskap. Och vi vet väl alla att rubrikerna är viktigast när det gäller att fånga intresse och dra läsare. Studier har också visat att folk som delar länkar oftast inte har läst själva texten utan bara länkens rubrik. Jag tar det en gång till: Folk som delar länkar har oftast inte läst själva texten utan bara länkens rubrik. Inte ofta, utan oftast. Sug på den.
4. Går det att kontrollera uppgifterna?
Om enkla slagningar leder till samma källa, eller källor som bara återger uppgifter från varandra, ska man vara på sin vakt. Å andra sidan kommer många gånger även korrekta uppgifter från en ensam källa.
5. Om det går att kontrollera, vad visar kontrollen?
Jag nämnde att en rubrik inte behöver återspegla sin artikel. Och artikeln behöver i sin tur inte återspegla den eller de källor som den hänvisar till. En rapport som berättar om ett visst forskningsresultat kan återges på ett helt annat sätt i media. Man kan se artiklar anges som belägg för påståenden – men när man läser artiklarna hittar man ingenting som bekräftar påståendena. Tipset här är att gå till källan och läsa innantill. Ofta kan även en ytlig granskning, som att läsa en vetenskaplig artikels sammanfattning eller abstract som den alltid ska ha, indikera om innehållet återgetts någorlunda rättvisande eller förvrängts.
6. Hur, ska vi säga, "märkvärdiga" är uppgifterna?
Nu lämnar vi den egentliga källkritiken bakom oss och övergår till att bedöma uppgifternas rimlighet. Denna punkt kan vara svårare än den ser ut, särskilt när de bekräftar den egna världsbilden. Försök att tänka efter. Hur låter det här, egentligen? Kan det verkligen vara sant?
Här måste jag kommentera en sak – igen, jag tog upp det i poddens första avsnitt och lär ta upp det igen. Man får ofta höra "om något låter för bra för att vara sant så är det ofta inte sant". Men påståenden sprids ofta inte för att de "låter bra", utan för att de låter illa – poängen är att de bekräftar spridarens världsbild. Vilket ju inte alls behöver ha med sanningen att göra.
7. Vilken uppmärksamhet får källan?
Då och då spelas scenarier upp i media, och/eller sociala media, där man från början känner igen dramatiken: upprördheten, replikerna, de förhastade slutsatserna, de mer eller mindre irrelevanta stickspåren … En vanlig syn är att folk delar fort och utan eftertanke, och som sagt ofta utan att ens ha läst mer än länkens rubrik.
8. När skapades källan?
På nyhetssidor är datummärkningar ibland tydliga, men märkvärdigt ofta undangömda eller inte med alls. Det brukar gå att få fram när en hemsida skapades/uppdaterades, om inte annat så genom att gå in i HTML-koden. Även om det säger en del om de ansvarigas syn på källkritik när man tvingas till sådant.
Å andra sidan är inlägg på Facebook, Instagram och Twitter tydligt datummärkta, men det har aldrig hindrat dem från att spridas vilt långt efter att deras bäst-före-datum gått ut.
9. Bildgoogla!
Det finns flera sökmotorer med vars hjälp man kan hitta sidor där en viss bild publicerats. Googles bildsök såklart, tineye.com, eller Yandex bildsök, där har ni tre tips. En sådan slagning är en rutinåtgärd när bilder får spridning i sociala medier. Nog så ofta får man reda på att bilden ifråga inte alls är nytagen utan flera år gammal, att den inte är tagen på den plats där den senaste utläggaren påstår att den togs, att sammanhanget är ett helt annat, osv.
*
Som avrundning av det här avsnittet ger jag den viktigaste regeln på nätet. Det kan ju vara nog så svårt att hålla nio punkter eller fem komplicerade kriterier i huvudet, särskilt när man slöbläddrar i alla dessa flöden. Eftersom man ofta delar länkar på mobilen med tummen så har jag kallat den tumregeln: Ju mer du vill dela, desto viktigare är det att först ta reda på om det är sant. – En gång till: Ju mer du vill dela, desto viktigare är det att först ta reda på om det är sant. Eller åtminstone att försöka bedöma källan.
