Detta inlägg skrivs av Peters fru Sofie.
Peter somnade in tidigt på morgonen den 26 oktober. Hans tillstånd hade då försämrats mycket plötsligt bara några dagar tidigare.
Bloggen kommer att finnas kvar tills vidare, men kommentarsfälten stängs om någon månad.
Tack till alla er som har läst och följt under åren!
/Sofie Olausson
Anfang stor som en korv med brö
Peter Olausson har gjort det till sitt kall att avslöja ”försanthålla osanningar” och pseudovetenskap. På bloggen Faktoider har han avhandlat allt från felaktigheter i den franska översättningen av Pippi Långstrump till missuppfattningen att aborter ”lär” kroppen att få missfall. När han för två år sedan samlade sin kunskap i en bok döpte han den till Kvacksalveri – från blodiglar til detox. Att just detox nämns i titeln är ingen slump.
- Jag skulle säga att detox är världens vanligaste kvacksalveri, säger han.
- Madelene Pollnow, Avgifta på låtsas [smakprovs-vägg], Magasinet Filter, nr 94 oktober/november 2023
Som författare vill man bli köpt, läst och uppmärksammad. Och är det något tillfälle då det smäller ännu lite högre än annars att bli köpt, läst och uppmärksammad, så är det under Skandinaviens största uppmärksamhetsfestival. Att få med några soundbites i en artikel i magasinet Filter är finfint när som helst; att få inleda en feature (den artikel som främst uppmärksammas på omslaget) under bokmässan är riktigt trevligt. Men så blev det.
Madelene Pollnows text om detox är rejäl, matig och näringsrik. Men så är den också tryckt i Filter, ett magasin jag har stort förtroende för. (Det enda undantaget är chefred. Göranssons svaghet för Ryssland, men så länge det inte påverkar resten av innehållet kan åtminstone jag bortse ifrån det. Som när han skällde ut SVT, SR, de stora dagstidningarna, Svenska journalistförbundet, Reportrar utan gränser och Stora journalistprisets jury efter noter, när de lät sig luras av enfaldiga konspirationsteorier rörande Estonia.)
Mia Nilsson stod för omslag och detox-artikelns illustrationer
Då kan det rentav vara värt att artikeln inleds med ett fel. Men i en sådan kontext att den åtminstone kvartsvakne läsaren kan känna att nä här är någonting konstigt. När det står (ovan) att jag ”för två år sedan samlade [min] kunskap i en bok” kan man få intrycket att Kvack! är ett försök att sätta allt på pränt. Men redan Pippi Långstrump-exemplet visar att jag ägnar mig åt annat än medicin och ”omedicin”. Formuleringen fanns heller inte med i de korta utdrag jag fick kontrolläsa innan artikel sattes i tryck, där stod bara ”För två år sedan utkom hans bok …”.
Om det är något jag lärt mig genom åren, så är det att det bara finns ett säkert sätt att slippa fel och feltolkningar över huvud taget, och det är att inte göra något alls.
Förresten kommer Pollnow (och Göransson) till bokmässan. Programpunkten heter Granskning av detoxfenomenet och äger rum i föreningen VoF:s monter D02:40, söndag den 1 oktober kl 12:00–12:30. Den ska jag gå på. För att sedan gå till min enda mässpunkt för i år – inte som förr precis. Den heter Signering och är just det. Äger rum i förlaget Ordalagets monter B03:60 söndag 1 oktober kl 13:00–13:30. Är du där då, passa på att köpa Kvack! och/eller Sveriges historia (nytryck!), få dem signerade, och kanske prata lite strunt eller klokt med undertecknad upphovsman.
Ännu ett sånt där tråkigt inlägg …
Det är nu fyra år sedan jag fick min cancerdiagnos. Sen dess har jag avverkat ett antal behandlingar. I våras skrev jag i en Lägesrapport hur de relevanta kurerna betats av. Nu skulle jag få en bättre-än-ingenting-kur; man grävde i botten.
Nu har även den tappat kraft. Tumörer och metastaser har slutat krympa och börjat växa. Då är det dags att avsluta kuren. Och därmed går vården in i ett annat läge.
Hädanefter får jag så kallad palliativ* vård. Det är vård som inte motarbetar sjukdomen, eftersom man i det aktuella fallet inte känner till någon sådan vård, utan lindrar dess effekter. Med smärtstillande och sånt. Den kallas även ”vård i livets slutskede”, och ni kan räkna ut varför. Visserligen har ordet ”palliativ” använts ända sedan diagnosen först gavs, men det beror på att vårdfolket redan så tidigt förutsåg utvecklingen på sikt. Alla behandlingar jag fått, även de som gett effekt, har varit tillfälliga, och det har de inte gjort någon hemlighet av.
Där har ni läget. Jag mår inte illa, och får det smärtstillande som behövs. Jag behöver inte ens åka in till sjukhuset, utan minst varje vecka kommer folk hem och tar prover, genomför läkarbesök (det som hittills inneburit att jag besökt läkare, är nu tvärtom), och ser i övrigt till att jag mår bra.
Bloggen fortsätter, tills den inte längre gör det. Hemsidan kommer att finnas kvar. Jag har ett par färdigskrivna poddavsnitt som väntar på att bli avklarade. Livet går vidare – ett tag till.
* ”Palliativ” kommer från lat. palliatus, ”bemantlad”. Tanken är att man tänker sig att den palliativa vården ”döljer” de värsta besvären.
Nu blir det dåliga nyheter.
Det var sensommaren 2019 som jag, till slut, fick min diagnos: Cancer, obotlig. Den gick att motarbeta såklart, men mer var inte att vänta.
Så jag fick en kur som slog tillbaka tumör och metastaster. Ett tag, tills den tappade kraft – cancer är en flexibel sjuka som kan lära sig att hantera läkemedel.
Så jag fick en kur till. Som slog tillbaka tumör och metastaser ett tag, tills den tappade kraft.
En kur till. När den också tröttnade hamnade jag i en studie där en ny metod utprovades. Den funkade inget vidare ens till att börja med. Och fler effektiva, relevanta kurer finns tyvärr inte. (Strålning och kniven har aldrig varit aktuellt.)
Nu ska jag få en behandlig som motarbetar cancern. Men som läkaren sade, de sätter inte in de bästa medlen sist. Det är en bättre än ingenting-kur.
Därvid är det.
Jag kommer att fortsätta blogga. Något ska man sysselsätta sig med, och när ork finnes är ju mina favoritsysslor redan att läsa och skriva om allt möjligt. Men oregelbundet kommer att bli normen. En och annan lördagsfråga kan dyka upp, åtminstone en och annan lördag. Och så har jag några avsnitt till poddens andra säsong i pipen, där är det inte mycket jobb som återstår.
Sådan är planen för närvarande.
När höll jag senast en föreläsning? Jag minns inte. Och ids inte gräva fram det heller. Men en sak vet jag, och det är att det är flera år sedan. Innan … Ja.
Men nu är det dags igen. Slutet sällskap, annars hade jag kungjort det på ett annat sätt. Få se hur ringrostig jag är. Ämnet är kvacksalveri, så material finns.
Bokens författare Peter Olausson, som tidigare skrivit flera böcker om historia, tar avstamp i stenåldern och berättar medryckande och initierat om kungar och krigståg, om epidemier och bränder, om folkskola och folkrörelser. I elva kapitel, ett för varje sekel, får vi läsa välskrivna och underhållande texter om allt det som skapat dagens moderna Sverige.
Sveriges historia (2018) är just det: Sveriges historia, från stenåldern till nu. Dess USP, unique selling point: Man får allt i en enda volym. Det lär den vara ensam om på den svenska marknaden. Det var också den stora utmaningen, som präglade arbetet från första stund; avvägningen mellan att å ena sidan försöka få med så mycket som möjligt, å andra prioritera saker som var särskilt viktiga och/eller intressanta. En återkommande känsla var att jag fick sluta skriva så fort något började bli intressant … Över skrivandet hängde skuggan av allt jag inte skrev om, helt enkelt.
Jag förstår att det inte finns någon mer svensk en-volyms-historia. För här ingick en stor skopa Angst.
Men det har jag visst redan tagit upp här på bloggen, taggat med Bok 8 för den intresserade. Att jag nu nämner boken igen beror på att den nu kommer ut i en ny utgåva. Det är roligt, och sannerligen inte självklart. För de allra, allra flesta böcker som ges ut här i landet trycks i en upplaga och inte mer. Några av dem – andelen är mindre än man vill tänka på – säljer slut. Då får förlagen avgöra om titeln är så att säga färdig, eller om de ska trycka fler. De flesta hamnar i den förra kategorin. Och bestämmer man sig för att trycka mer av en fackbok får ännu ett beslut tas: Ska det ”bara” bli en ny tryckning av boken i befintligt skick, eller ska man uppdatera? Ny upplaga eller ny utgåva? (Det händer att skönlitteratur uppdateras men det är betydligt sällsyntare.) Så när Sveriges historia kommer ut i en ny utgåva är det ännu lite roligare än ”bara” en ny upplaga, som är märkvärdigt redan det.
Vad är då nytt?
Jag lämnade in en lista med nittio ändringar (snarare än åttionio, som jag skrivit någon annanstans). De allra flesta är rent språkliga, som när onödigt trassliga meningsbyggnader retts ut – den stilen. Jag har även lagt in några kompletteringar, från att Olof den helige kanske inte föll vid Stiklestad den 29 juli 1030 utan kanske i ett mindre ärorikt bakhåll, till att Eurovisionsschlagerfestivalen, när den 1958 först nämndes i svensk press, kallades ”Sångfestivalen i Hilversum”. Några rena korrigeringar finns där också, men många är de inte. Men nu plundrar den svenska hären Prag 1648 (i en bildtext), och Sveaborg ligger utanför Helsingfors. För att ta de två mest flagranta.
Den mest synliga förändringen utgörs av det reviderade omslaget. Stilen och Olaus Magnus magnifika Carta marina är sig lika, bildrutorna har gåtts igenom:
De sju bildrutorna har nu blivit nio. Att i Sveriges hela långa rika historia välja futtiga 9 nedslag är förresten en god övning i det hårda sovrande som ett tag var min vardag. Pröva själv!
Alt-text: 'Grandpa, what was it like in the Before time?' 'It was hell. People went around saying glass was a slow-flowing liquid. You folks these days don't know how good you have it.'
- xkcd: Misconceptions om den första tisdagen i februari; här är Wikipedia: List of common misconceptions; och här har vi förresten faktoider.nu: Rinnande fönsterglas
Jag har skrivit förr om hur jag kom in på det här med faktoider. Men nu är det nog ett tag sedan. Och med tanke på jubileet så …
Nya ord applåderas sällan; de irriterar mer än de vederkvicker. I det här fallet tror jag att många välkomnar nybildningen. En annan sak är att faktoider skall genomskådas och bekämpas. I det arbetet har vi nytta av ordet faktoid. Nu har fienden fått ett namn.
- Lars-Gunnar Andersson i Göteborgs-Posten
Jag hittar inte något datum för artikeln men minns när jag läste den. Kylhammar nämner att det skulle ha varit ”apropå DF:s introduktion av begreppet”, vilket borde ha varit i månadsskiftet april-maj 2002. Det var första gången jag såg ordet ”faktoid”. Jag lade det på minnet men gjorde inget mer. Dagens Forskning bör alltså ha nämnts, men det minns jag inget om.
I mars 2003 hittade jag så Dagens Forskning på nätet. Det var en trevlig publikation vars tid dess finansiärer tyvärr såg till snart skulle vara ute; men vid det här laget var den fortfarande igång. Året innan hade de som sagt kört en serie om så kallade faktoider. Den inleddes av en viss Martin Kylhammar, professor i Linköping, som även tidigare gjort reklam för ordet. Visst hade det använts då och då, sedan Norman Mailer konstruerade det 1973; men ett så användbart ord borde nyttjas flitigare. Tyckte tydligen Kylhammar. Och drog igång artikelserien.
Själv proffshistoriker förtvivlas jag dagligen av hur våra stora medier kolporterar som fakta historiska föreställningar, som för länge sedan borde ha förpassats till avdelningen för kuriösa felaktigheter …
Jag hade länge varit intresserade av sådana etablerade fel, som att man kallar Frankensteins monster Frankenstein. Jag var kanske 10–12 när jag läste Tom Burnams Här Var Fel (1976); den är ingalunda fläckfri men idén är lysande. Och när jag nu hittade faktoid-artiklarna fick jag ett ord för det hela, diverse resonemang om företeelsen i sig (snarare än enstaka fel), och inte minst två exempel som verkligen fick mig att fundera: Kristian II ”Tyrann” kallades aldrig ”den gode” eller ”Bondekär”, och chefen för patentverket sade inte 1899 att ”allt som kan uppfinnas har uppfunnits” (länkar till arkiverade DF-artiklar). Jag har senare insett hur bra just de två etablerade felen var som utgångspunkt för faktoid forskning.
Jag kände till båda påståendena, Kristian den gode och uppfinningscitatet, och hade länge trott på dem, helt och fullt och utan att för ett ögonblick känna minsta tvivel. Nu fick jag en del att fundera på.
I det första fallet hade jag heller inte haft någon anledning att känna tvivel inför påståendet; det är ju fullt rimligt att vänner och fiender har olika tillnamn på en person, som ”tyrann” respektive ”den gode”. Men det fanns historiker som kände till uppgiften och visste att den var fel, och som då och då påpekat detta. Hur kunde felet finnas kvar när det fanns folk som visste bättre? Varför spreds inte korrigeringen lika effektivt som felet?
Det andra fallet var ännu intressantare, för min egen del. Det var inte alls rimligt, tvärtom. Ett uttalande i stil med ”nu är allt som kan uppfinnas uppfunnet” hade 1899 gått emot hela tidsandan, som nog var den mest teknikoptimistiska världen någonsin sett. Visst kan man tänka sig spridda bysnillen påstå saker och ting, men ett sådant uttalande hade svårligen kunnat komma från en samhällets etablerade stöttepelare, därtill tekniskt insatt, som chefen för USA:s patentverk; och det visste jag. Samtidigt som jag trodde att densamme sagt detsamma. Hur kunde jag tro på saker som inte gick ihop?
De två frågorna ställde jag mig våren 2003. Jag har inte fått svar på dem än. Men det har varit mycket intressant att försöka. Och jag är inte klar med ämnet – inte på långa vägar.
Efter att i spridda Word-dokument ha satt ihop några mytknäck, som kunde vara såväl triviala (redan ett kort citat från exempelvis Nationalencyklopedin kan krossa mången myt) som icke-triviala, så lade jag i augusti ut dem på hemsidan. Sedan fyllde jag på då och då … I januari 2005 fick de en egen sajt: www.faktoider.nu. Den är fortfarande igång (och 18 år gamla länkar till sajten funkar fortfarande; länkar från sajten kan det vara si och så med) men det är länge sedan jag lade krutet där. Den 14 augusti 2007 började jag blogga; Samma text för n:te gången hette bloggpost #1. Just nu läser ni förresten bloggpost #5540, för med några undantag (främst på sista tiden, av hälsoskäl) har jag lyckats hålla en takt av en bloggpost om dagen mycket längre än jag kunnat föreställa mig.
”Samma text” ja … Texten ifråga var en anledning (av flera) till att jag började blogga; det var manuset till min första bok. Våren 2008 gavs så Faktoider ut på förlaget Forum. Den faktoida karriären levlade upp, som kidsen säger; visserligen fortsatte jag i stort sett med det jag gjort i fem år, men nu för en betydligt större och växande publik. Det blev fler böcker – hittills har jag gett ut nio helt egna, nämligen Faktoider (2008), Fler faktoider (2009), Är det verkligen sant? (2009 – jag skrev två böcker praktiskt taget samtidigt vilket var lättare än del låter), Nya ord med historia (2010), Tredje rikets myter (2011), Blindspår (2012), 1914 – Vägen till första världskriget (2014), Sveriges historia (2018) och nu senast Kvacksalveri! (2021), samt några där jag stått för en delmängd av arbetet. Det har blivit artiklar – för tio år sedan räknade jag till hundra och de har åtminstone inte blivit färre sen dess – i ett antal tidningar med Legatus Mensae som den första (före böckerna rentav) och Folkvett som den mesta; de är medlemstidningar för föreningarna Mensa och Vetenskap och Folkbildning, respektive. Det har blivit medverkan i radio och tv, liksom åtskilliga scenprat av olika slag. Våren 2019 fick jag felfinnarpriset Det gyllene förstoringsglaset, ett konkret tecken på att det man gör uppskattas någonstans.
Det har blivit mycket faktoider, helt enkelt. Jag hoppas att någon lärt sig något. Jag har det definitivt.
Som hur man tar reda på saker. Jag har fått ett visst rykte av att ha reda på saker; det händer inte så sällan att folk utgår ifrån att jag kan allt möjligt konstigt som jag aldrig hört talas om. (Liksom att de utgår ifrån att jag kan allt möjligt konstigt som jag kan.) Jag har lärt mig, med eftertryck, att det viktigaste inte är vilken kunskap man råkar sitta inne med för ögonbicket, utan att ta reda på saker: Att göra det väl, gärna utan onödig tidsåtgång (eftersom man vill kunna göra det ofta), och inte minst att inse när det är dags att gräva. Det sista är svårare än det låter; man kan inte ifrågasätta precis allt man hör (eljest är man hopplös som människa), men när är det dags att fråga ”källa på det?” och ta fram spaden? Efter tjugo år i branschen har jag lärt mig mer av alla tre. Fullärd blir jag nog aldrig.
Och jag kan fortfarande ställa frågan ”hur vet du det?” och bli förvånad över hur stora tankebyggen man kan uppföra på klena grunder. Även när jag ställer frågan till mig själv.
Den 2 och 3 augusti 2002 var det spännande på Tjörn och framför allt Orust. En natt med intensivt regn och det kraftigaste åskvädret jag sett följdes av en natt med nästan lika mycket av båda varorna. Det blev översvämningar på alla möjliga konstiga ställen (sånt är man inte van vid på öar), små pluttbäckar blev rasande floder, grusvägar spolades bort liksom en hel del asfalt. Här och var startade blixten bränder, bränder som annars hade varit hanterliga; när en del vägar inte ens var farbara för brandbilar kunde de bli mycket besvärligare. Så ett tag hade man samtidigt problem med översvämningar och bränder.
Bildexempel: Normalstor man på i f.d. väg på Lyr (den kilformade ön sydväst om huvudön).
Tack och lov dog ingen. Men ibland var det nära. Särskilt en gång, ute på Lavön. Där blev en man instängd i sin källare när den fylldes med vatten. Som steg och steg … När räddningstjänsten fick ut honom stod vattnet 170 cm ovanför källargolvet.
- Google Maps: Lavön markerad
Media rapporterade naturligtvis. De flesta tog med mannen i källaren. I Aftonbladet kompletterade man artikeln med en karta – där man markerat Ellös … Som till skillnad från den glesbyggda Lavön är ett samhälle, där man inte bara har mycket närmare till grannar utan även en räddningsstation. (Det ligger strax utanför ovalen på kartan.)
På den tiden var undertecknad kommunens webmaster. Jag skapade en sida där jag lade ut bilder och texter med olika platser. Inspirerad av Aftonbladet lade jag även in små kartor så man kunde se exakt var platserna låg.
Det talades länge om översvämningen. Flera som varit inblandade fick åka runt och berätta om sina insatser. När det blev min tur drog jag naturligtvis episoden om Aftonbladet och värdet av korrekta kartor. En sådan dragning ägde rum i Stockholm – katastrofhantering på den här nivån är av riksintresse. Efteråt fick jag reda på att chefredaktören för Aftonbladet suttit i publiken.
… Ja, inte slutet på världshistorien, utan på Sveriges historia. Närmare bestämt Sveriges historia (Ordalaget 2018). Den börjar ta slut i lagren, sägs det. Vilket ska ordnas med ett nytryck framåt våren.
Och ska det ändå tryckas så passar man ju på att rätta och justera. Allt från stavfel och diskutabla avstavningar till "detaljer" som att svenska hären i en bildtext plundrade Prag 1948, eller att Sveaborg placerats utanför Helsingborg.
89 sådana punkter blev det till slut, med justeringar, förslag och funderingar om stort och smått – men överlägset mest smått eller pyttesmått. Vilket inte är så mycket som det låter, för en volym på över 400 sidor.
Mitt bästa "hack" gjorde jag för drygt trettio år sedan. Det var sannerligen inte det elegantaste eller tjusigaste jag gjort. Men det var det som var roligast, så länge det höll. Och nu är det väl preskriberat …
Under 1980-talets sista år var jag en flitig "modemare". Det var något man kunde vara om man hade dator och modem och visste att använda dem. Vad de flesta av oss lade mest tid på var att hänga på BBS:er. Bulletin Board Systems, "elektroniska anslagstavlor", installerades av folk som hade en dator över, med modem och därtill en telefonuppkoppling, så andra modemare kunde ringa upp. BBS:er motsvarade senare tiders forum; den centrala tjänsten utgjordes av diskussionsgrupper som kunde handla om allt mellan himmel och jord. Åtminstone i teorin … Eftersom alla, eller praktiskt taget alla, besökarna var dataintresserade grabbar på 15–25 tenderade ämnena att handla om datorer, programmering och relaterat. Ofta utgjorde de största skillnaderna märkena på maskinerna som diskuterades.
Lite mer avancerade modemare nöjde sig inte med BBS:er utan kopplade upp sig till större datorer, sedan man på ett eller annat sätt kommit över de uppgifter som krävdes. Det var extremt häftigt att sitta med en dator med Unix, eller en VAX, eller något annat system som man annars bara läste om. Den allra häftigaste aspekten bestod i att de datorerna fanns i datanät. De var som regel internationella, så visste man vad man gjorde kunde man koppla upp sig till datorer längre och längre bort. Jag glömmer aldrig första gången en kompis på fysiskt besök satt en stund och knackade på min 16-bitars ST, för att sedan vända sig om och kungöra "nu är vi i Michigan". Jag är rätt säker på att det aktuella nätet var Internet (fler fanns), som jag då nyttjade för allra första gången.
En hårdvaluta utgjordes av telefonnummer till mer eller mindre intressanta system. Jag hade ett sådant nummer som först inte verkade särskilt intressant. När man kopplat upp sig fick man en prompt ">" – det var allt. Snart fann jag att jag genom att skriva olika koder kunde komma vidare till andra system. En del var öppna, andra krävde inloggningar. Det var en sorts kopplingscentral, öppen men utan access till slutna system; man fick inte tillgång till något som man inte redan var fri att använda.
Med ett undantag …
Så småningom fann jag en kod som kopplade mig till ännu en tystlåten maskin; även den belönade sina gäster med en enkel prompt och absolut inget mer. Efter att ha trixat en stund insåg jag att jag kommunicerade med ett modem. Vad kunde man göra med ett sådant? Jag testade med "atdt …", som här betydde attention terminal: dial (tone [tonval]) … dvs "ring upp det här numret" … Varpå modemet ringde upp. Vare sig det var lokalt, riks eller utrikes. Jag kunde ringa datorer och BBS:er världen runt!
Men sånt kan väl spåras? Det borde det. Men några efterräkningar blev det aldrig.
Nu blev jag en modemarnas globetrotter. Jag letade reda på BBS:er i England, Israel, USA, Mexiko, Hong Kong etc, kopplade upp mig, läste och skrev. Det pålitligaste nöjet var att chatta med sysop, dvs ägaren; det krävde att densamme 1) satt vid datorn och 2) hade tid, men på något sätt fanns det mycket mer tid då än nu. Åtminstone så vitt jag kan minnas, och det är ju det som räknas.
*
Det ironiska är naturligtvis att det som då var ett synnerligen exklusivt nöje bara några år senare blev vardag. Internet blev årets julklapp, begrepp som "webben" och "internet" hördes överallt, folk som inte ens begrep 10 GO TO 10 skaffade datorer med modem, och snart kunde man se samma personer gnälla på att uppkopplingar till datasystem jorden runt gick långsamt.
Japp, den stora bokfesten är tillbaka! Glöm "digital litteraturfest" och vad man nu kallat försöken att hålla ångan uppe – nu är det äntligen dags att gnugga lekamen på Svenska Mässan. Sista veckan i september, "som vanligt" höll jag på att skriva, men just nu är det ju inte alls som vanligt utan första gången sen 2019, härregud. Torsdag–söndag 22–25 september, vanliga adressen.
Undertecknad finns på plats i förlaget Ordalagets monter B03:60 på torsdag 14:30–15:00 och söndag 13:30–14:00. För att signera Kvacksalveri!, eller för den delen andra böcker som folk kan komma dragandes med, eller så bara för att prata bort en stund.
Noterar även att Bokmässan blandar ihop mig och min namne från Karlstad. Den som ska prata i Ordalagets monter är jag, den som ska stå på Forskartorget är han. Nu är det förvisso en ytterst trevlig och kunnig herre som är väl värd att lyssna på – hans dragning, där han jämför dagens e-post, SMS etc med breven förr ur olika perspektiv (inte minst arkiverandet), kan bara bli bra (Forskartorget torsdag 15:55–16:10). Men vi är inte ett och samma.
Jag har börjat läsa en bok. Har ströläst förut men den här gången ska det bli från pärm till pärm. Bibeln heter den.
Syftet är inte att hitta fel (även om fel kommer att hittas, ojoj) och konstigheter (ditto), vilket kanske förvånar en del. Särskilt de som lider av det tic som innebär att närhelst någon nämner Bibeln, så är de tvungna att hojta "sagobok!". Ej heller för att få svar på livsfrågor, utveckla min relation till Jesus eller andra anledningar troende har att läsa Bibeln, vilket måhända förvånat en och annan gudfruktig medmänniska som har svårt att ta in att någon icke-troende tar sig an Bibeln – deras Bibel, verkar det ibland som om de tycker – men jag lovar att jag är så gudlös som åtminstone jag kan bli. Inte heller följer jag någon läsplan, vilket en liten men ihärdig ström av gudsmän intygade var fullkomligt nödvändigt för att få ut något av det hela. Jag är inte ens intresserad av fyrkällshypotesen, jahvisten och elohisten, Q-källan eller andra apokryfer än de vanliga (som jag kommer att läsa) – eller, förvisso kan jag vara mycket intresserad av sådant, men inte just den här gången.
Det är påfallande hur många som vill tycka till, när man nämner att man ska läsa Bibeln. Jag undrar om någon annan bok skulle kunna ligga i närheten.
Men den här gången läser jag Bibeln, från början till slut, för dess historiska och kulturella värde, för att det är en av världens mest lästa och inflytelserika böcker, och för Sveriges del den helt överlägset mest lästa och inflytelserika, vad än folk i förbundet Humanisterna tror. Man skulle kunna säga att jag läser Bibeln för att så många andra gjort det. För generationer av svenskar var det den enda, eller nästan enda, litteratur som fanns. Och även de som hade vidare vyer, större möjligheter här i livet och mer att säga till om kunde också, givetvis, sin Bibel – vilket man ständigt blir påmind om när man läser om förr i tiden. Kort sagt, studerar man västvärldens historia och kulturhistoria så dyker det upp bibliska ting bakom vartenda hörn. Hur kan man lämna en sådan bok oläst?
Mina tidigare erfarenheter av lite tyngre, bildligt och bokstavligt, religiösa verk utgörs av Koranen. Den var seg. Jag vet att Bibeln är mer varierad vilket är vackert så, men topparnas höjder och dalarnas djup återstår att upptäcka.
Jag funderade ett ögonblick på att läsa Karl XII:s översättning – Sveriges mest lästa text – men det fick bli Bibel 2000. Även om den äldre lockar så är det onekligen strävare läsning i längden, och det lär bli segt nog ändå.
Uppdaterat: Tio månader, över 1800 tweets och 350 sidor PDF blev det! Här har ni avrundningen: Bibeln kommenterad.
Bättre än inget – och en del av min barndom.
De första numren av Illustrerade Klassiker på svenska gavs ut 1956. Förlagan var amerikansk och hade börjat ges ut redan under kriget. Idén var enkel: Litterära klassiker som serier. Även om man tog med en del tyngre titlar som måtte ha varit knepiga att passa in i formatet, som Moby Dick och Hamlet, så låg tyngdpunkten på äventyrsböcker, som de av Jules Verne (väl representerad) och Alexandre Dumas, riktiga klassiker som även hade hyfsat med action, som Odysséen och Skriet från vildmarken, liksom en del vilda västern-material, som biografier över Daniel Boone och Davy Crockett. En del val kan överraska, men bland de över tvåhundra titlarna man till slut fick ihop ingår det mesta av vad man kan kalla västerlandets kanon.
När hela böcker, tjocka som tunna, ska konverteras till 64 seriesidor så kan det inte undgås att man tappar en del. IK återger de grundläggande handlingarna, men ibland är det inte mycket mer än så. Exempelvis Don Quixote, en stadig volym i original, måtte ha varit en utmaning … Klassikerna var heller aldrig kända för sina bildmässiga kvalitéer.
Man hade även lite spin-offs. Som Sagoserien för de minsta som jag aldrig sett, och den som fick heta Dubbel Illustrerade Klassiker; originalets Special Issue var ett bättre namn. Jag såg bara ett par av dessa, men de var desto bättre; tjocka temanummer med ämnen som första världskriget, förhistoriska djur, atomen, eller favoriten Jetplan, raketer och rymdskepp. En del av dem var, som ni förstår, även titthål in i en tid då utvecklingen av rymdraketer och civil atomkraft var föremål för ett stort intresse och ännu större optimism. Jag minns särskilt att astronaut-konceptet måste ha satts på pränt någonstans mellan Alan Shepard, vars kastfärd beskrevs i detalj, och John Glenn, som vid tillfället inte ens valts ut bland de sju kandidaterna ("the right stuff") som givetvis visas upp.
Jag samlade aldrig själv på IK. Men någon gång, kanske 1980 eller lite tidigare, fick jag överta en släktings samling. Det var säkert över 50 ex med Macbeth, Robur Erövraren, Kit Carson och allt vad det var. Som litteratur gick de naturligtvis inte att jämföra med originalen, men de var desto lättare att läsa. Det gjorde att jag blev bekant med berättelser och namn, och kände att det var ett område jag kunde – vilket gav såväl allmänbildning som ett försprång när det senare blev dags att ta itu med de oavkortade, riktiga berättelserna. Vilket var så vackert så.
Enligt källorna gavs svenska IK ut 1956–1976. Jag vet att de salufördes även långt in på 1980-talet. Men då var det definitivt inget nytt material utan gammalt; riktigt gamla och slitna klichéer, av tryckkvalitén att döma …
Källor, utöver egna hågkomster:
Vulkanen Hekla, även känd som Häcklefjäll, har haft många och kraftiga utbrott genom åren. Det första vi känner till inträffade år 1104. Det hörde inte till de största, men begravde ett antal gårdar i sot och aska. Några av dem har undersökts arkeologiskt. Ett särskilt välbevarat exemplar täcktes inte över efteråt (som man brukar göra), utan går fortfarande att studera i original. Liksom i kopia; på bilden nedan ser vi en omsorgsfullt uppförd replik av Stöng, som gården heter, så som den såg ut före utbrottet. Där man kan gå runt och se hur en isländsk gård såg ut omkring år 1100.
Vid något tillfälle lyckades jag göra sönder ena glaset på glasögonen. En ny lins beställdes snabbt och lätt, men leveransen tog ett tag. Under tiden fick jag klara mig utan glasögon, eller med glasögon med ett enda glas. Så småningom fann jag det senare bekvämast, åtminstone så länge jag blundade med "fel" öga (vilket löstes med en papperslapp, en "vit lapp för ögat").
Eftersom jag bara såg med ett öga såg jag inte längre tredimensionellt. Det är inget man tänker på till vardags, och det var ingenting jag tänkte på nu.
Tills den dagen jag satt framför datorn, och bakgrundbilden plötsligt fick djup. Jag såg in i huset, kittelns rundning, pelaren i förgrunden, allting fick djup och tredimensionell kropp. Illusionen var den bästa jag sett i genren, långt bättre än några bioglasögon. Ikonerna på skärmen hängde i förgrunden, som uppklistrade på en fullkomligt genomskinlig glasruta.
Efter att ha hämtat mig och konstaterat att jag var vaken prövade jag med några andra bilder, spel och filmer, liksom att bläddra i böcker. Varje avbildning av en tredimensionell miljö fick tre dimensioner.
Jag utgår ifrån att fenomenet är känt och beskrivet, men har aldrig sett det omnämnt. Att upprepa det borde vara enkelt, på papperet: Blunda på ena ögat under tillräckligt lång tid — hur lång den nu kan behöva vara. Några timmars tid har inte räckt för mig, och redan det var besvärligt. Men någon gång så ...
På den tiden bodde jag i Biskopsgården på Hisingen. Denna torsdag morgon snöade det, stora långsamma flingor. Jag gick ner till hållplatsen och spårvagnen. Den skulle ta mig till Chalmers där en laboration i någon datakurs väntade.
Jag kom en bra bit. Men vid Vasaplatsen, ett par hållplatser från Chalmers, var det stopp. I vanliga fall skulle spårvagnen ha fortsatt uppför Aschebergsgatan (den går utmed bildens högerkant). Men föraren meddelade att ledningarna åt det hållet var strömlösa. Så alla fick gå av och fortsätta med andra medel.
På grund av strömavbrottet var det ännu mer folk på Vasaplatsens hållplats än en vanlig torsdagmorgon. En plats i väntkuren var inte att tänka på. Men jag träffade en kurskamrat som också var på väg till laborationen. Han hade trevligt nog ett paraply. Det snöade som sagt, inte särskilt mycket, men tillräckligt för att man hellre ville stå under ett paraply än under bar himmel. Vi ställde oss längst ut på hållplatsens refug, närmast korsningen.
I fjärran, uppåt Aschebergsgatans långa backe, hördes en siren. Jag hade varit lantis fram tills nyligen, och sirener var fortfarande ovanligt och spännande. Därför tittade jag uppåt backen. En smäll hördes från samma håll, ganska dov och kraftig. Vad var det? Och så small det till igen. Nu var det definitivt något som pågick. Men vad? Jag stirrade uppåt backen.
Nu dök en polisbil upp i synfältet. Och så en spårvagn. I efterhand retar jag mig på att jag var så trögtänkt. Jag noterade inte att det var spårvagnens baksida som var vänd mot oss. Inte heller att den gick på fel sida. Jag tänkte inte ens på att den enda anledningen till att jag alls stod på Vasaplatsen var att spårvagnarna ju för tillfället inte kunde gå utmed Aschebergsgatan. Så vad gjorde en spårvagn på Aschebergsgatan? — Var en tanke jag inte tänkte. Polisbilen med blåljuset var det som fångade min uppmärksamhet.
Spårvagnen rullade neråt och kom så småningom fram till korsningen. Där svängde spåret, inte mycket men lite. Spårvagnen svängde däremot inte alls. Den hoppade upp på asfalten och fortsatte i full karriär, rakt mot hållplatsen som nu bara var några tiotals meter bort. Att den gick bra mycket fortare än vagnar brukar göra hade jag inte heller tänkt på. Sådant är ju också svårare att se när man står rakt framför fordonet ifråga.
Men om jag dittills varit generande dålig på att lägga ihop två och två tänkte jag nu desto effektivare. Vilket var hälsosamt och bra. Utöver det uppenbara — att en skenande spårvagn var på väg mot mig — insåg jag att den, när den slog i hållplats, bilar och hus, skulle svänga ut med ändan och fortsätta med bredsidan först. Varför jag var i akut behov av att flytta på mig tillräckligt långt.
Jag vände mig till vänster, mot Vasaplatsens gräsplätt, och sprang. Bakom mig hörde jag spårvagnen drämma in i huset. Jag minns inte hur det lät, det starkaste ljud jag någonsin hört; jag bara registrerade att det small till.
När jag kommit tillräckligt långt stannade jag och vände mig om. Och konstaterade att jag hade haft rätt. Spårvagnen hade svängt ut och svept sina femtio ton över hållplatsen, över allt och alla som fanns där. De som stod inpackade i väntkuren hade inte haft en chans att komma undan, eller ens inse vad som pågick. Ett antal bilar demolerades i olika grad. I en av dem spräcktes tanken; bränslet forsade fram och började brinna. Den morgonen dödades tretton, skadades 29.
Jag och min kurskamrat klarade oss med blotta förskräckelsen. Hans paraply blev kvar på platsen; det hade hamnat under en taxi som spårvagnen dragit med sig. Smällarna jag hört var först polisbilens försök att knuffa undan taxin, därefter när spårvagnen slog in i taxin.
Wikipedia: Spårvagnsolyckan vid Vasaplatsen i Göteborg (1992)
