2023-09-27

Början på slutet

Ännu ett sånt där tråkigt inlägg …

Det är nu fyra år sedan jag fick min cancerdiagnos. Sen dess har jag avverkat ett antal behandlingar. I våras skrev jag i en Lägesrapport hur de relevanta kurerna betats av. Nu skulle jag få en bättre-än-ingenting-kur; man grävde i botten.

Nu har även den tappat kraft. Tumörer och metastaser har slutat krympa och börjat växa. Då är det dags att avsluta kuren. Och därmed går vården in i ett annat läge.

Hädanefter får jag så kallad palliativ* vård. Det är vård som inte motarbetar sjukdomen, eftersom man i det aktuella fallet inte känner till någon sådan vård, utan lindrar dess effekter. Med smärtstillande och sånt. Den kallas även ”vård i livets slutskede”, och ni kan räkna ut varför. Visserligen har ordet ”palliativ” använts ända sedan diagnosen först gavs, men det beror på att vårdfolket redan så tidigt förutsåg utvecklingen på sikt. Alla behandlingar jag fått, även de som gett effekt, har varit tillfälliga, och det har de inte gjort någon hemlighet av.

Där har ni läget. Jag mår inte illa, och får det smärtstillande som behövs. Jag behöver inte ens åka in till sjukhuset, utan minst varje vecka kommer folk hem och tar prover, genomför läkarbesök (det som hittills inneburit att jag besökt läkare, är nu tvärtom), och ser i övrigt till att jag mår bra.

Bloggen fortsätter, tills den inte längre gör det. Hemsidan kommer att finnas kvar. Jag har ett par färdigskrivna poddavsnitt som väntar på att bli avklarade. Livet går vidare – ett tag till.


* ”Palliativ” kommer från lat. palliatus, ”bemantlad”. Tanken är att man tänker sig att den palliativa vården ”döljer” de värsta besvären.


24 kommentarer:

Spito sa...

Fy fan! Världen är vare sig rättvis eller trösterik. Tänker på dig och familjen och hoppas att den sista tiden får innehålla några ljusglimtar trots allt /David

Wulfahariaz sa...

Hemskt att höra. Du har min medkänsla.

LarsW sa...

Jobba inte ihjäl dig den sista tiden. Gör som Jimmy Carter, sjunk in i det palliativa och njut av livet så länge det går.

Anonym sa...

Vad säger man till en person i din situation? "Dö väl", "Gott slut" "Försök låt bli att dö, så länge det nu går" "Suger att vara du" "Det är synd om människorna -särskilt du" "Ta vara på tiden, man dör bara en gång" "Cancern dör ju också -så du får din hämnd"

Ifall galghumor inte är din grej försöker jag en mini-elegi medan du fortfarande är här att läsa den:

"Jag vet att jag talar för många när jag säger att Hexmasters böcker och blogg har varit en källa till kunskap och glädje. Hans insatser för sanning, vetenskap och bildning, mot ockultism och kvacksalveri har varit en välgärning -ofta i motvind i en tid som ibland kallas 'post-fact'. När hans röst tystnar är det många mörkermän som drar en suck av lättnad, men världen som helhet är utan tvivel fattigare."

Sensemaker

Anonym sa...

Kan bara instämma i vad Sensemaker redan sagt. Mycket tråkiga nyheter. Ta hand om dig.

Anonym sa...

Vad f*n säger man, krya på dig känns inte riktigt rätt.

Håll dig kvar så länge det går, vi är en bunt som uppskattat dina alster över åren. Försök att ha det så trevligt som det går och håll oss gärna uppdaterade, vi är faktiskt en bunt som bryr oss.

Får du dricka alkoholhaltiga drycker?

Jag tvingades se Love at First Sight häromkvällen: 'Hadley heads to Peckham House where she meets Oliver’s younger brother, Luther, and his parents at his mother’s Shakespearean themed
living memorial.'
Living memorial, kanske en idé?

Mina tankar är framförallt hos dina nära och kära.

MHV

Hans

Christian_Henriksson sa...

Instämmer i alla kommentarer, särskilt Sensemakers utomordentliga skrivelse, och önskar dig allt gott. Det har varit en ära att få ta del av ditt verk, och du kommer att vara saknad.

Jag skänker en tanke åt dig och de dina och hoppas på ytterligare något eller några fina inlägg från dig.

Mikael Parkvall sa...

Dö ska ju alla, sägs det. Då om inte förr får man tillfälle att tänka på om man själv/den döende//den nydöda gjort världen bättre eller sämre genom sin existens.

Du tillhör helt klart den förra gruppen, och det är inte det sämsta bokslutet.

Om du planerar att lägga ner snart så är det väl lika bra att säga ”tack för allt” innan det är för sent.

Anonym sa...

En bunt som bryr oss, helt klart! Många värdefulla timmars intressant och upplysande läsning och lyssnande, hjärnhalvornas uppgivna men efterlängtade kamper om lördagarna, som ej önskas ogjorda. Jag vill bara säga, tack!
/ Richard

Anonym sa...

Nej men fan! Läkare här, som precis hittat bloggen via Filter. Kan redan nu säga: tack för allt. Kommer att läsa i kapp. Med varma hälsningar, Demina

Hexmaster sa...

...... Tack allihop. Det värmer.

Vad man ”ska” säga i en sån här situation vet jag verkligen inte. Det är ju ingen av oss som varit i den situationen. Även om jag kommer att tänka på boken ”Jag var kamikaze-pilot” …

Men Sensemaker kommer en bra bit på vägen. Så jävla fint. :'-) Och eftersom du frågar så ja, galghumor är definitivt min grej. Problemet med galghumor är att den tar slut …

Hans: ”Får göra” får jag nog det mesta. Vanligt riskkalkylerande är ju numera irrelevant. Däremot har jag sedan länge haft betydligt mindre smak för haltiga drycker. Ibland vet tillvaron att fördystra sig – tänk att ha all möjlighet i världen att smaka på lite av varje, men inte ha lust!

Demima: Jag misstänker att du inte är ensam om att ha lockats hit av Filter, som jag har anledning att återkomma till. Det knäcket flyttar rentav på poddavsnittet, som ju annars lördagar är vikta till.

Anonym sa...

Du hade större möjlighet att överleva kriget som kamikazepilot än att vara nergrävd soldat på vissa japanskockuperade öar. Kanske dags att karriärväxla? Om jag inte hade så urusla skämt hade du inte vetat att det var jag.

Jag skickar nog en flaska bubbel i alla fall, man kan faktiskt bjuda nära och kära - så det så.

Living memorial, jag tycker fortfarande det är en bra idé, så får du höra alla fina ord som i vanliga fall sägs aningen för sent.

MVH

Hans

Hexmaster sa...

En bubbel ska jag nog kunna få ner. :-) Med tanke på att framtidsutsikterna på ställen som Iwo Jima var försumbara så inser jag genast att du, som vanligt, har rätt.

Fina ord har jag fått en masse, här och på fejan och vad alla dessa asociala medier nu heter. Så nog känns det som om jag fått höra en del av snacket efteråt!

Anonym sa...

Sluta snacka och maila mig din adress istället, hittar den inte.

MVH

Hans

Hexmaster sa...

Done & done, Monsieur.

Hexmaster sa...

Ännu ett svar till Demima: Om du aldrig skulle ”läsa i kapp” så är du redan nu ursäktad. Bloggen har varit igång sedan augusti 2007, och mycket länge var ett inlägg om dagen en benhård regel. I skrivande stund finns 5762 utlagda inlägg (inlagda utlägg). Även om mången bloggpost förvisso är åt det korta hållet så är de inte sällan åt det längre – här finns ett och annat bokkapitel t.ex.

Men, men. Gratis är de alltihop, utan tvekan. Varsego!

Anonym sa...

Rörande frågan vad man skall göra (förutom att dö) finns det en japansk film som tar upp frågan på ett fint sätt. Det är filmen Ikiru av Akira Kurosawa. Det handlar om en ämbetsman, Kanji, som inser att han är döende i cancer. Han har mest levt för sitt yrke, som mest verkar gå ut på att förhala och säga nej, och sin son, men hans son och svärdotter respekterar honom inte. Så det han åstadkommit hittills känns mest meningslöst. Efter att ha försökt roa sig kommer han blir han besatt av en före detta underlydande som efter att ha slutat jobba på ämbetsverket tycks ha fått ny livsglädje. Han vill ha Svaret av henne. Hon har förstås inte Svaret, men berättar vad det är som gett henne glädje och en känsla av mening. Knappt har Kanji hört detta förrän han förstår vad han skall göra och fylld av ny mening ger han sig iväg...

I nästa scen är han död. Hans bekanta träffas för en minnesmåltid och försöker tillsammans bli kloka på vad det egentligen var som hände honom i de sista dagarna.

Det är en mycket fin berättelse, ehuru inte tillämpbar på Hexmaster som har åstadkommit en hel del högst meningsfulla saker. Tyckte ändå att jag ville nämna filmen eftersom Hexmaster nämner en bok kring detta.

Återvändom till frågan vad man gör under sin sista levnadstid. Själv har jag aldrig känt att jag har någon "bucket-list" lista på saker jag vill göra innan jag dör. Det känns mer som något för den sorts människor för vilka upplevelser är viktiga på ett annat sätt än för mig. Jag föreställer mig dock att ifall jag hade mycket begränsad tid kvar att leva skulle jag vilja säga tack och hej ordentligt till de som betytt mycket för mig. Då menar jag även de personer som jag förlorat kontakten med sedan länge: den snälla förskolefröken, läraren som betydde så mycket för mig i mellanstadiet, klasskamraten som ställde upp också när det var jobbigt, läkaren som ansträngde sig litet extra och stoppade en farlig sjukdom innan det blev riktigt illa, domaren som inte ville vara drakonisk mot en förstagångsförbrytare. (Exemplen är påhittade och reflekterar inte mitt, Sensemakers, liv.) Jag menar alla människor vars hygglighet, medmänsklighet eller professionella skicklighet gjort att mitt liv fått en bättre riktning än det fått annars. Några av dessa är väl döda, men man kan ju lägga blommor på deras grav. Andra är på ålderdomshem och kanske så långt in i senilitet att de inte begriper vem det är som besöker dem. Ytterligare andra reagerar väl med ett artigt "Jaha, det var ju roligt. Tack och hej." Fast en hel del har nog kommit så långt i livet att man undrar "vad har jag egentligen åstadkommit?" Att det då dyker upp någon ur ens förflutna som vittnar om att man betytt mycket för dem, ja det är nog bästa medicinen.

Sedan finns den mörka sidan också. Det finns människor vars beteende försämrat mitt liv och fått det att ta en sämre riktning. Skolmobbaren, reaktorn som vägrade tro på vittnesmålen om sexuella trakasserier, läraren som blundade för uppenbar mobbing, klantarslet till läkare som gjorde att jag gav chansen att få barn i onödan, chefen som struntade i klagomålen på arbetsmiljön ända tills ohjälpliga skador uppstått. Jag skulle vilja att de får reda på vad de gjort. Och ifall det är någon som gjort mig eller någon av de mina riktigt, riktigt illa -tja jag är inte längre avskräckt av risken för långa fängelsestraff. (Återigen exemplen är påhittade.)

Det var vad jag föreställer mig att jag skulle göra. Du hittar nog din grej.

Sensemaker

Anden sa...

Beklagar och tack, har varit trevligt att följa dina skriverier!

https://www.youtube.com/watch?v=rt1cA0jqamk

Lill-Erik sa...

Tacki för allt.

Anonym sa...

RIP

Anonym sa...


:( Hexmasters verk är något av en kulturgärning. Vilken fantastisk nyfikenhet och disciplin måste man inte ha för att skriva tusentals inlägg, och böcker och poddar på det.

/koroshiya

Anonym sa...

Jag tar fullt ansvar, rökningen i oktober var delvis jag ansvarig för och jag hoppas jag hann att se till att levern fick jobba lite för sig också.

Skämt åsido, trist. Hittar inget bättre ord för vad jag känner nu. När bytte han jaktmarker?

MVH

Hans

Christian_Henriksson sa...

@Hans:
https://www.vof.se/blogg/peter-olausson-1971-2023/

Anonym sa...


Tack Christian.

https://forum.skalman.nu/viewtopic.php?f=98&t=49409

MVH

Hans