Bibelstudierna fortsätter … Vi läser om en av de mest uppmärksammade apostlarna, Maria Magdalena – att hon skulle ha varit prostituerad är inte bara en myt, utan en ovanligt lätt debunkad myt som ändå hållit i över tusen år. Aposteln Petrus har en egen symbol, ett vänt kors – hur i allsin dar kom det att förknippas med Djävulen och satanism? Vi tar en titt på när, eller om, Saul(us) blev Paulus och hur fariséerna egentligen var. Och så blir det en icke-faktoid: Hur den barmhärtige samariten blev den barmhärtige samariern.
Här finns avsnittet som prat
Fariséerna
[Klipp ur Life of Brian (1979) – Reg (John Cleese): "Judean People's Front..! We're The People's Front of Judea!"]
I Palestina på Jesu tid fanns det verkligen en mängd grupperingar av olika slag, med olika syn på religion, politik, kultur och så vidare. Vilken av dem, tror ni, är det som beskrivs här:
De var i högsta grad förankrade i den centrala kultplatsen [alltså templet i Jerusalem] och därmed till religionens mest officiella form. De var strängt konservativa i den bemärkelsen att de höll sig till den traditionella tolkningen av lagen sådan den var nedlagd i de officiellt erkända skrifterna. De tog kategoriskt avstånd från nymodiga, mer eller mindre privata utläggningar.
Det där låter väl som fariséerna, så som vi känner dem från evangelierna? Småaktiga, skenheliga, hycklande självgoda petimätrar..? Nej; de som beskrivs är en grupp som kallades saddukéerna. Med reservation för ett källkritiskt problem: De flesta uppgifterna vi har om saddkéerna kommer från deras fiender. En sak är dock säker – nu låter det som Monty Python igen – saddukéerna var fariséernas ständiga fiender.
Fariséerna beskrivs istället så här:
De [...] lade vikt vid ett självständigt och mycket grundligt studium av de heliga skrifterna. Avsikten var att nå fram till en förfinad tolkning som kunde tillämpas i så många praktiska situationer som möjligt.
Det här citaten är från Arild Hvidtfeldts standardverk Religion (Forum 1997). På den här punkten är religionsforskarna ovanligt överens: Bibeln skildrar inte fariséerna på ett korrekt sätt. Jesus stod nära fariséerna på flera sätt, och har ibland setts som en av dem, hur märkligt det än låter när man matats med den bild som ges i Nya testamentet. Vidare blandas ofta fariséer och skriftlärde ihop, som vore det två namn på samma personer, och det stämmer verkligen inte; det fanns många som var det ena eller det andra.
Frågan är då varför det står som det gör?
Man kan föreställa sig att evangelierna skrevs med ett enda självklart syfte: att dokumentera Jesu liv och gärningar. Men sådana ärliga dokumentärer för dokumenterandets egen skull är historiskt sett en sällsynthet. När man skrev ner sådant, gjorde man det som regel för något specifikare, vardagligare och, om man så vill, lägre syfte.
Under sin första tid var kristendomen en judisk sekt bland många andra. Mot slutet av det första århundradet började den att utvecklas till en egen, självständig religion. Det var då evangelierna skrevs. Ett syfte var att bevisa att de gamla skrifterna verkligen förutspår en Messias, ett annat att påvisa skillnaderna mellan den gamla judendomen och den nya kristendomen. På den tiden var fariséerna judendomens huvudströmning, och därmed de kristnas främsta konkurrent.
Dessutom är det ju väl känt, att ju närmare två läror ligger varandra, desto större är fiendskapen mellan dem – Monty Python igen.
Maria Magdalena
[Klipp ur Jesus Christ Superstar (1973) – Maria Magdalena (Yvonne Elliman) framför "Everything's alright"]
Nu kommer vi till en märklig missuppfattning. Den gäller en av Jesu lärjungar. Maria Magdalena, Maria från Magdala som det betyder. Hon var sannerligen inte den minst viktiga lärjungen. Bara en sådan sak som att hon var den första, eller en av de första – det skildras lite olika – som såg den uppståndne Jesus. Hur kommer det sig att man sett Maria Magdalena som prostituerad?
Jag vet inte hur känd den här bilden är i dagens Sverige, men det ska sägas, att den är mycket spridd och ingrodd. Inte minst för att den förekommer i Jesus Christ Superstar som ni nyss hörde i bakgrunden, musikalen som blivit både film och tv. Det har nog betytt mer för dagens uppfattning än några medeltida sagor.
Och det här är verkligen ett fel; ett ovanligt dumt och onödigt fel, som vi ska se. Vad som hänt är att två olika personer blandats ihop.
Först har vi Lukas 7 kap [7:36–50]. Där berättas om när Jesus besökte farisén Simon. Då kom en prostituerad kvinna fram och, som det står, "vätte hans fötter med sina tårar och torkade dem med sitt hår".
Sen har vi Lukas 8 kap [8:1–2]. Där kommer "Maria, hon från Magdala", som det står, in i berättelsen. Sedan hon blivit befriad från sju demoner följde hon och några andra kvinnor Jesus och de övriga lärjungarna. Där står även att kvinnorna "alla hjälpte dem med sina tillgångar", vilket ju antyder att de inte var några fattiglappar.
Så – två olika personer i två olika sammanhang. Den ena följer den andra i texten, men risken för att blanda ihop dem måste väl ändå anses som mycket liten.
Men, blandade ihop dem var just vad man gjorde. Vi vet faktiskt vem som gjorde det först. Påven Gregorius I kommenterade i en påskpredikan på 500-talet berättelsen i Lukas 7 kap., den med den prostituerade kvinnan, så här: "Vi anser att denna kvinna, som Lukas kallar en synderska, och som Johannes kallar Maria, är samma Maria som enligt Markus fick sju demoner utdrivna ur sig."
Johannes Maria var Maria från Betania. Hon är inte lika känd som sin bror Lasaros, han som dog och återupplivades av Jesus. Men Maria från Betania nämns flera gånger, även av Lukas, vid namn. Varför denne plötsligt skulle ha glömt bort vad hon hette, ja, det kan man fråga sig. Liksom vad som är upp och ner i Gregorius besynnerliga sammanblandning, som alltså inte gjordes av misstag utan med flit.
Det verkliga mysteriet är naturligtvis varför massor av folk skulle haka på. Och genom sekel efter sekel få för sig att Maria Magdalena var prostituerad, trots att man får läsa Bibeln riktigt, riktigt illa för att tro något sådant. Kanske folk inte läst Bibeln så mycket och noggrannt som man kan tro. Eller så ville man, på något sätt och av någon anledning, ha med en namngiven prostituerad i Nya testamentet, någon som syndat och var botfärdig.
Formellt varade det här till 1969. Då gav Vatikanen ut en ny utgåva av den katolska liturgiska kalendern. Där preciseras att den 22 juli var vigd åt Sankta Maria Magdalena, inte Maria från Betania eller den syndiga kvinna vars synder Jesus förlät. Det där är Vatikanens sätt att säga att ja, vår chef för trettonhundra år sedan hade fel. För övrigt så ska jag ta upp den så kallade påvliga ofelbarheten lite längre fram här i podden …
Den barmhärtige samarit-samariern
Nu ska jag inte ta upp en faktoid, men en liten språklig historia som jag tycker är intressant. Den handlar om den barmhärtige samariten. Eller vad nu kallar honom. Det började med att man ställde några frågor till Jesus. När han fick frågan, "vem är min nästa?" så svarade han med en berättelse, som jag nu ska läsa upp.
Gustave Doré: Den barmhärtige samariten
"En man var på väg från Jerusalem ner till Jeriko och blev överfallen av rövare. De slet av honom kläderna och misshandlade honom, och sedan försvann de och lät honom ligga där halvdöd. En präst råkade komma samma väg, och när han såg mannen vek han åt sidan och gick förbi. På samma sätt med en levit [han hörde till den prästerliga stammen, leviterna] som kom till platsen; när han såg honom vek han åt sidan och gick förbi. Men en samarier som var på resa kom och fick se honom ligga där, och han fylldes av medlidande. Han gick fram och hällde olja och vin på såren och förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna, förde honom till ett värdshus och skötte om honom. Nästa dag tog han fram två denarer och gav åt värden och sade: 'Sköt om honom, och kostar det mer skall jag betala dig på återvägen.'" [Luk 10:30–35]
Efter det här ställde Jesus en motfråga, vem som var den överfallne mannens nästa: Var det prästen, leviten eller samariern? Där det rätta svaret är det förväntade.
Det där var berättelsen om den barmhärtige samariern, som han kallas här. Vad var en samarier? Samarien är ett område mitt i Israel, späckat med historia såklart. Samarierna där skiljde sig lite från de övriga judarna. De följde Jahve, men inte riktigt riktigt på samma sätt. De hade en kalender som utgår ifrån ankomsten till det heliga landet istället för världens skapelse, de hade en egen version av Moseböckerna, med mera. Hade och hade förresten, det finns faktiskt några än idag, ett par hundra som fortfarande utövar samarisk judendom. Och samarierna ansåg, naturligtvis, att deras lära var den sanna, rena och obesudlade. Judarna höll inte med, naturligtvis, utan ansåg att samarierna börjat avvika från den rätta läran. Förhållandet mellan samarier och judar var följdaktligen spänt. Man såg ner på varandra, och kunde rentav använda varann som skällsord. Där har vi en poäng som är lätt att missa: Prästen och leviten var fint folk som glömde bort sina fina läror när det gällde. Samariern var föraktad, bland judarna alltså, men ställde upp för sin nästa. Det är vad berättelsen om den barmhärtige samariern går ut på.
Fast "samarier", det är vad som står i den moderna Bibel 2000. Innan dess stod det "den barmhärtige samariten". Och det är samariten som blivit känd, även som begrepp. En samarit kunde man kalla en osjälvisk, hjälpsam person. Så småningom började det även användas om frivilliga i samaritföreningar, som fått lära sig första hjälpen och dylikt. Och ännu lite senare blev det namn på kommunalt anställda vårdbiträden i öppen vård. Idag kallas det hemtjänst, när frivilligheten professionaliserats.
Men när de där kommunala vårdbiträdena dök upp som samariter, så blev det lite konstigt när man läste Bibeln. Det var väl inte konstigt att samariten tog hand om den misshandlade mannen, det var ju hans jobb? – kunde man ha resonerat. Det var åtminstone så de resonerade som översatte Nya testamentet i Bibel 2000. Visserligen var samarier bättre än samariter rent språkligt, men ännu viktigare var det att samarit fått ett eget liv, och användes om en sorts vårdpersonal. Det var därför som den barmhärtige samariten blev den barmhärtige samariern.
Ja, det där var inte en faktoid som sagt, men den fick komma med ändå … Men, oj, nu kommer en faktoid. Den här känner ni till!
Petri satanskors
En del faktoider är görsnabba att avfärda: Man visar, så här är det, och så är det klart. Andra gånger kan det ta längre tid, om det nu beror på att faktoiderna i sig är komplicerade, eller att det finns mycket om dem och kring dem som man vill berätta. I det här fallet så finns det mycket som man, det vill säga jag, vill berätta.
Så den här kommer att ta en stund. Det finns mer i den här historien än man kan tro … Jag börjar med Petrusakterna, som texten heter. Den skrevs mot slutet av det andra århundradet, alltså senast år 200, e.Kr. såklart. Det är en apokryf, det vill säga den beskriver bibliska ting och hade kunnat inkluderas i Bibeln om den godkänts, vilket den inte gjorts. Den beskriver aposteln Petrus sista tid i Rom, mirakler han utförde, en talande hund, en flygtävling med mera, och till sist hur han blev martyr, det vill säga hur han avrättades. Det här hände sig förresten när Nero var kejsare.
Just när Petrus ska korsfästas, när han står vid korset, så säger han följande:
Jag ber er, bödlar: Korsfäst mig så, med huvudet neråt och inte på något annat sätt: och anledningen därtill ska jag berätta för de som lyssnar.
- Petrusakterna, XXXVIICaravaggio: S:t Petrus korsfästs (1601)
Ja, anledningen därtill är inte glasklar precis, och egentligen irrelevant i det här sammanhanget, men ändå: Folk som forskat i frågan menar att världen vänts upp och ner av synd, bildligt talat. Petri bokstavliga upp-och-ner-vända död skulle visa att mänskligheten återupprättats genom korset: Dess synder har blivit förlåtna och man har återvänt till det ursprungliga, rena stadiet. Har man tolkat det som. Annars är den vanligaste tolkningen av Petri död att han inte såg sig värdig att dö på samma sätt som Frälsaren. Åtminstone inte exakt samma sätt. Och så kom han på en detalj som kunde justeras. Och de romerska bödlarna kunde inte bry sig mindre, och så var saken klar. Eller hur det nu gick till.
Hur som helst. Poängen är att det finns en tradition, sann eller inte, som berättar att Petrus korsfästes upp och ner. Den bekräftades också av viktiga personer som Hieronymus, han som översatte Bibeln till latin. Därmed fick Petrus ett upp-och-nervänt kors som symbol. Eftersom Petrus är en av de viktigaste apostlarna, så finns hans upp-och-nervända kors lite varstans. Inte det minsta konstigt. Inte ett enda ögonbryn har höjts för den sakens skull. Förrän på sista tiden, då.
Idag är ju det upp-och-nervända korset, eller det inverterade korset som det också kallas, en välkänd symbol för Djävulen och satanism. Hur kommer det sig? Ja, det finns ju en idé, att om man tar något kristet och vänder på det, på något sätt, så vänds även dess betydelse. Det som stått för Gud och kristendom står plötsligt för Djävulen och satanism. Som att man under svarta mässor läser Fader Vår baklänges, eller trollformler där man ska gå baklänges runt en kyrka, den stilen. Eller, för att nämna en klassisk konspirationsteori från 1980-talet, att man smugit in satanistiska budskap på skivor, där de spelats in … Baklänges. Ja, i just det fallet var väl baklänges-grejen inte satanistisk i sig. Man tänkte att den skulle vara subliminal, att lyssnarna inte skulle skulle uppfatta de djävulska budskapen medvetet men väl med sitt undermedvetna – den stilen. För om man haft med sig det där baklänges-tänket, att ett visst budskap baklänges skulle få motsatt betydelse, så skulle ju ungarna som lyssnade på hårdrock bli välkammade drogfria mönster till medborgare. Om det nu hade fungerat. Ja, baklänges-tänket är ju tämligen barnsligt, eller vad man ska kalla det; jag vet inte om riktiga, övertygade satanister och magiker med flera någonsin tagit det på allvar.
Jag vet heller inte i vilken mån riktiga, övertygade satanister tagit upp-och-ner-tänket på allvar, och i vilken mån det upp-och-nervända korset använts av riktiga satanister som en faktisk satanistisk symbol.
Den som så att säga planterade idén om Petri satanistkors i mänsklighetens medvetande hette Eugène Vintras och levde på 1800-talet. Han ledde en sekt. Det är en utmaning att beskriva den sekten utan att fastna men jag ska försöka. Vintras sekt hette "Ludvig XVII:s räddare", fast på franska då. Deras grundläggande idè var att sonen till Ludvig XVI och Marie Antoinette inte alls dött, som var och är den etablerade uppfattningen, utan att Frankrikes kung, som han ju blev när fadern avrättades, fortfarande lever någonstans, och så småningom skulle träda fram och återta sitt rike med en guldålder som följd. Den stilen. Det där låter ju inte som material till en djävulsk kult. Men på sin grundläggande idé byggde sekten upp ett, ska man säga imponerande, verk, med rejäla religiösa inslag. Där bidrog Vintras med mycket. Bara en sån sak som att det var ärkeängeln Mikael som sett till att han kom i kontakt med den orden han sen blev ledare för. Eller att Vintras var såväl Karmelitordens ordensgeneral som en reinkarnation av profeten Elias, vars namn han så småningom antog. Sektens medlemmar var inkarnationer av änglar – det är inte illa det heller – som antagit fysiska kroppar inför den episka slutstriden. Det finns mycket mer att berätta om de här, men då tappar vi tråden helt.
Eugène Vintras (1807–1875)
En sak som sekten inte var, trots allt som sades, var satanister. Tvärtom bekämpade man Satan och hans demoner varhelst man såg dem. Ett ställe där man såg dem var i Vatikanen. Om inte de andra faktiska eller inbillade aktiviteterna hade räckt till, så blev nu "Ludvig XVII:s räddare" bannlysta av påven. Vilket Vintras besvarade med att själv utnämna sig till påve. Det finns ett fint fotografi, eller om det är en sån här dagerrotyp [så stavas Daguerres fotografier i SAOL], av Eugène Vintras på min blogg, där han bär sin påvedräkt. Prydd med ett stort upp-och-nervänt kors. Tillsammans med allt som sades om sekten, vilket alltså var ännu mer än det jag berättat här, så räckte det för att man där och då skulle börja ta fasta på korsets upp-och-nervändhet, så att säga: Petruskorset började förknippas med mörka krafter.
Och där har det fastnat. Man kan se upp-och-nervända kors i filmer och dataspel, de är särskilt populära inom vissa musikgenrer, och de är aldrig, så vitt jag vet, symboler för aposteln Petrus.
En grupp av upp-och-nervända-kors-observationer som är särskilt intressant är de som har med påven att göra. Påven, den katolska kyrkans ledare. Vet alla vem som var den förste påven? Han hette Petrus. Det är alltså inte alls märkligt att se påven med upp-och-ner-vända kors kring sig. Men varje gång det inträffar, så finns det folk som blir till sig och börjar yra om påven som antikrist.
Jag tror heller inte att det hjälper att förklara för dem hur det ligger till. I många fall har de här figurerna fått förklarat för sig hur det ligger till. Jag misstänker att drivkraften liknar den hos folk som ska berätta "sanningen" om vacciner, klimathotet eller jordens form. De har gjort en Upptäckt, ser ni, de vet något som vi, den fåkunniga, lättlurade allmänheten inte vet, och varje motstånd bekräftar att de är på rätt spår, och att Makterna försöker att bekämpa dem.
Saul(us) blir Paulus
Så! Det var satanistkorset. Vi tar en faktoid till. Den handlar om en av de viktigaste personerna över huvud taget i kristendomen. Berättelsen om honom finns i Apostlagärningarna, och den har en finfin början: "Saul, som ännu rasade av mordlust mot Herrens lärjungar …" [Apg 9:1] Men han ska varken bli känd som Saul eller som mördare av Herrens lärjungar för den delen. Det är först sedan han träffat Jesus, blivit kristen, döpts, missionerat i Jerusalem, blivit kringresande missionär och hamnat på Cypern, som han i sitt femte kapitel, i en bisats, byter namn till ett betydligt mer välkänt: "Saul, som även kallades Paulus, fylldes då av helig ande". Och så vidare.
Det finns en uppfattning att Saul, eller Saulus som han kallades i tidigare bibelöversättningar, blev Paulus när han blev kristen; att han bytte namn och religion på samma gång. Nu kan det vara lätt att få det intrycket om man inte läst Apostlagärningarna, om man till exempel fått handlingen snabbt återgiven för sig. Kanske inte riktigt så kortfattat som jag nyss gjorde, men något åt det hållet. Men att faktoiden blivit så stark som den åtminstone varit beror nog främst på att man gjort en poäng av att juden Saul med sitt judiska namn blev en kristen man med ett grekiskt namn. Att hans omvändelse inte bara innebar en ny religion utan en ny person, skulle man kunna säga. Men så ligger det alltså inte till.
Hur ligger det till då? Saul var hans judiska namn, kanske efter en berömd krigarkung i Gamla testamentet. Sen hade han också ett grekiskt namn, som var Paulus [eller Paulos Παῦλος] och som förresten betyder "den lille". Att ha två namn var alls inget märkvärdigt utan tvärtom rätt vanligt bland judar. Man hade ett judiskt namn som användes bland de sina, och ett namn som användes av övriga. Så länge som de flesta han vistades bland var judar, vare sig det var i Jerusalem eller Damaskus eller Antiokia, så kallades han Saul. När han kom till Cypern och den grekisk-romerska sfären, så kallades han Paulus. Det var inte mer med den saken.
