Den isländska vägvisaren

- Ur Huld-manuskriptet

Texten som beskriver nr 27 Vegvísir är som följer: "Om detta tecken bärs, kommer man aldrig att gå vilse i storm eller dåligt väder, även när man inte känner till vägen." Det är allt. (Huruvida beskrivningen även gäller nr 29 nertill har folk grubblat över; men det är en annan fråga som inte ska avhandlas här.)

Gammal isländsk magi? Som åtminstone delvis påminner om runor? Tankarna går snabbt och säkert till en viss tid. Ett exempel på hur det tänkts kommer från den som gjorde vägvisaren känd när hon en gång i tiden lät tatuera in symbolen:

It's so I don't get lost. If the Vikings had bad weather or fog, they used to draw it on their foreheads with a piece of coal. I thought that was a bit much, so I put it there [på armen].

- Björk intervjuas i Rolling Stone, juli 1995

Varifrån hon nu fick idén att man skulle rita symbolen i pannan ...

Den som idag letar efter prylar med symbolen hittar multum. Som hos världens största och mest felstavade webbshop:

- Amazon.se: Vintage nordiska vikingor osv.

Notera den äldre futharken (runalfabetet, som inleds med f u th a r k ...) runt symbolen. Enligt vissa "källor" ska det öka kraften. Vad det definitivt ökar är kopplingen till vikingar. Vilket är ett problem i sig — runor användes långt före och långt efter vikingatiden — men åter igen är det inte vad denna bloggpost ska handla om.

Många jämför "vägvisaren" med en kompass. Inte för att vikingarna hade kompasser i dagens mening. Och det finns ingen antydan om att de skulle delat upp de fyra väderstrecken i åtta.

Vägvisaren återfinns naturligtvis även på betydligt mer suspekta ställen:

- Tröja med "Vägvisaren" intill "Mitt arv"

Problemet? Att Huld-manuskriptet sammanställdes omkring 1860, av en viss Geir Vigfússon. Några tidigare belägg för Vegvísir finns inte. Dess ålder är svår att avgöra; den kan vara tio, hundra eller flera hundra år. Men det finns åtminstone ingenting som visar att den skulle ha använts tusen år tidigare. "Vägvisaren" är, kort sagt, ingen vikinga-symbol.

Att genomskåda ett trick

Sibyllans hemligheter är en sann klassiker som inte kan rekommenderas nog. Den bukiga volymen börjar som en magisk encyklopedi som detaljerat beskriver illusioner av alla de slag, från close up mynt- och kortmagi till scenbyggen à la itusågade damen. Därefter kommer en encyklopedi i spådomskonst och liknande, med utförliga beskrivningar av hur man kan spå med kort, i kaffesump, händer, stjärnor och allt vad det är. Här kan man även lära sig analyserande villoläror som grafologi, frenologi, fysiognomik (exempel: den som ser ut som en kossa, beter sig som en kossa) och liknande. Till sist en blandad avdelning med fysikaliska och andra experiment, räknegåtor, med mera. — Boken har sedan 1905 getts ut många gånger. Den är väl representerad på landets antikvariat och kan erhållas för en hundring eller mindre, om man inte är intresserad av bibliofila exemplar.

Magidelen är som sagt detaljerad; den som lär sig alla handgrepp där har kommit långt. Jag lärde mig definitivt inte alla handgreppen, men prövade åtminstone på några. Som det som 1905 kallades tvåhandsvolt, numer the (classic) pass: En dold kupering. Eller lite mer precist: Man håller i smyg ett finger instucket i leken, vilande på ett kort man vill komma åt (t.ex. det som nån i publiken just dragit och fått lägga på minnet). Efter kuperingen hamnar kortet ifråga överst i leken och blir därmed lätt åtkomligt för vidare hanterande. För ännu mer detaljer finns det gott om klipp på Youtube:

När jag först försökte mig på manövern blev det, givetvis, klumpigt och långsamt. Snart gick det bättre, och efter ytterligare en del gnetande gick det väldigt mycket snabbare och smidigare än när jag började. Nu började jag komma någon vart, tyckte jag.

Senare samma dag gick ett avsnitt av en serie korta magiprogram på tv. En magiker med gäst visade och berättade om olika trick — man avslöjade lite grann, men verkligen inte mycket. Den här gången gällde det korttrick, lustigt nog. Ett par sådana gicks igenom. Vid ett tillfälle bytte magikern några ord med gästen samtidigt som han höll leken i sina kupade händer. Jag tittade på leken. Det blinkade till — ett ögonblick, bokstavligt talat. Hade jag blinkat samtidigt hade jag missat det. Efter en stund insåg jag vad det var: Det där var en tvåhandsvolt. Det är så det ska se ut. Jag insåg att det inte räckte att titta på rätt ställe för att avslöja tricket, man behövde även veta vad man skulle hålla utkik efter. Och inte blinka vid fel tillfälle.

Det är den enda gången jag är säker på att ha sett något i en trolleriuppvisning som det inte var meningen att jag skulle se. Det var heller ingen amatör som höll i korten utan John Houdi, en av landets främsta. Den lilla glimten minskade inte respekten för tricket eller hantverket, tvärtom. Möjligen kan aningen om hur mycket träning, tid och talang som krävs för att verkligen komma någon vart ha avskräckt en smula.

Skoj & allvar med Penn & Teller

- Omslaget kunde vändas så dina kompisar inte skulle ana oråd

De flesta som läser här känner nog till Penn & Teller. För er andra så är det en magikerduo i USA som blivit kända dels för sin speciella stil, dels för att de är kritiska till pseudovetenskap och hittepå. En gång i tiden tog jag upp programserien Bullshit, där de går till botten med en del etablerat trams m.m. 

En annan av deras skapelser heter Penn & Teller's Smoke and Mirrors. Det är ett dataspel som de lät göra i mitten av 1990-talet. Är det bekant? Även den med koll på gamla dataspel, skepticism och Penn & Teller är ursäktad om titeln är obekant, för spelet gavs aldrig ut.

Fast det var bra nära. Spelet gjordes färdigt och klart, och förbereddes för release. Man skickade rentav ut det till tidningarna, som publicerade några ljummet positiva recensioner.

- GamePro augusti 1995: "As hard as it is to categorize, and as hard as it is to master, Smoke and Mirrors is easy to laugh with."

Därefter gick produktionsbolaget i konkurs. Ett försök att få någon annan att ta över utgivningen gav inget napp. Bortsett från de ljumma recensionerna så var det vid den tiden omöjligt att få någon att intressera sig för vilket spel som helst som låg på en Sega-CD.

I tidens konsollkrig var Nintendo den ohotade ettan, Sega den eviga tvåan. De senare gjorde flera försök att utmana de förra. Ett av dem utgjordes av en CD-läsare till Sega Megadrive. Det möjliggjorde multimedia (tidens främsta buzzword), som främst utgjordes av pixliga, gryniga filmsnuttar som var vansinnigt imponerande de allra första gångerna man såg dem. Försäljningen gick sådär. Spelmakarna hakade aldrig riktigt på. Sega övergick 1995 till att fokusera på sin nästa modell, Sega Saturn. Det var då som Penn & Tellers spel skulle ha lanserats.

Så det blev inget Penn & Teller's Smoke and Mirrors ... Eller? Flera år senare hittade någon ett av recensionsexemplaren. En Sega Megadrive med CD-ROM grävdes fram, och det gamla, aldrig utgivna, spelet drogs igång. Det var bra — för Smoke and Mirrors är inte bara svårt att kategorisera utan närmast unikt.

S&M utgörs av ett större plattformsspel och en samling småspel. Eller vad man ska kalla dem ... Ett återkommande tema är att man lurar sina kompisar, ett annat att avslöja "magi" som inte fungerar. Delvis är det lite av en magiskola, där man får lära sig misdirection m.m.

Ett av småspelen heter "What's your sign?". Din kompis får svara på ett antal komplett irrelevanta frågor, varefter spelet avslöjar dennes stjärntecken — och har rätt! Att det blev rätt svar beror på att du, innan du visade spelet, gick in i en hemlig meny och matade in födelsedagen.

- "Concentrate on your card and answer my questions"

I vad jag tycker är det intressantaste småspelet träffar vi den klärvojanta gorillan Mofo (som även förekommer i Penn & Tellers shower). Gorillan ackompanjeras av ett monotont trummande och en lätt psykedelisk, animerad omgivning. En kompis drar ett kort ur en kortlek, visar upp det för de närvarande men inte för Mofo, som demonstrativt vänder sig om. Därefter skapas en "psykisk länk" via spelkontrollen där kompisen får besvara några debila frågor — rätt eller fel svar spelar ingen roll. Och så avslöjar Mofo kortet. Hur gick det till?

För en demonstration, se Youtube: Mofo the psychic gorilla. Där anges inte hur det går till.

Det gör jag däremot, här nedanför i vit text. Markera för facit.

> Innan den "psykiska länken" skapas ska du, spelets ägare, vara hjälpsam och visa hur det går till. Du trycker på vissa knappar, till synes på måfå, och förklarar att "A är ja" osv. Det är då du anger vilket kortet är. Först flyttar du en markör (en grön gnista) till en position på skärmen som motsvarar valören — positionerna anges i manualen och du har sett till att memorera dem — och trycker på en knapp. Därefter dyker markören upp vid färgsymbolerna till höger; du väljer rätt färg och trycker på en knapp. Klart! För en oinsatt är det praktiskt taget omöjligt att upptäcka markören mot den röriga, animerade bakgrunden. <

Bonus: Mofos röst görs av Teller. Dennes shtick är ju annars att inte säga ett ord när paret uppträder.

Bonus 2: Det mest kända spelet i samlingen är Desert Bus. Kan inte beskrivas, måste ses. (Ha ha.)

Youtube: Desert Bus playthrough

Spotta i nävarna

De gamla grekiska idrottsmännen ansåg, att styrkan ökade, om de spottade i händerna.

- Carl-Herman Tillhagen, Folklig läkekonst (1977)

Hur ofta spottar man i nävarna? Inte bildligt utan bokstavligt?

Jag vet ett tillfälle när det finns en poäng med (lätt) fuktade fingrar, och det är när plastpåsar ska hanteras; det kan vara lögn att få upp dem med torra fingrar. Men det är ju inte sådana sysslor man tänker på när det ska spottas i nävarna, återigen i bokstavlig bemärkelse, utan krafttag. Och vad har man då för nytta av fukt eller väta i händerna?

Kanske svaret är ett helt annat. Spott var en av de viktigaste substanserna i det vidskepliga tänkesättet av fordom (i dagens vidskepliga tänkesätt har det ingen roll ö h t). Det var ett magiskt medel man alltid hade med sig, som kunde användas för att avvärja faktisk eller möjlig ond magi; "tvi vale!" (egentligen "tvi varde", det vill säga "måtte (man) spotta"). Man spottade när man såg en katt, en käring eller någon som kunde vara illasinnad, man spottade när man gick över rinnande vatten, när man klädde på sig, när man klädde av sig, innan man betslade hästen, när man betslade av hästen, och så vidare. Ibland enstaka gånger, vid högtidligare tillfällen tre. Och så spottade man i händerna när man skulle ta itu med något.

Spottas det i nävarna, bildligt eller bokstavligt, någon annanstans? Det enda exemplet jag kan hitta är spit shake, att två personer spottar i händerna innan de tar i hand för att besegla någon viktigare överenskommelse. Det verkar vara en enklare variant av blodsblandning, när man skurit upp sår och pressat dem mot varandra för att bli blodsbröder eller liknande. Men den enda gemensamma nämnaren är spottmagin.

Om SATOR

- Under the radar (2011)

Sator doesn't mean anything in Swedish. It means tent in Hungarian or creator in latin.

- Officiella hemsidan sator.se: Trivia

Det där är allt som skrivs om bandets namn. Kan det verkligen stämma att de själva inte känner till SATOR AREPO?

- Från katedralen i Siena, byggd på 1200-talet

- Rotas opera-variant från ca 200 e.Kr., hittad i den romerska garnisonsstaden Dura-Europos vid Eufrat

SATOR-kvadrater utgörs av de fem orden SATOR AREPO TENET OPERA ROTAS skrivna ovanför varandra. Ibland är ordningen omvänd, som på bilden ovan. Notera att man kan läsa orden på olika håll, som ett tvådimensionellt palindrom. De äldsta kvadraterna man känner till hittades i Pompeji och är alltså från allra senast 79 e.Kr. Det finns en mängd medeltida exempel, även från Skandinavien. Så småningom kom den att förknippas med svartkonst. Den förekom som trollformel i svensk folkmagi under 1800-talet, och den används kanske i sådana sammanhang än idag. Hur texten ska tolkas är osäkert, flera förslag finns.

SATOR från serere så; i överförd bemärkelse (en gudomlig) grundare, skapare
AREPO okänd betydelse
TENET från tenere hålla; även hålla, besitta (jfr engelska tenet, tenure)
OPERA från opus verk, arbete
ROTAS från rota, hjul

Men det kanske är irrelevant? Det har påpekats att man kan flytta om bokstäverna till att bilda ett kors med PATER NOSTER och de likaledes bibliska A och O. Kanske SATOR AREPO började som en smygkristen symbol? Det hade varit nog så ironiskt med tanke på de senare associationerna.

Wikipedia: Sator Square

Förvillelser på 1970-talet

Respected Archivist: Please inscribe my name in the Academy and send me the first lesson in Wicca together with a complete description of membership privileges including special assistance by the Council of Elders.
I enclose the sum of $3.99 which I understand will be refunded to me should I not be satisfied in any way.

- Annons ur Amazing Science Fiction, augusti 1973

När man idag diskuterar mediala kurser, certifierade medier, reiki och andra trolldomskurser, så verkar det finnas en uppfattning om att sådant geschäft är nya påfund. Som om sådant är ett unikt kännetecken för vår uppkopplade godtrogna tid. Som om sådant inte förekom "förr i tiden", då folk var källkritiska, politiker ärliga och solen alltid sken.

Men företeelsen är evig, det är bara formen som följer modets nycker. På 1970-talet var det inne med UFOn (även i paranormala sammanhang), Bermuda-triangeln (som uppfunnits tidigare men nu blev allmänkunskap), pyramidernas krafter, leylinjer, Atlantis, en del "satanism" och "häxeri", astrologi och Uri Geller, liksom naturligtvis allt som kunde kallas new age.

Det var förresten det samlade intresset för dylikt som 1976 fick några amerikanska skeptiker att bilda Committee for the Scientific Investigation of Claims of the Paranormal (CSICOP), idag CSI. Och av samma anledning bildades 1982 Vetenskap och Folkbildning (VoF).

Vad som hände med "Academy of Mystic Arts" i New York verkar okänt. Ett förslag är att annonsen inte gav tillräckligt många $3.99 refundable i gensvar, varför upphovsmannen gick vidare till nästa försök att blåsa sina medmänniskor på några dollars.

Myten om häxkvasten

På Goyas Linda maestra!, "Vackra mästarinna!" från 1799 ser man häxornas kvast med borsten i färdriktningen. När och varför man vände på den vet jag inte. Om det ena eller andra är mer logiskt är en diskussion jag tror jag står över ...

... Till skillnad från en fet faktoid till förklaring av häxornas kvastar som dyker upp vid påsktid. Myten går ut på att 1) häxornas resor till Blåkulla egentligen var drogtripper, som 2) åstadkoms medelst hallucinogena växter beredda till så kallad häxsalva, som 3) applicerades på tunn hud eller allra helst slemhinnor, vilket 4) för kvinnor kunde utföras medelst något, hm, lämpligt format föremål. Som till exempel ett kvastskaft ... Den bild som ni nu har framför ögonen är den enda anledningen till att denna faktoid fortlever. För den är en myt, lika mycket som häxsalvan, häxdrogerna, "häxans trädgård" med giftiga växter (spikklubba belladonna m.fl.). Häxprocesserna byggde på fantasier.

Historien som den sprids är försedd med ett påstått belägg:

In rifleing the closet of the ladie, they found a pipe of oyntment, wherewith she greased a staffe, upon which she ambled and galloped through thick and thin.

- Från utredningen av den påstådda häxan Alice Kyteler 1324

Denna pipe of oyntment radas upp jämte vittnesmål om en häxbrygd med bland annat hjärnan och kläderna från en odöpt pojke, tre framtrollade svarta män som legat med Alice, och en demon som hette Robert. Det finns flera exempel på påstådda smörjhorn och andra attiraljer som skulle ha använts av de åtalade, men som de onda makterna lyckats trolla bort innan häxpolisen anlände. Det finns just ingen anledning att ta den på allvar.

Bönedukar

Denna företeelse var ny för mig. Men så är det heller ingen ända på folks fantasi när det gäller magi, helbrägdagörelse och kvack.

Jesus lär oss att vi skall lägga händerna på de sjuka och bota dem. (Mark 16:16.) Men har vi inte möjlighet att lägga våra händer på de sjuka så kan vi lägga dem på en liten tygbit och skicka den till de personer som behöver dem.

En böneduk är inget magiskt eller ockult och böneduken botar heller inte de sjuka! Att de sjuka blir helade från sjukdomar beror alltså inte på duken, utan det beror helt och hållet på Jesus Kristus! Böneduken är ett hjälpmedel för de sjuka att kunna ta emot helande och befrielse i tro.

- Christer Åberg delar ut bönedukar, Apg 29, 20 juni 2011

Påpekandet att bönedukar minsann är bibliska förekommer ideligen i sammanhanget. Det är inte så konstigt när man har att göra med ett bruk som ser så obibliskt magiskt ut, där den enda skillnaden sitter i huvudet på utövarna.

Användandet av objekt vid helande ansågs dock inte oproblematiskt [ens bland de som inte har minsta problem med handpåläggning], och både medlemmar och ledare hade ofta ett ambivalent förhållningssätt till denna typ av praktik. Medan många beskrev metoder som smörjelse och bruk av bönedukar som "bibliska" och därmed positiva, påpekade andra att de var "en möjlig ingång till skrock" och "magiskt tänkande", vilket de uppfattade som mycket negativt. [...]

[En sådan person förklarade:] Visserligen var metoden bibliskt förankrad, men det fanns alltid en risk att bruket kunde "uppmana till skrock". Det är viktigt, påpekade hon, "att man förklarar [för deltagarna] att det inte är objektet i sig som har magiska egenskaper. Annars är det lätt att folk tror det."

- Jessica Moberg i Moberg & Ståhle, Helandemetoder i det mångreligiösa Sverige (Dialogos 2014)

Häxmagi mot Hitler

John William Waterhouses välkända häxa (1886); karta över ett möjligt utfall av operation Sjölejon

Visste du att det var häxor som räddade Storbritannien från Hitler?

Berättelsen har nått oss från Gerald Gardner, häxkonstens uppfinnare ... Eller jag menar naturligtvis upptäckare; jo, för han sade sig ha hittat en häx-församling (coven) med folk som inte bara utövade häxeri, utan som gjort det kontinuerligt sedan förkristen tid. Och deras främsta dokumenterade *host* storverk var när de 1940 slog tillbaka Hitlers invasion operation Seelöwe medelst magi.

Gardner would reveal little about the coven and its members, although claimed that in August 1940, during the midst of the Second World War, they performed a ritual known as Operation Cone of Power which they hoped would influence the High Command of Nazi Germany and prevent them from invading Britain. This magical ritual, Gardner claimed, took place inside the Forest, and involved the Witches raising a Cone of Power which they directed toward Germany and focused on sending the message into the minds of the German leaders that they would not be able to cross the English Channel.

- Wikipedia: New Forest coven#Operation Cone of Power

Att Gardner avslöjade det hela först efter kriget är en sak. En annan är huruvida hans "New Forest coven" någonsin existerade. Om den, mot förmodan, var något mer än ett kreativt påhitt för att sälja in hans häxreligion wicca, så var den knappast mycket äldre än några år.

Ett förslag är att NFC fanns på riktigt och var ett feministiskt nyhedniskt utskott av den scout-liknande rörelsen Order of Woodcraft Chivalry. Den verkar nästan lika intressant som Kibbo Kift, med lika delar hemslöjd, scouting och new age: "a camping, hiking and handicraft group with ambitions to bring world peace". En annan organisation från samma tid hette Camp Fire Girls, den verkar också ha blandat friskt i vad som närmast kan beskrivas som brittisk völkischer.

Vad sjölejonet beträffar så var den sommaren och hösten 1940 något som många på ömse sidor kanalen (och havet) förväntade sig. Att brittiska medborgare som trodde sig ha magiska krafter skulle försöka använda dessa för att påverka verkligheten är just vad man kan förvänta sig. Varför den aldrig förverkligades, och hur stora chanser den i så fall haft, diskuteras livligt i insatta kretsar än idag. En stor anledning utgjordes av anfallet österut sommaren 1941; Sovjet sågs som en en viktigare och mycket större fiende.