Råttan i kinamixen

En hårig köttbit har påträffats i ett djupfryst paket av märket Kinamix. Köttstycket var c:a tre centimeter.

För omkring en månad sedan hittade en kvinna i Gävle ett råtthuvud i ett paket av samma märke.

- SvD 8 augusti 1974

När jag först stötte på denna notis utgick jag ifrån att det var en variant av råttan i pizzan, en av de riktigt klassiska klintbergarna, överförd på den tämligen nya blandningen, gissningsvis enbart på grund av dess namn. Men efter att ha läst innantill och kollat vidare fann jag att råttan i kinamixen, eller om det var flera, var verkligare än så. Örebro stadsveterinär Gunnar Bergström kommenterade det senare fyndet med "det var oerhört äckligt", och Findus fick dra in 5000 förpackningar av risblandningen – sådana påtagliga belägg ser man sällan när det gäller riktiga vandringssägner.

Däremot kan man tänka sig att de fiktiva råttorna i pizzorna fick hjälp på traven av den verkliga råttan i kinamixen.

Efterlyses: Skrönor om svenskar

 … Han har sagt att invandrarna på Tjärna ängar [Borlänge] bryter upp golvet i sina lägenheter för att odla potatis där …

Jo, den har man ju hört – en av de mest klassiska klintbergarna.

Men den här då? Berättaren träffar en man i Bagdad, som visste att svenskar var trevliga men barbariska:

Hans vän har nämligen flyttat till Sverige och gift sig med en svensk kvinna. Obegripligt. De fick barn, istaffurallah [tolkar det som "ursäkta mig", mycket ungefärligt]. Men barnet dog. För i Sverige sätter man alla nyfödda barn i en balja med is, eller så låter man de bada i isvak. Barnet hade ju blod från Mellanöstern så han tålde inte is-chocken. Det är vanligt, väldigt vanligt att man gör så med nyfödda i Sverige, låter de kylas ner i is. Det berättade han för mig, på allvar.

 - Johan Mathias Sommarström: Svenska barbarer och lägenhetsodlande barbarer, SR 8 december 2021

Skrönor, klintbergare, faktoider och urban legends som frodas här i landet har vi någorlunda koll på. Särskilt lite äldre material är ordentligt kartlagt. Men läget är helt annorlunda när det gäller skrönor osv som inte berättas av oss utan om oss. Vad är motsvarigheten till potatisland i parketten när man skvallrar om svenskar på solkusten? Vad har svenskar i Thailand för råttor i sina pizzor, bildligt talat (antar jag)? Och så vidare. Tacksam för alla tips.

"Tafsardagen"

Bilden är ren utfyllnad och har ingenting med någonting att göra

Det har kommit till vår kännedom att det i flera kommuner i Sverige cirkulerar ett digitalt kedjebrev adresserat till främst pojkar. I brevet uppmanas pojkar att "tafsa" på tjejer och filma. Vi vill med detta brev uppmärksamma er på detta och uppmana er att prata med era barn om det allvarliga i att röra någon mot dennes vilja samt att filma utan tillstånd och dela på sociala medier.

- Brev från bekymrade vuxna på administrativa poster i svensk kommun till föräldrar i densamma

Dessa "digitala kedjebrev", som man kallar det — begreppet tyder inte på högsta graden av s k koll på läget — har ännu inte kunnat uppvisas. Hittills tyder allt på att "tafsardagen" är en ny form av den vita skåpbilen (bloggpost): En inbillad variant (skåpbil respektive "tafsardag") av ett verkligt hot (fula gubbar som försöker lura med sig barn respektive pojkar av varierande ålder men utan folkvett eller hut).

En skillnad är att varningar för "tafsardagen", såvitt jag kan föreställa mig, knappast kan drabba någon oskyldig, vilket definitivt är fallet med vita skåpbilar.

"Just nu uppmanas ..." enligt Polisen minsann. Några belägg för sådana uppmaningar har, som sagt, ännu inte kunnat uppvisas.

Allt annat i deras inlägg är riktigt och bra. Men varför bygga det på ett löst rykte?

Spelar det någon roll om en vandringssägen är sann?

Många vandringssägner är osanna. En del av dem skulle kunna vara sanna men är det inte, en del är helt orimliga av olika anledningar. Helt sanna är vandringssägner nog aldrig, men några har åtminstone en kärna av sanning som förbättrats och justerats i omgångar. (Här finns uppenbara paralleller med faktoider.)

Spelar det någon roll om en vandringssägen är sann eller inte? Eller snarare, hur sann den är?

Det är alltså inte frågan om en sägen har inträffat eller inte som gör den till en sägen. Det är att den väcker intresse och förs vidare från mun till mun, från land till land med i stort sett samma handlingsmönster, även om detaljerna förändras hela tiden. Intressantare än frågan "Har det här hänt i verkligheten?" är en annan fråga: "Varför har den här berättelsen blivit så spridd?" Det är ju bara en bråkdel av alla historier om märkliga tilldragelser som får internationell spridning. Svaret på frågan är att vandringssägnerna har en struktur som gör dem lätta att minnas och tacksamma att återge. Ännu viktigare är att deras innehåll svarar mot människors förutfattade meningar om tillvaron. Därför blir de intressanta som vittnesbörd om trosföreställningar och värderingar i vår tid. De kan ses som ett slags kollektiva fantasier, som återspeglar sin tids världsbild. Ofta rymmer de en symbolisk dimension; de utsäger mycket mer än vad de bokstavligen handlar om.

- Bengt af Klintberg, ur förordet till Råttan i pizzan (1986)

Om det finns en verklig bakgrund någonstans är naturligtvis inte helt ointressant. Men det är inte det intressantaste — inte alls. Det man är nyfiken på är de där detaljerna som förändras, eftersom de säger något om den tid och det samhälle där de lades på.

Man kan jämföra med kända förfalskningar. Sions Vises Protokoll är värdelös som källa för kunskap om judendomen, liksom Kensingtonstenen inte säger oss ett skvatt om ev medeltida expeditioner till Amerika. Icke desto mindre har de åtskilligt att säga, nämligen om den tid och det samhälle där de uppstod: I ena fallet tsarens Ryssland kring sekelskiftet 1900, i andra nostalgisk-patriotiska strömningar hos USA:s skandinaviska immigranter från slutet av 1800-talet. Men det intressantaste av allt är hur de har använts genom åren, av antisemiter respektive folk med missriktat historieintresse.

Man skulle också kunna jämföra med studier av Robin Hood, kung Arthur och andra sägenomspunna figurer. Finns det någon verklig person långt under seklers ansamlade sägner? Särskilt i dessa fall har det diskuterats flitigt, utan att man kommit fram till något definitivt. Spelar det någon roll? Igen: Det är naturligtvis inte helt ointressant. Men sägnerna är nog så intressanta som de är, med alla sina lager från olika tider och samhällen. Ifall man till äventyrs skulle lyckas slå fast att just den här snubben var verklighetens kung Arthur så skulle det inte påverka bilden av honom eller forskningen i någon nämnvärd grad.

Varifrån kommer polis polis potatisgris?

- Ruben G:son Berg, Skolpojks- och studentslang, i tidskriften Nyare bidrag till kännedom om de svenska landsmålen och svenskt folklif (1900)

(vulg.) okvädinsord till l. öknamn på (tjock) polis(konstapel); särsk. i uttr. polis, polis, potatisgris! Landsm. XVIII. 8: 32 (1900) [ovan nämnda artikel].

- SAOB: POTATIS-GRIS

"Grisar" är standard-tillmälet för poliser. Det verkar ha förekommit mest överallt, jämt. Ramsan med potatisgrisen har en helt annan verkshöjd, så att säga. När, var och hur uppkom den?

SAOB anger första belägg 1900. Hittills har jag heller inte hittat något äldre belägg än så. Att ordet sattes på pränt 1900 indikerar att ramsan myntades lite tidigare, men knappast mer. Jag skulle inte bli förvånad över ett belägg från 1890, lite förvånad över ett från 1870, och ganska förvånad över ett belägg från 1850.

I filmens början får man se konstapeln av år 1890. Småbarnen skriker "polis, polis, potatisgris" efter honom, ...

-  Filmen Vårt fackliga värn beskrivs i DN 13 juli 1943

Detta omnämnande är förvisso inget belägg men indikerar samma sak som många andra klipp: "Polis, polis, potatisgris" är en barnramsa som började cirkulera kring sekelskiftet 1900 eller något tidigare. Gissningvis myntades den av något barn med lite känsla, i Uppsala eller trakten däromkring. Likt alla andra ramsor och rim som uppstått bland barnen själva (alltså något helt annat än barnvisor o dyl skrivna av vuxna) har den sedan spridits från mun till mun, utan att blanda in tidningar, radio och andra vuxengrejor. (Den subkulturen mitt ibland oss, som vi alla har varit en del av, är ett vansinnigt spännande fält som bl a af Klintberg forskat mycket i.)

Det finns och har funnits myriader nonsensramsor som "potatisgrisen". Få har blivit lika framgångsrika som potatisgrisen, mätt såväl i livslängd som utbredning. Framåt mitten av 1900-talet ser man rapporter om vuxna personer som använder den, med varierande grader av allvar. Och när något tas upp i vuxenkulturen och blir etablerat så börjar frågor ställas som dittills ingen funderat över. Som varifrån uttrycket kommer.

En klurig förklaring som lanserats går tillbaka till första världskriget:

1915 var bönderna tvungna att lämna uppgifter om bland annat sitt spannmål och sin djurbesättning. Inget de ville göra frivilligt. Kommunerna och staten utsåg potatis- och grisräknare. De var inte särskilt populära när de kom på besök och blev snabbt bortkörda. Polishjälp krävdes för att myndigheterna skulle kunna utföra sitt jobb.

När de närmade sig gården så ilade en dräng eller en piga iväg och varnade de andra bönderna runt omkring med ordet "polis, polis, potatis och gris". Då fick alla chansen att gömma undan både grisar och potatisar.

- Nätet; källa ej angiven, av barmhärtighet

Detta är alltså inte sant, någonstans.

Jag är nyfiken på hur denna hittepå-förklaring först tänktes ut: På allvar eller på skoj? Den är för tråkig för att vara ett skämt. Men knappast på allvar heller, eftersom den tänktes ut av någon som visste att hen hittade på.

Att förklaringen spridits är desto enklare att förstå. Den ser ju helt trovärdig ut. Åtminstone om man inte vet eller låter bli att fundera på hur myndigheter inventerat det omfattande och under mycket lång tid absolut viktigaste skatteunderlag som landets jordbruk utgör. Att bönder deklarerar är inget nytt. Att lägga till årtalet 1915 är riktigt fiffigt; detaljer förgyller lögnen. Fast jag skulle använt ett senare år — krisen 1915 var inte i närheten av 1917 eller 1918 års kriser. Men man behöver inte ha koll på alla detaljer, eller ens särskilt många, för att konstruera goda klintbergare.

Palumba

Hörde om en tjej som varit nere i Malmö för någon simgrej. I hennes grupp fanns det en kille (som var svart och pratade grov skånska). Han presenterade sig som Palumba. Varje gång folk frågade honom saker avslutade de meningen med "Vad tycker du, Palumba?" och han blev jäkla förbannad. Till slut stod han inte ut och skrek "Jag heter faktiskt Per Lundberg!" (På skånska, alltså ...)

För några år sedan var en kompis på ett föredrag där publiken ombads hälsa på sina grannar. Därefter skulle alla presentera sig för föreläsaren med att säga sitt eget namn och så namnet på personen intill. Min kollega satt bredvid en mörkhyad man som hon glatt hejade på. När det var hennes tur så sade hon "Hej, jag heter [namn] och det här är Palumba!" med en gest mot den andre. Han såg lite förvånad ut, så hon provade igen: - Ja, eh ... Det här är ... Paloombah. Mannen såg ännu mer tvivlade ut. Min kollega blev nervös och försökte då att artikulera tydligt och uttala orden långsamt: — Du Kanske Själv Vill Säga Hur Man Uttalar Ditt Namn? Mannen fick mikrofonen, harklade sig, lätt irriterat, och sade på perfekt, grov skånska: — Jag heter alltså Per Lundberg

- Nätet x 2

Denna berättelse finns i myriader varianter. Har någon av dem hänt? Varför inte. Dialekter och förväntningar — vad man hör och tror sig höra — är ju verkliga fenomen som kan ställa till det på alla möjliga sätt. Men däremot tror jag inte ett ögonblick på att alla versionerna har inträffat.

Om historien bygger på en verklig händelse har den det gemensamt med bra många vandringssägner. Kanske den justerades redan från början för att bli såpass bra, kort och lättbegriplig? Det är klart att den sprids, och justeras (ytterligare) på vägen.

Det är förresten det som verkligen kännetecknar en vandringshistoria: Inte att den är osann i grunden (en vandringshistoria kan mycket väl bygga på en helt sann händelse) utan att den vandrar, och under sina vandringar ständigt anpassas till det sammanhang där den återges.

Döda hästar

Konceptet är så slitet att det närmast blivit parodiskt: Det spökar på ett slott. Scooby-Doo och hans vänner, eller motsvarande spökjägare, dyker upp, blir först vettskrämda, för att sedan avslöja att det var nån som ville skrämma bort folk från platsen för att (...). Man kan föreställa sig hur nyheterna förmedlas: De första rapporterna om ett livs levande (typ) spöke slås upp stort, delas och kommenteras. När avslöjandet kommer blir det en notis på sidan fyra. Även åratal efteråt finns det folk som fortfarande berättar om och tror på spöket.

Det är åtminstone så det går till i verklighetens medialandskap. 

En häst har hittats död på en gård söder om Jönköping. Hästen saknade ett öga och ett öra.

– Det är så fruktansvärt hemskt. Jag kan inte fatta det, det här kan sprida skräck bland alla hästägare, säger ägaren till Smålandstidningen.

- Häst hittad död – med öga och öra bortskurna, Aftonbladet 22 september 2020

Sånt här händer då och då. Givetvis blir det omskrivet, omdiskuterat och spritt. Det är ju stora skräcken för hästägare att förlora ett djur på det sättet. Och även den som varken äger eller rider kan bli illa berörd av djurplågeriet, liksom tanken på vettvillingarna som ägnar sig åt otyget år efter år, utan att bli upptäckta. Vem vet om de förr eller senare får smak för människokött, så att säga?

En mening i AB fångade min uppmärksamhet nu när jag läste den:

När polisen kom till platsen kunde de dra slutsatsen att hästen inte dött en naturlig död.

Denna centrala slutsats var tydligen förhastad. Liksom när veterinären bedömde att skadorna orsakats av ett vasst föremål. För hästen hade dött en naturlig död.

– Enligt obduktionsrapporten är hästens dödsorsak ett akut tarmvred. De yttre skadorna på hästen har uppkommit efter hästens död. Skadorna har uppkommit genom yttre påverkan av ett djur, säger förundersökningsledaren Åsa Nyblom i ett pressmeddelande.

- Lemlästade hästen dog av tarmvred, Ridenews 14 oktober 2020

Det verkar verkligen finnas djurplågare som skadar och dödar djur på det sättet. (Det har påpekats att det är en riskabel syssla då ju hästar kan försvara sig; när kommer den första ihjälsparkade djurplågaren att hittas i en hage?) Det är betydligt vanligare med händelser som denna: Hästar dör utan mänsklig inblandning, kadavren hittas av rävar och andra djur som förser sig (och vars tandhälsa tydligen är så god att betten kan förväxlas med snitt av verktyg), därefter av folk som tror det värsta och gör felaktiga bedömningar. Så småningom kommer man, åtminstone ibland, på vad som verkligen hänt. Men rykten dör inte så lätt. För artiklar som klargör sådana förlopp blir väldigt mycket mindre spridda än de som sprider uppgifter som senare tillbakavisats.

Finns Corona-fester?

Ungdomar håller ”coronafester” – tävlar om vem som ska smittas först

- Expressen 3 juli 2020

För några år sedan tog jag upp en närliggande företeelse: Hur vanliga är mässlingparties? Även där med en skeptisk ansats redan i rubriken, för jag var inte lika tvärsäker som andra på att problemet var spritt, akut och något att hetsa upp sig för.

Jag håller mig tillsvidare skeptisk även till utbredningen av coronafesterna. Inte så som Expressen definierar företeelsen, för den tror jag inte alls på, av rent praktiska skäl: Hur skulle en "vinnare" koras? Som rykte att dela vidare med en huvudskakning är det däremot prima vara.

Men om vi istället definierar covid parties som fester anordnade av folk som tröttnat på att gå och vänta på infektionen, eller (troligare) mest en provocerande festrubrik, där det primära syftet är att väcka exakt den respons som väckts ("purposely defying state guidance to practice social distancing"). Då blir det mer konkret.

Ett exempel i Texas nämns. Där skulle en coronafest ha hållits med "covid-skeptiker", dvs folk som inte tror att coronaviruset finns, eller att det har de effekter det har. Belägget utgörs av ett citat förmedlat från sjuksköterskan till läkaren, vilket är ett betydligt bättre källkritiskt läge än det mesta som sagts om festerna ifråga.

We cared for a 30 year old patient at Methodist Hospital who told their nurse that they had attended a COVID party. This is a party held by someone diagnosed with the COVID virus, and the thought is, that people get together and see if the virus is real and if anyone gets infected. Just before the patient died, they looked at their nurse and they said "I think I made a mistake, I thought this was a hoax, but it’s not."

- Jane Appleby, "chief medical officer at Methodist hospital in San Antonio": "I thought this was a hoax": Patient in 30s dies after attending "COVID party", news4sanantonio.com 11 juli 2020

Jag är benägen att tro på uppgiften [uppdaterat: ... Med reservation för att covid-patienter på sitt yttersta inte är så talföra..! Den är mer försvårande än något annat, inser jag nu i efterhand.]. Här är en skeptiker som inte gör det:

... If you read past the headline and watch the video, she’s quoting what she was told that an anonymous patient told his (or her) anonymous nurse—just before the patient’s death. It’s an anonymous third-hand story with nary a verifiable name or claim to be found.

- Ben Radford: The Truth About Covid Parties, Center for Inquiry 7 juli 2020

Han tror heller inte på coronafester. För att öka förvirringen ytterligare (och i onödan) så tillämpar han ännu en definition: Fester där deltagarna inte bara ska riskera smitta utan ska bli smittade, punkt. Jag vill inte trassla in mig i det men håller helt med om att media alltid gillat den sortens nyheter. Jämför nyheten om s.k. bug chasers, homosexuella män som vill bli smittade med aids; den släpptes 2003 och cirkulerade ett tag (läs mer i HIV 'bug chasers': Fantasy or fact? BBC 10 april 2006).

Mer om ämnet i en Wikipedia-artikel som lär utvecklas efterhand: Coronavirus party

Juridikprofessorn nyttjar sin lag

En professor i juridik har köpt en vara som går sönder. Han går till butiken med den, och får där reda på att det där, det går inte på garantin.

– Jo, det gör det, svarar professorn. Det var jag som skrev den lagen.

Den här klintbergaren (med varianter, annars vore det ingen klintbergare) cirkulerar i juristkretsar. Man kan alltså gå runt hela livet utan att någonsin stöta på den, samtidigt som jurister kan ta del av olika varianter från olika håll. Undertecknad icke-jurist har sett versioner med en cykel respektive färgband till skrivmaskin. Vilka fler finns? Kanske rentav någon variant som är mer sann än de andra?

Neural nätvärk

Olika stridsvagnar. Bland annat.

Många klintbergare hör till allmänbildningen. Sådana behöver vara just allmänna, säger inte fordra någon bakgrundskunskap utan förstås direkt av alla.

Men det finns också mängder av klintbergare som förekommer inom vissa grupper. Om de handlar om en person, händelse, period eller annan företeelse som inte är allmänt känd så löper de ingen större risk att spridas bland allmänheten (om de inte muterar såklart), men kan spridas desto effektivare i sammanhang där personen, händelsen etc är desto mer känd.

Den anekdot som ska tas upp här förekommer i AI-branschen. Neurala nätverk har, gissar jag, de flesta utanför det facket aldrig hört talas om, och än färre har en susning om hur de fungerar. I detta sammanhang är de en metod för att få en dator att skilja på bilder (ge högre eller lägre utslag). För att åstadkomma det får det först "träna" genom att titta på en rad bilder vars utslag är kända. En lurig egenskap är att inlärningen inte går att analysera; datorn ser bilden X och ger utslaget Y, och vi vet inte varför. NN har använts länge inom AI och på sistone fått fler och fler praktiska tillämpningar. Men den här historien verkar utspela sig en tid tillbaka.

Som vanligt när det gäller klintbergare finns det flera versioner. Här är en:

AI-forskare tog fram ett neuralt nätverk som skulle kunna skilja på amerikanska och sovjetiska stridsvagnar. Man började med 100 bilder av vardera sorten, och tränade nätverket med dem. När det var klart så tog man fram ytterligare 100 bilder av vardera sorten och testade det på nätverket. Det lyckades perfekt! 

Men längre fram så gjordes fler tester, och de gick inte alls lika bra. Nätverket var inte ens bättre än slumpen på att skilja stridsvagnarna. Vad hade hänt? 

Så småningom fann man lösningen: De amerikanska stridsvagnarna hade fotograferats en solig dag, de sovjetiska en molnig. Nätverket hade lärt sig att skilja på soliga och molniga himlar.

En viss Gwern Branwen har gjort en synnerligen gedigen genomgång av denna klintbergare, för en klintbergare är vad det är. Där listas en rad versioner från olika utvecklingssteg, där den ovan är den senaste. Versionerna varierar på alla möjligas sätt utom just beträffande stridsvagnarna och den snopna upptäckten att nätverket lärt sig något helt annat än det man var ute efter (och så saknas naturligtvis alltid hänvisningar till pålitliga källor). Branwen har grävt fram en sannolik början på historien vilket man inte ser ofta. Och så understryker han att poängen med klintbergaren när den återges inte ligger i dået utan i nuet:

After all, presumably nobody really cares about what mistakes a crude perceptron may or may not have once made back in the 1960s; most/all of the story-tellers are using it for didactic effect in warning against carelessness in contemporary & future AI research/applications.

- gwern.net: Tanks

Det är inte minst viktigt: Klintbergare brukar ha en sens moral, även om den inte alltid är glasklar. De är uppbyggliga historier vi berättar för varandra.

Svarta ambulanser

Denna Volga-modell hade smeknamnet "Bardvalen".

I väst handlar skrönan om en vit skåpbil som påstås vara på jakt efter barn att röva bort. (Faktoider: Den vita skåpbilen)

– Den är väldigt utbredd, har funnits i åtskilliga decennier och kännetecknas av att bilen i regel är vit och inte sällan av äldre modell. Historien finns även i andra länder men där är bilen oftast svart, säger Bengt af Klintberg.

- "Den vita bilen är ett skräckrykte bland barn", Helsingborgs Dagblad, 9 april 2011

Skrönan om den svarta ambulansen verkar vara särskilt spridd i östeuropa. Här är en fin genomgång av boken Cerna Sanitka, "Den svarta ambulansen", där den tjeckiske etnologen och skrön-samlaren Petr Janeček samlat material i mängd.

The myth became so widespread in the 1980s Czechoslovakia that it had to be officially debunked on Czech television. The myth appeared in different variations in the whole Soviet Block. Polish children, for instance, were threatened by a Black Volga car.

- The Black Ambulance and other urban legends, Radio Praha 13 december 2007

Det hör till saken att GAZ Volga inte var för vem som helst utan användes av partitoppar, KGB med flera. Det fanns alltså en mycket verklig bakgrund till oron inför de hotfulla svarta bilarna med tonade rutor.

Genomgången tar även upp en rad andra intressanta exempel på skrönor. Som "den förgiftade bananen", där en giftorm skulle ha bitit i änden på en banan och därmed gjort den giftig – det räcker med elementär giftkunskap för att avfärda den historien. Eller han som kom till akuten med en glödlampa i munnen. Eller Pérák, en sorts superhjälte i Prag som gjorde motstånd mot den tyska ockupationen (Wikipedia: Pérák, the Spring Man of Prague).

Dessutom finns där flera fina analyser.

Urban legend can be funny - we have some legends that are very close to jokes - but most are like warnings. You have a feeling that our society is endangered by someone or something and people like to warn others. That's the main message of urban legends.

Eller hur svårt det är att få till den där essensen som gör en riktigt effektiv klintbergare:

We have some urban legends that were invented by the folklorists, psychologists and sociologists, to trace the oral tradition, to trace how the story was spread, but none of them had lived for long. The collective oral tradition somehow recognizes the artificial urban legend.

Eller den här betraktelsen:

... Democracy is not an ideal environment for the emergence of new legends. Contemporary Czech myths resemble more and more the global repertoire. It is an unquestionable sign that Czechs are more or less satisfied and they don’t have any serious political or economic problems to deal with.

Det kan påpekas att artikeln är från 2007. Månne det blivit ett folkloristiskt uppsving sedan dess, om inte där så på andra håll.

Bondesveriges spikade drinkar

- Å ta allri en karamell av en pôjk! För dom kan lägga någe i du, som kan göra flickerna alldeles tosiga. Vet du hur dom gör? 

Förfärad huvudskakning från min sida. 

- Joodu, ja vet'et ja. Dom tar en svettdroppe som rinner mitt på näsan, precis mitt på näsan ska de vara, å så lägger dom den på karamellen, å om en jänta äter den sen, så blir hon så kär i pôjken, så hon vånnar ingenting. 

- Ä, fnyser jag föraktfullt och skrattar.

Den wallraffande Ester Blenda Nordström återger i En piga bland pigor ett tips som hon delgavs av pig-kollegan Anna i maj 1914. Även om denna date rape drug torde ha varit mindre effektiv än många andra, då som nu, så hindrar det inte att man kan ha varit lika rädd för den.

Därefter kommer ett fint exempel på en historia som många av oss hört förr. Men jag har inte sett den som klintbergare tidigare: dels med "Amandas bekant" och Svalberga (om det nu är en existerande ort i Sörmland eller likt "Anna" ett fejkat namn), dels att Anna tar den på allvar. Åtminstone som det verkar ...

- Ä, säjer du ja. Men vänta du, ska du få höra någe som du inte säjer ä åt. Å d'ä sant för d'ä en bekant flicka te Amanda i Rasarna som de hände. Jo du, de va en pôjk oppe i Bergsboda som va så förtjust i en jänta, som hette Ameli förresten, men hon ville inte ve'n alls. Och så en gång förra sommarn så va dom på en vattdans på Svalberga loge och där bjöd han 'na på ett äpple, ett stort rött, grant äpple du. Men hon trodde att de va någe fasenskap i äpplet, så hon åt inte opp'et utan tog'et me sej hem, å där slängde hon'et i skulspannen [slaskhinken]. Å så gav hon grisara å sugga feck äpplet du — å kan du tänka dig, att sugga blev så vimsen, så hon bröt sig ur stia å tog rätt på pôjken å va så kär i'n så hon följde'n vart han gick se'n. 

Det sista stöttes fram i crescendo, medan jag ligger på huvudet i gräset för att inte visa mitt ansikte. Men om en stund sätter jag upp det med alla dragen i ordning och vi stirra sorgset och tyst på varann i fulla två minuter, varefter jag överraskat, men fattat säger: 

- Tänk! 

Anna är nöjd med mitt allvar och tittar triumferande och med gillande på mig. 

- Nu tar du väl ingen karamell mer om dom bjuder dej? 

- Näej! Va skulle Bernhard säga?

Där Bernhard är Esters för uppdraget påhittade fästman.

Fel byxor

"Den sällsyntaste sortens viktoriansk klintbergare är de som har med sex att göra. Inte så att viktorianerna inte berättade vågade historier, men i princip vågade ingen trycka dem. Här är en som på något sätt slank förbi."

In a suburb of Dundee a golden discovery was recently made by a husband, who had hitherto manifested the most unqualified confidence in the fidelity of his wife. It seems that he had been from home one day recently, and had returned rather unexpectedly late at night. On arriving, he found that his wife, who had not previously evinced any symptoms of illness, complained of having been suddenly seized with spasms. The danger was no more serious, however, than that the wife thought a little whisky would remove it, and there being none in the house she earnestly urged her spouse to procure the same. The good man had undressed for the night, but was not proof against her entreaties, and having hastily put on what he supposed to be his trousers, proceeded to a public house in the neighbourhood. The keeper, on hearing his complaint, gave him a gill of whisky, for which he laid a coin on the counter. The publican asked if the man hadn’t a shilling, and [the man] said he had given him one. The keeper, however, told him it was sovereign, and [the man] expressed his astonishment, he was not aware that he had any gold in his possession. Again putting his hand into his pocket he pulled out a number of gold pieces, and third time he plunged with a similar result, having taken out all about twenty sovereigns. He was perfectly dumbfoundered [sic] by this auriferous discovery, and astonishment was greatly increased when on looking he ascertained that his trousers were further adorned with what appeared to be gold stripes down the side of each leg. Imagining that some kind fairy had been at work and bewitched his trousers, he took a closer inspection of them, but a terrible thought crossed his mind when he found the stripes were like those worn by defenders of our country. The affectionate husband immediately rushed from the shop and made the best of his way home in the hope that would yet be in time to find the owner of the pantaloons. The bird, had flown, and the melancholy spouse, determined to make the best of the matter could, drowned his sorrow at the expense of his rival.

- Beach Combing: Victorian Urban Legends: Wrong Trousers, Strange History 21 januari 2018

Dr B. avslutar med att efterlysa en version av skrönan (?) som är äldre än denna från mars 1870.

Vad de vågade skrönornas sällsynthet beträffar är jag försiktigt tveksam. Viktorianerna var ju inte så genompryda som folk fått för sig, och den återgivna sängkammarfarsen skulle väl näst intill ha passerat Hays-koden^WP.

Kadaververwertungsanstalte och tvål

Kejsar Wilhelm till rekryten: "Och glöm inte att din kejsare kommer att få bruk av dig – levande eller död".
(Vid fiendens "Anläggningar för kroppars användande" behandlas döda tyska soldater kemiskt för att bli kommersiella produkter som framför allt smörjoljor och grisfoder.)

- Punch, 25 april 1917

Det kan ha börjat som ett språkligt missförstånd. Under första världskriget höll sig tyskarna med Kadaververwertungsanstalte, "kadaver-användnings-anläggningar", där man tog döda hästar (som det fanns i mängder), avskiljde fettet från dem, och förvandlade fettet till smörjoljor och annat.  Omkring 1915 började ett rykte cirkulera där anläggningarnas råvara inte utgjordes av hästar utan av stupade tyskar. Våren 1917 upphöjdes ryktet till officiell propaganda genom bl.a. skämttidningen Punch. En anledning till att det togs upp just då kan ha varit att man ville få med Kina på rätt sida i kriget. Frågor som huruvida det kunde räknas som kannibalism att äta grisar som fötts upp på foder gjort av människor diskuterades. Att fabrikerna togs på allvar visar hur långt demoniseringen gått även under detta krig.

Första världskriget såg en hel del propaganda där såväl sanna som mer eller mindre påhittade påståenden brukades och missbrukades i moralhöjande åtgärder. Historien om Kadaververwerstungsanstalte var den otäckaste. Den förblev en het potatis även långt efter kriget som de ansvariga helst inte hanterade alls. Den togs givetvis upp i Tredje rikets anti-brittiska propaganda. Och bara några år senare blev den åter dagsaktuell, när rykten började cirkulera om en omfattande tysk organisation som avlivade judar i industriell skala. Man kan förstå om de som skämts i åratal för vad de spritt och trott om tyskarna hade mycket svårt att ta till sig liknande uppgifter knappt trettio år senare.

There can be no doubt that the reported commercial use of the corpses of the murdered Jews undermined the credibility of the news coming from Poland and delayed action that might have rescued many Jewish lives.

- Joacim Neander, The German Corpse Factory. The Master Hoax of British Propaganda in the First World War (Saarland U P 2013)

Det är ironiskt på så många nivåer att den groteska tvåltillverkningen faktiskt, efter vad omdömesgilla forskare kommit fram till, förekom i Tredje riket. Inte i någon större skala, och för medicinskt bruk, inte som vanliga hushållstvålar. Men icke desto mindre.

An inquiry by the Gdansk Branch of the Commission for the Investigation of Crimes against the Polish Nation has concluded that soap was made from human fat and used for general cleaning purposes at the Anatomy Institute of the Gdansk Medical Academy, under the direction of Professor Rudolf Spanner, during the Second World War.

- Auschwitz-Birkenau: Human Fat Was Used to Produce Soap in Gdansk during the War, 13 oktober 2006

Wikipedia (eng.): Kadaververwertungsanstalt; Soap made from human corpses

Barnet, hunden och pennan

En familj hade ett barn och en hund som trivdes utmärkt med varandra. Men så en dag bet hunden barnet, svårt och helt oväntat. Naturligtvis avlivades hunden. Sedan visade det sig att den hade en penna djupt intryckt i örat ...

Historien brukar återges med fler detaljer – hundens ålder och ras, barnets ålder och kön, om hunden obducerades eller inte – men det ovan är dess kärna.

Det finns mycket som talar för att det är en skröna. De varierande detaljerna, sens moralen (lita inte på det första intrycket!), att den är så tacksam att återge, att man aldrig glömmer den när man väl hört den ... När jag började gräva i historien så utgick jag också ifrån att den var osann.

Omsider hittade jag den återgiven i boken Your dog & your baby: a practical guide (A1Dog Publishing 2003, första uppl. 1990), sid 52. En kontroll med författaren gav följande svar:

I used to offer pet bereavement counselling and the mother in question was one of my clients. After the dog had been put down, she asked the vet to be allowed to sit with it  for a while, stroked it, touched something hard, and there was the pencil stub.
She was terribly upset, terribly. Her doctor had nothing to offer but tranquilizers and a local counsellor refused to see her because it was "only about a dog".

Jag fick även facit på de detaljer som klintbergat sig iväg från ursprunget:

The "real dog" was a King Charles Cavalier spaniel, castrated male, 7 years old. Rescued if I recall correctly but it's a long time ago. The child was a girl, around three years old. The details of the injury and the amount of stitches were correct, as was the progression of events from the attack, to having the dog put down, to discovering the pencil stub. As is required, details of the case story were changed to protect the identity of my client (this usually involves switching/changing names, ages, genders, and certain identifying details such as the breed of the dog and who found the pencil stub in this case).

Turned out the girl had been trying to "clean the dog's ears" which she had observed her mother doing on numerous occasions.

- Mail från Silvia Hartmann

Det finns många exempel på vandringssägner som bygger på verkliga historier som justerats i omgångar. Ofta har detta gjorts i så hög grad att berättelsen blivit fundamentalt annorlunda. Detta var ett undantag; historien som den återgetts otaliga gånger var sann.

Invandrare förr och nu

Från vilken tid och plats rapporteras här?

Enligt de rykten som gick hade de nyinflyttade bl.a. slagit upp hål i väggarna för att få fler passager mellan rummen. I början visste de inte att man skulle spola i toaletterna, utan när toalettstolen var full ringde de på portvakten och bad honom komma och tömma. Dom saltade julgrisen i badkaret och hängde upp sin tvätt på klädstreck inomhus. Dom skulle också ha borrat hål i golvet för julgranen.

Utöver den klassiska klintbergaren där invandrare bryter upp parkettgolvet (parkettgolvet är obligatoriskt) för att odla i vardagsrummet så finns det en rad andra i genren. De senaste decennierna har de oftast handlat om invandrare som kommit från utlandet till Sverige. Så har inte alltid varit fallet. De ovan handlar om folk från norrländska glesbygden som flyttat in till Luleå. Historierna samlades där sommaren 1958 av en bekant till Bengt af Klintberg, som senare fick ta del av dem.

Källa: Bengt af Klintberg, Råttan i pizzan (Pan 1990), sid 79

Utmaningen: Hittepå 1997

Mycket ofta får inlägg om källkritik en touch av nostalgi. Det är när skribenten börjar inbilla sig hur det var förr i tiden minsann, då man kunde lita på nyheterna i tv, radio och tidningar ... Exakt när denna period i mänsklighetens historia inträffade preciseras sällan. Månne det var vid samma tid som när solen alltid sken, pengarna alltid räckte och politikerna aldrig ljög?

Att skrönor, myter och faktoider alltid cirkulerat och alltid kommer att göra det är en av de röda trådarna på denna blogg. Därför twittrade jag ut en sorts utmaning: Säg ett år och jag ska hitta tre feta hittepå-nyheter i etablerade tidningar. (Vilket jag i efterhand väljer att justera till "etablerade media". Årtal från tider utan etablerade medier ser jag mig fri att hantera lite som jag vill, skulle t.ex. ta upp skrönor och sägner som togs på någorlunda stort allvar vid tiden ifrån.)

Det första årtalet kommer från Jonas Boström: 1997. Det är senare än jag tänkt mig, men visst; det var innan sociala medier slagit igenom, bloggar började bli en grej först året därpå, och de medier som var etablerade på nätet var i stort sett (har jag för mig ...) även etablerade utanför nätet.

1) Flygande kor

KÖPENHAMN - Besättningen på den japanska fiskebåten trodde inte sina ögon. Plötsligt kom livs levande kor flygande från skyn och slog ned i vattnet kring båten.

- Aftonbladet 29 april 1997

Klippet (från Mats Orveland) återger en klassisk skröna som återkommit då och då. Snopes.com visar hur detaljer varierat, i en version sänker en fälld ko fiskebåten, i en annan släpps en ko över en bil i Skottland osv. En ännu intressantare detalj rör problemet med debunking:

Further complicating the mess was someone's twisting of Reuters' well-researched explanation in April 1996 of how this age-old chestnut had ended up working its way into German newspapers. (It's sad but true — articles that debunk legends are often misinterpreted as news accounts of actual events.) Now "falling cow" stories appearing on the Internet sport this attribution: "According to the Reuters News Service: 'Cows Fly.'"

- Snopes.com: Cow Tao, 14 februari 2011

2) Övernaturligt i Illustrerad Vetenskap

Illustrerad Vetenskap har jag tagit upp förut (bloggposten Illustrerad Ovetenskap) men ifall någon trodde att Skandinaviens största populärvetenskapliga tidskrift börjat chansera först på sistone så läs på:

Något egendomligt, för att inte säga mystiskt, verkar ske i tidningen Illustrerad Vetenskap. Sedan en tid har man en särskild sektion för MYSTIK i tidningen, med en särskild vinjett i Arkiv X-stil. "Sveriges bästa sidor om det övernaturliga, är underrubriken".

- Folkvett 1997/1

Exempel är att rymdvarelser byggde "jätteansiktet" på Mars och att biorytmer styr våra liv. Där finns även goda exempel som när man klargör sanningen bakom Bermudatriangeln. (Huruvida IV andra gånger framställt Bermudatriangeln som ett faktum minns jag inte på rak arm, men det skulle inte förvåna det minsta.)

3) Jordstrålning i Svensk Jakt

En jakttidning kändes lite otippat. Men varför inte? Svenska Jägareförbundets tidning Svensk Jakt är nog så etablerad, och när det gäller artiklar inom dess område förväntar man sig en källkritisk nivå i klass med vilken drake som helst. I nummer 4/1997 hade man en rejäl artikel om jordstrålning. Bl.a. fick man veta att viltstigar följer s.k. Curry-linjer; spontant låter det märklig så tillvida att currylinjer väl är snörräta, viltstigar tvärtom. Artikeln har även en intressant fotnot:

Den som vill prova om han eller hon har förmågan att känna jordstrålningslinjerna kan beställa vinkelpekare av Ole Kvarnsdal på avdelningen för paleogeofysik och geodynamik vid Stockholms universitet.

Andra nyheter 1997 med varierande bäring på källkritik:

• Thomas Quick fick sin fjärde morddom.
• Prinsessan Dianas död i augusti gav upphov till en rik mytbildning på mycket kort tid.
• Dokument som påstods bevisa att John F. Kennedy och Marilyn Monroe hade ett förhållande visade sig vara förfalskade.

The Strange Case of Isaac Martin - Solved

A field, somewhere near Salem, Va., in the year 1885 — and that in this field there was a suction. In the New York Sun, April 25, 1885, it is said that Isaac Martin, a young farmer, living near Salem, Va., had gone into a field, to work, and that he had disappeared. It is said that in this region there had been other mysterious disappearances.

- Charles Fort, Lo! (1931)

Fort quotes innumerable stories of this kind: more or less weird (often much weirder than this), puzzling and uncanny. He seldom gives any background, since the clippings he used usually didn't. And he hardly ever makes the slightest attempt to explain the supposed mysteries in a real way; "explain away", as it's often called by people who find truth boring.

Here is the original article of the mysterious disappearance of Isaac Martin:

Mysterious Disappearances in Virgina
Lynchburg, April 24. — Isaac Martin, a young farmer, near Salem, Va., left his home Wednesday and went into the fields to work, and nothing has been heard of him since. This is the second case of mysterious disappearance in that neighborhood in the last two weeks. The list of such disappearances in the western portion of the State in the past few months is remarkable, quite a number having occurred during that time, and no clue has ever been discovered to any of them.

- The Sun (NY), April 25, 1885

"The region" Fort refers to isn't the field as he suggests ("in this field there was a suction"), but the western portion of Virginia, at least according to the newspaper. As for the other mysterious disappearances, we would have to keep digging to tell whether they were indeed remarkably many and/or mysterious.

Fort wasn't interested in such research. Why spend time ruining the stuff he had spent time finding? And the same goes for the innumerable enthusiasts of mysteries who kept and keeps repeating and spreading his stories and others, embellishing and improving them on the way. Here's an example of how the case of Isaac Martin can be told today:

The latter part of the nineteenth century produced several classic disappearances. [...] on Thursday, April 23, 1885, another farmer named Isaac Martin walked into a field near Salem, Virginia, and [...] dissolved into nothingness.

- John A. Keel, Our Haunted Planet (Galde Press 2002), page 186

The Sun simply wrote that Martin "went into the fields to work", not returning; more precise data weren't given since they weren't known. Fort doesn't really change anything in that description, though he does put it in a way that strongly suggests a supernatural explanation. Keel, however, gives us a version where Martin is the unfortunate victim of something very supernatural indeed.

(On a minor note: The first article is dated Friday April 24, which was a Friday. It states that Martin was last seen on the Wednesday before, i.e. April 22. How come Keel tells about Thursday, April 23? It is telling that this fact has been distorted; though completely unimportant of course, it was clearly stated. What can the rumour mill do to less clear facts which are central to the case?)

Since Fort the story has been retold in two ways: In one version Martin dissolved in thin air, in the other the field somehow got him ("there was a suction"). Here are modern examples of both:

Virginia farmer Isaac Martin is rumored to have succumbed to the depredations of his angry fields, as were others in western Virginia at roughly the same time.

- EsoterX: Old McDonald Had a Trans-dimensional Farm, E-I-E-I-Oh My God!, September 26, 2014

Here is another case involving a farmer that disappeared into thin air while crossing into a field. There is little information about this case, other than what appeared in the New York Sun on April 25, 1885.

Oddly they said there may have been no witnesses to this disappearance. So I wonder how they found out?

- Odd Random Thoughts: Bizarre Cases Where People have Vanished without a Trace, July 28, 2014

In Fortean Times 335 (Christmas 2015), Theo Paijmans and Chris Aubeck had a lengthy and excellent article chronicling the development of a very similar story: The Strange Disappearance of Oliver Lerch. (Briefly: The tale was created by writer Irving Lewis in 1904. Oliver went out on Christmas Eve to fetch some water; he is heard crying for help, possibly from above; everybody rushes out to find his foot prints in the snow, stopping short of the well; and Oliver is never seen nor heard of again ... It's one of the most common "mysterious stories" there are, frequently told as if it had actually taken place.) In a sidenote, Paul Sieveking mentions the case of Isaac Martin. As for an explanation, he considers the major emigration that took place at the time due to a severe drought. Maybe Martin simply went west?

In response, Theo Paijmans (who apparently was unaware of the sidenote before it was published) reminded the editors that he had solved the case years before. Go to FT262 for the solution ... Or keep reading.

*

Maybe Isaac Martin never existed, and it's a tall tale to begin with? Such were told and believed long before Facebook ... But then again, the story was decidedly un-exciting until Fort came along and gave it a twist.

Maybe he went west, or left the state in some other direction? If he did and changed his name, we'd possibly be out of luck tracing him.

Maybe he was killed? If his body was hidden well enough, we'd possibly be out of luck.

Maybe he was the victim of some accident; fell and hit a stone, wounded himself during work and bleed to death, got bitten by a venomous snake, fell into a stream..? In case his body likely would have been found, sooner or later.

And of course: If he was beamed up by aliens, or dissolved into molecules by an anomalous field hovering near Salem, Va., or stumbled into a time portal and ended up in the Mesozoic, we'd be very much out of luck.

However; we're not out of luck. The fate of Isaac Martin is known. It's none of the above, and it's not harder to find than the original article in The Sun.

*

Here is a small article printed a month and a half after the "mysterious disappearance". It tells us all we need to know.

Found Hanging Near His Home
Lynchburg, Va., May 26 — Isaac Martin, a young farmer near Salem, who mysteriously disappeared over six weeks ago, and for whom an exhaustive search was made, was unaccounted for until Saturday, when his body was found hanging to a tree not far from his home.

- The Evening Star, May 26, 1885

Den vita skåpbilen

Just denna bil visade sig vara ett skämt, avsett för den utflippade festivalen Burning Man.

"It’s nice to know that if was there actually a creepy white van around that people would be taking notice of that," she [bilägaren] said.

- White Van With 'Free Candy' Painted In Red Makes Natomas Parents Nervous, CBS Sacramento, 27 augusti 2015

Nja ... Folk är bra på att upptäcka faror, men de är minst lika bra på att inbilla sig dem. Mest respons får man när man kombinerar en verklig fara, som otäcka gubbar som försöker lura med sig barn, med en vanlig och ofarlig företeelse, som vita skåpbilar.

För "den vita skåpbilen" är, mer än någonting annat, en skröna. En klassisk skröna, till och med. Det visste nog inte alla hjälpsamma oroliga som skulle varna för en vit skåpbil i Södra Sandby (Lund) häromdagen.

Omständigheterna gör att två kvinnor, som ser pappans färd, blir misstänksamma. De tror att det finns en risk att den vita skåpbilen kan vara inblandad i något farligt för barn – och uttrycker sin oro på Facebook. Kommentaren sprids vidare i flera Facebookgrupper. Registreringsnumret publiceras och allt fler människor hakar på.

Någonsin sett varningar som sprids på Facebook? Någonsin delat dem? Man vill ju hjälpa till och varna, för tjuvar, knarkhandlare, hundrövare, skumma typer i allmänhet som smyger omkring där man bor och planerar för man vet inte vad ... Då ligger tankar på källkritik långt borta.

Som regel kan de vita skåpbilarna inte identifieras. I Södra Sandby kunde den det. Den utpekade ägaren fick ett besked som måste ha varit lika obehagligt som överraskande:

– På måndagen blir jag uppringd av en av mina anställda som bor i Oxie. Hon säger: vet du att ditt namn cirkulerar på Facebook i trådar som handlar om barnarov? Det kändes jätteobehagligt, säger Mikael Osberg.

Utöver vanliga detaljer som att folk inbillar sig saker ("den här skåpbilen har jagat min dotter i Svedala") så är det intressantaste och allvarligaste att ingen som spridit uppgiften om den sannolike barnarövaren verkar tycka sig ha något ansvar för det. Inte ens de som planterade ut ryktet till att börja med; hellre än att erkänna vad hon gjort beter en av dem sig så här patetiskt:

– Jag var tydlig redan från början med att mannen i bilen inte nödvändigtvis var någon att oroa sig för. Men eftersom det handlar om barn så tyckte jag att folk ändå skulle hålla utkik och det var därför jag skrev ut registreringsnumret. [...] Jag förstår att familjen tagit illa vid sig. Men jag kan inte ta ansvar för vad andra gör. Jag har handlat i god tro för att jag inte ville att barn skulle fara illa, säger kvinnan – som känner att hon själv blivit påhoppad.

- Hängdes ut på Facebook – efter varning om vit skåpbil, Sydsvenskan 30 november 2015

Skröna, som sagt. Som självaste Klintberg kommenterade ett snarlikt fall, inte särskilt långt från Lund, för bara några år sedan:

– Den är väldigt utbredd, har funnits i åtskilliga decennier och kännetecknas av att bilen i regel är vit och inte sällan av äldre modell. Historien finns även i andra länder men där är bilen oftast svart, säger Bengt af Klintberg.

- "Den vita bilen är ett skräckrykte bland barn", Helsingborgs Dagblad, 9 april 2011

Vad färgerna beträffar går Klintberg in på symboliken hos färgerna vit och svart. Där lutar jag snarare åt att vit helt enkelt är den överlägset vanligaste färgen på skåpbilar, åtminstone i Sverige, vilket torde bero på att det är lättast att få en vit bakgrund att fungera med företagens olika logotyper. Nästan alla skåpbilar som rullar runt rymmer ju hantverkare, servicepersonal eller liknande, vilket i sin tur innebär att de syns lite varstans, även på udda platser och tider, och inte sällan trevar sig runt på jakt efter brunnar, elskåp, hus vars adresser inte lirar med GPS:en, eller vad det kan vara.

Klintberg har föreslagit att myten uppkom efter den högst verklige och riktigt otäcke seriemördaren Marc Dutroux, som härjade i Belgien på 1990-talet. En ledtråd som ledde till gripandet var att man lyckades identifiera den vita skåpbil som Dutroux åkte runt i. Nu stämmer visserligen inte detta med Klintbergs egen uppgift om att skrönan "funnits i åtskilliga decennier". För att nämna några napp i en enkel slagning så förekom en vit skåpbil i ryktena kring dödsskjutningarna i Washington DC 2002 (grundlöst), en vit skåpbil användes av seriemördaren Ted Bundy på 1970-talet, en vit skåpbil användes av mördaren Albert Brust 1973, och så vidare. Folkloristen Loren Coleman beskriver en ännu märkligare sägen från 1981 då ryktet spreds om clowner som stod med en skåpbil (färgen varierade) nära en skola el.dyl. och försökte locka dit barn med godis.

Men hur historien började är inte lika intressant som att den fortsätter. Skrönan har rätt komponenter för att inte bara göra oss oroliga, utan framför allt för att få oss att sprida den, som ett oerhört smittsamt virus. (För det syftet fungerar den bättre utan clowner.) Att den frodas finfint i sociala medier är ingenting konstigt. Kanske spelar den på så fundamentala strängar att den inte går att utbilda bort.

Som alla andra klintbergare har den fått olika varianter. Längre norrut i Sverige har historien kommit att handla om bortrövade husdjur istället för barn. De vita skåpbilarna är desamma. Klintberg igen:

- Vita skåpbilar har förekommit tidigare. Då har det handlat om barn som förs bort. Den sägnen har framförallt förekommit på senare åt i södra Sverige. Då har det sagts att det kommer människor i en vit skåpbil till närheten av en skola, eller någonstans där det finns barn, och försöker lura med sig barn. Det har gått så långt att skolor har varnat föräldrar, helt ogrundat.

- Välkänd myt bakom "hundstölder", Hela Hälsingland 13 september 2012

När skåpbilen för några år sedan blev meme i USA så var det alltså med det övertydliga budskapet FREE CANDY målat på sidan. Det är en tydlig vink till de äldre historierna om barnarövare.

Humorous images depicting creepy vans with the suggestion of sexual offense and kidnap have spread through online forums and image macros. The most common image shows a dark red van that has the words “free candy” painted across the side.

- Know Your Meme: Free Candy Van

Och mer eller mindre liknande historier kan spåras ännu längre bakåt i tiden. Till de Comprachicos Victor Hugo fann upp i Skrattmänniskan (1869), en liga som rövade bort barn och vanställde dem för att sedan tjäna grova pengar på organiserat tiggeri; ännu äldre skrönor om judar som rövade bort barn för att mörda dem i groteska ritualer; skräcken för att trollen skulle komma och ersätta ditt barn med en bortbyting; och så vidare. När du, med eller utan eftertanke, delar varningar på fejan om vita skåpbilar, så utövar du den senaste (men inte sista) versionen av en mycket gammal tradition.

Legenden om den tacksamme terroristen

Har du hört den här:

Enligt inlägget så ska en man ha blivit utvisad från Sverige till Tyskland i början av november och då pratat med en anställd inom kriminalvården: "Jag tycker om dig, du har inte behandlat mig lika illa som alla andra här, därför vill jag varna dig. Du bör inte röra dig i centrala Göteborg under jul och nyår”, ska mannen ha sagt.

- Text med IS-hot mot Göteborg bla bla, Metro 16 november 2015

Eller den här:

För en stund sedan pratade jag med en muslimsk man på gatan. Han såg att jag också var muslim eftersom jag bar ett muslimskt halsband. Innan vi skiljdes frågade han, "Ska du till Sydney på nyår?" Jag svarade att förmodligen, ja. Han sade, "Lita på mig, gå inte i närheten av Sydney på nyår. Det börjar nu." Så sade han hej då och gick iväg.

- Nätet, efter gisslandramat i Sydney i mitten av december 2014

Eller den här:

En kvinna ser en man med arabiskt utseende gå ifrån sin plånbok. Hon springer efter honom och ger honom plånboken. Mannen blir mycket glad och vill ge henne en (rundligt tilltagen) hittelön, men hon vill inte ta emot pengarna. Då får hon istället ett gott råd: "Res inte till New York den 11 september!"

- Fritt efter Bengt af Klintberg, Glitterspray (2005)

"Den tacksamme terroristen" är en av de klassiska skrönorna, vandringssägnerna, klintbergarna. Komponenterna framgår tydligt av exemplen ovan:

1. En främling, potentiellt mer eller mindre farlig, behöver hjälp.
2. En barmhärtig icke-främling kommer till undsättning.
3. Främlingen tackar för hjälpen genom att avslöja att ett terroristangrepp är på gång.

Man behöver inte precis ha stora A i terroristkunskap för att inse att terrorister inte beter sig på det viset; som om allt de saknar är lite vänlighet i den bistra vardagen ... Men riktigt tydligt blir mönstret när man jämför historierna som dyker upp efter varje större terroristangrepp sedan åtminstone 2001. En variant är att den tacksamme terroristen varnar för att dricka Coca-Cola efter ett visst datum.

Och här är då det exempel som skymningspressen hetsat upp sig över:

Hej allihop! Detta meddelande skickas till alla på min kontaktlista. Jag vill dela med mig av något jag fått veta på sistone. Den 5/11 utvisades en misstänkt IS medlem från Sverige, en släkting till mig jobbar inom kriminalvården och fick i uppgift att tillsammans med sina kolleger utvisa denne man till Tyskland då han hade sökt asyl där. Personalen fick ha samtal med honom och min släkting hade flera samtal med mannen. När det var dags för mannen att lämna landet krävde han att få prata med min släkting ensam. Hon blev lite rädd och krävde att samtalet skulle spelas in och att vakter skulle finnas i närheten. Mannen bad henne sätta sig ner o sa sedan "Jag tycker om dig, du har inte behandlat mig lika illa som alla andra här, därför vill jag varna dig. Du bör inte röra dig i centrala Göteborg under jul och nyår". Mannen vände sig sedan om och sa "det var allt, jag hade inget mer o säga". Om detta är ett sätt att flytta fokus till centrala Göteborg för att sedan ge sig på något annat ställe vet jag inte men jag ville dela med mig om det iallafall. Ha en trevlig kväll! :-)

Se fler exempel på Snopes.com: Stalk Tip

Här är ett exempel på en upplyst ordningsmakt som inte låter sig imponeras av gamla uppvärmda skrönor:

In relation to the message doing the rounds on social media about the Metro Centre.
We are aware of the post and have had no reports of anything like this, it appears to be nothing more than an online rumour.
After any major incident there is always an increase in concern around safety and with that comes a lot of speculation and rumour.

- Facebook: Northumbria Police, 15 november 2015