Krympande planeter

I Blindspår (2012) finns ett kapitel som heter "Planeten som krympte och försvann". Det handlar om Pluto, vars beräknade storlek minskade rejält från 1930-talet till 1978 då man fick ett någorlunda facit. Planeten på bilden är inte den f.d. yttersta planeten utan den innersta: Merkurius, plåtad i omgångar av Mariner 10, som 1974 blev den första sonden att studera den planeten på nära håll. Man insåg snart att det är en planet som krymper, bokstavligt talat, och räknade ut ungefär hur mycket.

Nyligen kom man fram till en exaktare och betydligt högre siffra. Sedan planeterna bildades för 4,5 miljarder år sedan har Merkurius diameter minskat med ca 7 km (varför det står 11 km i Nature-artikeln vet jag inte). Eftersom det är planetens inre som krympt, inte ytan, blir resultatet "skrynklor" i form av berg och dalar.

Mercury shrinking more than thought, Nature, 9 december 2013

I Discoverys artikel görs en vetenskapshistorisk poäng: En gång trodde man att jordens yta formats på detta sätt.

"The researchers knew the small planet was shrinking because Mercury was conforming to a theory of mountain building that was first applied (incorrectly) to our own planet about 200 years ago. In that theory, the Earth's mountains were thought to be a lot like the wrinkles that form on an apple's skin when it dries out and shrinks."

- The Incredible Shrinking Mercury, Discovery 16 mars 2014

Man föreställde sig ett antal oehört intensiva "skalv-perioder" som inträffat när spänningarna utlöstes. Bergskedjor kartlades och klassificerades efter de perioder då man antog att de bildats. Anomalierna i denna teori, "destined to remain for all time one of the basal conceptions of tectonics" som en optimistisk skribent formulerade det 1926, blev omsider tillräckligt stora för att de flesta skulle övergå till plattektoniken.

Den här bilden är också fin: Merkurius med "förstärkta" färger.

Relaterat: Kontinentaldrift 1858; Varför Wegener misstroddes