Kantianska jordbävningar

Bland alla andra naturfenomen som mänskligheten under nästan hela sin tid på jorden inte haft en chans att ens kunna börja begripa sig på finns jordbävningar. Likt alla andra obegripliga naturfenomen värda att uppmärksamma gavs de övernaturliga förklaringar, där ett återkommande mönster var gigantiska varelser som rörde på sig i sömnen.

Det skulle förändras allhelgonadagen den 1 november 1755. För då skakades Europa om, såväl bildligt som bokstavligt. Jordbävningen kändes över stora delar av västra Europa, men den slog som allra hårdast mot Lissabon. Andra jordbävningar hade varit kännbara, påtagliga eller involverande dödsoffer; den här liknade ingenting man sett tidigare. Tiotusentals dödades bara i Lissabon (uppgifterna är naturligtvis ungefärliga). Landet Portugal fick en knäck. Jordbävningar som företeelse blev uppmärksammad och omtalad på samma sätt som tsunami hamnade i det allmänna svenska medvetandet för några år sedan. Och efftersom detta inträffade under upplysningstiden tog forskare och filosofer frågan på allvar: Vad var jordbävningar egentligen?

En av de som fascinerades och funderade var Immanuel Kant, 31 år vid tillfället. Han samlade mycket information om händelsen och skrev inte mindre än tre artiklar om den. Han lade fram en hypotes om där underjordiska grottor fyllda med heta gaser var nyckeln till jordbävningarnas mysterium. Visserligen var den felaktig, men det spelar mindre roll. Det intressanta är att det var ett av de första försöken att förklara fenomenet utan att blanda in övernaturligheter. Det har rentav hävdats att Kants Geschichte und Naturbeschreibung der merkwürdigsten Vorfälle des Erdbebens, welches an dem Ende des 1755sten Jahres einen großen Theil der Erde erschüttert hat (1756) inledde den vetenskapliga seismologin, åtminstone i Tyskland.