Karl XII:s likfärder

- Gustaf Cederström, Karl XII:s likfärd (1878)

- Gustaf Cederström, Karl XII:s likfärd (1884)

Den första tavlan målades i Paris. Den köptes sedan av en storfurste i Ryssland, av alla länder. Detta upprörde svenskarne såpass att man fick Cederström att måla en till. Den förfärdigade han hemma på godset Krusenberg söder om Uppsala. I trakten pekar folk ut en plats som han ska ha använt, och som man menar sig kunna känna igen i tavlan. Med tanke på hur lika klippväggarna är i de olika versioner så verkar det mer osannolikt. Den mest påfallande skillnaden jag annars hittat är att mannen med tjädern – en annan fallen konung – är skallig i den första tavlan.

Tavlan är inte historiskt korrekt – så klart, höll jag på att skriva. Att skottskadan inte återgetts är en sak. Den mest uppenbara "detaljen" har kommenterats av upphovsmannen:

Ej bars Carl XII obetäckt över gränsen, men har det stött någon människa att jag framställt honom så? … Absolut lögn bör man akta sig för, men en väl vald licentia poetica måste vara tillåten.

- Gustaf Cederström

De tio budordens format

- José Ribera, 1638; Gustave Doré, 1866; Charlton Heston, 1956; kluns, modern (notera även flera behornade Mosesar)

När Gud hade talat med Mose på Sinaiberget gav han honom de två tavlorna som ett förbundstecken, tavlor av sten, som Gud hade skrivit på med sitt finger.

- 2 Mos 31:18 – dessa de första tavlorna slog Mose sedan sönder, och gjorde nya i 2 Mos 34:1

Vilka de tio budorden var har folk varit oense om sen mycket länge, kanske ända från början, när det nu var – se faktoider.nu: De tio budorden. Om det ska denna utläggning inte handla. Den ska ta upp en långt mindre fråga: Hur såg tavlorna med budorden ut?

En märklig fråga att ställa sig? Spelar det någon roll? Nej, det spelar ingen roll. Men likt otaliga andra ting, vars utseende eller närmare natur inte spelar någon roll, har det uppstått en märkvärdigt fast tradition kring dess utseende. Vi är vana vid att stentavlorna med de tio budorden alltid framställs på ungefär samma sätt: De är ungefär lika höga, breda och tjocka, och de har framför allt alltid rundad ovandel. Varifrån kommer den?

Budordstavlor med rundad ovandel dök upp i återgivningar på medeltiden. Förebilden var vaxtavlor: träskivor överdragna med vax för tillfälligt klotter (när man ville sudda vände man på pennan och strök vaxet platt med dess trubbiga ända). Sådana hade använts sedan antiken. På det sättet skrevs ofantligt mycket mer än med bläck på papyrus. För att inte tala om dyrbara pergament av kalvskinn.

- Hildegard av Bingen, 1100-tal; rejäl tavla som 1256–57 användes av Jean Sarrazin, kammarherre åt Ludvid IX; Henrik von Morungen, 1300-tal; Gottfrid av Strassburg, ca 1330

Det har också funnits många konstnärer som återgett lagens tavlor som fyrkantiga, även om deras verk sällan kunnat hävda sig mot den rundtavlade skolan.

- Andrea Mantegna, 1461; Michelangelo, ca 1513; Philippe de Champaigne, 1648; Frederick Preedy, 1851

För övrigt finns det en talmudisk tradition om hur lagens tavlor var formade. Om man ska tro den utgjorde de två tavlorna en inte särskilt liten stenkub.

And as for the tablets, their length was six handbreadths, their width was six handbreadths, and their thickness was three handbreadths

- Den talmudiska texten Bava Batra, kapitel 1, 14a

Att den bilden aldrig slagit igenom är lättare att förstå. Det är svårt att se hur Mose skulle burit ner sådana klunsar utför Sinais branter, åtminstone med värdighet.

Hilmas testamente

- Här med Altarbild nr 1 från 1907

Hilma af Klint (1862–1944) är en välkänd konstnär – åtminstone bland svenska konstkännare. Kanske även bland andra antroposofer? Men hon hade mycket väl kunnat vara välkänd internationellt, även bland allmänheten, om inte om hade varit. Hon var nämligen en av de första abstrakta konstnärerna.

Att hon inte blev mer känd än hon blev under sin livstid, och bra tag efteråt med förresten, tillskrivs en passus i hennes testamente: Hon påstås ha skrivit att hennes verk inte skulle ställas ut, utan rentav hållas hemliga, i tjugo år efter hennes död. Denna uppgift finns med i snart sagt alla källor som har något att säga om Hilma af Klint. Men på ett ställe finns den inte med: hennes testamente. Läs själva: Hilma af Klints testamente. Det tar inte lång stund.

För att ge en uppfattning om hur spridd myten är citerar jag här en handfull träffar som inte är på svenska:

In her will, she ordered that her work not be made public for at least 20 years after her death.

- Saskia Lacey, Art and Culture (Teacher Created Materials 2017)

"Alle Arbeiten", steht dort, "die 20 Jahre nach meinem Todt geöffnet werden sollen …

- Julia Voss, Hilma af Klint – "Die Menschheit in Erstaunen versetzen" (Fischer 2020)

Hilma af Klint skrev ind i sit testamente, at hendes værker først måtte vises 20 år efter hendes død.

- Maria Gerhardt, Sommeren er ikke helt forbi: Klummer, essays og tekster (Politikens forlag 2019)

Naturligtvis finns uppgiften med på den fria encyklopedin:

Ingen källa anges för uppgiften, vilket väl var lika bra. Artikeln på svenska Wikipedia har nu korrigerats, sedan den artikel som fick mig uppmärksam på myten (Elisabet Andersson: Myter om Hilma af Klint fortsätter att spridas, SvD 1 november 2021) där uppmärksammats.

På engelska Wikipedia finns uppgiften kvar, än så länge.

Rektangulära kor

- John Vine

Om man studerar äldre tavlor så hittar man påfallande många avporträtterade oxar, tjurar och kor. Och de har påfallande ofta en påfallande rektangulär form. Såg de ut så där? Eller hade konstnären aldrig sett en ko?

- Henry Stafford

Boskapsavel var en grej bland bättre bemedlade britter under 1800-talet. Hade man en ko med önskvärda egenskaper — mycket kött och fett, eller vilka skönhetsideal som nu rådde för tillfället (jämför hundrasernas bitvis galna värld) — så ville man visa det. Det fanns en sorts boskaps-Instagram(/Tinder?) i olja där man skröt och inspirerades, köpte och sålde. Och man drog sig inte för att be konstnärerna att framhäva, justera och förbättra. Folk då var som folk är nu.

- James Clark d.ä.

Till bilderna hörde ofta texter som kunde vara nog så långa, utbroderade och återigen med ett avspänt förhållande till sanningen.

The text gives specific dimensions such as length at the shoulders or girth at the waist, while the illustrations displays the quality of the animal's parts. Many of the beasts were indeed bulky, and the artists simply smoothed lines and provided a but more fat in crucial areas to enhance the look of the animal and fashion it toward the breed's ideal.

- Ron Broglio, Technologies of the Picturesque (2008) s 175)

- William Henry Davis

- Richard Whitford

I boskapskonsten finns det även rektangulära får och en del rektangulära eller ovala grisar. Men de är inte fullt så vanliga som korna, vilket reflekterar skillnaden i pris.

- William Henry Davis

These paintings are probably just relics of a time when cattle were a marker of status, and breeding for size became a competition. Really famous cows from the 1800s could find themselves the subjects of everything from public displays to dinner plates, so perhaps the efforts of their owners conspired with the artists in an effort to secure them both a place in history.

- Molly Tresadern: The rectangular cows of Art UK, 13 april 2018 — huvudkällan för denna bloggpost

Nordströms Borreberg

Karl Nordström (1855–1923) var född i Hoga på Tjörn, en långpromenad från platsen där undertecknad växte upp. Flera av hans tavlor visar välbekanta platser. Som till exempel Borreberget ovan, ett berg som även har den tråkigare stavningen Borgeberget. Att berget använts som borg indikeras av namnet och formen – lättförsvarade berg med stup på flera sidor var guld värda i orostider, och det finns en mängd Borgeberg runtom i landet – och bevisas dessutom av arkeologiska lämningar.

Denna tavla är också av Karl Nordström. Den visar ett annat berg, osäker på vilket men förmodligen på Tjörn. Det är inte omöjligt att det är ett Borgeberg, men definitivt inte Borreberget.

Icke desto mindre är det vad tavlan heter, angivet på baksidan i samband med en minnesutställning 1955. Jag vet inte vad som hänt här. En tavla gjord efter konstnärens död?

van Gogh säljer tavlor

Den röda vingården nära Arles målades av Vincent van Gogh i november 1888. Den såldes i Bryssel 1890, några månader innan van Gogh avled, för 400 franc. Köparen var Anna Boch, konstnärinna, konstsamlare och händelsevis syster till en av van Goghs vänner. När man pratar om att "van Gogh lyckades bara sälja en enda tavla" är det denna som avses.

Men även om detta är den enda kända, namngivna och typiska van Gogh-tavlan som såldes under hans livstid så fanns det fler.

We don’t know exactly how many paintings Van Gogh sold during this lifetime, but in any case, it was more than a couple.

- Van Gogh-museet: How many paintings did Vincent sell during his lifetime?

En irriterande omständighet är att det verkar vara svårt att få reda på vilka de övriga tavlorna var. Som ett självporträtt om vilket vi bara verkar veta att det såldes till England:

Vi har äran att upplysa er att vi har skickat de två tavlor ni köpt och betalt för: ett landskap av Camille Corot [...] och ett självporträtt av V. van Gogh.

- Theo van Gogh, Vincent-broder och konsthandlare, till firma Sulley & Lori i London, den 3 oktober 1888

Van Gogh-museet nämner även en uppsättning vyer över Haag som hans farbror Cornelis beställde, liksom vad som ska ha varit hans allra första försäljning, till eller genom konsthandlaren och vännen Julien Tanguy.

Spelar det någon roll om van Gogh sålde en, två eller en handfull tavlor? Är inte poängen att han var så oerhört underskattad under sin livstid, för att så småningom bli en av världens mest uppskattade, räknat såväl i experternas hyllningar som dollarmiljoner? Å andra sidan: Om det exakta antalet verkligen inte spelat någon roll, så hade påståendet om "den enda tavlan" inte förekommit så ofta.

Svart eller vit Andromeda

Om man vill bli populär inom konsthistorien ska man 1) se till att vara omnämnd i historia, bibeln eller grekisk/romersk mytologi, 2) vara kvinna, samt 3) förekomma i något sammanhang där lätt eller obefintlig klädsel inte verkar helt toksökt. Här exempel från 1596, 1891, 1981 och 550 f.Kr.

Idag förknippas nog Andromeda främst med galaxen. Den har fått sitt namn efter stjärnbilden, som fått sitt namn efter prinsessan som skulle offras till ett havsmonster men räddades av Perseus (som dock inte, enligt källorna, nyttjade den bevingade Pegasos).

Scenen med Andromeda som väntar på monstret har återgetts många gånger. Och Andromeda har nästan uteslutande återgetts som en alabastervit kvinna ... Trots att hon var prinsessa av Etiopien. Bortsett från att de gamla grekernas Αἰθιοπία bara delvis har med dagens nation att göra, och att vi ändå pratar myter, så finns det ingen anledning att anta att hon var kritvit, tvärtom.

När man stöter på en sån här fråga infinner sig en skeptisk reflex. Det finns nämligen en pseudovetenskaplig lära som försöker att framställa alla möjliga historiska figurer, verkliga som overkliga, som afrikanska. Den moderne Rudbeck som står bakom heter Martin Bernal, hans Atlantica heter Black Athena och har sedan 1987 getts ut i tre volymer, en återstår.

Men det här fallet är enklare. Även om Andromeda av någon anledning är vit i de få avbildningar från klassisk tid som bevarats så finns det desto fler beskrivningar i text där hon framställs som mörk.

Alba decent fuscas: albis, Cephei, placebas

Vitt passar mörka; du såg bra ut, Andromeda, i vitt

- Ovidius, Ars Amatoria (bok 3)

Jesu födelse enligt Birgitta

Mittpanelen i en tredelad s.k. triptyk av Rogier van der Weyden, 1400-tal. Han avviker från Birgittas vision på några punkter. Till exempel är stallet förlagt till en ruin istället för en grotta. Marias avtagna mantel är inte vit utan i praktfullt blått. Ädelpigmentet lapis lazuli kunde vara ännu dyrare än guld och reserverades för riktigt märkvärdiga motiv. Det är därför blått blivit Marias traditionella färg. Mannen i svart är Pieter Bladelin som betalade för konstverket, en s.k. stiftarbild som var vanligt förekommande.

Detta är Birgittas överlägset mest spridda arv, även om få vet att det kommer från henne. I hennes sjunde bok återger hon en vision hon fick i Betlehem, då jungfru Maria visade hur Kristi födelse gick till. När den blonda Maria stod på knä och bad födde hon Jesus på ett ögonblick: smärtfritt, okomplicerat och kliniskt rent. Jesusbarnet låg sedan på marken, ”naket och klart skinande”, och tillbads av Maria. Sedan hon matat och svept in den lille kom den gamle Josef in, och tillsammans tillbad de frälsaren. Denna bild slog igenom i konsten, och det är så scenen i Betlehem återges än idag.

- Ur Peter Olausson, Sveriges historia (Ordalaget 2018)

Här är grundtexten:

När de kommit in i grottan, band åldringen [Josef!] oxen och åsnan vid krubban, gick ut och kom tillbaka till jungfrun med ett tänt ljus, som han fäste i muren. Sedan gick han ut igen, ty han skulle icke själv närvara vid förlossningen.

Jungfrun tog skorna av sina fötter, tog av sig den vita mantel hon bar och drog slöjan av huvudet samt lade plaggen bredvid sig. Så hade hon blott klänningen på sig, och hennes underbara, guldglänsande hår var utbrett över skuldrorna. Hon tog fram två små linne- och två ylleplagg, mycket rena och fina, som hon hade fört med sig för att linda det väntade barnet i, och dessutom två andra små linnekläden, avsedda för barnets huvud, och hon lade dessa barnplagg bredvid sig för att kunna nyttja dem, när hon behövde.

Då allt var i ordning, föll jungfrun vördnadsfullt på knä för att bedja, varvid hon vände ryggen mot vaggan men lyfte huvudet mot himmelen, i östlig riktning. Med upplyfta händer och blicken fästad på himmelen stod hon liksom i betraktelse och hänryckning, berusad av gudomlig ljuvlighet. Medan hon var försjunken i bön på detta sätt, såg jag barnet röra sig i hennes kved, och i samma stund, ja på ett ögonblick, födde hon sin Son, från vilken en så outsäglig strålglans utgick, att solen icke kunde jämföras med den.

Det vaxljus, som den gamle mannen satt dit, spred icke något sken, ty den gudomliga strålglansen dränkte helt vaxljusets lekamliga sken. Och så hastig och ögonblicklig var denna födsel, att jag ej kunde iakttaga eller urskilja, hur och med vilken kroppsdel jungfrun födde. Jag såg emellertid genast det ärorika barnet ligga naket och klart skinande på marken.

Dess kött var alldeles rent och fritt från all orenhet. Jag såg även efterbörden ligga insvept och mycket vacker bredvid barnet. Och jag hörde ljuvligt klingande änglasång av underbar skönhet. Jungfruns kved, som före förlossningen varit mycket uppsvälld, drog nu ihop sig, och hennes kropp syntes vara spenslig och av sällsam fägring. När hon kände, att hon hade fött, tillbad hon gossen mycket höviskt och vördnadsfullt med böjt huvud och sammanlagda händer, och hon sade till honom: "Var välkommen, min Gud, min Herre, min Son!"

- Birgitta, Revelationes, bok 7, kapitel 21

Mästarens original och beundrarens parafras

Här har vi två konstverk utförda av två mycket välkända konstnärer. Den ene tillhör allmänkunskapen, liksom många av hans verk; den andre är en av de mest välkända konstnärerna över huvud taget. Och om den enes verk säkert inbringar goda slantar på auktion så ligger de inte i närheten av den andres.

Med tanke på hur mycket mer ansedd och värderad Vincent Van Gogh är idag så kan det komma som en överraskning att det är han som står för parafrasen ovan, nämligen målningen till höger från 1890. Originalet till vänster gjordes av Gustave Doré 1872. På den tiden var han den firade mästaren. Vincent var en svårt sjuk, misslyckad och naturligtvis fullkomligt okänd konstnär med några månader kvar att leva. Man kan förstå att rastgården på Newgatefängelset i London gjorde ett särskilt intryck på mentalpatienten.

Historiskt inkorrekt

Att återge historiska scener så de är korrekta intill minsta stjälkstygn är en modern företeelse. Ett tydligt exempel är framställningar av Jesu födelse, där konstnärer under lång tid sällan ens försökte att återge kläder, byggnader osv som de såg ut i Palestina omkring år 1. Istället målade de sådant de själva hade runt sig, vilket naturligtvis gör bilderna betydligt intressantare i efterhand.

När Bruegel d.ä. målade Babels torn (två ganska lika varianter finns) så var det uppenbarligen inte som han tänkte sig att det faktiska tornet sett ut. Det vi ser är snarare Colosseum. Den byggnaden förknippades vid den här tiden med övermod på ett sätt som påminner om babelstornet. Därtill hade den ett grundmurat rykte som ett ställe där tidiga kristna åts upp av lejonen, något som är sedan länge ifrågasatt men det är klent med belägg för eller emot.

Denna tavla tycker jag är ännu finare eftersom Jean Fouquet inte bara visar en byggnad utan en arbetsplats. Så här såg det ut när en katedral byggdes på hans 1400-tal; man önskar sig någon insatt i ämnet som pekar ut detalj efter detalj, vad som händer, vem som gör vad, och så vidare. Däremot har den naturligtvis noll och intet att göra med Jerusalems tempel, som faktiskt är vad tavlan heter (man kan se Salomon till vänster om bildens mitt).

Svart ben lika rött som vitt

Tvillingbröderna Kosmas och Damianos genomför på 200-talet en transplantation av, passande nog, ett underben. Det som i berättelsen är en liten detalj gör hela skillnaden i bild: Patienten och donatorn hade olika hudfärg ...

Motivet blev populärt i konsten, exemplet ovan är från 1500-talet. Kosmas och Damianos var särskilt kända för att vägra ta betalt, vilket nog var lika märkvärdigt då som nu (å andra sidan är helgonberättelser erkänt värdelösa källor). De blev omsider skyddshelgon för bland andra apotekare, läkare, kiruger och barberare (de två sistnämnda har ju en historisk relation). Deras båda kranier sägs förvaras i minst två kyrkor vilket är ett nog så vanligt underverk i sammanhanget.

Bloggpostens rubrik syftar på Expressens klassiska löpsedel från den 3 januari 1968. Världshistoriens tredje hjärttransplantation hade just genomförts, och liksom i Kosmas och Damianos fall var donatorn svart, mottagaren vit. Att operationen ägde rum i Sydafrika gav en tacksam öppning för rubriksättaren.

Ibland blandas löpsedeln ihop med världens första hjärttransplantation; den genomfördes också av Christiaan Barnard i Sydafrika. I det fallet var både donatorn och patienten vita. Däremot lär det ha väckt uppmärksamhet att donatorns njurar gick till en svart pojke.

The Fighting Temeraire tugged in the wrong direction

On April 22, 2016 the Bank of England announced the next £20 banknote, to be issued in 2020. It will carry the portrait of artist William Turner and his probably most famous painting, The Fighting Temeraire tugged to her last berth to be broken up (1838).

Among some other artistic liberties Turner took, the perhaps most interesting one is the sun. Facing the sunset means we're looking westwards, with the approaching ships going down the Thames; but Temeraire was towed up the Thames to be broken up.

HMS Temeraire (Fr. "reckless") served, among other places, at the Battle of Trafalgar in 1805, in the Baltic in 1809 and at Cadiz 1810. When one of the last ships from Trafalgar, that had fought Spain, Denmark and France, was tugged to be broken up (by one of those modern steam ships no less) it symbolized the end of an era that is reflected by the setting sun. The painting couldn't have been painted in any other way.

Lördagsfråga 408: Trafalgar Square

1. -
2. En ung blivande Georg IV av Storbritannien.
3. General Sir Charles James Napier. Mest känd för ett fint men oriktigt tillskrivet citat. Sedan hans trupper erövrat provinsen Sindh ska han ha skickat ett telegram med det enda ordet Peccavi, latin för "jag har syndat", "I have sinned/Sindh". Tyvärr är historien påhittad.
4. Major General Sir Henry Havelock gjorde också insatser i Indien. Hans sista seger ledde till en ström av utmärkelser varav flera anlände efter att han avlidit i dysenteri.

De tre herrarna står alla statyer kring Trafalgar Square (annars mest känd för Nelson i mitten). De restes i början av 1840-talet då torget byggdes om rejält. Sockeln i det nordvästra hörnet fick inte någon staty vid det tillfället pga pengar, och när man lite längre fram började få råd så kunde man inte bestämma sig för vem som skulle få den äran. Det gick snabbt troll i frågan och "den fjärde sockeln" fick aldrig någon staty.

Efter mycket långt om länge löste man det hela på ett mycket bättre sätt än ännu en gubbe i brons: Sockeln får ett nytt konstverk då och då. Som ett offentligt galleri, mycket litet men med bästa läge. (Ingen av konstnärerna vars verk visas här är svensk så BUS går inte miste om något.)

Wikipedia: Fourth Plinth, Trafalgar Square

Vad skulle jag säga ... Jo, Pölsa Dum prickade in the fourth plinth på betydligt kortare tid än 150 år.

Näcken enligt Josephson

- Vad är det, de går och viskar omkring mig? Det är som om alla beklagade mig. Du har aldrig ljugit för mig. Säg mig uppriktigt: tycker du också att tavlan är omöjlig?
Vännen motsvarade konstnärens fordran på uppriktighet då han svarade:
- Själva greppet och uppfattningen är storartade. Men utförandet ger intryck av något halvgånget, något som du inte rått med.

Språk och stafning lätt moderniserade, eftersom den gamla stilen kan lägga en sorts filter över texten och göra innehållet mindre omedelbart. Men vi fortsätter med originalet:

Detta var dock bland de mest förstående omdömen, hvilka på den tiden fäldes om Ernst Josephsons "Strömkarlen". Det är knappt åtta år, som förgått sedan dess. Och nu ha konstnärerna satt denna tafla på hedersplatsen bland Josephsons arbeten. Prins Eugen, hvilken sjelf står midt i deras krets, har köpt konstverket, och man torde häri kunna spåra den furstliga konstnärens afsigt att gifva Ernst Josephson den upprättelse, som nationen är honom skyldig.

- Dagens Nyheter, 8 mars 1893

Av Josephsons två strömkarlar ser vi här ovan den ena, den som hänger på Nationalmuseum. Den andra finns i Göteborg. På något sätt har den dessutom fått två, som det verkar, lika officiella namn, för såväl "Strömkarlen" som "Näcken" förekommer.

Även om snabba och kraftiga svängningar i uppfattningar om vad som är god respektive dålig konst kan vara nog så intressanta, så är de ju inte riktigt förenliga med faktoid-konceptet; det går inte att säga att 1880-talets tyckare hade fel för att några år senare få rätt.

Då är vi på desto fastare grund, ämnet till trots, när vi kan slå fast att den bild vi får i huvudet när Näcken kommer på tal inte kommer från folksägnerna, utan härrör från Josephson.

Många föreställer sig nog näcken sådan som han sitter på Ernst Josephsons berömda tavla. Men i folktron var han sällan naken. Mest visade han sig gråklädd och med röd luva. Till utseendet skilde han sig egentligen inte särskilt mycket från tomten.

- Ebbe Schön, Älvor, vättar och andra väsen (Rabén & Sjögren 1987)

En något mer historiskt korrekt Näcken. Källa: Nätet.

Den dåliga kritiken torde ha bidragit, om än inte ensam orsakat, Josephsons sjukdom:

Sommaren 1888 var Josephson utblottad och hade gjort slut på färger och dukar. På ön Île-de-Bréhat i Bretagne ägnade han sig åt spiritism och hemsöktes av religiösa vanföreställningar, där han trodde sig vara Gud och Kristus. Några månader senare togs han in på hospitalet, numera Ulleråkers sjukhus, i Uppsala, där han vistades några månader. Diagnosen var paranoia, vilket idag motsvarar schizofreni. Så småningom flyttade han till Stockholm där två damer vårdade honom till hans död 1906. Under spiritual trans skapade Josephson visionära dikter och målningar undertecknade med avlidna konstnärers namn.

- Wikipedia: Ernst Josephson

Följande än mer uppseväckande uppgifter har jag inte fått bekräftade.

Josephsons psykiska sjukdom och svartsjuka manifesteras i att han uttrycker en önskan att gifta sig med Allan Österlinds änka sedan denne själv som Kristus blivit vederbörligen korsfäst. Det som slutligen får paret Österlind att inse att Ernst Josephson måste föras hem och få vård är när deras lilla dotter Anna plötsligt berättar att farbror Joseph sagt att han vill offra henne precis som Gamla Testamentets Abraham var på väg att göra med sin son Isak.

- Vasa Konst, Tre svenska fransmän

Myten om det gyllene snittet

Om vi delar upp en sträcka i A och B, så att A+B förhåller sig till A som A förhåller sig till B: A+B/A = A/B. Då har vi fått det så kallade gyllene snittet, skrivet med den grekiska bokstaven fi, φ. (Värdet är för övrigt ca 1,618, eftersom 1/1,618 = 0,618.)

φ är ett mycket intressant matematiskt begrepp. Likt π och e återkommer det lite här och var, inte minst på ställen som man inte skulle tro hade med gyllene snittet att göra. Det återkommer även inom biologin, fast kanske inte fullt så ofta och exakt som påståtts.

Och så har vi den historiska konsten och arkitekturen. Nu börjar de riktigt feta faktoiderna om det gyllene snittet hopa sig.

Först ett viktigt begrepp: En gyllene rektangel, med sidorna φ och 1, sägs vara den mest estetiska, den som flest pekar ut om de ur en samling med blandade rektanglar ska välja den mest tilltalande. Dock verkar stödet för detta påstående vara svajigt.

Overall, the golden ratio has been found to be significant, insignificant, or somewhere in between by countless studies, each offering a different conclusion.

 - The Myth of the Golden Ratio: Phi in Psychology

Genom åren har folk hittat mängder av gyllene rektanglar i byggnader och tavlor. Med tanke på hur man gått tillväga så är det oundvikligt. Här är det kanske mest använda exemplet:

Once its ruined triangular pediment is restored, the ancient temple fits almost precisely into a golden rectangle.

- Typiskt exempel från Golden Section in Art and Architecture

Den största rektangeln slutar på ett godtyckligt ställe mitt i trappan, på en bild som är tagen från marken, med mera; och ändå blir det bara "almost precisely". Och detta är det bästa exemplet på hur grekerna påstås ha använt det gyllene snittet? Det hade inte övertygat många, om folk inte redan hade "vetat" hur det låg till.

Dessutom problematiseras sällan påståendet. Man påpekar sällan att de historiska beläggen för att greker, romare, egypter m.fl. använde sig av det gyllene snittet är obefintliga. Tvärtom lägger man fram det som ett odiskutabel faktum. I ett sådant sammanhang kan även dassiga illustrationer ge intryck. Vilket demonstreras av att myten hängt med så länge och finns på så många ställen, även bland folk som borde veta bättre.

Leonardo tillskrivs också det gyllene snittet. Återigen har man hittat det man letat efter. Återigen är beläggen för att han medvetet skulle ha använt sig av det obefintliga.

I hans ofullbordade tavla med Hieronymus (mest känd för Versio Vulgata, den latinska bibelöversättningen) har man lagt in en tjockt linjerad rektangel som snuddar eller sammanfaller med en del av den heliges konturer. Återigen är detta ett av de "bästa" exemplen på att Leonardo da Vinci skulle ha varit förtjust i φ och dess rektanglar.

Many books claim that if you draw a rectangle around the face of Leonardo da Vinci's Mona Lisa, the ratio of the height to width of that rectangle is equal to the Golden Ratio. No documentation exists to indicate that Leonardo consciously used the Golden Ratio in the Mona Lisa's composition, nor to where precisely the rectangle should be drawn. Nevertheless, one has to acknowledge the fact that Leonardo was a close personal friend of Luca Pacioli, who published a three-volume treatise on the Golden Ratio in 1509 (entitled Divina Proportione).

- Mario Livio, The golden ratio and aesthetics

Det är inte svårt att hitta det mytiska påståendet i den största källan av dem alla:

The ancient Egyptians and ancient Greeks knew about the golden ratio and regarded it as an aesthetically pleasing ratio.

- Wikipedia: Mathematics and art

Samtidigt nämner andra artiklar hur det faktiskt ligger till, styrkt av påpekanden från folk som vet vad de talar om:

The Parthenon's façade as well as elements of its façade and elsewhere are said by some [vilka? med vilken rätt?] to be circumscribed by golden rectangles. Other scholars deny that the Greeks had any aesthetic association with golden ratio.

- Wikipedia: Golden ratio: Applications and observations

En av de som citeras är Keith Devlin, vars excellenta The Myth That Will Not Go Away var huvudkällan för denna utläggning.

Den romerska varginnan

För du minns, förmodar jag, när Cotta och Torquatus var konsuler, att många byggnader på Capitolium  träffades av blixtar, när bilderna på de odödliga gudarna flyttades och statyer av forntidens män vräktes omkull, och bronstavlorna där lagarna stod skrivna smältes. Till och med Romulus, som grundade denna stad, träffades, du minns nog att han stod staty på Capitolium, en förgylld staty, ett litet diande barn som klängde sig fast vid vargens spenar.

- Cicero, tredje talet mot Catilina (63 f.Kr.)

Enligt sägnen kastades Romulus och Remus i Tibern av en ondsint släkting. De hittades av en varghona som tog hand om dem, innan de så småningom hittades av en herde som gav dem en mänsklig familj. Scenen med den kapitolinska (= på kullen Capitolium) varginnan var ett tacksamt motiv, flera antika källor berättar om statyer på olika platser. Den idag överlägset mest berömda antogs länge vara just den som Cicero nämner, och på en av vargens tassar lär det finnas en skada som korrelerar med blixtnedslaget.

Att pojkarna och vargen ar olika gamla stod tidigt klart. På 1700-talet daterades de förra till renässansen, den senare till 500-talet f.Kr., utförd av någon känd eller okänd etruskisk mästare. Denna datering har blivit märkvärdigt långlivad; det är än idag inte svårt att hitta uppgiften. Det trots att den tidigt ifrågasattes. På 1800-talet hävdade flera experter att den nog var medeltida. Dessa dateringar lär, enligt uppgift, ha glömts bort framåt 1900-talet.

Statyn renoverades 2006. Konsthistorikern som satts på jobbet fann att vargen var gjuten i ett stycke medelst den så kallade cire perdue-metoden (förlorat vax). Tekniken var visserligen känd av etruskerna men användes inte för statyer av denna sort; sådana sattes ihop av flera delar som gjöts separat. Däremot användes metoden desto flitigare under medeltiden. Skadan på tassen kan tillskrivas ett gjutfel snarare än ett antikt blixtnedslag.

Eftersom det fanns tillräckligt med organiskt material kvar (vax antar jag) för att göra en kol 14-datering, gjordes en sådan.

Using accelerator mass spectrometry, the researchers extracted, analyzed and radiocarbon dated organic samples from the casting process. The results revealed with an accuracy by 95,4 percent that the sculpture was crafted between the 11th and 12th century AD.

 - Rome Icon Actually Younger Than the City, Discovery News, 25 juni 2012

Wikipedia: Capitoline Wolf

Den gula pigan

Redan dess officiella namn är fel. För en holländsk melkmeijse är, liksom en engelsk milkmaid, en mjölkerska, snarare än köksan på tavlan. Men det är en annan sak.

Vermeers tavla är berömd. Och likt alla berömda tavlor hamnar den, med eller utan eventuella upphovsrättsinnehavares samtycke, på nätet, i olika versioner. Tumnaglarna ovan är resultatet av en enkel bildgoogling. Man behöver inte vara färgproffs för att se att valörerna skiljer sig rejält. Och när folk som sett tillräckligt många dassiga avbildningar får se en omsorgsfullt utförd reproduktion, som till exempel vykorten på museet där originalet hänger, så kan det inträffa att de tvivlar på äktheten.

Det var just vad som hände på Rijksmuseum. Där tog man sig en rejäl funderare tillsammans med kolleger. Det blev en hel del prat om affärsmodeller och annat i den högre museala skolan, men åtminstone ett av resultaten var konkret och trevligt: Man tog fram ett högupplöst fotografi med god färgäkthet och lade ut på nätet, med fri licens så att folk kunde använda och sprida bilden. För det är upp till Rijksmuseum om folk ska inse hur en tavla på Rijksmuseum faktiskt ser ut.

After releasing a high quality true to life digital image of the Milkmaid, they found that people quickly started using this version for all kinds of purposes. As a result searching for Vermeer’s Milkmaid now will give you the version from the museum as a first hit. [...] The Yellow Milkmaid Syndrome makes quite clear that where a cultural institution does not publish their digital collection, or very low quality reproductions, other versions can probably be found online anyway. In this scenario the institution has absolutely no control what the image looks like, the quality of the images shared, or which versions are being used.

- Joris Pekel, The Yellow Milkmaid Syndrome - paintings with identity problems, Europeana, 7 januari 2015

• Workshopen finns dokumenterad hos H. Verwayen, M. Arnoldus, P. B. Kaufman, The Problem of the Yellow Milkmaid.
• Se även Sarah Stierchs Yellow Milkmaid Syndrome (Tumblr) med rader av mer eller mindre kända konstverk i mer eller mindre skadade versioner.
• Ett problem av en helt annan sort men i samma genre: Hur en tavla ser ut.

Carl Larsson bygger Uppsala tempel

Illustration av författaren samt Uppsala högar, den senare från okänt år men som det såg ut ca förra sekelskiftet. Jag är inte säker på vilken kulle CL placerat sitt Pantheon på, men hittade hur som helst inget foto ur rätt vinkel.

För mig, och förmodligen också för dig, är denna ort fortfarande helig. Låtom oss där begrafva våra stora döda! Vid stora nationella olyckor skola vi gå dit och bedja, vid stora nationella framgångar skola vi gå dit och jubla.

- Carl Larsson, Ett svenskt Pantheon, Ord och bild (1908)

Carl Larsson är inte allra mest känd för sina åsikter om politik, nationalism och liknande. Han genomgick olika faser, från sekelskiftet var det konservatism och nationalism som gällde. Det var i den sinnesstämningen han skissade planer för en modern version av det berömda templet: "i Gamla Uppsala, där säkerligen det gamla offertemplets grund ännu finnes kvar".


Tack till 1772 och Ördög på Skalman, som ställde frågan resp. letade rätt på belägget.

Lördagsfråga 333: Reparerat

1. Guldkalven återgiven i Hortus deliciarum, en fantastisk och rikt illustrerad encyklopedi från 1100-talet. Originalet förstördes i kriget 1870-71, så det vi har kvar är kopior. Ett sorgligt öde? Jo, men ett som denna bok delar med praktiskt taget alla historiska handskrifter vi känner till över huvud taget.
2. Venus bild i spegeln som Cupido håller upp på Velázquez tavla. Vandaliserad 1914 av en suffragett, vars köttyxa tack och lov gjorde skador som gick att reparera till, som det verkar (?), osynlighetens gräns.
3. Jackson Pollocks tavla No. 5, 1948 gick sönder i transporten till en kund. Pollock reparerade skadan, men kunden upptäckte det. Då gjorde Pollock en ordentlig ommålning som enligt kunden gjorde tavlan ännu bättre: "affirmed and fulfilled by a new complexity and depth of linear interplay" med mera.
4. Ordförande Mao, porträtterad av Ge Xiaoguang. Den väldiga (6 x 4,6 m) tavlan vid Himmelska fridens torg påverkas av väder, vind och den allt intensivare pekingluften och måste därför bytas ut varje år, men tavlorna målas av samme konstnär. Våren 1989 fick tavlan fixas till dessutom, sedan studenter under de välkända protesterna kastat ägg fyllda med färg på den.

Alltså reparerade, eller i ett fall rekonstruerat, konstverk; det insåg Christian som knep guldet för denna krävande lördagsfråga (även om Pölsan var illa nära).

Lördagsfråga 329: Roger Dean

1. Detalj ur Roger Dean-landskap med svävande klippor. Vet inte hur originalet kom till men denna tavla återfinns på en del album med Rick Wakeman, f.d. Yes.
2. Terrorpods (1987). Psygnosis hade såväl logga som ett flertal omslag signerade Dean, och även grafiken i övrigt kan ha inspirerats av densamme. Psygnosis hade nog rekord i snygga förpackningar.
3. Kristen metal från Sollentuna: Veni Domine, Material Sanctuary (1994). Vet inte om Deans konstverk à la Apornas planet på omslaget återanvänts från något annat sammanhang.
4. Pandoras svävande berg i James Camerons Avatar (2009).

Att den sistnämnda inte hör hit anade Matre. Att så verkligen är fallet har vi en domares ord på. Roger Dean hävdade nämligen att hans konst inspirerat Camerons miljardfilm och gick till domstol, ett åtal som ogillades häromveckan: James Cameron Wins 'Avatar' Idea Theft Lawsuit Against Artist, Hollywoord reporter 17 september 2014.