Carl Wilhelm Scheele (1742–1786) var en av de främsta kemister Sverige sett – och då ska man veta att konkurrensen var hård. Hans mest kända och omdiskuterade upptäckter är den av "eldluft", som han kallade syre; så vitt man vet var Scheele den förste som isolerade och analyserade grundämnet (som visserligen inte fanns som begrepp på den tiden). Tyvärr kungjorde han upptäckten först två år efter Joseph Priestly, varför den senare ofta, och inte utan rätt, ges äran (båda var dock före Lavoisier). Men det var bara en av Scheeles otaliga upptäckter. I vetenskapliga kretsar var hans namn välkänt över hela Europa; bland vanligt folk, och ovanligt med för den delen, var han mindre känd.
Det sägs att Gustav III var i Italien när han för första gången hörde talas om Scheele. Han ska ha blivit förvånad över att höra italienare tala så varmt om en undersåte som han själv inte kände till. Men nu visste kungen bättre, och den okände kändisens status kunde ju åtgärdas – ge honom Vasaorden! (Som han själv instiftat.) När majestätets befallning anlände till de som hade att handlägga sådant utbröt viss förvirring; vilken Scheele avsågs? Efter en stunds grubblande och kringfrågande så kom man på vem kungen måtte ha avsett: bergsrådet (idag skulle han nog kallats gruvdirektör) och brukspatronen Christian von Schéele (1721–1799). Apotekare Scheele i Köping hade man aldrig hört talas om, han rörde sig inte i deras kretsar och omvänt, så han fick klara sig utan någon orden.
Nog var det en tänkvärd historia! Den har också återgetts lite varstans. Är den sann? Nej – vilket enklast motbevisas av att von Schéele visserligen fick Vasaorden, men först när såväl apotekare Scheele som Gustav III var döda.
Emellertid är anekdoten fullkomligt falsk. Gustaf III gaf visserligen icke apotekaren Scheele någon Vasaorden, och troligen tänkte sig ingen något sådant i Scheeles lifstid; men han gaf heller aldrig någon åt brukspatronen von Scheele i Småland, som 1782 fått bergsrådstitel. Det var först den 21 nov. 1796, som Gustaf IV Adolf dermed prydde den gamle von Scheele: och dock är "förvexlingen" af 1784 ett historiskt "faktum" för C. W. Scheeles snillrike minnestalare 1827! [Frans Michael Franzén, mest känd som psalmdiktare och Svenska akademiens sekreterare]
- Harald Wieselgren, Bilder och minnen (1889) sid 318
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar