Faktoidpodden avsnitt 9: Drakes plåt

Faktoidpodden avsnitt 9: Drakes plåt

Dagens avsnitt är lite speciellt. Dels tar det inte upp flera eller många faktoider, utan en enda. Dels bygger det på en bloggpost (Drake-fejk) som även blev en artikel i VoF:s medlemstidning (Folkvett 2016-3/4: Drakes plåt). Här tar jag som vanligt med hela texten från avsnittet, utan illustrationer och kanske något längre än de tidigare versionerna.

Nu blir det ett lite annorlunda avsnitt. Och litet kortare. Ibland har jag här i Faktoidpodden tagit upp flera faktoider per avsnitt, ibland ännu fler. Den här gången ska jag ta upp en faktoid – en enda. Eller ja, en enda historia, men desto mer fascinerande. Och den innehåller mer än en faktor som återkommer i andra berättelser, såväl om faktoider i allmänhet som om andra historiska tveksamma fynd och direkta förfalskningar i synnerhet. Dessutom är historien märkvärdigt okänd, men det gör den ju inte mindre intressant, tvärtom. Det är historien om en plåt – Francis Drakes plåt.

Den börjar sommaren 1579. Engelsmannen Sir Francis Drake förde befäl på vad som skulle bli den andra världsomseglingen någonsin. Han hade rundat Kap Horn och seglat uppför Sydamerikas kust, angripit spanska hamnar och fartyg utmed vägen, och efterhand samlat på sig kolossala mängder med skatter. När man kom till vad som senare skulle kallas Kalifornien lade man till vid en strand och stannade en dryg månad för att bunkra, reparera och vila. Närmare bestämt var platsen, och det är man tämligen tvärsäkra på, en vik norr om San Francisco-bukten, den har också fått heta Drakes Bay. Bland annat har man där hittat porslinsfragment från expeditionen. Dåtidens resenärer lämnade ju annars få påfallande eller varaktiga spår.

Ett varaktigt spår kunde man läsa om i skeppsprästen Fletchers beskrivning av den stora färden. Det var en mässingsplåt som man satte upp, som en "här har vi varit"-markering. Man ristade in Drakes namn och ankomstdagen, och inte minst konstaterandet att området hädanefter var brittiskt, vilket förresten var det första brittiska anspråket i den nya världen. Plåten försågs med drottning Elizabeths porträtt i form av ett mynt. Och så spikade man upp den på en påle innan man seglade iväg.

Sekler gick. Kontinenten koloniserades och började spela roll. Plåten hade gått grundligt förlorad i tidens virvlar. I fackkretsar kände man till den via Fletchers beskrivning. Många funderade på var den fanns. Kanske låg den begravd på någon kuststräcka. Kanske den låg och skräpade någonstans. Kanske den hittats av någon som inte förstått vad det var, men som tagit med den hem.

Och så en dag ...

En av världens sedan länge försvunna historiska skatter verkar ha hittats!

Mannen som stod för det där triumferande utropet hette Herbert E. Bolton. Det var den 6 april 1937, och han stod på Sir Francis Drake Hotel minsann i San Francisco, och berättade för församlade journalister och kolleger om ett fantastiskt fynd. Talet blev senare en artikel, med den oakademiska tonen bevarad. Men tonen passar i sammanhanget, för Bolton var verkligen mycket, mycket glad över fyndet. Han var, som det hette, distinguished professor i historia (hur nu den titeln översätts) och hade i åratal efterlyst plåten. När så en ung man ringde och berättade om ett fynd han gjort några månader tidigare var det inte konstigt att Bolton omedelbart insåg vad det rörde sig om. Och så står han här, några månader senare och visar upp superduperfyndet för imponerade och avundsjuka kolleger.

Här är den! Återfunnen till slut, efter 357 år! Skåda Drakes plåt – plåten av mässing! Kaliforniens yppersta arkeologiska skatt!

… Så där höll han på. Ja, helt godtrogen var professorn inte:

Antingen är plåten en skicklig förfalskning, gjord av någon som noggrannt studerat Fletchers beskrivning; eller, om den är äkta, som jag är övertygad om, så är Fletchers beskrivning häpnadsväckande god och återger hur den såg ut och hur den var gjord. Mellan artefakten och ögonvittnesskildringen finns en spektakulär och övertygande harmoni som ingen förfalskning kan hoppas på att uppnå.

Redan när Bolton fick tag på plåten hade ett problem uppstått. Han hade utlovat upphittaren $2500 för det osynade fyndet. När denne ändå dröjde med leveransen ökade Bolton och Allen L. Chickering, som var ordförande för California Historical Society, insatsen till $3500. Det är ingen dålig hittelön idag. 1937 var det en smärre förmögenhet, motsvarande en årslön för en läkare. Varför var det ett problem? De hade ju råd? Men hittelönen innebar att när Bolton och Chickering för första gången fick se plåten hade de redan investerat i dess äkthet. Inte bara pengar, de var inte viktigast i sammanhanget, utan även sina egna namn, liksom universitetets namn, för Bolton, och det historiska sällskapets, för Chickering. I praktiken hade de redan gett sina och sina organisationers ord, och det var tungt vägande ord, på att plåten var äkta. Det bådade inte gott för den utförliga, neutrala kontroll av äktheten som sedan borde ha gjorts.

Den första kontroll som faktiskt gjordes bestod främst i att Bolton jämförde plåten med skeppsprästen Fletchers beskrivning. Han fann, som sagt, att de stämde överens till punkt och pricka. Vidare var plåten enkelt gjord, vilket han tyckte också talade för dess äkthet. Ett "bevis" som nästan är betagande utgörs av fyndplatsen. Plåten hittades inte vid Drakes Bay utan längre sydost, intill själva San Francisco-buktens inlopp, den berömda Golden Gate. Det talade för att den var äkta, menade Bolton, för en förfalskare skulle ju givetvis placera sitt verk vid Drakes Bay, där praktiskt taget alla var överens om att Drake slagit läger. När det senare visade sig att plåten först hittats vid Drakes Bay, men att den upphittaren senare slängt den (och därmed gått miste om läkarlönen), så talade det också för äktheten, eftersom ju plåten hittats vid den plats där praktiskt taget alla var överens om att Drake slagit läger …

Givetvis ifrågasattes fyndet mer ingående än så. En som utmärkte sig bland skeptikerna hette Reginald Haselden, han var expert på manuskript från den här perioden. Han ställde en lång rad frågor som inte besvarats i de beskrivningar som dittills publicerats, men som måste besvaras om man skulle kunna bedöma äktheten. Han ställde frågor om metallen – var det 1500-talskvalité eller senare? Var den uthamrad eller valsad? Datumet – i USA skriver man "June 17 1579", men gjorde man det i England på den tiden? Han frågade om bokstäverna – användes de aktuella formerna på den tiden i de här sammanhangen? Liksom själva orden såklart, med stavningar, böjningar, ordval och allt … Med mera. Responsen kan sammanfattas med att Haselden inte blev övertygad om plåtens äkthet.

Kritiken var besvärande. På universitetet bestämde man sig för att underkasta plåten en naturvetenskaplig, och därmed odiskutabel, äkthetskontroll i form av en metallurgisk undersökning. En kommitté sattes ihop för att se till att detta gjordes. Kommittén bestod av Bolton, Chickering och två personer till. Även om minst hälften av dem var grovt jäviga, så borde väl inte det ha påverkat den metallurg som de utsåg att göra själva jobbet? Men … Det gjorde det. Dr Colin Fink på Columbia University i New York var en erkänt skicklig metallurg, men den här gången lyckades han inte bevara sin vetenskapliga integritet. Han fick en beställning som inleddes med prisande av plåtens historiska värde. Alla hans frågor besvarades av den entusiastiske och övertygade Bolton. Den undersökning som Fink sedan utförde var begränsad, även med den tidens teknik, men tog ändå hela två år. Resultatet blev hur som helst det som beställarna hade önskat. Nu hade det bevisats: Plåten var verkligen Drakes berömda plåt från 1579. Som Robert Heizer skrev i boken Elizabethan California från 1974:

Även om skeptiker ifrågasatt plåtens äkthet, så har de inte kunnat rucka på det fastslagande av plåtens äkthet som den undersökning visat som letts av akademiker som Allen Chickering, professor Herbert Bolton, och doktorerna Fink och Polushkin.

Men som jag antytt, eller mer än antytt, så var plåten inte äkta. Det här är sannerligen varken första eller sista gången en arkeologisk upptäckt lovar mer än den håller. Vad som främst utmärker fallet med Drakes plåt var inte att förfalskningen var så enkelt gjord, för det var den, utan att de som låg bakom inte bara var uppburna historiker, utan även bekanta med Bolton, eller rentav goda vänner.

Professor Bolton var nämligen medlem i ett sällskap som hette – eller heter, det finns fortfarande – E Clampus Vitus, eller "The Ancient and Honorable Order of E Clampus Vitus" som deras fullständiga officiella namn lyder. Detta så kallade urgamla brödraskap har en lång och fullkomligt opålitlig historia som kan avnjutas på deras hemsida [www.ecvinc.org, för att bara nämna en]. Man skulle också kunna beskriva det som en sällskapsklubb för folk med intresse för Kaliforniens historia. En högst seriös uppgift de tagit på sig, och än idag bedriver med stort allvar, är att sätta upp skyltar vid historiska platser i Kalifornien. Annars ägnar sig så kallade clampers åt lärda och framför allt muntra sammankomster och inte så få practical jokes. ECV finns som sagt än idag och förefaller att vara ett ytterst trevligt sällskap.

När turen hade kommit till att skoja med Bolton var skämtets utformning given; så som han hade tjatat om den där plåten i alla år … Man begav sig till en skrot, skaffade en lämplig mässingsplåt, och högg in texten utifrån Fletchers beskrivning – det var därför plåten stämde in på Fletchers beskrivning. Man fejkade sedan tre seklers patina genom att svärta plåten över eld, gnida den med jord och hamra på den. Sedan lades den ut vid Drakes Bay … Och så väntade man.

Tanken var given: Plåten skulle hittas av någon, så småningom hamna hos Bolton, som naturligtvis skulle göra en affär av den, för att sedan avslöjas av sina bröder. Allmän munterhet utbryter. Bolton skrattar generat och bjuder på nästa runda, den stilen.

Hur det gick? Först enligt plan. En person hittade plåten, hade den i sin bil ett tag, och slängde sedan iväg den. Sedan hittades den av en annan person, som funderade på om den kanske hade ett historiskt värde, och strax fick tag på Bolton. Så långt allt väl.

Vad skämtmakarna inte förväntat sig var att Bolton skulle göra så stor affär av den som han gjorde så snabbt som han gjorde. När han plötsligt satt såväl sitt som sina kollegers namn i pant, vilket ju vägde ännu tyngre än den avsevärda penningsumma som lagts ut, så var det redan för sent att avslöja skämtet. Det skulle ha blivit en obekväm stämning, minst sagt. Vad skulle man göra nu?

Under åren som följde gjorde de ofrivilliga konspiratörerna flera försök att avslöja plåten utan att någon skulle tappa ansiktet. Man spred rykten, gav antydningar och mer eller mindre uppenbara tips på hur plåten skulle avslöjas.

Som den lilla boken med den svåröversatta titeln Ye Preposterous Booke of Brasse som gavs ut redan 1937, det var alltså innan plåten gått till metallurgen Fink. Den här boken kan läsas som en typisk studentikos skämtskrift, som tar ett tema, i detta fallet Drakes mässingsplåt, och skojar till det efter förmåga. Men den kan också läsas som en förtäckt beskrivning av plåtens verkliga ursprung, med en rad tips på hur det skulle kunna avslöjas. Ett sådant finns redan på titelsidan: På bilden ser man hövding Hi-Oh av miwok-stammen, som Drake träffade, med plåten hängande om halsen. På den skymtar tre ljusa bokstäver: E C V. De clampers som tillverkat plåten hade nämligen lämnat brödraskapets initialer på plåtens baksida, målade med fluorescerande färg. Metallurgen Fink, eller vem som helst förresten, hade kunnat upptäcka dem genom att belysa plåten med ultraviolett ljus. Tänk om någon hade gjort det på 30-talet? Men tipsen blev ohörda. Drakes plåt förblev oavslöjad. Den betraktades allmänt som äkta vara, det fysiska minnet av en visit sommaren 1579, och den utan jämförelse viktigaste arkeologiska skatten i Kaliforniens historia.

1974 gav professor Samuel Morison ut en bok om de första europeerna som utforskade den nya världen. Boken var skriven för vanliga läsare och blev mycket populär. Den innehöll åtminstone en passage som var nog så intressant även för hans lärda kolleger. Morison hade studerat den opublicerade korrespondens som Haselden – det var han som var expert på manuskript från 1500-talet och skeptisk till plåten – hade hållit med flera experter angående plåtens äkthet. Haselden hade kommit fram till att plåten var en förfalskning. Nu kom även Morison fram till att den var en förfalskning. När samtidigt 400-årsjubileet av Drakes visit närmade sig så blev det plötsligt högaktuellt att göra en ny, ordentlig analys av plåten. Att man hade betydligt bättre mätteknik än på 1930-talet innebar mycket bättre förutsättningar. En annan sak som innebar mycket bättre förutsättningar var att 1937 års män, med Bolton i spetsen, var borta. Nu fanns det inte längre några personer på "rätt" positioner som såg till att undersökningar kom fram till "rätt" resultat. Plåten underkastades en bred tvärvetenskaplig undersökning där en rad experter av olika slag inkallades. Fyrtio år efter Boltons tal kungjordes det odiskutabla resultatet: Plåten var gjord på 1900-talet. Man hittade även spår av fluorescerande färg på baksidan.

Hela den här historien, så långt den varit möjlig att kartlägga, rullades inte upp förrän 2002. Då publicerade fyra lärda herrar från trakten artikeln "Vem gjorde Drakes mässingsplåt? (Ledtråd: Det var inte Francis Drake)" i tidsskriften California History. Den ges ut av California Historical Society i samarbete med Kaliforniens universitet. Därmed får sällskapet och universitetet anses ha gottgjort för sina tidigare representanters misstag.

Jag är djupt fascinerad av historien om Drakes plåt och tycker att det är märkligt att den inte är mer känd. Bara en sån sak, som att förfalskningen var så slarvigt gjord – och ändå lyckades den övertyga tillräckligt många för att betraktas som äkta under fyrtio år. Det visar att det ibland kan det vara viktigare att försvaras av rätt personer än att, så att säga, briljera i den tekniska bevisningen. Och vad ska man säga om Boltons roll? Att lura sig själv kan vara lätt eller svårt, men att debunka sig själv, det kan vara nära på omöjligt. Det blir inte lättare om man inte bara investerat sitt eget namn i det hela utan även andras. Och så en rejäl utgift på det, för även om jag som sagt inte tror att sånt är allra viktigast så är det heller inte oviktigt, tvärtom. Har man betalat för något vill man gärna tro att det är bra, har man betalat mycket för något vill man gärna tro att det är mycket bra. Sen så har man en giftbrygd som kan förvrida huvudet på praktiskt taget vem som helst, effektivare än man vill tro är möjligt.

*

Det var det här avsnittet av Faktoidpodden. Innan jag rundar av: Naturligtvis är ni som lyssnar välkomna med frågor och tips på faktoider. Jag nås på twitter, @faktoider, eller på bloggen, faktoider.blogspot.com. Får jag in en del skulle jag så småningom kunna köra ett lyssnar-avsnitt, där jag tar upp sådant.

När påven fick halva kejsardömet

(Denna text har tidigare publicerats i Folkvett 2013/1).

Vilken förfalskad text har haft störst inflytande på historien? Bortsett från de heliga skrifterna, som är en genre helt för sig? En kandidat är den konstantinska donationen. Enligt den hade påven rätt till hälften av det romerska riket.

Konstantin var romersk kejsare 306–337. Han tillhör de viktigare kejsarna att hålla reda på: han tillät kristendom att utövas i riket, han kallas den förste kristne kejsaren (fast han tog dopet först på sin dödsbädd), och han flyttade huvudstaden från Rom till Bysans, eller Konstantinopel som staden började kallas efter hans död.

Den konstantinska donationen skrevs, enligt texten själv, av Konstantin med påven Sylvester I som mottagare. I den första delen beskriver Konstantin hur Sylvester undervisade, omvände och döpte honom, och hur det sistnämnda dessutom botade hans spetälska. Denna beskrivning går som synes inte ihop med dopet på dödsbädden. Det är heller inte den enda detaljen som inte är historisk.

Den andra delen utgör själva donationen. Där förekommer några gåvor i form av mer eller mindre användbara rättigheter, som att kardinaler ska ha samma sociala rang som senatorer och att påven ska vara kyrkans högste ledare. Avkastningen från diverse områden i riket ska gå till två viktiga kyrkor i Rom. Och så ger Konstantin påven Sylvester med efterföljare hela staden Rom, liksom alla provinser och städer i Italien, och resten av kejsardömet västerut. Rom skulle bli den kyrkliga huvudstaden, Konstantinopel den världsliga. Donationen avslutas med att förbanna alla som vågar bryta mot den, och en försäkran om att den undertecknats av kejsaren själv vid Petri grav.

Om dokumentet varit äkta så hade det haft världshistorisk betydelse. Dagens Italien, Frankrike, Spanien och England skulle från 300-talet ha utgjort en väldig påve­stat. Men hur uppfattades det? Tog man det på allvar, med de oöverskådliga följder det borde ha medfört?

Donationen dyker upp i historien vid några tillfällen. I mitten av 1000-talet gick förhållandet mellan Rom och Konstantinopel från ansträngt till värre, på en rad olika sätt och av en rad olika anledningar. I denna kris återgav påven i ett brev till patriarken nästan hela donationstexten, för där framgick ju tydligt vem som var kyrkans överhuvud … Kort därefter delades kristenheten i två delar, den katolska och den ortodoxa. Tydliga ekon av formuleringar i donationen förekommer i Tordesillasfördraget från 1494, där den icke-kristna världen delades upp mellan Spanien och Portugal. Framför allt användes förfalskningen som argument i den utdragna och infekterade investiturstriden, där man grälade och krigade om huruvida världsliga furstar skulle vara överordnade, underordnade eller jämlika kyrkans ledare.

Exemplen är inte i närheten så många som man hade kunnat vänta sig. Men de finns, och även om donationen knappast var avgörande i något av dem, så är de så viktiga händelser att även små detaljer blir intressanta. Sammanfattningsvis var den officiella uppfattningen att dokumentet var äkta, men den inofficiella policyn att ändå inte göra något väsen av det i onödan. På det hela taget verkar man att ha tvivlat mer än man ville erkänna.

På 1400-talet kom tvivlet allt oftare till uttryck. Såväl biskopar som kardinaler ifrågasatte texten, liksom han som 1443 bad om en offentlig utredning av äktheten hos det dokument "som förbryllar så många sinnen"; några år senare skulle han bli påve.

Vid det laget hade Lorenzo Valla (ca 1407–1457) gjort den viktigaste insatsen. En text av hans penna började cirkulera 1440: Om den påstådda och förfalskade konstantinska donationen. Han hade hittat mycket att slå ner på, smått som stort, från ordval och grammatik till självmotsägelser och anakronistiska begrepp. Ta till exempel ordet "satrap": det kommer från Mellanöstern och har genom tiderna avsett olika sorters ståthållare i flera riken. Däremot var det helt otypiskt i ett officiellt dokument från en romersk kejsare. Liksom ett ord som "förläning", som hörde hemma i en senare tid. Eller kritiken av heliga bilder, något som helt enkelt inte förekom på 300-talet. Sammantaget visade Valla att texten omöjligt kunde vara äkta, och det tack vare bevis i texten själv.

Texten stämmer desto bättre in på perioden 750–850. Det är då man tror att Constitutum Constantini faktiskt skrevs. Anledningen? Kanske, om det var strax efter år 750, för att underlätta tillvaron för påven gentemot Pippin den lille. Dennes generösa donationer kom att grunda den så kallade Kyrkostaten – den mäktiga förfadern till dagens ynkliga Vatikanstat, som i stället för att utgöra några kvarter i Rom sträckte sig tvärs över Italien. Ifall det beslutet påverkades det allra minsta av den påhittade konstantinska donationen, så är det fullt i klass med de tre exemplen ovan på historisk påverkan.

Att studera en text för att till exempel försöka avgöra när, var och av vem den skrivits kallas textkritik. Sådant hade man förvisso bekymrat sig om även tidigare, men inte lika noggrant, mångsidigt och skickligt som Valla. Hans analys var ett av de första exemplen på vetenskaplig textkritik.

Sedan han avslöjat donationen riktade Valla sitt skarpa kritiska sinnelag mot andra föregivet heliga texter. Han drog sig inte för att anklaga kyrkofadern Augustinus för hädelse, eller att håna språket i kyrkans överlägset viktigaste dokument, den officiella latinska översättningen av bibeln, Versio Vulgata. Valla var, på det hela taget, briljant och skeptisk, fåfäng och grälsjuk, med en giftig penna som han ofta och gärna använde.

Trots att såväl han som andra bevisat att donationen var förfalskad så låg den officiella uppfattningen fast. I mitten av 1500-talet hamnade rentav Vallas utläggning på Vatikanens lista över förbjudna böcker. Förmodligen på grund av att den utgjorde väl tacksam ammunition för Martin Luther med kolleger; under reformationen blev kyrkan långt känsligare för kritik än tidigare.

I slutet av 1500-talet fastslog så Vatikanens officiella historik att den konstantinska donationen är en förfalskning. Därmed kunde man äntligen lägga den besvärliga halvsanningen bakom sig – den officiella ”sanningen”, som alla utom de enfaldigaste visste var falsk.

Källor & lästips

• F. Zinkeisen, "The Donation of Constantine as applied by the Roman Church", The English Historical Review, vol 9, nr 36 (oktober 1894).
• Salvatore I. Camporeale, "Lorenzo Valla’s ’Oratio’ on the Pseudo-Donation of Constantine: Dissent and Innovation in Early Renaissance Humanism", Journal of the History of Ideas, vol 57, nr 1 (januari 1996).
• Catholic Encyclopedia: Donation of Constantine
• Wikipedia (eng.): Donation of Constantine; Lorenzo Valla

Hillebarderna från Minnesota

Halberd ax heads, like the Lake Darling and Frog Point halberds in the lower right of the display case, were a northern European favorite because they were one of the cheapest weapons to produce and were very flexible on the battlefield. Placed on the end of a pole, the halberd was usually used against mounted troops. Halberds like the designs here, however, were only used for a short time in the 1200-1300s as the halberd later developed a sharp point on the end, eventually becoming the pike.

- Rune Stone Museum: Ax Heads

Notera att man på bilden inte får någon uppfattning om hur stora hillebarderna är. Notera även hur platt eggen är, och dess lutning jämfört med skaftet.

"Runstensmuseet" ligger i Alexandria, Minnesota. Namnet är taget efter den främsta pjäsen i utställningen: Kensingtonstenen! En alldeles äkta runsten från 1800-talet.

Kenstingtonstenen daterar sig själv till 1362. Att den tidens skandinaver inte varit vikingar på mycket, mycket länge glöms på något sätt alltid bort i marknadsföringen. Här är den vinghjälmade "Big Ole" utanför museet. Sköldens "Birthplace of America" speglar en aspekt som tenderar att glömmas bort när vi svenskar studerar fenomenet. Det är svårt att sätta sig in i sådant, men jag kan tänka mig att den "troende" lokalbefolkningen är mäkta stolta över att, som de tror, ha det äldsta belägget bortom L'Anse aux Meadows för kontakt mellan gamla och nya världen. Hur det skulle göra Kensington till "Amerikas födelseplats" … Ja, vi har ju inte med rationellt tänkande att göra.

Hillebarderna antyds komma från 1362 års tänkta expedition, eller kanske någon annan vid samma tid. Poängen är givetvis att den kom från Europa till Nordamerika långt före Columbus.

Här är förresten reklam för tobaken "Battle Ax". Plug indikerar att cigarrettrökare icke gör sig besvär. Tobaksbladen läggs i buntar som pressas till något som närmast liknar mjukt trä. Tanken är att man skär sig lagoma bitar att tugga på. Kanske kan man även skära sig spånor att lägga i pipan.

Att skära "Battle Ax" görs lämpligtvis med en stridsyxa. Eller snarare hillebard — men terminologin är ju inte så noga i sammanhanget. Jag antar att man kunde få en sån här fin och annorlunda tobacco cutter om man köpte tillräckligt mycket av tobaken. Goda exemplar lär gå för några tusenlappar på auktioner.

Den romerska papegojan

The small size of the tesserae and the subtle color gradations combine to give a painterly quality to this work, especially the shadowing, the detailed feathering of each bird, the highlights of the krater and its rippling water. Similar compositions were popular throughout the Roman world, and all can be traced back to Hellenistic originals.

- Christie's: A Roman Marble Mosaic Panel ("Closed: 11 Dec 2003") 

There are several mosaic panels, perhaps the best of which is Lot 248, a 44-by-32 ¾-inch marble panel that is dated by the catalogue as circa 2nd Century A.D. The center of the panel illustrates a water-filled krater on which a parrot and a greenfinch are perched. A chaffinch is shown pecking at a flower at the upper left, a large partridge is pecking a foliage in the lower left corner, and a hoopoe is shown at the bottom right. The lot has an estimate of $40,000 to $60,000. It sold for $107,550.

- Antiquities: Christie's, December 11, 2003, The City Review

I mosaiken kan man tydligt se en vacker papegoja. Den är detaljerad nog för att möjliggöra en artbestämning: Blågul ara, Ara araruana.

Problemet är att den fågeln lever i tropiska Sydamerika. Om en sådan hittat till Europa och Italien under andra århundradet e.Kr. hade det varit en första klassens sensation.

Lösningen? Frågan gick till Michel van Rijn, konstkännare som gått från den mörka sidan till den ljusa (se t ex How I became one of the most successful art smugglers in the world, Vice 12 oktober 2012). Han konstaterade genast att mosaiken nog kom från en fabrik utanför Sousse, Tunisiens tredje största stad: "They churn out fake Greek and Roman mosaics. A regular gold mine."

Tydligen var deras jobb tillräckligt bra för att lura experterna hos Christie's. Tydligen ingick ingen fågelkännare bland dem. Det bekräftas av ytterligare ornitologiska egendomligheter i deras beskrivning av mosaiken. Även en icke-fågelkännare som undertecknad kan konstatera att vad som hade varit ännu en sensation, en "pileated woodpecker" eller amerikansk spillkråka Dryocopus pileatus, i själva verket är en härfågel Upupa epops som inte går att förväxla med någon annan art (den lever dessutom i gamla världen). Folk som kan ämnet har påpekat ytterligare underligheter.

Källa: Fortean Times 405:22

Gils "exceptioneller"

En skärva med Jesu korsfästelse, komplett med rövarnas lite mindre kors och två sörjande – kan det vara Mariorna? Notera överskriften, där det brukar – ska – stå INRI, om något alls. Vad är det för hedning som skrivit RIP över frälsaren? (Bild: Diputación Foral de Álava)

I said that I had seen only a handful of pieces, so she showed me others and I saw ENIIAS, ANQVISIIS ET VENVS FILI. This can't be. For one thing, there's a comma, which is modern. And 'Eneas' should be written 'Aenae' and 'Venus' should be 'Veneris.' I had doubts about the Basque inscriptions, but it was harder to confirm because of the scant information we have of ancient Basque. But Latin is a different story. I decided that the Latin texts were better explained in Spanish, and the Basque inscriptions better explained in modern Basque. In the end, what explained everything was that they were fakes.

- Joaquín Gorrochategui, professor i indoeuropeisk lingvistik, förevisas några "exceptionella" skärvor av en chockad museichef

Under 2005 och 2006 genomförde den spanske arkeologen Eliseo Gil en utgrävning av två romerska villor från 300-talet e.Kr. i Iruña-Veleia, i baskiska Spanien. Man hittade framför allt lerskärvor, tusentals skärvor. Vilket inte är det minsta ovanligt. Desto mer ovanliga var de inskriptioner man hittade på dem.

Där fanns latin, baskiska och egyptiska hieroglyfer. Det baskiska klottret var särskilt intressant eftersom det skulle ha varit ca 600 år äldre än de näst äldsta belägg som hittats för detta svårutforskade språk – ur vetenskaplig synpunkt kan de fynden ha varit de allra värdefullaste. Och där fanns en bild på korsfästelsen, vilket skulle ha utgjort en av de äldsta framställningarna av den scenen man hittat. Och så fanns det skärvor med namnet "Deidre" tydligt angivet, vilket är särskilt intressant eftersom kvinnonamnet är av irländskt ursprung.

Skulle ha ... För fynden var inte bara exceptionella – de kallades excepcionales – utan förfalskade.

Det tog ett tag för experterna att komma fram till den slutsatsen. Fynden hade hittats på rätt ställe, såväl geografiskt som lagermässigt, koldateringar av ben i lagren bekräftade dess ålder, och ritsningarna hade gjorts innan skärvorna begravts i jorden.

Att det tog tid att bestämma sig för att det var fejk känns ändå märkligt när man tar del av problemen. Utöver de Gorrochategui nämner ovan så skrevs "Deidre" med versal och gemener precis som jag just gjorde, men så skrev man helt enkelt inte på 300-talet. Den grekiske läkarguden Asklepios stavades "Esculapio", med en kraftig spansk brytning. En OCTAVIO AVGVSTO nämns – det måtte vara den förste kejsaren – men när Gajus Octavius Thurinus adopterades av Julius ersattes Octavius i hans dopnamn med Julius (som ju var ett släktnamn), vilket var långt innan han blev kejsare och Augustus. Hieroglyfer av den gamla sorten användes på den tiden inte ens i Egypten, det var demotiska och grekiska som gällde såväl där som i resten av riket. Nefertiti är välkänd idag men var det inte på 300-talet. Och så var det korsfästelsen med RIP istället för INRI. Att namnet IISCAR, som nämns bland en rad kända tänkare, skulle ha varit Descartes vet jag inte hur man kommit fram till. Med mera. En arkeologisk underlighet var att skärvor, även sådana med inskrifter, som kunde pusslas ihop låg intill varandra. Om en kruka går sönder, och man tar en bit för att rista in något, så låter man den väl inte ligga kvar med de andra bitarna?

En intressant detalj rör en expert som Gil letat fram. En egyptolog från universiteten i Barcelona och Tübingen bekräftade att fynden var äkta. Kort därpå konstaterade en gnetig faktakollare att namnet inte återfanns hos något av universiteten. "Experten" hade gått en enda kurs, det var allt.

Som så ofta nu för tiden bedrevs en stor del av detta gräv-gräv av blandade engagerade på nätet. Vilket inte innebär att det var sämre vara – tvärtom.

From the beginning, online historical communities such as Celtiberia and Terrae Antiqvae have hounded the Veleia case, exchanging ideas, information, and insults in tens of thousands of message board posts. A forum fixture is Alicia Canto, professor of classical archaeology and epigraphy at the Universidad Autónoma de Madrid.

"It was the Internet that began to disseminate voices of skepticism, and we had only around five photographs to look at," she says. "From day one we issued caution."

- Mike Elkin: The Veleia Affair, Archaeology september/oktober 2009

Samma nätforum gjorde ett fynd som demonstrerade hur parodiska Gils fabrikationer kunde vara. I en rapport om skärvornas patina, som skulle bevisa att inskrifterna var gamla, fanns ett diagram som såg märkvärdigt och labb-mässig ut. Det visade sig att det kom från en manual för ett dataprogram och inte hade ett skvatt med Veleia att göra. Sedan detta påpekats försvann den snabbt från rapporterna på nätet. Som visserligen var fejk även i övrigt.

- Ur manualen för analysprogrammet GANAAS. Exemplets filnamn "EXAMPLE" var i Gils rapport utbytt mot "VELEIA2".

Eliseo Gil åtalades. Sedan malde rättvisans kvarnar på ... I juni 2020 fälldes Gil för förfalskande och för att ha förstört faktiska romerska artefakter. Han fick drygt två år i fängelse och böter på drygt 120 000 kr. Han har hela tiden förklarat sig oskyldig. En geolog som också fälldes erkände sig skyldig, men menade att det hela skulle ha varit ett skämt.

Den falska rövskrapan

- Diplom till civilingenjör S. från Ernst Manker, Nordiska museet (1960)

Historien har återgetts några gånger, på nätet och rentav i gammelmedia.

Alf Lindgren berättar om jobbarkompisen och civilingenjören som strax efter nyår 1959 fick en gammal klenod från kollegerna. Dessa hade troskyldigt förklarat att de fått den från vänner i Tornedalen som bara angett att det var en persetkraapa, vad det nu kunde betyda. Civilingenjören hade gått till en god vän som borde kunna ge besked, nämligen ingen mindre än Ernst Manker – bördig från Tjörn, etnograf med samer som specialitet, och vid den här tiden föreståndare för Nordiska museets lapska avdelning. Denne blev nyfiken och fick så småningom besked av en kollega att föremålet måste vara en sådan skrapa som folk använde innan toalettpapper kom i allmänt bruk. Sådana är ofta beskrivna men ytterst sällan bevarade. Museet köpte därför skrapan, som en värdefull glimt av gångna tiders vardagsliv.

Här finns berättelsen om skrapan, betitlad Hellre en skitskrapa i handen än en hand i skiten (PDF). För att göra en lång historia kort så togs den länge på största allvar, turnerade runt på utställningar och verkade ha varit ett av museets mest uppmärksammade föremål. Vilket ju inte är så konstigt.

Men det höll inte hur länge som helst.

Skrapan finns än idag på Nordiska museet. Beskrivningen börjar sakligt och detaljerat, som tusen andra föremålsbeskrivningar:

... Spadformig träskiva, upptill bågböjd och bredare, förseddd med mitthål och upphöjd list på båda sidor, på ena båglisten vinkelformig streckornering. H 12 cm, Br 9,8 cm. (Brukningsort) Norrbotten, Tornedalen.

... Men så småningom förstår man att museet mycket väl vet vad det är frågan om:

"Skämtföremål" som aldrig använts för sitt påstådda ändamål utan som enligt tillverkaren skulle kunna likna ett existerande bruksföremål av samma typ. Den föregivna bruksorten - Tornedalen - motsägs av tillverkning i bokträ. Tillverkaren har också medvetet sökt ge föremålet falsk patina genom att behandla föremålet med tusch och förse det nytillverkade föremålet med ortstypisk dekor.

- Nordiska museet: Anusskrapa

Att bok är fel virke för tänkt nordbottnisk slöjd visste tillverkaren. Samtidigt blev det en detalj som underlättade för museet att konstatera att det var en förfalskning.

Detta är inte det enda skämtet som tagits på allvar och hamnat på museum – för ett långt allvarligare exempel, se bloggposten Drake-fejk om Sir Francis Drakes kaliforniska plåt. Man kan fundera på hur mycket svårare det måste vara att avslöja förfalskningar som gjorts på allvar.

Killian-dokumenten

Jag tror aldrig jag sett en bluff så elegant avslöjad av en enkel animation. Det vi ser är dels ett dokument som uppgavs ha skrivits på maskin 1973, dels ett dokument som bevisligen skrevs betydligt senare i Microsoft Word med programmets standardinställningar.

Dokumenten rörde en viss George W. Bush och hans tjänstgöring på 1970-talet i Texas Air National Guard. Närmare bestämt återgav de skarp kritik av hans insatser från befälet. Hösten 2004 hade detta en avgjord politisk laddning då samme Bush händelsevis var president och ställde upp i ett annalkande presidentval. Det var då som dkumenten presenterades av tv-ankaret Dan Rather i bolaget CBS synnerligen etablerade program 60 Minutes.

Eftersom detta tilldrog sig i nätets tidsålder (om än före sociala medier, vilket paradoxalt nog underlättar grävande i efterhand) så tog en mängd nyfikna gräsrötter sig snabbt an äkthetsfrågan. Denna hade visserligen redan avgjorts, hade Rather påstått; men oj så fel han visade sig ha.

Som så ofta är hanteringen av affären och de medverkandes reaktioner betydligt intressantare än affären "i sig". Jag skulle tro att den enda medvetne förvillaren i sammanhanget är han som satte ihop dokumenten på sin dator och fick CBS att nappa på dem. Alla andra gick på niten och fann sig sedan mentalt oförmögna att backa.

Provtexter från en IBM Selectric

Vem som helst med erfarenhet av gamla skrivmaskiner borde omedelbart se att de påstådda "Killian-dokumenten" (efter befälet) inte alls ser ut som om de skrivits i en sådan. Det luriga är att även den med erfarenhet av gamla skrivmaskiner, vilket inbegrep såväl Dan Rather som andra nyckelpersoner i grävet, i det kritiska ögonblicket kan missa att göra den kopplingen. Och har man väl gjort ett sådant fel så kan det vara mycket, mycket svårt att ta tillbaka. (Det fanns visserligen avancerade skrivmaskiner på 1970-talet som i vissa aspekter kunde tävla med typsättare men sådana användes inte på nationalgardets staber.)

The documents are backed up not only by independent handwriting and forensic document experts but by sources familiar with their content. Contrary to some rumors, no internal investigation is under way at CBS News nor is one planned. We have complete confidence in our reporting and will continue to pursue the story.

- CBS besvarar kritiken och frågorna

Att det var amatörer som inledde ifrågasättandet irriterade givetvis ledningen som tog sina kolleger i försvar:

... A former CBS News executive, Jonathan Klein, dismissed the blogs. On the one side, he said, you have a professional news bureaucracy with "multiple layers of checks and balances." With blogs, you have "a guy sitting in his living room in his pajamas writing." Klein's "pajamas" taunt would be seized on throughout the blog world.

- Jonathan V. Last: What Blogs Have Wrought, The Weekly Standard, 27 september 2004

En mycket intressant omständighet som nämns i artikeln är att "prominent media watchdog groups" inte tog upp Killian-dokumenten. Även de stod upp för sitt skrå. Och vad "bloggare i pyjamas" beträffar så är här en som arbetade med typsättning på 1970-talet, eller med minst lika många expertpoäng som någon av de som CBS anlitade för att bedöma dokumentens äkthet. Hans detaljerade och skoningslösa utredning kan sammanfattas sålunda:

The probability that any technology in existence in 1972 would be capable of producing a document that is nearly pixel-compatible with Microsoft’s Times New Roman font and the formatting of Microsoft Word, and that such technology was in casual use at the Texas Air National Guard, is so vanishingly small as to be indistinguishable from zero.

- Joseph M. Newcomer: The Bush "Guard memos" are forgeries!

Och den politiska laddningen gjorde sig oavbrutet påmind genom att varje ställningstagande för eller emot dokumentens äkthet kunde tillskrivas ett politiskt motiv. Sådant uppmuntrar inte neutralt sökande efter sanning.

CBS höll ut i några dagar. Sedan fick de kapitulera. De uppenbarligen fejkade dokumenten var inte den enda men främsta anledningen. Intressant, typiskt och deprimerande nog har de två huvudpersonerna, Dan Rather och producenten Mary Mapes, aldrig gått med på att uppgifterna var falska. Och Mapes har inte ens gått med på att de uppenbart förfalskade dokumenten var förfalskade.

Wikipedia: Killian documents controversy

Indiana Jones och den fejkade födande guldgudinnan

Finns det någon mer känd scen med Indiana Jones än den första? Den från "South America, 1936" där han tar sig in i ett gammalt tempel, plockar med sig en avgudabild och med en hårsmån lyckas ta sig ut.

Det intressantaste är inte att avgudabilden är i färd med att föda (hur många som nu noterat det). Det intressantaste är den inspirerats av en riktig staty, som möjligen/förmodligen/definitivt (beroende på vem man frågar) är oäkta.

- "Ixcuina, statyett av wernerite [skapolit]" (Journal de la Société des Américanistes 1907).

The Dumbarton Oaks birthing figure is a possibly Aztec scapolite figurine of a woman giving childbirth in a squatting position. Housed in the Dumbarton Oaks collection, United States, the figurine is considered by several scholars to be a pre-Columbian artwork, while others believe it was made in modern times, possibly in the 19th century.

- Wikipedia: Dumbarton Oaks birthing figure

The choice of stone, the complicated carving in the round, the birthing position, the facial expression of the mother, the somewhat grotesque realism, the lack of iconographic detail all point to a highly idiosyncratic work. [...] The examination of this sculpture under scanning electron microscope provides ample evidence of modern tool use, including rotary saws or lapidary cutting wheels, minute hollow-core drills and narrow carving instruments with permanently adhered abrasives.

- Jane MacLaren Walsh: The Dumbarton Oaks Tlazolteotl: looking beneath the surface (Journal de la Société des Américanistes 2008)

Den guldförande grus-människan från Calaveras

Så noggrant undersökt Nordamerika än är, saknas i dess östra del alla spår till fossila människoapor och redskap, som skulle kunna göra människans uppträdande därstädes före istiden sannolikt. I Kaliforniens guldförande sand har man däremot funnit återstoder av en mycket gammal människoras, som måste ha levat, innan de väldiga lavatäckena i Sierra Nevada bildades. Den vid Calaveras funna skallen utmärker sig liksom Neandertalskallen för starka ögonbrynsvulster, höga okben och bred näsrot och härrör otvivelaktigt från Nordamerikas urinvånare, som invandrat över Östasien och det vid denna tid ännu landfasta Behringsund tillsammans med mastodont och elefant.

- Oscar Heinrich Dumrath, Universum. Det oändligt stora och det oändligt lilla (1914) s 523

Professor William H. Holmes now declares the famous Calaveras skull to be an imposition – has been in the Harvard museum for thirty years

- "Was it a newspaper fake", Inter-Mountain: Butte, Montana, 24 juni 1899 (illustrationen ovan kommer från den artikeln)

Den vid Calaveras, öster om San Francisco, 1866 funna skallen daterades av den förste geologen som fick se den till pliocen. Även om man vid den tiden inte kunde datera i år på samma sätt som nu så stod det klart att en människoskalle från pliocen var åtminstone miljonen år gammal och en sensation var som helst den hittats, än mer så i Amerika. Det fantastiska fyndet möttes också med stor skepsis från början, inte minst som det genast började gå rykten om folk som tagit en indianskalle till guldgruvan och placerat den på 40 meters djup. Men även skallen i sig var ett motsägelsefullt fynd om den nu kom från pliocen: Den var inte ett fossil utan ben, och i motsats till vad Dumrath skriver så var dess anatomi helt modern.

Men vetenskapen har aldrig varit jättebra på att hantera falsarier. Auriferous gravel man, uppkallad efter de guldförande gruslager där den sades ha hittats, hade få men relativt tunga försvarare (som nämnde geolog Josiah D. Whitney och hans efterträdare Frederic W. Putnam, båda på Harvard), och det räckte tydligen för att ge den åtminstone en viss air av pålitlighet. Den hamnade på ett fint museum i just Harvard, liksom i läroböcker lite varstans. Och som synes fanns det även flera år efter avslöjandet folk som inte nåtts av budskapet. Måhända nyheten om förfalskningen sattes med mindre typsnitt än nyheten om upptäckten? Vilket i så fall är ungefär så som motsvarande ärenden hanteras än idag.

Plåtarna från Kinderhook

Joseph Smith torde vara bekant för de flesta som läser här: Han som påstod sig ha hittat urgamla mystiska plåtar i jorden (sedan han tipsats av ängeln Moroni), tagit reda på och översatt desamma, och därefter bildat mormonernas kyrka utifrån texten. (Idag finns, typiskt nog, flera kyrkor som alla hävdar sig vara Smiths sanna efterföljare.)

Joseph Smith fick också tips om andra mystiska plåtar som andra hittat. De intresserade honom mycket, och därmed även hans följeslagare och arvtagare, tills ...

Men låt oss börja från början.

Våren 1843 rapporterades om ett märkligt fynd i Kinderhook, Illinois. I en indiansk gravhög hade man hittat resterna av en enkel grav, eventuellt skelettet efter en människa på hela 2,70, och framför allt några högst intressanta plåtar. De var sex stycken, ca 10 cm långa och 7,5 cm som bredast. Samtliga var täckta med symboler på båda sidor; det var uppenbarligen en text, men skriven med ett skriftsystem som, såvitt känt var eller är, saknar motstycke. (Bilden ovan på fyra av dem dök upp långt senare.)

Efter en kort förevisning skickades plåtarna till tidens store expert på mystiska plåtar: Joseph Smith. Denne plockade inte fram sina berömda magiska stenar för att översätta utan skickade istället efter ett hebreiskt lexikon, hur det nu ska tolkas.

[Smith] har översatt en del och säger att den utgör historiken över den person med vilken de blev funna och att denne var en ättling till Ham via farao, Egyptens kung, och att han tog emot sitt kungarike från himlens och jordens härskare.

- Smiths sekreterare William Clayton, i mormon-tidningen Times and Season, den 1 maj 1843

Några fler detaljer från Smiths översättning fick världen aldrig ta del av. Plåtarna troddes ha gått förlorade under inbördeskriget. LDS-kyrkan (den överlägset största mormonkyrkan) påminde om dem när de 1909 gav ut en officiell History of the Church där de beskrevs på hela sju sidor, och där man även kunde beskåda avbildningarna ovan. Då och då uppmärksammade någon äldste eller annan pålitlig skriftställare dem, och även om ingen vågade gå in på textens innehåll (utöver Smiths fragment till översättning) så lutade mormonsk konsensus åt att plåtarna var lika äkta som Smiths berömda heliga guldplåtar.

Detta tillstånd varade till 1980. Då underkastades en bevarad plåt i Chicago, som man fram till 1960-talet trodde var en av Moronis kostbara plåtar, den dittills omsorgsfullaste undersökningen. (Man hade tvekat i det längsta inför att utföra en destruktiv undersökning på den måhända urgamla och rentav heliga artefakten, på samma sätt som man tvekat inför motsvarande undersökningar av den där Turin-svepningen.) Det slogs nu definitivt fast att plåten var en av de som hittats 1843, och att den inte var mycket äldre än så. Plåtarna i Kinderhook var förfalskade. Man hittade även tillverkningsrelaterade detaljer som stämde överens med förfalskarnas beskrivningar av hur de gått tillväga, vittnesmål som därmed bekräftats.

Nu inträder den intressantaste fasen av alla: LDS-kyrkan har sedan dess förnekat att deras gudomligt inspirerade profet någonsin varit mer än nyfiken på de fejkade plåtarna. Man hävdar att citatet från Clayton enbart var Claytons ord, och inte hade det minsta med var Smith sagt, gjort eller tänkt; "where the ideas written by William Clayton originated is unknown". I vad som förefaller att vara LDS-kyrkans sista ord i saken konstaterar man att varje påstående om Smiths intresse för plåtarna är hörsägen. Och så ger man några glimtar av heliga texter översättande som är lika korta som fantastiska, mina markeringar:

But there is, obviously, leagues of difference between an actual translation of sacred records and a consideration of artifacts of uncertain origin — the former requiring study, prayer, and revelation; the latter characterized perhaps by an examination for points of similarity, etc., in a setting where various suggestions are likely aired by those present and elaborated on as discussion continued. [...] Significantly, there is no evidence that the Prophet Joseph Smith ever took up the matter with the Lord, as he did when working with the Book of Mormon and the Book of Abraham.

- Stanley B. Kimball: Kinderhook Plates Brought to Joseph Smith Appear to Be a Nineteenth-Century Hoax, LDS-kyrkans officiella tidskrift Ensign augusti 1981

Wikipedia: Kinderhook plates
Jerald & Sandra Tanner: The Kinderhook Plates

Uppfinnaren av walesiska traditioner

Här ser vi ett smakprov på Coelbren y Beirdd, "bardernas alfabet". Det sades vara de keltiska druidernas eget alfabet och fick viss uppmärksamhet från mitten av 1800-talet, kungjort av en viss Ab Iolo. Namnet är ett så kallat bardiskt namn, som utläses "Iolos son"; i kyrkböckerna stod han som Taliesin Williams. Det var förresten i pappa Iolos efterlämnade papper som Taliesin ab Iolo hittat runorna. Och här börjar det bli intressant, så att säga ... För Iolo Morganwg, som i kyrkböckerna hade det avgjort tråkigare namnet Edward Williams, var en förfalskare och förvillare av rang. (Hans son var måhända mer förvillad än förvillare.)

Edward/Iolo (ingen koppling till den långt ärevördigare Jolo) brann för Wales, det walesiska folket och deras historia ... Eller åtminstone vad han trodde var, eller tyckte borde vara, dess historia. Han gav ut mängder med medeltida walesisk litteratur, vilket i sig var en välgärning – men de luckor som så ofta finns i sådant material tvekade han inte att fylla ut med sådant som han tyckte borde stå där. Andra texter är helt och hållet hans från början.

Hans kanske mest intressanta faktoida uppfinning utgörs av Gorsedd y Beirdd Ynys Prydain. "De brittiska bardernas tron" var, hävdade han, den keltiska druidiska filosofin/religionen, som mot alla odds lyckats överleva en rad hårdhänta kulturinströmningar, inte minst kristnandet. Men liksom i fallet med bard-runorna var Iolo inte upptäckare utan uppfinnare. Detta faktum återges på organisationens hemsida.

Sefydlwyd Gorsedd Beirdd Ynys Prydain yn 1792 gan Edward Williams, Iolo Morganwg. Ef a ddyfeisiodd y defodau sydd â seiliau yng ngweithgareddau’r Derwyddon Celtaidd.

Gorsedd grundades 1792 av Edward Williams, Iolo Morganwg. Han skapade ritualerna utifrån de keltiska druidernas riter.

- Gorsedd y Beirdd: Hanes [Historia]

Gorsedd är helt enkelt en direkt walesisk förlaga till den moderna (och ingenting annat) häxrörelsen wicca, som grundaren Gerald Gardner påstod sig ha upptäckt i mitten av 1900-talet: En urgammal "häx-kyrka", som mot alla odds lyckats överleva in i modern tid.


National Museum Wales: Coelbren y Beirdd
Wikipedia: Iolo Morganwg

Den satanistiska konspirationen

I upplysta förvirrade kretsar cirkulerar en text som sägs vara en nyckel till förståelsen av vår samtid. Den ska ha varit ett brev från en Illuminati-höjdare till en annan och beskriver, oerhört kortfattat, tre världskrig som behövs för att Den Stora Konspirationen ska fullbordas. Brevet påstås här och var ha förvarats på British Library (f.d. British Museum Library) fram till 1920-talet, då det försvann.

(Spoiler: Brevet är ett påhitt av senare datum.)

Det påstådda brevets författare ska ha varit Albert Pike. Utöver diverse andra knäck, bland annat en ovanlig och kort militär karriär (efter några månader som general greps han för ordervägran och förräderi) var han framför allt frimurare. Brevets mottagare ska ha varit Giuseppe Mazzini, en italiensk politiker och debattör. Framför allt kämpade han för ett enat Italien, något som ju realiserades 1871. Om han någonsin var frimurare är högst osäkert.

Vad skulle då Pike ha att säga Mazzini?

The First World War must be brought about in order to permit the Illuminati to overthrow the power of the Czars in Russia and of making that country a fortress of atheistic Communism. The divergences caused by the "agentur" [agenter] of the Illuminati between the British and Germanic Empires will be used to foment this war. At the end of the war, Communism will be built and used in order to destroy the other governments and in order to weaken the religions.

Illuminati var 1871 minnet av en liten och kortlivad bajersk orden ca 100 år tidigare. Det är först de senaste åren som den har blivit en stor grej i konspirations-världen. Kommunismen som modernt begrepp fick spridning i och med 1848 års kommunistiska manifest men själva rörelsen var inte i närheten av vad den skulle bli några decennier senare. Att tsardömet var på fallrepet var däremot en ganska vanlig uppfattning. Vidare var fiendskapen mellan Storbritannien och det nybildade Tyskland 1871 inte alls självklar. Tyskland hade nyligen besegrat den brittiska ärkefienden Frankrike, härskades av i princip samma familj, och kom på det hela taget väl överens med varandra.

Allt sådant kan naturligtvis viftas bort med hänvisning till Den Stora Konspirationen.

The Second World War must be fomented by taking advantage of the differences between the Fascists and the political Zionists. This war must be brought about so that Nazism is destroyed and that the political Zionism be strong enough to institute a sovereign state of Israel in Palestine. During the Second World War, International Communism must become strong enough in order to balance Christendom, which would be then restrained and held in check until the time when we would need it for the final social cataclysm.

Här tillskrivs Pike (minst) tre anakronistiska begrepp: Fascism, sionism och nazism. I Italien kunde man tala om fasci i slutet av 1800-talet men då avsågs något helt annat än det parti Mussolini grundade 1919; ordet sionism myntades av Nathan Birnbaum 1886, den moderna rörelsen bildades 1897; ordet nationalsocialism finns belagt sedan 1860-talet men förkortningen nazism om NSDAP (bildat 1920) först på 1930-talet.

I den sista meningen nämns kristendomen. Vi kommer att återkomma till den.

The Third World War must be fomented by taking advantage of the differences caused by the "agentur" of the "Illuminati" between the political Zionists and the leaders of Islamic World. The war must be conducted in such a way that Islam (the Moslem Arabic World) and political Zionism (the State of Israel) mutually destroy each other.

Nu börjar det likna något: En profetia om något som ännu inte har hänt! Att den muslimska arabvärlden skulle bli något att räkna med fanns 1871 inte på kartan, på något som helst sätt; för att räkna ut det krävs inte bara illuminatisk makt utan direkt övernaturliga förmågor. Vilket faktiskt inte är så malplacerat som man kan tro.

Meanwhile the other nations, once more divided on this issue will be constrained to fight to the point of complete physical, moral, spiritual and economical exhaustion ... We shall unleash the Nihilists and the atheists, and we shall provoke a formidable social cataclysm which in all its horror will show clearly to the nations the effect of absolute atheism, origin of savagery and of the most bloody turmoil.

Bland alla anakronismer så fick man till nihilisterna någorlunda. Det som idag är en allmän etikett à la optimist, pessimist, cyklist eller humanist, var på den här tiden en antiauktoritär rörelse i Ryssland. Den kombinationen har alltid varit riskabel och nihilisterna slogs omsider ner.

Then everywhere, the citizens, obliged to defend themselves against the world minority of revolutionaries, will exterminate those destroyers of civilization, and the multitude, disillusioned with Christianity, whose deistic spirits will from that moment be without compass or direction, anxious for an ideal, but without knowing where to render its adoration, will receive the true light through the universal manifestation of the pure doctrine of Lucifer, brought finally out in the public view.

Nu ... Blev det ännu mer speciellt. Massornas "deistiska andar" skulle kunna tolkas som en liknelse men kan lika gärna vara bokstavligt menat. Fast det där med Lucifer och hans rena doktrin och så vidare ... Vad är det här för text egentligen?

This manifestation will result from the general reactionary movement which will follow the destruction of Christianity and atheism, both conquered and exterminated at the same time.

För att sammanfatta så är Pikes brev om de tre världskrigen inte bara en uppenbar förfalskning utan även ett inlägg från de som hävdar att Den Stora Konspirationen är satanistisk. Denna vinkling har inte vunnit särskilt många konspirationister i Sverige, där de som tar Djävulen på allvar är ännu färre än de som tar Gud på allvar. I USA är grejen desto större, så klart; övriga länder känner jag inte till.

Om nu texten inte är från 1871 (vilket den inte är), när skrevs den, av vem och varför?

I konspirationistiska kretsar är det populärt att uppge källor; även om källorna är värdelösa, eller inte ens påstår det man påstår att de påstår, så nämner man dem åtminstone. Så folk inte ska tro att man hittar på saker och ting ... Genom att följa hänvisningarna, och faktiskt läsa dem, fann Keelan Balderson att "Pikes brev", den text som återges ovan, formulerades av William Guy Carr i böcker som Pawns in the Game (1955) och Satan: Prince of this world (1959). Carr påstod inte att han citerade en befintlig text eller ens att han sett brevet själv. Den källa han angav var den chilenske kardinalen José María Caro Rodríguez och hans synnerligen frimurar-kritiska El misterio de la masoniera, Frimurarnas mysterier (på engelska The Mystery of Freemasonry Unveiled). När man läser vad kardinalen skriver så ser man att inte heller han sett brevet själv, utan bara återger vad han hört ... Om någon fortfarande ids hänga med så är kardinalens uppgivna källa Domencio Margiotta, "förmodad frimurare" (WP.fr). Denne skrev en bok där Pikes djävulsdyrkan tas upp men som fortfarande inte hänvisar till ett faktiskt brev som Margiotta tagit del av.

At this point the trail of sources stop. In short there is no primary source for the “letter”. It does not exist and has not been directly quoted from or reproduced by any author. The earliest book that makes reference to a "letter" by Pike is Le Diable au XIXème Siècle by "Docteur Bataille". This just so happens to be the pseudonym of self professed hoaxer from the 1890s called Léo Taxil.

- Keelan Balderson

Taxil är idag tämligen bortglömd men var något av sin tids ärketroll. Hans Taxil hoax har en egen artikel på WP och gick, för att sammanfatta rejält, ut på att frimurarna var satanister. Han tog sedan tillbaka påståendena, vilket givetvis inte spelade minsta roll.

Idag är det väl ingen som bryr sig om sådant på allvar? Eftersom frimurarna är lika ute som Satan. Men om man istället tar upp Illuminati, som fortfarande är heta i genren, så blir gensvaret ett annat. Det är därför som Carrs text cirkulerar. Även om en och annan konspirationsteoretiker, som gärna svamlar om Rockefeller, "eliten", globalister och v-rldsj-den, inplanterade chip och Trilateral Commission, chemtrails och Georgia Guidestones, och så vidare och så vidare, stannar upp ett ögonblick när Lucifer nämns; för gudar och djävlar tagna på allvar är inte mainstream inom svensk konspirationism. Eller kosher, om man så vill.

För övrigt är det naturligtvis så, att varje invändning, utan undantag, kan viftas bort med hänvisning till Den Stora Konspirationen. För att tas på allvar av konspirations-tomtarna så måste man vara en av dem; det är det enda kravet, nödvändigt och tillräckligt.


Utgångspunkten för analysen av "brevet" var Keelan Balderson: Albert Pike's 3 World War Letters Hoax, WideShut.co.uk 4 juni 2011; jag är inte tvärsäker på sajten eller personen i övrigt men åtminstone denna artikel var bra.

Drake-fejk

Sir Francis Drake förde befäl på det som skulle bli den andra världsomseglingen någonsin. Sommaren 1579 lade man till vid en strand i Kalifornien och stannade en dryg månad. Platsen var, och detta är man tämligen tvärsäkra på, en vik norr om San Francisco, som också fått heta Drakes Bay. Bland annat har man där hittat porslinsfragment som härrör från expeditionen. Dåtidens resenärer lämnade ju annars inte många påfallande eller varaktiga spår.

Ett varaktigt och långt intressantare spår utgjordes av en mässingsplåt som man kunde läsa om i skeppsprästen Fletchers beskrivning av den stora färden. Plåten försågs med drottning Elizabeths porträtt i form av ett ditsatt mynt, man ristade in Drakes namn och ankomstdagen, och inte minst konstaterandet att området hädanefter var brittiskt (vilket var det första brittiska anspråket på kontinenten). Och så spikade man upp den på en påle innan man seglade iväg.

Sekler gick. Kontinenten koloniserades och började spela roll. Plåten var grundligt förlorad i tidens virvlar. I fackkretsar kände man till den via beskrivningen, och många funderade på om den kunde finnas kvar någonstans.

Och så en dag ...

One of the world's long-lost historical treasures apparently has been found!

- Herbert E. Bolton (1937)

Om Boltons artikel inleds på ett i akademiska sammanhang ovanligt sätt så kan det bero på att den började som ett tal, hållet på Sir Francis Drake Hotel minsann i San Francisco den 6 april 1937. Det kan också bero på att Bolton verkligen var mycket, mycket glad över fyndet. Han var distinguished professor i historia (hur nu den titeln översätts) och hade i åratal efterlyst plåten. När så en ung man ringde och berättade om ett fynd han gjort några månader tidigare var det inte konstigt att Bolton omedelbart insåg vad det rörde sig om. Och så står han några månader senare och visar upp superduperfyndet för imponerade och avundsjuka kolleger.

Here it is! Recovered at last after a lapse of 357 years! Behold, Drake's plate — the plate of brasse! California's choicest archaeological treasure!

Helt godtrogen var professorn dock inte:

Either the plate is a clever fraud, perpetrated by someone who carefully studied Fletchers words; or, if it is genuine, as I fully believe, Fletcher made a remarkably accurate record of what it was like and what the inscription said. Between the relic and the eye-witness record there is a spectacular and convincing harmony which no fraud would be likely to attain.

Ett problem hade uppstått i samband med att Bolton fick tag på plåten. Han hade utlovat upphittaren $2500 för det osynade fyndet. När denne ändå dröjde med leveransen ökade Bolton och Allen L. Chickering, ordförande för California Historical Society, insatsen till $3500; det motsvarade en årslön för en läkare. När de för första gången fick se plåten hade de redan investerat såväl pengar som sina egna namn, liksom universitetet och det historiska sällskapet; i praktiken hade de redan gett sina och organisationernas tungt vägande ord på att den var äkta. Det bådade inte gott för den utförliga, neutrala kontroll av äktheten som sedan borde ha gjorts.

Den första kontroll som faktiskt gjordes bestod främst i att Bolton jämförde plåten med Fletchers beskrivning. Han fann att den stämde överens till punkt och pricka. Vidare var den enkelt gjord vilket också talade för dess äkthet. Ett "bevis" som nästan är betagande är fyndplatsen: Plåten hittades inte vid Drakes Bay utan längre sydost, intill själva San Francisco-bukten. Det talade för att den var äkta, menade Bolton, för en förfalskare skulle ju givetvis placera sitt verk vid Drakes Bay där praktiskt taget alla var överens om att Drake slagit läger. När det senare visade sig att plåten först hittats vid Drakes Bay, men att den upphittaren senare slängt iväg den (och därmed gått miste om läkarlönen), så talade det också för äktheten, eftersom plåten hittats vid den plats där praktiskt taget alla var överens om att Drake slagit läger.

Givetvis ifrågasattes fyndet. En som utmärker sig var Reginald B. Haselden, expert på manuskript från perioden. Han ställde en lång rad frågor som inte besvarats i de beskrivningar som dittills publicerats, men som måste besvaras om man skulle kunna bedöma äktheten. Han ställde frågor om metallen (1500-talskvalité eller senare? uthamrad eller valsad?), bokstäverna (användes de formerna på den tiden i motsvarande sammanhang?), orden (stavningar, böjningar, ordval ...) datumet (skrev man "June 17 1579" på den tiden?), med mera.

Kritiken var besvärande. På universitetet bestämde man sig för att underkasta plåten en naturvetenskaplig och därmed odiskutabel äkthetskontroll i form av en metallurgisk undersökning. En kommitté sattes ihop för att se till att detta gjordes. Kommittén bestod av Bolton, Chickering och två personer till. Även om minst hälften av dem var grovt jäviga så borde väl inte det påverka den metallurg som de utsåg att göra själva jobbet? Men det gjorde det. Dr Colin Fink på Columbia University i New York fick en beställning som inleddes med prisande av plåtens historiska värde. Alla hans frågor besvarades av den entusiastiske och övertygade Bolton. De tester som Fink sedan utförde var begränsade, även med tidens teknik, och kom fram till det önskade resultatet. Nu hade det bevisats: Plåten var verkligen Drakes berömda plåt från 1579.

While skeptics have questioned the genuineness of the plate of brass, they have not altered the facts establishing the plate's authenticity as shown by the investigations of such scholars as Allen Chickering, Professor Herbert E. Bolton, and Drs. Fink and Polushkin.

- Robert F. Heizer, Elizabethan California (1974)

Men som jag antytt flera gånger i denna bloggpost, för att inte tala om dess rubricering, så var plåten inte äkta. Vad som utmärker detta fall var att de som kände till sanningen inte bara var uppburna historiker, utan även goda vänner eller allra minst bekanta med Bolton.

Akademikern Bolton var medlem i E Clampus Vitus, ett "uråldrigt brödraskap" eller åtminstone akademiskt sällskap som samlade många historiker av rang. Man ägnade sig åt lärda men framför allt muntra sammankomster och inte så få practical jokes. ECV finns än idag och förefaller att vara ett mycket trevligt sällskap.

När turen hade kommit till att skoja med Bolton var skämtets utformning given; så som han hade tjatat om den där plåten ... Man skaffade en mässingsplåt från en skrot, högg in texten utifrån Fletchers beskrivning, och fejkade sedan lite patina medelst svärtande över eld, gnidande med jord och hamrande. Sedan lades den ut vid Drakes Bay ... Och så väntade man.

Tanken var naturligtvis att plåten så småningom skulle hamna hos Bolton, som naturligtvis skulle göra en affär av den, för att sedan avslöjas av sina bröder. Allmän munterhet utbryter, Bolton bjuder på nästa runda, den stilen. — Vad man inte förväntat sig var att han skulle göra så stor affär av den så snabbt som han gjorde. När han satt såväl sitt som kollegers namn i pant, vilket på sätt och vis vägde ännu tyngre än den avsevärda penningsumma som lagts ut, så var det redan för sent att avslöja skämtet. Det skulle ha blivit en obekväm stämning, så att säga. Vad skulle man göra nu?

Under åren som följde gjorde de ofrivilliga konspiratörerna flera försök att avslöja plåten utan att någon skulle tappa ansiktet fullständigt. Man spred rykten, gav antydningar och mer eller mindre uppenbara tips på hur plåten skulle avslöjas.

Som i den lilla boken Ye Preposterous Booke of Brasse som gavs ut redan 1937, innan plåten gick till metallurgen Fink. Den kan läsas som en typisk studentikos skämtskrift, som utifrån ett aktuellt tema gör sig så lustig som den kan. Men den kan också läsas som en förtäckt beskrivning av plåtens verkliga ursprung, med en rad tips på hur den skulle kunna avslöjas. Ett sådant finns redan på titelsidan: På bilden ser vi hövding Hi-Oh av miwok-stammen (som Drake träffade) med plåten hängande om halsen. På den skymtar de tre ljusa bokstäverna E C V. De clampers som tillverkat plåten hade lämnat brödraskapets initialer på plåtens baksida, målade med fluorescerande färg.

*

1974 gav professor Samuel E. Morison ut en bok om de första europeerna som utforskade den nya världen. Boken var skriven för vanliga läsare och blev mycket populär. Den innehöll åtminstone en passage som var nog så intressant även för hans lärda kolleger. Morison hade studerat Haseldens (opublicerade) korrespondens med flera experter angående plåtens äkthet, och liksom han kommit fram till att den var en förfalskning. När samtidigt 400-årsjubileet av Drakes visit närmade sig så blev det plötsligt högaktuellt att göra en ordentlig analys av plåten. Man hade inte bara betydligt bättre mätteknik än på 1930-talet, utan framför allt var 1937 års apologeter med Bolton i spetsen borta. Nu fanns det inte längre några personer på "rätt" positioner som såg till att undersökningar kom fram till "rätt" resultat. Plåten underkastades en bred tvärvetenskaplig undersökning där en rad experter av olika slag inkallades. Fyrtio år efter Boltons tal kungjordes resultatet: Plåten var gjord på 1900-talet. Man hittade även spår av fluorescerande färg på baksidan.

Hela historien, så långt den varit möjlig att kartlägga, rullades inte upp förrän 2002. Då publicerade fyra lärda herrar från trakten artikeln "Who made Drake's plate of brass (Hint: It wasn't Francis Drake)" i tidsskriften California History. Den ges ut av California Historical Society i samarbete med University of California, som därmed får anses ha gottgjort för sina tidigare representanters misstag.

Källor & lästips:

• Edward Von der Porten, Raymond Aker, Robert W. Allen och James M. Spitze: "Who made Drake's plate of brass (Hint: It wasn't Francis Drake)", California History vol. 81 (2002), nr 2
• Herbert E. Bolton, "Francis Drake's Plate of Brass", California Historical Society Quarterly vol. 16, nr. 1
• Wikipedia: Drake's Plate of Brass

Courtens citronfjäril

Gonepteryx rhamni är en dagfjäril som förekommer över hela Europa med god marginal. Den är dessutom en av de mest kända av sin sort. För om man kan en enda fjäril så kan man, gissar jag, citronfjärilen.

Den här är betydligt mindre känd och väldigt mycket ovanligare. Den är faktiskt så ovanlig att den inte finns.

Det var 1702 som William Courten (även känd som Charlton eller Charleton) i Nordamerika skickade ett remarkabelt exemplar till entmologen James Petiver i London. Denne förklarade att han aldrig sett arten förut, att fjärilen såg precis ut som den vanliga citronfjärilen om det inte hade varit för de svarta fläckarna på vingarna.

Petiver hade fullkomligt rätt ...

Sextio år senare fick fjärilen, som fortfarande var den enda i sitt slag, fint besök när Carl von Linné kom och tog en titt. Han gav den det vetenskapliga namnet Papilio ecclipsis och tog med den i sitt stora system.

Systema Naturae, 12:e upplagan (1767), sid 765: Insecta lepidoptera, Papilio, Rhamni & Ecclipsis. Om den senare nämns att den kännetecknas av duobus maculaque nigris, "två svarta fläckar". Habitat in America septentrionalis = Nordamerika (se Faktoider: Septentrionalis). Och så liknar den P. Rhamni.

Linné fick inte bara gjort väldigt mycket på egen hand. En av hans största förtjänster är att han samlade en mängd lärjungar som gav sig ut över hela världen och dokumenterade den, desto bättre som de kunde rikta in sig på en viss delmängd av biologin och/eller geografin. Som Johan Christian Fabricius från (mestadels) danska Schleswig, som specialiserade sig på insekter. När insektsspecialisten 1793 tog en titt på ecclipsis fann han att den inte bara såg ut som en citronfjäril med svarta fläckar på vingarna: Den var en citronfjäril med svarta fläckar på vingarna. Ditmålade.

Det sägs att den ansvarige på British Museum, där den dittills ovärderliga fjärilen förvarats, blev så uppbragt när sanningen avslöjades att han "ilsket stampade den i bitar". Sant eller inte så finns originalet inte bevarat; den fläckiga fjärilen ovan är en rekonstruktion.

Huruvida Courten avsåg att bli odödliggjord eller bara ville skoja med Petiver et al är svårt att säga. Han avled hur som helst kort efter att fjärilen levererats. På ett sätt blev han verkligen odödliggjord, för det är inte många som hade uppmärksammat honom om det inte varit för P. ecclipsis.

Det svenska namnet citronfjäril måste sägas vara bättre valt än engelska brimstone butterfly, "svavelfjäril". I en PDF från The Linnaean Society föreslås att det är denna fjärils gula färg som gett upphov till namnet butterfly, "smörfluga"; det kan vara sant med en kraftig betoning på "kan" eftersom vi i detta, liksom i otaliga andra fall, inte vet. (Jämför Etymonline: butterfly.)

Källor:

• Museum of Hoaxes: The Charlton Brimstone Butterfly
• Michael A. Salmon, The Aurelian Legacy (University of California Press 2000), sid 66

 Tipstack till Hans S.