Joseph Smith fick också tips om andra mystiska plåtar som andra hittat. De intresserade honom mycket, och därmed även hans följeslagare och arvtagare, tills ...
Men låt oss börja från början.
Efter en kort förevisning skickades plåtarna till tidens store expert på mystiska plåtar: Joseph Smith. Denne plockade inte fram sina berömda magiska stenar för att översätta utan skickade istället efter ett hebreiskt lexikon, hur det nu ska tolkas.
[Smith] har översatt en del och säger att den utgör historiken över den person med vilken de blev funna och att denne var en ättling till Ham via farao, Egyptens kung, och att han tog emot sitt kungarike från himlens och jordens härskare.- Smiths sekreterare William Clayton, i mormon-tidningen Times and Season, den 1 maj 1843
Några fler detaljer från Smiths översättning fick världen aldrig ta del av. Plåtarna troddes ha gått förlorade under inbördeskriget. LDS-kyrkan (den överlägset största mormonkyrkan) påminde om dem när de 1909 gav ut en officiell History of the Church där de beskrevs på hela sju sidor, och där man även kunde beskåda avbildningarna ovan. Då och då uppmärksammade någon äldste eller annan pålitlig skriftställare dem, och även om ingen vågade gå in på textens innehåll (utöver Smiths fragment till översättning) så lutade mormonsk konsensus åt att plåtarna var lika äkta som Smiths berömda heliga guldplåtar.
Detta tillstånd varade till 1980. Då underkastades en bevarad plåt i Chicago, som man fram till 1960-talet trodde var en av Moronis kostbara plåtar, den dittills omsorgsfullaste undersökningen. (Man hade tvekat i det längsta inför att utföra en destruktiv undersökning på den måhända urgamla och rentav heliga artefakten, på samma sätt som man tvekat inför motsvarande undersökningar av den där Turin-svepningen.) Det slogs nu definitivt fast att plåten var en av de som hittats 1843, och att den inte var mycket äldre än så. Plåtarna i Kinderhook var förfalskade. Man hittade även tillverkningsrelaterade detaljer som stämde överens med förfalskarnas beskrivningar av hur de gått tillväga, vittnesmål som därmed bekräftats.
Nu inträder den intressantaste fasen av alla: LDS-kyrkan har sedan dess förnekat att deras gudomligt inspirerade profet någonsin varit mer än nyfiken på de fejkade plåtarna. Man hävdar att citatet från Clayton enbart var Claytons ord, och inte hade det minsta med var Smith sagt, gjort eller tänkt; "where the ideas written by William Clayton originated is unknown". I vad som förefaller att vara LDS-kyrkans sista ord i saken konstaterar man att varje påstående om Smiths intresse för plåtarna är hörsägen. Och så ger man några glimtar av heliga texter översättande som är lika korta som fantastiska, mina markeringar:
But there is, obviously, leagues of difference between an actual translation of sacred records and a consideration of artifacts of uncertain origin — the former requiring study, prayer, and revelation; the latter characterized perhaps by an examination for points of similarity, etc., in a setting where various suggestions are likely aired by those present and elaborated on as discussion continued. [...] Significantly, there is no evidence that the Prophet Joseph Smith ever took up the matter with the Lord, as he did when working with the Book of Mormon and the Book of Abraham.- Stanley B. Kimball: Kinderhook Plates Brought to Joseph Smith Appear to Be a Nineteenth-Century Hoax, LDS-kyrkans officiella tidskrift Ensign augusti 1981
Wikipedia: Kinderhook plates
Jerald & Sandra Tanner: The Kinderhook Plates
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar