Biskopens far

Sven Lundblad (1776-1837) växte upp under enkla förhållanden men avancerade inom kyrkan och blev omsider riksdagsman och biskop i Skara. Kommen ur en stor och fattig släkt hände det rätt ofta att släktingar, eller åtminstone folk som påstod sig vara släkt, kom på besök och bad om hjälp med det ena eller det andra, oftast pengar. Hustrun Catharina Helena tyckte oerhört illa om alla "söskebarn", säger mer eller mindre påhittade syskonbarn el.dyl. som kom och tiggde.

En dag kom en ung man på besök. Anledningen var den vanliga, men omständigheterna desto mer speciella:

"Nå, jag hör, att vi ska vara slägt", började biskopen godmodigt, sedan helsningsceremonierna voro undanstökade. "På hvad sätt kan det vara?"

"Åh, ja' skulle la' fara mä å vara biskopens far", svarade den unge bonden, rifvande sig bakom örat.

"Hah, hah, hah!" utbrast Lundblad med sitt djupa skratt. "Huru kan det förhålla sig?"

Nu började besökaren att utreda saken, men huru han gick i land dermed förmäler ej sägnen. Det måtte väl ha varit så, att biskopens far blifvit enkman och gift om sig med en yngre kvinna, och att denna, blifven enka, i sin ordning gifte om sig med en många år yngre man, som ofta sker bland allmogen, hvarigenom den så kallade fadren blifvit ett par tiotal [år] yngre än sonen. Men sägnen kan äfven – och vi skulle nästan tro det – vara en yttring af folkhumorn, som på detta sätt velat göra sig lustig öfver alla dessa slägtskapsanspråk, hvarmed den gode biskopen tidt och ofta öfverflyglades. Som hon här berättats, gick denna sägen för en fyrtio år sedan i Vestergötland, och må hon som sådan här förtjena sin plats.

- Johannes Sundblad, Gömda blad (1883), sid 108-109

Förf. lägger till en fotnot "under arbetets tryckning" där han konstaterar att historien inte är så oblandad saga som han trodde. Biskopens styvmor gifte verkligen om sig med en yngre man, som verkligen träffade sin "styvson" vid något tillfälle, dock "under något olika förhållanden".

Hur som helst. Sägnen som hon berättas torde finnas i lite olika varianter på olika platser och i olika tider. Den rymmer dessutom ytterligare några glimtar från en annan tid:

• Bruket "bland allmogen" att bekymra sig mindre för åldersskillnader än vi brukar göra idag.
• Genus som var maskulina/feminina oftare än vi idag är vana vid, som när sägnen blir en hon.
• Det lilla ordet "la", sedan länge göteborgskans mesta särdrag, kom dit från västgötabygden.