Faktoidpodden avsnitt 9: Drakes plåt

Faktoidpodden avsnitt 9: Drakes plåt

Dagens avsnitt är lite speciellt. Dels tar det inte upp flera eller många faktoider, utan en enda. Dels bygger det på en bloggpost (Drake-fejk) som även blev en artikel i VoF:s medlemstidning (Folkvett 2016-3/4: Drakes plåt). Här tar jag som vanligt med hela texten från avsnittet, utan illustrationer och kanske något längre än de tidigare versionerna.

Nu blir det ett lite annorlunda avsnitt. Och litet kortare. Ibland har jag här i Faktoidpodden tagit upp flera faktoider per avsnitt, ibland ännu fler. Den här gången ska jag ta upp en faktoid – en enda. Eller ja, en enda historia, men desto mer fascinerande. Och den innehåller mer än en faktor som återkommer i andra berättelser, såväl om faktoider i allmänhet som om andra historiska tveksamma fynd och direkta förfalskningar i synnerhet. Dessutom är historien märkvärdigt okänd, men det gör den ju inte mindre intressant, tvärtom. Det är historien om en plåt – Francis Drakes plåt.

Den börjar sommaren 1579. Engelsmannen Sir Francis Drake förde befäl på vad som skulle bli den andra världsomseglingen någonsin. Han hade rundat Kap Horn och seglat uppför Sydamerikas kust, angripit spanska hamnar och fartyg utmed vägen, och efterhand samlat på sig kolossala mängder med skatter. När man kom till vad som senare skulle kallas Kalifornien lade man till vid en strand och stannade en dryg månad för att bunkra, reparera och vila. Närmare bestämt var platsen, och det är man tämligen tvärsäkra på, en vik norr om San Francisco-bukten, den har också fått heta Drakes Bay. Bland annat har man där hittat porslinsfragment från expeditionen. Dåtidens resenärer lämnade ju annars få påfallande eller varaktiga spår.

Ett varaktigt spår kunde man läsa om i skeppsprästen Fletchers beskrivning av den stora färden. Det var en mässingsplåt som man satte upp, som en "här har vi varit"-markering. Man ristade in Drakes namn och ankomstdagen, och inte minst konstaterandet att området hädanefter var brittiskt, vilket förresten var det första brittiska anspråket i den nya världen. Plåten försågs med drottning Elizabeths porträtt i form av ett mynt. Och så spikade man upp den på en påle innan man seglade iväg.

Sekler gick. Kontinenten koloniserades och började spela roll. Plåten hade gått grundligt förlorad i tidens virvlar. I fackkretsar kände man till den via Fletchers beskrivning. Många funderade på var den fanns. Kanske låg den begravd på någon kuststräcka. Kanske den låg och skräpade någonstans. Kanske den hittats av någon som inte förstått vad det var, men som tagit med den hem.

Och så en dag ...

En av världens sedan länge försvunna historiska skatter verkar ha hittats!

Mannen som stod för det där triumferande utropet hette Herbert E. Bolton. Det var den 6 april 1937, och han stod på Sir Francis Drake Hotel minsann i San Francisco, och berättade för församlade journalister och kolleger om ett fantastiskt fynd. Talet blev senare en artikel, med den oakademiska tonen bevarad. Men tonen passar i sammanhanget, för Bolton var verkligen mycket, mycket glad över fyndet. Han var, som det hette, distinguished professor i historia (hur nu den titeln översätts) och hade i åratal efterlyst plåten. När så en ung man ringde och berättade om ett fynd han gjort några månader tidigare var det inte konstigt att Bolton omedelbart insåg vad det rörde sig om. Och så står han här, några månader senare och visar upp superduperfyndet för imponerade och avundsjuka kolleger.

Här är den! Återfunnen till slut, efter 357 år! Skåda Drakes plåt – plåten av mässing! Kaliforniens yppersta arkeologiska skatt!

… Så där höll han på. Ja, helt godtrogen var professorn inte:

Antingen är plåten en skicklig förfalskning, gjord av någon som noggrannt studerat Fletchers beskrivning; eller, om den är äkta, som jag är övertygad om, så är Fletchers beskrivning häpnadsväckande god och återger hur den såg ut och hur den var gjord. Mellan artefakten och ögonvittnesskildringen finns en spektakulär och övertygande harmoni som ingen förfalskning kan hoppas på att uppnå.

Redan när Bolton fick tag på plåten hade ett problem uppstått. Han hade utlovat upphittaren $2500 för det osynade fyndet. När denne ändå dröjde med leveransen ökade Bolton och Allen L. Chickering, som var ordförande för California Historical Society, insatsen till $3500. Det är ingen dålig hittelön idag. 1937 var det en smärre förmögenhet, motsvarande en årslön för en läkare. Varför var det ett problem? De hade ju råd? Men hittelönen innebar att när Bolton och Chickering för första gången fick se plåten hade de redan investerat i dess äkthet. Inte bara pengar, de var inte viktigast i sammanhanget, utan även sina egna namn, liksom universitetets namn, för Bolton, och det historiska sällskapets, för Chickering. I praktiken hade de redan gett sina och sina organisationers ord, och det var tungt vägande ord, på att plåten var äkta. Det bådade inte gott för den utförliga, neutrala kontroll av äktheten som sedan borde ha gjorts.

Den första kontroll som faktiskt gjordes bestod främst i att Bolton jämförde plåten med skeppsprästen Fletchers beskrivning. Han fann, som sagt, att de stämde överens till punkt och pricka. Vidare var plåten enkelt gjord, vilket han tyckte också talade för dess äkthet. Ett "bevis" som nästan är betagande utgörs av fyndplatsen. Plåten hittades inte vid Drakes Bay utan längre sydost, intill själva San Francisco-buktens inlopp, den berömda Golden Gate. Det talade för att den var äkta, menade Bolton, för en förfalskare skulle ju givetvis placera sitt verk vid Drakes Bay, där praktiskt taget alla var överens om att Drake slagit läger. När det senare visade sig att plåten först hittats vid Drakes Bay, men att den upphittaren senare slängt den (och därmed gått miste om läkarlönen), så talade det också för äktheten, eftersom ju plåten hittats vid den plats där praktiskt taget alla var överens om att Drake slagit läger …

Givetvis ifrågasattes fyndet mer ingående än så. En som utmärkte sig bland skeptikerna hette Reginald Haselden, han var expert på manuskript från den här perioden. Han ställde en lång rad frågor som inte besvarats i de beskrivningar som dittills publicerats, men som måste besvaras om man skulle kunna bedöma äktheten. Han ställde frågor om metallen – var det 1500-talskvalité eller senare? Var den uthamrad eller valsad? Datumet – i USA skriver man "June 17 1579", men gjorde man det i England på den tiden? Han frågade om bokstäverna – användes de aktuella formerna på den tiden i de här sammanhangen? Liksom själva orden såklart, med stavningar, böjningar, ordval och allt … Med mera. Responsen kan sammanfattas med att Haselden inte blev övertygad om plåtens äkthet.

Kritiken var besvärande. På universitetet bestämde man sig för att underkasta plåten en naturvetenskaplig, och därmed odiskutabel, äkthetskontroll i form av en metallurgisk undersökning. En kommitté sattes ihop för att se till att detta gjordes. Kommittén bestod av Bolton, Chickering och två personer till. Även om minst hälften av dem var grovt jäviga, så borde väl inte det ha påverkat den metallurg som de utsåg att göra själva jobbet? Men … Det gjorde det. Dr Colin Fink på Columbia University i New York var en erkänt skicklig metallurg, men den här gången lyckades han inte bevara sin vetenskapliga integritet. Han fick en beställning som inleddes med prisande av plåtens historiska värde. Alla hans frågor besvarades av den entusiastiske och övertygade Bolton. Den undersökning som Fink sedan utförde var begränsad, även med den tidens teknik, men tog ändå hela två år. Resultatet blev hur som helst det som beställarna hade önskat. Nu hade det bevisats: Plåten var verkligen Drakes berömda plåt från 1579. Som Robert Heizer skrev i boken Elizabethan California från 1974:

Även om skeptiker ifrågasatt plåtens äkthet, så har de inte kunnat rucka på det fastslagande av plåtens äkthet som den undersökning visat som letts av akademiker som Allen Chickering, professor Herbert Bolton, och doktorerna Fink och Polushkin.

Men som jag antytt, eller mer än antytt, så var plåten inte äkta. Det här är sannerligen varken första eller sista gången en arkeologisk upptäckt lovar mer än den håller. Vad som främst utmärker fallet med Drakes plåt var inte att förfalskningen var så enkelt gjord, för det var den, utan att de som låg bakom inte bara var uppburna historiker, utan även bekanta med Bolton, eller rentav goda vänner.

Professor Bolton var nämligen medlem i ett sällskap som hette – eller heter, det finns fortfarande – E Clampus Vitus, eller "The Ancient and Honorable Order of E Clampus Vitus" som deras fullständiga officiella namn lyder. Detta så kallade urgamla brödraskap har en lång och fullkomligt opålitlig historia som kan avnjutas på deras hemsida [www.ecvinc.org, för att bara nämna en]. Man skulle också kunna beskriva det som en sällskapsklubb för folk med intresse för Kaliforniens historia. En högst seriös uppgift de tagit på sig, och än idag bedriver med stort allvar, är att sätta upp skyltar vid historiska platser i Kalifornien. Annars ägnar sig så kallade clampers åt lärda och framför allt muntra sammankomster och inte så få practical jokes. ECV finns som sagt än idag och förefaller att vara ett ytterst trevligt sällskap.

När turen hade kommit till att skoja med Bolton var skämtets utformning given; så som han hade tjatat om den där plåten i alla år … Man begav sig till en skrot, skaffade en lämplig mässingsplåt, och högg in texten utifrån Fletchers beskrivning – det var därför plåten stämde in på Fletchers beskrivning. Man fejkade sedan tre seklers patina genom att svärta plåten över eld, gnida den med jord och hamra på den. Sedan lades den ut vid Drakes Bay … Och så väntade man.

Tanken var given: Plåten skulle hittas av någon, så småningom hamna hos Bolton, som naturligtvis skulle göra en affär av den, för att sedan avslöjas av sina bröder. Allmän munterhet utbryter. Bolton skrattar generat och bjuder på nästa runda, den stilen.

Hur det gick? Först enligt plan. En person hittade plåten, hade den i sin bil ett tag, och slängde sedan iväg den. Sedan hittades den av en annan person, som funderade på om den kanske hade ett historiskt värde, och strax fick tag på Bolton. Så långt allt väl.

Vad skämtmakarna inte förväntat sig var att Bolton skulle göra så stor affär av den som han gjorde så snabbt som han gjorde. När han plötsligt satt såväl sitt som sina kollegers namn i pant, vilket ju vägde ännu tyngre än den avsevärda penningsumma som lagts ut, så var det redan för sent att avslöja skämtet. Det skulle ha blivit en obekväm stämning, minst sagt. Vad skulle man göra nu?

Under åren som följde gjorde de ofrivilliga konspiratörerna flera försök att avslöja plåten utan att någon skulle tappa ansiktet. Man spred rykten, gav antydningar och mer eller mindre uppenbara tips på hur plåten skulle avslöjas.

Som den lilla boken med den svåröversatta titeln Ye Preposterous Booke of Brasse som gavs ut redan 1937, det var alltså innan plåten gått till metallurgen Fink. Den här boken kan läsas som en typisk studentikos skämtskrift, som tar ett tema, i detta fallet Drakes mässingsplåt, och skojar till det efter förmåga. Men den kan också läsas som en förtäckt beskrivning av plåtens verkliga ursprung, med en rad tips på hur det skulle kunna avslöjas. Ett sådant finns redan på titelsidan: På bilden ser man hövding Hi-Oh av miwok-stammen, som Drake träffade, med plåten hängande om halsen. På den skymtar tre ljusa bokstäver: E C V. De clampers som tillverkat plåten hade nämligen lämnat brödraskapets initialer på plåtens baksida, målade med fluorescerande färg. Metallurgen Fink, eller vem som helst förresten, hade kunnat upptäcka dem genom att belysa plåten med ultraviolett ljus. Tänk om någon hade gjort det på 30-talet? Men tipsen blev ohörda. Drakes plåt förblev oavslöjad. Den betraktades allmänt som äkta vara, det fysiska minnet av en visit sommaren 1579, och den utan jämförelse viktigaste arkeologiska skatten i Kaliforniens historia.

1974 gav professor Samuel Morison ut en bok om de första europeerna som utforskade den nya världen. Boken var skriven för vanliga läsare och blev mycket populär. Den innehöll åtminstone en passage som var nog så intressant även för hans lärda kolleger. Morison hade studerat den opublicerade korrespondens som Haselden – det var han som var expert på manuskript från 1500-talet och skeptisk till plåten – hade hållit med flera experter angående plåtens äkthet. Haselden hade kommit fram till att plåten var en förfalskning. Nu kom även Morison fram till att den var en förfalskning. När samtidigt 400-årsjubileet av Drakes visit närmade sig så blev det plötsligt högaktuellt att göra en ny, ordentlig analys av plåten. Att man hade betydligt bättre mätteknik än på 1930-talet innebar mycket bättre förutsättningar. En annan sak som innebar mycket bättre förutsättningar var att 1937 års män, med Bolton i spetsen, var borta. Nu fanns det inte längre några personer på "rätt" positioner som såg till att undersökningar kom fram till "rätt" resultat. Plåten underkastades en bred tvärvetenskaplig undersökning där en rad experter av olika slag inkallades. Fyrtio år efter Boltons tal kungjordes det odiskutabla resultatet: Plåten var gjord på 1900-talet. Man hittade även spår av fluorescerande färg på baksidan.

Hela den här historien, så långt den varit möjlig att kartlägga, rullades inte upp förrän 2002. Då publicerade fyra lärda herrar från trakten artikeln "Vem gjorde Drakes mässingsplåt? (Ledtråd: Det var inte Francis Drake)" i tidsskriften California History. Den ges ut av California Historical Society i samarbete med Kaliforniens universitet. Därmed får sällskapet och universitetet anses ha gottgjort för sina tidigare representanters misstag.

Jag är djupt fascinerad av historien om Drakes plåt och tycker att det är märkligt att den inte är mer känd. Bara en sån sak, som att förfalskningen var så slarvigt gjord – och ändå lyckades den övertyga tillräckligt många för att betraktas som äkta under fyrtio år. Det visar att det ibland kan det vara viktigare att försvaras av rätt personer än att, så att säga, briljera i den tekniska bevisningen. Och vad ska man säga om Boltons roll? Att lura sig själv kan vara lätt eller svårt, men att debunka sig själv, det kan vara nära på omöjligt. Det blir inte lättare om man inte bara investerat sitt eget namn i det hela utan även andras. Och så en rejäl utgift på det, för även om jag som sagt inte tror att sånt är allra viktigast så är det heller inte oviktigt, tvärtom. Har man betalat för något vill man gärna tro att det är bra, har man betalat mycket för något vill man gärna tro att det är mycket bra. Sen så har man en giftbrygd som kan förvrida huvudet på praktiskt taget vem som helst, effektivare än man vill tro är möjligt.

*

Det var det här avsnittet av Faktoidpodden. Innan jag rundar av: Naturligtvis är ni som lyssnar välkomna med frågor och tips på faktoider. Jag nås på twitter, @faktoider, eller på bloggen, faktoider.blogspot.com. Får jag in en del skulle jag så småningom kunna köra ett lyssnar-avsnitt, där jag tar upp sådant.