Kaféet i Malmska valen

- Malmska valen gapar stort i samband med en insamling till Finlandshjälpen 1939

För Götets kvinnor och dess män skall såna tider stunda än, då de få dricka kaffe i valens buk, där Jona satt och hade trist den dystra natt — men kaffe smakar maffe!

- GHT 16 november 1943

Göteborg har ett naturhistoriskt museum. Det är ett mycket fint museum, öppnat jubileumsåret 1923. Dess största attraktion, bildligt och bokstavligt, är en uppstoppad blåval: den enda uppstoppade blåvalen i världen. Hösten 1865 drev den iland i Askimsviken sydväst om staden, avlivades och togs om hand av August Wilhelm Malm på Göteborgs museers zoologiska avdelning. Sedan dess heter den Malmska valen. En märkvärdighet som ska nämnas särskilt är att käften kan öppnas så man kan sitta inuti valfisken som en annan Jona. Inte för att den öppnar mun särskilt ofta. Det görs varje valdag, så klart. Förr om åren gapade valen mycket oftare, om inte oavbrutet. Det slutade man med vid sekelskiftet 1900 (då valen fanns i nuvarande stadsmuseet) sedan ett ungt par, ska vi säga, utnyttjat lokalen.

Och nu kommer vi till poängen med denna bloggpost. Har det funnits ett kafé i valen?

Denna vid första anblicken mikroskopiska fråga har utförligt – sannerligen – utretts och rapporterats av Kristian Wedel, redaktör för GP:s lättare sida Världens gång. Att även lättare frågor kan vara nog så tunga kan redaktör Wedel intyga.

Malmska valen i Slottsskogen är det enda fenomen som har lett till att jag som journalist har blivit mordhotad.

- Kristian Wedel, Sanningen om kaféet i Malmska valen, GP 5 april 2021

- Valen i förgrunden (interiör) och bakgrunden (exteriör)

Tron på faktoider, klintbergare och blandade idéer i den stilen har en märklig egenskap: Dess styrka behöver inte stå i någon som helst proportion till faktoidernas osv tyngd. Att folk tror intensivt på stora och livsavgörande frågor är lätt att förstå, även när uppfattningarna är fel ute. Men ibland kan man bli överraskad över vilka mikroskopiska kullar folk väljer att dö på. Som att det funnits ett kafé i Malmska valen.

Vid föreningsmöten i Olskroken, Redbergslid eller Lundby – allfarvägar för alla göteborgska kåsörer och Sture Hegerfors – berättar alltjämt alltid minst en åhörare per kväll att det har funnits ett kafé i Malmska valen. 

Mina försäkringar om att så icke är fallet upptas mycket illa.

När denna artikel publicerades våren 2021 var det, enligt obekräftad men pålitlig uppgift, redaktör Wedels 43:e artikel om ämnet. Jag vet inte om där ingår inlägg som det optimistiskt rubricerade Sista ordet om valkaféet! [ha!], bloggen Göteborg då och nu 27 maj 2014. Men det är sant och visst att det arbetet kan fortsätta hur länge som helst – man kan visa att något som funnits funnits, men hur visa att något som inte funnits inte funnits?

För kaféet har aldrig funnits. Om det funnits, om så bara under en kvarts säsong för snart hundra år sedan, skulle det ha efterlämnat spår som kunnat visas upp, konkreta belägg. Men några konkreta belägg har inte uppvisats – inte ett enda.

Förre indenten vid Naturhistoriska, Torkel Hagström, har i fyra punkter, återgivna på ovanstående blogg, förklarat kafé-problemet i fyra punkter:

1. Belägg saknas.
2. Utrymme saknas, dvs inuti valen – däremot saknas inte den mustiga doften av 1865 års val.
3. Vittnesmål återger besök i tidig barndom. Vi återkommer till detta.
   
4. Vid särskilda tillfällen har det förekommit lite märkvärdigare serveringar än så, med inbjudna gäster. De har genererat belägg som kan ha komplicerat bilden.
   

 - Det närmaste man kommit ett valkafé: Kafferep 1946.

Det som saknas i belägg tas igen i vittnesmål. För det är, som sagt, inte få som hävdar, ofta med hetta och emfas, att det funnits ett kafé i Malmska valen, som de själva besökt och minns. De kan sammanfattas med Hagströms tredje punkt, här formulerad av Wedel:

Förklaringen verkade vara att alla som mindes kafeét hade varit där i femårsåldern. De hade ätit medhavd smörgås i eller bredvid valen.

Många som besökte valens inre och slog sig ner på bänkarna där passade på att inmundiga lite medhavd fika, den mättade atmosfären till trots. Att utföra sådan kafénära verksamhet på en plats innebär inte att där finns ett kafé. Annars hade varje stubbe och parkbänk varit ett kafé. Faktum är att det inte ens har funnits något reguljärt kafé på museet, i eller utanför val, förrän i modern tid.

När man är i femårsåldern kan det vara lätt att blanda ihop begreppen. När man är i sjuttiofemårsåldern bör man ha bättre koll. Så hur kommer det sig att folk, som sannerligen inte behöver vara dumma i huvudet, lida av mytomani eller liknande, hävdar att det funnits ett kafé i Malmska valen? Som de själva besökt och tydligt minns?

Ett svar kan vara att de har fått ett falskt minne. Femåringen på bänken som tuggar på sin macka kan efterhand "minnas" bord, disk, personal eller vad man nu tänker på när man tänker på kaféer – minnen som inte fanns där från början, men som lagts till i efterhand. Och när de väl lagts till kan de vara omöjliga att skilja från äkta minnen. Om man inte får hjälp på traven, och får bevisat för sig att ett minne är omöjligt … Om man nu vill ha hjälp på traven.

För det är inte alltid populärt att få veta att man burit på ett falskt minne. Kanske man är obekant med företeelsen, och har ingen aning om hur lätta de är att konstruera och hur övertygande de kan vara. Kanske man tror att minnet är som en filmkamera med fem sinnen, som möjligen kan få småfel i detaljer men aldrig större fel om ting man har en klar bild av – ett tydligt minne är ett pålitligt minne, tänker man. Om man utgår ifrån att ens minne är sant och närmast ofelbart, följer det logiskt att den som "bevisar" att man minns fel tvärtom har fel, även om man inte kan visa vad som är fel. Men något är uppenbarligen fel, när "bevisningen" talar emot det egna minnet, som ju är ofelbart. Och den som ifrågasätter mina minnen, ja, den personen anklagar mig för att ljuga. Eller så kanske jag, för att lägga en femte punkt till Hagströms fyra, återger vad min mor, far, eller annan närstående eller vän sagt – och då är det de som anklagas för att ljuga! (Sådant ligger bakom en hel del av ovan nämnda aggressionerna kring faktoider, klintbergare med mera. Det har inte med frågorna i sig att göra, utan ifrågasättandet av källor höjda ovan allt tvivel. "Skulle mor ha ljugit..!?" – den stilen.) Då är det begripligt att man kan bli förbannad.

Se även bloggposten Mandela-effekten om en intressant företeelse som måste vara riktigt besvärlig när man utsätts för den, nämligen när man blir överbevisad om att ett påtagligt, klart och tydligt minne är oriktigt. Det är som det gamla skämtet om kartan eller verkligheten, men på en högre nivå och definitivt inget att skratta åt. Särskilt när man själv utsätts för det.

Å andra sidan befinner sig en del val-fiks-troende på en nivå som kan illustreras så här tydligt:

- Montage: Joen Wetterholm

I samband med återinvigningen av valsalen [2021] publicerade GP i påskhelgen bilder från den nya basutställningen. En av dessa bilder föreställer en vägg med ett stort fotografi. Fotografiet på väggen visar Malmska valen och en ganska enkelt tillyxad skylt vid valens nos: "Kafé Buken".

Denna bild från museet har under påskhelgen fyllt mig med förunderlig och stillsam fröjd.

Ty bilden ser kanske ut att vara från våren 1934. Men den är snarare från våren 2014. Den är framställd på Göteborgs-Postens Världens gång-redaktion. Jag är indirekt skyldig. Illustratören bakom denna vackra manipulation heter Joen Wetterholm.

De många som propagerar för källkritik missar ofta ett grundläggande problem: Kan man inte skilja på sant och falskt, även när skillnaden är uppenbar, kan man inte bedriva källkritik.

Så faktum är att det aldrig har funnits ett kafé i valen på Naturhistoriska – där har funnits möjligheter att fika, varken mer eller mindre. Däremot finns det numera ett kafé på Naturhistoriska som heter Café Malmska Valen. Så personalen, som måhända inte är lika pigg på att ta diskussionen om val-kaféet som de var för några hundra diskussioner sedan, bara behöver vifta åt det hållet.

Kaféet i Malmska valen är mer intressant som ett slags minnesspöke än som lokalhistoria.

- Kristian Wedel, ovan nämnda blogg