Sommar då & nu

Sommar. Lättlyssnat för semesterfolk.

- Ur radiotablån för måndagen den 29 juni 1959

Jag vet inte när gamla Sommar försvann.*  Det var avgjort långt efter Cederbergs tid.

Det var Jörgen Cederberg och Tage Danielsson – den mannen märks än idag – som drog igång det, med premiär som ovan. En egenhet var att programledaren, den så kallade sommarvärden, byttes ut från program till program. Om någon prestige förekom i sammanhanget har jag inte sett något av det. I övrigt var det ett program bland alla andra, värden ett radiojobb bland alla andra. Och även om man aldrig, vad jag förstått, hörde samma röst idag som igår, så kunde den mycket väl återkomma flera gånger under säsongen.

- Ur radiotablåerna (för den enda kanalen) sommaren 1961: 11 juni, 24 juni, 2 juli, 20 juli och 27 juli

Ett vanligt namn var producent och medgrundare Cederberg. Till exempel var han sommarpratare fem gånger 1961. Just det: En sommar, fem Sommar.

Han lär dela rekordet i antal sommarprat med Torsten Ehrenmark: 50 gånger var. Det lär inte slås på ett tag.

Nu är visserligen den begränsningen och programmets inriktning olika saker. Men hur som helst så var detta på den tiden då Sommar var ett avspänt program, för såväl talare som lyssnare: ”lättlyssnat för semesterfolk”. Ingen sommarpratare förväntades vända ut och in på sig och sitt privatliv. De recenserades inte ens.

* Nu är det inte det huvudsakliga ämnet för denna bloggpost, men eftersom frågan ställts … När ersattes trivsel-Sommar med ångest-Sommar? Ett förslag på vattendelare är Mustafa Cans uppmärksammade insats 2003.

Jag vet heller inte när man började recensera sommarpratarna. Efter spridda slagningar tippar jag på 2010-talet.

Snoddas hos Hyland

Snoddas Nordgren är gäst hos Lennart Hyland i Karusellen 1952. Inspelningen skedde i Karlaplansstudion på Östermalm. Datum: 26 januari 1952

- Bild med korrekt beskrivning på Wikipedia: Snoddas_Hyland_1952.jpg

Även de som inte var födda då vet väl att bandyspelare Gösta "Snoddas" Nordgren, centerhalven i Bollnäs bandylag, fick sin nya och otippade karriär sedan han sjungit Flottarkärlek hos Hyland (dock utan refrängen med "haderian hadera" – det kom senare). Inslaget finns naturligtvis på Youtube: Snoddas i Radioprogrammet Karusellen 1952.

Ibland uppges att detta hände i Hylands tv-program Hylands hörna. Det är fel. Det var i Hylands radioprogram Karusellen som Snoddas gjorde sensation.

… Grädde på moset, insjungen av Snoddas som valde mellan den och Flottarkärlek när han skulle sjunga i Hylands hörna …

- Grattis-spalt till Stikkan Anderson på 65-årsdagen, SvD 24 januari 1996

Fenomenet "Snoddas" föds en lördagkväll i Hylands hörna.

- DN 2 april 2014

Det är uppenbart vad som hänt: Man har blandat ihop Hylands oerhört populära radioprogram med hans oerhört populära tv-program. Det beror nog på att det senare, som började sändas decenniet senare, är i mer levande minne, liksom att tv av någon anledning alltid prioriteras i mediala sammanhang. Kanske bidrar det att Snoddas även besökte Hyland i hans hörna? Däremot spelar det nog ingen roll att Karusellen även televiserades några gånger.

Här är förresten Snoddas på skiva, inspelad måndagen den 28 januari 1952: Flottarkärlek

Lördagsfråga 689: The Goon Show

1. Harry Secombe i musikalfilmen Oliver! (1968), med huvudrollen framför sig; denne har just bett om påbackning.
   
2. Michael Bentine i Down Among the Z Men (1952). Där fanns för övrigt frågans samtliga fyra herrar.
   
3. Peter Sellers i The Party (1968) – eller Oh, vilket party! som den fick heta på svenska (man har sett värre översättningar). Nu kommer strax birdie num num.
   
4. Spike Milligan gör en finfinfin cameo i Life of Brian (1979) – eller Ett herrans liv som den fick heta på svenska (man har nog sett värre översättningar). Kännare känner igen sko/kalebass-scenen mot slutet. Under inspelningen i Tunisien spreds ryktet att Spike befann sig i närheten – han återbesökte "sina" slagfält från kriget. Idolen letades upp och lades med i en scen. Sedan försvann han, innan man hunnit ta några PR-bilder eller, kantänka, selfies.
   

Harry Secombe, Michael Bentine, Peter Sellers och sist men inte minst Spike Milligan – det ger The Goon Show, radioshowen från 1950-talet (och en bit in på det följande decenniet) som i princip var Monty Python på radio, innan Monty Python fanns. Den var inte så enkel.

Hancock importerad

Few radio shows manage to survive the transition to television. "Hancock's Half Hour" last Friday, is an exception. Tony Hancock's subtle, polished humour is even more effective because we are able to see his visual expression. The round face of a simpleton, the knowledgeable rogue, the little man trying to face up to innumerable difficulties, all come wonderfully to life assisted by a really outstanding script from Ray Galton and Alan Simpson.

- The Stage, 5 februari 1959

Man hör då och då om när ljudfilmen kom till Hollywood och förändrade spelreglerna. Några skådespelare klarade sig lika bra eller ännu bättre i det "nya" mediet, andra gallrades snabbt och brutalt bort. En betydligt större omställning var när tv delvis ersatte, delvis kompletterade radio. När man fick tv-tablåer att fylla började man med att så att säga televisera de radioprogram man var vana vid. Misslyckandena var säkert många, som The Stage nämner. Andra gånger fungerade det riktigt bra. Som Lone Ranger, som började i radio 1933, tv 1946, och blev en långkörare i båda medierna. Eller det som skulle bli världens äldsta såpopera: Guiding Light gick i radio 1937–1956, tv 1952–2009.

Även om Hancock's Half Hour, som börjat i radio 1954, inte blev en succé i den klassen så gick det förträffligt med europeiska mått. Det lär ha introducerat situationskomedi i brittiska medier, som annars körde med motsvarigheter till varietéer och music hall. (Det var naturligtvis inte i närheten lika banbrytande som min stora favorit The Goon Show, vars arvtagare i tv hette Monty Python.) Huvudperson och skådespelare var Tony Hancock, som spelade en sorts överdriven version av sig själv. Manusförfattarna Galton och Simpson kanske känns igen; en annan av deras serier hette Steptoe and Son, eller Albert & Herbert som den fick heta i Sverige.

Här är förresten ett avsnitt med Tony Hancock:

Now then, where are me radio valves? — Ahh you little beauties! We'll soon 'ave the watts throbbing through you! And your filaments glowing red hot! Carrying the thoughts and words of mankind to the four corners of the world! Oh, there's nothing like a 19DS/87B!

- The Radio Ham, först sänt 9 juni 1961

Jämför med följande:

Snart skal vi sende tusner av ... Watt eller volt..? ... Tusner av WALT gjennom deg!

- Fleksnes Fataliteter: Radioten (Youtube), svensk premiär 2 maj 1976

Jomen: Marve Fleksnes är Tony Hancock på norska. Regissören Bo Hermansson var förresten svensk, och stod även för Albert & Herbert.

Det är intressant att jämföra avsnitten. Det jag tagit med här är det kanske mest välkända av dem alla, späckat med "bevingade ord" som mayday, Yoki i Tokyo ("how is wedder in Tokio?") och givetvis Fleksnes anropssignal LA8PV. Skillnaderna är inte jättestora men rätt många. Man har verkligen inte nöjt sig med att översätta utan putsat och skärpt till, på det hela taget till det bättre, tycker jag. 

Tony Hancock lär inte ha varit helt lätt att ha att göra med. Efter att ha brutit med Galton och Simpson gick hans karriär utför. Han tog livet av sig 1968, 44 år gammal.

För mycket skånska i radion

- DN 27 januari 1932

Senare skulle "Fråga Lund" bli det mest kända skånska bildningsarbetet i etern. Men jag undrar om det inte kan finnas en annan förklaring till den myckna skånskan i radio.

När radion var ny hade skåningarna en geografisk fördel: Kontinentens sändningar hördes bättre i Lund, Ystad och Huaröd än i Stockholm, Uppsala eller Umeå. Därför fick Skåne fler radioamatörer per capita. När sedan riksradion etablerades fanns erfarenheten av det nya mediet söderut.

Radioknappar

Är detta bortglömd kunskap? Det beror väl, som allt annat, på vilka man frågar. Men en sak är säker, och det är att slagningar på radio buttons ger väldigt många fler träffar, bilder som texter, som illustrerar konceptet ovan än det nedan.

För webbens radioknappar fick ju heta vad de heter eftersom de fungerar likadant som knapparna på radioapparater: När man trycker ner en, åker de övriga i gruppen upp. Så man kan välja antingen lång-, mellan- eller kortvåg, men inte två eller tre.

Den ryska hackspetten

En ordentligt tilltagen anläggning utanför Tjernobyl. Vad gör den?

På 1970-talet upptäckte radioamatörer jorden runt en ny, mystisk signal. Det pulserande, regelbundna ljudet dök upp lite varstans bland frekvenserna och störde ordinarie utsändningar. Snart hade man lokaliserat sändaren: Norra Ukraina, i trakten av Kiev och Tjernobyl. Vad var poängen? Den allra första tanken var nog att det var en störsändare, men eftersom även aldrig så officiella sovjetiska radiokanaler också stördes fick den kasseras. Kanske det var en sorts radarsignal?

Men anledningen till att jag tar upp den här är de lite mer, ska man säga, spännande förklaringar som började cirkulera. På den här tiden var ju folk, tro det eller ej, ännu öppnare än idag för det paranormala (det som idag gäller några få gapiga foliehattar var allmänt accepterat på ett helt annat sätt) och det återspeglades i en rad knasteorier. Den populäraste gjorde hackspetten till en rysk version av amerikanernas HAARP, ett projekt för utforskning av jonosfären som i den öppensinnade sektorn tillskrivits förmåga att kontrollera väder, våra sinnen, kontinentaldriften ... Kanske var det det missförstådda (på många sätt) geniet Nikola Teslas förmodat underbara upptäckter och uppfinningar som förfärdigats och lanserats för att göra vad de nu kunde göra? Andra tyckte sig se en ökning av diverse symptom hos befolkningen i USA — kunde ryssen göra folk sjuka på andra sidan jorden? Eller kontrollera deras hjärnor? Kanske hade de tagit fram sant moderna vapen som var redo att ersätta kärnvapen och andra klumpigheter? Var de på vippen att vinna det kalla kriget och lägga hela världen under sig?

Hackspetten hette egentligen Duga, "båge", och var ett sovjetiskt radarsystem. Bland andra finesser kunde det se bortom horisonten, till skillnad från vanlig radar. Det var nödvändigt för att upptäcka inkommande missiler i någorlunda tid för att hinna göra något åt dem. Systemet användes allt mindre mot slutet av 1980-talet och har inte hörts av sedan 1989.

Wikipedia: Duga radar

Ring klocka ring

Så här lät länge nyårsdikten på Skansen. Även om man de första decennierna fick se till att vara på plats. Efter en allra första uppläsning 1895 av en annan förmåga gav självaste Hazelius uppdraget 1897 till den unge lovande skådespelaren Anders de Wahl.

Så här såg han förresten ut i sin krafts dagar.

de Wahl visade sig bli en pålitlig diktuppläsare, under mycket lång tid. Från 1934 läste han dikten i radio. Så höll han på ända fram till 1955, som blev hans sista nyår ö h t.

Därefter lästes Nyårsklockorna inte mer i radio. Eftersom det var de Wahls grej, så helt och hållet förknippat med honom; lite som att låta någon ta över efter Arne Weise eller Bengt Feldreich.

Men 1977 tog man sig ändå för att återuppliva det hela i TV, där den äldre skådespelaren Georg Rydeberg fick ta över den nygamla traditionen. Och därvid har det blivit. (Hur gammal tradititionen därmed kan anses vara; från 1977 eller 1897? Äldre än radion eller yngre än Karl-Bertil?)

Notera att de Wahl läser hela dikten. Det är nog länge sedan alla åtta verserna hördes i sammanhanget, och det har även justerats och moderniserats på andra punkter. Å andra sidan är det inte första gången någon tagit sig friheter med den. På det hela taget är dikten inte bara Alfred, lord Tennyson 1850 utan även ett ordentligt mått Edvard Fredin 1890, för det var han som då översatte den till svenska. Och det är som synes en tämligen fri översättning:

Nyårsklockan Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten mot rymdens norrskenssky och markens snö; det gamla året lägger sig att dö ... Ring själaringning öfver land och vatten!	Ring Out, Wild Bells Ring out, wild bells, to the wild sky, The flying cloud, the frosty light The year is dying in the night; Ring out, wild bells, and let him die.
Ring in det nya och ring ut det gamla i årets första, skälvande minut. Ring lögnens makt från världens gränser ut, och ring in sanningens till oss som famla.	Ring out the old, ring in the new, Ring, happy bells, across the snow: The year is going, let him go; Ring out the false, ring in the true.
Ring våra tankar ut ur sorgens häkten och ring hugsvalelse till sargad barm. Ring hatet ut emellan rik och arm och ring försoning in till jordens släkten.	Ring out the grief that saps the mind, For those that here we see no more, Ring out the feud of rich and poor, Ring in redress to all mankind.
Ring ut hvad dödsdömdt räknar sina dagar och forngestaltningar af split och kif. Ring in ett ädlare, ett högre lif med bättre syften, mera rena lagar.	Ring out a slowly dying cause, And ancient forms of party strife; Ring in the nobler modes of life, With sweeter manners, purer laws.
Ring ut bekymren, sorgerna och nöden, och ring den frusna tiden åter varm. Ring ut till tystnad diktens gatularm, men ring till sångarhjärtan skaparglöden.	Ring out the want, the care, the sin, The faithless coldness of the times; Ring out, ring out thy mournful rhymes, But ring the fuller minstrel in.
Ring ut den stolthet, som blott räknar anor, förtalets lömskhet, avundens försåt. Ring in det rätta på triumfens stråt, och ring till seger mänsklighetens fanor.	Ring out false pride in place and blood, The civic slander and the spite; Ring in the love of truth and right, Ring in the common love of good.
Ring, klocka, ring ... och seklets krankhet vike; det dagas, släktet fram i styrka går! Ring ut, ring ut de tusen krigens år, ring in den tusenåra fredens rike!	Ring out old shapes of foul disease, Ring out the narrowing lust of gold; Ring out the thousand wars of old, Ring in the thousand years of peace.
Ring in den tid, då andarne befrias ur själviskhetens sammansnörda band. Ring mörkrets skuggor bort ur alla land; ring honom in, den bidade Messias!	Ring in the valiant man and free, The larger heart the kindlier hand; Ring out the darkness of the land, Ring in the Christ that is to be.

Även om dikten är långt mer känd i Sverige än i England så är den ändå av lord Tennyson, utgiven i hans storverk In Memoriam A.H.H. samma år som han utnämndes till hovpoet. Och det är inte märkligt att den blivit föremål för en sorts lokal skaparmyt av ett mycket vanligt slag, nämligen när man utsett en viss kyrka till att vara just den vars klockor är nämnda wild bells.

 Waltham Abbey Church, 1930-talet

Alfred, Lord Tennyson, was staying near Waltham Abbey Church not long after the death of his close friend, Arthur Henry Hallam [för vilken In Memoriam skrevs], who had been engaged to marry Tennyson’s sister. It was near the end of a very trying year, and during a severe storm, Tennyson heard the bells of the church ringing wildly in the wind. 

- Ring in the New, Dr Paul Chappell, 30 december 2014

Om detta kan man tro men knappast veta, tills något belägg av poeten själv spåras upp. För man kan men behöver inte inspireras av faktiska klockor för att dikta om dem.

Förvillande i Studio Ett

Den 17 juli 2014 sände Studio Ett, SR P1, inslaget Omdebatterad utställning om dinosaurier i Umeå. Det handlade om det kreationistiska museet Den förhistoriska världen, vari bland många andra stollerier förklaras att dinosaurier och människor en gång i tiden levde sida vid sida, att samtliga var beskedliga växtätare, att Tyrannosaurus rex som regel hade ledgångsreumatism, med mera. Hur kan man tro på sådant? Museet drivs av Mats Molén som är kreationist och sätter bibelns skapelseberättelse framför allt annat.: Om verkligheten inte stämmer överens med bibeln så gäller bibeln.

Om kreationism kan sägas mycket. Istället för att göra det presenterar man Mats Molén som "evolutionskritisk naturvetare". Man kallar även in en riktig paleontolog, för att få balans kantänka (och kanske lite mediamässigt munhuggande).

Den falska balansen finns det en del att säga om. Media ska vara sakliga och opartiska. Att vara saklig och opartisk måste inte innebär att alla ska komma till tals. Sant och falskt är inte jämförbara storheter. Studio Ett skulle sannolikt inte arrangera en debatt mellan en som anser att jorden är platt och en som anser att jorden är rund.


Visserligen är kreationism inte särskilt stort i Sverige (peppar peppar). En fråga som är brännande på ett helt annat sätt är klimathotet. Där har media flera gånger gjort bort sig genom att bjuda in folk som förnekar klimathotet, mer eller mindre, och folk som inte gör det, som vore det jämbördiga åsikter. Inte heller där är de olika åsikterna jämbördiga. Sakfrågor är inte politik.

Just politik har de visserligen fått smäll för alldeles nyligen: Studio Ett fällt av Granskningsnämnden för en intervju med en svensk nazist som åkt till Ukraina för att stödja den ryska sidan.

Trolla med P1

"Mänsklighetens utveckling" enligt Rudolf Steiner, antroposofins grundare och guru. Apmänniskor (gissa vilka) och indianer är sidoskott på utvecklingen mot europeer.

- Förra veckan så uppmanade vi Odla med P1:s lyssnare att skriva in frågor om biodynamisk odling. Och då skriver en lyssnare så här: "Jag undrar över de magiska inslagen i biodynamisk odling. 'Röllekablommor pressas in i urinblåsor från kronhjort, placeras i solen under sommaren, i marken under vintern och grävs upp på våren.'" Vad är detta, Daniel?
- Det är en del av de biodynamiska preparaten. Tänk dig en homeopatisk medicin för en sjuk jord. Så skulle jag nog vilja beteckna de biodynamiska preparaten.
- Och du säger homeopatisk, det betyder alltså att det är väldigt, väldigt svaga doser som sprids i kompost och över mark.
- Ja, man kan inte direkt tala om substanser som sprids utan snarare idéer och en kraft från de olika preparaten som stimulerar marklivet, mikrolivet, bördigheten, växtens möjligheter att kommunicera med sin omvärld genom rötter och så vidare. Det är att bygga upp en levande jord, går det ut på. Så det är inte så magiskt som det vill påskina. Men jag har stor respekt för de som tycker att det är knepigt.
[...]
- När man pratar om homeopati då, när man pratar om biodynamisk odling så blir det lätt ett stort hallå, och så blir det bråk, därför att det stora vetenskapssamhället betvivlar, har svårt att se hur de här preparaten som är så utspädda att det inte finns någonting kvar, att de skulle ha någon verkan. Finns det ett mått av tro i det här som du ser det, något andligt i detta med att odla biodynamiskt, som du ser det?
- Ja, det tycker jag, att tänka sig att naturen också har någonting utöver det rent materiella. För mig är det inspiration, så är det att vara ödmjuk inför det man jobbar med, och inte tycka att människor är så jävla bäst hela tiden...

- Biodynamisk odling och vikingarnas trädgårdar - Odla med P1, 8 april 2013 [från 7:30]

Daniel Hörberg Björklund är ansvarig för utbildning av biodynamiska trädgårdsmästare på Skillebyholm. Han är också trädgårdsexpert, otroligt nog, på Göteborgs-Posten och andra tidningar sedan flera år tillbaka. Här intervjuas han av Gustaf Klarin som fått åtskilliga skeptiska frågor från läsare. Hur bra Gustaf är på att följa upp homeopati, gödsel i kohorn, ekbark i skallar och annat barnsligt vansinne -- tja, lyssna själva.

- Det är noll procent hokus pokus, men det är mycket från Rudolf Steiner, om jag får säga så.

Här är en icke-antroposof som gått igenom biodynamikens grundval: Steiners föreläsningar om ämnet.

Anders Öhman: Rudolf Steiner om biodynamik - ett referat

Där framgår med förkrossande tydlighet att det snarare är frågan om hundra procent hokus pokus.

Mina egna försök i ämnet:
Faktoider.nu: Biodynamiskt

Diväteoxid är ett farligt gift

Diväteoxid är en kemikalie utan färg, lukt eller smak som

• årligen dödar massor av människor bara i Sverige
• storbolagen lägger i det du äter och dricker
• miljarder människor är beroende av
• sprids dagligen i tonvis över land och hav
• består av hydroxyler som är synnerligen reaktiva och bevisligen skadar DNA
• ingår i otaliga dödliga ämnen
• återfinns i tumörer

Denna ständigt aktuella fråga fick förnyad aktualitet häromdagen -- i måndags, närmare bestämt -- då två radiopratare i Florida berättade för sina lyssnare att i Lee county så kom det dihydrogen monoxide ur  vattenkranarna!

Uppgifterna går isär om exakt hur budskapet lät. Var det en varning, ett konstaterande eller någonting däremellan?

Följande är dock säkerställt:

• Tony Renda, chef för radiostationen Gator Country 101.9, stängde av radiopratarna på obestämd tid. "It is one thing when radio stations change their format or other crazy things they do. But you are messing with one of the big three, food, water or shelter. They just went too far; I just knew I didn't like that." -- Källa [Den som trodde att Floridas "big three" var bögar, skjutvapen och offentliga bröstvårtor vet nu bättre]
• Motsvarigheten till det kommunala vattenverket fick tillräckligt många frågor från oroade medborgare för att gå ut med en dementi.

Lee County Utilities (LCU) is receiving reports that a local radio station is reporting that the water is not safe to use for any reason.

LCU is not having any issues with the water supply and the water is safe to use.

- Lee County News Releases 4/1/2013: Lee County Utilities Water Safe to Drink [PDF]


För mer information, se en av ytterst få forskningsorganisationer (givetvis inte bekostad av staten eller Big Pharma!) som tar frågan på allvar:
DHMO - Dihydrogen Monoxide Research Division

Radiogodis

Bättre än Spotify? Radiogodis.

Närmare bestämt deras arkiv:

Här i radioarkivet hittar du några av de populäraste programmen som gick i SR under 80-talet.

- www.radiogodis.se/arkiv.htm

Här har de uppskattningsvis 60 Eldorado och lika många Metropol, 120 Rakt över Disc, med fler - hela program i mp3, tre klick bort. Samt fånigt mycket övrigt 80-tal. Och åtskilligt övrigt äldre: Smoke Rings, Lasse O, Nicke Lilltroll, Stalin är död, Kalle Stropp, Natttuppen, klipp från Radio Nord och Syd, ögonvittnen från första världskriget berättar, intervjuer en masse, och så vidare.


Stort tack till Joacim som tipsade om den här guldgruvan. Vacker är den inte. Men det kvittar.

Svenska skeptiska poddar 2010

Det finns gott om poddar* som kritiskt studerar pseudovetenskap, vidskepelse och charlataner. Åtminstone på engelska. Som Skepticality, Skeptic's guide to the Universe och Skeptoid (bortsett från den sistnämndas besynnerliga klavertramp beträffande DDT häromveckan). Svenska motsvarigheter har vi, såvitt jag vet, inte haft några alls, förrän i våras då Skeptikerpodden drog igång. Månne deras framgångar lockat efterföljare? För bara i höst har det kommit ytterligare tre.

Ja é skeptisk... - jageskeptisk.wordpress.com

En liten, anspråkslös och mysig podd. Det behöver inte vara krångligare än så här! Avsnitten är kortare än de övriga som listas här vilket jag också gillar.  

Vågmästarna - vagmastarna.wordpress.com

Leds av tvenne skeptiska magiker, varav en är kristen och en ateist. I premiäravsnittet gästas de av ännu en magiker. I god skeptisk tradition, då många trollisar sett pseudovetenskapliga charlataner som en sorts illojal konkurrens. De får med väldigt mycket på nästan 1 ½ timme - är det bara jag som föredrar poddar klart under timmen? Avspänd stämning, ibland kanske väl så.

Humanistpodden - humanistpodden.wordpress.com 

Intervju med, föga oväntat, Christer Sturmark. Detta första avsnittet blir en presentation av ateismen-humanismen som världssyn kontra religionen, föreningen Humanisterna och deras arbetsmetoder m.m. Mest intressant som introduktion. Minus för störiga kringljud som slammer och pappersprassel (i en professionell produktion?). Not: Jag hoppas att CS vet att VoF inte angriper religion p.g.a. rädsla. Det har inte alls med saken att göra. Och så den f.n. mest etablerade...

Skeptikerpodden - skeptikerpodden.se 

Ett gäng aktiva skeptiker som jobbat mycket med sina sändningar, över trettio timslånga avsnitt sen i våras. Har blivit något av en institution. Alla program kan naturligtvis inte bli lika tajta, men när de är som bäst är de glimrande. Intervjuer är kanske allra intressantast, det är lite speciellt när välkända namn för första gången blir röster. Ett enkelt tips för poddare överlag (utom en-mans-produktioner såklart) är att hålla ett öga på hur länge samma röst hörs, i synnerhet i följd men även som andel av hela programmet. Det är lättare att få samtal att funka än monologer. Ytterligare ett: Klart ni ska ha roligt när ni spelar in. Men som lyssnare ska man inte behöva känna sig som någon som sitter bredvid några andras stambord på krogen, och förgäves försöker att hänga med i uppslupna diskussioner, interna lustigheter m.m.

Bonus: Saltklypa - saltklypa.no 

Sedan några veckor finns även "en norsk podcast om kritisk tenking". En skeptikerpodden-liknande produktion på så sätt att man samlat förmågor över landet via Skype. Sedan går man loss på ena ämnet efter det andra. Såväl internationella eviga frågor som specifikt norska; den ökände "Snåsamannen" Joraf Gjerstad, eller rättare de som banat honom väg till rampljuset, förtjänar dock uppmärksamhet på så sätt att vidskepelse kan förpesta alla samhällsklasser. Eller vad sägs om Kongens fortjensmedalje? - Programmen har varit behagligt korta, alla ämnen känns inte lika relevanta, aningen snackiga och ofokuserade hittills. * Ifall ni inte är bekanta med företeelsen: "radioprogram" som ljudfiler. Ladda ner och lyssna. Bara så.

Mossa mossa!

Hur många av er vet hur Nicke Lilltroll pratar?

Så här, till att börja med:

Mossa mossa på er alla människobarn!

Nicke Lilltroll var ett barnprogram som gick i radio 1957-65. I varje avsnitt berättade Nicke om livet i Storskogen med släkt och kamrater, fröken Uggla i skolan, med flera.

Hans språk karaktäriseras väl inte av någon högre stil, ungefär vad man kan vänta sig i ett barnprogram. Vokabulären är delvis udda och präglad av skogen: "Må så grankott!"

Då är hans märkliga uttal betydligt mer påfallande. När "prickar" blir "prickrar", "rättare" "rättrare", "berodde" "breroddre" osv. (Ser ni den möjliga regeln?) Plus en rejäl läspning - "motha motha!" i hälsningsfrasen - och en del därtill, allt med en djup, raspig stämma.


Faktum är att Nicke Lilltroll närmast pratar som Leif GW Persson.


Wikipedia: Nicke Lilltroll
Gulsele: Sida för nostalgi, streamade ljud och film

Svar till Kajsa Ingemarsson

Kajsa Ingemarssons program Ingemarsson i SR P1 är en sällsynt godtrogen och icke-journalistisk produktion, där allt som påstås är sant, så länge det inte är etablerad kunskap som kan betecknas som "vetenskap". Jag nämnde det häromdagen i Sämst på radio i år, när de upplät eterutrymme åt flera kunskapsfientliga personer och Mats-Eric Nilsson. (Tidigare program har haft liknande attraktioner: mandala-teorier, folk som pratar med såväl djur som träd, och så vidare.)

Det är alltså tillåtet och lovvärt att ifrågasätta västerländska paradigm inom fysik, kemi och s.k. skolmedicin. Däremot tröttnade hon mycket snabbt när hon fick kritik för detta på sin blogg Alla dessa sidor. Kritiken gällde förvisso inte hennes person, utan det som hon ägnade sig åt -- det kan vara en konst att såväl ge som ta kritik på rätt sätt. Jag har inte sett all respons hon fått, jag kan verkligen inte tala för alla skeptiker heller. Men att som hon, när flera personer hör av sig samtidigt med liknande budskap, beteckna dem som en "mobb", så är det avgjort ett tecken på att man behöver jobba med sina krishanterings-energier.

Bland kritiken valde hon att publicera följande kommentar, besvarad i bloggposten Vem får höras i radion?, av en viss Peter Möller.

Jag blev mycket besviken på dig, Kajsa, efter att ha hört Ingemarsson i P1 i veckan. Jag tycker inte att Sveriges Radio ska användas för att sprida humbugmetoder, det finns alldeles för många andra medier som gör detta ändå. Det skulle ha varit på sin plats att också redovisa all vetenskaplig kritik som riktats mot de medverkande gästerna och deras metoder. Självklart ska man inte bortse från placebo-effekterna, men ”behandlingar” som bara bygger på denna effekt, ska man nog hålla sig för god att göra reklam för.

Har jag fel? Motbevisa mig gärna med att redovisa vetenskapliga studier som visar att deras metoder fungerar till annat än att berika dem själva och deras företag.

Med vänlig hälsning
Peter


Här är en kommentar från signaturen Pär C som Kajsa valde att inte publicera. Jag fick lov av honom att lägga ut den på här på min blogg istället.

Det är litet synd att detta framställs som krav på censur – "Vem får höras i radio?" – när det istället handlar om en förväntan om motvikt och balans – det var det Peter Möllers kommentar handlade om.

Du åberopar istället lyssnarnas integritet och förmåga till kritiskt tänkande. Det är ett argument som i och för sig kan ha bärkraft. En förutsättning för att du skall kunna framföra det som ett trovärdigt alternativ är dock att du själv kan visa upp ett sådant tänkande. Annars blir det som att köra rattfull i förlitan på att övriga trafikanter är nyktra.

Det verkar som du är helt med på att Sanna Ehdins bok inte är baserad på vetenskap utan utgår från ”annan tro och erfarenhet”. Du accepterar vidare att inom detta område så finns mycket geschäft. Sanna Ehdins tankegods är, enligt min uppfattning och många andras, just sådant geschäft och exempel på varför så är fallet har redovisats. Din reaktion på detta är att vi som är kritiska är män och "vetenskapstalibaner". Detta återspeglar för det första knappast att du har acceptans för att vi lyssnare har integritet och förmåga till kritiskt tänkande. Än mindre är det fråga om kritiskt tänkande från dina sida. Dina invändningar är dessutom i tanke och formulering mycket nära Sanna Ehdins eget sätt att handskas med kritik.


Jämför med de regler Kajsa satt upp för kommentarerna. Ovanstående kommentar håller alltså inte måttet. Samtidigt som hon själv finner det rimligt att nyttja invektiv mot de som har invändningar och synpunkter på hennes program. Det är dubbelmoral.

Att ha invändningar och synpunkter på det jag gör, skriver i bokform eller pratar om i radion är också helt okej, men bara så ni vet: Kommentarer som är kränkande, nedlåtande och sårande för mig eller andra publicerar jag inte. Kräkas får man göra någon annanstans.

- Kajsa Ingemarsson: Klargörande från bloggchefen


Avrundar med en hälsning från gänget på Skeptikerpodden.

Sämst på radio i år

...Kanske. Reklamradion undantagen, såklart.

Men i SR undrar jag om något sämre program sänts i år än det som hade rubriken:

Är du bara materia, lille vän, eller ett vandrande energifält? - Ingemarsson, SR P1, torsdagen den 11 november kl 15

Huvudgäst var Sanna Ehdin som talade om energier. Inte sådana som går att mäta, utan bara sådana som går att känna. Vad som var psykiskt, fysiskt eller metafysiskt framgår aldrig.

Andra gäster var en bioresonansterapeut och en andningsterapeut. Alla tre fick ohejdat framföra befängda budskap och förvirrade resonemang, inte ackompanjerade av meningsfulla frågor utan medhåll, kemiskt fritt från skepticism, kunskap och intelligens. Lyssna själva.

Jo, Mats-Eric Nilsson fick vara med också. Han som aldrig kan bestämma sig för om E-numren är skadliga eller inte.

Kajsa Ingemarssons program, som bär hennes namn, uppmärksammades jag på när de häromveckan (28 oktober, länk) hade med Keisha Crowther enbart på grund av att hon kallar sig shaman och fått det pittoreska namnet "Little Grandmother". Det verkar ha potential att bli en sorts motsvarighet till journalistiska haverier som tidningen Nära. Inte minst eftersom det, otroligt nog, görs av den s.k. talkshowredaktion som är en del av SR Ekot.


OK, det förekommer säkert värre saker i de mindre övervakade kanalerna. Som när det föregivna mediet Monica Seldahl berättar att Andevärlden är pratsam i SR P4 Jämtland (tips från Nils S.). Varför får just dessa tokar hållas?

Faktoid-radio (repris)

Noterar att radioserien Mytjägarna från ifjol går i repris nu i sommar. En och annan måndag, som den imorgon, klockan 05:35 ifall ni skulle vara vakna då och 20:50. Något oregelbundet hittills, men det är väl helt OK, i synnerhet när det gäller just en sommarrepris. Och om ni är som jag så blir det mycket mer webbradio än radio-radio.

Sveriges Radio P1: Mytjägarna (arkiv)

Mytjägaren

Tillsammans med författaren och mytjägaren Peter Olausson letar programledaren Tobias Svanelid efter folkliga missförstånd, faktoider och myter.
I Mytjägarna hör du om ättestupor och kokta grodor, om guldfiskars minne och Hamlets dödskalle, om Einsteins tankspriddhet och vitmossa, om Marie Antoinettes kakor och Karl XII:s kåldolmar och mycket, mycket annat!
- Sveriges Radio P1: Mytjägarna

Programmet sänds åtta torsdagar med premiär nu imorgon. Tiderna är 05:35 samt, tack och lov, 20:50. Och så finns varje program på webben under 30 dagar. Varje program utgörs av ca tio minuters avspänt snack om myter inom ett visst område, det första handlar om historia. Förhoppningsvis förekommer inga alltför präktiga grodor.

Namnet anspelar kanske, kanske inte - jag var inte med om att ta fram det - på Mythbusters. Jag har sett den titeln översatt ett par gånger. Gissningsvis är sannolikheten för förväxling trots allt liten.