Johann Wilhelm Cordes: Die Wilde Jagd (1856–57)
I bloggposten Tolkien förbättrar Shakespeare tog jag upp två grepp hos den senare som den förre återanvände i justerad och, tyckte väl åtminstone han, förbättrad form. Nu ska jag ta upp ett betydligt äldre grepp som Tolkien kanske tog upp.
Om man tager folkloristen Stith Thompsons Motif-Index of Folk-Literature, en folkloristisk motsvarighet till tvtropes, och slår upp avsnitt E "The Dead", underavsnittet "Ghosts and other revenants", och motif E501, så hittar man The Wild Hunt: Die Wilde Jagd, Das Wütende Heer [den rasande armén], Odinsjæger, Chasse Fantastique. Den vilda jakten utgörs av en stor mängd övernaturliga varelser som brötar fram under stort hallå, om natten och kanske uppe på natthimlen. Det förklarar varför man oftare hörde den än såg den. Den leds ofta av en historisk eller mytologisk figur, som Kain, kung Arthur, Valdemar Atterdag, Oden, Djävulen eller varför inte ärkeängeln Gabriel (vars jakt väl hade en annan karaktär än den som leddes av exempelvis Fan). Anledningarna till jakten varierar; ibland är man efter någon demon, ibland alla dödliga människor som är slarviga nog att gå i vägen, eller något annat. Men ibland verkar jakten bedrivas för sin egen skull; man rasar runt som en annat cruisande raggargäng med musiken på högsta volym.
Begreppet die Wilde Jagd myntades av Jacob Grimm, vilket kan påminna om att brödernas forskande kunde vara nog så akademiskt. Han trodde att jakten var en hednisk idé som överlevt kristnandet. Det var ingen slump att den leddes av en förmåga som Oden, eller någon kvinnlig motsvarighet.
J. R. R. Tolkien var en annan akademisk forskare med svaghet för sagor. Andra gubbar kunde ha en modelljärnväg i källaren, eller Cutty Sark i lämplig skala, som de tillbringade sena kvällar med under godmodigt pillande; Tolkien hade sin sagovärld. Den hade börjat med en idé: Att skapa en engelsk mytologi för England, utan importerat material. Fram till ödesåret 1066 hade landet haft en blomstrande anglosaxisk kultur, med sagor, legender, traditioner och så vidare. Mycket av den hade försvunnit efter den normandiska invasionen, om inte annat så genom att det engelska språket översvämmades av franska lånord; dagens inflöde av engelska lånord i svenskan är ingenting mot inflödet post-1066 av franska lånord i engelskan. För ord bär på kultur, är kultur, och när ett ord försvinner, försvinner lite kultur och historia. Det var de förlusterna Tolkien var ute efter att återskapa. (Och ja, givetvis kände Tolkien till att anglosaxarna kom från kontinenten.)
Efter den ursprungliga idén kom en rad andra, som under åren gav upphov till olika kvällssysslor: spridda sagor i The Book of Lost Tales som han börjat på redan under första världskriget, två längre dikter kallade lays efter sina medeltida förlagor, en lite mer sammanhängade sagosamling som senare skulle få namnet Silmarillion, och så en bagatell i sammanhanget, en långt mer avslappnad historia om en så kallad hobbit … Som några år senare skulle få saker och ting i rullning, lite som när Bilbo tankspritt plockar upp en ring. Men det är en annan historia.
Ur The Return of the King (2003) – den spökgröna armén debarkerar och överväldigar fienden fullständigt
Och i alla de historierna fick Tolkien tillfälle att väva in såväl Shakespeare som anglosaxiska myter. Eller rättare sagt: Han beskrev episoder som kunde ses som ursprunget för anglosaxiska myter; i en alternativ värld skulle det som idag är en sägen bygga på en verklig händelse med Frodo, Gandalf och gänget. Kanske den vilda jakten är en av dem? Tolkien har inte beskrivit den på det sättet, så det är inte lika tydligt som de shakespeariska lånen. Men ta till exempel när edsbrytarnas spöken övertalas av Aragorn att göra en insats. Om detta verkligen inträffat för mycket länge sedan, så skulle den händelsen ha kunnat utvecklas till the Wild Hunt.
John Howe: The Black Riders
Andra har sett den vilda jakten återskapad hos nazgûlerna. Jag tycker edsbrytarna passar bättre, men men.
