Bland myriader evighetsdiskussioner så finns det en som jag har särskilt lätt att relatera till: I vilken mån ska man ta diskussionen med förvillare? Folk som inte bara tycker annorlunda än jag – som vill ha högre eller lägre skattetryck, monarki eller republik, carbonara med eller utan grädde etc etc – utan som har odiskutabelt fel, och dessutom sprider sina förvillelser. Ska man ta diskussionen med plattjordingar, kvacksalvare, trumpister, putinister, rasister, förintelseförnekare med flera? Hur stor är chansen att omvända dem? Eller innebär sådant att man ger dem mer uppmärksamhet? Är det bättre att försöka tysta ner dem?
Men om man tror att valet står mellan att antingen ”ta diskussionen” eller att hålla tyst så har man gått vill. Närmare bestämt köpt en så kallad falsk dikotomi: Man tror att man måste välja det ena eller andra, när det i själva verket finns fler val.
Den metod jag rekommenderar, och ibland lyckas följa, kan sammanfattas med omtalad, inte tilltalad. Om X påstår något vrickat, vare sig det är som huvudbudskap eller i bisatser, lindrigt knäppt eller kom och hjälp mig etc, så kan man mycket väl säga emot dem utan att ”ta någon debatt”. Huvudmålet är inte att omvända förvillarna – det vore naturligtvis förnämligt, men för det mesta är de bortom räddning. Målgruppen, de för vilkas skull man säger någonting alls, är ”staketsittarna”, de som ännu inte tagit ställning. Liksom de aningslösa, som kan vara många fler än man vill tro: folk som tror att grundläggande fakta rörande jordens form, homeopati eller förintelsen är något att diskutera, som aldrig hört talas om förmågor som David Icke, David Irving, dr Mercola, Anders Sydborg, Terry Evans, Ingrid Carlqvist, Aron Flam eller Linda Karlström (OK, antivaxxaren Linda minns nog många från Vaccinkrigarna), och tror att deras åsikter är lika mycket värda som alla andras.
Eller om någon nämner, låt oss ta Jüri Lina, utan kommentarer. Lina hör inte till allmänbildningen – få förvillare hör till allmänbildningen – så man kan utgå ifrån att den som inte har något relevant specialintresse inte känner till honom. Så folk kan dela tips om hans böcker, filmer, föredrag etc utan att någon reagerar. Då kan den som känner till honom påpeka att Jüri Lina är antisemit, konspirationsteoretiker (allt är planerat av judarna globalisterna, inklusive världskrig, epidemier, Sovjet och Hitlertyskland etc), antivaxxare, gravt vidskeplig och knäpp i största allmänhet. Om Lina själv skulle dyka upp, ja, då kan man göra samma påpekanden. Utan att inleda någon gyttjebrottning med honom, som varje försök till diskussion snabbt skulle bli. Om han svarar, så låter man bli att svara. ”Omtalad, inte tilltalad”.
Samma metod kan tillämpas när andra förintelseförnekare dyker upp, eller nämns eller citeras, eller deras material eller idéer pushas för. Liksom rasister, putinister, plattjordingar, evighetsmaskinister, eller andra sorters förvillare och tokar av olika magnituder. Man kan upplysa omvärlden om vilka de är och vad deras idéer är värda utan att behöva ”ta debatten”. Om någon vill ”diskutera” om månlandningarna ägt rum eller inte, ja, då kan man gå igenom argumenten – de är varken många eller avancerade – för oinsatta lyssnare, men man behöver inte växla ett ord med jeppen som sitter och tror på dem. Vad skulle det vara bra för?
Man sparar tid, energi och ibland en gnutta tro på mänskligheten; sådant förbrukas annars snabbt när man gyttjebrottas med tokar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar