Bombluckan

Red reach grows

The Soviet military seldom parades the prototype of a new weapon before foreign eyes but often stages a show after the weapon is in production. Recently, the T-37, a new four-jet bomber which has certain similarities to both the British Comet and the U.S. B-52, has been appearing over Moscow.

- Red reach grows,  LIFE 28 juni 1954, s 32

Beteckningarna T-37 och T-39 (kommer till den) skulle kunna vara Type 37 och 39. Annars skulle de väl avse stridsvagnar … Men bland det kalla krigets rök- och järnridåer var det inte konstigt om det blev fel ibland. Vilket förresten är just vad denna bloggpost ska handla om.

Sovjets nya väldiga fantastiska jetbombplan hette Mjasisjtjev M-4, eller "Bison" som dess så kallade rapporteringsnamn inom Nato löd. Det visades först upp för världen på 1 maj-paraden 1954 i Moskva. Men redan då hade en del information, utblandad med kvalificerade gissningar och en och annan rallarsving, cirkulerat ett tag i insatta kretsar. Att Sovjet alls hade ett jetbombplan var en överraskning, och humöret sjönk ytterligare när man studerade dess möjliga prestanta. Oron spred sig bland militärer och politiker. Vid samma tid togs deras B-52 i bruk (februari 1954); den uppvisade, naturligtvis, en rad barnsjukdomar av olika slag. Om ryssarnas plan hade liknande problem så kände man inte till dem. Sovjets M-4 Bison var i princip ett Wunderwaffe: En tänkt konstruktion som man kunde tillskriva fördelar men inga nackdelar. Och det som är uppmuntrande när det gäller den egna sidans projekt är lika nedslående när det gäller fiendens.

The most disquieting planes sighted over Moscow were the two long-range bombers above. Prototypes of the T-37 Bison and T-39 Badger, as NATO labeled them, had been seen before. But now the number indicated Russia was putting increased emphasis on their production.

- Two startling Soviet bombers med artists impressions, LIFE 6 juni 1955, s 143

Året därpå tillskrevs Bison en maxlast på 9 ton och, framför allt, en räckvidd på knappt 10 000 km. Det var tillräckligt för att ta med en stor, tung vätebomb (som Sovjet haft sedan 1953) till vilken plats som helst i USA. Och dess toppfart på drygt 1000 km/h innebar avgjorda problem med att sabotera leveransen.

Den 3 juli 1955 var det dags för Sovjetiska flygvapnets dag. På Tusjinos flygfält utanför Moskva visade man upp det bästa man hade. Utländska besökare var inbjudna för att få en glimt från ett förbjudet område i ett förbjudet land, och förhoppningsvis förmedla budskapet om landets överlägsenhet på en rad punkter.

Nu följer en episod som är så fin att den nästan är för bra för att vara sann. Tio M-4 flög förbi åskådarna i formation – det måste ha varit en upplevelse att se så många så stora plan. Sedan flög de förbi igen, i en annan formation, vilket gav åskådarna intrycket att det var andra plan. Detta klassiska och mycket enkla trick gav intrycket att minst 20 plan visades upp (Intentions and Capabilities: Estimates on Soviet Strategic Forces, 1950-1983), eller närmare bestämt 28 (Wikipedia).

- "Russia shows a new jet transport", Daily Herald 4 juli 1955 – Bison-planen kvalificerade sig inte till rubriken

Det är åtminstone vad som sägs i vissa källor. Jag har ännu inte hittat den versionen i någon av de många samtida tidningar som nämner flyguppvisningen. Fast de exakta uppgifter som ofta förekommer tappar i kraft när man ser att andra tidningar har andra exakta uppgifter. SvD nämner futtiga fyra "internationella [interkontinentala?] reabombare av typen 'Bison'", DN däremot tolv. Daily Herald nämner också tolv "four-engined jet bombers, known in the West as 'Bisons'", lokaltidningen Derry Journal fem. Och så vidare.

Hur som helst var poängen med att visa upp tillräckligt många plan att de inte var enstaka prototyper utan serietillverkades. I USA fick man gåshud och krävde mer information. Nu fick man användning av landets senaste flygande underverk: Spaningsplanet U-2, som flög på så hög höjd (över 20 000 m) att det inte kunde bekämpas med den teknik som Sovjet hade vid den tiden. I juli 1956 flög en U-2 över ett flygfält utanför Leningrad och fotograferade 30 M-4. Fram med räknestickorna; 30 plan i Leningrad innebar nog si och så många i Moska, Novosibirsk, Jekaterinburg, Omsk … Och inte minst att det fanns goda förutsättningar för att producera fler, i hög takt. Man beräknade att det framåt 1960-talet skulle kunna finnas 600 M-4 i drift. Ett Sovjet utrustat med hundratals snabba, interkontinentala M-4 Bison, laddade med vätebomber – där har vi en vision som höll folk vakna om natten.

Hur skulle man möta hotet? Ett motmedel utgjordes av avskräckning. USA hade kanske inte fullt lika häftiga plan, men de hade åtminstone B-52. Produktionen skruvades upp. Att motarbeta ett hot mot USA:s, och hela den fria världens, existens fick naturligtvis kosta.

Inte för att alla var övertygade. I ljuset av vad man lade på bombflyg, inte minst med tanke på vad man istället hade kunnat lägga pengarna på (man kan tänka sig att skepticismen var starkast i andra vapengrenar än flygvapnet), krävdes belägg för Sovjets överlägsenhet. U-2-plan skickades ut för att fotografera några nyckelpunkter i flygvapnets Sovjet; om landet kryllade av M-4 så borde man där kunna se åtskilliga exemplar. Piloten kom tillbaka och bilderna framkallades: Inga M-4! Inte heller framgick den produktionskapacitet som man tänkt sig. Den röda bisonoxen gick upp i rök.

Vad var det som hänt?

Mjasisjtjev hade utvecklat sin M-4 med vissa högt ställda specifikationer. Dessa uppfylldes delvis men inte helt. En variant togs fram som var bättre på vissa saker, sämre på andra. Målet, att flyga Sovjet-USA tur och retur, uppfylldes aldrig. Man hittade andra uppgifter åt planet, men producerade aldrig några större mängder.

Men i USA hade man fått en helt annan bild av M-4, av dess prestanda och produktion. Och tror man tillräckligt mycket på något, så är det alldeles för lätt att lura sig själv. När man fotograferade 30 M-4 vid Leningrad så utgjorde dessa samtliga M-4 i drift vid den tiden. Det tricket hade man i Sovjet inte kunnat räkna ut; där satte amerikanerna krokben för sig själva. Oavsett hur det låg till med flyguppvisningen 1955.

Det verkligt ironiska är att man vid den här tiden började få tillräckligt kraftiga raketer, och tillräckligt små och lätta kärnvapen, för att man skulle kunna kombinera teknikerna. Mycket snart skulle bombplan med kärnvapen förpassas till historien. Framtiden tillhörde de interkontinentala missilerna.  Och the bomber gap, "bombluckan", var en chimär – den hade aldrig funnits.

Vid flyguppvisningen på Tusjino 1956 visades inga tunga jetbombplan upp. Enligt generalsekreterare Chrusjtjov berodde det på att "vi ville betona försvar, inte anfall". Tro't den som vill.

Ambassadör de Sadeski: … We learned that your country was working along similar lines, and we were afraid of a doomsday gap.

President Muffley: That is preposterous, I never approved of anything like that.

de Sadeski: Our source was the New York Times.

- En av två hänvisningar till the bomber gap i Dr Strangelove (1964)

För ett annat inbillat hot, där supermakterna satte krokben för varann i en besynnerlig dans, se bloggposten Kalla krigets undervapen.

Läs mer på Wikipedia: Bomber gap.