Varför "Vapensmederna" inte ska ha en Guldspade

- Jani Pirttisalo Sallinen och Mathias Ståhle, Vapensmederna (Norstedts 2021)

Skjutningar och sprängningar har blivit allt vanligare i Sverige. Det organiserade våldet drabbar både gängmedlemmar och oskyldiga bystanders. Men varifrån kommer alla vapen som används vid skjutningarna? Hur kan tonårsgrabbar beväpna sig med halvautomatiska pistoler och militära automatvapen?

Grävreportrarna Jani Pirttisalo Sallinen och Mathias Ståhle följer vapnens väg från vapenhandlare i Europa och svenska jaktbutiker som säljer stora mängder vapendelar licensfritt, till radhuskällare och hemmaverkstäder där självlärda vapensmeder mekar ihop de skjutvapen som sedan säljs vidare till kriminella.

- Ur förlagets beskrivning

Denna bloggpost bygger på Stefan Siveruds "Vapensmederna" – en kritik. Han skriver att den började som en recension, men så småningom svällde ut till en omfattande genomgång av fel och konstigheter. Den finns att hämta i Facebook-gruppen Vapenägare för klok lagstiftning: En kritik (det bör funka så länge man är inloggad, även om man inte är medlem – jag är det inte och hade inga problem).

Jag håller inte med om precis allt som Siverud tar upp, och en del tycker jag är irrelevant. Som det visserligen irriterande sättet att skriva tal som "tvåhundranittiofyra" istället för 294, eller att de grävande journalisterna tydligen inte vet vad wallraffande är (att låta en påhittad person försöka handla i webshopar är inte wallraffande). Men det är petitesser. Vad som är viktigt är att Siverud, till skillnad från mig, behärskar vapnens teknik och juridik. Det borde visserligen även hrr författare göra – men sedan jag sett en del av de många felen i deras bok, så litar jag mer på Siverud än Sallinen & Ståhle.

Naturligtvis kan jag ha missuppfattat saker. Om det finns några fel eller märkligheter här så är jag, som vanligt, mer än tacksam för påpekanden. Detsamma gäller för mina böcker. Vilket jag tycker är en självklar inställning.

Läsa kritiken borde alla göra som läst Vapensmederna. Den är på 34 sidor inklusive bilagor, men den är fortfarande bra mycket kortare än Vapensmederna. Den borde definitivt läsas av alla som har en åsikt om Vapensmederna, särskilt en offentlig sådan.

Vad hrr författare tycker om kritiken? Det är det ingen som vet, för de har aldrig kommenterat den. Eller, vad jag sett, någon annan kritik mot deras bok.

Boken har definitivt vissa kvalitéer. Om dem ska denna bloggpost inte handla.

Här är Siveruds avrundning och sammanfattning:

Jag har inte skrivit om allt jag hittade, men någonstans måste man sätta stopp. Jag tycker ändå att jag har undersökt "Vapensmederna" tillräckligt mycket för att avråda alla från att basera sina åsikter på boken, oavsett vad man tycker om legala och illegala vapen.

En aktuell upplysning: Boken har nominerats till priset Guldspaden. Det delas ut varje (normalt …) år av Föreningen Grävande Journalister. Det har delats ut sedan 1992 och är ett av de tyngsta priser en journalist kan få i sin yrkesroll. Bland tidigare prisade arbeten kan nämnas tv-serien Experimenten om Macchiarinis galenskaper, tv-serien Sjuksköterskebluffen om inkompetenta människor som köpte legitimationer i Rumänien och sedan fick jobb i Sverige, och avslöjandet om IT-skandalen på Transportstyrelsen, när sekretessbelagda register var vidöppna för icke säkerhetsprövade tekniker i utlandet.

Ligger Vapensmederna på den nivån? Nej. – Denna bloggpost kan ses som en motivering av det nekande svaret.

Juryn för Guldspaden borde definitivt läsa Siveruds kritik.

Men nu börjar jag. Jag kommer inte att gå igenom varenda underlighet, eller ens varannan. Men jag tar upp det jag funnit särskilt iögonenfallande och uppenbart fel.

Den första och främsta invändningen mot boken är grundläggande och förbluffande: Den saknar källhänvisningar. Hur kan man skriva en bok som denna utan källhänvisningar?

En "källa" som ideligen hänvisas till är "vår databas"; i sin nominering till Guldspaden kallar de den rentav "något av en primärkälla". Databasen är ett internt arbetsinstrument, där författarna lagt in vapen som beskrivs i förundersökningsprotokoll. Att ange den som källa är som att fila av serienumret på ett vapen. Den egentliga källan är en FUP, men vi vet inte vilken. Och en sådan sammanställning är inte en primärkälla.

En annan invändning man kan ha rör det begrepp som inte bara används flitigt i boken utan även i dess titel. Här är författarnas förklaring:

Ofta finns en vapenkunnig, en så kallad handyman, i mitten av nätverket som ordnat fram vapnen. Vi har valt att översätta begreppet med det svenska ordet vapensmed.

- Sallinen & Ståhle, s 73

De har valt den översättningen, trots att begreppet handyman för det första inte har med "vapensmed" att göra:

Ordet vapensmed ska i detta sammanhang inte förväxlas med en professionell vapensmed som utför ett legitimt hantverksyrke.

- Ibid.

För det andra är de handymen – "hantlangare" vore en bättre översättning, även om den inte funkar som titel – som boken handlar om inte vapensmeder. De är smugglare, sprängare, mer eller mindre händiga män … Och en vapenhandlare.

Vad är boken för bok? I en recension nämns att den är "skriven som en kriminalroman" (Lakomaa, Respons). Det begreppet använder varken författare eller förlag, men bitvis är boken mer kriminalroman än något annat; det räcker att se den hårdkokta stil som rentav inleder boken ("Mario hade hål i huvudet. Bokstavligt talat."). När den beskriver skjutningar och annat hämtas visserligen grundläggande data från polisutredningar och domar. Men i bokens återgivningar förekommer dels uppgifter som inte finns i källorna (som den intresserade får identifiera på egen hand), dels uppgifter som strider mot källorna – med andra ord, utbroderingar och fel. Många av utbroderingarna och felen är förvisso små och tämligen irrelevanta var för sig, om än onödiga. Men tillsammans blir de direkt besvärande – varför gör de så här? Särskilt om man ser boken som ett gräv i Guldspade-klass. Hade det varit en kriminalroman hade det inte varit några problem.

I det första kapitlet beskrivs en skjutning i Göteborg. Siverud har jämfört beskrivningen i Vapensmederna med förundersökningsprotokollet. Han räknar upp följande skillnader:

VS, s 11: "När han försökte plocka upp sin mobiltelefon gled luren ur händerna på honom"
Verkligheten: Karim hittade inte sin mobil.

VS, s 12: "Längs Göta älv blåste det halv storm […] så disigt ute att man knappt såg Eriksbergskranen på andra sidan vattnet."
Verkligheten: Det var inte i närheten av halv storm (däremot drog stormen Ole vid samma tid in över andra delar av landet) och vädret var klart.

VS, s 12: "När Karim puttade upp dörren till bensinmacken lämnade händerna blodiga avtryck på glasrutan"
Verkligheten: Macken hade självöppnande skjutdörrar. Att de var rena framgår av (bifogat) fotografi från FUP:en. De blodiga handavtryck som nämns där fanns vid toaletten.

VS, s 13: "Ambulanspersonalen lade [Mario] i framstupa sidoläge"
Verkligheten: Ambulanspersonalen lade inte Mario i framstupa sidoläge (som numera kallas stabilt sidoläge).

Igen: Inget av dessa påhitt är stort eller avgörande. Men de är besvärande många, för några få sidor i en bok som är menad att tas på allvar. Och framför allt är de helt onödiga. Varför håller sig inte författarna till fakta?

En annan sorts "småfel" rör vapnen. Här är det inte bara mängden som stör. Flera fel kan verka esoteriska för oinsatta, men utger man sig för att kunna något om vapen – till exempel genom att skriva en bok om dem – så är det här fel som man helt enkelt inte ska göra.

VS, s 45: "Han säkrar vapnen [två Glockpistoler]"
Verkligheten: Man kan fråga sig vad den intervjuade egentligen gjorde. Glocks pistoler har visserligen anordningar för att förhindra oavsiktlig avfyrning, tre sorter rentav, med ingen traditionell säkring, som man ställer om för att säkra/osäkra vapnet.

VS, s 78: "De decimeterlånga gevärskulorna"
Verkligheten: Den aktuella ammunitionen .50 BMG, även kallad 12,7x99 mm NATO, har 99 mm långa hylsor. Kulorna är betydligt kortare.

VS, s 87: "Flobertpistoler […] kan avlossa små kulor redan när de säljs. […] Men dessa vapen måste ändå byggas om för att kunna avlossa skarp ammunition."
Verkligheten: Små kulor är också skarpa.

VS, s 164–165: "En relativt ovanlig Colt Desert Eagle"
Verkligheten: Desert Eagle är en pistol som tillverkats av Israel Military/Weapon Industries, Saco Defense och Magnum Research. Den har aldrig tillverkats av Colt.

- Bild ur förundersökningsprotokollet i mål B 883-17/diarienummer 3450-3437-16, s 86.

VS, s 200: "På övervåningen hängde flera jaktgevär helt öppet på väggen"
Verkligheten: "Jaktgevären" var luftgevär, vilket även framgår av bilden i FUP. Luftvapen är licensfria. Visserligen kan rejäla luftgevär användas för viss skyddsjakt, men i boken får man intryck av att vapnen på väggen är licensbelagda eldvapen.

VS, s 213: "den tyngsta pistolkalibern .44 Magnum"
Verkligheten: Kaliber .44 är ca 11 mm, beteckningen Magnum används om patroner med extra laddning. .44 Magnum hör till de "tyngre" patronerna för pistoler, men den är inte i närheten av att toppa den listan – jämför till exempel ovan nämnda Desert Eagle som har kaliber .50.

VS, s 215: "tunga skjutvapen [som] AR15"; s 216: "[Om AR15] ett tungt automatvapen"
Verkligheten: Colt AR-15 är ett lätt halvautomatiskt gevär. Att det är halvautomatiskt nämns också på exempelvis s 305.

VS, s 221: "[Om Rogers hembyggda AR15] automatkarbin", två gånger
Verkligheten: En automatkarbin, som Försvarsmaktens Ak4 och Ak5, är helautomatisk. En AR-15 är, som nämnts, halvautomatisk.

Resten av Kritik utgörs främst av ett antal förundersökningsprotokoll som gås igenom och jämförs med framställningarna i Vapensmederna, sällan till den senares fördel. Det gäller såväl smått som stort. Till exempel nämns ett (1) konkret exempel på en legal vapen­ägare som hade nytta av sin vapenlicens för att begå brott. Det är inte det intryck man annars fått av boken, milt sagt.

Sallinen & Ståhle skriver att "Det mindre vapnet hade sammanfogats från scratch av lösa vapendelar […]". Nä, inte alls. Bild ur förundersökningen 5000-K1165059-19.

- Siverud jämför Sallinen & Ståhle med FUP:en

Det jag gått igenom här är egentligen marginella problem, men de jag känner mig bekvämast med att lyfta. Bokens huvudsyfte handlar naturligtvis om större frågor. Att analysera de slutsatserna kräver också kunskaper jag inte har. Men när Siverud avfärdar dem så känns det åtminstone betydligt trovärdigare än när Sallinen & Ståhle lägger fram dem, med tanke på deras hantverk i övrigt.

Om och om igen hävdar de att det finns ett överlapp mellan legala och illegala vapen, och människorna som har dem, i Sverige. Att det skulle vara ”en urgammal svensk myt: att lagliga jakt­ och sportskyttevapen nästan aldrig hamnar i händerna på kriminella”. De nämner aldrig att denna ”myt” stöds av all forskning som faktiskt gjorts på området under åtminstone de senaste 20 åren.

- Siverud

 

*

Stefan Siverud fick inleda denna bloggpost, och det är passande att han även får avsluta den. Så här avrundar han sin Kritik:

Författarna är naturligtvis fria att ha egna åsikter och idéer, som alla andra. Men när de ges en för­höjd plattform, där de kan påstå i princip vad som helst i egenskap av ”experter”, endast på grund av att de har skrivit en bok – specifikt den här boken, med allt det ovanstående i åtanke – ser jag ett problem. Att andra ger dem detta utrymme är förstås inte författarnas ”fel”, men det är något de som de absolut har dragit nytta av och som därför måste nämnas.

Med allt detta sagt kan jag givetvis inte se ”Vapensmederna” som en seriös journalistisk eller akademisk produkt. Trots den uttalade ansat­sen måste jag placera boken någonstans emellan slarvig journalistik och propaganda förklädd till reportage.

Det är synd, för vi behöver faktiskt seriösa och djupgående granskningar av alla aspekter av det eviga gängkriget. Inte minst av hur de får tag i vapen och allt annat. Tyvärr får vi fortsätta vänta på sådana.

 

*

Uppdaterat: Vapensmederna fick ingen Guldspade.