Faktoidpodden avsnitt 14: Krig

Här finns avsnittet som prat: Faktoidpodden avsnitt 14 – Krig

Ligger Sverige och San Marino i krig med varann? Angrep polska kavalleriet tyska stridsvagnar? Liksom några icke-faktoider, som folk ibland tagit för faktoider. Liksom ett par klurigare frågor. Som vad Per Albins "beredskap" innebar. Eller vad som menas med bomber som ser ut som leksaker.

Den sista tiden har det blivit mycket Ukraina. Det har blivit mycket Ryssland. Det har blivit mycket krig. Det har det. Så då kändes det passande att göra ett avsnitt, som jag ändå tänkt göra förr eller senare. Inte för att fokusera på kriget i Ukraina, men på krigiska faktoider genom historien.

Som så ofta finns det sannerligen ingen brist på material. Omfånget jag bestämt för de här avsnitten räcker bara för en bråkdel av allt jag har att berätta inom det ena eller andra området. Så ett andra avsnitt med krigs-faktoider lär dyka upp förr eller senare, förmodligen förr.

Hur som helst. Nu kör jag.

Ett känt citat har cirkulerat extra ofta dessa dagar. Som vanligt när det gäller citat tillskrivs det ett antal olika personer. Och som vanligt i sådana fall, åtminstone när citatet är på engelska, så går jag till Garson O'Toole och hans eminenta Quote Investigator för att se om han rett ut citatet. Och det hade han. Citatet är: "krigets första offer är – gissa vad – sanningen". Detta sanna citat tillskrivs en rad mer eller mindre kända personer: Aiskylos, Hiram Johnson, Arthur Ponsonby med flera. Det första belägget som grävts fram på Quote Investigator är från augusti 1915. Då hade man ett betydligt större och mer komplicerat krig att hålla reda på. Den som sade det hette Ethel Snowden. Hon sade så här: "Någon har uttryckt det fint: 'Sanningen är det första offret i krig'". Ja, hon påpekade alltså att det inte var hon som myntat uttrycket, utan någon som hon inte kände till vem det var. Och eftersom det där är det första belägget vi känner till, så vet inte vi heller vem det var. Så "krigets första offer är sanningen" är ännu ett bevingat ord – de är legio, ty de är många – som vi får tillskriva en anonym förmåga. Så var det med det.

Det finns ett välkänt krigsrelaterat citat – ja, välkänt i Sverige åtminstone – vars upphovsman det inte råder någon tvekan om – det är inte det som är problemet, kan man säga. Det var den 27 augusti 1939 som Stockholms fackliga centralorganisation och tidningen Social-Demokraten anordnade sin årliga familjedag på Skansen, en "folkfest" som de skriver i reklamen. Det var teater och musik, dans och tjosan. Man förstår att man länge såg en munter heldag framför sig.

Världsläget ville något annat. När det blev dags för statsministern att hålla sitt tal, så fokuserade han, givetvis, på den annalkande kriget. Det skulle visserligen inte bryta ut än på några dagar, men alla förstod vartåt det barkade. Det var då och där han bland annat sade följande:

Regeringen har vidtagit alla anstalter för vakthållning och skydd, som nu kunna anses påkallade. Dessa komma att utvidgas och stärkas i den mån så befinnes nödvändigt. Vår beredskap är god.

Där har vi citatet i sitt sammanhang. Och av det sammanhanget är det uppenbart, tycker åtminstone jag, att han syftar på det militära försvaret. Det är också så citatet brukar uppfattas. Och Sveriges militära beredskap, den var inte god i augusti 1939. Det brukar också påpekas när citatet citeras. Per Albin ljög. Inte för att han hade kunnat göra något annat.

Nu är det flera som sagt att Per Albins "vår beredskap är god" inte avsåg den militära beredskapen, utan försörjningen. Beredskapen med livsmedel, kol och bensin, kläder och skor och så vidare.

Förvisso tog han upp försörjningen i talet. Det hade han anledning till. Under den senare delen av första världskriget hade Sverige haft väldiga problem just med försörjningen, av såväl livsmedel som det mesta man kan tänka sig. Den tiden ville man inte ha tillbaka. När ett nytt världskrig närmade sig var det självklart att försörjningsfrågan kom upp på dagordningen. Och Per Albin förklarade saker som att det fanns spannmålslager för två år, med mera. Också – utöver att tala om "vakthållning och skydd".

Läser man talet innantill, och tar del av samtida kommentarer, så är det glasklart – tycker jag, som sagt – att han tar upp det militära läget och försörjningen. Och att han påstår att båda "beredskaperna" är goda. Att Sveriges självhushållning 1939 var åtminstone mycket bättre än under det förra kriget, det var ett faktum. Liksom att den militära beredskapen inte var god.

Faktoiden här är därmed lite ovanlig, om det nu alls är en faktoid. Den allmänna tolkningen av "vår beredskap är god" är att uttalandet syftar på militär beredskap, och den håller jag med om. Men det finns också en uppfattning, och den verkar vara vanlig eller rentav dominera bland historiker, om att "vår beredskap är god" syftar på försörjningen. Den uppfattningen, menar jag, är en faktoid.

Bland de namnkunniga historiker som menar att Hanssons beredskap gällde försörjningen återfinns bland annat Dick Harrison och Peter Englund. Jag hyser största respekt för dessa herrar och deras lärdom, men i just den här frågan tycker jag att de har fel, och har uppenbart fel. Inte för att någon behöver hålla med mig. Men, ta del av Per Albins tal, såväl det från den 27 augusti som det som sändes i radio den 1 september. Ta del av samtida kommentarer och se hur man tolkade talet 1939. Och ta givetvis del av det som sagts i ämnet.

Polska kavalleriet mot tyska stridsvagnar

 Myten återgiven på film, i tyska Kampfgeschwader Lützow (1941) ...

Den 1 september 1939 – den dagen har sannerligen gått till historien. Inte för Per Albins tal i radio, utan för att det var då Tyskland invaderade Polen, vilket ju var startskottet för andra världskriget i Europa. Då inträffade även en händelse som sannerligen gått till mythistorien. Det sägs nämligen att de tappra, desperata och illa rustade polackerna slogs så förtvivlat mot angriparna, att de tog det bästa de hade – kavalleriet, det som gjort ifrån sig så väl genom historien, även mot svenskar flera gånger. Men det där var på 1600-talet. Vad kunde kavallerister med lansar göra mot stridsvagnar? Ingenting, såklart. Så gick det som det gick.

Denna myt bygger på en verklig händelse. Den utspelades den 1 september som sagt, nära byn Krojanty i den så kallade polska korridoren utanför Gdansk, eller Danzig på tyska; staden var ju tysk just då. Den polska truppen utgjordes av 250 ulaner, alltså lätt kavalleri. De upptäckte tyskt infanteri på ett fält intill, och gick till anfall. Nu utfördes andra världskrigets första kavallerichock. Den var mycket effektiv – en mängd hästar som stormar fram mot överraskade fotsoldater på nära håll är en effektiv taktik, eller fruktansvärd syn, beroende på vems perspektiv man tar. Några tyskar svarade med eld, men de flesta av dem var fullt upptagna med att försöka hinna undan – vilket är en naturlig och hälsosam reaktion i den situationen.

Men så passerade ulanerna en kurva, och fann sig plötsligt stå öga mot öga med tyska pansarfordon – inte stridsvagnar, än så länge. Dessa öppnade eld. 25 polacker, ungefär, stupade, och 50, ungefär, sårades. Ja – det var det … Skulle man kunna tro. Ja, militärt sett finns det inget mer att säga.

Men nu lämnar anfallet vid Krojanty militärhistorien, och övergår till att bli myt och sägen. För senare samma dag kom några italienska journalister till platsen. De såg stupade ulaner och hästar, och några tyska stridsvagnar som just anlänt. De lade ihop två och två, och skrev om tappra polacker som angripit stridsvagnar med lansar och svärd. Den tyska propagandan tog genast upp historien, men med en helt annan sens moral: Här såg man hur efterblivna polackerna var, menade de. Sedan dess har myten använts på dessa två helt olika sätt, där polackerna utmålas som antingen tappra eller efterblivna.

… Och polska Lotna (1959). Ja, han hugger på kanonröret.

Om händelsen inträffat så som den beskrivits så hade man fått ge tyskarna rätt. En krigsmakt som 1939 inte begrep sig på stridsvagnar – det går ju inte att tänka sig. Men så var det ju inte. De polska ulanerna red mellan slagen, men slogs som regel till fots, med alla moderna vapen de hade tillgängliga. De utförde sällan kavallerichocker – om det inte, som vid Krojanty då, erbjöds tillfällen då en kavallerichock var just vad som behövdes.

Anfallet vid Krojanty var en drabbning bland otaliga dessa dagar, då över 40 000 tyska soldater och 200 000 polska dog eller sårades. Det enda som utmärker den var det ovanliga angreppssättet. Om händelsen inte hade missuppfattats så hade den säkert varit helt bortglömd idag.

Churchill lät tyskarna bomba Coventry

En annan faktoid från andra världskriget rör ett evigt militärt problem som dykt upp många gånger i historien. Det har, utan tvivel, gett den här faktoiden extra kraft. Men det gör inte just detta exempel sannare för det. Det handlar om bombningen av Coventry. Den engelska staden har inte bara en viktig roll i landets historia utan även i dess industri. Under kriget var den definitivt krigsviktig, och det var därför den bombades flera gånger. Det tillfälle man oftast hör talas om inträffade natten mellan den 14 och 15 november 1940. Då fällde tyskarna 500 ton bomber över Coventry. Man förstörde tusentals hem, infrastruktur som vägar och elnät, och flera oskattbara historiska byggnader, framför allt katedralen från 1300-talet. Knappt 600 dödades, enligt uppskattningar, och över tusen blev lätt eller svårt sårade. Det ska sägas att de uppgifterna är överraskande låga med tanke på bombandets intensitet och förstörelsen i övrigt.

Nu ska jag göra ett litet hopp. Ett nyckelår i andra världskrigets historieskrivning är 1974. Då avslöjade kapten Frederick Winterbotham en av krigets största hemligheter: Ultra. Britterna hade lyckats knäcka flera krypteringsmaskiner av högsta klass. Ultra utgjorde avlyssnandet och dekrypterandet av de tyska Lorenz-maskinerna, de svenska Hagelin-maskinerna, och, inte minst, Enigma. Enigma har tenderat att få all uppmärksamhet, särskilt i populära beskrivningar av det hela, men den var alltså inte ensam. Och denna viktiga och användbara källa, Ultra, var alltså en statshemlighet fram till 1974. Då fick man skriva om historieböckerna! – och den här gången var den slitna klichén verkligen sann.

Att ha tillgång till fiendens hemliga kommunikation, utan att fienden känner till det, är naturligtvis fullkomligt ovärderligt. Men det är inte oproblematiskt. Framför allt måste man se till så fienden aldrig någonsin får reda på att hans hemliga kommunikation inte är så hemlig som han tror. Om tyskarna fått minsta hint om att Churchill och Montgomery satt och läste deras störtviktiga budskap till generaler och Standartenführer, så hade de snabbt som ögat kunnat lägga om nycklar, strama upp rutiner, eller rentav låta bygga om maskinerna. Då hade plötsligt deras hemliga kommunikation verkligen blivit hemlig, åtminstone för tillfället. Ultra-folkets magiska källa skulle tystna – kanske för gott. (Det var också vad som så småningom hände, men då var det så dags.)

Det är därför inte svårt att tänka sig Churchills vånda, när han får reda på att Coventry ska bombas. Ska han sätta in så effektiva motåtgärder som informationen medger, och därmed riskera att avslöja Ultra? Eller ska han låta Coventry bombas – vilket i längden kanske vore ett högst obetydligt offer, jämfört med alternativet? Det är detta som är faktoiden: Att Churchill lät tyskarna bomba Coventry.

Detta dilemma har gett myten livskraft, för en myt är vad det är. Det framställs som om Churchill fick ett tydligt besked, men det fick han aldrig. I den tyska trafiken kunde man urskilja meddelanden om en storskalig insats. Man fick även reda på att ett antal städer, bland annat Coventry, var kommande bombmål. Att dessa två uppgifter hörde ihop var det ingen i den brittiska organisationen som visste – inte Churchill heller. Så är det ofta med dekrypterad information; man får fragment, omskrivningar och antydningar, snarare än de klara, raka besked många tänker sig. Såvitt Churchill förstod skulle den stora insatsen natten mellan den 14 och 15 november riktas mot London. Det var också där han befann sig – Churchill gillade att vara i händelsernas mitt – när Coventry bombades.

Nu går vi till ett annat krig. Och en bild. En av de mest berömda krigsbilderna som finns, faktiskt – och en av de mest berömda anti-krigsbilderna som finns. Alla har sett den. Vi är någonstans i Vietnam, under Vietnamkriget. Vi ser en väg. Den försvinner i rök. Där är några soldater som går emot oss. Och så några springande barn, skrikande och gråtande. Vad är det som har hänt? Inne i röken finns en by som bombats med napalm. Vet alla vad det är? Napalm är bensingelé, som klibbar fast vid saker och ting, och vid folk – samtidigt som det brinner. Bland barnen finns en flicka som är naken, hon har slitit av sig sina brinnande kläder men ändå fått svåra brännskador som mycket väl hade kunnat ta livet av henne. Det är en riktigt, riktigt obehaglig bild det här. Den togs av fotografen Nick Ut den 8 juni 1972 utanför byn Trang Bang i södra Vietnam, Republiken Vietnam som det hette på den tiden. Bomberna hade fällts av plan i 518. skvadronen i VNAF, det sydvietnamesiska flygvapnet. Det var alltså inte USA som bombade, utan vietnameser. Dessutom bombade de sina egna, friendly fire som det kallas. Utöver barnen på bilden råkade nämligen även några sydvietnamesiska soldater ut för napalmen från sina egna plan.

Bilden är alltså en nog så god illustration av krigets grymhet och vansinne. Vad den däremot inte visar är resultatet av USA:s bombningar av Nordvietnam. Trots det används den än idag som exempel på sådant.

Bilder med faktoider av ena eller andra slaget kopplade till sig är en rik genre som exploderat de senaste åren, sedan vi alla börjat bära kameror med oss vart vi går, och sedan kan dela bilderna med världen så lätt som aldrig så. Sådant skulle jag kunna ta upp i ett särskilt avsnitt. Bilden med barnen i Trang Bang är inte fifflad med på det sättet; där är tankefelen lurigare.

När jag tar upp faktoider tar jag också gärna upp saker som inte är faktoider, men som många tror är mer eller mindre faktoida, på ena eller andra sättet. Det är också en del av det kunskapsmässiga renhållandet.

Så nu ska jag gå in på två berömda bilder som oriktigt misstänkliggjorts. Båda är från intressanta historiska skeden och nog så intressanta i sig. Båda är från andra världskriget. Och båda visar flaggresningar. Alla har vi sett dem. Den första är resandet av flaggan på Iwo Jima. Det har sagts att den här ikoniska bilden inte var spontan utan regisserad, eller tillfixad på något annat sätt. Det går tillbaka, dels på dess höga kvalité, liksom ett enkelt faktum: Det var en omtagning. Först reste sex marinsoldater USA:s flagga på toppen av berget Suribachi, i ena änden av den annars tämligen platta vulkanön Iwo Jima. Väl utfört fotograferades den flaggan. Det blev några ordinära bilder utan bett. Sedan kom marinminister James Forrestal förbi. Han ville ha flaggan, sa han. Vad soldaterna tyckte om det kan man räkna ut. Å andra sidan kunde de nu sätta upp en större flagga. Det var också vad de gjorde, några timmar senare. Och nu tog fotografen – samme fotograf, Joe Rosenthal hette han – en av de mest kända bilder som finns. Den är så bra att många misstänkt att den regisserats. Det har den inte. Däremot tycker jag att man kan göra en större poäng av att striderna den 23 februri 1945 bara hade pågått i fyra dagar. De amerikanska trupperna hade nått toppen av Suribachi, men det återstod väldigt mycket att göra på ön, där över 20 000 japaner fortfarande höll till i mängder av stridsgravar, skyttevärn, tunnlar och så vidare. Efter den andra flaggresningen skulle det ta över en månad innan Iwo Jima var slutgiltigt amerikanskt.

Det var den första bilden. Den andra bilden visar resandet av flaggan på riksdagshuset i Berlin. En soldat bär fram den sovjetiska flaggan på husets krön, högt över den rykande, sönderbombade huvudstaden. Den är också så bra, på flera sätt, att folk misstänkt att den, så att säga, är för bra för att vara sann, eller åtminstone för bra för att vara autentisk. Lustigt nog visar även denna bild den andra flaggresningen av två. Den första gjordes den 30 april – det var förresten samma dag som Hitler sköt sig – men den flaggan togs ner av tyska soldater den 2 maj. Vilket ju visar att Röda armén inte hade 100 % kontroll över Berlin, även om det var bra nära. Samma dag, 2 maj 1945 alltså, gjordes processen om. Då fotograferades den. Och det är bilden på den som vi sett.

Har den bilden retuscherats? Ja, på åtminstone en eller två ställen. Dels lade man till rök över staden, för att göra vyn ännu mer dramatisk. Dels tog man bort en klocka. Inte en väggklocka eller så, utan ett armbandsur. Den andra soldaten i bilden, han som håller i flaggresaren, har nämligen en klocka på var handled – det syns tydligt på oretuscherade bilder, som förvisso förekommer. Två klockor kan låta märkligt för den oinsatte, men det rymmer en historia som inte är av det trevligare slaget – om än inte i närheten så otrevlig som mycket annat som hände under kriget och slutstriden. Ryska soldater hade nämligen som rutin att plundra och råna tyskar på allt de kunde bära. Armbandsur stod högt i kurs. Soldaten med två klockor har alltså stulit det ena, eller varför inte båda. Ja, det har föreslagits att den ena klockan i själva verket var en kompass – det är väl inte helt omöjligt, men mindre sannolikt, och alla på den tiden som hade koll, de tänkte samma tanke när de såg den. Så bilden retuscherades, klocka bort och moln till, men i övrigt just inget av betydelse. Så bilden vi ser är så äkta man kan begära. Särskilt om soldaten har två klockor.

Nu kommer vi till en betydligt mer komplicerad faktoid, där såväl myten som sanningen är nog så dystra. Den kan formuleras så här: bomber och minor som ser ut som leksaker.

Ja, jag inledde det här avsnittet med det välkända citatet, att sanningen är krigets första offer. Så är det – och om det kan vara nog så svårt att reda ut vad som faktiskt gjorts och hänt i krig, så blir det ännu besvärligare när man närmar sig eller passerar gränsen för krigsbrott. Men vi gör ett försök. Så: Har man, någonsin någonstans, tillverkat bomber eller minor som ser ut som leksaker?

Nu går det ju inte att ta reda på allt vad folk har haft för sig, överallt, jämt. Folk har, förvisso, en mer än väldokumenterad förmåga att hitta på djävulskap. Man kan naturligtvis inte stå och säga att "nej, det här har aldrig hänt". Vad man kan göra är att ta reda på vad som påståtts och försöka att reda ut verkligheten bakom, så gott det går. Vilket många försökt sig på, även i det här fallet – jag är sannerligen inte den ende, absolut inte. Vad har då man, och jag, kommit fram till?

Utöver allt annat finns här ett grundläggande missförstånd. Vad menar man med att något "ser ut som leksaker"? Det kan tolkas på två olika sätt: 1) något som ser ut som dockor, teddybjörnar eller leksaksbilar, det vill säga med flit utformats som leksaker. Det kan också tolkas som 2) något som inte utformats för att se ut som leksaker, men vars storlek, material och form gör att de påminner om leksaker. Detta missförstånd, menar jag, ligger till grund för en stor del av myten om "leksaksbomberna". För även om jag inte kan avfärda den helt – hur skulle jag kunna göra det – så är "leksaksbomberna", menar jag, en myt, så långt vi kan reda ut det hela.

Ett exempel på hur det grundläggande missförståndet spelat in är så kallade klusterbomber. Det är små eller åtminstone relativt små bomber som i mängd sprids ut över stora ytor. De kan vara utformade som bollar av plast eller metall, säg fem till tio centimeter i diameter. När man ser sådana inser man direkt att barn kan lockas av dem. Samtidigt är det svårt att se hur klot i den storleken skulle kunna utformas för att inte så mycket som påminna om leksaker.

Håller man det här i bakhuvudet när man läser vad som yttrats i frågan, ser man hur de olika tolkningarna kan tillämpas samtidigt på olika yttranden. Folk som avsett det ena eller det andra, skriver saker som kan tolkas på det ena eller det andra sättet.

Sovjetiska PFM-1

Klusterbomber, som sagt. Ett annat vapen som ofta nämns i det här sammanhanget är så kallade fjärilsminor. Det är en personmina som USA använde under Vietnamkriget, och en sovjetisk kopia [bilden] som användes i Afghanistan. De spreds av flygplan. För att få spridning på dem, att de inte bara ramlade rätt ner i backen, så hade de två vingar; med lite fantasi kan man likna dem vid en stiliserad fjäril. De här vingarna gjorde att de inte föll rakt ner utan snurrade, lite som lönnarnas vingförsedda frön, lönnäsor. Återigen har något fått en funktionell utformning – som man kan tycka vad som helst om – som inte gått ut på att se ut som en leksak, men som ändå kan attrahera barn. Sen är det egendomligt att läsa om folk i USA som skriver om ondskefulla kommunister som lägger ut leksaksbomber, när "bomberna" i själva verket är kopior av amerikanska minor …

När man varnat för leksaksbomber har man ibland även nämnt bomber som skulle se ut som pennor. Till exempel varnades folk, särskilt barn då, i krigets och efterkrigstidens London och Bulgariens huvudstad Sofia – det är två exempel jag hittat – för sådana penn-bomber. Vad var det? Ja, det var inte bomber eller ens detonatorer, men en sorts tidsinställningar, motsvarande stubiner. Inte heller var de pennor, eller såg särskilt penn-lika ut, men deras utformning har gjorts att de jämförts med pennor. De var pinnar av mässing eller aluminium som bland annat innehöll en hoptryckt fjäder och lite syra. Den här anordningen placerades mot detonatorn i en bomb. När syran i pinnen frigjordes började den att fräta på en metalltråd. Efter en stund – det kunde vara minuter, timmar eller ett helt dygn – gick tråden av. Då löstes fjädern ut och dängde till detonatorn, som i sin tur sprängde bomben. Sådana tidsinställningar framställdes i miljoner under andra världskriget. En sådan "penna" var naturligtvis helt ofarlig i sig. Men om man hittade den, var det väl som regel i bomber, som det var synnerligen motiverat att varna för. Att de i halvsägnen, eller vad man ska kalla det, blivit till penn-bomber – ja, det är ju en annan sak.

Något som jag inte tagit upp här är så kallad försåtminering, när man till exempel gjort så att ett föremål som lyfts upp utlöser en mina. Om försåtminerade leksaker förekommit – i verkligheten, snarare än i propagandan – ja, det är ännu svårare att reda ut än leksaksbomberna.

Innan jag avrundar denna fråga så kan det vara på sin plats att nämna att klusterbomber, eller multipelvapen som de kallas inom det militära, är förbjudna i många länder, även Sverige. Personminor, truppminor inom det militära, är också förbjudna i många länder, även Sverige. Numera kallas de försvarsladdningar här i landet, och måste utlösas av en person intill – vilket innebär att de inte kan ligga kvar i åratal och döda vem som helst som råkar komma förbi.

Många faktoider jag tar upp passar i mer än ett avsnitt. Som till exempel en ingrodd och väl etablerad faktoid som jag tog upp förra gången, då jag pratade om djur. Men myten om älgkavalleriet passar även i det här avsnittet om krigiska faktoider. Eftersom jag redan rett ut exakt hur fel den är, i alla sina varianter, så ska jag inte göra det om här. Här och nu nöjer jag mig med att konstatera, att Sverige aldrig haft något älgkavalleri. Inte under Karl XI, inte under Karl XII eller någon annan kung. Den svenska krigsmakten har heller aldrig gjort några försök med älgkavalleri eller, så vitt någon vet, ägnat frågan någon nämnvärd uppmärksamhet. Så är det med den saken.

Faktoider om krig – det låter inte som något underhållande ämne, och är det heller inte särskilt ofta. Men trots ämnets allvar så finns här en och annan myt som kan roa. Det finns rentav en helt liten genre med underhållande krigsmyter; otroligt men sant. De faktoiderna går ut på att två länder, som en gång i tiden låg i krig mot varandra, fortfarande gör det – ja, inte i egentlig mening då, men på så sätt att freden aldrig slöts. Och så har man, sägs det, två länder som är i krig med varann, utan att veta om det …

(En parentes här: Det där måste väl vara den bästa sortens krig? Som existerar, men inte mer än så. Ett krig där inte ett skott avlossas, en enda granat fyras av, eller ett enda pressmeddelande fantiseras ihop, och så vidare. Slut parentes.)

Alltså: Länder som är i krig med varandra utan att veta om det. Av någon anledning är ofta det ena landet litet eller mycket litet. Kanske det beror på att ett aldrig så bortglömt krig mellan till exempel, vad ska vi ta, Kina och USA, på något sätt låter mycket otrevligare än om den ena parten är ett miniatyrland. En annan sak som de bortglömda krigen har gemensamt är att de pågått mycket länge, gärna flera hundra år. Där tänker jag mig att krig snabbt blir obehagligare ju närmare de ligger oss i tiden. Ett krig vi betraktar som inträffade på 1600-talet blir svårligen lika obehagligt som ett krig på 1900-talet, eller ännu värre, på 2000-talet. Det går att skoja om gamla krig och foga in dem i skojiga anekdoter, på ett sätt som blir mycket mer problematiskt när vi närmar oss nuet.

En liten genre med krigsmyter, som sagt. En handlar om kriget mellan Nederländerna och Scillyöarna. Scillyöarna är en mycket liten engelsk ögrupp, deras sammanlagda yta är på 16 kvadratkilometer. De, sägs det, skulle ha varit i krig mot Nederländerna under sammanlagt 335 år. Hur gick det till? Ja, detaljerna är lite komplicerade. Det skulle åtminstone ha börjat 1651, under det engelska inbördeskriget. I korthet sägs det att parlamentet, det var den ena sidan det, förklarade krig specifikt mot Scillyöarna, och rojalisterna, det var den andra sidan, var allierad med Nederländerna. Kort därefter slöts fred, åtminstone mellan rojalisterna och parlamentet. Men Scillyöarna och Nederländerna hade ju också varit med, på respektive sida; men freden mellan dem, ja, den glömdes bort. Det var inte förrän 1986 som en lokal historiker fick Nederländernas ambassadör i landet att hälsa på och skriva under ett fredsavtal, under gemytliga former.

Är det här sant? Om man ska vara petig, så håller historien inte hela vägen. Den detalj, eller vad det nu är, som det faller på är krigsförklaringen mot Scillyöarna; han som gjorde det hade nämligen inte befogenhet att göra det. Så det separata kriget mot Scillyöarna inträffade aldrig, varför någon separat fred heller inte behövdes. Om man ska vara petig … Måste man vara så petig då? Nej, det måste man inte. Men – om man köper en historia, vars själva poäng är att två parter är i krig med varann enbart för att två gubbar inte klottrat på samma papper – ja, då tycker jag nog att man är rätt långt ute i petigland. Tycker jag.

Och så finns det en svensk version av myten: Sverige och San Marino ligger i krig, är vad den går ut på. Det skulle vi ha varit sedan trettioåriga kriget, sägs det – en annan version nämner Napoleonkrigen men den är mindre populär, vad jag funnit. Trettioåriga kriget avslutades ju med den westfaliska freden 1648. Det var en vansinnigt komplicerad historia; inte lika komplicerad som själva kriget, men vansinnigt komplicerad som sagt. Och där sägs det att sanmariniern tröttnade och reste hem innan allt var klart, eller om han glömdes bort, eller vad som nu hände. Ja, något hände åtminstone, som innebar att bland myriader underskrifter mellan tallösa deltagare saknades just de som innebar att Sverige och San Marino slöt fred med varann.

Är den där berättelsen sann, i en eller annan variant? Det vet jag inte. Däremot vet jag att det inte spelar någon roll, liksom i fallet med Scillyöarna och Nederländerna. På samma sätt som man inte behöver förklara krig för att krig ska uppstå – det är bara att sätta igång – så måste man inte förklara fred för att fred ska uppstå – det är bara att sluta kriga. Att man brukar förklara fred med pappersarbete och underteckningar och grejs beror ofta på att freden innebär att någon vunnit och någon förlorat, att den ene vill ha något av den andre, och att det är detta som regleras i fredsförklaringen. Om ingen vunnit eller förlorat land eller pengar eller så, så behövs i stort sett inget pappersarbete. Ofta är saker mer komplicerade än man tror, men ibland är de enklare än man tror, och det här kan vara en sådan: Om två länder inte anser sig vara i krig med varandra, så är de inte i krig med varann.

Ibland avrundas den här myten med att freden Sverige-San Marino undertecknades någon gång i modern tid. Kanske på 1970-talet? Eller 1985? Men utrikesdepartementet, som definitivt ska ha koll på sånt här, har inga uppgifter om någon sluten fred på 1970-talet. Och vad freden 1985 gäller: Den nämns enbart i Aftonbladet den, få se – 1 april det året.

Man kan också fråga sig vad en utebliven fred skulle innebära. Skulle det vara ett problem på något som helst sätt, eller vad?

Det finns ett känt exempel på ett krig som avstannat utan att avslutas, och som formellt sett fortfarande pågår. Det är Koreakriget. Det började 1950. 1953 fick man till en vapenvila, dock inte fred; och därvid har det blivit. Men den situationen är mycket speciell. Den har ingen som helst koppling till de här "bortglömda krigen" mellan Sverige och San Marino, Scillyöarna och Nederländerna och så vidare. Koreakriget är allt annat än bortglömt. Och eftersom Nordkorea och Sydkorea absolut inte anser sig vara i fred med varandra, så är de fortfarande i krig med varandra.