Mary Celeste, inte Marie

William Small återger en stund av stillsam trivsel i färdens början. Senare skulle det bli mycket, mycket värre.

I januari 1884 publicerades en novell i den engelska tidningen The Cornhill Magazine. Den hette J. Habakuk Jephson's Statement, och var alltså skriven som ett klargörande statement av densamme. Han beskriver en ödesdiger sjöfärd och vad som tilldrog sig under och efter den. Hans fokus ligger på annat, men det förklarar varför fartyget senare hittades övergivet utanför Azorerna, utan några tydliga tecken på vad som hänt besättningen, men med några "ledtrådar" som kanske förvirrade mer än de förklarade. Fartygets namn? Marie Celeste ("Himmelska Maria").

Nu är det så, att det verkligen funnits ett fartyg som hittats övergivet utanför Azorerna osv. Hennes namn tillhör allmänbildningen, särskilt om man är intresserad av udda och mystiska ting; det var Mary Celeste. Ser du skillnaden? Den är inte stor, men ändå. Och det finns fler skillnader mellan den verkliga Mary Celeste och den påhittade Marie Celeste än den lilla i namnet. Som att kaptenen på den förra hette Briggs, den senare Tibbs; att den förra seglade från New York mot Genua, den senare från Boston mot Lissabon; att lasterna utgjordes av denaturerad alkohol resp. talg och amerikanska klockor (amerikaur var en stor exportvara som slog ut våra inhemska moraklockor); att fartyget hittades i december 1872 resp. december 1873; att den förra saknade sin enda livbåt, den senare ingen; och att den förra var i något omskakat skick, dock fullt sjövärdig, medan den senare återfanns i perfekt skick. Däremot finns flera likheter bland detaljerna, som att båda hittades av ett fartyg som hette Dei Gratia. Kanske det var ett misstag att namnet blev Marie Celeste.

Så mycket som skrivits om Mary Celeste, och det är ofantliga mängder, kan man tro att intresset var på topp redan från början. Men när novellen dök upp, tolv år efter händelsen, så hade inte alls så mycket skrivits som man skulle kunna tro. Kanske uppfyllde novellen ett behov? Den blev spridd och läst, och här och var tagen på allvar; åtminstone en tidning, Boston Herald, återgav handlingen som en faktisk nyhet. Men även om det är mycket svårt att förväxla novellen med verkligheten om man läser den innantill, och ingen annan tidning verkar ha gjort om Heralds blamage – vilket är nog så talande – så kom en del detaljer att så att säga läcka ut i verkligheten och blandas med de verkliga. Som att fartyget inte hade några spår av hårt väder (läser jag innantill från en källa på måfå), vilket är fel; på verklighetens Marie Celeste fanns som sagt vissa tecken på att hon varit med om ett oväder. Inte för att det är de enda felen som dykt upp i beskrivningar, vilket är särskilt illa i ett fall som detta, där minsta detalj kan vara betydelsefull.

Det fel från novellen som fått störst spridning är namnet. Än idag kan man ofta se det verkliga fartyget kallat Marie Celeste. Det säger sig självt att varje sådan text måste läsas med försiktighet. Hur ska man kunna lita på en beskrivning som får fartygets namn fel, om så bara med ett par bokstäver?

Novellen publicerades ursprungligen anonymt. Man funderade över författaren; kanske Robert Louis Stevenson? Eller Edgar Allan Poe? Novellen är verkligen inte dum, även om slutet inte riktigt uppfyller förväntningarna. Jag hade nog tippat på Poe om jag inte känt till den verklige författaren. Som sannerligen inte är mindre känd, för han hette Conan Doyle.

 

Källor:

• Wikipedia: J. Habakuk Jephson's Statement, Mary Celeste
  
• Conan Doyle, The Dealings of Captain Sharkey, med Statement som kapitel 9, på oumbärliga gutenberg.org
  

Det bittra slutet

- Joav och Avner slåss; illustration ur fransk bok, ca 1250

Uttrycket "det bittra slutet" lär vi ha fått från engelskan. Hur har det uppstått där?

Den bevingade ordgurun Pelle Holm (Bevingade ord och andra talesätt, Albert Bonniers 1962; första upplagan 1939) anger vad som på såväl svenska som engelska som bra många språk dessutom är den rikaste källan nr 1 för bevingade ord och liknande: Bibeln. Han nämner King James Version från 1611 och Karl XII:s från 1703, vilka här citeras:

For the lips of a strange woman drop as an honeycomb, and her mouth is smoother than oil: But her end is bitter as wormwood, sharp as a twoedged sword.

Ty en skökas läppar äro en hannogskaka, och hennes hals är halare än olja; Men framdeles besk som malört, och skarp såsom ett tweäggadt swärd.

- Salomos ordspråk (Ordspråksboken) 5 3-6, KJV + Karl XII

Then Abner called to Joab, and said, Shall the sword devour for ever? knowest thou not that it will be bitterness in the latter end?

Och Abner ropade till Joab, och sade: Skall då swärdet fräta utan ända? Wet du icke, att det will på sistone skarpt warda?

- 2 Samuelsboken 2:26, KJV + Karl XII

- Pollare med tamp

Här är ett helt annat förslag för ursprunget till the bitter end, från en källa som jag har stort förtroende för:

In lexicons of sea language going back to 1759, the bitter end is the part of a cable which is round about the bitts (the two great timbers used to belay cables) when the ship is at anchor (see bitt).

So, when a cable is played out to the bitter end, there is no more left to play. The term began to be used c. 1835 in non-nautical use and with probable influence of or merger with bitter (adj.).

- Online Etymology Dictionary: bitter end (n.) (Ej att förväxla med Oxford English Dictionary!)

När man använt så mycket av tampen att det enda som är kvar är det runt pollarna, the bitts, så har man kommit till the bitter end – det bittra slutet.

SAOB går inte in på etymologin för uttrycket men anger första belägg till 1919. SO (ovan) nämner 1541 men det verkar gälla betydelsen "själsligt smärtsam" snarare än det tvåordiga begreppet.

- Post- och Inrikes tidningar 21 september 1870

Jag hittade utan vidare ett belägg för "det bittra slutet" från 1870: Post- och Inrikes översätter från engelska Standard (uttrycket användes flitigt i brittisk press sedan det blivande tyska riket besegrat Frankrike å det grundligaste vid Sedan).

To my deluded fight a vision rose,
Whose bitter end disturb'd my soft reposte.

- Bath Cronicle and Weely Gazette 18 augusti 1768

På engelska hittade jag, återigen utan att variera slagningarna efter äldre stavningar eller på annat sätt anstränga mig, en dikt. Den är något yngre än det sjölexikon som nämns ovan, men betydligt tidigare än det 1835 som nämns som gräns för "non-nautical use".

När man gräver efter etymologier hittar man ofta saker att korrigera hos tidigare efterforskare. Men det är sällan de dyker upp så här tätt.

Varifrån kommer då "the bitter end"? De bibliska förslagen ser inte övertygande ut – nog hade man kunnat få idén att tala om "det bittra slutet" utan att ha hört det därifrån. Den nautiska betydelsen verkar fiffig, och jag hoppas att det inte är en skrivbordskonstruktion; men då krävs mer forskning, åtminstone i icke-nautiska sammanhang.

Blue Bird på riktigt

Det var Blue Bird av Hull
Det var Blue Bird en brigg
Som med sviktade stumpar stod på
Över Soten i snöstorm med nerisad rigg
Själva julafton sjuttiotvå

- Evert Taube, Balladen om briggen Blue Bird av Hull (1929)

Taube skrev, men det är Thåströms version som satt sig i det allmänna medvetandet. Där den sitter extra djupt och hårt eftersom historien ju är en sann. Eller..?

Låt oss börja med vädret. Hur ruggigt var det på västkusten (Soten = Sotenäs) julafton 1872? Det kan man till exempel slå upp i GHT, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, den 27 dennes: Kl 2 em +3,6°, 2 sekundmeter SV, mulet; kl 9 em +2,0°, 2 sekundmeter SV, mulet.

Ingen storm på västkusten julafton 1872 alltså. Och vid två plusgrader isas ingen rigg ner där, åtminstone inte när vinden ligger på från sydväst.

Hur var det då med Blue Bird? Dess första omnämnandet i svensk dagspress berodde på en rejäl storm – inte den obefintliga julstormen '72, men väl en högst verklig augustistorm '71. Utmed hela västkusten rapporterades om fartyg som hukade i hamnarna, blev vrak eller slogs i bitar. Ett av dem klarade sig jämförelsevis väl – inte en brigg från Hull men väl en bark med hemmahamn i Windsor, Nova Scotia:

S. d. [samma dag = 27 augusti] kl. 3 f. m. [dvs mitt i natten] inkom till Tryggö [Hunnebostrand, Sotenäs] amerikanska skeppet "Blue Bird", [kapten] Toye, hemma i Nova Scotia, från Riga till Boston med hampa. Kaptenen ankrade utanför Tryggö i hög sjö, men måste för att rädda fartyget straxt derefter kapa masterna och riggen från bord. Besättningen räddad. När godt väder inträffar, är troligt att fartyget kan föras i säker hamn och undersökas; lasten får troligen lossas.

- GHT (igen, som hörs på namnet är det en standardkälla i sammanhanget), Sjöfartsunderrättelser 28 augusti 1871

Några dagar senare anlände Blue Bird till Göteborg "i haveri", säger med skada på fartyg och/eller last men inte värre än så. Sedan fortsatte seglatsen till Boston. Två månader senare fastställdes ersättningen för bärgningen till 7300 riksdaler. Och så var det med den saken.

… Eller inte. För detta haveri är det enda som Blue Bird råkade ut för, åtminstone i svenska vatten. Är det den historien som Taube flyttat till en mer dramatisk julafton? Kanske det – men det saknas alldeles för mycket.

Direkt efter uppgifterna om Blue Birds haveri nämns ett annat fartyg som råkade värre ut:

S. d. kl 7 f. m. strandade på Sandö i närheten av Smögen briggen "Nymph", G. S. Storm, hemma i Whitby, från Viborg till Boston i England med trälast. Kaptenen spolades öfver bord af en störtsjö den 25 Aug. på e. m. Den öfriga besättningen räddad men fartyget vrak. En del af riggen be[r]gades i land på strandningsstället. Lasten kan trolligen bergas, när vinden bedarrar.

- GHT

I själva verket hade det blivit ännu mer spännande än så. Sedan kapten Storm åkt överbord hade en man surrats vid rodret. Nymph höll så när på att gå på en klippa när de räddades av lokalbefolkning – och det var då som man glömde mannen som surrats fast!

Men när den 19-årige engelsmannen som stod surrad till rors såg vartåt det barkade skar han sig loss och klättrade upp i förmasten. När skeppet gick in i berget slungades han enligt berättelsen upp i en vattenfylld klippskreva – vilket blev hans räddning. Våt men levande tog han sig upp.

- Martin Schibbye och Anna Froster: Myten om Blue Birds förlisning, Blankspot 25 december 2018 (tidigare Bohusläningen 2006)

Av någon anledning nämns, vad jag kunnat finna, inte denna avrundning – onödigt spännande men det gick ju bra till slut – i någon av dåtidens tidningar, vare sig svenska eller engelska.

- Shipping and Mercantile Gazette, 2 september 1871

Nu har vi kommit betydligt närmare händelseförloppet i balladen! Men en bit kvar är det allt … För resten av berättelsen, se länken med Schibbyes & Frosters text! Gör det!

*

Balladen om Blue Bird är en klassiker, och dess "faktoida" historia likaså. Då och då har någon insett att Taubes visa inte är så bokstavligt sann som man trott; man har grävt, hetsat upp sig, och gjort affär av det hela. Efter en tid inser någon annat att Taubes visa inte är så bokstavligt sann som man trott … Och så vidare. Så kan det nog hålla på hur länge som helst, eftersom god konst aldrig slutar att fascinera – och den slutar heller aldrig att få folk att blanda ihop sanning och äkthet.

– Är den sann? frågade Lisa.
– Sann? sa Sofie och fortsatte gå. Den är äkta.

- Anna Ihrén, Fyrmästaren (MiMa 2018)

*

Till sist ett "bonusfel", eller vad man ska kalla det. Textens "sviktade stumpar" har ofta, även hos Imperiet, blivit "sviktande stumpar", säkert "rättat" av en landkrabba som inte känner till sjötermen. Sviktade stumpar innebär att fullriggarens så kallade undermärssegel (stumparna) beslogs så att ytan reducerades till en bråkdel. Det gjordes om det blåste riktigt ordentligt. Nästa steg var att reva alla segel. (Björn Thomasson: Stor flaggning och marin terminologi, 23 juni 2007, se även illustration)

Var Ariadnes tråd röd?

I allt tågvirke, som tillhör engelska örlogsmarinen, är en röd tråd inspunnen för att förebygga dess bortstjälande. (I svenska flottans tågvirke är för samma ändamål en blå tråd intvinnad.) Uttrycket "röda tråden" har därför fått betydelsen enhetsdrag, det sammanbindande och förenande.

- Nordisk familjebok (1916): Röda tråden

Den röda tråden, tyska der rote Faden, av Goethe, Wahlverwandtschaften 2,2 och 2,4 (1810), angivet såsom ett igenkänningstecken, som går igenom den engelska marinens tågvirke. Engelska marinen har använt (och använder) märkgarn av växlande färg, bl. a. rött.

- Pelle Holm, Bevingade ord

Enligt uppgift jag inte kontrollerat beror färgen på tillverkningsorten. Poängen var hur som helst att tågvirket inte gick att stjäla eftersom det syntes att det var flottans.

Ett namn som inte nämns ovan är Ariadne. På andra ställen sägs det att det var hennes tråd, den som Theseus fick för att kunna hitta ut ur kung Minos labyrint, som gav upphov till uttrycket.

Även om uttryck kan ha mer än ett ursprung så verkar det osannolikt i det här fallet. Däremot är historien om Ariadne någorlunda allmänt känd, och passar dessutom mycket väl i sammanhanget. Det är alltså inte konstigt om den felaktiga förklaringen trängt undan den korrekta.

En detalj som talar emot Ariadne-förklaringen är att sagan, vad jag funnit, inte nämner att hennes tråd skulle haft någon särskild färg. Om det finns en version av berättelsen som är tidigare än 1800-talet och som har en röd tråd så hade det varit intressant.

Hjälte av misstag

Joshua Slocum (1844-1909?) är en intressant herre. Han var den förste som seglade jorden runt ensam, och han beskrev äventyret i en synnerligen läsvärd bok. Hans dödsdatum är okänt, även om det med största sannolikhet inföll i november 1909 då han seglade ut på Atlanten och försvann. Hans välgrundade rykte som en sjöman i särklass kan ha medverkat till att han inte dödförklarades förrän 1924; man ville i det längsta tänka sig att han satt och åt kokosnötter på en holme någonstans.

Men denna bloggpost ska handla om något helt annat: En händelse med Slocum som omedveten deltagare. På 1870-talet var han kapten ombord på ångfartyget Constitution som fraktade kol utmed nordamerikanska västkusten. Vid ett tillfälle närmade man sig Acapulco i Mexiko, utan att känna till dramatiken som pågick där.

Strider pågick utanför staden och rebeller hade förskansat sig i bergen för att därifrån samla sig till en slutgiltig attack mot stadskärnan. När den portmålade [påmålade kanonluckor] och djupt nerlastade CONSTITUTION dök upp bakom en udde och närmade sig Acapulcos redd tog rebellerna henne för en örlogsman [krigsfartyg]. I tron att hon med sina kanoner skulle beskjuta dem i deras bakhåll, schappade alla revolutionärer. De skingrades och många som inte hann undan kunde oskadliggöras av den lokala garnisonens soldater. 

Slocum anlände till hamnen fortfarande helt okunnig om sin hjälteroll. "Kapten, ni har avstyrt en revolution" hälsades han av hamnmyndighetens representant. Senare anlände garnisonens kommendant som överlämnade en gåva och ett officiellt tack till Slocum.

- John E. Persson, Den okände kapten Slocum (Båtdokgruppen 2008) s 19-20

Irriterande nog har jag inte hittat årtalet för den fascinerande episoden.

Inte Titanics pannrum

Denna klassiska bild (observera mannen som står framför oss!) visar inte, som ofta påstås, pannrummet på Titanic. Den visar Titanics nytillverkade ångpannor på fabriken, Harland & Wolff i Belfast.

De runda krigsfartygen

Novgorod (bilden) och den något större Vitse-Admiral Popov var två ryska örlogsfartyg som inte liknade några andra, vare sig förr eller senare. Ovanför vattenlinjen var de praktiskt taget cirkelrunda, skrovet hade en aningen mer traditionell form. De byggdes på 1870-talet och användes på Svarta havet fram till 1903 för försvar av kuster och hamnar. I synnerhet Novgorod, som var först och är mest känd, är obligatorisk i sammanställningar med besynnerliga fartyg, "historiens sämsta örlogsfartyg" och så vidare. En återkommande uppgift är fartygen hade lätt för att börja snurra okontrollerbart, inte minst vid eldgivning.

in service they did not handle well even in relatively calm waters, as their unique shape left them susceptible to an uncontrollable spinning motion

- Typiskt exempel, här från Lawrence Sondhaus, Navies of Europe (Routledge 2014)

Stämmer det? Hur kommer det sig då att de användes i nära 30 år? Å andra sidan blev de inte fler än två ... Men hur dåliga var de egentligen?

As the merits and demerits of the Russian circular monitor have been discussed in the British press, it may be interesting to know that Russian naval officers outside the Admiral's immediate circle of friends are not by any means in favour of the system, the general opinion being that the Novgorod steers badly and has a tendency to keep turning when aweigh.

- John Buchan Telfer, The Crimea and Transcaucasia (London 1876) s 228

Att de udda fartygen diskuterades särskilt mycket i brittisk press är logiskt, då arvfienden med fokus på det marina hade störst chans/risk att stöta på rundbåtarna i strid. Är det omdömen från de diskussionerna, som gissningsvis byggde mer på spekulationer och rykten än på direkta erfarenheter, som fortfarande utgör grunden för beskrivningar av fartygens prestationer?

En som studerat frågan närmare är historikern Stephen McLaughlin. Han konstaterade att även om fartygen inte var utan vank, så var de inte alls så dåliga som påståtts. Han fann även flera direkta myter som kunde punkteras.

Gunnery trials in November 1874 showed that the locks for the turntables were too weak; so much so that the gun's recoil could cause them to rotate, leading to the persistent myth that the whole ship rotated when a gun fired. Reinforcement of the locks solved the problem, but the myth persisted.

- Wikipedia: Russian monitor Novgorod

Not: En monitor, efter John Ericssons USS Monitor, är ett mindre pansarskepp som kan gå på relativt grunt vatten (vilket är en fördel när man till exempel vill kunna skicka fartyg till Azovska sjön innanför Krim) och som har rejäl bestyckning. På svenska Wikipedia kallas Novgorod i skrivande stund för slagskepp vilket torde vara fel.

N. P. Kraskovskij: Novgorod anlöper Sevastopol 1873.