Att forska med fusk

Typiskt "belägg" från 1979: Ett dansande bord som bestämt sig för att jazza ner för trappan och ut i trädgården.

SORRAT, Society for Research in Rapport and Telekinesis, var ännu en av alla dessa otaliga grupper som trott sig bedriva forskning i det paranormala. Det som främst urskiljer dem är dels att de höll på ovanligt länge – de började 1961 och vad jag kan finna jobbade de vidare ända in på 1980-talet – dels de sensationella resultat de rapporterade. För vad det är värt ... Även i godtrogna kretsar verkar man lindrigt imponerade av SORRATs otaliga levitationer, budskap från andevärlden, och allt vad det är.

En intressant detalj jag hittade var en ursäkt för att fuska som jag inte kan påminna mig ha sett tidigare. Min markering:

[Tom] Richards denies engaging in fraud on that evening but admits to using deception on a previous occasion. He argues that artifact effects [dvs fusk] are useful for stimulating actual paranormal events (Richards, 1984).

- James McClenon: Hauntings and Poltergeists: Multidisciplinary Perspectives (Houran och Lange (red.), McFarland 2013), s 77

Har du problem med att nå fram till andarna? Förställ rösten och dra klassiska rövare à la "jag känner en äldre man som börjar på A"! Sånt stimulerar spökena och får dem att träda fram, enligt Tom Richards. Leviterar dina prylar inte som de ska? Börja med osynliga trådar tills de fattar vinken! Vill bordet inte släppa loss? Fejka!

Problemet med metoden är så uppenbart att till och med den vidskepliga branschen verkar ha insett det (och då har det gått långt): Hur ska en betraktare veta när det "stimulerande" fusket övergått till ett verkligt fenomen?

"We exist!" Ett exempel på SORRAT-märkt "forskning" som jag inte vill undvara läsarna. Det kommer nämligen från ingen mindre än ande-legenden "John King", eller Henry Morgan som "han" "egentligen" hette. Jag beskriver den besynnerliga historien i bloggposten Anden i flaskan.

Assiciation TransCommunication: SORRAT Examples