När Homeros slumrade

Visst slumrar han ibland, vår gode Far, Homer:
Horatii egna ord – förlåt jag blott citerar.

- Kellgren, Man äger ej snille för det man är galen

När Kellgren tar upp den slumrande Homeros så syftar han på upplevda stilbrott, hur "stötande och osmakligt" det är att "se hans Gudar handla som dårhushjon, och hans Hjeltar som Cannibaler". Vad Horatius menade framgår inte av sammanhanget; stilbrott, direkta fel, eller något annat?

indignor quandoque bonus dormitat Homerus

jag förargas när den den gode Homeros slumrar

- Horatius, Ars poetica rad 358-359

Men för sakens skull kan vi ju rikta in oss på påtagliga, logiska fel.

Med tanke på hur verken tillkom och traderats hade det varit ytterst märkligt om det inte funnits minsta lilla anomali i Odysséen eller Iliaden. Det är snarare mer anmärkningsvärt att felen som identifierats inte är fler eller större än de är. Här är det tydligaste, när en trojansk bifigur som stupar i femte sången återuppstår i den trettonde:

Först de [Menelaos och Antilochos] Pylaimenes fällde, en man att vid Ares förlikna,
drotten, som förde till strid Paflagonernas modiga sköldmän.

- Iliaden, femte sången (Lagerlöfs översättning)

Drotten Pylaimenes' son Harpalion kom då mot honom [Agamemnon]
rusande fram; med sin fader han följt för att kämpa vid Troja
[...]
Men kring den fallne [Harpalion] sig flockade tätt Paflagoniens tappre,
lyfte hans lik på en vagn och det förde till heliga Troja,
sorgsna i hågen, och fadern gick med under strömmande tårar:
ej stod vedergällning att få för den dödade sonen.

- Iliaden, trettonde sången