The Proud Ladye she rode through the wood,- "Gay Green Brown"
And there in her way the Wicked One stood.
“Now welcome, Proud Ladye, Light down! Light down!
For I must give thee a gay green gown.
'Twill punish thy pride, for no honest Bride
Wears such a gown, wears such a gown — a gay green gown.”
Sången är hämtad ur Ruth Tongues bok The Chime Child (1968), som hade den långa undertiteln Somerset Singers Being An Account of Some of Them and Their Songs Collected Over Sixty Years. Just denna ska ha nedtecknats av Tongue efter uppgiftslämnaren Isaiah Sully under åren 1904-1920.
Jag vet inte hur lång tid det brukar ta för att skriva ner sånt här material. Men de 16 åren är inte det största problemet med sångerna i The Chime Child.
Ruth Lyndall Tongues (1898-1981) levde i Somerset. När hon var ung eller rentav barn hörde hon sånger och sagor som hon långt senare skrev ner. Så ska till exempel nedtecknandet/memorerandet av Gay Green Brown ha påbörjats när hon var sex år, en annan sång i samma bok hörde hon när hon var tre. Icke desto mindre dröjde det till 1960-talet innan hon blev "upptäckt" och började publicera. Under 1970-talet var hon inne i berörda kretsar, för att efter sin död börja granskas hårdare. Mycket hade redan ifrågasatts. Sagor och sånger skiljde sig på flera sätt från annat folkloristiskt material. Att många av dem inte finns belagda någon annanstans är ett avgjort problem eftersom en poäng med folkmusik och folksagor är att de ska ha haft en viss spridning. Ännu ett återkommande problem är att så många uppgiftslämnare var anonyma.
Redan boktiteln är besvärande på ett typiskt sätt. Tounge beskriver i förordet att chime children var en lokal benämning i västra Somerset på folk som var synska. En förutsättning för detta var att man fötts mellan fredag midnatt och lördag morgons första tuppgalande. Då skulle hon, Ruth, ha varit född, och hennes kontakter med det fördolda gjorde att folk som hållit gamla sånger för sig själva hela livet för första gången delade med sig. – Om chime children var ett känt begrepp, om än i ett litet hörn av England, så är det icke desto mindre egendomligt att Tongue är den enda som berättat om det. Och hennes födelsedag den 7 februari 1898 inträffade på en måndag.
Det blir inte bättre när hon återger material som inte är unikt. Materialet i boken Somerset Folklore (1965) har spårats till i synnerhet två "källor", en bok och en tidningsartikel, där återgivandet är påfallande slaviskt och gränsar till plagiat.
Idag är Tongue tämligen okänd. Det innebär tyvärr att hennes material ifrågasätts mer sällan. Det är en anledning till att det är väl värt att hålla förvillares namn aktuella: Så folk som stöter på dem får en chans att reagera.
Bloggen Writing in margins: Ruth Tongue, utförlig med översiktliga beskrivningar av flera böcker
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar