Olivolja

Rejäl ursprungsmärkning, utan antydningar. Om den är att lita på är en annan sak.

It's reliably reported that 80% of the Italian olive oil on the market is fraudulent. Some experts think that percentage is an exaggeration.

- Cecilia Rodriguez: The Olive Oil Scam: If 80% Is Fake, Why Do You Keep Buying It?, Forbes 10 februari 2016

Only one tested oil was rated 'good' [och den var spansk]

- Diet Simon: Half of 26 Olive Oils Tested ‘Defective’ in Germany, Olive oil Times, 1 februari 2016

Olivolja sägs vara det livsmedel som det fuskas mest med. Förvisso förekommer mycket fuskande. Som att icke-olivolja säljs som olivolja, även om så grovt fusk förefaller mindre vanligt, åtminstone i Sverige.

Others believe that the bigger problem is poor quality olive oil, deliberately mislabeled as virgin or extra virgin.

- Forbes

Granskningar av olja avslöjar i huvudsak två andra sorters fusk.

Den ena rör beteckningen extra vergine. Fusket består i att olja som påstås vara från den allra första pressningen helt eller delvis inte är olja från den allra första pressningen, utan billigare olja som både smakar sämre och har lägre halter av nyttigheter. Sekunda varor till prima priser, helt enkelt.

Fyra av [de tio] oljorna bör på grund av oönskade bismaker och ofräsch grundsmak inte ha rätt att ståta med beteckningen extra jungfruolja.

- Mats Eric Nilsson: Fett fusk, Magasinet Filter 12 juni 2018 (jag kan ha svårt för Mats Eric när han ältar sin E-nummersfobi m m men den här artikeln är bra)

Den andra rör ursprunget. Fusket består i att påstå eller antyda att olja kommer från Italien som helt eller delvis inte kommer från Italien. För svensk del hamnar fokus lätt på märket Zeta, vars italienska framtoning inte alltid matchas av varornas faktiska ursprung. Jag vet inte i vilken mån italiensk olja anses (är?) överlägsen men detta antyds friskt i artiklar i ämnet.

En intressant observation är att fusket är så etablerat att konsumenterna vant sig vid det.

[Experten David Neuman:] “The chain stores keep buying because it sells and everybody has become addicted to the low prices." That has serious effects on the market of authentic virgin and extra virgin olive oil that naturally are more expensive. “There's no incentive for grocery stores to get the good stuff," he added.

- Forbes

Ruth Tongue, suspekt folklorist

The Proud Ladye she rode through the wood,
And there in her way the Wicked One stood.
“Now welcome, Proud Ladye, Light down! Light down!
For I must give thee a gay green gown.
'Twill punish thy pride, for no honest Bride
Wears such a gown, wears such a gown — a gay green gown.”

- "Gay Green Brown"

Sången är hämtad ur Ruth Tongues bok The Chime Child (1968), som hade den långa undertiteln Somerset Singers Being An Account of Some of Them and Their Songs Collected Over Sixty Years. Just denna ska ha nedtecknats av Tongue efter uppgiftslämnaren Isaiah Sully under åren 1904-1920.

Jag vet inte hur lång tid det brukar ta för att skriva ner sånt här material. Men de 16 åren är inte det största problemet med sångerna i The Chime Child.

Ruth Lyndall Tongues (1898-1981) levde i Somerset. När hon var ung eller rentav barn hörde hon sånger och sagor som hon långt senare skrev ner. Så ska till exempel nedtecknandet/memorerandet av Gay Green Brown ha påbörjats när hon var sex år, en annan sång i samma bok hörde hon när hon var tre. Icke desto mindre dröjde det till 1960-talet innan hon blev "upptäckt" och började publicera. Under 1970-talet var hon inne i berörda kretsar, för att efter sin död börja granskas hårdare. Mycket hade redan ifrågasatts. Sagor och sånger skiljde sig på flera sätt från annat folkloristiskt material. Att många av dem inte finns belagda någon annanstans är ett avgjort problem eftersom en poäng med folkmusik och folksagor är att de ska ha haft en viss spridning. Ännu ett återkommande problem är att så många uppgiftslämnare var anonyma.

Redan boktiteln är besvärande på ett typiskt sätt. Tounge beskriver i förordet att chime children var en lokal benämning i västra Somerset på folk som var synska. En förutsättning för detta var att man fötts mellan fredag midnatt och lördag morgons första tuppgalande. Då skulle hon, Ruth, ha varit född, och hennes kontakter med det fördolda gjorde att folk som hållit gamla sånger för sig själva hela livet för första gången delade med sig. – Om chime children var ett känt begrepp, om än i ett litet hörn av England, så är det icke desto mindre egendomligt att Tongue är den enda som berättat om det. Och hennes födelsedag den 7 februari 1898 inträffade på en måndag.

Det blir inte bättre när hon återger material som inte är unikt. Materialet i boken Somerset Folklore (1965) har spårats till i synnerhet två "källor", en bok och en tidningsartikel, där återgivandet är påfallande slaviskt och gränsar till plagiat.

Idag är Tongue tämligen okänd. Det innebär tyvärr att hennes material ifrågasätts mer sällan. Det är en anledning till att det är väl värt att hålla förvillares namn aktuella: Så folk som stöter på dem får en chans att reagera.


Bloggen Writing in margins: Ruth Tongue, utförlig med översiktliga beskrivningar av flera böcker

Att forska med fusk

Typiskt "belägg" från 1979: Ett dansande bord som bestämt sig för att jazza ner för trappan och ut i trädgården.

SORRAT, Society for Research in Rapport and Telekinesis, var ännu en av alla dessa otaliga grupper som trott sig bedriva forskning i det paranormala. Det som främst urskiljer dem är dels att de höll på ovanligt länge – de började 1961 och vad jag kan finna jobbade de vidare ända in på 1980-talet – dels de sensationella resultat de rapporterade. För vad det är värt ... Även i godtrogna kretsar verkar man lindrigt imponerade av SORRATs otaliga levitationer, budskap från andevärlden, och allt vad det är.

En intressant detalj jag hittade var en ursäkt för att fuska som jag inte kan påminna mig ha sett tidigare. Min markering:

[Tom] Richards denies engaging in fraud on that evening but admits to using deception on a previous occasion. He argues that artifact effects [dvs fusk] are useful for stimulating actual paranormal events (Richards, 1984).

- James McClenon: Hauntings and Poltergeists: Multidisciplinary Perspectives (Houran och Lange (red.), McFarland 2013), s 77

Har du problem med att nå fram till andarna? Förställ rösten och dra klassiska rövare à la "jag känner en äldre man som börjar på A"! Sånt stimulerar spökena och får dem att träda fram, enligt Tom Richards. Leviterar dina prylar inte som de ska? Börja med osynliga trådar tills de fattar vinken! Vill bordet inte släppa loss? Fejka!

Problemet med metoden är så uppenbart att till och med den vidskepliga branschen verkar ha insett det (och då har det gått långt): Hur ska en betraktare veta när det "stimulerande" fusket övergått till ett verkligt fenomen?

"We exist!" Ett exempel på SORRAT-märkt "forskning" som jag inte vill undvara läsarna. Det kommer nämligen från ingen mindre än ande-legenden "John King", eller Henry Morgan som "han" "egentligen" hette. Jag beskriver den besynnerliga historien i bloggposten Anden i flaskan.

Assiciation TransCommunication: SORRAT Examples

Journalister som fejkar med flit

We extended normal human trust to someone who basically lacked a conscience... We busy, friendly folks, were no match for such a willful deceiver...

- Redaktör Charles Lane om en kollega som visat sig vara en bedragare

I december 2018 erkände journalisten Claas-Hendrik Relotius att han fabricerat fakta, intervjuer, citat och annat i en lång rad artiklar, främst men inte enbart i den tyska tidningen Der Spiegel.

In recent years, DER SPIEGEL published just under 60 articles by reporter and editor Claas Relotius. He has now admitted that, in several instances, he either invented stories or distorted facts.

- The Relotius Case: Answers to the Most Important Questions, Spiegel Online

Relotius var inte någon marginell murvel utan en av de främsta i facket. Han hade en lång och lysande karriär med en mängd tyska och internationella priser i bokhyllan. Vidare har Der Spiegel, där Relotius haft en fast anställning sedan 2017, ett mycket högt anseende.

Vad som kan förbluffa är att Relotius kom undan med så mycket så länge. Tidningar med liten täckning och/eller dåligt anseende skulle kunna – eller vad säger jag, kan – komma undan med hittepå i stort och smått ganska länge. Men fejkade artiklar i Europas största tidningar? Varför reagerade ingen?

Jodå, visst reagerade folk. Men vad hjälpte det? Som när en av Relotius kolleger fick erfara att man inte ostraffat utmanar en stjärna:

In the dispute with and surrounding Relotius, [Juan] Moreno risked his own job, at times even desperately seeking to re-report his colleague's claims at his own expense. Moreno would go through three or four weeks of hell because his colleagues and senior editors in Hamburg didn't initially believe that Relotius could be nothing more than a liar.

- Ullrich Fichtner: Der Spiegel Reveals Internal Fraud, Spiegel Online 20 december 2018

Även i dessa dagar, då det talas mer om källkritik och faktagranskande än någonsin (ofta på ett sätt som ger intryck av att det är en ny spännande uppfinning), finns det ansedda publikationer som inte vill höra talas om att de skulle ha gjort något fel. Man granskar ofta, gärna och skickligt samhälle, politiker, företag och så vidare, men inte varandra. Att uppmärksamma fåniga skrönor som vanligt folk delar på Facebook är en sak, att ta svåra samtal med kolleger som slarvar eller rentav hittar på en helt annan.

Är det skråandan som trumfar källkritiken? Eller vill man inte erkänna att man blivit lurad?

Citatet som inledde denna bloggpost gäller inte Relotius. Charles Lane, erfaren redaktör på den ansedda The Washington Post, berättar om Stephen Glass, en stjärnjournalist vars fabriceringar gick ännu längre än de som hittills avslöjats hos Relotius. Av den sårade tonen, liksom Morenos gatlopp, framstår det som glasklart att fall som dessa kommer att fortsätta dyka upp lite då och då.

En fuskande minister

Vladimir R. Medinsky är, bland annat, Rysslands kulturminister. Det har han varit sedan 2012, och inget tyder på att han inte kommer att få förtroendet förlängt. Bland hans meriter ingår en doktorsgrad i politisk vetenskap, en Higher Doctoral dissertion (som jag inte vet vad det heter på svenska) i samma ämne liksom en Higher Doctoral dissertion i historia.

Den sistnämnda avhandlingen hette Problems of objectivity in the illumination of Russian history from the second half of the 15th to 17th centuries fast på ryska och försvarades 2011. Den har blivit föremål för en intensiv debatt. Anledningen förklaras enklast med följande illustration:

Avhandlingens 134 sidor har färgkodats efter identifierade ursprung. Den helt dominerande färgen rosa visar att merparten av texten lyfts från en text av Sergej A. Proskurin. Händelsevis var S. A. Proskurin Medinskys handledare.

Analysen är sammanställd av den ryska organisationen Dissernet som tagit på sig att hitta, uppmärksamma och förhoppningsvis få slut på plagiat i rysk vetenskap. Med tanke på kulturministerns (sedan 2011) rosa avhandling så har de fortfarande en del att göra.

Medinsky friades av Moskvas universitet den 8 februari 2017 sedan de inte kunnat finna några tecken på plagiat i avhandlingen.