Journalister som fejkar med flit

We extended normal human trust to someone who basically lacked a conscience... We busy, friendly folks, were no match for such a willful deceiver...

- Redaktör Charles Lane om en kollega som visat sig vara en bedragare

I december 2018 erkände journalisten Claas-Hendrik Relotius att han fabricerat fakta, intervjuer, citat och annat i en lång rad artiklar, främst men inte enbart i den tyska tidningen Der Spiegel.

In recent years, DER SPIEGEL published just under 60 articles by reporter and editor Claas Relotius. He has now admitted that, in several instances, he either invented stories or distorted facts.

- The Relotius Case: Answers to the Most Important Questions, Spiegel Online

Relotius var inte någon marginell murvel utan en av de främsta i facket. Han hade en lång och lysande karriär med en mängd tyska och internationella priser i bokhyllan. Vidare har Der Spiegel, där Relotius haft en fast anställning sedan 2017, ett mycket högt anseende.

Vad som kan förbluffa är att Relotius kom undan med så mycket så länge. Tidningar med liten täckning och/eller dåligt anseende skulle kunna – eller vad säger jag, kan – komma undan med hittepå i stort och smått ganska länge. Men fejkade artiklar i Europas största tidningar? Varför reagerade ingen?

Jodå, visst reagerade folk. Men vad hjälpte det? Som när en av Relotius kolleger fick erfara att man inte ostraffat utmanar en stjärna:

In the dispute with and surrounding Relotius, [Juan] Moreno risked his own job, at times even desperately seeking to re-report his colleague's claims at his own expense. Moreno would go through three or four weeks of hell because his colleagues and senior editors in Hamburg didn't initially believe that Relotius could be nothing more than a liar.

- Ullrich Fichtner: Der Spiegel Reveals Internal Fraud, Spiegel Online 20 december 2018

Även i dessa dagar, då det talas mer om källkritik och faktagranskande än någonsin (ofta på ett sätt som ger intryck av att det är en ny spännande uppfinning), finns det ansedda publikationer som inte vill höra talas om att de skulle ha gjort något fel. Man granskar ofta, gärna och skickligt samhälle, politiker, företag och så vidare, men inte varandra. Att uppmärksamma fåniga skrönor som vanligt folk delar på Facebook är en sak, att ta svåra samtal med kolleger som slarvar eller rentav hittar på en helt annan.

Är det skråandan som trumfar källkritiken? Eller vill man inte erkänna att man blivit lurad?

Citatet som inledde denna bloggpost gäller inte Relotius. Charles Lane, erfaren redaktör på den ansedda The Washington Post, berättar om Stephen Glass, en stjärnjournalist vars fabriceringar gick ännu längre än de som hittills avslöjats hos Relotius. Av den sårade tonen, liksom Morenos gatlopp, framstår det som glasklart att fall som dessa kommer att fortsätta dyka upp lite då och då.