2019-02-07

Rollspelshysterier

Överdrivet många tända ljus? Varav några mitt på kartan? Typisk rollspelskväll. Eller hur.

I augusti 1979 försvann en 16-åring spårlöst från sitt studentrum på Michigan State University. Det är inte helt vanligt att 16-åringar går på universitet, men James Dallas Egbert III var ovanligt begåvad.
Hans föräldrar anlitade en erkänt skicklig privatdetektiv, William Dear. Denne funderade ut ett antal scenarier, mer eller mindre sannolika men alla tänkbara. Bland de troligare rankade Dear självmord eller kidnappning. Han valde att inte gå ut med de hypoteserna till pressen.

En annan idé var att Egbert, som spelade rollspel, i förvirrat tillstånd identifierat sig med sin rollperson och begett sig ner i universitets fjärrvärmekulvertar. Dessa förbjudna och riskabla "dungeons" var välkända bland åtminstone en del av studenterna. Dear valde att gå ut med den hypotesen till pressen. Det var inte för att han trodde särskilt mycket på den utan för att skydda Egbert (ifall han hölls kidnappad) eller familjen (om Egbert tagit livet av sig).

Vid den här tiden hade rollspel funnits i några år, men var fortfarande en synnerligen marginell företeelse. Få över 20 hade så mycket som hört talas om det hela, än färre hade mer än en vag aning om vad det rörde sig om. När det mystiska fallet med "det försvunna geniet" blev känt över hela landet fick en samlad journalistkår försöka ta reda på vad rollspel egentligen var för något, och försöka förklara det för sina läsare. Hur det gick? Nedanstående beskrivning skrevs fem år senare:
The object of the game is to slay enemies, particularly dragons, and stay alive. Players are assigned characters with different skills, strengths and weaknesses. When more than two players are involved, a "dungeon master" presides, laying a terrain – studded with obstacles and monsters – over which the game is conducted. A dungeon master has authority to resolve all disputes.
- Carla Hall: Into the Dragon's Lair, The Washington Post 28 november 1984

För den som inte har en aning om hur rollspel är funtade så kan det sägas att beskrivningen delvis är okej, delvis inte i närheten. En spelledare/dungeon master är alltid närvarande, inte bara för att "resolve disputes" som nån annan domare utan den som beskriver världen och allt som händer kring spelarna.

Ett mystiskt försvinnande kombinerat med något så nytt, märkvärdigt och svårbegripligt som Dungeons & Dragons var något som slog an. Särskilt viktiga var de där kulvertarna, trots att de ju inte har ett dugg med vanligt rollspel att göra; i dem tänkte man sig en förvirrad Egbert som sprang runt och trodde att han var en magiker som slogs mot drakar. Och sist men inte minst rollspelets "mörkare" drag: magi, demoner och annat ockult. Särskilt i USA slog sådant an en särskild sträng hos några miljoner oroade kristna.

Det var då och därför som en bisarr rollspelsdebatt inleddes i USA, där spelandet på fullt allvar jämfördes med svartkonster och flirtande med mörkrens makter. Jack Chick, den überkristne evangelisten som framförde sina svavelosande bannlysningar i serieform, släppte 1984 Dark Dungeons. Där är rollspel inget mindre än en inkörsport till ren satanism. Även om Jack Chick inte togs på så stort allvar som många tror (mer än något annat avskydde han förvanskad kristendom, dvs alla sorter utom hans egen) så förefaller många ärligt bekymrade kristna ha uppfattat rollspel ungefär i den här stilen.

Moralpaniken innebar även att rollspelen fick ett fantastiskt uppsving. Men jag misstänker att få tonåringar som skaffade boxar och böcker trodde att de skulle få lära sig att trolla på riktigt etc.

"Sponsrad av Procter & Gamble". Hur gick det till?

Ett exempel på hur "debatten" fördes är boken Mazes and Monsters (1981). Den beskriver "rollspel" så som de uppfattades av folk som inte hade någon koll. Även om det metafysiska hotet inte finns med så framställs spelarna som psykiskt instabila personer som blir sämre och sämre av spelandet. Året därpå filmatiserades den med Tom Hanks i hans första huvudroll. Bilden med de många ljusen är hämtad från den. Många trodde att den var en dokumentär framställning av fallet Egbert. (För en fin genomgång av denna underliga film, se Youtube: Mazes and Monsters - Good Bad Flicks.)

När rollspelen kom till Sverige (där de så småningom blev riktigt stora, såldes i vanliga leksaksaffärer m.m.) gjordes flera försök att även överta moralpaniken, men det ville sig inte riktigt. Ett tidigt angrepp kom från ingen mindre än Åke Ohlmarks, den mycket irrationelle och besynnerlige Tolkien-översättaren. Han gav 1982 ut boken Tolkien och den svarta magin där han tog i så mycket han orkade för att svärta ner Tolkiensällskap, förknippa dem med satanism och annat. Tongångarna är såpass lika de som förekom i USA att jag är rätt säker på att Ohlmarks inspirerats därifrån. Det var innan rollspelen slog igenom här, om de varit en större grej så hade han garanterat tagit upp dem med. Boken fick en hel del uppmärksamhet när den kom men är idag helt bortglömd utanför de allra mest insatta kretsarna.

Det var först 1997 som några motståndare fick vind i seglen – ironiskt nog när rollspelandet i Sverige sedan länge tappat mark till dataspel och internet. Då gav dramapedagogen Didi Örnstedt och konstnären Björn Sjöstedt ut boken De övergivnas armé. Det är en ofta tragikomisk uppvisning av konspirationslystna som dras med i sina egna resonemang och piskar sig själva till allt vildare tolkningar. I korthet beskrivs Sveriges rollspelare som en potentiell armé av hängivna bortkomlingar, som i en handvändning skulle kunna bli hårdhudade fascister, börja följa en stark ledare, med mera. Om det låter för skruvat för att kunna tas på allvar så ... Tja.

Vad som hände Egbert? Han hade verkligen gett sig ner i kulvertarna för att ta livet av sig, dock utan något rollspelande inslag. Självmordsförsöket misslyckades. Han vaknade upp dagen därpå och kravlade sig till en väns bostad där han gömde sig. Så småningom begav han sig till Louisiana och tog anställning på ett oljefält. Där tog han kontakt med detektiv Dear och berättade allt, under tysthetslöfte. Året därpå tog Egbert livet av sig.

Först 1984 avslöjade Dear hela historien i boken The Dungeon Master. Titeln må vara säljande men är märkligt vald med tanke på att han där avslöjar att rollspelandet faktiskt inte hade något med Egberts personliga problem att göra. Men vid det laget var faktoiden om satanistiska rollspel djupt rotad i delar av det amerikanska allmänna medvetandet.

Några källor:

6 kommentarer:

Anonym sa...

Nog slog rollspelen igenom lite tidigare än 1982. Jag hade då spelat D&D i minst fem år.

MVH

Hans

Hexmaster sa...

Jag syftar på allmänt genomslag, när man började hitta rollspel i hobbyaffärer och läsa om dem i vanliga tidningar osv. Det var väl snarare mitten än början av 1980-talet?

Joakim E sa...

Filmen E.T., som måste anses ha haft ett visst allmänt genomslag, kom 1982 om jag inte helt missminner mig. Den börjar med en scen där huvudpersonens storebror spelar D&D (eller något ganska likt).

Hexmaster sa...

Ja i USA var rollspel allmänt känt 1982, till stor del pga Egbert. I Sverige blev de allmängods lite senare, i vanlig stil.

Anonym sa...

Drakar och Demoner gavs ut 1982 och då måste det nog ha funnits en marknad.

Men definitionen av att slå igen kanske inte är 100% klar ;-)

MVH

Hans

Anonym sa...

Igenom, inte igen.

MVH

Hans