Boken är en fackbok med korta till halvlånga kapitel med mestadels väl uppdelade ämnen. De arbetsprocedurer jag redogör här skulle framför allt sett annorlunda ut om det varit en skönlitterär bok, en genre jag aldrig prövat mig på.
"Kvack" var ett givet arbetsnamn som kläcktes tidigt. Alla böcker har arbetsnamn, som kanske eller kanske inte upphöjs till faktisk titel när det blir så dags.
Excel-filen med omfång började som en lista på kapitel som jag nog skulle skriva med estimerade omfattningar, angett i nedslag (jag räknar alltid med nedslag, aldrig med ord). Efterhand blev fler och fler tänkbara kapitel faktiska (till slut blev de 47), där estimerade omfång ersatts med faktiska (summa 637 000 nedslag ("nedslag" är alltid inklusive mellanslag), obs före korrläsning).
Mappar med inledande siffror har dem för enkel sortering.
"Referenser" är just det: PDF:er, dokument, skärmdumpar och en och annan bild. Samt en podd-mp3:a om THX-veterinären Elis Sandberg som jag inte ville tappa bort eller se försvinna spårlöst i cyberrymden.
"Skafferier" är vad jag kallar det andra ofta kallar "kladdar": Dokument jag har öppna medan jag läser på, och lägger in allehanda grejor som ska vara med, kanske ska vara med, eller som inte ska vara med men som jag ändå vill spara. Jag lassar på med formuleringar jag kommer på, citat, vinklingar, tips och kom-ihåg till mig själv, med mera. Först i en osorterad hög. Efterhand sorteras högen, bitar slipas till, och omsider börjar en passande struktur att utkristalliseras. När det är tydligt hur kapitlet ska se ut, inte i detalj men i tillräckligt stora drag, putsas "skafferiet" rejält, och kopieras sedan till ett påbörjat faktiskt kapitel i nästa mapp.
"Kapitel" är hem för texter som är kvarts-, halv-, eller trekvartsfärdiga. När jag var klar med dem skickades de till förlaget och flyttades till nästa mapp.
"Till Ordalaget" är texter som gått till förlaget. Nu skickade jag visserligen nästan alla på en gång, men inte riktigt — just sånt som kan skapa kaoz. Har man varit med om sånt vet man hur man ska slippa, och är motiverad till att göra det som krävs. Inte för att det är mycket.
En annan metod som jag efterhand insett poängen med är att skrivskydda. När dokument gått till förlaget skrivskyddade jag Kapitel-versionerna efterhand, till slut hela mappen. Varje kapitel finns i flera versioner, där det bara är den senaste som inte är skrivskyddad. Under korrekturläsningen vill jag inte få upp en gammal version av misstag och börja lägga in justeringar där. Ett glödhett tips till de som hanterar liknande material och ännu inte upptäckt skrivskyddandets välsignelse.
Sedan fick jag en pappersbunt med korrektur (eller egentligen manus, som jag tjatade om i denna bloggpost) med något tusental ändringsförslag. Jag gick med på nio av tio och lade in förändringarna i dokument, ett per kapitel. De ligger i "Korrunda 1 till Ordalaget".
"Korrektur 2–" är stora dokument där kapitlen slagits ihop till en sammanhängade text, samt, i ett senare skede, mer och mer formgivna PDF:er från förlaget. Jag går igenom dem, anmärker på allt jag hittar att anmärka på, och skickar in de resulterande att göra-listorna till förlaget. (Listorna bor naturligtvis också i Korrektur 2–mappen.)
"Bilder" är bilder: Högupplösta illustrationer jag vill ha med, liksom idéer och tips för förlaget att gräva efter. (Att hantera bildrättigheter är en av flera delar i arbetet med en bok som jag med varm hand överlämnar till andra.)
"Omslagsförslag" är några sådana förlaget skickat. De tidiga kan vara mycket annorlunda än det som till slut väljs. Så dock inte här; redan i första omgången skickade man två som, med reservation för den ändrade titeln (Blodiglar och detox blev Kvacksalveri!) är snarlika det som trycks.
"Övrigt", med ett litet z för att hamna sist – fast det inte behövdes just här – är just sådant: Synopsis, avtal, blandat jox.
Till slut blev det så här. Minsann.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar